Rapport över delinventeringen i Rone socken/Hemse ting

Föreliggande projektarbete för sommarkursen Människa och landskap (5 av 10 p) avser att studera tre ödegårdslokaler i Rone socken. Valet av objekt har gjorts huvudsakligen utifrån det geometriska kartmaterialet, vilket för Gotlands del består av skattläggningskartan från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Kartan över Rone är från år 1700. Vid kartstudierna upptäcktes ett perifert område i sydöstra delen av socknen, där tre koncentrationer av åkertegar utan tillhörande gårdar kunde urskiljas. I den tillhörande beskrivningen framkom information som bekräftade misstanken om att det rörde sig om tre ödegårdar. En av lokalerna finns upptagen i en ödegårdslista från 1580-talet och alla tre finns dessutom omnämnda i Erssons förteckning över ödegårdar.

Varför har just denna koncentration av ödeläggelse uppkommit på platsen? Beror det på det perifera läget i socknen, gårdarnas storlek eller jordarnas svikande bärkraftighet? Går det att via skriftliga källor fastställa den ungefärliga tidpunkten för övergivandet av lokalerna? Ingen av de tre ödegårdarna är lokaliserade och dokumenterade i fält. På grund av tidsbegränsning valde vi att koncentrera oss på en av gårdarna, nämligen ”Hugleps” belägen närmast kusten. Detta eftersom den finns med i ödegårdslistan. Målet var att, så långt det var möjligt, fastställa in- och utägomark samt gårdsbebyggelsens sannolika eller exakta placering.Följande står att läsa om det öde hemmanet i ödegårdslistan: ”Hugleps garrdt j M Ley Jord wnnder er Laurittzs gieritte skatter for” (ViLa, Avskriftssamling kapsel 7, Hemse ting).

För att utröna varför ödeläggelsen uppkommit i området har vi studerat det historiska kartmaterialet och de geologiska förhållandena. För att om möjligt fastställa tidpunkten för gårdarnas ödeläggelse har historiska källor i form av ödegårdslistan från 1580-talet, Revisonsboken från 1653 samt skattsyner från 1700-taetl gåtts igenom. När det gäller fältstudierna har vi använt oss av digital teknik för att lokalisera och mäta in ödegården. En kombination av GPS (satellitmottagning), RDS (radiomottagning) och GIS (geografiskt informationssystem) möjliggör en näranog exakt positionsbestämning i landskapet och de lämningar som återfinns kan registreras i fält på en portabel fältdator med inlagt kartmaterial och tabeller. Lämningarna prickas in som en punkt, linje eller yta beroende på deras art och utbredning i det aktuella området. Åkrar ritas t ex in som ytor, stensträngar/ hägnader som linjer och huslämningar som punkter.

Kort presentation av Rone socken

Rone socken är belägen på SÖ Gotland, ca 6 mil från Visby. Socknen gränsar i N mot Burs, i V mot Hemse och Alva samt i S mot Eke. Rone är rikt på fornlämningar, vilket tyder på att det är en gammal kulturbygd. Sockennamnets ursprung är dunkelt. Under 1300-talet stavades det Ronum (Sveriges kyrkor band 1973: 347) och på skattläggningskartan från år 1700 står det skrivet Rona. En tredje variant förekommer i Wallins ”Gothländske samlingar” från 1738, där namnet Rohne figurerar (1972, kartbilaga).

Den geologiska situationen i Rone uppvisar övervägande sandjord och markerna beskrivs ofta i protokollet till skattläggningskartan som odugliga. Rödsand, ör och jäslera gjorde att avkastningen inte alltid var tillfredsställande. I stort sett varenda gård uppvisar enligt samma protokoll en eller flera åkerlindor. Även mulbetet var generellt sett magert och skogen ofta ringa. Linné uttrycker sig som följer i redogörelsen för den gotländska resa som han företog under 1740-talet: ”Mest hela vägen hade vi sandjord. På sombliga ställen härligare gräs än tillförene, fast andre däremot försummeligen handhavde gåvo intet. Åkrarna stodo merendels med råg tämmeligen vackra, men glesa” (1985:100).

