Det tycktes honom i denna stund, som vore han kallad att gifva hela det ryska samhället och hela världen en ny inriktning.

„ Jag ville bara säga, att alla tankar, som få en väldig efterföljd, alltid äro enkla. Hela min tanke är den, att i fall lastbara människor sammansluta sig och bilda en kraft, så måste hederligt folk göra det samma. Det är ju så enkelt, det är.“

— Lev Tolstoj: »Krig och fred«
(epilogens första del, kapitel XVI).

www.geocities.ws/generaldepoten/real/Rysk_realism-node4.html

Sammanställning.

Vi ha sett, att adertonhundratalets realism och den socialistiska realismen ha samhällstillvändheten gemensam. Der finnas emellertid godt om skillnader dem emellan, hvaraf en är hvilken läsekrets, man inriktade sig på. Enligt uppgift ansågos blott 33 af hundra[Not] invånare i Ryssland före första världskriget läskunniga, medan läskunnigheten år 1930 stigit till 62,6%[Not] och 1933 till 90%.[Not]

Ännu på 1930-talet pågick arbete för att lära vuxna läsa och skrifva (om än detta möjligen mer kan ha gällt andra folk i Sovjetunionen än ryssar); amerikanaren John SCOTT, hvilken arbetade såsom svetsare i Magnitogorsk på trettiotalet, berättar i sin bok Vad gör Ryssland bortom Ural, att man höll läsundervisning i „röda hörnet“ i den barack, hvarest han bodde.[Not] Emellertid förefaller läsundervisningen der ha meddelats främst kirgiser, och den betraktades såsom läskunnig, hvilken kunde läsa en mening på något som helst språk.

Var läskunnighetsbegreppet sådant, är det svårt att afgöra hvad, som utvecklingen ifrån 33% läskunniga före kriget till 62,6% år 1930 egentligen innebar. Dertill omfattade Ryssland och Sovjetunionen vid de jämförda tidpunkter såväl olika landområden som olika befolkningar. Detta oaktadt taga vi oss dock friheten antaga, att läskunnigheten var väsentligt mer utbredd på 1930-talet än t.ex. på 1850-talet. Det innebär i så fall, att redan begränsningen i antalet läskunniga gaf adertonhundratalets författare en helt annan läsekrets än 1930-talets. Icke blott var den mindre på adertonhundratalet, den torde ha utgjorts af vana läsare, hvilka redan i barndomen tillegnat sig läsandets konst.

GONTJAROV och hans samtida hade således ingen anledning att anpassa sin stil, sitt ämnesval m.m. till ovana läsare. Det hade deremot 1930-talets författare. Medan t.ex. GONTJAROV kunde fylla sina romaner med ett innehåll, som föll vana läsare ur bildade samhällsskikt i smaken (eller helt enkelt motsvarade hans egen smak), eftersom folkets massor i alla fall ej kunde läsa och han icke hade till uppgift att bibringa dem något som helst, kunde Nikolaj OSTROVSKIJ, Gennadij FISCH, Aleksandr FADEJEV m.fl. icke tillåta sig något liknande, ty soc-realismen var i grunden massinriktad, såsom vi ha sett i afsnittet om dess bakgrund, och de soc-realistiska författarne voro människosjälarnes ingenjörer med uppdraget att bibringa massorna kommunistisk medvetenhet. Man märker denna massinriktning ifråga om det förmodligen afsiktligt enkla språket särskilt i trettiotalslitteraturen, såväl i en öfversättning såsom OSTROVSKIJs Hur stålet härdades som i hans ofullbordade Rozjdjonnyje burej (1936) liksom i Padenije Kimas-ozera (1932) [på karelskt språk: Kiimasjärven ottamine; på svenska: Kiimasjärvis erövring], Tretij pojezd (1934) [på svenska: Det tredje tåget] och My vernjomsa, Suomi (1934) [på svenska: Vi kommer tillbaka …] af Gennadij FISCH.

