Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
VAR äR NI då, mina söner, var är ni?
Taras hade tre söner -- han hade inte hört något från dem. Levde de? Han försökte tro, att de levde. Han väntade på dem.
Det var den stora väntan, som inte känner tidens gränser, det var tron. Vår armé lever, mina barn lever också. Armén skall komma tillbaka, och med den skall även mina söner återvända. Mina söner skall komma tillbaka, och med dem -- armén. Utan armén kunde de inte återvända. Han kunde inte tänka sig dem åtskilda.
Andrej kom ensam. Han kom på hösten, sent i skymningen, mager, skäggig, svart -- han stod först inte att känna igen. Även kläderna på honom var främmande -- en grå bonddräkt av gammalt snitt; och dammet på hans ansikte, skägg och bastskor var främmande, utsocknes, Gud visste från vilka vägar; och hela hans person var främmande, obekant, bitter. De blå groparna under ögonen, de skarpt framträdande gulsvarta käkbenen och de hårda rynkorna kring munnen var märkta av en besvikelsernas och lidandenas sorg, vars orsaker han allena kände.
-- God dag då! sade han med ett sorgset leende, tog av sig mössan och började försiktigt borsta dammet av den -- som en gäst.
Antonina skrek fruktansvärt och kastade sig om halsen på sin man. Mor Eufrosyne började gråta. Barnen stojade. Taras höll på att alldeles tappa fattningen och blev stående på tröskeln med ljusstaken i handen.
-- Vem är det? frågade lilla Maria förskräckt.
-- Det är din pappa, svarade Lonka.
-- Han liknar inte pappa! sade Maria besviket och gick misstroget fram till fadern.
Andrej fördes in i rummet och placerades vid bordet. Hela familjen samlades kring honom. Maria tryckte sig förskrämt mot den sig så olike fadern. Antonina grät och skrattade om vartannat, sprang fram och tillbaka kring mannen, satte sig till sist vid hans knän, lugnade sig och tystnade. Mor Eufrosyne arbetade vid spisen och bordet.
Andrej, som fortfarande föreföll främmande och utsocknes, satt och strök Antonina obeslutsamt över håret, tryckte hjälplöst Maria till sig, sade något och kastade en förvirrad men girig blick över rummet, som om han frågade sig: Är det sant, är jag verkligen hemma eller drömmer jag?
Det första han mötte var de från barndomen bekanta lukterna -- lukten av råttor i skafferiet, baktråg i köket, järn- och träbitar inne hos Taras. Därefter föll hans blick på familjefotografierna i ramar av snäckskal, väggklockan med general Skobeljev till häst, hyllan med målade tallrikar och den lilla lampan i kopparkedjan. Allt var på sin plats, inte en enda fläck på väggen.
-- Här tycks allt vara som förr! sade han med en blandning av förvåning och glädje.
Ute i världen vacklade allt, allt var ostadigt, osäkert och löst, Andrej själv svävade mellan liv och död; han tyckte, att han inom sig bar på hela världen, den förtrampade och blödande världen, men i själva verket hade han blott detta rum i sin själ. Han tänkte endast på detta rum. Blott dit hade han strävat. För att få sitta så här vid bordet och runt omkring sig se de bekanta väggarna, känna de bekanta lukterna, se de bekanta, kära ansiktena, familjen … Han hade själv aldrig vetat, att han älskade sitt hem och det stilla lampskenet så högt.
Allt skulle gå över -- både kriget och världens rubbning. Endast detta var evigt: familjefotografierna på väggen, lukten av baktråg i köket, det stilla lampskenet framför ikonerna.
Han skrattade glatt och lätt, gned händerna och kände sig för första gången riktigt hemma.
-- Pappa är hemma, då har väl de våra kommit till staden? frågade Maria i viskande ton Lonka.
-- Nej, din pappa kom ensam.
Taras hade ännu inte sagt ett ord, sedan Andrej kom hem. Med en tung blick följde han sonens alla rörelser, både då Andrej satt vid bordet och då han började tvätta sig, gladde sig åt det varma vattnet och förvånade sig över hur fort det blev svart av smuts, och då han var nära att börja gråta, när Antonina räckte honom de rena, vita, underkläderna -- hans egna underkläder, som hade väntat på honom och luktade naftalin, klädkista, ömma kvinnohänder …
Då Andrej rentvättad, omklädd och skinande av lycka åter satte sig till bords, bröt Taras till sist sin långa tystnad.