Undersökningsområdet

Undersökningsområdet är beläget utmed en väg, vilken är utritad på skattläggningskartan och som går från Gullgårde i sydöstlig riktning mot fiskeläget Tomtbod (fig. 2). Vägen är ännu idag delvis farbar. Nästan hela vägsträckningen återfinns på den ekonomiska kartan (fig. 3). Lokalerna ligger i sydöstra delen av Rone invid gränsen mot Burs. Området ligger övervägande på sand- och strandgrus. Namnen på de tre ödegårdslokalerna är baserade på uppgifter tagna ur skattläggningskartans protokoll. De aktuella gårdsnamnen är Hugleps, Trunhaga och Ekese. Hela undersökningsområdet uppvisar en påtaglig ägosplittring (fig. 4).Den gård som vi valt att undersöka närmare i fält är Hugleps, vilken ligger mest perifert i förhållande till den ovan nämnda vägen.

Hugleps

Lokalen som namngivits Hugleps är den som ligger närmast kusten av de tre ödegårdarna. På 1700-talskartan/skattläggningskartan finns området utritat som ett tydligt avgränsat åkersystem S om den väg som löper genom undersökningsområdet. Från åkersystemet utgår på kartan hägnader i vad som på 1700-talet utgjorde betes- och hagmark (fig. 5). Den information som finns att hämta i skattläggningskartan med tillhörande protokoll ger ett flertal indikationer på att det sannolikt legat en gård i området. Den första indikatorn är det, i förhållande till befintlig bebyggelse, perifera åkersystemet. Ett annat tecken är den påtagliga ägosplittringen i området; ödegårdens forna marker är uppdelade på flertalet befintliga gårdar i socknen år 1700. Dessa gårdar är Ängegårda/Engegårda, Tomte/Tompta, Domerarve/Domerarfva och Haler (fig. 4). Samtliga åkrar vid lokalen är benämnda Huusåker/Husåker, vilket ytterligare indikerar på att det legat en gård på platsen. Namnet Hugleps uppges i protokollet till skattläggningskartan i samband med beskrivningen av den åkerteg som brukades av Halor gård. Denna åker heter Huusåker, men kallas även ”Hugleps åker med marken därunder”.

Hur stor gården varit och vilka ägor som tillhört gården är däremot okänt. Man kan dock anta att åkertegarna benämnda Husåker/Huusåker sannolikt tillhört den gård som kallas Hugleps. S om åkerområdet ligger enligt skattläggningskartan hagmarken och denna är år 1700 uppdelad mellan samma gårdar som äger den forna åkermarken. Av denna anledning ligger det nära till hands att tillskriva Hugleps hagmarken under åkertegarna. Hagmarken är utformad som parceller där varje gård äger en parcell. En av parcellerna i hagmarken söder om åkrarna beskrivs som ”Ett st strandmark under Huusåker odugl”.

Gården Hugleps storlek och bärkraftighet går naturligtvis inte att utröna. Fältet är dock öppet för tolkningar. Angående bärkraftigheten kan man i protokollen till skattläggningskartan läsa att åkrarna vid lokalen består av ”sandmylla med ör”, ”sand” och ”sandmylla”. På några av tegarna odlas endast råg, vilket ytterligare antyder jordarnas svaghet. Råg är en anspråkslös gröda som klarar av torka och mindre bördiga jordar. Sannolikt har de geologiska förutsättningarna för jordbruk i området varit mindre goda. Enligt Laga skifteskartan med tillhörande protokoll från 1871 ligger boniteten, dvs bördigheten, i Hugleps forna åkermark på 7-8 (det bästa du kan ha är 1). Vid tidpunkten för skiftet brukades åkrarna fortfarande, men gick då under benämningen Strandhagen. Liksom i dag var det gården Tomte som ägde åkerområdet. Möjligen var det på grund av den dåliga jorden som Hugleps övergavs. Den sammantagna storleken på åkertegarna var 5,54 tunnland. I relation till de befintliga gårdarna 1700 är denna siffra relativt låg (fig. 6).

