Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
GöR VAD DU VILL! hade fadern sagt åt honom, men Andrej visste inte vad han skulle göra med sig själv.
Själv berövad alla mänskliga rättigheter kunde han varken vara beskyddare eller försörjare åt familjen. Han var en överflödig mun, inget annat.
Hans liv hade nu varken innehåll eller mening eller ens ett mål. Varför lever du på jorden, Andrej? Han kunde inte svara på den frågan.
Till och med i fångenskapen hade han haft ett mål för sitt liv -- att ta sig ut, rycka sig lös från taggtråden. Och han kom ut! Medan han levde hos Lukerja, hade han ett nytt mål -- att ta sig hem, att till varje pris ta sig hem till familjen. Och han tog sig hem! Nu låg han familjen tungt till last. Hur skulle det gå i fortsättningen? Det visste han inte …
Hans far, Taras, levde och uthärdade alla kval och skyddade familjen för att få uppleva de egnas återkomst. Att leva utan att på något sätt ge efter för fienden -- det var för den skull gamle Taras levde vidare med sammanbitna tänder.
Andrej hade inte rätt att vänta. Vänta tills de kommer och befriar dig, en stor, stark karl i soldatåldern? Hur ska du kunna se befriarna i ögonen?
Det var outhärdligt också att vänta -- svälten hängde över familjen. Andrej funderade på hur han skulle kunna vara till hjälp, men kom inte till något resultat. Börja arbeta? Var? Det skulle inte ens hjälpa mycket att börja arbeta för tyskarna. Kanske var den bästa lösningen att gå i tjänst hos polisen.
Poliserna fick reda på att Andrej hade kommit hem. De vände och vred länge och väl hans papper i sina händer. De ställde närgångna frågor. De krävde, att han skulle anmäla sig till arbete. Andrej försökte skylla på sjukdom. De begärde läkarintyg, men antydde att saken kanske kunde göras upp »i godo« -- med mutor. Men Andrej hade inga mutor att ge. Han gav polisen en cigarrettändare, som han själv hade tillverkat, för att få tiden att gå. Polisen tog emot den.
Om jag skulle bege mig till Lukerja på landet och skaffa bröd åt familjen? tänkte Andrej plötsligt och gick därefter länge och bar på denna tanke. Men han vågade inte tala om det för hustrun. Antonina hade inte sagt ett ord till svar på hans erkännande den gången och hade sedan dess aldrig försagt sig, men Andrej kände, att det var bäst att inte röra vid den saken.
Lukerja Pavlovna kom själv hem till Taras. Alldeles oväntat. Mitt på dagen, då endast mor Eufrosyne och Antonina var hemma.
Blygt öppnade hon grinden.
-- Jag undrar, är det här Andrej Jatsenko bor? frågade hon förläget Antonina.
-- Jaa … svarade Antonina häpet och började mönstra den obekanta gästen -- hennes lantliga klädsel och det lilla knytet som hon bar i händerna.
-- Går det an … att få träffa honom?
-- Han är inte hemma. Men han kommer snart. Ni kan vänta så länge.
-- Vad är ni för en? … frågade kvinnan med darrande röst. -- Hans hustru?
Något i hennes röst tvingade Antonina att svara:
-- Nej … hans syster.
-- Jaså! fortsatte kvinnan glatt och drog en lättnadens suck. -- Då är han alltså lyckligt och väl hemkommen? Hon skrattade glatt.
De stod kvar vid grinden.
-- Är ni Lukerja Pavlovna? frågade Antonina lågmält och kände plötsligt, att hon blev alldeles röd i ansiktet.
-- Javisst! svarade gästen förvånat. -- Har Andrej verkligen sagt något om mig?
-- Ja … Han har berättat om er … sade Antonina utan att se på henne och rynkade förklädessnibben. -- Men varför står ni här ute? tillade hon plötsligt. -- Ni måste stiga in, kliv på bara …
-- Nej, det behövs inte. Gör er inget besvär! Gör er inget besvär för min skull! Jag kan vänta här. Då lever han alltså? återtog hon och drog åter en lättnadens suck.
Antonina följde henne in i rummet och bjöd henne att sitta ner vid bordet. Lukerja Pavlovna såg sig försiktigt omkring.
-- Men var är hans hustru? … frågade hon med svårighet. -- Har inte Andrej återfått sin hustru?
-- Nej … svarade Antonina stammande. -- Han har ingen hustru nu.
-- Hur så? Han talade om att han var gift.
