Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
DE SÖKTE efter områden, som inte var utplundrade … Aldrig hade Taras kunnat föreställa sig, att den ryska jorden var så stor och ändlös, att det fanns så många byar och stugor i bruna körsbärsträdgårdar på den, så många vägar. Både breda boulevarder med akacieplanteringar i dubbla led och gamla gräsbevuxna skogsstigar och nya spikraka landsvägar med vattenfyllda diken och puckelryggiga byvägar med för evigt förstenade hjulspår i smutsen och glada små vägar över fälten, täckta av gyllene halm som på något sätt erinrade om kosackernas revärer, och små sidvägar med sprickor och djupa hjulspår, ofarbara då det hade regnat, och blyga slingrande stäppstigar och pilraka uthuggningar i skogen … Det fanns många vägar. På dem alla hade Taras och hans kamrater vandrat, men de hade ännu inte funnit några områden, som inte var utplundrade.
Petusjkov, som aldrig förlorade modet, ledde dem och höll deras hopp uppe med vackra ord om de lyckliga områden, som de skulle nå fram till. Men inga sådana områden syntes vid horisonten. Byarna stod i brand, de av tyskarna bortdrivna boskapshjordarna bölade, kvinnorna grät och vid vägkanterna dinglade hängda människor; deras nakna, blåsvarta fötter nådde inte ner till gräset.
Till vandrarnas lägerbål kom nu ofta kvinnor med barn från de brända byarna för att söka en tillflykt.
-- Låt oss värma oss, goda människor! Vi har inget kvar i världen. Ingen stuga, inga ägodelar. Själen är det enda vi har.
-- Sextiosex potatisar och nittionio skedar mjöl … viskade Matrena och såg på barnen, som värmde sig vid elden.
Petusjkov frågade nu ibland ut mötande vandrare om trakterna, som de kom ifrån.
-- Nå, hur är det där borta? Stora förändringar?
-- Ja, stora förändringar … svarade folk motvilligt. -- Herre Gud, vad allt har förändrats … Vi har ingenting kvar …
-- Hur kommer det sig? undrade Petusjkov. -- Vart har allt tagit vägen?
-- Vart allt har tagit vägen? Jo, det vet vi nog vart allt tar vägen … Och de försvann i vägdammet med ett hopplöst uttryck i varenda rörelse.
Efter sådana samtal var det ännu svårare att fortsätta vandringen och tro att det på jorden ännu fanns områden, som inte var skövlade.
-- Nej, det finns inte! tänkte Pjotr Petrovitj. Men han fortsatte i alla fall som alla de andra.
-- Det måste finnas! skrek barberaren. -- Tyskarna kan väl inte gnaga av så rika områden så att de blir som ben …
-- Tyskarna kan allt! mumlade Taras och skakade på huvudet.
-- Sextio potatisar och nittiotre skedar mjöl, viskade Matrena med en suck.
Röken steg upp från lägerbålet … Gamla vissnade löv glödde svagt … Och det fanns ingen jord som inte var skövlad.
Taras hade blivit svart av damm, mager och tystlåten. Ju mera främmande sorg han såg omkring sig, desto mindre föreföll honom hans egen. Han brydde sig inte om, vart han gick. Det gjorde detsamma vad han åt -- betor från fälten, skogsbär, svamp eller bark från träden. Hans rygg blev alltmera böjd över skottkärran, och de blodiga valkarna på händerna blev hårda som sten. Han följde Petusjkovs ouppnåeliga dröm och visste själv inte, om han trodde att det fanns oskadade områden, eller om han redan hade slutat att tro …
Under de nattliga samtalen vid lägerbålen berättade Petusjkov med inlevelse om den rika, orörda jord, som väntade dem där framme. Taras teg och bokhållaren började tvista. Skådespelaren eldades av drömmen.
-- Ja, ja! … sade han. -- Det låter så vackert! Och han såg barberaren oroligt i ögonen. -- Men kommer vi fram, kommer vi någonsin fram? Hans rock hade blivit illa medfaren under vägen, kardborrar och taggar hade fastnat i den, och den mjuka filthatten, som han aldrig tog av sig om nätterna, hade för länge sedan förlorat sin form. Han var en mager och åldrad man, orakad och med ett stort struphuvud; ingen skulle ha känt igen honom som den berömde operasångaren från Charkov.