Hugleps gård ödelades tidigare än 1580-talet. Denna slutsats kan dras eftersom gården finns medtagen i ödegårdslistan från detta år. De splittrade ägoförhållandena som skattläggningskartan uppvisar, antyder att Hugleps gård vid början av 1700-talet legat öde under lång tid. Mellan 1585 och 1700 har dessutom ägoförhållandena ändrats. År 1585 skattade Gerette för Hugleps mark. Observera att Gerette inte finns med bland de fyra gårdar som ägde mark i området år 1700. Sannolikt övergavs Hugleps någon gång mellan mitten av 1300-talet och år 1580. Under denna period drabbades Gotland upprepade gånger av svåra motgångar i form av härjande pestepidemier, kalla vintrar, missväxtperioder och ett allt hårdare skattetryck. Kanske var gården för liten och belägen på för magra jordar för att kunna klara sådana påfrestningar.

Fältundersökningen av Hugleps

Det är ett mycket vackert landskap som dyker upp framför våra ögon då vi via en skogsväg når det ännu relativt öppna åkerområdet. Det är grönt och skönt runt omkring oss. Platsen är ytterst örtrikt. Flera av träden, såsom björk, oxel och ek, är ålderdomliga. I åkrarna trivs enen och nyponrosen. Tittar man in i snåret med hagtorn beläget söder om den öppna ytan skymtar stensträngar och en brya (dvs vattenhål för djuren på bete) samt röjningsrösen. En del av stensträngarna ser ut att vara påbyggda med sten även i nyare tid. Det är svårt att få en överblick över området första gången man besöker platsen, varför det är nödvändigt att återkomma vid ett flertal tillfällen. Undersökningsytan är relativt stort och den bitvis mycket snåriga vegetationen gör att karteringen försvåras.

Vid det första besöket bekantade vi oss med platsen för att få en första överblick. Åkrarna är lätta att urskilja eftersom de idag är betade och dessutom ryggade. Åkerdiken står att finna mellan varje åkerteg. En del av dem har ett djup på upp till 0,50 m. Kanske har de funnits där redan under ödegårdens levnadstid, men dikesdjupet antyder att de är utgrävda under senare tid. I några av dessa diken ligger stora stenar, vilka kan härröra från nedrasade stensträngar. Även i de få grunda diken som påträffas återfinns stora stenar. Den bonde som idag äger jorden försökte under en kort period på 1970-talet att odla raps på de gamla åkertegarna. Rödsanden resulterade i dålig avkastning och ytorna övergavs strax igen för att ge plats åt gårdens djur. Markägaren erhåller bidrag från EU för att hålla platsen öppen till förmån för mångfalden.

Vid det andra och tredje besöket vid Hugleps karterades området med hjälp av en GPS. Det första steget var att registrera åkerytorna. Dessa går, som tidigare nämnts, under namnet Huusåker/Husåker och utgör den centrala delen av fältundersökningsområdet. Ytorna är, enligt inmätningarna, mellan 1500 och 6000 kvm stora. Två av dem innehåller impedement i form av jordfasta stenar i olika storlekar. Då man lägger in rastret med den digitaliserade skattläggningskartans åkermark över ortofotot, framgår det att de registrerade åkerytorna i stort sett stämmer överens med Hugleps åkermark, såväl till storleken som till formen. Man måste dock ha i åtanke att den digitaliserade versionen av skattläggningskartan inte är exakt och inte heller komplett, samt att den yta som ritas in kan bli något missvisande till följd av bristande noggrannhet i den digitala utrustningen (t ex för få satelliter). Nästa steg blev att registrera de stensträngar som finns i området (borträknat de eventuella objekt som är belägna mellan åkertegarna). En stensträng av trolig medeltida karaktär är inritad på ekonomen från 1970-talet och i fornminnesregistret (FMR över Rone) har den nummer 330 (fig.3). Den löper delvis utefter en av de åkertegar som antas ha tillhört Hugleps och tar sedan av mot sydväst. Denna sträng ritade vi även in i MapInfo för att den tydligt skulle framträda på den digitala kartan. Ytterligare fyra strängar registrerades i anslutning till åkrarna och dessa är bitvis påförda röjningssten. Tillsammans ramar de nära nog in hela åkerområdet. Sammanlagt registrerades sex stensträngar och en hägnadsrest av sten, även kallat stenvast (den senare såg ut att vara yngre än de övriga). Två av objekten går ned mot stranden, där marken är extremt stenbunden. Här är det svårt att urskilja några tydliga linjer. Det strandområde som ligger längst i öst kallas i skattläggningskartans protokoll för ”Ett stycke strandmark under Huusåker, oduglig”.

