Portos, Madeleine och d'Artagnan
i filmen »Musketörerna tjugo år efteråt«
(Sovjetunionen 1991).
Då vidblef fru de Longueville sin vägran endast till följd af vackra fruntimmers vana att alltid säga emot och försvarade sig blott för att slutligen gifva sig.
Portos, Madeleine och d'Artagnan
i filmen »Musketörerna tjugo år efteråt«
(Sovjetunionen 1991).
92. Konungens intåg.
Under det att d'Artagnan och Portos återförde kardinalen till
Saint-Germain, återvände Atos och Aramis, som lemnat dem i
Saint-Denis, till Paris.
De hade hvar sitt besök att aflägga.
Aramis hann knapt stiga af hästen, förrän han skyndade till Hôtel de
ville, der fru de Longueville befann sig. Redan vid första
underrättelsen om freden uppgaf den vackra hertiginnan höga klagorop.
Krigen hade gjort henne till drottning, freden deremot medförde hennes
afsättning; hon förklarade, att hon aldrig skulle underskrifva
fördraget och att hon hellre ville ha ett evigt krig.
Men när Aramis förestält henne denna fred i dess verkliga dager, det
vill säga med alla dess fördelar, när han, i utbyte mot den osäkra och
af Paris bestridda konungavärdigheten, visat henne guvernörskapet i
Pont-de-l'Arche, det vill säga värdigheten af vice konung öfver hela
Normandie, när han låtit de af kardinalen utlofvade fem hundra tusen
livres klinga för hennes öron, när han för hennes blickar framhållit
den ära, konungen skulle visa henne genom att hålla hennes barn vid
dopet, då vidblef fru de Longueville sin vägran endast till följd af
vackra fruntimmers vana att alltid säga emot och försvarade sig blott
för att slutligen gifva sig.
Aramis låtsade tro på verkligheten af hennes motstånd och ville ej i
hennes egna ögon beröfva sig förtjensten af att ha öfvertalat henne.
--- Min fru, sade han, ni ville en gång för alla besegra eder bror,
hans höghet prinsen, det vill säga vår tids störste fältherre, och
när snillrika qvinnor vilja något, lyckas det dem alltid. Ni har
också lyckats. Hans höghet prinsen är besegrad, emedan han ej
längre kan föra krig. Sök nu att vinna honom för vårt parti.
Skilj honom helt oförmärkt från drottningen, som han icke älskar,
och från herr Mazarin, som han föraktar. Fronden är en komedi,
hvaraf vi ännu blott spelat första akten. Låtom oss vänta tills
vi få se herr Mazarin vid upplösningen, det vill säga den dagen,
då hans höghet prinsen, tack vare eder, vändt sig mot hofvet.
Fru de Longueville öfvertalades. Denna fronderande hertiginna var så
öfvertygad om makten af sina vackra ögon, att hon ej ens betviflade
deras verkan på prins de Condé, och den tidens sqvallerkrönika påstår,
att hon ingalunda hyste för höga tankar om sig sjelf.
Då Atos lemnat Aramis på Place royale, begaf han sig till fru de
Chevreuse. Hon var äfven en frondös, hvilken måste öfvertalas, men
detta var svårare med henne än med hennes unga medtäflerska, ty inga
vilkor hade bestämts till hennes fördel. Herr de Chevreuse hade ej
utnämts till guvernör öfver någon provins, och om drottningen samtyckt
att bli gumor, kunde hon endast bli det åt hennes barnbarn.
Redan vid första ordet om fred rynkade fru de Chevreuse ögonbrynen,
och oaktadt Atos gjorde allt för att bevisa henne, att en fortsättning
af kriget vore ogörlig, yrkade hon dock på fiendtligheternas
fortfarande.
