[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Produktion -- reproduktion. Opp: En förproletär stamfamilj. Bakåt: Bakgrunden: Befolkningen i Mången
Sedan Anders Ersson rymt till Norge och Nils Nilsson Bratt avlidit 1737, får hemmansdelen öster om sjön en ny åbo, Anders Hindersson. Han blev den siste förproletäre åbon på den östra hemmansdelen i Mången, medan hans efterträdare, mågen Pål Hindersson, miste rätten till hemmanet, rätten till produktionsmedlet jord och blev landbonde under Hälleforsverket.
Eftersom det här är fråga om en förindustriell agrar miljö, går det inte att skildra en individ utan att också inbegripa hans hustru och hans familj i övrigt. När Anders Hinderssons äldsta dotter gifter sig och med sin man bor kvar på hemmanet, kan man tala om en stamfamilj, bestående av tre generationer.[Not]
Anders Hindersson var född på Grännsjö hemman i Hällefors finnmark den 1 november 1718, son till finntorparen Hindrik Nilsson och hans hustru i andra giftet Maria Ersdotter. Den 6 november döptes han i grannsocknen Hjulsjö av komminister Eric Beckius och infördes därefter i Hällefors dopbok. Vi känner hans namn också från kommunion- och husförhörslängder, domböcker och bruksräkenskaper. Själv skrev han inte sitt namn utan präntade initialerna AH.
Sannolikt är att Anders Hinderssons hemspråk var finska. Hans farfars far Matts Jönsson, som dog 1681, uppges vara född i Finland. Släktens finska namn, Lankinen, finns belagt som »Langinen« i en tiondelängd från 1646.[Not]
Namnet förekommer i dombok för Savolax 1563 och 1564[Not] samt i en skattelängd för Rautalampi socken i norra Tavastland från 1621.[Not] Finska språket talades i Hällefors socken allmänt långt in på sjuttonhundratalet. När Matts Larsson i Sandsjön, halvbror till den ovan nämnde Matts Jakobsson, 1685 stod anklagad inför häradsrätten för trolldom och skulle förklara, hur han gick till väga, »föregav han sig det intet kunna uttyda på svenska utan på finska, vilket Jöran i Sandsjön uttolkade [ … ]«. Trolldom var tydligen något, som särskilt hörde hemma i den finska kulturen, varför det kunde erbjuda svårigheter att överföra dithörande begrepp till svenskt språk -- även för dem, som eljest behärskade svenska språket. Vid vintertinget 1710 var en dräng instämd, Hindrik Ivarsson från Lövsjön, anklagad för att ha varit med och brutit upp en bod i Mången. Om honom är antecknat, att han »allenast kunde tala finska«. Vid en annan rättegång i Grythytte häradsrätt i februari 1718 rörande ett barn, som blivit förkvävt i sängen hos sin mor, efterfrågades som vittne hustru Brita Ersdotter vid Lövsjön, varvid nämnden om henne intygade, att hon »inte kan ett svenskt ord utan bara finska«. Sådana exempel ger närmast belägg för att de flesta finnarna redan vid denna tid behärskade svenska språket.
