Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
VANDRINGAR genom lidanden? Nej, det vore inte riktigt att säga. Det hade naturligtvis varit lidanden. Och tvivel hade det varit, kalla, stickande. Och det hade varit stunder, då förtvivlan grep om strupen. Allt hade varit! Men det hade också varit ögonblick av hänförelse, av ovanlig, fullständig lycka, då man plötsligt någonstans på vägen mötte en obekant men så oändligt kär människa, och denna förtroligt öppnade hela sin rika själ för en, den okuvliga, vackra ryska själen, och frågade: -- Hur ska vi göra, kamrat? Lär oss vad vi ska göra! Och då man satte vapen i den människans längtande händer. Nej, det var ingen vandring genom lidanden. Den gamle fadern hade uttryckt det bättre »sökande efter oskövlade själar«. Ja, det var ett sökande …
Då han i juli stod med sin hustru på vägen och såg de sista ryska trosskolonnerna försvinna mot öster i hela moln av damm, hade han plötsligt för ett ögonblick -- men det var ett långt ögonblick -- känt hur jorden långsamt och oåterkalleligen gav vika under hans fötter.
-- Valja! sade han då utan att se på hustrun. -- Än är det inte för sent för dig! eller hur? …
Hon skrattade stilla.
-- Varför är ni alla män sådana? Värre än mödrar faktiskt. En mor skulle välsigna …
Men han kände, hur jorden långsamt gav vika under hans fötter, denna jord som det hade varit så lätt att leva på.
-- Du borde ge dig iväg, Valja, inte sant? Allt blir gjort även utan dig.
-- Men jag vill inte att det blir gjort utan mig, sade hon surmulet. -- Nu finns det inga partilösa längre …
Han omfamnade hustrun och smekte hennes gråsprängda hår. De sista ryska trossfororna rullade österut och uppslukades av dammet …
Samma kväll anslöt sig Stepan och Valja Jatsenko till den underjordiska rörelsen. Det var som att flytta till en annan värld. Stepan hade till en början mycket svårare att finna sig till rätta än Valja. Han fattade inte på en gång, vad som försiggick. Ännu i går hade han, Stepan Jatsenko, gått omkring lugn, trygg och myndig på jorden. I dag måste han smyga sig fram i mörkret. På sin egen jord!
Denna jord … Han kände den utan och innan, hundratals kilometer runt omkring, dess rynkor, dess veck och ärr, dess för alla synliga rikedomar och dess endast av honom kända sjukdomar och behov … Han hade byggt städer på den, huggit nya gruvor och planerat, var och hur dess åkrar skulle bära sin skörd. Han hade vakat över den som en kärleksfull make och omsorgsfull byggmästare. Och för detta hade jorden beklätt honom med makt över sig själv och människorna, som levde på den, och gjort honom till sin herre.
Han var en orolig och sträng herre. Han ville själv sätta sig in i allt. Han förlät varken sig själv eller människorna. Ofta stannade han sin bil på vägen mitt på natten, klev ur den och skrek: -- Plöj inte så där! Lägg inte bron på det där viset! Gör inte så och så! Gör i stället så och så! Nu genast! Så att jag ser det! Och människorna frågade inte, med vilken rätt denne okände, myndige man gav dem befallningar. Makten och myndigheten strömmade ut från hans stora, mäktiga kropp. I hans massiva och kraftiga stämma var det makt och myndighet. I hans fasta, skarpa, brinnande blick var det makt och myndighet. Och människorna lydde honom undergivet.
Men nu måste Stepan böja sin stora kropp. Det var nödvändigt att göra sig omärklig. Att lära sig tala i viskningar. Att tiga, även om själen skrek och grät. Att släcka elden i blicken, att gömma den okuvliga själen i en undergiven kropp.
Endast Stepan vet, vilka mödor och lidanden detta kostade honom. Nej, Valja vet det också. Aldrig under sitt långa äktenskap hade de stått varandra så nära som nu. Valja såg allt och förstod allt.
-- Vad ska vi börja med, Valja? hade han frågat henne den första dagen av deras underjordiska liv. Han gjorde det oförmodat och vårdslöst, som om han inte frågade henne utan sig själv, men hon hörde det och förstod, att Stepan hade blivit förvirrad, inte visste vad han skulle göra … led …
Ja, han var förvirrad …
Förr hade han alltid vetat, vad han skulle börja med, hur han skulle sätta igång den stora omfångsrika maskinen i sin apparat. Dag och natt skakade och hostade vid porten motorn i hans dammiga, smutsstänkta »blå express«. Fröknarna på telefonstationen bävade. Hundratals människor stod till hans förfogande, väntade hans order.
Men nu var Stepan ensam. Han och Valja. En liten bräcklig kvinna. Någonstans borta i nattens mörker satt ett dussin till, likadana som han, inpressade i en klyfta och väntade på den mannen, som skulle säga dem vad de hade att börja med. De visste inte, vem den mannen var. De visste bara, att han skulle komma.
Den mannen var -- Stepan.
Mot sig hade han en stark och obarmhärtig fiende. Fienden, och inte Stepan, hade makten. Fienden, och inte Stepan, hade jorden. Fienden, och inte Stepan, hade en armé.
-- Här ska du höra, Valja, sade han tveksamt. -- Jag tror att vi gör så här … Du stannar här … som central … Och jag går ut till folket.
-- Ja, låt gå! sade hon och såg uppmärksamt på honom. -- Gå du. Det är riktigt.
De satt bredvid varandra ända till morgonen, som om det var deras första natt. Men de talade inte om kärlek. De talade överhuvudtaget inte mycket, men var och en av dem visste vad den andra tänkte på eller försökte låta bli att tänka på. Av de ord, som yttrades denna natt, stannade inte många i Stepans minne -- det yttrades inte många betydelsefulla ord! -- men han skulle alltid minnas Valjas varma och lugna hand; hur denna hand vilade på hans skuldra och lugnade och uppmuntrade och välsignade honom på vägen.
På morgonen gav han sig iväg, men hon stannade kvar hos gubbarna i stugan. Vid avskedet sade han åt henne:
-- Du kommer att få besök här i stugan … Du ska ta emot dem och meddela allt som behövs …
-- Ja, svarade hon.
Samma sak hade han sagt henne minst tio gånger under nattens lopp.
Han stod fortfarande och stampade på tröskeln.
-- Ja, farväl då!
-- Farväl!
Han gick sin väg utan att se sig om. Men fast han inte såg sig om, så visste han, att hustrun stod kvar på tröskeln med handen lyft efter honom. Han gick och tänkte på denna hand.
Han behövde inte fråga folk efter vägen -- han var väl förtrogen med dessa trakter och denna jord. Han hade aldrig lämnat den. Han hade varit med den både i glada fester och tungt arbete. Nu var han med den i dess stora sorg. Om han inte längre var dess myndige herre, så förblev han i varje fall dess trogne son.