--- Min vackra vän, sade Atos, tillåt mig säga eder, att alla redan
tröttnat vid kriget, att alla, utom eder och kanske koadjutorn,
önska fred. Ni skall ådraga eder en landsförvisning som i konung
Louis XIII:s tid. Tro mig, vi äro icke mer i den ålder, då ränker
lyckas, och elden i edra vackra ögon bör ej släckas af de tårar,
ni måste gjuta öfver Paris, hvarest, så länge ni vistas der, två
drottningar alltid skola finnas.
--- Åh, utropade hertiginnan, om jag icke ensam kan föra krig, kan jag
åtminstone hämnas på den otacksamma drottningen och den ärelystne
gunstlingen, och... så sant jag är hertiginna, jag skall hämnas!
--- Jag bönfaller, min fru, återtog Atos, blottställ icke herr de
Bragelonne för en svår framtid; han är nu på god väg, hans höghet
prinsen vill honom väl, han är ung, låt en ung konung fatta
spiran. Ack, förlåt min svaghet, min fru, det gifves ögonblick,
då menniskan lefver upp igen och föryngras i sina barn.
Hertiginnan smålog, till hälften ömt, till hälften ironiskt.
--- Grefve, sade hon, jag är rädd, att ni är vunnen för hofpartiet.
Har ni icke något blått band i eder ficka?
--- Jo, min fru, svarade Atos. Jag har strumpebandsorden, som konung
Charles I gaf mig några dagar före sin död.
Grefven sade sant; han var okunnig om den anhållan Portos framstält
och visste sig ej ha någon annan orden än denna.
--- Ah, man måste då bli gammal! sade hertiginnan drömmande.
Atos tog hennes hand och kysste den. Hon suckade, i det hon
betraktade honom.
--- Grefve, återtog hon, Bragelonne måtte vara en förtjusande bostad.
Ni är en man med smak; ni har väl vatten, skogar, trädgårdar?
Hon suckade åter och lutade sitt intagande hufvud mot sin behagsjukt
böjda hand, som till form och hvithet ännu var lika beundransvärd.
--- Min fru, genmälde grefven, hvad sade ni då nyss? Jag har aldrig
sett eder yngre eller skönare.
Hertiginnan skakade på hufvudet.
--- Stannar herr de Bragelonne qvar i Paris? frågade hon.
--- Hur tycker ni han bör göra?
--- Anförtro honom åt mig.
--- Nej, min fru. I händelse ni glömt berättelsen om Oidipos, kommer
jag likväl ihåg den.
--- Ni är i sanning allt för artig, grefve, och jag ville gerna
tillbringa en månad på Bragelonne.
--- Är ni icke rädd att då skaffa mig många afundsmän, hertiginna?
frågade Atos artigt.
--- Nej, grefve, jag far dit inkognito under namn af Marie Michon.
--- Ni är tillbedjansvärd, min fru!
--- Men låt ej Raoul vara hos eder.
--- Hvarför det?
--- Emedan han är kär.
--- Han, ett barn?
--- Det är ju också ett barn han älskar?
Atos blef tankfull.
--- Ni har rätt, hertiginna; denna besynnerliga böjelse för ett
sjuårigt barn kunde en dag göra honom olycklig. Man kommer att
slås i Flandern, dit måste han.
--- När han kommer tillbaka, så skicka honom till mig; jag skall
stålsätta honom mot kärleken.
--- Ack, min fru, svarade Atos, nu för tiden är det med kärleken som
med kriget: harnesket har blifvit onyttigt.
I detta ögonblick inträdde Raoul; han kom för att meddela grefven och
hertiginnan, det hans vän, grefve de Guiche, underrättat honom, att
konungens, drottningens och ministerns högtidliga intåg i Paris skulle
ega rum följande dag.
Dagen derpå i gryningen gjorde också hofvet sina tillredelser för att
lemna Saint-Germain.
Redan aftonen förut hade drottningen efterskickat d'Artagnan.
--- Min herre, sade hon till honom, man försäkrar mig, att Paris ännu
icke är lugnt. Jag fruktar för konungen; var god och rid vid
högra vagnsdörren.
