Hösten 1999 startade projektet "I trädgudars
land" vid Skogsvårdsenheten på Länsstyrelsen i
Gotlands län. Arbetslösa arkeologer och kulturgeografer, samt
människor som var allmänt insatta i den gotlänska historieskrivningen,
började inventera öns skogsmark på forn- och kulturhistoriska
lämningar. Resultatet är tänkt att samlas i en stor databas,
användbar bl.a. vid planering av skogsbruket. Ca 300 sedan tidigare
ej registrerade fornlämningar dokumenterades digitalt i fält
med hjälp av GPS (Geografiskt positionssystem). Dessa kommer så
småningom att läggas till i Riksantikvarieämbetets (RAÄ)
fornminnesregister (FMR). De kulturhistoriska lämningarna som dokumenterats
är desto fler.
Under inventeringen av Sanda socken uppmärksammade Malin en artikel i Gotländskt arkiv (1985) författad av kulturgeograf Per-Göran Ersson. Den tar upp problematiken runt forskningen rörande ödeläggelsen av den gotländska bebyggelsen under perioden medeltid till ca 1700. Artikeln innehåller bl.a. en förteckning över ett antal i det historiska källmaterialet belagda ödegårdar. Ersson behandlar även ett antal platser med trolig övergiven bebyggelse. Ödegårdarna har via kartmaterial från 1600- och 1700-talet lokaliserats, men mycket sällan besökts i fält. Ingen av lokalerna hade dock vid det laget dokumenterats eller registrerats på ett klokt sätt. För Sandas del fanns några intressanta områden att inventera, men kartöverlägg med ekonomen i botten visade att ingen av dem låg i skogsmark. Eftersom inventeringen inom projektet "I Trädgudars land" begränsas till skogsmark, lades artikeln tillfälligt "på hyllan".
Idén var dock redan väckt; någon borde inventera de gotländska ödegårdarna och helt enkelt komplettera Erssons skrivbordsarbete med en dokumentation i fält. Detta främst för att bevarandemöjligheten inte skall undergrävas, men även med tanke på att forskningsunderlaget inom detta område på Gotland är ytterst magert. Under ett besök på Stora Karlsö diskuterade vi, Malin och Linda, möjligheten att gemensamt utarbeta syfte och metod för en sådan fältinventering. Idén bollades vidare till Katarina Amér, projektledare för "I Trädgudars land". Förslaget gillades. Kanske kunde inventeringen av ödegårdarna läggas under det redan pågående projektet vid Skogsvårdsenheten? På det sättet skulle de primära problemen rörande finnansiering och digital utrustning lösas, åtminstone tillfälligt.
Under sommarkursen "Människa och landskap" vid Högskolan på Gotland, där ett block med GIS (Geografiskt Informationssystem) och ett fristående grupparbete var integrerat, lades grunden till projektet "Gotländska ödegårdar." Ett testområde inventerades i Rone socken med hjälp av den från Länsstyrelsen utlånade GPS-utrustningen. På så sätt kombinerades GIS-blocket med grupparbetet och resultatet presenterades i form av en rapport, digitala kartor och fornlämningsbeskrivningar utarbetade i en accessdatabas.
Den 8 augusti träffade vi biträdande Länsantikvarie Christian Runeby och en representant från Fornsalen på Länsstyrelsen. Vid detta tillfälle presenterades resultaten av sommarens inventering i Rone. Kunde det kanske bli fråga om en fortsättning av arbetet under hösten? Intresset fanns defenitivt från flera håll, men var skulle pengarna tas ifrån? Var det OK att lägga ödegårdsinventeringen under projektet "I Trädgudars land"? Arbetsförmedlingen visade sig positiva till förslaget, så även Runeby. Vi kunde börja planera hösten och den 21 september 2000 gick startskottet.
Kart- och arkivstudier utfördes för ett par socknar, för att sedan koncentreras till Storsudret (S Gotland). Under hösten finslipades arbetsmetoden. Sudret samt en del av norra Gotland är färdiginventerat. Att det finns ett stort intresse för och framförallt behov av att inventera hela Gotland står klart. Detta har bl.a. uttryckts av RAÄ i skriften Fornminnesinventeringen - nuläge och kompletteringsbehov (1997). Där finns ett önskemål om fältkarteringar vid ett 75-tal av Erssons förtecknade ödegårdar. Gotlands Länsantikvarie, Majvor Östergren, betonar i sin avhandling Mellan stengrund och stenhus - Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation (1989) att kulturgeografen inte beaktat det arkeologiska materialet i sitt avhandlingsarbete Kolonisation och ödeläggelse på Gotland - studier av den agrara bebyggelseutvecklingen från medeltid till 1600-talet (1974). Hon efterlyser dessutom mer omfattande fältundersökningar av ödegårdarna.
Förhoppningsvis får arbetet fortskrida och avslutas på ett klokt sätt; om inte av oss, så av andra.