Och jorden svarade honom med ett varmt och stilla leende. Likt en suck steg morgondimman upp över den och smälte, och då utbredde sig framför Stepan dess ändlösa stäppvidder. Den sjöng och klingade och smekte hans fötter. Han vandrade genom det silverfärgade stäppgräset och inandades girigt dess dofter -- täta, tunga, heta. Den bittra malörten blandade sig med ängsklöver och späd krusmynta, doften av den feta, fuktiga svarta jorden med stäppvindens kvava andedräkt. Vid horisonten avtecknade sig de blånande konturerna av silverglittrande berg, från vilka det strömmade en lukt av multnande kol. Hela barndomen var innesluten i denna lukt, ja hela livet för en människa, som var född och uppvuxen på den rykande jorden vid floden Donets. Den var skön att ha även i sorgen, hembygdens jord! I sorgen älskade man den ännu ömmare.
-- Halt! Halt!
Stepan stannade.
Två tyskar kom fram till honom.
-- Vart ska du ta vägen?
-- Jag kommer från skyttegravarna … Jag har grävt skyttegravar … svarade han.
-- Legitimation?
Han räckte fram sina papper. Han hade goda, pålitliga intyg. Han var inte rädd för patruller. Tyskarna vände och vred på papperen. Stepan stod tyst och väntade. Här har vi dem alltså, tyskarna! De luktade billig tobak och svettiga, smutsiga underkläder. De stinker otäckt.
-- Stövlarna! sade en av tyskarna plötsligt.
Stepan förstod inte riktigt.
-- Ja, hit med dem bara! skrek soldaten otåligt.
Stepan tog av sig stövlarna. Den större av tyskarna provade dem. De var litet för stora för honom, men han sade glatt: -- Gut! och klatschade handen i stövelskaftet.
Så har de krupit in i vårt land på samma sätt som i mina stövlar, en fräckhet utan like! tänkte Stepan bittert och knöt näven. Bara man fick hugga den där stinkande besten i strupen och kväva honom. Åtminstone en av dem! Åtminstone den där!
Men i samma stund kom han ihåg Valjas hand och liksom kände dess varma lugna fingrar mot sin skuldra. Han böjde sig och gick. Tyskarna följde honom med misstänksamma blickar. Han måste lära sig att gå bättre.
På aftonen den tredje dagen kom han äntligen till Sverdlovschaktet -- den första anhalten på hans färdsträcka. Han vandrade genom gruvsamhället -- här kände honom alla. På torget föll plötsligt den väldiga, dystra skuggan av en galge på honom. Han gav upp ett halvkvävt rop och höjde blicken. I galgen hängde förstelnade lik, och bland dem den man, som han hade kommit för att träffa -- Vasja Ptjelintsev, den gladlynte kommunistiske ungdomsledaren.
-- Nu ska vi sjunga, kamrater, hade han brukat säga på sammanträdena, då alla började känna sig ruggiga och hängiga och det fortfarande återstod en massa saker, som måste behandlas. -- Det heter ju, att sången är den bästa vännen i arbetet. Eller hur? Och utan att bry sig om de ordentliga kamraternas ogillande blickar hade han stämt upp sången.
Nu hängde han här, den gladlynte Vasja Ptjelintsev, förvriden och blåsvart, så helt olik sig …
-- Hur åkte han fast? frågade Stepan gubben Ptjelintsev, som han träffade samma kväll.
-- Man förrådde honom … svarade gubben dovt.
-- Vem förrådde honom?
-- Filikov, tror jag.
-- Filikov? nästan skrek Stepan.
-- Det kan inte vara någon annan. Filikov har nu gått över till dem.
-- Till tyskarna? Filikov?
Stepan tyckte, att jorden gungade under honom … Filikov! Ordföranden i gruvarbetarnas fackklubb! Då Vasja brukade sjunga, hade Filikov varit den förste, som stämde in i hans sång med sin godmodiga, darrande bas. Nu hängde Ptjelintsev i galgen, medan Filikov var i tyskarnas tjänst …
Det var den första galge, som Stepan hade sett, och det första förräderi, som han hade hört talas om. I fortsättningen skulle det bli många. Utmed hela vägen dinglade hans kamrater i galgarna och betraktade honom med glasartade ögon …
-- Kom ihåg oss, Stepan, glöm oss inte! knarrade galgarna. -- Hämna oss!
-- Jag ska komma ihåg, svarade han i sin själ. -- Både ansiktena och förräderiet … ska jag komma ihåg.
Man berättade för honom om förrädarna, om dem som hade avsvurit sig partiet och folket, förrått sina kamrater, gått i tyskarnas tjänst … Han rynkade ögonbrynen och upprepade gång på gång:
-- Hur var namnet? Han mumlade det för sig själv. -- Det ska jag komma ihåg.
-- Minns ni vår maskinskriverska? Klava Prachina? Han försökte minnas och rynkade pannan. Han kom ihåg något tyst och försagt … Då han senast besökte partibyrån i denna ort … hade det suttit en flicka … Han hade hört, hur hon knackade på sin »Underwood«. Hennes röst hade han aldrig hört.
-- Då de hängde henne, berättade man för honom, skrek hon: »Ni kan inte döda vår sanning, era svarta reptiler. Folke är odödligt!«
-- Klava Prachina? … viskade Stepan förvånat. Men han kunde inte minnas henne riktigt.
-- Och Nikita Bogatyrjov …
-- Vad är det med Nikita? frågade han ängsligt. Nikita kände han. Det var en stor karl i lång rock och stövlar, som alltid luktade tjära. Han hade ofta bullrat i Stepans arbetsrum: »Jag är inte rädd för dig, sekreterare, jag är inte rädd för någon! Sätt mig till vilket uppdrag som helst.« Stepan hade föreslagit, att Nikita skulle utses till chef för en partisanavdelning.
-- Då de släpade Nikita till Gestapo, var han mjuk i ryggen, berättade partibyråns bokhållare, den kutryggige Ustin Michalytj, och torkade glasögonen. -- Han kröp på golvet, kysste officerns stövlar, grät och skrek …
-- Nikita? …
Du kände alltså människorna illa, Stepan Jatsenko. Och ändå levde du med dem, åt, drack, arbetade … Du kände deras vanor och karaktärer och nycker, du visste vilka som tyckte om tobak. Men det viktigaste hos dem kände du inte -- deras själ. Och kanske kände de inte själva det viktigaste hos sig? Klava betraktade sig själv som en blyg och försagd liten flicka, och Nikita Bogatyrjov ansåg sig vara en orädd kämpe. Han fruktade inte vår regim -- den behöver man inte frukta! -- men inför fienden darrade han. Och Klava fruktade ordförandens blick -- men hon var inte rädd för fienden utan spottade honom i ansiktet …
-- Nu prövas människorna på gott och ont! sade Ustin Michalytj och skakade på huvudet. -- I den stora rensningens skärseld.