--- Eders majestät täckes vara lugn, genmälde d'Artagnan, jag ansvarar
för konungen.
Han bugade sig för drottningen och gick.
Då han kom ut från drottningen, infann sig Bernouin och sade
d'Artagnan, att kardinalen väntade honom i och för en vigtig sak.
Han begaf sig strax till kardinalen.
--- Min herre, sade han, man talar om upplopp i Paris. Jag sitter
till venster om konungen, och som faran egentligen hotar mig, så
var god och rid vid venstra vagnsdörren.
--- Eders eminens kan vara lugn, svarade d'Artagnan, man skall ej röra
ett enda hår på edert hufvud.
--- För fan! sade han för sig sjelf, då han kom ut i tamburen, hur
skall jag draga mig ur det här? Jag kan ej på en och samma gång
rida vid både högra och venstra vagnsdörren. Ah, nu vet jag! Jag
skall skydda drottningen, och Portos kardinalen.
Denna anordning behagade alla, hvilket är något ganska sällsynt.
Drottningen litade på d'Artagnans mod, som hon tillräckligt kände, och
kardinalen på Portos' styrka, hvilken han redan haft tillfälle att
pröfva.
Tåget begaf sig på väg till Paris i en på förhand uppgjord ordning.
Guitaut och Comminges redo främst, i spetsen för drabanterne; derefter
kom den kungliga vagnen med d'Artagnan vid ena vagnsdörren och Portos
vid den andra; sedan musketörerne, tjugutvååriga vänner till
d'Artagnan, som i tjugu år varit deras löjtnant och dagen förut
blifvit deras kapten.
Vid ankomsten till stadsporten helsades vagnen af starka rop: Lefve
konungen! Lefve drottningen! Några få rop: Lefve Mazarin! blandades
med de förra, men funno ej något gensvar.
Man begaf sig till Notredame, der tedeum skulle sjungas.
Hela stadens befolkning trängdes på gatorna. Schweizarne voro
uppstälda längs hela vägen, men som denna var lång, stodo de på sex
eller åtta stegs afstånd från hvarandra och en och en. Skyddsvärnet
var således otillräckligt, och den tid efter annan af en folkström
brutna kedjan ordnades åter med mycken svårighet.
Vid hvarje sådan genombrytning, ehuru af välvillig natur, då den
endast var en följd af parisarnes nyfikenhet att återse sin konung och
sin drottning, från hvilka de ett helt år varit skilda, såg Anna af
Österrike oroligt på d'Artagnan, men denne lugnade henne med ett
småleende.
Mazarin, som utgifvit tusen louisdorer, på det man skulle ropa: Lefve
Mazarin! och som ej till tjugu pistoler värderade de rop han hörde,
blickade äfven oroligt på Portos, men den jättelike lifdrabanten
besvarade denna blick med en så vacker basstämma: Var lugn,
monseigneur! att Mazarin verkligen lugnade sig allt mer och mer.
Vid ankomsten till Palais-royal var folkhopen ännu större; den hade
från de närliggande gatorna strömmat till denna plats, och man såg
hela denna folkskara likt en böljande flod skynda vagnen till möte, i
det den bullersamt vältrade sig framåt gatan Saint-Honoré.
När man kom på torget, ljödo starka rop af: Lefve deras majestäter!
Mazarin lutade sig ut genom vagnsdörren. Två eller tre rop: Lefve
kardinalen! helsade honom, men dessa rop qväfdes obarmhertigt af
hvisslingar och hånskratt. Mazarin bleknade och kastade sig hastigt
tillbaka in i vagnen.
--- Det packet! mumlade Portos.
D'Artagnan sade ingenting, men han strök upp sina mustascher med en
egen åtbörd, som tycktes tillkännagifva, att hans gaskogniska galla
började jäsa.
Anna af Österrike lutade sig in till den unge konungens öra och sade
sakta till honom:
--- Gör en vänlig åtbörd och säg några ord åt herr d'Artagnan, min son.