-- Vi ska komma fram! svarade barberaren med övertygelse. -- På andra sidan Don är jorden rik … Och han började berätta om denna jord, och ju längre det var mellan byarna på deras väg, desto ivrigare och mera fantastiska blev hans berättelser.
-- Sådana byar finns inte och har aldrig funnits! tvistade bokhållaren med honom.
-- Jo, det har funnits, försvarade sig skådespelaren. -- Vi gav en konsert en gång, och jag minns de dukade borden i körsbärsträdgården … Hela berg av mjukt vitt bröd. Stora tillbringare med mjölk. Gyllene honung i glasburkar … En omelett som själva aftonrodnaden …
-- Ja, så levde man en gång i tiden! … suckade Taras.
Men Pjotr Petrovitj kunde omöjligen erinra sig, varför han tidigare varit missnöjd med livet.
-- Missnöjd var jag i alla fall, det minns jag bestämt, sade han tveksamt. -- Men varför jag var det, det minns jag för död och pina inte!
Han kunde inte heller dra sig till minnes, varför han hade råkat i tvist med sin chef.
-- Det var för hans skull jag inte följde med vid evakueringen … Nej, sa jag, jag reser inte! Jag lever hellre med tyskarna än med er, direktör. Men varför vi tvistade? Det … minns jag då sannerligen inte. Jag kommer mycket väl ihåg, att han var en buse, ett riktigt fä. Men om jag någon gång fick träffa honom igen, så skulle jag … kyssa honom, den busen! På min heder, jag skulle kyssa honom!
-- Ja, vi hade det bra en gång i tiden …
-- Femtiofyra potatisar och åttiosju skedar mjöl.
Men den oskövlade jorden syntes fortfarande inte till.
De hade redan kommit ut på stäpperna framför Don. -- Nu snart, snart! sade Petusjkov. Han började bli gladare. Ibland visslade han till och med, böjd över sin skottkärra.
De vandrade nu över en fet, svart och god jord. På kvällarna steg så täta och mätta dunster upp över den, att Petusjkov försäkrade, att man kunde breda dem på brödet som smör. Men de hade inget bröd. De livnärde sig som sparvar med jordens avfall. Runt omkring dem utbredde sig över hundratals kilometer ruttnande vetefält. Vandrarna plockade och åt de ruttna kornen. -- Nu snart, snart! försäkrade Petusjkov. Han hade blivit som berusad av dunsterna från den feta jorden, klöver och bovetehonung. Han tyckte sig i allt se tecken på att de nalkades den lyckliga jorden, liksom en sjöman i havets dimma tycker sig se kusten på nära håll.
-- Se, vilka byar! sade han. -- Stora, välbärgade … Och han pekade på resterna av stora kollektivjordbruk och traktorstationer, på glada tak av plåt och tegel, på varma, ombonade ladugårdar. Men det störde honom, att man varken hörde kor råma eller höns kackla.
-- Längre fram, längre fram kommer allt! sade han med övertygelse. Och nu trodde honom alla. Lukten av bovetehonung och ruttnande vete kom deras giriga näsborrar att vidga sig …
På vägarna till Don mötte våra vandrare strömmen från Ryssland. Det kom folk från Kursk och Bjelgorod, från städerna kring Voronesj. Ryssland mötte Ukraina … Skottkärrorna ställdes bredvid varandra. Vandrarna satte sig och började blossa på cigarretter, rullade av fjolårets torra gräs som de smulade sönder i sina av skottkärrorna blodskavda handflator.
-- Gå inte till de stora byarna, rådde de varandra. -- Där finns tyska garnisoner … Och det finns inget att hämta där, tyskarna har rivit åt sig det sista.
-- Ja, det lönar sig inte att komma till ett ställe, där de redan har varit … De äter upp allt … Som hela svärmar av gräshoppor …
-- Nå, hur har ni det där hemma? frågade Taras vandrare från Kursk.
De slog endast ifrån sig med händerna till svar:
-- Ja, likadant som ni själva! Det är då inget att skryta över …
-- Far de hårt fram?
-- Det ska vi inte tala om …
Och Taras funderade, där han gick med sin skottkärra: Finns det inga gränser för människans elände, tar det aldrig slut?
-- Fyrtioåtta potatisar och åttioen skedar mjöl, viskade Matrena ängsligt. -- Herre Gud, Herre min Gud! …
Den oskövlade jorden syntes ännu inte till …
Nästa dag förde Petusjkov ut dem från byvägen till en stor bilväg.