-- Hur är det med Tsypljakov? frågade Stepan.
-- Det vet jag inte! svarade Ustin Michalytj försiktigt. -- Tsypljakov håller sig för sig själv.
-- Kommer han aldrig hit?
-- Han går aldrig till någon … Han sitter bara hemma …
Samma kväll gick Stepan till Tsypljakov och knackade länge på hans fönsterluckor och dörrar.
-- Vem är det? Vem är det? frågade Tsypljakov förskräckt genom dörren.
-- Det är jag. Jag! Öppna!
-- Vilken jag? Jag känner ingen.
-- Jo, det är jag -- Stepan.
-- Vilken Stepan? Jag känner ingen Stepan! Gå er väg!
-- Nej öppna! skrek Stepan ursinnigt och hörde, hur bommarna försiktigt drogs åt sidan och låset öppnades.
-- Du? Det är du! utbrast Tsypljakov, då han fick se honom, och ljuset darrade i hans händer …
Stepan gick långsamt in i rummet.
-- Det var just inget gästvänligt mottagande? sade han med ett bittert leende. -- Är du inte glad att få besök!
-- Varför … Varför kommer du hit? stönade Tsypljakov och tog sig för huvudet.
-- Jag kommer för din själs skull, Matvej, sade Stepan allvarligt. -- För din själs skull. Har du fortfarande din själ i behåll?
-- Jag har ingenting i behåll, ingenting! … skrek Tsypljakov hysteriskt, kastade sig på sängen och började gråta.
Stepan mulnade.
-- Varför gråter du, Matvej? Jag ska gå.
-- Ja, ja … Gå, jag ber dig … jämrade sig Tsypljakov. -- Allt är förlorat, du kan själv se. Kornakov har de hängt … Bondarenko torterades … Och jag som sade åt honom, att han inte skulle gömma sig utan gå till Gestapo … De skulle förlåta honom, sa jag … Dig Stepan vill jag säga som en vän … Därför att jag tycker om dig … Den som går till dem av fri vilja och låter registrera sig, honom rör de inte. Jag har också … Partiboken har jag grävt ner och själv har jag låtit … registrera mig … Gör du detsamma, ber jag dig, och gör det nu genast … Rädda dig, Stepan!
-- Sluta, sluta! skrek Stepan och puffade honom med vämjelse åt sidan. -- Men varför grävde du ner partiboken? Har du en gång avsvurit dig, så riv sönder den och bränn upp den …
Tsypljakov böjde huvudet.
-- Jaså! fräste Stepan. -- Nu förstår jag! Du tror varken oss eller tyskarna. Du tror inte, att de kommer att hålla sig kvar i vårt land! Vem tror du då på, Kain?
-- Vem skulle jag tro på? Vem skulle det vara? gnällde Tsypljakov. -- Vår armé befinner sig fortfarande på återtåg. Var står den nu? På andra sidan Don? Tyskarna hänger massor av människor. Och folket tiger. Ja, de kommer att hänga oss alla, och vad båtar det att bringa dessa offer? Men jag vill leva! skrek han och grep kraftigt tag i skuldran på Stepan. Han flåsade honom varmt i ansiktet. -- Jag har ju inte lämnat ut någon, inte förrått någon … viskade han bönfallande och försökte möta Stepans blick. -- Och jag tänker inte gå i deras tjänst … Jag vill bara överleva, tro mig. Överleva! -- Vänta!
-- Usling! Stepan slog till honom i bröstet så att han föll omkull över sängen. -- Vänta på vad? Jaså! Vänta på att de våra ska komma tillbaka! Och då tänker du gräva upp partiboken, skaka jorden av den och gå ut att möta Röda armén i stället för oss, som har blivit hängda? I så fall bedrar du dig, din usling! Vi ska kliva ner från våra galgar för att berätta folket sanningen om dig …
Han gick, smällde igen dörren bakom sig, och var samma natt redan långt borta från samhället. Någonstans där framme hade ett talgat rep gjorts i ordning och en galge snickrats även för honom. Än sen då? Han var inte rädd för galgen. Men i hans öron värkte hela tiden Tsypljakovs viskning: -- De kommer att hänga oss alla utan att våra offer bringar någon nytta; och vad ska man tro på?
Han vandrade utmed vägarna och genom byarna i det pinade Ukraina och såg, hur tyskarna spände bönderna för plogen och använde dem som dragdjur. Men folket teg och spände bara på halsen. Tusentals trasiga, pinade fångar drevs fram på vägarna. Många stupade och dog, men de levande vandrade undergivet vidare över kamraternas lik, allt längre på vägen till slavarbetet. De deporterade kvinnorna grät i de gallerförsedda godsfinkorna, grät så att det skrek i själen -- men lät sig i alla fall föras till slavarbetet. Folket teg. Och de bästa människorna dinglade i galgarna … Kanske var deras offer förgäves?
Han vandrade nu över stäpperna vid Don …
Det var det nordligaste hörnet på hans färdsträcka. Här möttes Ukraina och Ryssland. Men någon gräns syntes inte i stäppgräset, som var lika silverfärgat på båda sidor, och inte heller i människorna …
Innan Stepan fortsatte sin vandring i västlig riktning beslöt han att hälsa på ännu en gammal bekant. Här vid sidan av de stora färdvägarna, låg gubben Panas' biodlingar i en stilla och fridfull nejd, och Stepan, som ofta hade varit i dessa trakter, brukade aldrig försumma att hälsa på den gamle för att få äta fin honung, vila i det doftande höet, höra tystnaden och skogens dofter och vila ut både till kropp och själ från de dagliga bekymren.
Och nu behövde Stepan mer än någonsin vila ut -- efter den eviga hetsen och långa fotvandringen. Han behövde räta på ryggen. Sträcka ut sig i gräset under den höga himlen. Tänka på sina tvivel och bekymmer. Eller kanske låta bli att tänka på dem och bara äta den gyllene honungen vid biodlingarna.
-- Men finns det någon biodling kvar nu? undrade han, då han närmade sig den gamles stuga.
Jo, biodlingen fanns kvar. Och det doftande höet var upplagt i stackar. Och det doftande höet var upplagt i stackar. Och som alltid möttes han av söta lukter från den susande skogen, lindblommorna och krusmyntan. Det luktade på något sätt jästa päron -- eller inbillade sig Stepan bara detta? Runt omkring härskade en darrande fin och genomskinlig tystnad, endast bina surrade vänligt och beskäftigt. Och som alltid, då den vädrade en gäst, kom hunden Serko utrusande och efter honom, blek och mager, den lille gubben Panas i lärftskjorta med blå lappar på axlarna.