Förutom de bryor som påträffades på den gamla hagmarken, registrerades ett vattenhål i hörnet av åkerytan med ID-nummer 10 i tabellen. Bryan är inritad som en ring i åkern på skattläggningskartan, men saknar beskrivning i protokollet. Vi hade hoppats på att det skulle vara en brunn, men så var alltså inte fallet. Vi fann dock något som var än mer intressant; en samling kallmurade och flata kalk- och sandstenar registrerades strax norr om åkerytan benämnd ID 15 i tabellen. Stensamlingen är utbredd på en yta om 7x5 m. Att bedöma stenstorleken är svårt till följd av övertorvning. Dessutom är objektet bevuxet med sly och hagtorn. Nordost om lämningen ligger en plan och i stort sett stenfri yta, delvis mycket igenväxt. Vi tolkade stensamlingen som ett spisröse, ev. tillhörande den forna gårdens huvudbyggnad. ID 15 är alltså registrerat som åker och enligt skattläggningskartan ligger där gammal åkermark, men återigen är det av vikt att nämna att den digitala versionen av kartan inte är exakt. Ytan i fråga måste ha varit besvärlig att bruka till följd av det stenimpediment som är beläget mitt i åkern. I ytan finns dessutom två 0,20-0,40 m höga och till synes omotiverade terrasskanter. Ca 10 m Ö om det förmodade spisröset står en stor och utbredd hästkastanj med kraftigt rotsystem, vilket registrerades som vårdträd. Hästkastanjen infördes troligen till Sverige under 1600-talet.

Även de vägar som fortfarande är synliga i terrängen och som är belägna vid eller i närheten av Hugleps har registrerats. En av dessa är ca 2 km lång och passerar även Trunhaga och Ekese. Denna väg har ID-nummer 4c i tabellen. Vägarna är bitvis farbara ännu idag och löper i huvudsak över öppen och örtrik betesmark.

På den digitala kartan kan man, förutom Hugleps marker, se den ungefärliga placeringen för de andra två ödegårdslokalerna. På den digitala fältskärmen träder en bild över Hugleps in- och utägomarker fram. Det finns säkerligen flera objekt av intresse att registrera i området, men på grund av tidsbrist måste en gräns dras någonstans. Ytterligare karteringar av utmarken bör utföras och den misstänkta gårdsplatsen styrkas med hjälp av fosfatkartering och eventuell profilgrävning. Att någon typ av byggnad verkligen legat på den uppmärksammade platsen talar även markägarens information för; han säger att man i flera generationer vetat om att det legat en gård där och att det egentligen är resterna av en trappa och inte ett spisröse vi registrerat.

Ekese

Lokalen som namngivits Ekese är belägen ca 1,5 kilometer SO om den befintliga gården Gullgårde. På skattläggningskartan från år 1700 finns i området ett långsmalt system av åkertegar (fig. 7). Intill åkersystemet löper två vägar (fig. 3). Vid en närmare granskning av protokollen till nämnd karta framgick att ägorna i området nästan uteslutande innehöll prefixet Eke; Eeksåker, Ekes hagåker, Ekesåker samt Ekeseåker. De åkrar som sannolikt tillhört Ekese uppgår till 5 tunnland. Precis som vid Hugleps består den, enligt skattläggningskartan, uteslutande av sandmylla och ör. En av tegarna uppges enbart användas till rågsäd. I beskrivningen till laga skiftet (för detta område utfört 1957) står det att jorden innehåller mycket strandgrus och att den innehar en bonitet på mellan 5 och 7 grader. Liksom vid ödegården Hugleps uppvisar denna lokal stor ägosplittring. Marken låg år 1700 under gårdarna Tompte, Gerette, Gullgårda, Winarfva och Jacobs (fig. 4). I den åkerteg som ägdes av Gerette skall det enligt uppgifter ur skattläggningskartans protokoll ligga en brunn: ”... som tvivelsutan har varit gammal tomt benämnd Ekese”.

