Det nya, som senare skulle komma med folkskolan, har knappast varit bättre läskunnighet. Däremot blev därigenom skrivkunnigheten allmännare än förut. Pål Hindersson, som kunde läsa katekes och bibeltexter både innantill och utantill, kunde inte skriva sitt namn utan textade initialer som ett bomärke. Att hans yngste son Abraham, född 1780, däremot kunde skriva sitt namn, trots att ännu ingen skola fanns, finns det belägg för. En annan viktig nyhet, som sedan skulla komma med folkskolan, var undervisningens idéinnehåll. Folkskolans barn fick lära sig, att de skull älska fosterlandet, fosterjorden. Torparen i det förproletära samhälle, som det här handlar om, var bunden till ett stycke jord, som kunde, mer eller mindre, betecknas som hans egen. Han var ingen proletär, han hade ännu kontrollen över sina produktionsmedel: torpets mark, byggnader och gröda, hästar och kor, plog, harv, kolryss och andra redskap. Vad som sker efter 1789 är, att stora delar av bondeklassen i Sverige proletariseras, fr.a. genom att de mister rätten till det viktigaste produktionsmedlet, jorden. Detta medför då även förändringar på det ideologiska planet. Idén om fosterjorden får bli en ersättning för den egna jorden. Denna idé präglar de författningar, som antogs 1789, och som sedan gällde under hela den gustavianska tiden, d.v.s. fram till 1809. I Förenings- och säkerhetsakten fastslogs:
»ett lika fritt folk bör äga lika rätt och därföre äga alla Ständer att besitta och förvärva jord i deras gemensamma Fädernesland.«
Vi känner här igen honnörsorden ifrån franska revolutionen: frihet och jämlikhet. Efter 1809 började man föra ut idén om fosterlandet också i kyrkans undervisning, men det skulle fr.a. bli folkskolan, som efter 1800-talets mitt lärde ut den fosterländska ideologin till allmogens barn.
Det finns ett belägg för att Pål Hindersson och hans likar tog fasta på den nya författningens ord om allas lika rätt
»att besitta och förvärva jord i deras gemensamma Fädernesland«.
I början av 1790 eller möjligen i slutet av 1789 ingick nämligen Pål Hindersson och 21 andra av Hällefors torpare med en skrivelse till Konungens Befallningshavande i Örebro med anhållan att få skattköpa sina åboende hemman. Genom 1789 års skatteköpsförordning hade vederbörande åbo fått rätt till skatteköp. Deras ansökan lämnades dock utan avseende. I stället processar Hälleforsverket vid bergstinget och tvingar därigenom torparna att sälja sina röjselrätter. Den 30 maj 1790 dömdes Pål Hindersson att mot lösen avstå från rätten till sin hemmansdel. Han fick bo kvar på torpet, men han ägde nu inte längre någon rätt till produktionsmedlet jord. Han och övriga torpare tvangs att skriva under torparkontrakt, där villkoren dikterades av bruket.
Efter detta var det hotet om avhysning från torpet, som pressade torparna till arbete. Om torparen gör sig skyldig till
»egenvillig försummelse att uträtta vad honom till Brukets tjänst och nytta kan anbefallas [ … ] äga Intressenterne rätt och makt att [ … ] genast skilja honom ifrån hemmanet och dess Bruk utan fardag«,
kunde det heta i ett torparkontrakt.
Den kolning, som enligt kontraktet avkrävdes torparen, kunde motsvara upp till 360 dagsverken om året. Liksom förut blev därigenom också i fortsättningen hela torparens familj föremål för utsugning.
Efter bergstingsrättens dom 1790 hade Pål Hindersson inte längre någon jord att lämna efter sig till sina barn. Men hans efterkommande barn skulle som ersättning få lära sig att sjunga om »fosterjorden«, och som lönearbetare, först i skogen och sedan i industrin, skulle de bli föremål för andra former av utsugning.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«., vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia«. (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