-- Nu är vi snart framme! förkunnade han som om han likt en profet kunde se genom dimma och töcken. -- Nu är vi snart framme!
De rullade sina skottkärror på den fasta, torra vältade vägen. Det första de fick se var en utsträckt kvinna.
Hon låg vid vägkanten, bredvid sin skottkärra, med ansiktet mot jorden och vänd mot väster …
-- Död! utbrast bokhållaren häpet.
De samlade sig kring henne, förvirrade och nerstämda. Kvinnans förstenade händer borrade sig fast vid en påse spannmål. Påsen hade trillat ur skottkärran och gått sönder. Sädeskornen hade runnit ut -- och kvinnans döda händer tycktes försöka samla upp dem utan att kunna det.
-- Hon kom inte fram! … viskade Matrena tyst.
Försiktigt, för att inte snudda vid den döda med hjulen, kringgick vandrarna liket och strövade under tystnad vidare. Åter utbredde sig vägen framför dem, rödbrun av damm.
Denna natt tvingade det kalla regnet dem att söka skydd i några höstackar. Mot tre fuktiga höstackar pressade sig talrika vandrare. De klibbade sig fast vid dem som en ömklig flugsvärm, de borrade sig in i höet och tryckte sig mot varandra, alla lika blöta och darrande. Från stackarna hördes oavbrutna hesa sjuka hostningar … Ingen kunde somna. Och regnet bara fortsatte att falla … Höstregnens tid hade börjat, men fortfarande syntes ingen oskövlad jord …
Petusjkov tänkte plötsligt: Kanske den inte finns alls? Kanske är det bara en dröm? Men han störtade genast fram till skottkärran: Mina varor blir alldeles blöta! Han lade sig över kärran med hela kroppen. Bokhållaren Pjotr Petrovitj hostade illa och tänkte: Jag kommer aldrig fram! Inte kan man vid mina år stryka omkring så här? Han fick ett nytt hostanfall och spottade ut en tjock, klibbig vätska. Hela natten drömde Matrena om den döda kvinnan, som låg med de förstelnade fingrarna nerborrade i jorden och fortfarande försökte plocka upp sädeskornen, men inte kunde det … Hemma hos henne väntar hungriga munnar lika väl som hemma hos mig. Nu väntar de förgäves. Skådespelaren harklade sig högljutt: -- Hm! Hm! Han ville övertyga sig om, att han fortfarande hade rösten i behåll. Han ropade till och med något med hes och förkyld stämma … Regnet rann över hela hans kropp. Också Taras såg hela natten den döda kvinnan framför sig. Hon stod upprätt i hela sin längd och sträckte fram sina hände mot honom som till en domare: -- Taras, bestäm måttet av mina lidanden! Och han svarade henne: -- Kvinna, något sådant mått finns inte.
På morgonen slutade det att regna och solen gick upp, ovanligt ung och glad. Petusjkov fattade åter mod.
-- Jag har inte sovit på hela natten, jag har bara legat och tänkt, meddelade han skyndsamt. -- Och vet ni, jag har funnit varför det går så dåligt för oss!
Alla såg tyst på honom.
-- Vi stryker hela tiden omkring i närheten av de stora vägarna, där tyskarna har gått fram. I deras spår lönar det sig inte att söka något. Vi måste ge oss ut i ödemarkerna! skrek han. -- I ödemarkerna! Där ingen har sett sin fot!
Han talade mycket och ivrigt, och åter trodde de honom och följde honom.
De lämnade den stora vägen och började ta sig fram rakt mot Don. Petusjkov ledde dem. Besatt av den feberaktiga drömmen, som brann med ursinnig kraft inom honom, drev han på dem, hetsade och skrek: -- Till ödemarken! Till ödemarken! Och de kröp efter honom, uppsvällda och sjuka, snavade och ramlade, men kröp vidare.
En dag, det var vid middagstiden, fick de utmattade vandrarna plötsligt höra något som de inte hade hört på länge -- tuppar som gol.
-- Hör ni! skrek Petusjkov jublande, sträckte armarna över huvudet och stod alldeles orörlig.
Alla hörde det och stannade. De stod också orörliga och trodde inte sina öron.