-- Varifrån kommer du Andrej? frågade han tyst.
Andrej ryckte till. Taras upprepade sin fråga med ännu större eftertryck.
-- Från fångenskapen … svarade Andrej knappt hörbart.
Plötsligt började han skyndsamt berätta om fångenskapen. Antonina tryckte hans hand och hela familjen tystnade. Han blev alltmera upphetsad, medan han berättade om sina lidanden i fångenskapen och kände sig nu själv förvånad över att han hade stått ut med allt detta och inte dukat under.
Men fadern avbröt honom:
-- Hur kom du i fångenskap, Andrej?
-- Hur? återtog sonen misslynt. -- På det gamla vanliga sättet, förstås. Vi blev inringade … Tyskarna pressade på … Jag tittade på geväret: Vad skulle jag göra med det? Ett värdelöst vapen! … Jag slängde det ifrån mig och gav mig …
-- Gav dig? skrek Taras. -- Gav du dig, förbannade slyngel?
Andrej bleknade. En besvärande tystnad inträdde.
-- Nej, men farbror! sade Lonka missbelåtet och tog blicken från Andrej. -- Hur kunde du? … Jag skulle aldrig ge mig.
Nu blev Andrej verkligt ond:
-- Skulle du aldrig ge dig? Du! Snorvalp! Slagskämpe! Ni är ena riktiga slagskämpar här, ser jag! Ni har inte nosat på döden och inte sett tysken, men prata -- det kan ni. Vad kunde jag göra ensam mot tysken? De är starka … Men jag?
-- Hade du inte samvete nog att kunna dö? skrek Taras åt honom.
-- Dö? jämrade sig Antonina och grep tag i Andrej med båda händerna. Alldeles som om man redan hade slitit honom ifrån henne och nu förde honom mot döden.
-- Dö? … grimaserade Andrej. -- Det är lätt att säga, far … Visst hade jag kunnat dö … Det är inte svårt … Han lät sin missbelåtna blick glida över hela familjen och tillade: -- Ni har kanske rätt, det hade nog varit bättre för mig att dö!
Alla teg. Antonina tryckte Andrejs hand ännu hårdare.
-- Där ser du! återtog han bedrövat. -- Jag gick från fångenskapen … med vingar Jag trodde, att de väntade på mig där hemma. Jag tänkte, att de skulle bli glada att få mig tillbaka. Och nu, ser du, är jag hemma, men det är bara … tråkigheter.
-- Vi väntade inte, att du skulle ha blivit sådan, sade Taras och skakade på huvudet.
-- Nu är ni orättvis, Taras! utbrast plötsligt Antonina med en röst, som darrade av gråt. -- Ni är orättvis mot alla. Det har ni alltid varit. Ska han dö ensam för alla, menar ni? Jag är glad, att han har kommit hem med livet i behåll. Hon tittade vädjande på de andra kvinnorna i rummet. Mor Eufrosyne skakade som alltid obegripligt på sitt grånade huvud. Nastja teg.
-- Kräk! sade Taras föraktfullt. -- Du borde hellre se till att barnen kommer i säng … Varför ligger de inte? skrek han och lät sin förtvivlan gå ut över dem. -- Ja, nu är han hemma! Med livet i behåll! Föreställningen är slut! Nu ska ni sova!
Mor Eufrosyne och Antonina började lägga barnen. Lilla Maria kröp genast ner i sin säng -- hon var skrämd och utmattad av den besynnerlige faderns oväntade hemkomst. Lonka bråkade och stod i länge -- han ville inte sova. Andrej satt tyst kvar vid bordet och vände och vred på brödbitarna. Nu var han hemma, men det var inget hem. Taras gick med tunga steg fram och tillbaka genom rummet.
-- Om du har kommit från fångenskapen, så kan man alltså fly? frågade plötsligt Nastja, som hade suttit tyst hela kvällen.
-- Hur sa du? frågade Andrej yrvaket och ryckte förargat på axlarna. Nastja upprepade frågan. Antonina kom och satte sig bredvid Andrej. Hon tog mannens hand i sin.