I området finns en äga kallad Hemhagen. Vi har tolkat det som att hagen tillhört Ekese; den ligger flera km från ägaren på Winarfwa, men intill markerna benämnda Ekese. Hagen beskrivs som ”mager betesmark, kan föda en häst i några veckor, håller intet vatten”. I fråga om övrig mark uppges i skattläggningskartans register ett stycke skog som ägs av Jacobs. Skogen säges vara oduglig. Även denna mark kan ha tillhört ödegården. Skog kan man även finna i Ekeshagen, vilken hade tallskog och "var duglig till bränsle och gärdsel, kan föda en häst, håller intet vatten”.

Ekese finns inte med i ödegårdslistan från 1580-talet, vilket gör tidpunkten för övergivandet svårbedömd. Ägorna är år 1700 fördelade på fem gårdar. Liksom för Hugleps del bör ägosplittringen innebära att Ekese sannolikt redan 1700 legat öde en lång tid. Att det på platsen för den nämnda brunnen skulle ha legat en gammal gårdstomt tyder på att platsen legat övergiven flera år före 1700. Att prefixet Eke är bevarat på ett flertal ägor ter sig också intressant i sammanhanget. Det är svårt att avgöra om det är en tillfällighet att Ekeses ägor är mer intakta än Hugleps, eller om Ekese faktiskt övergavs vid en senare tidpunkt än Hugleps. Ekese finns inte redovisad i Revisionsboken från 1653, där ödegårdar ofta nämns vid namn.

Trunhaga

Lokalen som benämns Trunhaga är belägen mellan Ekese och Hugleps, V om den väg som löper genom undersökningsområdet (fig. 2 och 3). Trunhaga skiljer sig mycket från de två tidigare beskrivna ödegårdslokalerna. Så sent som i slutet av 1930-talet övergavs en gård vid namn Trunhaga i området. Lämningen efter denna bebyggelse finns utritad på ekonomiska kartan från 1970-talet. I fornminnes-registret (FMR) över Rone socken har den nummer 155. Vid tidpunkten för uppförandet av skattläggningskartan år 1700 var lokalen emellertid obebyggd. I Revisionsboken från 1653 beskrivs ”Tronhaga” som ett ¼ hemman som ”...eij warit i mannaminne bebygdh”. Gården brukas av ägaren till Änggårde, vilken hade återupptagit den för 30 år sedan, dvs 1623 (Revisonsboken 1653:95). År 1700 brukades enligt skattläggningskartan Trunhaga fortfarande under Änggårde, där det uppges att Änggårde köpt området år 1627.

Till skillnad från Hugleps och Ekese står Trunhaga med i skattläggningskartans protokoll som en egen gård, dvs med ett eget nummer (29). De ägor som finns återgivna under detta nummer redovisas i fig 8. Förutom den mark som ligger under Trunhaga i skattläggningskartans beskrivningl, finns det i området ett flertal andraägor, där namnet eller beskrivningen indikerar på att de med stor sannolikt tidigare tillhört Trunhaga; ” Ett litet st. skog hos Trunhaga...”, ”sandåker hos Trunhaga...”, ”betningen hos Trunhaga”. Förutom Änggårde brukade Gullgårde, Geretta, Roes, Olarfva, Magnusa och Davida mark i området. Denna ägosplittring redovisas i fig. 4.

Trunhaga har troligen varit större än Hugleps och Ekese. De åkermarker som var intakta under Trunhaga år 1700 uppgick till 3 tunnland. Lägger man till åkrar som år 1700 brukades av andra gårdar men som sannolikt en gång tillhört Trunhaga, stiger antalet tunnland till hela 12, 72 (fig. 6). Beträffande Trunhagas bärkraftighet lämnade markerna sannolikt mycket att önska i form av avkastning. De åkertegar som år 1700 fortfarande var intakta under Trunhaga uppges endast vara besådda med korn. Jorden i de tre åkrarna innehåller enligt skattläggningskartan ”sand med ör” samt ”sandmylla, våt jord". Flera av tegarna ligger i linda. En av åkrarna har det avslöjande namnet ”Skrikåker”. Enligt laga skiftet från 1871 låg jordarnas boniteten på 8 och 3,5 grader. Marken här uppe var alltså något bättre beskaffad än vid de två andra ödegårdslokalerna. Sämre var det ställt med skogen, vilken beskrivs som "ett litet st. skog utanför sandåker odugl". Kanske har även de skogsmarker som kallas Brunhaga skogsmark och Brunhagaskogh belägna V om det aktuella området en gång tillhört Trunhaga. År 1700 brukades de under av Änggårde och Gullgårde.