Äfven soc-realismens ämnesval antyder, att man sökte locka sådana människor, som nuförtiden antagligen hellre skulle se på TV än läsa böcker; flera af romanerna och berättelserna utspela sig under krig, inbördeskrig, uppror eller liknande tillstånd och kunna utan vidare läsas såsom spännande och underhållande äfventyrsskildringar i stil med indianböcker. Dylikt förekom förstås ock på adertonhundratalet, t.ex. GOGOLs Taras Bulba, men litteraturhistoriska öfversikter pläga ej öfverflöda af namnen på spännings- och underhållningsromaner, utom då de senare skrifvits af för öfrigt kända författare.

Man kan säga, att soc-realismen genom sitt behof att falla massorna i smaken för att verksamt kunna påverka dem afskaffade gränsen emellan konstlitteratur och underhållningslitteratur och införde en emellanåt till det yttre pojkboksliknande litteratur med ett samtidigt mycket allvarligt menadt innehåll. I kraft af sin officiella roll i samhället fick en sådan litteratur ändtligen en gång äfven göra sitt intåg i de litteraturhistoriska öfversiktsverken, något man alldeles icke skall rynka på näsan åt.

DOBROLJUBOV höll, såsom vi sågo i afsnittet om Oblomov, GONTJAROV för att vara en författare, som icke påprackade läsaren sina hållningar och meningar; likväl hade DOBROLJUBOV ej svårt att se det samhällstillvända och politiska i Oblomov, kanske t.o.m. mer än författaren menat. Men äfven om de af såväl den samtida litteraturkritiken som eftervärlden erkända författarne i adertonhundratalets Ryssland visserligen på sin tid ansågos ha viktiga samhälleliga uppgifter att lösa, äfven om de rent faktiskt uppträdde såsom människosjälarnes ingenjörer och äfven om de helt säkert hade hållningar och åsikter, de ville förmedla och tillika gjorde detta, innebar det likväl icke, i motsats till hvad fallet var med de soc-realistiska författarne, att de hade ett uttaladt uppdrag att på ett tydligt sätt, som icke kunde missuppfattas, förmedla en genomarbetad ideologi.

Deri ligger en annan af skillnaderna mellan adertonhundratalets realism och soc-realismen.

Ur Vladimir Weinstocks vildavästernfilm »Ryttaren utan hufvud« («Vsadnik bez golovy», Sovjetunionen 1973). Flera soc-realistiska verk påminna om vildavästernberättelser.

Hvad tydligheten beträffar, var det för öfrigt under adertonhundratalet nödvändigt för att öfver hufvud komma ut i trycket, att icke vara alltför tydlig, medan tydligheten och otvetydigheten voro nödvändiga för soc-realisterna (visserligen stod icke hela den ryska författarkåren på NIKOLAJ den förstes tid i motsatsställning till kejsarmakten, men de många af dem, som gått till litteraturhistorien, gjorde det).

Vi ha icke brytt oss om att skarpt afgränsa de behandlade litteraturernas utsträckning i tiden, ty ingendera hvarken uppstod eller utdog plötsligen. Såsom vi sågo i afsnittet om adertonhundratalsrealismens uppkomst grodde den ur 1820-talets romantiska prosa, utvecklades öfver GOGOLs naturliga skola under trycket af den samhälleliga verkligheten till den realistiska romanlitteratur, som uppblommade på 1840- och 1850-talen. Äro då månne GOGOLs berättelser fantastiska eller realistiska eller bäggedera? Soc-realismen utropades till måttstock först på 1930-talet, men verk, som räknas till soc-realismen och framhållas såsom några af de stora förebilderna, skrefvos långt tidigare — GORKIJs En mor redan 1906.

Frågan derom, när det sista adertonhundratalsrealistiska och det första soc-realistiska verket författades och utgafs, är i alla fall omöjlig att besvara, och hvarför skulle man bry sig derom, att försöka? Innan begreppet socialistisk realism myntats, hörde de första soc-realistiska verken ännu ej till den socialistiska realismen. Det är ock svårt att afgöra när, soc-realismen egentligen ändades. Upphörde den med det s.k. tövädret på 1950-talet? Man har visserligen fortsatt under de derpå följande årtionden att utgifva 1920-1940-talens soc-realistiska verk; man har flere gånger på nytt filmatiserat några af dem (t.ex. för tredje gången 1955);[Not] och man har så sent som på 1980-talet visat GERASIMOVs Det unga gardet i sovjetisk television (vi ha haft tillfälle att se densamma med egna ögon, då en sovjetisk kanal matades ut äfven i svenska kabelnät vid den tiden). Detta innebär likväl icke med nödvändighet, att soc-realismen skulle ha varit lefvande på 1960-1980-talen såsom den var på 1930-1940-talen; vi läsa ju än i dag GOGOLs och TOLSTOJs verk, utan att det fördenskull innebär, att adertonhundratalslitteraturen är lefvande nu.