-- Jaså! God dag! skrek han med sin spröda stämma, som liknade ett bisurr. -- Välkommen! Välkommen! Det var länge sedan sist! Stig in! Stig in!
Han ställde en tallrik honungskakor och en korg skogsbär framför gästen.
-- Här står er flaska kvar än, tillade han skyndsamt. -- En hel flaska vin. Var lugn för att den är orörd.
-- Jaså! sade Stepan med ett vemodigt leende. -- Ja, då tar vi väl fram den!
Gubben kom tillbaka med ett par glas och flaskan. Han torkade av dammet med skjortärmen.
-- Ja, då dricker vi väl för att vårt gamla goda liv och alla våra duktiga pojkar ska komma tillbaka! sade gubben och tog försiktigt emot det fyllda glaset ur Stepans händer. Han blundade, svepte det i ett drag, slickade glaset och harklade sig. -- O, så gott!
De drack tillsammans ur hela flaskan, och gubben Panas började berätta för Stepan om att det hade varit en välsignad sommar. Skörden hade slagit väl ut både i fråga om honung och bär, och tyskarna hade inte synts till i närheten av biodlingen. Gud skyddade honom, och tyskarna kände inte till vägarna …
Men Stepan tänkte på sitt.
-- Det var en sak, farbror, sade han plötsligt. -- Jag skriver ett papper här, det lägger vi i flaskan och så gräver vi ner den.
Gubben förstod ingenting men samtyckte i alla fall.
-- Då de våra kommer tillbaka, ska du lämna flaskan till dem.
-- Jaså! Utmärkt, det ska jag göra …
Ja, något måste skrivas, tänkte Stepan och tog upp blyertspenna och anteckningsbok ur fickan. De våra måste åtminstone få veta, hur vi dog … här. Annars blir det inte ett spår kvar. Tsypljakov och hans gelikar kommer att sopa igen vartenda spår efter oss.
Han började skriva. Han ansträngde sig att skriva återhållsamt och torrt, så att man i hans rader inte skulle märka ett spår av tvivel, inte ta hans bitterhet för panik och inte medlidsamt skaka på huvudet åt hans bekymmer. Allt skulle förefalla dem annorlunda här, då de återvände. Och att de skulle återvända, det tvivlade han inte ett ögonblick på. De kanske inte ens finner våra förmultnade ben i gravarna, men återvända ska de! Och han skrev allvarligt och återhållsamt, som en krigare till krigare, om hur de bästa människorna dog i tortyrkamrarna och galgarna, spottande fienden i ansiktet, hur ynkryggar krälade i stoftet för tyskarna, hur förrädare angav och saboterade den underjordiska rörelsen och hur folket teg. Hatade men teg. Varje rad i hans brev var ett testamente. -- Och glöm inte, kamrater, skrev han, -- att jag ber er, glöm inte att resa minnesmärken över den gamle gruvarbetaren Onisim Bespalom och den skygga flickan Klava Prachina och min vän, sekreteraren i partiets stadskommitté Alexej Tichonovitj Sjulsjenko. De har alla dött som hjältar. Jag fordrar också av er, att ni i segerns glädje och återuppbyggnadsarbetets yra inte glömmer att straffa förrädarna Michail Filikov, Nikita Bogatyrjov och alla dem, som jag har skrivit om längre upp. Och om Matvej Tsypljakov kommer till er med sin partibok, så tro inte denna partibok -- den är fläckad med smuts och av vårt blod.
Det måste också tilläggas något, tänkte Stepan, om dem, som utan tanke på faran, hade öppnat sina hem för honom, givit honom mat och vakat över honom, då han slumrade in för en kort stunds vila, samt om dem som hade låst dörrarna för honom, jagat honom bort från sin tröskel och hotat att hetsa hundarna på honom. Men allt skulle han inte kunna skriva.
Han funderade en stund och tillade: -- Vad mig själv angår, så fortsätter jag att utföra de uppgifter som har anförtrotts mig. Han fick plötsligt lust att skriva till ännu några ord, brinnande som en ed, om att han inte fruktade vare sig galgen eller döden, trodde på segern och med glädje gav sitt liv för denna seger … Men han kom genast underfund med att det var onödigt. Det visste alla om honom ändå.
Han undertecknade brevet, rullade ihop det och stoppade ner det i flaskan.
-- Ja, det var den saken, sade han leende. -- Ett budskap till evigheten. Kan farbror ge mig en spade …
-- Kommer du ihåg den här platsen, farbror?
-- Var lugn för det! Jag kommer ihåg varenda plats här …
I daggryningen tog Stepan avsked från biodlaren.
-- Det var en fin honung, farbror, sade han och gick ensam att möta undergången, ensam att möta sin galge.
Denna natt beslöt han att tillbringa i byn Olchovatka, hos en avlägsen släkting, farbror Savka. Savka -- en flink, tovig och munter gubbe -- hade alltid varit stolt över sin berömde släkting. Och nu, då Stepan kom till honom i skymningen, blev farbror Savka verkligt glad och beskäftig samt dukad själv upp allt som huset förmådde, alldeles som om Stepan för honom var hedersgästen från staden liksom förr om åren.
Men de hade knappt hunnit sätta sig till bords, förrän dörren öppnades utan knackning och en reslig bondgubbe med gråsprängt skägg och vassa, kloka ögon kom in i rummet.
-- God dag! sade han och stirrade på Stepan.
Stepan reste sig.
-- Vem är det? viskade han till Savka.
-- Åldermannen … viskade denne till svar.
-- God dag, kamrat Jatsenko! sade åldermannen leende och gick fram till bordet. Stepan bleknade. -- Ni är verkligen modig, som ger er in här i byn. Jag fick se er igenom fönstret och kände genast igen er. Ja, än en gång god dag, kamrat Jatsenko. Åldermannen dolde ett ironiskt leende i mustascherna.
Nu är det ute med mig! tänkte Stepan. Nu blir det galgen! Men han stod lugnt kvar vid bordet.
Åldermannen satte sig tungt på bänken under ikonerna, lade sina stora knotiga händer med svarta fingrar på bordet och tittade på Stepan.
-- Sitt ner, sade han leende. -- Varför står ni? Den som står talar aldrig sanning.
Stepan tänkte sig för och satte sig.
-- Så där ja, sade åldermannen. -- Kände ni verkligen inte igen mig?
Stepan tittade på honom. Jag måste ha sett honom någonstans, tänkte han. Kanske han var en av kulakerna, som jag gjorde upp räkningen med … Men det minns jag faktiskt inte.
-- Ja, det är inte så gott att minnas! sade åldermannen ironiskt. -- Vi bönder är många, men ni är ensam. Ni hade till och med ett samtal med mig, visserligen inte i enrum … vi var många. Ni försökte få mig att gå in i kollektivjordbruket. I sex år försökte ni övertala mig. Men det lyckades inte … Jag höll på mitt hela tiden. Sedan dess har de kallat mig Ignat den oförsonlige.
