[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Kyrkans undervisning och samhällsförändring. Opp: Mosaisk rätt och kyrkans Bakåt: Mosaisk rätt och bördsrätt.
Den mosaiska lagen är en religiöst motiverad lag. Den kan därför inte skiljas från den mosaiska religion, på vilken kristendomen och den kristna kyrkan ytterst bygger sin existens. När den mosaiska lagen genom det koncentrat därav, som de tio budorden utgör, har ingått i kyrkans undervisning, har det alltid skett i nära anslutning till den dogmatiska undervisningen, d.v.s. framställningen av kristendomens idéinnehåll. Den kyrkliga elementarundervisningen har brukat vara samlad i katekeser. Oftast förbindes katekesläsning med reformationen och Martin Luther, men Luthers Lilla Katekes ingår i en gemensam västerländsk katekestradition. Redan i den medeltida kyrkan har det ansetts höra till prästens skyldighet att, ofta i samband med mässan, på folkets språk föreläsa vissa för medeltidskyrkan centrala texter: credo, d.v.s. den apostoliska trosbekännelsen, Ave Maria, Fader vår och de tio budorden.[Not] Genom undervisningen i budorden införde kyrkan en ny etik, men denna etik utgjorde en integrerad del av kyrkans religiösa förkunnelse och verksamhet. De etiska kraven utgjorde en förutsättning för det kyrkliga botinstitutet. Brott mot Guds bud skulle bekännas i samband med botsakramentet, varvid prästen kunde anbefalla botgöring, d.v.s. inomvärldsliga straff för synderna, och meddela avlösning.[Not] Synder, för vilka botgöring inte hade gjorts i detta livet, måste enligt medeltidskyrkans lära sonas i skärselden.[Not]
Efter reformationens införande kom Luthers Lilla Katekes att tjäna som den grundläggande läroboken i kristendom. Till budorden knöts där den apostoliska trosbekännelsen, »trons artiklar«, och dessutom Herrens bön och undervisning om de tre handlingar, vilka bibehölls som sakrament i den lutherska kyrkan: dopet, altarets sakrament och absolutionen. I Kyrkoordningen 1571 heter det, att katekesen skall predikas under adventet och långfastan, i städerna efter aftonsången, på landet i mässan efter utläggningen av evangeliet.[Not]
Den äldsta bevarade upplagan av Luthers Lilla Katekes på svenska är 1567 års utgåva, som finns bevarad i ett enda exemplar i Helsingfors universitetsbibliotek.[Not] Den första utgåvan av Lilla Katekesen på finska ingår i Paul Juustens katekes, numera försvunnen, från 1574.[Not]
Den kyrkliga undervisningen reglerades i kyrkolagen 1686 med dess föreskrifter om förhör och upprättande av husförhörslängder över församlingsborna »hus ifrån hus, gård ifrån gård«. Prästerna ålades »veta besked om deras framsteg och kunskap uti deras kristendomsstycken, driva med flit därpå, att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller«.[Not]
Lärostoffets omfattning är även preciserat i kyrkolagen. Den första elementära undervisningen skall bestå i att »enfaldeligen« läsa »sina kristendomsstycken«. De mera försigkomna skall kunna Luthers förklaringar till buden, tron, Fader vår, döpelsen och Herrens nattvard. De längst komna skulle »fatta och förstå spörsmål och hustavlan och därhos lära skriftens språk på vilka vår tro sig grundar«. Det inskärpes, att det inte får vara enbart fråga om utanläsning, utan åhörarna skall med »egna och enfaldiga ord« kunna säga, »huru de förstå« den rätta meningen.[Not]
Tack vare de i överensstämmelse med kyrkolagens föreskrift upprättade förhörslängderna -- Hällefors sockens äldsta bevarade är upplagd 1749 -- kompletterade med protokoll från biskops- och prostvisitationer, kan vi få en uppfattning om i vilken utsträckning det kyrkliga undervisningsprogrammet kunde genomföras.
