Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Ragusa --- eller snarare den lilla staten Ragusa --- har länge varit republik, till och med före Venedig, det vill säga redan på 800-talet. Det var inte förrän 1808, som Napoleon I genom ett dekret följande år förenade den med konungariket Illyrien och gjorde av den ett hertigdöme för marskalk Marmont. Redan på 800-talet hade de ragusiska skeppen, vilka seglade på alla Levantens hav, ensamrätt på handel med de otrogne --- ett monopol, som hade beviljats dem av Påvestolen och som gav Ragusa stor betydelse ibland de små republikerna i Sydeuropa; men Ragusa utmärkte sig ytterligare genom ädlare egenskaper, och dess lärdes ryktbarhet, dess litteraters anseende, dess konstnärers goda smak hade gjort det förtjänt av namnet »det slaviska Athen«.
Detta kapitel senast ändradt 7 Apr 2006
Andra delen.
II:1. Pescade och Matifou.
Femton år efter de senaste tilldragelser, hvilka afsluta denna
historias prolog, var der den 24 maj år 1882 fest i Ragusa(1) --- en
af de dalmatiska provinsernas vigtigaste städer.
Dalmatien är endast en smal landremsa belägen emellan Dinariska
alpernas norra del, Herzegovina och Adriatiska hafvet. Der är nätt
och jemnt plats till en befolkning på fyra- eller femhundratusen
själar, hvilka få tränga ihop sig en smula.
En präktig ras äro de, desse dalmater! De äro fördragsamma i denna
ofruktbara landsända, hvarest myllan är tunn och gles; stolta midt i
de talrika politiska vexlingar, de hafva underkastats; högdragna
gentemot det Österrike, med hvilket fördraget i Campo Formio
sammanförde dem år 1815; slutligen äro de ärliga emot alla, hvadan man
har kunnat kalla detta land --- enligt ett uttryck af hr. Yriarte ---
för »landet med dörrar utan lås«!
Dalmatien är indeladt i fyra kretsar, och de delas i sin tur i
distrikt: de äro kretsarna Zara, Spalato, Cattaro och Ragusa. Det är
i Zara --- provinsens hufvudstad --- som generalguvernören har sitt
säte. Det är äfven i Zara, landtdagen samlas, hvarur några ledamöter
äfven ingå i Första kammaren(2) i Wien.
Tiderna hafva mycket förändrats sedan 1500-talet, hvarunder uskokerna
--- flyktingar ifrån Turkiet --- i öppet krig emot muhammedaner såväl
som kristne och emot Sultanen såväl som Republiken Venedig satte
skräck i detta haf. Men uskokerna äro försvunna, och man finner ej
längre några spår af dem förutom i Krain(3). Adriatiska hafvet är nu
således lika säkert som hvilken som helst annan del af det storslagna
och poetiska Medelhafvet.
Ragusa --- eller snarare den lilla staten Ragusa --- har länge varit
republik, till och med före Venedig, det vill säga redan på 800-talet.
Det var icke förrän 1808, som Napoleon I genom ett dekret följande år
förenade den med konungariket Illyrien och gjorde af den ett
hertigdöme för marskalk Marmont. Redan på 800-talet hade de ragusiska
skeppen, hvilka seglade på alla Levantens haf, ensamrätt på handel med
de otrogne --- ett monopol, hvilket hade förlänats dem af den Heliga
Stolen(4) och som gaf Ragusa stor betydelse ibland de små republikerna
i Sydeuropa; men Ragusa utmärkte sig ytterligare genom andra ännu
ädlare egenskaper, och dess lärdes ryktbarhet, dess litteraters
anseende, dess konstnärers goda smak hade gjort det förtjent af namnet
»det slaviska Athen«.
Emellertid erfordras för handelssjöfartens behof en god ankarplats med
djupt vatten, hvilken kan emottaga fartyg med stort tonnage. En sådan
hamn saknade dock Ragusa. Dess hamn är smal, spärrad med klippor
under vattenytan och den är knapt åtkomlig mer än för små kustskutor
eller enkla fiskebåtar.
Till all lycka är der en half mil(5) norr ut inne i en af de små
vikarna i bugten Ombra Fiumera en naturens nyck i form utaf en sådan
utmärkt hamn, att den kan låna sig till alla den största sjöfartens
behof. Det är Gravosa --- kanske den bästa på denna dalmatiska kust.
Der är tillräckligt djupt vatten till och med för krigsfartyg; der
saknas ej utrymme --- hvarken för docka och reparationsvarf eller
nybyggnadsvarf; der kunna de store linjeångarne inlöpa, hvilka i
framtiden skola lägga under sig alla jordklotets haf.