Den unge konungen lutade sig ut genom vagnsdörren.
--- Jag har ännu icke helsat god morgon på eder, herr d'Artagnan, sade
han, och ändå har jag ganska väl känt igen eder. Det var ni, som
stod bakom min sänggardin den natten, då parisarne ville se mig
sofva.
--- Om konungen tillåter, svarade d'Artagnan, skall jag alltid vara
hos honom, så ofta någon fara hotar honom.
--- Min herre, sade Mazarin till Portos, hvad skulle ni göra, om hela
folket rusade på oss?
--- Jag skulle döda så många jag kunde, monseigneur, svarade Portos.
--- Hm, återtog Mazarin, så tapper och stark ni än är, skulle ni ändå
ej kunna döda alla.
--- Det är sant, medgaf Portos, i det han reste sig upp i stigbyglarna
för att bättre kunna öfverskåda den omätliga folkhopen, det är
sant, de äro bra många.
--- Jag tror ändå, att jag mera skulle tycka om den andre, sade
Mazarin, hvarefter han åter kastade sig tillbaka längst in i
vagnen.
Drottningen och hennes minister hade verkligen skäl att vara oroliga,
åtminstone den senare. Ehuru folkhopen bibehöll det yttre skenet af
vördnad och äfven tillgifvenhet för konungen och regentinnan, började
den väsnas. Man hörde detta slags dofva sorl, som, då det förnimmes
på hafvet, bådar storm och, då det låter höra sig bland en folkhop,
bådar upplopp.
D'Artagnan vände sig till musketörerne och gjorde, i det han blinkade
med ögat, ett för hopen omärkligt, men för denna tappra elitkår ganska
begripligt tecken.
Hästarnes led slöto sig och en lindrig rörelse förmärktes hos
ryttarne.
Vid barrière des Sergents nödsakades man att göra halt; Comminges, som
ridit i spetsen för eskorten, återvände nu till drottningens vagn.
Drottningen rådfrågade d'Artagnan med blicken; han svarade henne på
samma språk.
--- Framåt! sade drottningen.
Comminges intog åter sin post. Man gjorde en ansträngning, och den
lefvande muren sprängdes våldsamt.
Åtskilligt knot uppstod bland hopen och riktades denna gång lika väl
mot konungen som mot ministern.
--- Framåt! skrek d'Artagnan med högljudd röst.
--- Framåt! upprepade Portos.
Men som om folkhopen blott afbidat detta kommando för att bryta löst,
gåfvo sig nu alla dess fiendtliga känslor på en gång luft.
Ropen: Ned med Mazarin! Död åt kardinalen! hördes från alla håll.
Från gatorna Grenell-Saint-Honoré och le Coq framrusade en dubbel
ström, som genombröt den svaga kedjan af schweiziska gardet och
böljade fram ända till benen af d'Artagnans och Portos hästar.
Denna nya genombrytning var farligare än de föregående, ty den gjordes
af beväpnade män, till och med bättre beväpnade, än män af folket vid
dylika tillfällen vanligtvis äro. Man såg, att denna rörelse ej var
ett verk af slumpen, som förenat en hop missnöjde på samma punkt, utan
beräknad af ett fiendtligt sinne, som här ordnat ett angrepp.
De båda hoparna anfördes af hvar sin chef, af hvilka den ene tycktes
tillhöra, ej folket, utan tiggarnes aktningsvärda samfund; den andre
igenkändes, oaktadt sitt bemödande att härma det lägre folkets skick,
ganska lätt som en adelsman.
Båda handlade synbarligen efter en och samma plan.
Det uppstod en häftig rörelse, som genljöd in i den kungliga vagnen;
derefter skallade tusentals rop, som bildade ett uthålligt skrän och
afbrötos af två eller tre gevärsskott.
--- Hitåt, musketörer! skrek d'Artagnan.
