Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Vid den tid, då denna berättelse börjar, fanns det en magyar av hög börd, vars hela liv sammanfattades i två känslor: hatet emot allt tyskt och hoppet om att återge sitt land dess forna självständighet. Han var ännu ung men hade känt Kossuth; och fastän hans börd och uppfostran måste skilja honom ifrån denne i viktiga politiska frågor, hade han inte kunnat annat än beundra denne patriots stora hjärta.
Detta kapitel senast ändradt 7 Apr 2006
I:2. Grefve Mathias Sandorf.
Ungrarne --- eller magyarerna --- slogo sig ner i landet på 800-talet
e. Kr. För närvarande utgöra de en tredjedel af Ungerns hela
befolkning --- mer än fem millioner själar. Huruvida de äro af
spanskt, egyptiskt eller tartariskt ursprung, huruvida de härstamma
från Attilas hunner eller Nordens finnar --- detta betyder föga! Hvad
man framför allt bör lägga märke till, det är, att de ingalunda äro
slaver, att de ingalunda äro tyskar --- och att det sannolikt bure dem
emot att blifva sådana.
Desse ungrare hafva äfven behållit sin religion och flere gånger visat
sig vara glödande katoliker alltsedan elfte århundradet --- den tid,
då de antogo den nya tron. Dertill tala de ännu sitt eget uråldriga
språk, ett anornas milda och harmoniska mål, hvilket ställer sig till
förfogande för poesiens hela tjuskraft och visserligen är mindre rikt
än det tyska men knappare och energiskare; under tiden ifrån
1300-talet till 1500-talet ersatte det latinet i lagar och
förordningar, så att det efter hand blef nationalspråk.
Det var den 21 januari år 1699, som freden i Karlowitz tillförsäkrade
Österrike besittning af Ungern och Siebenbürgen(1).
Tjugu år derefter förklarade den pragmatiska sanktionen(2) högtidligt,
att staterna Österrike och Ungern(3) för alltid skulle vara odelbart
förenade. I afsaknad af son skulle tronföljden få öfvergå på dottern
enligt förstfödslorätt. Tack vare denna nya bestämmelse tillträdde
Maria Teresia år 1749 tronen efter sin fader Karl VI, den siste
ättlingen på huset Österrikes manlige gren.
Ungrarne tvungos böja sig för öfvermakten; men hundrafemtio år senare
samlades åter folk ur alla lefnadsförhållanden och alla klasser, som
hvarken ville veta af den pragmatiska sanktionen eller fredsslutet i
Karlowitz.
Vid den tid, då denna berättelse börjar, var der en magyar af hög
börd, hvars hela lif sammanfattades i två känslor: hatet emot allt
tyskt och hoppet att återgifva sitt land dess forna sjelfständighet.
Han var ännu ung, men han hade känt Kossuth, och fastän hans börd och
uppfostran måste skilja honom ifrån denne i vigtiga politiska frågor,
hade han icke kunnat annat än beundra denne patriots stora hjerta.
Grefve Mathias Sandorf bebodde ett gammalt slott af feodalt ursprung i
komitatet Fogaras i Siebenbürgen. Detta slott var bygdt på en
nordlig utlöpare af Östkarpaterna, hvilken skiljer Siebenbürgen ifrån
Valakiet; det reste sig öfver denna branta bergskedja i hela sin vilda
otillgänglighet och framstod såsom en utaf desse ytterste
tillflygtsorter, hvarest några sammansvurne skulle kunna hålla ut ända
till sista stund.
(fortsättning på kapitel I:2 följer här senare)
--
1 Siebenbürgen: hos Verne »la Transylvanie« (Siebenbürgen heter på
latin »Transsylvania«).
2 Pragmatisk sanktion: se d.o. i Nordisk Familjebok, andra upplagan,
band 22, sp. 118-119.
3 Österrike och Ungern: hos Verne »l'Autriche-Hongrie« med bindestreck.
ŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻ
Detta kapitel senast ändradt 7 Apr 2006
Jules Verne (1828–1905): Mathias Sandorf. Roman (1863–1885).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).