Deraf följer således, att vägen ifrån Ragusa till Gravosa vid denna
tid hade blifvit till en sannskyldig boulevard, hvilken var planterad
med vackra träd, kantad med förtjusande villor och välbesökt af
stadens befolkning, som då räknade mellan sexton och sjutton tusen
innevånare.
Men denne dag framemot klockan fyra om eftermiddagen kunde man, om
man hade dragit fördel af det vackra vårvädret, hafva sett ragusaborna
i stort antal begifva sig åt Gravosa.
I denne förstad --- kan man icke kalla Gravosa så, hvilken är bygd
utom stadsportarne? --- var der en ortsfest med alla möjliga lekar och
spel, marknadsstånd, musik och dans under bar himmel, skojare,
akrobater och virtuoser, hvars skrytsamma rop, instrument och sånger
gjorde stort väsen på gatorna och ända till hamnens kajer.
För en utländing hade detta varit rätta tillfället att studera de
olika slaviske rastyperna, hvarmed zigenare af alla sorter blandade
sig. Icke blott detta kringströfvande folk hade skyndat till festen
för att dervid draga fördel af besökarnes nyfikenhet, men även
landtboarne och bergsboarne hade velat taga sin del i de allmänna
förlustelserna.
Qvinnorna visade sig der i stort antal --- damer ifrån staden,
bondqvinnor ifrån den omgifvande landsbygden och fiskarehustrur ifrån
kusten. Några voro så klädda, att man förmärkte en benägenhet till
anpassning efter senaste modet i Vesteuropa. Hos andra såg man en
utstyrsel, som var olika för hvart distrikt, åtminstone i några
detaljer; der voro på armarne och bröstet broderade vita blusar,
fotsida kappor i många kulörer, gördlar med tusen silfvernitar --- en
sannskyldig mosaik, hvari färgerna förvecklade sig liksom i en persisk
matta; en vit mössa utan skärm på hår med färgade band inflätade,
denna »okronga« täckt med en slöja, som faller ner der bak likt den
orientaliske turbanens puskul; benbeklädnad och skodon, som äro
fästade med halmsnören. Och för att ledsaga allt detta pynt dertill
några smycken, hvilka i form af armband, halsband eller små
silfvermynt äro anordnade på hundrade sätt --- för halsens, armarnes,
bröstets och lifvets prydnad. Dessa smycken kunde man äfven finna
till prydnad hos landsbygdens folk, som ej heller försmå broderiernas
färgskiftande bårder, hvilka framhäfva deras tygers kanter.
Men ibland alla ragusiske kostymer, hvilka till och med hamnens sjömän
buro med behag, voro stadsbudens --- en privilegierad kår --- av
sådant slag, att de voro egnade att särskildt tilldraga sig blicken.
Sannskyldige österlänningar voro desse bärare med turban, jacka, väst,
skärp, vida turkiska pösbyxor och turkiska skor. De hade icke
vanprydt Galatas hamngator eller torget Tophane i Konstantinopel.
Festen var nu i full gång. Marknadstälten tömdes icke --- hvarken på
torget eller på kajerna. Der var, för öfrigt, ytterligare en
»attraktion«, hvilken var väl egnad att draga till sig ett visst antal
nyfikne; det var sjösättandet af en trabacolo --- en sorts båt, som är
säregen för Adriatiska hafvet, hvilken är försedd med två master och
två vid sina öfre och nedre lik beslagna loggertsegel.
Sjösättningen skulle ega rum klockan sex om aftonen; och trabacolons
skrof, hvilket redan hade befriats ifrån sina stöttor, väntade endast
på att kilen skulle aflägsnas, för att den skulle glida ner i hafvet.
Men till dess skulle gycklarne, pajasarne och skojarne, de
kringvandrande musikanterna och akrobaterna täfla med sin begåfning
eller skicklighet om att bereda publiken störst nöje.
Det var musikanterna, det måste man säga, som nu tilldrogo sig flest
åskådare. Ibland dem fick guzlarerna --- guzlaspelarne --- de bästa
inkomsterna. Beledsagande sig sjelfva på sina säregna instrument,
sjöngo de med strupljudande stämmor sin hembygds sånger, och det
lönade mödan att stanna och höra på dem.
Guzla, hvaraf desse gatans mästare betjena sig, har flere strängar
spända öfver en väldig greppbräda, hvilka de gnida med en enkel
stråke. Hvad sångarnes röster beträffar, så skall der icke fattas dem
toner, ty de skola hemta dem minst lika mycket i sitt hufvud som i
sitt bröst.