Hällefors andra husförhörslängd, upprättad 1754 och i bruk intill ny längd upplades 1763, är noggrant förd och redovisar vilka kunskapsmoment, som var enskild kunnat svara för vid förhören. Det i kyrkolagen preciserade kunskapsstoffet är nu utökat med den s.k. Svebilii katekes [OS 1744], i vilken också ingick de sju botpsalmerna ur Psaltaren, »Tydelig utläggning genom Enfaldige Frågor över Hustavlan« samt Athanasii symbolum.[Not]
1754-1763 hörde hemmanet Mången ännu till Tomsjö rote. Anders Hindersson och hans familj står skrivna på Tomsjö nr. 8. Familjen utgöres av tolv i längden upptagna personer. Bland dessa ingår också mågen Pål Hindersson, gift med dottern Anna. Dessas under perioden födda barn, det äldsta fött 1760, finns inte upptagna. Det är ju inte fråga om ett fullständigt församlingsregister utan ett förhörsregister, och dessa barn var givetvis för små för att kunna förhöras. Anders Hindersson själv och samtliga hans barn uppges vara läskunniga men däremot inte hustrun Lisa Larsdotter. Om henne finns anteckningen »förstår någorlunda«. Hennes ogifta syster Kerstin (som 1770 skulle komma att mördas av systersonen Hindrik) uppges visserligen vara läskunnig, men därutöver är endast antecknat »kan enfaldigt«. Anders Hindersson själv har vid förhören redovisat tillfredsställande kunskap i Decalogen (budorden), Oratio Dominica (Fader vår), Symbolum (Apostoliska trosbekännelsen), Baptismus (dopet), Sacra Coena (den heliga nattvarden), Questiones (möjligen de ovan nämnda frågorna till hustavlan), Tabula domestica (hustavlan), Symbolum Athanasianum (se sidan [*] här eller s. 181 i pappersboken), Psalmi poenitentiae (botpsalmerna), samt delar av Svebilii katekes [OS 1744].
När det gäller barnen, varierar kunskaperna alltefter ålder, men den yngsta, Sara, som vid periodens slut är 14 år, kan både läsa och redovisa för Lilla Katekesen. Hon har emellertid ännu inte admitterats till nattvarden. Hennes syster Lisa admitterades 1762, och var då sjutton år. Brodern Hindrik gick första gången till nattvarden också han 1762 och var då arton år gammal. Enligt Kyrkoordningen 1571 skulle man inte ge sakramentet åt barn »yngre än nio eller åtminstone åtta år«.[Not] Åldern för första kommunionen har efter hand höjts, uppenbarligen i takt med höjda kunskapskrav. I Kyrkoordningen 1571 hade som krav för att få gå till nattvarden endast angivits, att man »vet göra skäl och redo, varför man går dit«, samt att man kan Fader vår, tron och budorden.[Not] Sjuttonhundratalets husförhörslängder vittnar om betydligt större krav. Förutsättning för dessa krav har varit en mera allmän läskunnighet.
Pål Hindersson slutligen, vars kunskaper under perioden finns noterade tillsammans med hans föräldrars och syskons på Gränsjö rote nr. 6, har ännu inte blivit examinerad på hustavlan, Symbolum Athanasianum eller botpsalmerna. Det förefaller för övrigt, som om kravet på Symbolum Athanasianum nu börjat eftersättas, då det i regel endast är den äldre generationen, som uppfyllt detta krav. Enligt husförhörslängden 1764-1774 är det sålunda endast dottern Lisa bland Anders Hinderssons barn, som redovisat för Athanasianum. Nu har emellertid Lisa Larsdotter fått vitsord för läskunnighet.
Anteckningar om avsaknad av läskunnighet är fåtaliga och avser då oftast äldre kvinnor. Detta kan hänga samman med bristande kunskap i svenska språket.[Not]
Prästens huvudsakliga uppgift var att kontrollera kunskaperna, medan meddelandet av läskunnighet och andra baskunskaper ålåg föräldrar och husbönder, som kunde få hjälp av andra personer. Någon skola med lärare fanns ännu inte vid denna tiden i Hällefors.
Häradsrättens dombok 1676 berättar om en finsk student Elias Koppare. Denne hade »gått i Finnemarken samt annorstädes i Bergslagerne någre år och läsit för barn«. Orsaken till att hans namn finns i domboken, och att hans lärargärning sålunda dokumenterats för eftervärlden, är, att han efter att ha vistats i Stora Tomsjön blev mördad av en Matts Larsson. Denne kände till, att Elias »hade några penningar på sig« och lade sig i försåt för honom i skogen. I likboken för 1743 heter det om en kvinna, »Schol-Lisa, Lisa Hansdotter vid Gruvan«: »Hemma har hon ständigt varit. Dock under vissa tider om åren varit borta och informerat barn uti läsande.« I begravningsboken 1769 berättas om förre dragonen Petter Burstedt, född i Åbo 1683 och efter slaget vid Poltava i rysk fångenskap. Efter återkomsten från fångenskapen blev han bosatt i Kullberget i Hällefors och försörjde sig genom barnundervisning. Han uppges ha lärt 568 barn att läsa »i och utom bok deras kristendomskunskap«.