Eskorten delade sig i två rader; den ena red till höger, den andra
till venster om vagnen; den ena kom d'Artagnan och den andra Portos
till hjelp.
Då uppstod ett handgemäng, desto förfärligare, som det var utan
syftemål, desto olyckligare, som man ej visste hvarken för hvad eller
för hvem man slogs.
Som alla pöbelrörelser var anfallet af denna folkhop förskräckligt; de
föga talrika musketörerne, hvilkas led brutits, kunde midt ibland
folkhopen ej manövrera med sina hästar och började hårdt ansättas af
massan.
D'Artagnan ville nedfälla läderskärmarna på vagnen, men den unge
konungen utsträckte sin arm och sade:
--- Nej, herr d'Artagnan, jag vill se.
--- Eders majestät vill se? upprepade d'Artagnan; nå väl, skåda!
Med den vildhet, som gjorde honom så fruktansvärd, vände d'Artagnan
sig om och rusade mot uppresningens anförare, hvilken, med en pistol i
ena handen och en stor värja i den andra, sökte bryta sig väg fram
till vagnsdörren, i det han kämpade med två musketörer.
--- Plats, för tusan! skrek d'Artagnan, plats!
Vid denna röst upplyfte mannen med pistolen och stora värjan sitt
hufvud, men det var redan för sent; d'Artagnans stöt hade träffat och
värjan genomborrat hans bröst.
--- Ah, för fan! skrek d'Artagnan, i det han för sent sökte hejda
stöten; hvad tusan skulle ni göra här, grefve?
--- Fullborda mitt öde, svarade Rochefort, i det han föll på sitt ena
knä. Jag har repat mig efter tre värjsting, jag fått af eder, men
jag repar mig ej efter det fjerde.
--- Grefve, återtog d'Artagnan med en viss rörelse, jag stötte till
utan att känna igen eder. I fall ni dör, skulle det smärta mig,
om ni gjorde det med känslor af hat till mig.
Rochefort räckte d'Artagnan sin hand, den han fattade. Grefven ville
yttra något, men en blodström betog honom talförmågan. Hans kropp
stelnade under en sista krampryckning, och han gaf upp andan.
--- Tillbaka, pack! skrek d'Artagnan. Eder anförare är död, och I
hafven ingenting mer att göra här.
Som om grefve de Rochefort verkligen utgjort själen i anfallet på
denna sida om konungens vagn, grep hela den hop, som följt honom och
lydde hans order, till flykten, då den såg honom stupa. D'Artagnan
gjorde med tjugu musketörer ett anfall åt gatan le Coq, och denna del
af upploppet försvann som en rök, i det den skingrade sig åt torget
Saint-Germain-l'Auxerrois och åt kajerna.
D'Artagnan återvände för att lemna Portos bistånd, i händelse han
skulle behöfva det, men Portos hade gått tillväga lika hurtigt som
d'Artagnan. Venstra sidan om vagnen var lika rensopad som den högra,
och man uppdrog åter läderskärmen, hvilken Mazarin, mindre krigisk än
kungen, varit nog försigtig att nedfälla.
Portos hade en mycket dyster uppsyn.
--- Hvad fan är det för en min, du sätter på dig, Portos? Hvad du ser
besynnerlig ut för att vara segrare!
--- Än du sjelf då! svarade Portos; du ser ju helt upprörd ut?
--- För fan, det har jag väl skäl till! Jag har dödat en gammal vän.
--- Verkligen? frågade Portos. Hvem då?
--- Den stackars grefve de Rochefort.
--- Nå, det är så med mig också; jag har dödat en man, hvars ansigte
ej var mig obekant; olyckligtvis träffade jag honom i hufvudet, så
att hans ansigte inom ett ögonblick var alldeles öfverhöljdt af
blod.
--- Och han sade ingenting, då han föll?
--- Jo, han sade: Uff!
