Andra kapitlet.

DENNA NATT sov ingen i det bräckliga lilla huset i Kamennyj Brod … 

Fastän Andrej steg upp mycket tidigt, var många på benen sedan ännu tidigare. Golvplankorna knarrade, det prasslade i alla vinklar och vrår. Andrej steg upp och klädde på sig. Antonina låtsades att hon sov. Andrej såg på henne och suckade. Det var hans första natt hemma sedan skilsmässan …  Den hade inte förflutit så som han hade drömt …  Nå än sen! Allt på jorden var nu annorlunda …  Han gick ut i förstugan för att tvätta sig.

Där var modern redan i fullt arbete. I den hemgjorda handkvarnen strödde hon sädeskorn och malde dem. Kvarnstenarna knarrade sorgset.

-- Den har far gjort själv, förklarade modern då hon märkte att sonen iakttog hennes arbete. -- Och han har hittat på ett namn åt den också -- »aggregat«. Men den är ett elände och inget »aggregat«, tycker jag. Rena rama eländet, inget annat … 

Fönsterluckorna var fortfarande stängda. Ett magert och liksom tillskrynklat morgonljus trängde in genom springorna.

-- Ska vi inte öppna fönsterluckorna? undrade Andrej. -- Det är mörkt som i graven.

-- Vi har det så här! svarade modern. -- Det finns inget att se på.

Nu på morgonen föreföll allt i hemmet Andrej annorlunda än förr. Nödens fruktansvärda ansikte stirrade plötsligt på honom, han hade inte märkt det kvällen förut. Han skulle själv inte ha kunnat förklara, hur han såg det nu -- i Taras' »aggregat«, i de sura kakorna, som skulle föreställa bröd, eller i den omständigheten att samovaren stod dammig i ett hörn (»De har alltså varken socker eller te här hemma. Hur kan mor klara sig utan te, hon som är galen i te?«), men nöden var herre här, det såg han klart och fattade det av en eller annan anledning som en förebråelse mot sig själv. Som om han, Andrej, bar skulden till att det var krig, att tyskarna var i staden och att det inte fanns något bröd.

Så småningom började familjen samlas vid bordet. Alla var dystra och tystlåtna. Till och med Lonka sneglade förstulet och klart ogillande på farbrodern. Antonina dröjde längst av alla med att komma till bordet.

Då hon till sist kom och med en underlig oro gick fram mot mannen, begrep han varför hon hade dröjt så länge -- hon hade pudrat sig. Men inte ens pudret kunde dölja, att Antonina hade blivit gammal och insjunken. Särskilt hade hennes ögon åldrats -- de var alldeles matta och förskrämda. Hon gråter mycket, gissade Andrej och vände sig bort.

Frukosten förflöt fort och under dyster stämning. Alla teg. Endast lilla Maria kvittrade och ställde sig in hos Andrej.

-- Går du i skolan? frågade han.

-- Nej …  svarade hon häpet. -- Nu är ju tyskarna … 

-- Ja, ja …  mumlade han. -- Jag tänkte inte på det.

Han fattade även detta som en förebråelse mot sig själv, som om han bar skulden för att lilla Maria inte kunde gå i skolan längre.

-- Men jag kunde nog själv läsa med dig! skyndade han sig att tillägga.

Efter frukosten började Taras göra sig i ordning för att gå till fabriken. Han plockade högtidligt fram sina trasor och började ta på sig dem.

-- Vad nu då, arbetar far på fabriken? frågade Andrej sin syster med oförställd häpnad.

-- Ja …  det kan man väl säga …  svarade hon undvikande.

-- Vakterna tvingar farfar att gå till fabriken! skrek Lonka. -- Annars skulle han inte göra det.

Taras, som var inne på sitt rum, hörde pojkens rop.

-- Ja, ja! svarade han där inifrån. -- Det är ett hedersuppdrag! Ett hedersuppdrag, som tyskarna har gett mig på gamla dar för att jag inte vill lyda dem. Som själve guvernören förr i tiden förs jag till fabriken. Under väpnad eskort.

-- Arbetar du också? frågade Andrej Nastja.

-- Jag? Nej!

-- Vad gör du då?

-- Jag håller mig gömd.

-- Håller du dig gömd? För vem?

-- För alla. För Tyskland. För arbetet. För tyskarnas blickar.

-- Hur kan du …  hålla dig gömd?

-- Jo, så här …  Jag begraver mig här hemma, sticker aldrig ut näsan. Hela mitt liv består nu i att jag håller mig gömd, sade hon med ett hånfullt leende. Andrej tänkte med förvåning och till och med avund: De tycks föra sitt eget krig här mot tyskarna; ett litet krig, naturligtvis, men desto mera oförsonligt.