Det är knappast en tillfällighet, att två av de nämnda hade finskt ursprung. Ännu under förra delen av 1700-talet kunde det för en del av folket i finnbygden erbjuda svårigheter att lära sig katekesen på svenska. Den förste prästen i Grythyttan, dit Hällefors finnmark då ännu hörde, var kunnig i finska språket. När Olof Mattsson i Björkskogsnäs tredje söndagen i advent 1645 hade »kommit druckin i kyrkian av brännvin« skulle han enligt Västerås domkapitels beslut stå i vapenhuset tre predikodagar, »tages sedan in på finska som han själv en finsk är. Dock att den svenske församlingen må ock undervist vara där om, förkunnes hans brott på predikstolen på svenska«.[Not] Redan vid en visitation av biskop Olof Laurelius 1653 heter det emellertid i protokollet: »De finske familjer, som boendes äre i församlingen, blevo av H. Högv. Biskopen förmanade att lära sina kristendomsstycken uppå svenska och icke förvänta här efter någon gudstjänst på finska språket.«[Not] 1682 påbjöd Karl XI i ett brev, att de finnar, som inte ville lära sig svenska språket »sig tädan och till Finland, tädan de komne äro, måge förfoga«.[Not] Mot finnarna i Mellansverige bedrevs därmed samma språkpolitik som vid samma tid tillämpades på Skånelands invånare, vilka också tvangs att lära sig katekesen på svenska och att övergå till svenskt gudstjänstspråk.
Vid biskop Lars Benzelstiernas visitation 1774 »efterfrågades, om någre Finnar i församlingen finnas, som alldeles icke, eller ock ej tillräckeligen, förstå Svenska språket? Varpå till svar lämnades, att några av de äldsta därutinnan väl hava svag kunskap, men äro dock så någorlunda i stånd att fatta de dem uti Salighetsläran på Svenska gjorda föreställningar fast de icke med lika lätthet sig själva därpå uttrycka kunna -- men förtjänte i övrigt därföre beröm, att de med sina barn, vid husförhören och andra tillfällen, sig flitigt inställa pläga«. Vid samma visitation klagades över att undervisningen i församlingen var vårdslösad. Befolkningens fattigdom uppgavs som orsak till att man ej hade råd att »antaga, löna och föda några vissa barnalärare utan låtit sig nöja med den handledning, som föräldrarne själva och i synnerhet mödrarne förmått sina barn giva«. I synnerhet klagades på läskunnigheten.[Not]
Kunskapsnoteringarna i husförhörslängderna vittnar emellertid om att mödrarna, som undervisat, uppnått anmärkningsvärda resultat. Husförhörslängdernas källvärde, när det gäller att ge en riktig bild av läskunnighet och religionskunskap före folkskolans tillkomst, bestyrks av den omständigheten, att de inte bara registrerar kunskapen vid något enstaka förhörstillfälle, t.ex. före admittering till den första nattvardsgången. Varje individ prövades fortlöpande under större delen av livstiden. Detta har inneburit, att de flesta examinerades av mer än en präst. Om en präst gjort fel, fanns goda chanser för att det kunde rättas till av en annan.
Det betydande lärostoff, som skulle inhämtas, måste ha krävt en någorlunda god läskunnighet. Dessutom har vid förhören uttryckligen avkrävts, att man skulle ha förstått det, som lärts utantill.
I likböcker eller begravningslängder har ibland läskunnighet noterats i samband med kort biografi över den döde. Lisa Larsdotters son i första giftet, Nils Nilsson, dog 1754, något mer ån 21 år gammal. Om honom har antecknats, att han »kunnat försvarligt läsa och brukat sina salighetsmedel«. Matts Andersson, son till åbon väster om sjön, Anders Mattsson, dog i kopporna 1769, tio år. Han har av prästen fått vitsordet: »flitig att läsa.«
Läskunnighet kan också beläggas utifrån innehav av böcker. Hilding Pleijel har understrukit, att bouppteckningarnas uppgifter om innehav av böcker bör betraktas också som en förteckning över lästa böcker.[Not]
Egil Johansson har hänvisat till en i husförhörslängderna i Rättvik på 1720-talet intagen förteckning på hushållens böcker. Också de fattigaste hushåll har ägt katekes eller psalmbok, medan det i mer besuttna hem också förekommit biblar, postillor och andra böcker.[Not] Någon motsvarande förteckning finns inte för Hällefors vidkommande. För upplysningar om bokbestånd är man därför uteslutande hänvisad till de bouppteckningar, vilka för Grythytte-Hällefors bergslag finns från 1760.