Det var tuppar som gol. De gol så högt, så klingande glatt och obändigt att ett varmt, förläget leende plötsligt visade sig på allas ansikten. Var och en av dem kom nu plötsligt att tänka på det bästa och lyckligaste, som hade funnits i hans liv. En tänkte på barndomen, en annan på bröllopet, en tredje på sin första framgång ute i livet. Dessa stadsbor tänkte var och en på sitt. Petusjkov stod på tå, alldeles stel av hänförelse, med ett uttryck av lycka och stolthet skrivet i anletsdragen. Matrena korsade armarna över bröstet som om hon ville be till Gud. Skådespelaren tog av sig hatten. Så stod de tysta och saliga.
Från skogslunden strömmade den lyckliga jorden plötsligt emot dem. Gamla grånade oxar släpade långsamt på sina lass och sneglade misstroget på världen. Och på lassen reste sig hela berg av silverfärgad kål; vattenmeloner, spända som trumskinn, dunkade dovt mot varandra; väldiga säckar var fullpackade med potatis; tomaterna var saftiga och blodröda; i burarna kastade sig obändig tuppar av och an och snattrade ankor; rosenröda spädgrisar stirrade i dum förvåning på världen; surmulna bönder piskade ilsket på oxarna med långa förtorkade grenar; men vid sidan av lassen gick tyska soldater långsamt och makligt och tuggade hela tiden.
Fororna rörde sig långsamt och länge. Förbi vandrarna rullade hela tiden höga lass, kor med vemodiga, undergivna ögon, kärror med gyllene vete, surmulna bönder, kvinnor med förgråtna ögon, tuggande tyskar … Rullade förbi och försvann i fjärran. Nu hade det sista lasset uppslukats av skogen. Den lyckliga jorden hade rullat förbi och försvunnit. Skådespelaren satte sig långsamt på skottkärran, drog ner hatten över öronen och började gråta.
-- Jag hatar dem så! Jag hatar dem så! yttrade Petusjkov med en förkvävd viskning och knöt nävarna. -- Jag skulle inte ens kunna raka dem. Med kinderna skulle det nog gå. Men när jag kom till halsen …
-- Trettiotre potatisar och sextiosex skedar mjöl, viskade Matrena och började gråta.
-- Herre min Gud!
Ingen sade något mera.
Matrena reste sig plötsligt, torkade ögonen med ärmen och bugade sig djupt, först för Petusjkov, därefter för de andra.
-- Tack ska ni ha, kamrater, för sällskapet och för er godhet. Innerligt tack!
-- Vad tänker du ta dig till! sade Matrena allvarligt. -- Jag går tillbaka. De minas sista matbitar håller på att ta slut.
-- Men hur blir det då med brödet? Vad ska du ha med dig hem?
-- Det får gå hur som helst. Jag byter eller tigger mig till något i Kristi namn.
-- Ja, gå då! sade Petusjkov tyst och lät blicken tveksamt glida över de återstående. -- Men vi fortsätter i alla fall … det är inte så långt kvar …
Matrena tog skottkärran och rullade ut den på vägen.
-- Om jag fortsatte, skulle kanske mina barn vara döda när jag kom hem med bröd … sade hon.
-- Farväl, Matrena! sade Taras lågmält. -- Du måste komma fram.
-- Kanske jag gör det! suckade gruvarbeterskan.
Vandrarna följde henne länge med blicken. Till sist var hon försvunnen …
-- Jaha! sade barberaren så glatt som möjligt men fick plötsligt se skådespelarens ansikte. Denne satt med händerna för ögonen; hans förtorkade haka hängde ner och darrade gång på gång.
Han kommer inte fram! tänkte barberaren förskräckt. Han kommer aldrig fram.
-- Hur är det fatt, mår ni illa? frågade han medlidsamt och lade försiktigt handen på skådespelarens skuldra.
-- Hur sa? Ja … Ursäkta … Jag är verkligen dålig! erkände skådespelaren. Han försökte som alltid le, men det blev inget leende. Han slog ursäktande ifrån sig med händerna. -- Det är verkligen dåligt! Ni får ursäkta …
Han ursäktade sig för sin orkeslöshet, och Petusjkov kände plötsligt för första gången sitt ansvar gentemot honom och dem alla. Hur kan jag släpa omkring dessa gamla människor, Gud vet vart? Kanske det inte finns några oskövlade byar i världen?