Savka flinade underdånigt. Nu kom Stepan ihåg den där bonden. En hård karl var det.
-- Jag var oförsonlig, fortsatte åldermannen. -- Det var jag verkligen. Men det sjunde året gick jag faktiskt självmant in i kollektivjordbruket. Vad berodde det på? Va?
-- Ja, ni hade väl blivit övertalad … svarade Stepan med en axelryckning.
-- Nej, sade Ignat och skakade på huvudet. Ingen skulle ha kunnat övertala mig. Jag blev själv övertygad och därför gick jag in. Jag vägde för och emot och kom till den slutsatsen, att det var fördelaktigare att vara med i kollektivjordbruket. Och därför gav jag upp mitt motstånd och gick själv in.
Stepan förstod inte, vart åldermannen ville komma med sin berättelse, och skruvade sig otåligt på bänken. Om de för mig genom byn, så sliter jag mig lösa och flyr. De ska inte få binda mina händer.
-- Nu delar tyskarna ut flygblad bland oss, fortsatte åldermannen. -- De lovar att ge oss jord med evig och privat äganderätt. Vad tror du, kommer de att ge oss jord? frågade han och plirade med ögonen.
-- Nej, de kommer inte att ge er något … svarade Stepan.
-- Inte? Hm … mumlade Ignat i skägget. -- Det tror jag också, de kommer inte att ge oss någon jord! De bedrar oss. De tänker lämna allt till sina godsägare. Men kanske de i alla fall ger något till en och annan, va? För syns skull? Till de bästa bönderna … Åldermännen, menar jag … Vad tror du om den saken?
-- Ja, en sådan som du kommer nog att få jord, svarade Stepan vresigt. -- Som belöning för förtjänstfullt arbete.
-- Tror du? Jaså! inföll Ignat och låtsades som om han inte hade förstått Stepans ironiska tonfall. -- Ja, jag tror nog också, att de gärna skulle ge jord till en sådan som jag. Men jag tar inte emot den! utropade han plötsligt triumferande och slog handflatan i bordet. -- Jag tar inte emot den! Förstår du?
Stepan kastade en flyktig blick på honom.
-- Jag tar inte emot den. Begriper du? Men det gör du förstås inte. Du är stadsbo, kamrat. Men jag är bonde. Jag är fastvuxen vid denna jord med rötter, naglar och själ. Den är hela livet för mig, liksom den var hela livet för mina fäder och förfäder. Jag kan inte leva utan jorden! Men någon privatägd jord vill jag inte ha. Det behövs inte. Det är inte ens fördelaktigt för mig. Det passar inte för mig. Det är inget annat än blå dunster. Och det lönar sig inte att bruka jorden i så liten skala. För min ekonomiska själ är livet nu meningslöst utan kollektivjordbruk.
-- Sluta, mumlade Stepan, som inte förstod någonting. -- Sluta med det där pratet! På vilken sida står du egentligen?
-- Jag står på kollektivjordbrukets sida, svarade åldermannen fast.
-- Då håller du alltså på sovjeterna? På vår regim?
Ignat plirade illmarigt, sneglade på Savka, blinkade åt Stepan och sade, skrattande i mjugg:
-- Ja, eftersom det inte finns någon annan regim här, utom sovjeterna, som håller på kollektivjordbruket, så finns det inte heller någon annan regim för mig.
Stepan smålog och drog en lättnadens suck.
-- Har du kommit hit självmant? frågade Ignat och lutade sig fram mot honom. -- Är du här som flykting? Eller som representant för regimen?
-- Som representant, svarade Stepan leende.
-- Jag behöver inte se dina papper, fortsatte Ignat med en avvärjande gest. -- Jag känner dig. Och eftersom du är här på våra myndigheters vägnar, så vill jag säga dig en sak, som du ska framföra till dem: vårt kollektivjordbruk här lever! Hur ska jag uttrycka mig? Det lever underjordiskt. Vi har vår ordförande. Samma som förr. Han som fick ordensutmärkelsen. Vi ser till att tyskarna inte får tag på honom. Och vi har vår bokhållare, som håller ordning på räkenskaperna. Och alla kollektivjordbrukets tillhörigheter är undangömda. Du kan ju fråga din släkting. Eller hur, Savka?
-- Ja, det är verkligen sant, bekräftade farbror Savka glatt förvånad. -- Det är mycket slugt och bra gjort, alltsammans.
-- Och tyskarna har inte fått ett korn från vår by! skrek Ignat. -- De har plundrat sig till ett och annat. Men vi har inte gett dem så mycket som ett korn. Eller hur? Det kan min rygg tala om … Han försjönk i tankar och böjde huvudet. Han trummade mot bordet med sina svarta fingrar. Över hans läppar med de grå mustascherna kröp ett småleende. -- Och nu är jag ålderman … Tysk ålderman har jag blivit på min ålders dagar … Det är en skam! Runt omkring är åldermännen blodsugare och folkförtryckare. Kulaker. Men jag säger åt folk: ni ska hysa aktning. Aktning för min ålderdom! Mina barn är i Röda armén. Bönderna höll inte med mig, de försökte beveka mig.
-- Alla ville ha byalag, suckade Savka.
-- Inte byalag, rättade Ignat honom allvarligt. -- De ville ha kollektivjordbruket. Du har en okuvlig själ, Ignat, sade de, du försonar dig inte med det som är osant. Du ska stå för oss alla. Och det gjorde jag. Tyskarna skrek åt mig: Var har du brödet, ålderman? Men jag svarade: Det finns inget bröd. men varför lägger sig rågen, ålderman? Det finns inget att skörda med! Men varför står stackarna och ruttnar i regnet, ålderman? Det finns inget att tröska med! Vi ska ge dig maskiner, ålderman. Det finns inget folk, svarar jag, om ni så slår ihjäl mig! Och de slog mig! Slog åldermannen så att det är ett elände. Men något bröd fick de inte.
-- De kan inte kuva hans själ, så är det! sade Savka till Stepan med inlevelse och rörelse.
-- Själ? smålog Ignat. -- De kan inte ens kuva min rygg. Jag har en okuvlig rygg, sade han och sträckte på sig. -- Det är inte så farligt, jag ska nog hålla ut.
-- Tack ska du ha, Ignat! sade Stepan med rörelse, reste sig från bänken och sträckte fram handen. -- Och förlåt mig för Guds skull, förlåt mig.
-- Vad skulle jag förlåta dig? undrade Ignat.
-- Att jag tänkte så illa om dig … Och inte bara om dig. Ja, förlåt mig i alla fall -- för vad vet jag nog själv.