Gården Trunhaga ser ut att ha lagts öde och återupptagits i omgångar. Hemmanet finns inte upptaget som öde i ödegårdslistan från 1580-talet. Kanske var gården då fortfarande i bruk, om det inte var så att den helt enkelt inte var byggd vid den tidpunkten. Änggårdes ägare uppges i skattläggningskartans protokoll ha köpt Trunhaga år 1627. Kanske övergavs Trunhaga strax innan köpet? Strelow uppger att svåra förhållanden rådde på Gotland i början av 1600-talet (Yrwing 1978:171). Eventuellt var det dessa svårigheter som fick gården att duka under och läggas öde. Ragnar Häglund, vilken har gjort efterforskningar om Trunhaga, uppger att gården under hela 1700-talet låg under och brukades av Änggårdes ägare. De två gårdarna har samma bomärken och kreaturstämpel. Häglund uppger att det ca 1750 gjordes en ny skattläggningskartering och en ny karta där Trunhaga beskrivs; "…heman 1/4 efter allmänna skatteläggningen förmedlat til 1/8 krono, brukas af bönderna på Engegårda, husen alldeles ruinerade" (Häglund 1984:22). Enligt en skattläggninssyn från 1759 uppges följande om Trunhaga "Å detta 1/8 dels hemman, som över 130 år brukats under Änggårde, finnes ingen särskild åbyggnad, utan som Tronhage ägor alla gränsa och ligga intill Änggårde, så hava ovannämnda åboer vid Ängårde så tillräcklig överbyggnad därstädes av man- och uthus, att den för Tronhage nog svara kan".

Endast en noggrann fältundersökning kan ge ett närmare svar på var den ursprungliga bebyggelsen vid Trunhaga var belägen. När husen som ödelades på 1930-talet uppfördes är okänt. Häglund anser det vara svårt att följa Trunhagas ägolängder in på 1800-talet. Klart är i alla fall att den i huvudsak följer Änggårdes ägarelängd. Ett undantag finns dock; 1870 brukas marken under Jacobs. Orsaken till att ägoförhållandet förändrades har Häglund inte lyckats finna, men uppger arv eller köp som troliga anledningar. En djupdykning i arkiven och samtal med dagens ägare till marken bör kunna ge svar på sådana frågor.

Ödegårdarna i relation till varandra och till befintliga gårdar i Rone 1700

Undersökningsområdet är anmärkningsvärt eftersom det uppvisar inte mindre än tre ödegårdar. I förhållande till de befintliga gårdarna 1700 är området perifert beläget, vilket visas i fig. 9. Området ligger lågt och uppvisar förhållandevis få fornlämningar. Ett röse och en skeppsättning, som under bronsålder sannolikt låg vid den dåtida strandlinjen finns i området. Avsaknaden av stenhusgrunder och stensträngar från äldre järnålder i området innebär att gårdarna sannolikt inte har kontinuitet från denna tid. De etablerades troligen under vikingatid eller tidig medeltid.

Hur stora var ödegårdarna när de var i bruk? För att få svar på denna fråga räknades åkerarealen för respektive lokal ihop. Därigenom erhölls ett förmodat tunnlandsantal över ödegårdarnas åkermarker (fig. 10). I relation till de år 1700 befintliga gårdarna i socken ter sig ödegårdarna små. Det bör dock påpekas att de befintliga gårdarna brukats åtminstone några hundra år efter det att Hugleps och Ekese ödelagts, samt åtminstone 100 år efter Trunhagas ödeläggelse. Detta innebär att andra eventuella ödegårdslokaler i Rone åter kan ha tagits i bruk under de år 1700 befintliga gårdarna, vilka därmed utvidgat sitt tunnlandsantal. Detta innebär naturligtvis ett källkritiskt problem vid jämförelser av det slag som gjorts här.