--- Jag inser, återtog d'Artagnan, som ej kunde afhålla sig från att
skratta, att om han ej yttrade något annat, kunde detta ej upplysa
dig stort.
--- Nå väl, min herre? frågade drottningen.
--- Madame, svarade d'Artagnan, vägen är nu alldeles fri, och eders
majestät kan fortsätta färden.
Hela tåget kom verkligen utan vidare äfventyr fram till Notredame,
under hvars portal hela presterskapet med koadjutorn i spetsen
afbidade konungen, drottningen och ministern, för hvilkas lyckliga
återkomst man nu skulle sjunga tedeum.
Under gudstjensten och då den led till slut, inkom en pojke helt
förskrämd i kyrkan, skyndade in i sakristian, klädde sig hastigt till
korgosse, och tack var den vördnadsbjudande drägt han påtagit sig,
klöf han folkhopen, som uppfylde templet, och gick fram till Bazin,
som, klädd i sin blå rock och med sin silfverbeslagna staf i handen, i
högtidlig ställning stod midt emot kyrkvaktaren, vid ingången till
korset.
Bazin kände, att man drog honom i rockärmen. Han sänkte mot jorden
sina mot himmeln andäktigt lyfta ögon och igenkände Friquet.
--- Nå, hvad är på färde, slyngel, efter du vågar störa mig under
utöfningen af mitt kall? frågade pedellen.
--- Jo, herr Bazin, svarade Friquet, herr Maillard, ni vet ju,
vigvattensutdelaren vid Saint-Eustache...
--- Ja; vidare?
--- Jo, han fick under upploppet ett värjsting i hufvudet; det var den
store jätten, som står der borta i guldbroderade kläderna, som gaf
honom det.
--- Ja så; i sådant fall är han väl mycket illa sjuk? svarade Bazin.
--- Ja, så sjuk, att han dör och dessförinnan gerna ville bikta för
koadjutorn, som, efter hvad det säges, har makt att förlåta svåra
synder.
--- Och han inbillar sig, att koadjutorn skulle besvära sig för hans
skull?
--- Ja visst, ty koadjutorn lär ha lofvat honom det.
--- Hvem har sagt dig det?
--- Herr Maillard sjelf.
--- Du har då sett honom?
--- Ja visst har jag sett honom; jag var tillstädes, då han föll.
--- Hvad gjorde du der?
--- Jo, jag ropade: Ned med Mazarin! Död åt kardinalen! I galgen med
italienaren! Var det icke så, ni befalde mig att ropa?
--- Vill du tiga, din slyngel! hviskade Bazin, i det han oroligt
blickade omkring sig.
--- Den stackars Maillard sade till mig: »Gå att hemta koadjutorn,
Friquet; om du för honom till mig, så får du ärfva mig.« Hvad
tycker ni väl, fader Bazin? Arfving åt Maillard,
vigvattensutdelaren vid Saint-Eustache! Hä? Då kan jag ju
riktigt lägga armarna i kors! Men lika mycket, jag ville i alla
fall gerna göra honom den tjensten. Hvad säger ni derom?
--- Jag skall underrätta koadjutorn, svarade Bazin.
Vördnadsfullt och långsamt närmade han sig prelaten, hviskade till
honom några ord, på hvilka denne svarade med ett jakande tecken, och
återvände sedan lika sakta, som han kommit.
--- Gå och säg den döende, att han ger sig till tåls; monseigneur
skall vara hos honom inom en timme.
--- Godt, svarade Friquet, då är min lycka gjord!
--- Hör på, återtog Bazin, hvart har han låtit bära sig?
--- Till tornet Saint-Jacques-la-Boucherie.
Förtjust öfver framgången af sin beskickning, gick Friquet utan att
taga af sig korgossedrägten, som satte honom i stånd att lättare komma
fram, ut ur kyrkan och begaf sig, så hastigt han förmådde, till tornet
Saint-Jacques-la-Boucherie.