I sin »Försök till en beskrivning öfwer Nora och Lindes bergslagers fögderi uti Örebro höfdingedöme« kommer mantalskommissarie Petter Mozelius också in på språkförhållandena inom Hällefors socken: »[ … ] hela den trakten, vilken nu utgör Hällefors socken, bestod av finnmark och var ännu år 1727 samt någon tid därefter finska språket i denna skogsbygd så gängse, att finngummorna ifrån gårdarne Tomsjön, Mången och Silken ej kunde tala så mycket svenska, att man förstod deras yttrande, när de infunno sig vid de av mig då förrättade uppbördsstämmor, utan måste någon av det yngre folket i sällskapet tolka deras mening om vad de kunde eller ville på sine utskylder betala. Men är nu finska språket mest avlagt jämte mycken vidskepelse, som genom prästerskapets flit och lärdom efter hand avtagit.«[Not] Av detta kan vi sluta oss till att det på 1720-talet ännu har talats finska i hemmen. En av finngummorna i Mången på 1720-talet var Lars Olssons hustru Anna Mattsdotter, en annan hennes bror Göstas hustru Brita Pålsdotter. Dessa båda förekommer 1715 i en rättegång på grund av »skällsord och oväsende som skall vara förelupit« mellan dem. De bör ha grälat med varandra på finska språket. Finska har då också varit deras barns »modersmål«. Men barnen har på samma gång lärt sig behärska svenska språket, så att de vid uppbördsstämmor och rättegångar kunde uppträda som tolkar. Vi kan alltså utgå ifrån att Anders Hindersson har varit tvåspråkig.[Not]
Samma dag Anders Hindersson fyllde 21 år, alltså den 1 november 1739, vigdes han vid änkan Lisa Larsdotter (sidan [*] här eller s. 102 i pappersboken). Enligt kommunionlängden finns emellertid Anders i Mången redan i april, alltså ett halvår före vigseln. Vi kan inte veta, om han kom till Mången som dräng eller som fästman. Eino Jutikkala har framhållit, hur finska bönder inte så noga skilde på dräng eller hemmansmåg, fästegåva eller städselpengar.[Not] Förmodligen hade äktenskapet gjorts upp mellan familjerna i förväg. Det går att fastställa i varje fall ett tillfälle, då de blivande makarna haft möjlighet att träffas och göra upp om fästning, nämligen julhelgen 1738. Enligt anteckning i kommunionlängden gick de båda till kommunion juldagen. Lisa Larsdotter var därvid i sällskap med sin kusin Matts Mattsson d.y. och dennes hustru Sara Samuelsdotter samt sin gamle morbror, Gösta Mattsson.
Äktenskapet ingicks genom fästekvinnans hävdande före vigseln. Det första barnet, dottern Anna, föddes nämligen redan den 22 april följande år.
Lisa Larsdotter var tretton år äldre än sin man och hade redan tre barn från sitt tidigare äktenskap. I dag hade man väl sagt: Stackars pojke, som måste gifta sig med en gammal änka! Det är inte så säkert, att Anders Hindersson själv eller hans samtid uppfattade det så. I stället för att behöva gå hemma som dräng hos sin far eller ta upp ett torp i skogen (en äldre bror till Anders skulle senare efterträda fadern på hemmanet) blev nu 21-åringen bärgad husbonde på 1/8 hemman. Han fick en hustru väl förtrogen med arbetet på torpet (och kanske i stånd att själv kola en mila, om det blev nödvändigt, jfr. nedan), och den omständigheten, att hon hade barn, utgjorde också en fördel. Sonen Nils, som blev sju år kort tid efter vigseln, skulle om några år kunna utföra drängedagsverken.[Not] För Lisa Larsdotter var äktenskapet en ekonomisk nödvändighet, för Anders Hindersson en ekonomisk förmån.
Också äktenskap och familjeliv fick sin prägel av rådande produktionsförhållanden. De flesta livsförnödenheter producerades i eller i anslutning till hemmet, i fähus och ria, på åker, äng och svedjefall, eller hämtades från skogen och sjön, och i denna produktion utgjorde man, hustru och barn ett arbetslag. Christina Carlsson har pekat på att den kapitalistiska utvecklingen lett till »framväxten av en ny familjeform, avskild från produktionen« (kurs. här).[Not]
Ronny Ambjörnsson har i en essä om familjebegreppets utveckling diskuterat den förändring i förhållandet man-hustru, som skett genom hemproduktionens sönderfall: »I den agrara storfamiljen valde föräldrarna makar åt barn; det var inte minst på denna konvention som jordfördelning och jordförvärv byggde. Äktenskapet uppfattades som en ekonomisk förening och på samma gång ett medel mot synd. Kärlek mellan makarna var varken ett krav eller ett ideal.«[Not] Synen på äktenskapet som en ekonomisk angelägenhet behöver inte nödvändigt ha uteslutit kärlek mellan makarna. Medan det i det kapitalistiska och industrialiserade samhället har skett en segregering mellan arbete, kärlek och hemliv, så kan i det förkapitalistiska och agrara samhället dessa funktioner ha varit integrerade i varandra.