-- Min polis tycks vara försenad i dag! sade Taras, då han kom ut från sitt rum och tittade på klockan. Han var klädd i de mest obeskrivliga trasor -- var hade han fått tag i dem! Nu förstod Andrej, att gubben klädde sig så med flit.

-- Polisen kommer för sent! upprepade Taras hånfullt. -- Vad är det för skick och fason! Fast man kan ju förstå det -- deras poliser har fullt upp att göra nu för tiden. Det finns så mycket okuvligt hos folket, som de inte kan få bukt med!

Han tittade på sonen och frågade liksom oförhappandes och vårdslöst:

-- Ska du börja arbeta hos polisen nu, Andrej? Va?

Andrej bleknade.

-- Hur kan ni tänka något sådant om mig, far? mumlade han förolämpad. -- Det förstår jag då rakt inte!

-- Var skulle du annars arbeta? fortsatte gubben obarmhärtigt. -- Du har valt din väg. Du är förtappad nu …  Han fnös i mustaschen …  Det är jag, som ska vara ond på dig, du har ingen anledning att vara ond på mig.

Nu blev Andrej verkligt ond. Vad menade fadern? -- Jag hade inga sötebrödsdagar hos tyskarna. De pryglade mig med sina piskor …  Ni kan inte ens drömma om vad jag upplevde. Han tänkte nu åter på lägret. Det skulle han aldrig kunna glömma! Det skulle han aldrig komma ifrån! …  Han ville nu ösa ut hela sin vrede och allt sitt ursinne i ansiktet på fadern. -- Nå, gubbe, ska vi se efter vem som har mest ondska i sin själ? Men nu hördes plötsligt ett kolvslag mot dörren och en röst, som ropade: -- Hallå där inne! Kom ut!

-- Jaså, nu har han kommit i alla fall! mumlade Taras och satte på sig sin mössa. -- Då får jag väl ge mig iväg. Nu, Andrej, kan du få se, vilket hedersuppdrag vi gamlingar har fått. Kom, kom! skrek han åt sonen, när han märkte att denne stod kvar. -- Du måste se det här.

Andrej följde lydigt fadern ut på förstukvisten. På gatan stod gubbarna redan stödda mot sina käppar. Alldeles som fångar, tänkte Andrej. Han kände igen alla. Varenda en! Det var ju de välkända verkmästarna.

De okuvliga gubbarna hade vållat Andrej mycken förargelse på den tiden, då han själv utbildade sig till ung verkmästare under deras ledning. De hade alltid varit gubbar för honom. De duade honom alltid, och han niade dem. Visst kände han igen dem! Dem kände alla. Berömda professorer brukade rådfråga dem. Fabrikscheferna var rädda för dem. Den nye direktören presenterade sig först för dem. De kunde övertygas och någon gång övertalas, men några befallningar tog de inte emot.

Taras ställde sig på sin plats i ledet, polisen vinkade med handen och gubbarna satte sig i rörelse.

De gick tungt stödda mot käpparna. Nu såg Andrej, att verkmästarna hade blivit gamla och orkeslösa. Även fadern, den yngste av dem, hade blivit orkeslös. Den trasiga rocken hängde så hjälplöst och gubbaktigt på hans magra skuldror … 

Men var och en höll huvudet högt och rakt. Med sina sista krafter, med en okuvlighet, som övervann själva styrkan, ansträngde de sig att gå stolt och värdigt. Alldeles som om de verkligen gick under hederseskort.

Nej, de är inga fångar, tänkte Andrej motvilligt. De …  är …  okuvliga.

Taras gick som alltid bredvid Nasar.

-- Vad nu Taras? Var det inte Andrej jag såg på förstukvisten? frågade Nasar genast. Just den frågan hade Taras fruktat.

-- Jovisst! mumlade Taras.

-- Jaså …  Då får jag väl gratulera dig till besöket, Taras! Till sonens hemkomst! Hade tiderna inte blivit så förändrade, skulle vi ha firat det … 

-- Det behövs inte!

-- Nej, nej …  Nu är ju allt …  annorlunda …  Nå, vad har Andrej att berätta? Hur har han haft det? Var håller vår armé hus?

-- Vad skulle han kunna berätta nu?

-- Jo, men i alla fall …  Något har han väl att säga …  Varifrån kom han, din Andrej? fortsatte Nasar utan att släppa frågan.

-- Han bröt sig ur inringningen, ljög Taras. Han kunde inte få ordet »fångenskap« över sina läppar.