Så snart tedeum slutat, begaf sig koadjutorn, som han lofvat och utan
att ens aflägga sin presterliga drägt, på väg till det gamla tornet,
hvilket han så väl kände till. Han kom i tid. Ehuru sämre med hvarje
ögonblick, var den sårade ännu icke död.
Man öppnade för koadjutorn dörren till det rum, der tiggaren låg i
dödskampen.
Ett ögonblick derefter bortgick Friquet, som i handen höll en stor
läderpung, hvilken han öppnade, så snart han kommit ut ur rummet, och
till sin stora förvåning fann full af guldmynt.
Tiggaren hade hållit ord och gjort honom till sin arfving.
--- Ah, mor Nanette! utropade Friquet alldeles utom sig, ah, mor
Nanette!
Han förmådde ej säga mer, men ehuru ur stånd att tala, hade han dock
styrka att handla. Som en ursinnig sprang han ut på gatan, och liksom
greken från Maraton med lagerkransen i handen nedföll på torget i
Aten, så störtade äfven Friquet omkull, då han hann till dörren af
Broussels boning, och i fallet utströdde han på golfvet de louisdorer,
som lågo öfverst i den öfverfylda pungen.
Mor Nanette plockade först upp louisdorerna och hjelpte sedan upp
Friquet.
Under tiden förfogade sig tåget tillbaka till Palais-royal.
--- Den der d'Artagnan är en mycket tapper man, min mor, sade den unge
konungen.
--- Ja, min son, och han har gjort din far stora tjenster. Bevara
honom derför åt dig för framtiden.
--- Herr kapten, sade den unge konungen till d'Artagnan, i det han
steg ur vagnen, drottningen har uppdragit mig att befalla eder och
eder vän baron du Vallon till vår taffel i dag.
Detta var en stor ära för d'Artagnan och Portos; den senare blef också
alldeles hänryckt. Men under hela tiden, som måltiden varade, syntes
den värdige adelsmannen mycket tankfull.
--- Hvad fattas dig, baron? frågade d'Artagnan, i det han steg utför
trappan till Palais-royal; du såg så bekymrad ut under hela
middagen.
--- Jag sökte erinra mig, hvar jag sett den der tiggaren, som jag
troligen dödat, svarade Portos.
--- Och du kunde ej påminna dig det?
--- Nej.
--- Nå väl, tänk noga efter, min vän, tänk efter, och när du hittar på
det, så säger du mig det, icke sant?
--- Visst tusan! genmälde Portos.
--------
Vid sin hemkomst funno de båda vännerna ett bref från Atos, som deri
stämde möte med dem på le Grand Charlemagne till morgonen dagen derpå.
Båda gingo tidigt till sängs, men ingen af dem kunde sofva. Man
uppnår icke sina önskningars mål, utan att detta ernådda mål har den
verkan att åtminstone under första natten förjaga sömnen.
Dagen derpå vid utsatt timme begåfvo sig båda till Atos. De funno
grefven och Aramis resklädda.
--- Ah, sade Portos, vi resa då alla? Äfven jag har gjort mina
förberedelser denna morgon.
--- Ack, min Gud, Ja! svarade Aramis; här är ingenting mer att göra i
Paris från den stund, det icke mer fins någon fronde. Fru de
Longueville har bjudit mig att tillbringa några dagar i Normandie
och uppdragit mig att, till dess hennes son blifvit döpt, låta
ställa i ordning hennes bostad i Rouen. Jag skall fullgöra detta
uppdrag, och sedan, om ingenting nytt höres af, återvänder jag och
begrafver mig i mitt kloster Noisy-le-Sec.
--- Och jag, inföll Atos, återvänder till Bragelonne. Du vet, min
käre d'Artagnan, att jag nu mera är blott och bart en välbestäld
landtjunkare. Raoul, stackars gosse, har ingen annan förmögenhet
än min, och jag måste vaka öfver den, emedan den är en sorts
fideikommiss.
--- Och Raoul, hvad gör du af honom?