-- Javisst … Men hon har rest sin väg … Hon blev evakuerad. Försvann spårlöst. Vi har inte hört något ifrån henne …
Lukerja skakade på huvudet. -- Och han som längtade så vansinnigt efter dem, hustrun och den lilla flickan. Ni vet ju, hurdan han är … Hon log blygt … Han är ju så nervös och nyckfull …
-- Ja, det vet jag …
-- Då lever han alltså! upprepade hon för tredje gången och log åter stilla och lyckligt.
Vid denna tid kom Andrej in. Då han fick syn på Lukerja bredvid sin hustru, drog han sig förskräckt tillbaka. Sedan gick han fram … Lukerja reste sig glatt, gick honom till mötes och tryckte rodnande sina händer mot halsen. men stannade plötsligt, efter att ha råkat kasta en blick på Antonina. Något -- hon visste själv inte vad det var -- tvingade henne att gissa, att Antonina inte var syster till Andrej … Hon satte sig skamset på stolen och försökte göra sig så liten som möjligt.
-- Ni får ursäkta … sade hon med ett konstlat leende. -- Varje kvinna är naturligtvis mån om sin lycka …
-- Det behövs inte! svarade Antonina och satte sig med en sorgsen suck. -- Vi har ju samma sorg att bära på.
Det här var inte bra! tänkte Andrej och satte sig. -- Mycket illa! Fult! men vems är felet? Är det bara mitt eget fel, eller är det de här oroliga tiderna … kriget?
Plötsligt anlände Taras. Mor Eufrosyne hade tydligen redan sagt honom, att det var en gäst i huset. Han gick rakt fram till Lukerja och bugade sig djupt.
-- Tack ska du ha, kvinna! sade han med darrande röst. -- För din goda själ ska du ha tack. Och för din mänsklighet. Men du räddade inte rätt man. Den där var inte förtjänt … Han kastade en föraktfull blick på sonen och gick ut.
Alla kände sig ännu obehagligare till mods.
-- Han är argsint av sig, farfar … sade Antonina urskuldande. -- Han har sina principer, gubben … Dem kan man inte rubba på. Han är nu en gång sådan …
-- Oroa er inte för min skull … skyndade sig Lukerja att säga. -- Jag kom bara hit för att titta in ett slag och övertyga mig om att han levde. Nu kan jag gå …
-- Vart ska ni ta vägen? undrade Antonina förskräckt. -- Stanna hos oss. Stanna över natten. Var vår gäst här. Eller hur?
Hon tittade på sin man. Han stod tyst och orörlig.
-- Nej för all del, tack ska ni ha, men gör er inget besvär för min skull … mumlade Lukerja förläget. -- Jag har en anhörig här i staden. Hon reste sig för att gå, men visste inte vad hon skulle göra med det lilla knytet, som hon hela tiden hade haft i knäna. -- Ursäkta mig, sade hon obeslutsamt och lyfte det lilla knytet … -- Jag har … en liten present. Hon tittade först på Andrej och sedan på Antonina och räckte henne knytet.
-- Nej, nej, för all del! svarade Antonina, tog ett steg bakåt och slog ifrån sig med händerna.
-- Ni får inte göra mig ledsen! mumlade Lukerja tyst.
Andrej följde henne ut. Från förstukvisten såg Antonina tyst på hur de gick bredvid varandra. Hon suckade och satte sig på trappan …
-- Vilken god kvinna! sade mor Eufrosyne, då hon packade upp det lilla knytet. -- Hon tänkte på oss. Den här presenten kommer väl till pass.
Taras hörde detta och rusade ut från sitt rum, alldeles röd av skam.
-- Spring ifatt henne! skrek han ilsket. -- Lämna tillbaka allt! Än har vi inte blivit tiggare! Vi tar inte emot några allmosor … I samma ögonblick fick han se lilla Maria; med lyckligt glänsande ögon betraktade flickan de uppradade äggen som om de vore ett under. Taras slog ifrån sig med händerna och gick ut.
Tiggare! … Värre än tiggare! tänkte han, skakade på huvudet och mönstrade det lilla huset med en kritisk blick. Allt hade råkat i förfall … Huset hade blivit lika böjt som gubben själv. Det andades knappast längre. Det måste repareras, men hur skulle det gå till! … Människan lider, metallen blir rostig och det går maskar i trät. Så är det. Allt förvandlas till aska och stoft. Det är tid för hela familjen att göra i ordning sina likkistor. Men det finns inte ens trä till kistorna … Han log bittert … Tre furuplankor är allt som finns här hemma.
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)