Men en vacker dröm var det! Så vacker! klagade han för sig själv och sade med en suck:
-- Ja, det är inget annat att göra! Vi får bege oss till närmaste by. Där får vi se …
Den närmsta byn visade sig vara en stor, halvtom kosackby. Många stugor var tillbommade med korsade bräder, ännu fler stod utan tak och dörrar. De var som obegravda lik mitt inne i byn.
Barberaren bestämde sig för den stuga, som såg rikast ut, och knackade på fönstret. En kvinna med ett snällt och sjukligt ansikte tittade ut. Hon skakade sorgset på huvudet, då hon fick se vandrarna.
-- Får vi stiga på? frågade barberaren artigt.
-- Ja, stig på! svarade kvinnan och öppnade grinden.
De rullade in sina skottkärror på den breda och tomma gården, som var helt täckt av gula löv likt en matta.
-- Jaha! sade barberaren glatt. -- Nu får ni ta emot köpmän, mor!
-- Köpmän finns nog, men ingen kan köpa något! svarade gumman sorgset.
-- Nej, men du måste se varorna, varorna! skrek Petusjkov. -- Ja, sätt igång! tillade han och vände sig till skådespelerskan. Denne hade utmattad sjunkit ner på sin skottkärra.
-- Vad är det med er? viskade barberaren till honom. -- Sätt igång!
Skådespelaren svarade endast med en hjälplös gest.
-- Ja, då får väl jag … visa era … Petusjkov började gräva i skådespelarens skottkärra och drog upp några bylten.
-- Gör er inte besvär med att packa upp … sade kvinnan. -- Vi har ingenting, ni får ursäkta.
-- Nej, ni måste se, ni måste se! trugade Petusjkov, vecklade upp ett bylte och bredde med en storslagen gest ut hela innehållet för kvinnan. Det var skådespelarens kostymer, fina eleganta kostymer, som med ens kom alla vandrarna att erinra sig den avlägsna förkrigstiden, då även de som annat folk hade gått på konserter, köpt nya kläder och diskuterat kostymens snitt med skräddaren som om det hade gällt världens öde.
-- Så fint och rent! sade kvinnan och kände med vördnad på kostymtyget.
-- Det är min konsertfrack … yttrade skådespelaren med svag röst och vände sig bort.
-- Vet ni vem han är? viskade Petusjkov och lutade sig fram mot kosackkvinnan. -- Han är skådespelare! Hela världen känner honom. Han har själv burit dessa kostymer. Det måste man sätta värde på.
-- Jag förstår, sade kvinnan. -- Jag lider med er av hela min själ … Hon tittade sorgset på kostymerna och kände åter på det fina tyget. -- Men vi har faktiskt ingenting, tro mig! Allt har de tagit …
Skådespelaren skakade nu som om han hade frossa. Han fällde upp rockkragen och pressade ner huvudet mellan axlarna. Men han darrade och skakade av svaghet, ålderdom och svält. Hakan hoppade nu upp och ner, och skådespelaren kunde inte få kontroll över den.
Kosackkvinnan tittade ängsligt på honom.
-- Är han sjuk? frågade hon med en viskning.
Petusjkov slog endast bittert ifrån sig med händerna till svar.
Kvinnan rusade plötsligt in i stugan och kom strax tillbaka med en brödkaka, en tillbringare och en tallrik tunna späckskivor. Hon ställde allt detta framför skådespelaren. Denne gjorde en förskräckt gest.
-- Var så god och ät! sade kosackkvinnan och bugade sig för honom. -- Ta för er bara. De har tagit vår ko, så vi har bara getmjölk … ni får ursäkta …
-- Nej, nej! utbrast skådespelaren med en förtvivlad handrörelse. -- Jag kan inte ta emot det här gratis … Vad tror ni om mig?
-- Jag tar inte emot pengar … svarade kosackkvinnan tyst.
Petusjkov kastade en lysten blick på maten. Inte på länge, inte på mycket länge, hade de ätit bakat bröd! Han svalde spottet i halsen och gick fram till skådespelaren.
-- Ät ni! sade han med övertygelse. -- Det gör inget! Ät bara!
På skådespelarens ansikte visade sig purpurröda fläckar.
-- Men jag kan inte? viskade han. -- Jag är skådespelare … Alla känner mig … Jag är stolt … Jag kan inte ta emot allmosor … Tack, men …
Han tittade på kvinnan. Hon stod framför honom med böjt huvud och drog i förklädet.