--- Honom anförtror jag åt dig, min vän. Det blir krig i Flandern,
och du skall taga honom med dig dit; jag är rädd, att en längre
tids vistelse i Blois kunde varda farlig för hans unga hjerta.
Tag honom med dig och lär honom att vara tapper och rättskaffens
som du sjelf.
--- Om jag icke får rå om dig, Atos, svarade d'Artagnan, får jag då
åtminstone ega detta ljuslockiga, vackra hufvud, och fastän han
blott är ett barn, kommer jag dock alltid, enär hela din själ
återspeglar sig hos honom, bäste Atos, att tro mig ha dig vid min
sida, som beledsagar och understödjer mig som förr i verlden.
De fyra vännerne omfamnade hvarandra med tårar i ögonen.
Derefter åtskildes de utan att veta, om de någonsin mera skulle
träffas.
D'Artagnan återvände med Portos till gatan Tiquetonne; den senare var
ännu lika tankfull och sökte draga sig till minnes, hvem den mannen
var, som han dödat. Då de kommo fram till hotellet la Chevrette, fann
man baronens hästar i ordning, och Mousqueton satt redan i sadeln.
--- Hör på, d'Artagnan, sade Portos, lägg bort värjan och kom med mig
till Pierrefonds, Bracieux eller Vallon, der vi skola åldras
tillsammans, under det vi tala om våra kamrater.
--- Nej, tack! svarade d'Artagnan. För tusan, man börjar snart
fälttåget och jag vill vara med! Jag hoppas kunna vinna något
derpå.
--- Hvad hoppas du då bli?
--- Marskalk af Frankrike, för fan!
--- Aha! återtog Portos, i det han såg på d'Artagnan, vid hvars
storskryteri han aldrig riktigt kunnat vänja sig.
--- Kom med mig, Portos, sade d'Artagnan; jag skall göra dig till
hertig.
--- Nej, svarade Portos, Mouston vill icke mer gå i krig. För öfrigt
har man anordnat en högtidlig välkomstfest åt mig, hvaröfver alla
mina grannar skola spricka af harm.
--- Deremot har jag ingenting att invända, genmälde d'Artagnan, som
kände vår nye barons fåfänga. Farväl då, min vän!
--- Farväl, bäste kapten! svarade Portos. Du vet, att då du vill
helsa på mig, är du alltid välkommen på mitt friherregods.
--- Ja, sade d'Artagnan, vid fälttågets slut kommer jag.
--- Herr barons häst väntar, tillkännagaf Mousqueton.
De båda vännerne skildes åt, sedan de tryckt hvarandras händer.
D'Artagnan stod qvar i dörren och följde med vemodig blick Portos, som
aflägsnade sig.
Men efter tjugu steg stannade Portos helt tvärt, slog sig för pannan
och vände tillbaka.
--- Nu mins jag, sade han, hvem den der tiggaren var, som jag dödat.
--- Åh, verkligen? Hvem var han då? frågade d'Artagnan.
--- Den der skälmen Bonacieux.
Innerligt glad öfver, att ingenting mer tryckte hans sinne, begaf sig
Portos åter till Mouston, med hvilken han försvann vid hörnet af
gatan.
D'Artagnan förblef ett ögonblick orörlig och tankfull; derefter vände
han sig om och varseblef då den vackra Madeleine, som, helt bekymrad
öfver d'Artagnans nya rang, stod i dörren.
--- Madeleine, sade gaskognaren, gif mig nu rummen i första våningen;
nu, då jag är musketörkapten, måste jag representera. Men behåll
ändå för min räkning mitt lilla rum fem trappor upp, ty man vet
ej, hvad som kan hända.
------------------------------------------------------------------------
Med kapitel 92 slutar romanen »Myladys son« av Alexandre Dumas.
Fortsättning följer i romanen »Vicomte de Bragelonne«.
Denna fil senast ändrad 7 Okt 17:28