Inte bara Pål Hindersson själv utan hela hans familj var indragen i denna process. Familjen var inte bara en konsumtionsenhet utan också en produktionsenhet.
Hustrun Anna var hans främsta medarbeterska. Vi får då inte föreställa oss senare tiders ofta strikta uppdelning mellan manliga och kvinnliga sysslor. Det finns exempel på att kvinnor inte bara skötte arbetet hemmavid utan också tog del i det tunga arbetet i skogen. År 1771 var t.ex. två torparhustrur i Hällefors instämda till bergstingsrätten. De hade i juni året innan tänt på ett svedjefall »uti starkt blåsväder«. Deras män förklarade i rätten, hur det gått till. Männen hade för tillfället varit borta. Där låg nu svedjefallet hugget, och riset var torrt. Men så såg det ut att bli regn, och de båda hustrurna gjorde den bedömningen, att det var bäst att tända, innan regnet kom och riset blev genomsurt. Olyckligtvis kom inget regn. Det började i stället blåsa, och elden spred sig. Det blev skogsbrand.
I produktionsprocessen var också barnen indragna. Under arbetsåret 1772-1773 fanns i familjen fyra barn. Det hade funnits fler, men tre av barnen hade dött 1771, åtminstone två av dem i smittkoppor. Minsta barnet, Hans, var fött 1761 och alltså 11 år gammal. En elvaåring kunde också delta i arbetet. Men vi måste komma ihåg, att barnarbetet i det förkapitalistiska och förindustriella samhället var av en helt annan karaktär, än det sedan fick i den industriella produktionen. Då skulle arbetet komma att skilja barnen ifrån föräldrarna, som nationalekonomen och biskopen C.A. Agardh uttryckte det vid 1800-talets mitt:
»Mannen är instängd i en fabrik, hustrun i en annan, barnen i en tredje.«
Barnens arbete i manufakturer och fabriker ingick inte i en inlärningsprocess utan tjänade enbart företagarnas profitintressen. Pål Hinderssons barn tjänade med sitt arbete indirekt brukets profitintressen. Men de utförde arbetet, inte skilda från föräldrarna utan under deras omedelbara ledning, och arbetet ingick som ett led i deras utbildning. De fick redan som barn lära sig allt, vad en torpare eller torparhustru behövde kunna för att överleva. Torparen måste ju behärska inte bara jordbruk och boskapsskötsel. Han skulle också vara snickare, smed, fiskare och jägare, han behövde kunna tillverka näverskor och näverkontar, träskor och yxskaft -- för att inte nämna det tekniskt komplicerade kolningsarbetet.
Inte bara »yrkesutbildningen« utan även den bokliga bildningen åvilade föräldrarna. Vid husförhören skedde prästens kontroll av kunskaperna, men själva inlärningen skedde i hemmet. Vid en biskopsvisitation 1774 klagades över att undervisningen i församlingen var vårdslösad. Befolkningen var för fattig att avlöna lärare, och därför var det i synnerhet mödrarna, som undervisade barnen. De kunskapsnoteringar, som vi möter i husförhörslängderna, tyder dock på att mödrarna med sin undervisning uppnått anmärkningsvärda resultat.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«., vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia«. (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