Frågan derom, när soc-realismen upphörde att vara lefvande, måste själffallet besvaras olika, beroende på huru begreppet afgränsas. Vi kunna t.ex. afgränsa begreppet så, att vi med soc-realismen mena en litteratur, som utgör ett af redskapen för ett statsbärande kommunistiskt parti att fostra massorna till kommunistisk medvetenhet under det historiska skede, som kallas det socialistiska och afser leda till det kommunistiska, klasslösa samhället. Denna definition bortsållar litteraturer i icke-socialistiska länder, som skulle kunna vara soc-realistiska (hvad som dock är möjligt), så att vi begränsa oss till den sovjetiska soc-realism, vi f.n. diskutera här.

Vidare medför ändamålet att fostra massorna till kommunistisk medvetenhet, att kommunistiska partiet ej rimligen kan tåla förekomsten af litteraturer eller andra kulturyttringar, som täfla med soc-realismen om att påverka massorna, eftersom ju detta skulle äfventyra massornas kommunistiska fostran; soc-realismen är således om ej den enda så åtminstone den förhärskande litteraturen i det socialistiska samhället.

En förutsättning för verkligt effektiv påverkan torde vara, att människorna mötas af samma hållningar och verklighetsuppfattning i bok efter bok, i film efter film o.s.v., så att pusselbit lägges till pusselbit och de forma sig i hvarje människas hufvud till en helgjuten uppfattning om lifvet och verkligheten. Den åsikt, somliga gaf luft åt under det s.k. tövädret på 1950-talet, att partiet ej borde afgöra, hvad författarne skulle skrifva, utan att de skulle få bestämma detta själfva, står derföre i motstrid till den socialistiska realismen, eftersom denna åsikt ifrågasätter partiets ledande roll på litteraturens område och litteraturens roll såsom redskap för kommunistisk fostran. Detta var det f.ö. äfven på sin tid, såsom vi sågo i afsnittet om soc-realismen, som var bakgrunden till Proletkults upplösning.

Vi mena derföre, att i den mån, som sovjetlitteraturen i allmänhet har upphört att vara ett redskap för kommunistisk fostran (antingen derföre, att partiet förslappats, eller derföre, att det ändrat politiken, så att man velat ha en litteratur med annat innehåll) har den socialistiska realismen efter hand upphört att vara lefvande i Sovjetunionen och fortlefvat endast i enstaka verk.

Socialistisk realism i enstaka verk är icke liktydigt med en soc-realistisk litteraturs herravälde och den sovjetiska soc-realismen förutsätter utifrån afgränsningen af sina egna uppgifter just herravälde. Ty, såsom vi kunna se i Järnströmmen, fullgjordes icke soc-realismens uppfostrande påverkan genom ett enstaka verk (ett enstaka verk likt detta kunde deremot bidraga till att bekräfta en hos läsaren redan befintlig syn på lifvet och världen) utan genom det samlade trycket på massorna af hela litteraturen, och icke ens främst igenom litteraturen utan fastmer genom andra media såsom radion, tidningspressen och kanske allra främst filmen.

Medan adertonhundratalets realistiska litteratur och litteraturkritik genom sitt samhällskritiska innehåll i allmänhet stod i motsättning till den rådande ordningen och makten i det kejserliga Ryssland, och dess företrädare aldrig behöfde uppträda enhetligt under en samlad ledning, utan tvärtom en del liberala författare äfven stodo i motsättning till de socialistiska kritikerna TJERNYSJEVSKIJ och DOBROLJUBOV, erhöll den socialistiska realismen en klufven roll: den stod i kommunistiska partiets och den socialistiska statens tjänst, samtidigt som den stod i motsättning till den i öfriga världen rådande ordningen och makten.

