[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Kyrkans undervisning och läskunnigheten. Opp: Mosaisk rätt och kyrkans Bakåt: Mosaisk rätt och kyrkans
Vid rättegången 1790 gav Pål Hindersson uttryck för den förmodan, »att han åtminstone för sin återstående livstid måtte få sitta orubbad vid vad han efter sina förfäder ärfteligen bekommit och åstundade på lika sätt överlåta åt barn efter honom«. Vid samma ting skall också två andra torpare, Erik Jansson i Silken och Erik Hindersson på Rönnhöjden, ha fällt samma yttrande.
Uttrycket »vad han efter sina förfäder ärfteligen bekommit« kan uppfattas som en återklang av den mosaiska rätten uttryckt i ett bibelord från 1 Kon. 21. Där berättas, hur kung Ahab önskade byta till sig eller köpa Nabots vingård. I den bibelöversättning, som Pål Hindersson kan ha haft tillgång till, 1703 års (det fanns en bibel i bouppteckningen efter hans svärfar Anders Hindersson), heter det sålunda:
Och Achab talade med Nabot och sade: Lät mig få din vingård; jag vill göra mig där en kålgård av, efter han ligger så när mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård igen: eller om dig så täckes, vill jag giva dig där silver före, så mycket han är värd. Men Nabot sade till Achab: Det låte Herren vara långt ifrå mig, att jag skulle låta dig få mina fäders arv. (kurs. här)
Orsaken till att Nabot varken ville sälja eller byta bort sin vingård var den mosaiska lagens bördsrättsinstitut. När Israels folk hade tagit emot Kanaans land, delades landet upp på stammarna och inom dessa på de olika släkterna. (Ett undantag var Levi stam.)
Israel var en teokrati, och landet var och förblev Herrens egendom. En israelisk forskare, Ze'ev M. Falk, ser förbundet mellan Gud och Israel som ett förbund mellan länsherre och vasall.[Not] Folket hade tagit emot landet på samma sätt, som en vasall tar emot ett län av sin länsherre. Någon individuell äganderätt till jord existerade därför inte. Jord kunde visserligen köpas och säljas men inte mot den närmaste arvingens, »bördemannens«, vilja. Besittningsrätten till jord var alltså knuten till släkten. Först efter införandet av kungadömet blev det möjligt att skapa godskomplex med slavar eller lönearbetare som arbetskraft.[Not]
Reception av främmande rätt i Sverige har mestadels satts i samband med den romerska rätten. När det gäller reception av mosaisk rätt, har sådan framför allt konstaterats inom straffrätten och förlagts till tiden efter reformationen. Begreppet »Guds och Sveriges lag«, som återfinnes i domareden enligt 1734 års lag, anses vara präglat i Gustav Vasas kansli på 1530-talet, varvid »Guds lag« avser den mosaiska lagen.[Not] I 1608 års edition av Kristoffers landslag har intagits ett appendix »om högmålis och andre sådane saker av den Helige Skrift utdragit«, i sex punkter: om mened, olydnad mot föräldrar, dråp, hor, ocker och falsk vittne. Under varje brottsrubricering anföres tillämpliga avsnitt av den mosaiska lagen.[Not] Kjöllerström har visat, att denna reception inte innebar någon nyhet för det tidiga 1600-talet utan går tillbaka på Gustav Vasas regering.[Not]
Henrik Munktell har emellertid påvisat inflytande från mosaisk rätt redan i landskapslagarnas talionprincip (»öga för öga, tand för tand«) liksom vid bedömningen av tidelagsbrott.[Not]
Den svenska 1600-talsdoktrinen refererar till den mosaiska lagen också ifråga om börds- och arvsrätt. Johannes Loccenius konstaterar, i likhet med Z.M.Falk, ett feodalt inslag i den mosaiska rätten. Gud förlänade Kanaans land som ett feudum åt hebreerna.[Not] Loccenius ser i hebreernas rätt feodalismens ursprung.[Not] Ifråga om bördsrätten hänvisar Loccenius till två gammaltestamentliga böcker, dels Ruts bok, dels profeten Jeremia. I Ruts bok berättas det, hur Boas, i kraft av sin bördsrätt, köper en åker av änkan Naemi. Men före köpet måste han i närvaro av »tio män av de äldste i staden« erbjuda köpet, »bördandet«, åt en annan arvinge, som var närmare att ärva än han själv. Först sedan denne avböjt, kunde Boas fullfölja köpet. Ett liknande rättsförfarande är beskrivet i Jer. 32:
»Alltså kom Hanameel min faderbroders son till mig [ … ] och sade till mig: Käre, köp min åker i Anatot, som ligger i Benjamins land: ty du haver arvsrätt därtill, och du äst den näste; käre, köp honom: då förmärkte jag, att det var Herrans ord. Och köpte åkren av Hanameel, mins faderbroders son, i Anatot, och vog honom penningarna till, sju siklar och tio silvpenningar: och skrev ett brev, och försiglade det, och tog vittne däruppå, och vog penningarna på en vågskål; och tog det försiglade köpbrevet till mig efter rätten och sedvänjan, och en öppen utskrift. Och fick köpbrevet Baruch, Neria, Mahasejas sons, och de vittnen, som i köpbrevena stodo, och alla judarnas närvaro, som i gården för fångahuset såto.«