Skådespelaren reste sig långsamt från skottkärran, tog av sig hatten, blickade upp mot den gråblå kalla hösthimlen, tryckte hatten mot bröstet -- och började plötsligt sjunga. Ur hans strupe steg svaga, hesa, sjuka ljud, men han märkte det inte utan fortsatte att sjunga. Och Taras fick till sin häpnad se, hur denne man liksom föryngrades i hans åsyn … Rösten började bli starkare och klingade nu redan som metall. Men han kanske bara inbillade sig detta? Nej, kosackkvinnan stod saligt orörlig med armarna korsade över bröstet och stirrade skådespelaren rakt i ansiktet utan att blinka. Vid gärdesgården började grannarna samlas -- män och kvinnor. De smög sig försiktigt in på gården. Kvinnorna grät redan, de unga flickorna torkade ögonen med sina halsdukar, gubbarna lutade sina huvuden mot käpparna och tog av sig mössorna … Skådespelaren bara fortsatte att sjunga med hatten utsträckt framför sig, arior och sånger -- allt i rad. Han tackade på sitt sätt kosackkvinnan. Inte för hennes sista bröd, utan för hennes goda själ. Han tackade alla med sin sång. Alla som lyssnade till honom, den gamle sjuke ryske artisten, som förlät honom hans förkylda hals och tillsammans med honom grät över hans sånger -- så som endast ryssar kan gråta …
Han slutade och sjönk utmattad ner på skottkärran. Alla teg. Endast kvinnorna fortsatte att snyfta och torkade ögonen med halsdukssnibbarna.
En grånad gubbe steg plötsligt fram ur hopen och tittade allvarligt på alla.
-- Vem är den där mannen? frågade han och pekade mot skådespelaren. Därefter skakade han förebrående på huvudet. -- Den där mannen, medborgare, är en konstnär. Det är just vad han är. Vårt land kommer aldrig att förlåta oss, om vi inte tar vara på en sådan människa. Eller hur? Han tittade åter allvarligt på byborna och vände sig därefter till skådespelaren. -- Ni måste stanna hos oss, ber jag er. Sjung ibland, om ni orkar, så får vi gråta. Orkar ni inte, så stannar ni här i alla fall … Eller hur?
-- Ni måste stanna! sade kosackkvinnan till skådespelaren …
-- Ja, det var den saken! sade Pjotr Petrovitj ironiskt, då vandrarna hade tagit farväl av skådespelaren och lämnade byn med sina skottkärror. -- Hur ska det gå för oss? Kanske … vi kunde gå från gård till gård, va? Med utsträckt hand … Han tittade på Petusjkov.
Barberaren blev plötsligt ond.
-- Det behöver jag aldrig göra! skrek han med gäll tuppfalsett. -- Mina varor kommer käringarna att slåss om i varenda by. Och jag kommer att få ordentligt betalt, var lugn för det …
-- Vad är det för vara ni har? frågade Taras misstroget. Barberaren skrattade tyst och blinkade åt alla.
-- Puder, viskade han. -- Puder, om ni vill veta.
-- Puder? utbrast Taras bestört.
-- Ja, är det inte slugt, så säg? jublade Petusjkov. -- En psykologisk vara är just vad det är! Ni säger: krig. Men jag säger: kvinna. Kvinnan förblir alltid kvinna, hon behöver alltid puder … Han tittade kärleksfullt på sin skottkärra. -- De kommer att slåss om mina varor.
-- Jaa … sade bokhållaren. -- En prima vara är det verkligen. Men … vart ska vi ta vägen nu? Vi har ingenstans att gå nu …
Ja, så var det verkligen. De hade ingenstans att gå nu …
Ja, så var det verkligen. De hade ingenstans att gå längre. De hade gått hela den väldiga vägen från Dnjepr till Don -- utan att finna några oskövlade byar. Nu vidtog den förbrända frontzonen. Det fanns ingenstans att gå längre.
Nu förstod även Petusjkov detta. Men han ville fortfarande inte skiljas från sin dröm.
-- I kväll kommer vi äntligen fram, sade han gåtfullt.
Följeslagarna tittade misstroget på honom, men följde honom i alla fall. På kvällen kom de fram till en kosackby. Den vara likadan, som hundratals andra bakom dem, lika halvdöd, sömnig och tom. De sorgsna stugorna var täckta av fuktig halm och en mager rök slingrade sig upp ur skorstenarna. Men Petusjkov låtsade som om detta var, vad de hela tiden hade sökt efter.