-- Ja, Gud förlåter allt, smålog Ignat och omfamnade Stepan som en son.
I daggryningen följde åldermannen själv sin underjordiske vän till byns utkanter. Där stod de och rökte en liten stund.
-- Om våra myndigheter eller partisanerna behöver bröd, så låt mig få veta det -- vi skaffar bröd, sade Ignat lågmält.
-- Utmärkt. Tack.
-- Tacka inte mig. Det är inte mitt bröd. Det är kollektivjordbrukets. Vi tar kvitto.
-- Utmärkt.
-- Ja, farväl då …
Stepan räckte honom handen. Ignat tryckte den hårt.
-- Det var en sak till jag ville fråga dig … viskade han och såg Stepan rakt i ögonen. -- Säg … kommer de våra tillbaka? Jag frågar inte när och hur, det vet du väl inte själv. Jag frågar bara: kommer de överhuvudtaget tillbaka? Säg mig sanningen! … Han borrade blicken i Stepans ögon.
-- De kommer tillbaka! svarade Stepan med rörelse. -- De kommer tillbaka, Ignat, och det snart!
-- Det var då för väl! … Åldermannen drog en lättnadens suck. -- Och min rygg ska hålla ut, var lugn för det! Han skrattade till och tryckte för sista gången Stepans hand.
Stepan följde vägen mellan Ochovatkas dignande rågfält. Han var på gott humör men kunde inte låta bli att förebrå sig själv:
En riktig byråkrat har du blivit! Den där Tsypljakov trodde du på, men folket tvivlade du på i din skrivarsjäl? Här har vi folket -- okuvligt och mäktigt. En riktig byråkrat är du, en skrivbordssittare! Folket tiger inte -- tvärtom! Det sjuder av hat och längtar bara efter den tändande gnistan. Och dig med din skrivarsjäl har de satt hit som den tändande gnistan. Nej, det duger inte på det här viset! Det måste vara hårdare virke i dig, Stepan Jatsenko, mera av tusan djävlar i din själ! Så att gnistorna sprakar om dig och överallt tänder folkhämndens låga.
Allt detta berättade Stepan för Valja, när de äntligen möttes.
De satt och pratade hela natten.
Valja hade också en mängd nyheter för Stepan.
-- Det har kommit en man från Maxim, sade hon.
-- Från Maxim? utbrast Stepan glatt överraskad. Maxim hade liksom han själv avdelats för underjordiskt arbete av partimyndigheterna. -- Nå, hur är det med Maxim?
-- Än så länge lever han! smålog Valja. -- Han har stora saker i görningen! … Flera avdelningar gruvarbetare … Tre avdelningar unga kommunister … De har alla blivit partisaner.
-- Ser man på! mumlade Stepan med avund i rösten. -- Det var bra gjort.
-- De har kommit från Ivan Petrovitj …
-- Nå, berätta?
-- De ville inte ut med språket riktigt. De tycks vara rädda för mig. Men de gav i alla fall vissa antydningar. Ivan Petrovitj vill ha framfört till dig, att han har sju personer i hushållet nu …
-- Jaså! skrattade Stepan. -- Det är så likt Ivan Petrovitj! Han har alltid varit en omtänksam bonde …
-- Ja, allt det här är nyheter från folk, som du känner. Men det finns också en del obekant folk. Fullständig obekant. Stepan förstod inte riktigt.
-- Hur menar du?
-- I Bjelsk var det någon, som hissade den röda flaggan på fallskärmstornet. Den fick hänga där en hel dag. Tyskarna vågade inte ta ner den -- de trodde att hela tornet skulle flyga i luften i så fall. Nu är flaggan det stora samtalsämnet i hela trakten!
-- Vem var det som hissade flaggan?
-- Det vet ingen! Jag talade ju om att det var fullständigt obekant folk.
-- Dessa okända människor måste vi spåra upp.
-- Tyskarna är också på jakt efter dem …
-- Det är förklarligt, om tyskarna inte hittar dem, men vi måste väl i all rimlighets namn kunna spåra upp våra egna, sade Stepan skrattande.
-- Det var en sak till … Det har hänt något hemma i vår stad, fortsatte Valja.
-- Vad då? utbrast Stepan ängsligt. Han älskade sin stad och var stolt över den och mottog varje bud från den med bävan.
-- Tyskarna hänger varje dag ut sina krigsrapporter på huvudgatan. Folk läser dem, en del tror dem och andra inte, men alla är förstämda. Men nu på senaste tiden har andra rapporter börjat klistras upp under de tyska. Förstår du? De är skrivna med barnslig stil. På utrivna blad ur en skolskrivbok. Med bläck. Och till och med plumpar, tillade hon småleende.
-- Vad står det i de där rapporterna? frågade Stepan misstroget.
-- Dementier! Varje dag -- märk väl, varenda dag -- är det något barn, som dementerar Hitler: »Tro inte Hitler, han ljuger. Jag har hört på radion. De våra har inte uppgivit Stalingrad. De våra har inte uppgivit Baku.« Tyskarna river ner dessa blad och söker efter den skyldige, men kan inte göra något åt saken. Ett litet barn dementerar Hitler varenda dag, och Hitler kan inte få bukt med honom! Det är samtalsämnet i hela staden.
-- Vem kan det vara? frågade Stepan ängsligt.
-- Det vet ingen. Kanske någon av mina småttingar …
Stepan tittade förvånat och oförstående på henne. Men snart kom han att tänka på att hon nog talade om sina skolbarn. Han glömde alltid, att hon var lärarinna!
-- Ja, det är kanske någon av dina pojkar …
sade han, urskuldande sig för sin glömska.
-- Men jag undrar, vem det kan vara? fortsatte Valja med ögon, som glänste av tårar.
-- Det måste vara någon av våra radioamatörer. Men i sjunde klassen sysslar varenda pojke med radio. Jag vet faktiskt inte, vem det kan vara. Ibland tror jag, att det är Misja … Och ibland, att det är Serjosja …
Stepan hörde tyst på henne.
-- De är så många, fortsatte hon eftertänksamt. -- Pojkar, flickor och gamlingar, som kämpar sin egen strid. De lyder sitt samvete.
-- Vi ska ta reda på det! utbrast Stepan hetsigt. -- Vi ska bygga upp vår underjordiska verksamhet, som man bygger en krutkällare, Valja. Försiktigt och grundligt.
Och han började bygga upp den underjordiska verksamhet som en krutkällare.
Det uppstod förbindelser, avdelningar, budbärare, människor, en hel kedja av människor, där var och en endast kände sin granne till höger och vänster. Stepan kände dem alla, och jorden -- som efter de egna truppernas bortdragande hade förefallit honom död och förtrampad, levde nu upp och befolkades med människor, som var redo att kämpa.