Johan Skytte framställer också bördsrätten som en reception från den mosaiska lagen. I sin kommentar till den svenska stadslagen gör han i anslutning till Jordabalken kap. 1 denna hänvisning: »Läs det 25 kapitlet i den 3 Mosi bok, där denna bördesrätt, som opå latin kallas jus retractus, haver sin grund.«[Not] Kapitlet ifråga handlar bl.a. om det s.k. jubelåret och dess betydelse för fastighetsrätten: »Därföre skolen I icke sälja landet evinnerliga: ty landet är mitt, och I ären främmande och gäster före mig.« I samma kapitel finns en bestämmelse om återgång av fastighetsköp enligt stadsrätt: »Ho, som säljer bort ett boningahus innan stadsmuren, han haver ett helt års frist till att lösa det igen: det skall vara tiden, innan vilken han det lösa må.«
Vad som i landslagens jordabalk föreskrives om försäljning av arvejord har påtaglig likhet med motsvarande bestämmelser i den mosaiska lagen:
Nu wil man Jord sina sälia the han hafwer med Arf fangit, Tha skal han a threm Häredstingom hona laghliga Frändom sinom upbiudha, fädhernes frändhom fädherne och mödhernes frändom mödherne. Sidhan hafwi Byrdamän dagh, natt och aar the Jord köpa: Köpa the ey innan natt och aar, Tha hafwi han wald sälia, hwem han wil the iord.[Not]
Återköp av fastighet kunde enligt landslagen ske efter »mätisordom« av fyra bolfasta män tillsammans med häradshövdingen.[Not]
Frågan om bördsköp och återköp diskuterades vid förarbetena till 1734 års lag. Vid en session i lagkommissionen 1689 angavs bördsrätten av Erik Lindskiöld vara »av Gud själv«, d.v.s. från den mosaiska lagen. Han är medveten om att det här rör sig om en konflikt mellan mosaisk rätt och romersk rätt: Bördsrätten är, menar Lindskiöld, »contra ius dominii«, d.v.s. den är i strid med äganderätten enligt romersk rätt, »och att giva en sådan rätt, som Landslagen dem tillägnar som börda vill, näml. efter mätesm[anna] ordom, är att förtaga äganden sin frihet till att sälja [ … ]«.[Not]
Just arvs- och bördsrätten har emellertid bland rättshistorikerna länge ansetts höra hemma i en förment ursprunglig, inhemsk rätt, och den har därför förknippats med teorin om ett förfeodalt ättesamhälle. Visserligen finns det, som Elsa Sjöholm framhållit, inga skriftliga källor, som innehåller en sådan inhemsk rätt. Men då man från biologin övertagit de evolutionistiska idéerna och därför föreställt sig, att rätten utvecklats »organiskt« från lägre till högre former, har man trott sig kunna ur de föreliggande äldsta lagarna, landskapslagarna, rekonstruera äldre rättsuppfattningar.[Not] Enligt Holmbäck-Wessén är sålunda den äldre Västgötalagen »ett av de ålderdomligaste och genuinaste minnesmärkena av nordisk och germansk rättskultur överhuvud taget«.[Not] Om ättesamhället skriver J.C. Almquist: »Detta stadium i samhällsutvecklingen var dock redan förbi vid tiden för landskapslagarnas tillkomst. I dessa finnes den individuella äganderätten till jord fullt utvecklad, men som en reminiscens från ett äldre rättstillstånd kvarstod dock ättens pretention i bördsrätten.«[Not] I synnerhet Gutalagen har ansetts innehålla sådana reminiscenser.[Not] Hafström talar om »det fornsvenska ättesamhället«, där fastighetsöverlåtelse innebar överförande av jord från en ätt till en annan.[Not]
I en artikel i Scandia 1968 har Elsa Sjöholm diskuterat teorin, att Gutalagen skulle representera »det äldsta stadiet i arvsrättens utveckling«. Gentemot uppfattningen, att Gutalagen är mycket »ålderdomlig«, visar hon på beröringspunkter med tysk rätt. Men detta betyder inte, att den skulle gå tillbaka på någon gemensam germansk rätt. »Några hållbara belägg på en 'rent germansk' rätt, oberörd av främmande inflytelser, har inte givits och torde heller aldrig kunna ges.«[Not]
De medeltida lagarna kan, enligt Sjöholm, inte användas som källa till förkristna samhällsförhållanden. Landskapslagarna är inte äldre än den lundensiska kyrkoprovinsen. »Den hedniska förhistorien i läroböckerna är en myt.«[Not]
Till de främmande inflytelserna hör enligt Sjöholm inte minst den mosaiska rätten. För att förklara termen »rättlösa« i rubriken till en av balkarna i äldre Västgötalagen gör hon en jämförelse med vissa rättsregler i den mosaiska lagen och finner, att »blandningen av bestämmelser i Rättlösabalken blir förklarlig, om man antar att mosaisk rätt ingår i traditionen«.[Not] Beroendet till mosaisk rätt gäller inte bara straffrätten utan även familjerätten med dess arvsrättsregler.[Not] Sjöholm sammanfattar: »I Pentateuken (=de 5 Moseböckerna, förf:s anm.) finns hela programmet för den västerländska medeltida straffrätten och fundamentet för samhällets organisation.«[Not]
När den »främmande rätt«, som den från romarrätten härrörande regalrätten liksom den också från romarrätten härrörande privata äganderätten innebar, kom i konflikt med bördsrätten, var det alltså inte fråga om en konflikt mellan en främmande rätt och en inhemsk utan mellan två främmande rättssystem, det romerska och det mosaiska, vilka båda infördes genom katolska kyrkan.