-- Ja, nu är vi framme! skrek han jublande och sneglade på sina följeslagare. -- Just den här byn är det, just den här!
De låtsades att de trodde hans ord och hans glädje. Om det bara ville ta slut, de hade ingenstans att gå längre.
-- Kom hit ska ni få se, kom hit bara! ropade Petusjkov glatt åt kvinnorna i gården. -- Jag kommer med något intressant. Jag kan erbjuda alla unga flickor, och fruarna med för den delen, skönhetens och den eviga ungdomens hemlighet. Här har vi det! Han drog flinkt upp sin säck ur skottkärran. -- Ja, kom hit bara!
Han omringades genast av unga flickor och äldre kvinnor, som hade roligt åt den glade mannen.
-- Vad är det för något? frågade de varandra.
-- Det är -- puder! skrek Petusjkov med sina lungors fulla kraft.
Det blev alldeles tyst.
En ung barhuvad kosackkvinna, som stod närmast Petusjkov, sneglade misstroget på hans lilla säck.
-- Puder?
-- Svandun! svarade Petusjkov.
-- Vad är meningen? frågade kosackkvinnan. -- Driver ni med oss?
-- Nej, varför? svarade barberaren. -- Av hela min själ …
-- Har du kommit för att håna vår änkesorg? sade kosackkvinnan och skakade på huvudet. -- Du borde skämmas, gamla människan!
-- Kan du tala om vem vi skulle pudra oss för? skrek en äldre kvinna hetsigt och ryckte av sig schaletten. -- Vi har utan puder blivit gråa av vår sorg!
Nu började alla prata i munnen på varandra:
-- Skaffa tillbaka våra män, då ska vi tänka på -- puder …
-- Du kan se till att vi får den gamla goda tiden tillbaka!
-- Vem skulle vi pudra oss för, kanske för tysken?
De klev fram mot honom, rasande och obarmhärtiga som en svärm retade getingar -- han hade släppt deras sorg lös. Petusjkov slog ifrån sig med båda händerna och mumlade:
-- I staden slogs de om mina varor …
-- Det var slynor som slogs om dem! skrek den barhuvade kosackkvinnan. -- Men vi känner lagen, din skamlösa niding.
-- Pudra dig själv! Men vi har ingen glädje av det!
Taras och bokhållaren tog barberaren och nästan bar honom ut ur hopen.
Klumpar av smuts och lera slängdes och sparkades efter dem.
-- Så där ja! mumlade Taras, då en klump slog ner bredvid dem. -- Ni gör rätt, kvinnor! Kasta bara smuts på oss! Vi kom med smuts till er och ni svarar med samma mynt. Det är bra!
Petusjkov böjde sig åter över sin skottkärra och gick vidare …
-- Ja, det var den saken! började Pjotr Petrovitj ironiskt som alltid, men tystnade genast med en urkuldande gest, då han såg Petusjkov.
De övernattade på den stora landsvägen …
Någonstans i fjärran hördes kanoner mullra. Taras tog av sig mössan och lyssnade. Ett lyckligt litet moln drog fram över hans ansikte …
-- Nu har jag hört en röst åtminstone, sade han. -- Så har jag i alla fall inte gått förgäves.
En man, som stod inte långt ifrån honom, talade till de församlade människorna:
-- Ni ska inte tro alla rykten. Stalingrad håller stånd som det har gjort och kommer att göra.
-- Hur vet ni det? frågade en elak röst ur mörkret.
-- Jag vet vad jag säger, svarade mannen lugnt, och Taras började lyssna till hans röst. -- Det går illa för tyskarna vid Stalingrad. Det är en hård nöt, som de aldrig kan knäcka!
Taras vände sig till Pjotr Petrovitj och bad honom lågmält:
-- Den där mannen som talar, vill ni be honom komma till mig.
Pjotr Petrovitj tittade förvånad på Taras.
-- Gör det, jag ber er! tillade Taras med svag men rörd stämma.
Bokhållaren gick och kom strax tillbaka med den, som Taras hade kallat på. I mörkret gick det inte att urskilja hans ansikte.
-- Vem har bett mig komma? sade mannen i mörkret. -- Varför?
-- Jag har bett er komma, svarade Taras stilla. -- God dag Stepan.
Det blev alldeles tyst ett ögonblick. Därefter sade mannen lika lågmält. -- God dag, far!
Det var Taras' äldste son - Stepan.
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)