Det antagande, som framfördes i centralkommittéens verksamhetsberättelse på SUKP(b):s adertonde kongress 1939, att det ej längre funnes några antagonistiska klasser i sovjetsamhället, att utsugarklasserna vore likviderade samt att arbetarne, bönderna och de intellektuella lefde i vänskapligt samarbete utan konflikter,[Not] innebar dertill, att alla socialismens fiender ansågos vara endera utländska i sig själfva eller också inhemska agenter för främmande makter. I EHRENBURGs efterkrigsroman Den nionde vågen äro fienderna uteslutande utlänningar, medan lifvet i Sovjetunionen skildras så rosenrödt idylliskt, att man undrar, om han icke redan 1952 har menat detta ironiskt (det skildras hur man bl.a. med hjälp af DDT försöker få nyplanterade ekar att växa upp så onaturligt hastigt, att de skola öfverträffa planmålet,[Not]). Denna inbillade konfliktfrihet har dock förmodligen icke medfört några olägenheter för den sovjetiska litteraturen under 1940-talets krig, då det ju verkligen fanns en fiende att ställa vid skampålen.

MALENKOV beklagar för öfrigt i sitt tal på den nittonde partikongressen år 1952, att det

„saknas i vår sovjetiska skönlitteratur och dramatik liksom i vår filmkonst en sådan konstart som satiren. Det vore fel att tro att vår sovjetverklighet inte ger något stoff för satir. Vi behöver egna, sovjetiska Gogol och Stjedrin, som med satirens eld skulle bränna ut allt det negativa, ruttna och döda som finns i livet, allt som hämmar framåtskridandet.“[Not]

Vidare anser han, att

„Vår sovjetlitteratur och konst bör djärvt påvisa de motsättningar och konflikter som förekommer i livet“.[Not]

Att detta tages upp på sådant vis och får så mycket utrymme i CK:s verksamhetsberättelse på partikongressen, antyder, att den sovjetiska litteraturens läge vid detta tillfälle blifvit riktigt besvärligt. Det måste ha varit en svår uppgift, att skapa klasskampslitteratur i ett samhälle utan antagonistiska klassmotsättningar. MALENKOV ansåg till och med, att många verk vore medelmåttiga, banala och slarfvigt ihopknåpade, och att sovjetsamhället återgåfves slött och tråkigt.

Emellertid var han icke ute efter att aflifva soc-realismen, utan betonade kulturens fostrande roll och återgifvandet af det typiska såsom den hufvudsfär, hvari partiståndpunkten kom till uttryck i den realistiska konsten. Likväl kunna vi tänka oss, att de missförhållanden, han angrep, kanske voro uttryck derför, att soc-realismen p.g.a. antagandet ifrån partikongressen år 1939 om afsaknaden af samhälleliga konflikter inom Sovjetunionen t.o.m. före det s.k. tövädret allaredan begyndt utdö.

Af vår framställning hittills kan läsaren kanske få för sig att uppställa något slags motsättning mellan å ena sidan den sovjetiska soc-realismen såsom en styrd läromedelslitteratur, hvilken behandlar vuxna läsare såsom vore de barn, och å andra sidan den ryska adertonhundratalsrealismen såsom en fri och uppstudsig, kritisk litteratur för vuxna, tänkande människor. Någon sådan motsättning vilja i hvart fall icke vi uppställa. Soc-realismen är icke mindre allvarlig än adertonhundratalets litteratur, och utifrån förutsättningen, att Sovjetunionen under en tid gällde för att vara det internationella proletariatets fosterland, var soc-realismen ur världssynvinkel minst lika kritisk och uppstudsig som adertonhundratalets realism.