Eftertext

Då rapportarbetet i det närmaste var slutfört fick vi nya och oväntade uppgifter angående det område där Hugleps en gång legat. Det var Arne Pettersson på Skogsvårdsenheten vid Länsstyrelsen i Visby som fattade intresse för vår inventering i Rone. Arne är född och uppvuxen i socknen och kunde bl a berätta att en gammal dam, tillsammans med sin dotter, bott i ett litet hus bredvid den stora hästkastanjen i området vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Huset har alltså stått på exakt den plats där vi registrerat ett förmodat spisröse. Detta bevisar delvis att vi haft rätt i våra gissningar; det har legat en byggnad strax norr om åkerområdet. Att ett hus stått där ända in på 1900-talet kom dock som en överraskning.

Vi kan, i och med de nya uppgifterna, konstatera att fältundersökningsområdet varit bebott av och till. Damen som bodde i huset hette Lina Hallgren och hennes dotter Anna Winberg. Arne tyckte sig också minnas att Annas halvbror bott i huset. Enligt Häglund delade staten 1876 ut medel för att bygga båthamnar vid de större fiskelägena på Gotland. Ett av de fiskelägen som mottog ett sådant bidrag var Tomtbod, beläget strax sydöst om fältundersökningsområdet. Arne drog sig till minnes att Lina och Anna skötte belysningen vid fiskeläget under den tid som de bodde på Hugleps forna marker. Eftersom vi har de båda damernas namn, vore det intressant att följa dem lite närmare i arkivmaterialet, t ex kyrkböckerna. Arne, som är involverad i hembyggdsföreningen i Rone, tror att det dessutom skall finnas gamla foton från området och att Tomtbods ordförande Allan Pettersson kan bistå med värdefull information. Dessutom skrev Arne Petterssons far under sin levnadstid en hel del om undersökningsområdet.

Arne Pettersson kände även till den sista familjen som bodde på Trunhaga innan platsen övergavs i slutet av 1930-talet. De hade 7-8 barn och var mycket fattiga. Huset byggdes aldrig färdigt innan det övergavs. Familjen levde på svältgränsen. En rolig detalj som är värd att nämna angående Trunhaga är att man för tillfället håller på att experimentera med kärnor från de körsbärsträd som stått vid huset. Experimentet har så här långt fallit väl ut; de plantor som odlats fram växer och frodas. Detta innebär att körsbärssorten från Trunhaga kommer att leva vidare. Namnet på trädet är ännu inte fastslaget, men ett alternativ är att döpa det till just Trunhaga.

Referenser

Källor

Ödegårdslista från 1585, Avskriftssamlingen kapsel 7, ViLa.

Skattläggningssyn 1760:40 över Tronhage, Rone. ViLa.

Kartmaterial

Skattläggningskarta över Rone socken 1700. Skala 1:8000

Skifteskarta över Tompta från 1871. Skala 1:4000

Skifteskarta över Gullgårde, Jacobs och Ängegårde från 1957. Skala 1:4000

Geologiskt kartblad över Ronehamn från 1923. Skala 1:50 000

Ekonomiska kartan från 1970. Skala 1:10 000

Litteratur

Ersson, P-G, 1985. "Förteckning över gotländska ödegårdar". Gotländskt arkiv. Visby.

Häglund, Ragnar, 1984. Ronegårdar II. Stånga.

Lindquist, Sven-Olof, 1984. "Sextio marker silver vart år…" Gotländskt arkiv. Visby.

Siltberg, Tryggve. 1990. "Gotlands bebyggelse 1614- gårdar, människor och organisation". Gotländskt arkiv. Visby.

Siltberg och Sundberg, 1974. Revisionsbok för Gotland 1653. Visby.

Steffens, Richard, 1945. "Fiskerinäringen". Boken om Gotland. Richard Steffens (red). Visby.

Yrwing, Hugo,1978. Det medeltida Gotland. Visby.

Wallin, Jöran, 1738 (1972) Gothländske samlingar. Stockholm.

Östergren, Majvor, 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation. Thesis and papers in archaeology 2. Stockholm.

Tillbaka till projektet Gotländska ödegårdar