-- Kvinnorna hjälpte oss … förklarade han motvilligt. -- Kvinnorna räddade oss … Det var främmande kvinnor, som räddade oss! upprepade han med förebråelse och utmaning mot fadern. -- Alldeles obekanta, mörka kvinnor, men de hjälpte oss … Men i samma ögonblick kom han att tänka på hur kvinnorna hade räddat dem: »Stackare« hade kvinnorna kallat dem, och det var ett bittert, föraktfullt medlidande med deras egna, misslyckade män.
De hade vandrat genom byarna i en bedrövlig hop. De hade inte sett ut som vare sig bönder eller soldater utan som -- fångar. Det är inte gott att säga, varifrån en fången soldat får detta utseende -- kappa utan slag och livrem, en förskrämd blick, händerna bakom ryggen som en straffånge. Så vandrade de som en värnlös hop genom byarna. Genom samma byar, som de endast en månad tidigare hade passerat som starka och ståtliga krigare. Då hade kvinnorna också tyckt synd om dem, följt dem till gärdesgårdarna och gråtit i smyg. Men de hade inte kallat dem stackare den gången, o nej!
Plötsligt sade han åt fadern:
-- Tror du kanske, att den där fångenskapen inte har kostat mig något? Jag har kanske själv hundra gånger förbannat, att jag inte stupade på slagfältet. Det är lättare att dö! Vi drevs fram på landsvägen … Så fort vi stannade ett ögonblick, slog de oss med gevärskolvarna. Fötterna blödde och ansiktet blödde, vi badade i blod. Många av våra bröder dog på vägen. Tyskarna gjorde slut på dem, som inte kunde dö själva … Sedan drev de oss till ett läger. Det var vid Millerovo. Ett stycke barmark, avspärrat med taggtråd -- det var hela lägret. Då regnet öste ner, hade vi inget tak över huvudet. Då det var bitande kallt, hade vi inget att värma oss med. Vi fick sova på den fuktiga marken. Vi fick äta … Han gjorde en avvärjande åtbörd med handen … Vi fick inget att äta. Det, som kvinnorna lyckades kasta innanför taggtråden, var det enda vi fick i oss. Vi slogs om varje liten smula. Som vilda djur. Många av oss dog också här. Själv klarade jag mig olyckligtvis, som du ser.
Han talade nu hetsigt och fort. Hemska bilder från lägret steg nu upp för hans syn, han hörde åter kamraternas dödsrosslingar, de vinande piskslagen och taggtrådens eviga begravningsringning i blåsten.
-- Runt omkring lägret satt kvinnorna. De satt där både dag och natt. De letade efter sina män. Och de grät, dessa kvinnor, de grät, så att det var hemskt att höra. De tjöt! Vi började också tjuta. Alla som ville leva tjöt. Men det fanns också sådana, som dog utan att ett ord kom över deras läppar. Det var hemskast av allt. Men jag tjöt. Som en varg ylar. Jag drömde hela tiden om hemmet … och Antonina … och lilla Maria … Ju värre det blev och ju mer döden närmade sig, desto mer ville jag leva. Och jag överlevde. Hur och på vilket sätt -- kan jag inte förklara nu.
-- Men hur lyckades du lämna fångenskapen, Andrej? upprepade Nastja åter sin fråga med ett underligt eftertryck.
-- Det kan jag tacka kvinnorna för. Tyskarna har en slug politik, förstår du. Tusenden av oss dog i dessa läger -- det syntes inte där utanför. Men släppte de ut en, så berättades det härom i alla byar. Därför bestämde de, att kvinnorna -- ifall de hittade sin man eller bror bland fångarna -- skulle få ta honom med sig hem i frihet. Ja, det måste naturligtvis vara ett intyg från åldermannen. Men det är lätt att ordna! Det fanns kvinnor, som från olika läger har räddat upp till hundra »makar« på detta sätt … Han log bittert … Ja, men vem skulle hjälpa mig? Jag hade inga av de mina i närheten. Men jag längtade så efter friheten! … Jag kände, att jag skulle dö här som en blind hundvalp -- utan att någon tänkte på mig. Och den där taggtråden plågade mig så fruktansvärt, det var som om den borrade sig in i min själ och rev den i blod med sina taggar. Ja, så var det … Jag lyckades kasta ut en lapp till kvinnorna utanför taggtråden. Rädda mig, bad jag, om det finns någon god själ på jorden! Jag hade antecknat mitt fullständiga namn och min hemort … Han hejdade sig för ett ögonblick, tänkte sig för och fortsatte så med ett stilla leende … Det fanns en god själ, Lukerja Pavlovna … Lusja … kallade jag henne. Hon befriade mig … Jag fick börja arbeta i hennes hushåll … Allt hade råkat i oordning och förfall, sedan hennes man gick bort … Han avbröt sig rodnande men samlade sig snart och slutade … Du får säga vad du vill om mig, Antonina, men jag levde faktiskt med den där kvinnan … som med en hustru …
Antonina ryckte till, kastade en förskrämd och hjälplös blick på mannen och släppte utan att tänka på det greppet om hans hand.