När man läser vissa litteraturhistoriska öfversikter, såsom till dömes Marc SLONIMs (se litteraturlistan), kan man vidare få intrycket, att soc-realismen är en sorts kiosklitteratur, och t.ex. Järnströmmen en mycket tråkig bok. En slik inställning är mycket inskränkt. Det kan icke vara fel af en författare att skrifva så, att de, han vill påverka med sina tankar, verkligen gärna läsa och taga till sig det, han skrifver. Vi kunna anföra en rad ur en lärobok i stilistik om begreppet effektiv stil:

„Bra stil är effektiv stil. I texter, som syftar till att informera, förklara, övertala och underhålla, är stilen bra, om mottagaren minns, förstår, övertygas eller blir road.“[Not]

Man kan tillämpa ett liknande synsätt på skönlitteratur. I grunden kan man betrakta litteraturen ur två synvinklar: med afseende på det konstnärliga utförandet och med afseende på det förmedlade tankeinnehållet. Huruvida det är fråga om konstlitteratur (sådan, som omnämnes i litteraturhistoriska öfversikter) eller populärlitteratur, är ovidkommande, ty det konstnärliga är i grunden blott den egenskap hos litteraturen, som gör den smaklig, så att dess budskap slår an hos läsaren. Om författaren (eller i förekommande fall hans uppdragsgifvare) har några andra afsikter med skrifvandet än att genomföra stilövningar, bör det konstnärliga utförandet anpassas till den tilltänkta målgruppens smak. Det är dock svårt att tänka sig en litteratur, som icke är afsedd att påverka läsaren, beveka honom att göra vissa hållningar och åsikter till sina. Ej ens sådan kiosklitteratur, man kan tro har till enda syfte att berika utgifvarne och roa läsarne, underlåter att förmedla tankar till läsarne; och hvarför skulle man tro, att det icke ligger någon afsikt bak denna tankeförmedling?

Öfver hufvud är det vår uppfattning, att i grunden alla de alster, som räknas till litteratur, kultur, underhållning o.s.v. — romaner, spelfilmer, televisionsserier — icke blott händelsevis påverka mottagarne, utan äfven äro framställda med denna afsikt. Numera spelas nog denna roll främst af televisionen, och det är kanske icke alldeles oriktigt att i detta afseende jämföra en roman såsom OSTROVSKIJs Hur stålet härdades med våra dagars amerikanska televisionsserier om ungdomar på badstränder, i skolmiljöer och liknande; sådana serier gifva ett omedelbart intryck af att vara underhållning i uppfostrande syfte, om än oklart hvilket.

En säregenhet med soc-realismen i detta afseende var således icke, att den gick ut på att styra läsarne, utsätta läsarne för afsiktlig påverkan, utan att man öppet erkände detta och ej försökte dölja det.

Består det någon förbindelse mellan adertonhundratalets realism och nittonhundratalets soc-realism, gäller den i så fall mer en förbindelse mellan adertonhundratalets litteraturkritikers nyttobetonade, samhällsinriktade litteratursyn och soc-realismens teori än mellan de bägge tidsåldrars litterära alstring. De bägge slagen af litteratur skapades af författare med olika stånds- och klasstillhörighet i olika slags samhällen och i olika syften (hvaraf adertonhundratalets ej ens var ett enhetligt) och med olika läsekretsar till målgrupper. Man förvånas derföre ej deröfver, att de äro olika.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Litteraturförteckning. Opp: En blick på adertonhundratalets Bakåt: Den socialistiska realismen.

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

• Emil Tusens Uppfostringsanstalt.
• Generaldepotens Bibliografiska Anstalt.
• Generaldepotens Fotografiska Anstalt.
• Generaldepotens Typografiska Anstalt.
• Hävder och anor.
• Ryska Litteraturdepoten.
• Generaldepotens Förströelsedetalj.

Om länkarna på denna och Generaldepotens öfriga sidor:

• Vi gå själffallet icke i god för innehållet i de på Generaldepotens sidor inlänkade främmade sidorna, eller att länkarna alls fungera. Länkarna tillhandahållas till upplysning för Generaldepotens besökare och länkningen innebär på intet sätt något godkännande af länkmålens innehåll.
• Vi kunna icke garantera inlänkade främmade sidornas innehåll och kunna derför ej heller utlofva, att deras innehåll är sannfärdigt, riktigt, korrekt, äkta, autentiskt, lagligt, politkorrekt, allvarligt menadt, fullständigt, anständigt, lämpligt, rumsrent och/eller passande för något som helst ändamål.
• Vi kunna icke garantera, att innehållet på någon af de inlänkade främmade sidorna ej bryter emot någon lag eller bestämmelse i Sverige, Europeiska Unionen, Ryska Federationen och/eller andra stater och statsförbund på jordklotet och/eller annorstädes.