Efter den finska arbetarrevolutionens krossande år 1918 hade Koskinen blivit räddad ifrån arkebusering av kamrater, vilka hade ordnat så, att han hade fått mönstra som matros på en ångare. Och så i maj månad hade där varit femton fångar, som hade förts ombord på denna ångbåt för befordran till Sveaborg, där de skulle avrättas. Fjorton av dem hade varit parvis sammanlänkade medelst handbojor. Den femtonde, författaren Maiju Lassila, hade varit iklädd en tung päls; han hade stått på däck skild ifrån de andra och under särskild bevakning. När ångaren redan hade tillryggalagt mer än hälften av överfarten till avrättningsplatsen, hade Lassila kastat sig överbord i havet. Pälsen, som hade fyllts med luft och svällt som en ballong, hade hindrat honom ifrån att dyka ner under vattnet.Slaktarna hade skjutit honom i vattnet och sedan dragit opp liket på däck.
En officerare hade spottat igenom stänkbordet och sagt: »Denne hund har tillfogat oss mer skada än ett helt band ur deras rövarföljen.«
Romanen om Läskikapina
(Fläskupproret) av
(1934).
Översättning (1998-2005) av Erik JONSSON.
Texten är senast ändrad 29.1.2005 (den tjugonionde januari år tvåtusenfem).