Sjätte kapitlet.

JA, DET VAR TARAS' äldste son Stepan.

-- Ja, god dag, far! upprepade han med förvåning. -- Vad i all världen gör du här …  på vägen?

-- Jag söker den oskövlade jorden, mumlade Taras förläget.

-- Så! Och du har inget funnit?

-- Nej! Jag är alldeles förtvivlad.

-- Ja-ja …  Men det är inte så långt till den oskövlade jorden …  På andra sidan Volga.

-- Det är inte långt, men det går inte att komma dit.

De satte sig avsides från människorna -- Taras på en stubbe och Stepan direkt i gräset.

-- Jag har inte frågat hur du har det, sade Taras. -- Jag söker den oskövlade jorden, men du söker oskövlade själar här, ser jag?

-- Ja, skrattade Stepan. -- Det skulle man kunna säga.

-- Och finner du några?

-- Ja, många.

-- Många? återtog fadern misstroget. -- Jag har inte mött några … 

-- Då söker du illa … 

-- Jag söker inte alls! försvarade sig gubben. -- Var och en lever efter sitt samvete. Jag vet var jag har min egen själ, men andras angelägenheter angår inte mig.

-- För oss själva är vi alla rena … 

Taras svarade inte. De satt tysta en liten stund.

-- Och jag som trodde att du var i armén, sade fadern. -- Men du är alltså här? … 

-- Ja …  Det har blivit så … 

-- Men när du for, sa du åt mig att du skulle till armén!

-- Ja, far, jag kunde inte meddela dig hela sanningen …  sade Stepan och ryckte på axlarna.

-- Varför det då? frågade gubben surmulet.

-- Ja, det var min ensak …  svarade Stepan och såg sig omkring. -- Min hemlighet …  ett partiuppdrag …  Det fick inte komma ut till vem som helst.

-- I denna sak finns det inga partilösa! morrade gubben vresigt. -- Du kunde gott ha talat om det för mig. Jag är ingen utböling. Nu tillhör vi alla partiet! Tyskarna har lärt oss.

-- Ja, skrattade sonen. -- Hade det varit nu, skulle jag ha talat om det själv …  De har lärt även mig ett och annat.

-- Nå, var är Valja? Evakuerad?

-- Nej …  hon är här … 

-- Var här? undrade gubben.

-- Ja, här i största allmänhet …  Hon går omkring här precis som jag. Han lutade sig närmare och viskade: -- Just nu är hon där …  på den oskövlade jorden …  Hos de våra …  Jag ska gå för att möta henne …  Vi måste träffas.

-- Har man hört på maken! mumlade Taras. -- Kan man tänka sig …  Valja! Hon är ju …  kvinna!

-- Ja, som du ser!

-- Och inte så ung längre!

-- Jag avrådde henne själv …  Hon svarade samma sak som du nyss: Nu finns det inga partilösa. Så gav hon sig iväg.

-- Gav sig iväg! utbrast Taras och slog sig mot knäna. -- Har man hört på maken! Ni kunde åtminstone ha gett mig ett ord, en antydan, era spolingar …  Det förlåter jag inte!

Stepan skrattade men svarade inte.

-- Varför frågar du inte efter din son? morrade gubben. -- Hade du glömt både din far och son? Det är just ett fint sätt … 

-- Nej, jag har hört ett och annat om honom …  fast inte så mycket …  Lonka lever ju och är frisk?

-- Ja, han är frisk och kry, svarade Taras men hejdade sig plötsligt. -- Vänta, vänta. Vem har du hört det ifrån?

-- Ja, från Nastja …  mumlade sonen motvilligt. -- Hon skriver till mig …  ibland …  Folk har med sig breven hit … 

-- Jaså …  sade Taras och skakade bittert på huvudet. -- Sammansvurna! Nej, Stepan, jag kommer aldrig att förlåta dig detta. Aldrig! Och Nastja ska få stryk, när jag kommer hem.

-- Men jag har ju erkänt mitt fel, skrattade sonen. -- Du ser ju, jag försöker inte sno mig undan.

-- Sno sig undan! Skulle bara fattas, för sin egen far. Vem har gjort dig till människa, va? Jo, jag, om du vill veta …  Och det är jag, som har gjort dig till kommunist!

-- Sch!

-- Är det inte riktigt? viskade Taras, fortfarande vresigt.

-- Jo, far. Det är alldeles riktigt!

-- Jag har ingen glädje av mina söner, ni är ena förbannade spolingar! morrade han utan att lugna sig. -- Den ene blev tillfångatagen och lyckades med nöd och näppe schappa. Den andre snor sig undan för sin far. Den tredje har inte låtit höra av sig. Jag är envis som stubben här. Jag, gamle dumbom, strövar ensam omkring ute i världen.

Han såg åter på sonen. I mörkret syntes knappast hans ansikte, endast ögonen glänste.

-- Nå, låt oss åtminstone kyssas som folk, sade gubben med darrande röst. Han tog sonens huvud i sin famn, tryckte det till sig och viskade rakt i örat. -- Tack ska du ha, son! Tack för att du inte svek …  Jag hoppades på dig mer än på någon annan …  Tack! Och han kysste honom. Därefter sköt han honom milt ifrån sig och brummade godmodigt: -- Det var tusan, vad du har blivit skäggig! Det var bara på rösten jag kunde känna igen dig. Det är min röst. Ja, då rör vi väl på oss! tillade han och reste sig. -- Jag ska visa dig mina följeslagare.

De gick fram till lägerbålet, och Taras föreställde Stepan för de andra:

-- Här kommer jag med en bekant från min stad.

-- Jaså …  svarade Pjotr Petrovitj likgiltigt. -- Ja, var så god, sitt ner och värm er!

Petusjkov lät sin obeslutsamma blick glida över Stepans ansikte, och glömde det genast. Med händerna om huvudet ruskade han upp sig över elden, suckade och mumlade något … 

-- Hur är det fatt, är ni sjuk? frågade Stepan hövligt.

-- Hur sa? Ja, ja …  Sjuk …  sjuk är jag …  mumlade barberaren. -- En liten dum gubbe …  Det är jag …  Var så goda …  Och jag behöver ingenting på jorden. Ingenting …  Utom en handgranat. Bara en handgranat!

Stepan log för sig själv. Alla samtal vid den stora landsvägen slutade med att man började längta efter en handgranat, det visste han mycket väl. Han tyckte så mycket om den stora landsvägen just därför att folk här talade fritt och obundet, inte som i städerna och byarna, där man betraktade varje människa med misstro och i förväg fruktade både vad hon skulle säga och vad hon skulle förtiga.

På den stora landsvägen talades det alltid om handgranater, och Stepan hade mer än en gång tänkt, att om varje tyskhatande ryskt hjärta slungade en handgranat mot fienden -- bara en, så skulle det inte bli kvar så mycket som en våt fläck av den tyska armén. Men det nakna hatet slungar inga handgranater, det visste han också. Det är modet som kastar handgranaterna.

Stepan låg nu vid bålet och tittade in i elden, och framför honom drog alla dessa månader av kamp och vandringar genom lidanden förbi i en bullrande hop.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Sjunde kapitlet. Opp: Andra delen. Bakåt: Femte kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)