Pål Hindersson var i juni 1771 instämd till bergstinget, anklagad av skogvaktaren för
»olovligt svedjande i veden«.
Förhållandet var det, att det vid huggning av kolved var tillåtet att svedja, om bara veden först kvistades och skaffades undan. Men nu hade alltså skogvaktaren kommit på Pål Hindersson med att ha
»avsvett riset, innan veden blivit kvistad«.I resolutionen heter det:
»Och som Pål Hindersson själv icke kunde neka sitt fälle utan endast föregav att det av en timad skogseld blivit satt i brand, innan han hunnit kvista veden, å vilket föregivande bergstingsrätten till Pål Hinderssons befrielse intet avseende göra kan.«
Pål Hindersson var i gott sällskap, när han blev dömd för svedjebrott. Sammanlagt dömdes vid samma ting 31 personer för olovlig sved. 1767 dömdes 14, bland vilka befann sig en äldre bror till Pål Hindersson och en annan torpare vid Mången. 1772 dömdes 18 personer.
Brotten mot svedjeförbudet var så talrika, att det ger intryck av att förbudet inte gick att upprätthålla. Av folket i Mången, som jag följt under c:a 100 år, har knappast någon torpare undgått att någon gång stå till svars. Det är uteslutet, att finntorparna själva kan ha upplevt svedjande som ett brott. Här är två rättsuppfattningar, som kommer i konflikt.
»Den äger sveden, som först har hunnit«,
var den sedvanerätt, som gällde i Sveriges östligaste gränstrakter, där också Hälleforsfinnarna hade sitt ursprung. I Bergslagen kom denna rättsuppfattning i konflikt med regalrätten. Denna innebar bl.a. att centralmakten, regeringen, förbehöll sig rätt att reglera skogarnas användning, oavsett om det var kronoallmänningar eller hemmansskogar. Den innebar också, att regeringen förbehöll sig rätten att förfoga över mineraler, oavsett vem som hade rätt till marken. Föreställningen om regalrätten kom söderifrån redan under medeltiden, bl.a. genom Hansan och svensk import av bergverksteknik ifrån Tyskland. Ursprungligen kom den ifrån romarrätten.
Regalrätten blev ett instrument i utsugningens tjänst. Den hindrade finntorparen att själv genom svedjebruk skaffa sig sitt bröd och hänvisade honom i stället till att framställa träkol mot dålig betalning. För att överleva måste han sedan dyrt köpa spannmål, och när inkomsterna inte förslog, blev han skuldsatt. Ju mer han arbetade åt bruket, desto mer skuldsatt blev han.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«., vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia«. (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