-- Jaså! Ja, ja …  Nu för tiden är det många som kommer på det sättet. Men minns du, hur vi slogs under inbördeskriget. Då hörde man aldrig det ordet -- »inringning«. Inte sant? Eller har du glömt?

De fortsatte sin väg under tystnad.

-- Ja …  återtog Nasar fundersamt. -- De våra har skingrats åt alla håll …  Inringning. Många saknas …  Kanske vår armé inte längre finns kvar, Taras? Bara våra drömmar? Kanske hela armén är inringad på olika håll, kanske alla har flytt hem som din pojke …  Va? Och vi som går här och väntar.

Taras hade själv tänkt på den saken ända sedan Andrej kom hem, men nu svarade han inte Nasar. De gick vidare under tystnad.

-- Hallå där! ropade plötsligt gubben Bulyga, som gick i främsta ledet. -- Hallå där, polis, du går fel väg. Hallå där!

-- Tig! röt polisen åt honom och hötte med sin maskinpistol.

Gubbarna började bli oroliga.

-- Vart för man oss egentligen? frågade Nasar ängsligt. -- Ska vi kanske till fängelset nu?

-- Det har ingen betydelse nu! inföll Taras.

-- Jo men …  i alla fall … 

-- Om det är meningen att vi ska arkebuseras, så tackar jag min lycka, sade plötsligt gjutaren Omeltjenko. -- Vi får ändå inte uppleva den ljusa dagen. Och att leva så här …  Han gjorde en avvärjande åtbörd med handen.

Men de fördes inte till fängelset och inte till arkebusering, utan till en reparationsverkstad. Det var en liten, nästan hantverksmässig verkstad, som inte hade blivit förstörd vid evakueringen. Nu steg en blekgul rökslinga upp från dess enda skorsten.

Polisen avlägsnade sig och lämnade de brydda gubbarna ensamma. En man i tysk arbetsdräkt kom plötsligt utspringande från verkstaden. Taras kände igen honom. Det var en rysk hantverkare från platsen.

-- Ser man på! utropade hantverkaren glatt, då han fick syn på gubbarna. -- De nya skiftarbetarna har redan kommit … 

-- Stopp där! avbröt honom gubben Bulyga i sträng ton. -- Vad har du här att göra?

-- Jag, skrattade mannen. -- Jag är verkmästare här.

-- Verkmästare! morrade Taras. -- Son av en hynda är du, och inte verkmästare …  Judas!

-- Stopp! inföll Bulyga åter med myndig stämma. -- Men vad ska vi här att göra?

-- Jag antar, att det är samma sak …  Är ni verkmästare?

-- Ja, det kan man säga.

-- Jaså! Då kommer ni säkert att få arbeta! Det är brådskande arbeten, som måste utföras … 

-- Vi tänker inte arbeta! sade Nasar.

-- Då kommer ni att tvingas arbeta! Det gäller militära beställningar. Så den saken lönar det sig inte att orda mycket om, suckade verkmästaren i den tyska arbetsdräkten. -- De har forslat hit en väldig massa skadade stridsvagnar, förstår ni … 

-- Tyska?

-- Naturligtvis! Vad skulle det annars vara? Det är en väldig massa! Jag har aldrig sett så många tyska stridsvagnar, inte ens oskadade. De har tydligen ont om egen arbetskraft. De stridsvagnar, som är minst skadade, reparerar de naturligtvis i egna verkstäder. Men de här stridsvagnarna -- ja, det är fullständigt otroligt så de ser ut! Och dem är det meningen att vi ska reparera nu … 

-- Vänta lite! avbröt Taras honom med förvåning. -- Skadade stridsvagnar! Vilka är det, som har skadat dem?

-- Ja, det kan jag faktiskt inte säga, svarade verkmästaren skrattande. -- Men det måste ha varit duktigt folk. Det är väl de, som tyskarna för krig mot, kan jag tro …  Han såg sig försiktigt om …  Ja, hur ska jag uttrycka mig? Motståndaren.

Från verkstaden kom en högdragen och tjock tysk i glasögon och militäruniform skyndsamt emot gubbarna.

-- Jaså! utropade han glatt. Det var bra! Ni är de ryska verkmästarna? Ja! God dag, ryska verkmästare!

Gubbarna mumlade lågmält:

-- God dag!

-- Låt oss bli bekanta! sade den glade tysken. -- Jag är ingenjör. Ni är ryska verkmästare. Mycket bra. Här finns ett arbete …  ett mycket stort arbete, förstår ni. Det gäller att reparera stridsvagnar …  Mycket fort! På två veckor. I annat fall blir det arkebusering.