En af sångarne --- en stor och munter gynnare med gulnad hy och svart
hår, hvilken höll sitt instrument emellan knäna likt en afmagrad
violoncell --- efterliknade med sin hållning och sina gester
innehållet i en visa, hvilken i nästan ordagrann öfversättning lyder:
När tonerna dallra,
dem la Zingara(6) sjunger,
gif noga akt på, hur
hon sjunger sin sång,
eller akta dig för ---
--- la Zingara!
Om du håller dig på afstånd ifrån henne, och om
elden i hennes alltför ömma blick
under hennes långa ögonfransar beslöjas så,
kan du se den, kan du höra den!
När tonerna dallra,
dem la Zingara sjunger,
gif noga akt på, hur
hon sjunger sin sång,
eller akta dig för ---
--- la Zingara!
Efter denna första strof tog sångaren en träskål i handen och bad de
närvarande om en gåfva på några kopparslantar. Men inkomsten,
föreföll det, var mycket ringa, och han återvände till sin plats för
att beveka sin åhörarskara med visans andra strof.
Men om la Zingara, när hon sjunger,
ser på dig med sina stora, svarta ögon,
tager hon ditt hjerta ifrån dig på ögonblicket,
och har hon tagit det... så behåller hon det!
När tonerna dallra,
dem la Zingara sjunger,
gif noga akt på, hur
hon sjunger sin sång,
eller akta dig för ---
--- la Zingara!
En man på femtio eller femtiofem år hade stilla åhört zigenarens sång;
men då han var föga känslig i fråga om sådana poetiska tjusningar,
hade hans börs ännu så länge förblifvit stängd. Förvisso var det icke
la Zingara sjelf, som nyss hade sjungit »ser på dig med sina stora,
svarta ögon«, men helt enkelt den långe djefvulen, hvilken föreställde
hennes uttolkare. Han skulle således just lemna sin plats utan att
hafva betalat, när en ung flicka i hans sällskap hejdade honom, i det
hon sade:
»Far, jag har inga pengar på mig. Jag ber er, skulle ni vilja ge mig
något till denne gode man!«
På så vis erhöll guzlaren fyra eller fem kreuzer som han icke hade
fått utan denna flickas inblandning. Icke derför, att hennes fader,
hvilken var mycket rik, vore så snål, att han vägrade ge en almosa
till en fattig marknadssångare; men sannolikt tillhörde han ej dem,
som kunna blifva rörda af menskligt elände.
Sedan begåfvo sig de begge tvärs igenom mängden emot några andra
marknadsstånd, hvilka icke voro mindre larmande, under det att
guzlaspelarne spredo sig till de närbelägne krogarne för att
»likvidera« denna inkomst. De sparade ej heller på flaskorna med
»slivovitz« --- ett starkt plommonbrännvin, hvilket slank ner som saft
och vatten i desse zigenares strupar.
Emellertid vunno alla desse friluftsartister, sångare och gycklare
icke allmänhetens gunst i lika hög grad. Ibland de mest öfvergifne
kunde man lägga märke till tvenne akrobater, hvilka förgäfves gjorde
sig omak på en estrad utan åskådare.
Öfver denna estrad hängde några klumpigt tillkluddade dukar i mycket
dåligt skick, hvilka återgåfvo i vattenfärger ditmålade vilda djur med
de mest fantastiska konturer --- lejon, schakaler, hyenor, tigrar,
boaormar o.s.v., hvilka hoppade omkring eller vecklade ut sig i
osannolika landskap. Längre bak utvidgade sig en liten arena omgifven
af gamla segeldukar, hvilka voro med alltför många hål genomborrade,
för att de taktlöse icke skulle kunna undgå att frestas begagna sig af
dessa hål --- hvad som måste inverka menligt på intäkterna.
På framsidan hängde på en af tältstängerna ett tarfligt plakat, en
enkel skylt, hvilken bar dessa fem med kol groft ditklottrade ord:
PESCADE OCH MATIFOU.
franska akrobater.
(fortsättning på kapitel II:1 följer här senare)
--
1 Ragusa: hos Verne »Raguse«, på slaviska »Dubrovnik«. Ö.a.
2 Första kammaren: hos Verne »la chambre haute«, på tyska »das
Herrenhaus«. Ö.a.
3 Krain: hos Verne »la Carniole«, på slovenska »Kranjska«. Ö.a.
4 Den Heliga Stolen: påfvestolen. Ö.a.
5 Mil: hos Verne »lieue«, fransk mil, ungefär 4 kilometer. Ö.a.
6 La Zingara: hos Verne »la Zingare«, zigenerskan. Ö.a.
ŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻŻ
Detta kapitel senast ändradt 7 Apr 2006
Jules Verne (1828–1905): Mathias Sandorf. Roman (1863–1885).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).