När Anders Hindersson gifte sig med Lisa Larsdotter, gick han inte bara in i den föregående makens roll i den äkta sängen eller som husbonde på gården. Han övertog också hans plats som arbetare åt Gravendalsverken och som kommunikant i Hällefors kyrka. Sedan Nils Bratt avlidit intog först änkan hans plats i avräkningsboken med Gravendalsverken. 1738-1739 ändras rubriken på uppslaget till »Nils Bratts änka«. Balanskontot från oktober 1738 på 166:6 daler kmt. förs över på det nya räkenskapsåret. På kreditsidan finns där ett kolkonto på 60 daler, vilket kan ha motsvarat tolv storstigar kol. Man kan fråga sig, om Lisa Larsdotter själv utfört kolningsarbetet jämsides med skötseln av torpet. Hon kan givetvis ha haft dräng, men det är svårt att belägga, då husförhörslängd ännu saknas. När vi sedan slår upp motsvarande sidor i nästföljande års avräkningsbok, finner vi rubriken: »Nils Bratts änka. Anders Hindersson.« Inte ens i kommunionlängden fick Anders Hindersson från början en egen rad. 1739 och 1740 införs hans kommuniontillfällen på samma rad där Nils Bratts kommunioner förut införts. Kortfattat uttryckt kan det sägas, att Anders Hindersson övertog Nils Bratts plats i sängen, i arbetet och vid kyrkans altare.
Man kan fråga sig, om inte ekonomiska överväganden vid äktenskapets ingående nödvändigt måste ha medfört »olyckliga« äktenskap. Det är möjligt, att dåtidens människor därmed inte skulle ha förstått exakt detsamma som vi. Ambjörnsson har visat, hur det inom skönlitteraturen vuxit fram en uppfattning om »kärlek« som nödvändig förutsättning för äktenskap. När inte längre det gemensamma arbetet håller samman äktenskapet, blir kärleken jämsides med barnuppfostran det enda återstående sammanhållande elementet. Föreställningen om kärleken som konstituerande för äktenskapet blev »den ideologi som på ett teoretiskt plan kunde ersätta den tryggare ställning som den gifta kvinnan åtnjutit i den förindustriella familjen«.[Not]
I den mån 1700-talets skönlitteratur skildrat kärleken mellan man och kvinna, har sådana skildringar sannolikt varit okända för allmogen. I samtliga genomgångna bouppteckningar för Grythytte härad 1760-1790 har jag inte funnit en enda skönlitterär bok, om dit inte får räknas en »sag-bok«. I högreståndsbouppteckningar hänvisas någon gång till särskild bokförteckning, men om där har funnits skönlitteratur, har detta knappast haft någon betydelse för allmogen.
Det finns ett konkret exempel på en mycket stark solidaritet mellan äkta makar i Mången under den här tiden. När Matts Jakobsson 1681 blivit dömd till döden, uppträdde hans hustru Anna Olsdotter inför rätten och anklagade den gevaldiger, som gripit hennes man, för att han skulle ha slagit henne och tagit från henne »några pertzeller«. Gevaldigern försvarade sig med att han två gånger måst besöka Mången och det under livsfara, varför han tillgripit något för sitt omak. Dessutom hade han måst värja sig mot hustrun, som hade hotat honom med kniv samt »eljest kallat honom rövare samt andra illacka ord«. Ett sådant uttryck för solidaritet med sin man in i döden kan väl också kallas kärlek?[Not]
Naturligtvis finns det i källorna, inte minst i domboksmaterialet, talrika belägg för att det också kunde förekomma svåra misshälligheter i agrarsamhällets äktenskap. Vid tinget i Grythyttan i september 1685 var Matts Larsson i Sandsjön instämd och anklagad för gudsförsmädelse, boleri med satan och trolldom (jfr. sidan [*] här eller s. 105 i pappersboken). Vid vittnesförhöret framkom, att han också levde i oenighet med sin hustru. »Hustrun bekände, att han intet legat hos henne uti säng på 3 års tid utan skulle sagt sig oftare smakat bergsrån än sin hustru.«
Några misshälligheter i äktenskapet mellan Lisa Larsdotter och Anders Hindersson finns emellertid inte belagda i källorna. Makarna fick sex barn tillsammans, de fem första med tvåårsintervaller, de två sista dock med bara ett år emellan. Detta kan förklaras av att det näst sista barnet dog redan efter tre dagar. Det följde därför ingen amningsperiod, som hade kunnat fördröja ett nytt havandeskap. Det sista barnet föddes, när modern var 44 år.