-- Vi måste få se på arbetet, sade Taras lågmält.

-- Javisst! Det är inte för mycket begärt. En verkmästare måste se sitt arbete …  Ingenjören var förtjust över att han kunde tala med de ryska verkmästarna på deras eget språk …  Ni kan få se på arbetet genast. Bitte!

Gubbarna fick komma in i verkstaden. De såg en lång rad deformerade, brända och sönder skjutna tyska stridsvagnar. Det var inte längre samma stridsvagnar, som hade skrämt dem på stadens gator och torg. Det var hjälplöst, vanmäktigt, dött järn.

-- Här har vi det, sade den glade ingenjören. -- Mäktiga skapelser av den tyska tekniken. De är just nu sjuka. Ni och jag är doktorer. Han skrattade högljutt åt sitt eget skämt.

-- Ett förträffligt arbete! sade Taras entusiastiskt och betraktade de stora skotthålen och sönderslitna pansarväggarna. -- Det måste man verkligen säga! Var har de blivit så här illa åtgångna? Vid Stalingrad?

-- Det angår inte er! skrek ingenjören och blev alldeles blodröd i ansiktet. -- Tig! Tig! Tig!

-- Jag säger ju inget, svarade Taras och ryckte på axlarna.

-- Tig! sade ingenjören åter, men denna gång redan tystare. Han kom ihåg, att han kunde tala med de ryska verkmästarna på deras eget språk, och fortsatte lugnt: -- De här stridsvagnarna ska snart sättas in i striden. Lyckas ni inte få dem färdiga, så betyder det arkebusering.

-- Vi kan inte göra det här arbetet, sade gubben Bulyga lågmält.

-- Was? skrek ingenjören. -- Vad menar ni …  kan inte göra?

-- Vi kan inte! morrade nu alla.

Tysken såg som förstenad på dem. Han hade inte väntat sig något avslag. Han tog av sig glasögonen och vände dem i händerna.

Plötsligt log han förstående:

-- Javisst, ja! Jag förstår …  Det är inte för mycket begärt …  En verkmästare måste äta …  Ni -- han pekade på den magre Bulyga -- ni är ett skelett …  Jag ska se till att verkmästarna får mat. Det är inte för mycket begärt … 

-- Nej, hånlog Bulyga. Vi behöver ingen mat …  Vi är mätta! … 

-- Vi kan inte göra det här arbetet, sade Taras bestämt. -- Vi är inte verkmästare.

-- Vad menar ni, inte verkmästare? utropade ingenjören förvånat.

-- Vi är vanliga arbetare.

-- Vad menar ni, vanliga arbetare? tjöt tysken. -- Han där borta sade åt mig, att ni var verkmästare! Han pekade på verkmästaren i den tyska arbetsdräkten, men denne vände sig bort, fruktansvärt blek och med svettpärlor på pannan.

-- Vi är inte verkmästare! sade Nasar lidande och såg tysken rakt i ögonen. -- Vi har ingen utbildning …  Vi är vanliga arbetare …  Och inte duger vi ens till grovarbete nu för tiden …  Vi är gamla skelett! Det tjänar ingenting till att ge oss mat, det skulle vara rena slöseriet …  Vi sitter bara och väntar på döden. Låt oss gå. Inte är vi några verkmästare.

Tysken lyssnade tankspritt på honom och lät under tiden blicken glida från den ene till den andre.

-- Är alla vanliga arbetare? frågade han.

-- Ja! svarade gubbarna i korus.

Tysken såg misstroget och nästan förolämpat på dem.

-- Jag ska ge er bra mat, sade han obeslutsamt. Verkmästarna rörde sig inte ur fläcken. De stod kvar tysta och stilla med huvudena sänkta i underdånighet. Mera än deras ord övertygade detta tysken om att de inte kunde arbeta.

-- Marsch! skrek han hysteriskt och höjde armen som om han ville slå till. Därefter vände han sig tvärt om och gick sin väg.

Gubbarna stod fortfarande kvar utan att röra sig ur fläcken.

-- Vad ska jag nu göra med er? mumlade polisen vresigt. -- Ni är ena riktigt odrägliga gubbar, ska jag säga er. Ni har inte ens vett att dö! Vart ska jag nu ta vägen med er? Han tänkte efter och gjorde en avvärjande åtbörd med handen samt fortsatte: Ja, ni får väl gå hem tills vidare. Men jag tänker anmäla er för herr kommendanten. Ni måste arkebuseras allihopa, någon annan utväg finns inte.