-- Ja … mumlade Andrej. -- Jag visste ju inte, om ni levde där hemma?
Om ni fanns kvar i staden? … Allt på jorden har ju vacklat och störtat omkull nu …
Taras skrattade hånfullt. -- Genera dig inte för din hustru, du! Har du förrått Ryssland, så kan du väl också bedra din hustru? Men en sak vill jag säga dig, Andrej. Du får nog förlåtelse av din hustru, hon är en menlös varelse. Men tror du Ryssland kommer att förlåta?
-- Jag har inte gjort Ryssland något ont … mumlade Andrej dovt.
-- Du ljuger! Du ljuger! skrek Taras åt honom. -- Alla har du bedragit! Både Ryssland och din hustru och mig, gamle dumbom, och min väntan … Han vände sig tvärt om, gick in i sitt rum och slog igen dörren med en smäll efter sig.
Det blev åter tyst. Den stackars Antonina satt och grät med huvudet dolt i händerna. Nastja teg. Mor Eufrosyne satt tyst ihopkrupen och skakade bittert på huvudet.
För att på något sätt göra slut på den outhärdliga tystnaden frågade Andrej:
-- Nå, hur har ni det här hemma?
Ingen svarade honom. Endast Nastja ryckte på axlarna. Andrej tittade på hustruns böjda huvud och märkte plötsligt, att det hade blivit alldeles grått. Han trodde inte sina ögon. Han såg efter en gång till. I det svaga lampskenet glänste silverfärgade hårtestar matt. Herre Gud! Vad har de gjort med henne? tänkte Andrej med fasa. Han såg sig förskräckt omkring. Nastja teg. Mor Eufrosyne mumlade något för sig själv. Var det en bön?
Nu hade han kommit hem, men det var inget hem! Samma stormar och olyckor, som hade gått fram över honom, Andrej, brutit och knäckt honom till kropp och själ, hade också svept fram över det tysta lilla huset i Kamennyj Brod, gjort Antonina åldrad i förtid och Taras bitter till sinnes. Allt här var till det yttre som förr, både fotografierna under de matta glasen och det stilla lampskenet. Men det gamla livet var borta. Det var inget hem. Och det fanns ingen ro. Och ingen lycka, som förr i tiden.
Andrej greps av en plötslig lust att omfamna hustrun, smeka hennes bleka, trötta, grånade huvud, trycka henne till sitt bröst och gråta tillsammans med henne: Det som har varit är glömt, Antonina. Nu är jag här, nu är jag hos dig. Vi ska nog klara oss! Vi ska vänta tills kriget är över, det måste ju ta slut någon gång. Men han gjorde det inte. Varför? Jo, därför att han själv inte trodde på sina ord. Och Antonina skulle inte göra det heller. Hans ord var inte sanna.
Nej, han hade inte slitit sig ur fångenskapen! Taggtråden var ju fortfarande kvar. Han var fortfarande i fångenskap, familjen var det också, hela staden var i tysk fångenskap. Hans själ var i fångenskap. Allt var omgivet av taggtråden. Taggarna borrade sig in i själen.
Men den gamle faderns själ var fri. Den kunde inte slås i bojor. Den kunde inte omslutas med taggtråd, den odödliga, förbittrade själen hos gubben Taras. Sonen greps plötsligt av en bitter avund mot fadern.
Denna natt sov ingen i det bräckliga lilla huset i Kamennyj Brod …
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)