Lisa Larsdotter dog 1767 nära 62 år gammal. I dödboken får vi veta, att hon varit sjuklig i tolv års tid och sängliggande i fyra månader. Prästen avgav i dödboken följande omdöme: »Sitt hus har hon väl förestått och gått sin man väl tillhanda.«
Ett par exempel, som är väl ägnade att belysa verkligheten bakom det betyg hon fick efter sin död, finner vi i två rättegångsprotokoll. Vid vintertinget i Grythyttan 1754 kärade Anders Hinderssons mor, Maria Ersdotter, till sina barn angående rätten till »en tredjedel i fasta egendomen Gränsjön«. Anders Hindersson inställde sig inte själv vid rättegången utan protokollet noterar, att för Anders Hindersson inställde sig »hans befullmäktigade hustru«. År 1766, året innan Lisa Larsdotter dog, var Anders Hindersson instämd till Hällefors silverbergsting för olaga kolavförsel. Inte heller nu inställde han sig själv utan skickade hustrun som ombud. Detta godtogs även nu av rätten. Lisa Larsdotter erkände därvid inte mer än vad som med vittnen kunde bevisas. Hon försökte även anföra en förmildrande omständighet: »påstående för övrigt enständigt, det hennes man ej vore vid sine sinnen.«[Not]
Samma år företräddes Jan Larsson i Silken av »dess hustru« i ett mål om bristande kolleverans. Flera andra fall med en kvinna som rättegångsombud vid bergstinget omtalas. 1764 var bröderna Matts och Anders Mattssöner från Mången instämda. De inställde sig inte personligen utan skickade som ombud sin 55-åriga mor, Sara Samuelsdotter. 1776 företräddes Erik Eriksson i Rönnhöjden i ett svedjemål av sin »befullmäktigade moder Anna Thomasdotter«, och 1783 var Lars Larssons i Tomsjön hustru sin mans ombud i ett skuldmål.[Not]
Några mörkare sidor av familjelivet skall till sist också tas fram. Lisa Larsdotters förut nämnda äldre, ogifta syster, Kerstin, dog i september 1770 under tragiska omständigheter. Dödboken berättar, att hon blev »mördad av sin systerson om natten då hon sov«. Systersonen ifråga var Lisa Larsdotters och Anders Hinderssons son Hindrik. Han hade kort dessförinnan gift sig med änkan Margareta Jansdotter från Silvergruvan. Om Hindrik finns i husförhörslängden följande anteckning: »Död 1772 i Gåsborn. Död i arrest.«
Redan den 22 november 1767, exakt på dagen ett halvår efter Lisa Larsdotters död, gifte Anders Hindersson om sig. Ett halvår var den minimitid, som lagen stadgade för änkeman.[Not] Den nya hustrun hette Anna Andersdotter och var född i Ljusnarsberg 1725. Det andra äktenskapet blev emellertid kort. Hustrun dog i barnsäng redan i maj 1769, medan barnet, Maria, överlevde. Ytterligare en gång gifte Anders Hindersson om sig, den 28 december samma år, nu med en betydligt yngre kvinna, Maria Kristoffersdotter från Djuprämmen i Rämmens socken. Med henne fick han emellertid inga barn. Hon överlevde honom.