-- Tackar för vänligheten, herr polis! sade Bulyga med en avmätt bugning.

Vid ingången till fabriken han verkmästaren i den tyska arbetsdräkten ifatt Taras. Han var alldeles blek.

-- Ursäkta mig, viskade han och tog Taras i armen. -- Ni måste förlåta mig. Jag kunde inte vägra att utföra det där arbetet, jag tänkte inte på det. Och nu är det redan för sent …  Men glöm inte, att jag nyss vägrade förråda er, tillade han skyndsamt. Kom åtminstone ihåg det! …  Jag visste ju mycket väl, att ni var de bekanta verkmästarna.

-- Jag är varken präst eller domare, svarade Taras och skakade oförsonligt på huvudet. -- Var och en följer sitt eget samvete.

Hemma fann Taras endast Andrej. Kvinnfolken var ute.

-- Jag skulle vilja tala ett par ord med dig, sade Taras till sonen. -- Sätt dig!

Andrej satte sig.

-- Hör du, Andrej, började Taras. Du har ju i alla fall varit militär …  Inte sant?

-- Jovisst …  svarade sonen och tänkte besvärat: Tänker han reta mig länge på det här sättet? Ska han alltid hålla på så här?

-- Du är naturligtvis ingen krigare, det ska vi inte tala om, fortsatte Taras. -- Men du har väl ändå fått lära dig ett och annat i det militära? Eller hur?

-- Jovisst.

-- Då kan du kanske säga mig, från vilket avstånd man ska kasta en handgranat, om man vill förstöra en stridsvagn?

-- Varför vill ni ha reda på det, far? hånlog Andrej. -- Tänker ni börja kasta handgranater?

-- Ja, det är nog inte utan …  Hade jag varit yngre, så skulle jag ha börjat för länge sen. Mig skull de aldrig ha fått som fånge, det kan du vara lugn för.

-- Från fem eller tio meters håll är nog bäst …  svarade Andrej vresigt.

-- Så nära? undrade Taras. -- Då måste man ju vänta, tills stridsvagnen kör på en? Inte sant?

-- Ja, nästan … 

-- Man måste vara mycket djärv för att kunna utföra en sådan bragd. Man måste ha en järnhård själ!

-- Jaa …  Naturligtvis … 

-- Finns det verkligen så djärvt folk? frågade Taras.

-- Javisst …  Men vad angår det er, far? fräste sonen.

-- Jaså, finns det …  suckade gubben. -- Lyckliga de fäder, som har sådana barn! Ja, det var den saken. Så har jag en fråga till -- hur är det med pansaret? Man kan väl inte rå på stridsvagnens pansar med en vanlig handgranat? Man måste ju ha en kanon? Eller hur?

-- Javisst, med en kanon går det bra … 

-- Men inte vilken kanon som helst! En tung stridsvagn rår man väl inte på med en lätt kanon?

-- Nej, naturligtvis inte … 

-- Då måste man alltså ha tunga, kraftiga kanonen? Inte sant?

-- Jovisst … 

-- Då har de våra också kanoner! utropade gubben triumferande och slog handflatan i bordet. -- Då lever och kämpar vår armé fortfarande! Och jag som höll på att förlora tron för din skull … 

-- Sluta! skrek Andrej och rusade upp.

-- Nej! avbröt honom fadern. -- Nu ska du höra på mig. Min order. Han ställde sig framför Andrej och hötte åt honom med sitt svarta, knotiga finger. -- Vid Stalingrad eller på något annat ställe, var vet jag inte, har många tyska stridsvagnar förstörts. Tyskarna har forslat hit dem. De ska repareras. De söker efter usla arbetsvilliga. Nu ska du höra min sista önskan, Andrej. Du kan göra vad du vill med dig själv, du kan gå i polisens tjänst, om du vill. Jag har inget att göra med dig! Jag har huggit ut dig ur min själ. Men om du börjar på fabriken …  Hör du? Om du börjar på fabriken …  Han avbröts av en hostattack. Andrej stod likblek framför fadern.

-- Jag tog dig till fabriken som pojke och ställde dig vid min hyvelbänk, fortsatte Taras. Jag gav dig min hyvel och visade, hur du skulle hålla den. Och jag förklarade, vad de olika hyvlarna skulle användas till …  Inte sant? Och om du nu bara skulle våga använda din fars hyvel …  Om du bara skulle våga …  Då kommer jag att med mina egna händer …  Men annars kan du leva som du själv vill, tillade han med en trött handrörelse. Gör vad du vill!


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Tredje kapitlet. Opp: Andra delen. Bakåt: Första kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)