Till Stepan kom numera ofta budbärare från partisanerna och de underjordiska grupperna; det kom också folk från de icke ockuperade områdena på andra sidan frontlinjen -- för det mesta unga flickor.
-- Är ni inte rädd? frågade han med uppriktig förvåning en av dessa unga flickor.
Några blev förolämpade. Andra svarade häftigt:
-- Vad skulle man vara rädd för på sin egen jord?
Maxims avdelningar började träda i aktion. Tyska kaserner sattes i brand, och militärtåg sprängdes i luften. De stilla nätterna upplystes av skenet från små men utomordentligt förbittrade drabbningar bakom fiendens linjer.
Tyskarna svarade med galgar. Någonstans väntade en galge också på Stepan. De kände redan till honom. De var på jakt efter honom. Men han tänkte inte på döden numera. Han kände sig åter som herre över sin jord.
Ja, han var herre här, och inte dessa tyska borgmästare och gauledare. Människorna hade anförtrott sin själ åt honom och lydde hans order, fast de inte ens visste vem han var. Och liksom förr kände han sig nu åter som husbonde, fältherre och anförare, men allra oftast som folksjälens förvaltare. En själarnas förvaltare. Åt honom hade de döda testamenterat sitt hat. Åt honom hade de levande anförtrott sina förhoppningar. Kamraterna, som dinglade i galgarna, hade givit honom i uppdrag att hämnas dem.
Han hade nu ett stort »hushåll«, vida rikare och mera invecklat än tidigare. Hela detta hushåll måste han behålla i sitt minne. Ingenting fick anförtros åt papperet. Han måste komma ihåg namn och adresser, data och tidsfrister, handlingar och planer, utseenden och karaktärer, uttrycket i ögonen hos varje människa under farofyllda stunder. Han måste hålla reda på vem man kunde anförtro sig åt hel och hållet, vem man kunde lita på endast till hälften och vem man inte skulle tro alls. Han måste veta, vem som behövde uppmuntras och vem som behövde skällas ut. Han måste ingjuta förhoppningar hos den ene, drömma tillsammans med den andre och vid första tillfälle förinta den tredje som en förrädare.
Under sina vandringar -- och han vandrade hela tiden omkring, ibland ensam och ibland tillsammans med Valja -- hade han mött tusentals människor. Vid tillfälliga lägerbål säger folk öppet sin mening. Han lärde sig att lyssna.
Gamlingarna längtade efter vapen. Unga pojkar, som hade flytt från tyskarnas slavläger, frågade öppet efter vägen till partisanerna. Han mönstrade dem alla med blicken. En del svarade han med en axelryckning:
-- Ja, det är inte gott att säga! Visste jag det, så skulle jag själv gå dit …
Andra tog han avsides och gav dem en liten oskyldig adress -- den första och enkla länken i en lång kedja.
Ofta mötte han sina skyddslingar i avdelningarna.
-- Nå, hur har ni det? frågade han.
-- Det är ingen fara! Vi slåss! svarade pojkarna käckt.
Nätterna hos partisanavdelningarna var både lycka och vila för Stepan. Här var han os sina egna. Här, på ett litet stycke fri sovjetjord, eller -- som hos gruvarbetarna -- till och med under jorden i en länge sedan övergiven gruva, kände han sig lätt och fri till sinnes. Här kunde han räta på ryggen. Här kunde han slänga masken. Här kunde han fritt skratta ut och använda det kära tilltalsordet »«kamrat«.
Men han fick aldrig stanna länge hos någon partisanavdelning. Den stönande, oroliga jorden väntade på honom -- utan honom kände den sig faderlös.
-- Kan jag inte få uträtta något nyttigt? frågade han anföraren för en partisanavdelning. -- Vad har jag egentligen uträttat? Inte en bro har jag sprängt, och inte en granat har jag kastat. Då de våra kommer tillbaka, har jag inget att skryta över.
-- Fortsätt du bara som förut! brummade avdelningschefen, borraren Prochor, godmodigt till svar. -- Fortsätt du att sköta dina angelägenheter. Vi klarar oss utan dig här. Kasta du dina handgranater som förut!
Han fortsatte att kasta handgranater, flygblad som var fyllda med ett fruktansvärt sprängämne -- sanningen. De lästes girigt, på samma sätt som man andas i en underjordisk håla -- i häftiga klunkar. Den, som hade läst, berättade det för grannarna, och den som inte hade hunnit läsa berättade i alla fall vad han själv drömde om. Som granatskärvor flög brottstycken av fakta, paroller och idéer ut åt alla håll, men de var tillräckligt starka för att träffa det förslavade folkets mest fruktansvärda fiende -- otron.
-- Hörde du om flygbladet? Jaså! Då lever alltså vår sanning, då är den inte förtrampad! Då finns det ändå människor någonstans! Då står alltså vår armé orubbligt fast och kommer snart till vår hjälp.
Under sina vandringar fick Stepan ibland läsa sina egna flygblad. Han läste dem som om det var första gången han såg dem -- girigt som alla. Ett på staketet uppklistrat flygblad gav även honom ett nytt tillskott av tro. Och han sökte nya fakta mellan raderna, som han själv hade skrivit.
Han var inte rädd för döden. Han tänkte inte ens på den numera. Det var som om den alls inte existerade, som om människorna hade uppfunnit den, sig själva till skräck, liksom de hade uppfunnit sina gudar. Han var inte rädd för att de skulle känna igen honom på den stora landsvägen. I den gråskäggige, trasige bonde kunde ingen nu känna igen Stepan Jatsenko. Men han kunde bli förrådd? Än sen då. I så fall hade han illa valt sitt umgänge och uppfostrat människorna dåligt. Då kunde han inte skylla på någon.
Han var numera sällan i sitt stabskvarter. Han levde på den stora landsvägen, bland vandrare och landstrykare. Han uppenbarade sig plötsligt i gruvorna och samhällena, och försvann lika plötsligt därifrån. Ibland stämde han möte med pålitliga människor på landsvägen, och kom alltid lika punktligt.
-- Vi har dödat polischefen! meddelade honom en ung, gladlynt pojke, som på något sätt mycket påminde om Vasja Ptjelintsev.
-- Har ni dödat honom? Det var bra gjort, pojkar!
-- Och nu, farbror Stepan, vill vi gärna ansluta oss till partisanerna, fortsatte pojken med hänförelse. -- Vi skulle kunna uträtta något riktigt fint! …
-- Det tål att tänka på, svarade Stepan och strök sig över kinden. -- Jaså, det var ni som dödade polischefen?
-- Ja, vi dödade honom. På fläcken.
-- Det var bra, mycket bra. Nu, Vasiljok, måste du börja arbeta hos polisen.
-- Jag? bleknade pojken och log förläget. Skämtar farbror?