Mellan åren 1760 och 1798 finns 412 bouppteckningar registrerade hos Grythytte häradsrätt. I 184 av dessa finns en eller flera böcker upptagna. Katekesen nämns endast i ett fåtal fall. Det kan förklaras med att katekesen mer än andra böcker var en förbrukningsartikel. Alla måste läsa den för att klara sig vid förhören, och ett exemplar, som använts många år av alla barnen i en familj, har vid den ene av föräldrarnas död knappast längre varit i det skick, att den kunnat åsättas ett värde. Detsamma kan gälla om psalmböcker. De nämns också sällan, trots att man har rätt att förvänta sig storspridning.[Not]
I de 184 bouppteckningarna med bokinnehav nämns en bibel i 103 fall. I ett par högreståndsbouppteckningar räknas inte boktitlarna upp, utan det hänvisas i stället till särskild boklista, men det är rimligt tänka sig, att bibel inte saknats i dessa. Det uppgivna antalet biblar får räknas som ett minimital. Även biblar kan ha varit i sådant skick, att man inte velat ange något värde på dem, eller de har blivit bortglömda. De kan också tänkas ha blivit överlämnade till den yngre generationen, innan ägaren dött.
Hur förhåller sig då bokinnehav till besuttenhet? Eftersom böcker var relativt dyra, kunde man förvänta sig, att de skulle vara sällsynta bland de sämst ställda. Den bibel och den lagbok, som finns upptagna i bouppteckningen efter Anders Hindersson 1780, åsattes ett sammanlagt värde av 19 daler 16 öre kmt. Det motsvarar ungefär, vad som betalades för tre stigar kol eller 18 dagsverken. Om vi använder bouppteckningarnas uppgifter om innehav av nötkreatur (kor, kvigor och tjurar) som ett, låt vara mycket grovt, mått på besuttenhet, så finner vi, att ett antal av minst tio nötkreatur förekommer i 74 bouppteckningar, vilket innebär c:a 20% av samtliga upptecknade bon. Bland innehavarna av en eller flera böcker (katekeser och psalmböcker ej medräknade), förekommer minst 10 nötkreatur i 52 fall, vilket gör c:a 28% av samtliga »bokägare«. Bokägandet är alltså föga mer utspritt bland »rika« än bland »fattiga«. De större bokbestånden däremot, på fem eller fler böcker, är betydligt vanligare bland dem, som har tjugo kor, än bland småtorpare med en eller två.
Den övervägande delen av den förtecknade litteraturen är religiös och kan ses som ett komplement till kyrkans undervisning genom predikningar och katekesläsning. Till sådan litteratur, som var i samklang med kyrkans lära, hör i allmänhet postillorna. Med eller utan uppgivande av författare uppges sådana i 107 bouppteckningar, alltså fler än biblar. Till den kyrkliga ortodoxa litteraturen hör också Johannes Quirsfeldts »Himmelske Örtegårdz-sällskap, bestående uti 41 samtal emellan Christum och een trogen själ«, översatt till svenska 1685 och sedan omtryckt flera gånger.[Not] Den förekommer 15 gånger. I 12 bouppteckningar möter Martin Mollers »Manuale de praeparatione ad mortem, een helsosam och ganska nyttigt betrachtelse, huru een menniskia skal lära christeliga leffua och saliga döö«. Den översattes 1604 och omtrycktes flera gånger.[Not]
Redan under 1700-talets sista årtionden finner man emellertid några enstaka exemplar av böcker, som vittnar om att nya religiösa riktningar är på väg, pietism och herrnhutism.
Företrädare för pietismen är Erik Pontoppidan med sin »Härliga trosspegel«, som utkom första gången på svenska 1766, och Johann Philipp Fresenius med »Skriftermåls och kommunionbok«, översatt 1753.[Not] Herrnhutismen är företrädd med »Sions sånger«, tryckt första gången 1743. Dessa böcker finns endast i ett par exemplar av varje och hos ståndspersoner eller eljest välbeställda. Pontoppidan är sålunda företrädd hos dels en bruksinspektor, dels en brukspatron, Fresenius också hos en bruksinspektor liksom Sions sånger. Den sistnämnda boken finns dessutom hos en bergsman och en annan välbeställd bonde.
Den allmänna läskunnighet, som var resultatet av kyrkans pedagogiska strävan, bar inom sig fröet till den lutherska enhetskyrkans upplösning genom de rörelser, som under det kommande seklet skulle gå under beteckningen läseri, och som bar sin prägel av förändrade samhällsförhållanden i övrigt. De nya andliga rörelserna motsvarades av framväxten av en alltmer betydande borgarklass. Det är därför ingen tillfällighet, att den litteratur, som förebådar väckelserörelserna, först är företrädd inom de grupper, som kommer att formera den nya borgarklassen.[Not]