-- Nej, Vasiljok, jag skämtar verkligen inte. Jag talar allvar, svarade han och tittade ömt på pojken.
-- Men då … kommer ju alla att hacka sönder mig. Min egen far kommer att förbanna mig!
-- Det får du finna dig i.
-- Men då de våra kommer tillbaka, vad ska jag säga dem? sade pojken med gråten i halsen. -- Alla är ju partisaner, men jag skulle bli … polis!
-- Ansvaret tar jag på mig.
-- Men farbror Stepan … fortsatte pojken med en dämpad viskning. -- De kommer ju att slå ihjäl mig!
-- Det finns ingen död, Vasiljok. Det är något, som människorna har hittat på. Det finns ett ärelöst slut för ynkryggar och odödlighet för hjältar. Något däremellan finns inte. Han tog Vasiljok över skuldrorna och tryckte honom till sig. -- Jag tycker synd om dig, Vasiljok, sade han lågmält. -- Jag tycker synd om dig! Men du måste gå till polisen, ingen annan kan göra det. Du har gått i mellanskolan och talar lite tyska. Du måste gå. Du måste!
Och Vasiljok började arbeta hos polisen. Nu hade Stepan sitt folk överallt: de lämnade honom rapporter om de tyska planerna samt befriade fångar och hjälpte partisanerna.
En gammal smed lämnade uppgifter om lokverkstäderna åt Stepan. De satt vid vägen inte långt från stationssamhället.
-- Tysken har satt igång lokverkstäderna! suckade den gamle smeden bittert. -- Så är det faktiskt!
-- Ja … det låter inte bra …
-- Nu söker han efter verkmästare. Loken har kommit, en hel kyrkogård. Men det finns inga verkmästare.
-- Jaså …
-- Ja, våra verkmästare ger sig inte dit. Vi har sagt åt dem, både unga och gamla: Är det något svin, som börjar arbeta på verkstäderna, så ska det inte bli roligt för honom.
-- Och de går inte dit?
-- Nej! utropade smeden med glad förvåning i rösten. -- Kan man tänka sig? Inte en enda man!
-- Det var bra. Mycket bra, sade Stepan och torkade sig om kinden. -- Men du ska gå, Anton Petrovitj!
-- Jag? smålog smeden förläget. -- Nej, varför då? Ni driver med mig … Jag går naturligtvis inte heller …
-- Jo, du ska gå! Du ska börja arbeta. Och lok får du också reparera. Fast du ska på ditt sätt hjälpa till att förstöra dem.
-- Jag förstår … svarade smeden bleknande. -- Jag gör som du vill, kamrat Stepan. Verkmästarna kommer att slå ihjäl mig för det här, men jag börjar arbeta. Jag förstår.
Ingen av de människor, som hade fått sina uppdrag av Stepan, hade frågat honom eller sig själva med vilken rätt denne skäggige man, som liknade en landstrykare, befallde över dem. De visste vem som stod bakom honom. Fosterlandet? Nej, fosterlandet stod bakom alla. Men det var bara han, som hade partiet bakom sig. Paritet hade anförtrott honom makten över deras själ.
Då ordföranden presenterade Stepan för folket på de underjordiska mötena, skedde det vanligen i följande ord: -- Den här mannen hade kommit till dem från partiet. Alltså -- från Stalin. Han var Stalins utsände, och de trodde honom.
-- Vart ska du nu ta vägen, Stepan? frågade Taras sin son.
Lägerbålet hade slocknat. Endast en träpinne glödde alltjämt, täcktes av mörkblå aska och tittade som ett ensamt öga fram ur mörkret. Pjotr Petrovitj låg och sov, ihopkrupen och insvept i sin våta rock. Barberaren vred sig i sömnen och stönade.
-- Jag ska gå och möta Valja, svarade Stepan, och ett varmt, ljust småleende drog över hans ansikte, som alltid då han tänkte på hustrun.
Han hade tagit farväl av henne sju dagar tidigare, ända framme vid frontlinjen. »Ja, adjö då!« hade han bara sagt. De tog numera alltid farväl på detta sätt. Dessa knappa ord efter den, som gick, uttryckte allt.
Stepan hade legat tryckt mot marken och sett, hur Valja tog sig fram genom det taggiga buskaget. Där borta på andra sidan skogsdungen låg den stora jorden, där var deras egen armé. Han följde sin hustrus mörka silhuett med oro och … avund. Nu tog sig Valja fram genom buskaget, sedan var det några diken, buskar igen och … de egna trupperna. Hon rusade fram mot dem … Röda stjärnor på mössorna … Om han åtminstone fick se dem en enda gång! Men han visste, att det inte gick för sig. Det skulle vara desertering. Det var redan illa, att han hade följt Valja till dessa buskar. Hans plats var inte där. Hans plats var på den av sorg och vrede förtärda jorden, i byarna bakom fronten.
-- Nå, min pojke, sade Taras. -- Hur ska det bli sen?
-- Sen? skrattade Stepan. -- Sen kommer de våra. Snart.
Men Taras blev plötsligt ond på honom.
-- Jag frågade dig inte efter den saken! Det vet jag utan att du behöver säga det. Och du ska inte lära mig! skrek han. -- Du är ännu för ung att lära mig att tro. Jag kan själv lära dig, hur man håller sin själ ren. Jag frågar dig efter en annan sak. Vad ska vi möta de våra med?
-- Hur så?
-- De kommer till oss genom blod. Men vad ska vi möta dem med?
Stepan kände sig plötsligt rörd av glädje. Vilken far jag har! Vilken gubbe! Han tittade med kärleksfull stolthet på sin far och kände sig som hans son och hörde hur det susade i hans släkts rötter djupt, djupt nere i denna jord.
-- Vi är av god stam, far! skrattade han glatt. -- Kosacker!
Gubben kastade en förvånad blick på sin son.
-- Vi är inte kosacker, var har du fått det ifrån? Inte kosacker, utan arbetare. Dina förfäder var arbetare liksom din farfar och farbror. Hela vår släkt är arbetare.
Men Stepan omfamnade honom glatt:
-- Kosacker, kosacker! Du ska inte tvista, far! … Han böjde sig helt nära intill honom och viskade allvarligt: -- Jag ska tala om vad du ska göra, far. Du går hem! På vägen går du till de adresser, som jag ska ge dig, och utför dina uppdrag. Och när du kommer hem, ska du hälsa mor, kyssa Lonka och säga åt Nastja, att hon sätter dig i förbindelse med pålitligt folk. Det är min order. Nastja vet, hur det ska göras.
-- Nastja? utbrast gubben vresigt.
-- Ja, Nastja, skrattade Stepan.
Taras strök sig över mustascherna.
-- Det var bra! sade han. -- Men först ska jag ge henne ett kok stryk. Får jag det? Sen ber jag henne att ta mig med dit det behövs. Nastja!
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)