Kardinal Mazarin förklär sig till musketör
i filmen »Musketörerna tjugo år efteråt«
(Sovjetunionen 1991).
Den 7 januari hade sju till åtta hundra handlande i Paris församlat och sammangaddat sig i följd af en ny skatt, som man ville pålägga husegarne, och uppdragit åt tio bland sig att å deras vägnar tala med hertig d'Orléans, som efter gammal vana sökte popularitet.
Kardinal Mazarin förklär sig till musketör
i filmen »Musketörerna tjugo år efteråt«
(Sovjetunionen 1991).
1. Richelius vålnad.
I ett rum af Kardinalpalatset, som vi redan känna, satt vid ett bord,
med hörn af förgyldt silfver och betäckt af papper och böcker, en man
med hufvudet lutadt i sina båda händer.
Bakom honom var en stor kamin, i hvilken brann en eldbrasa, hvars
lågande bränder nedrasade mellan de breda förgylda brandjernen.
Skenet från denna eldstad föll baktill på den tankfulle mannens
präktiga drägt, som framtill belystes af en med brinnande vaxljus
försedd kandelaber.
När man såg den långa röda rocken och de dyrbara spetsarna, den bleka
och af begrundande nedtyngda pannan, när man gaf akt på ensligheten i
detta kabinett och tystnaden i mottagningsrummen, när man hörde
posternas afmätta steg i förstugan, skulle man kunnat tro, att
kardinal de Richelieus vålnad ännu fans qvar i hans rum.
Ack, i sjelfva verket var det också blott en vålnad af den store
mannen! Frankrike försvagadt, konungamakten sjunken, de store åter
vordna starka och oroliga, fienden inträngd öfver gränsen, allt
bevisade, att Richelieu icke mera fans till.
Men hvad som ännu säkrare än allt detta ådagalade, att den röda långa
rocken ej tillhörde den gamle kardinalen, var denna enslighet,
hvilken, såsom vi redan nämt, snarare liknade en vålnads än en
lefvandes, dessa korridorer utan hofmän, dessa af vakt uppfylda
gårdar, denna spefulla ton, som uppsteg från gatan och inträngde genom
fönstren till detta rum, och slutligen detta aflägsna, ständigt
förnyade dån af skott, hvilka lyckligtvis aflossades utan mål och utan
verkan, endast för att öfvertyga drabanterne, schweizarne, musketörerne
och soldaterne, som omgåfvo Palaisroyal --- ty sjelfva Kardinalpalatset
hade ombytt namn --- att äfven folket var försedt med vapen.
Denne Richelieus vålnad var Mazarin.
Men Mazarin var ensam och kände sig svag.
--- Utländing! mumlade han; italienare! Se der deras stora slagord!
Med detta ord mördade, hängde och söndersleto de Concini, och om
jag läte dem hållas, skulle de äfven mörda, hänga och sönderslita
mig som honom, fastän jag aldrig gjort dem annat ondt, än att jag
pungslagit dem en smula. De enfaldiga menniskorna! De inse då
icke, att deras verklige fiende alldeles icke är denne italienare,
som så illa talar franska, utan vida mera de, som ega förmågan att
säga dem de angenämaste saker på den renaste och bästa
parisdialekt.
--- Ja, ja, fortfor ministern med sitt listiga leende, som denna gång
föreföll besynnerligt på hans bleka läppar, ja, edert knot säger
mig, att gunstlingars öde är vanskligt; men om I veten detta,
borden I också veta, att jag icke är någon vanlig gunstling, jag.
Grefven af Essex hade en präktig diamantring, som hans kungliga
älskarinna skänkt honom; jag, jag har blott en simpel ring med ett
namnchiffer och ett datum, men denna ringa har blifvit helgad uti
kapellet i Palais-royal*, och derför skola de ej krossa mig, som
de önska. De märka ej, att med deras eviga rop: Ned med Mazarin!
har jag dem att ömsom ropa: Beaufort! Lefve prinsen! Lefve
parlamentet! Nå väl, herr de Beaufort är i Vincennes, prinsen
skall äfven komma dit en vacker dag, och parlamentet....
Här antog kardinalens leende ett hatfullt uttryck, som man ej skulle
kunnat tilltro hans milda anletsdrag.
--- Ja, parlamentet.... vi få väl se, hvad vi skola göra med
parlamentet; vi ha Orléans och Montargis. Åh, jag väntar väl
dermed; men de, som börjat med att ropa ned med Mazarin, skola
sluta med att ropa ned med alla dessa, hvar och en i sin ordning.
--- Richelieu, hvilken de hatade i hans lifstid och som de oupphörligt
tala om efter hans död, hade fallit djupare än jag, ty han
förjagades flere gånger och fruktade ännu oftare att blifva död.
Mig skall drottningen aldrig förjaga, och blir jag tvungen att
vika för folket, skall hon vika jemte mig; om jag flyr, skall hon
fly, och då få vi väl se, hvad upprorsmakarne skola taga sig till
utan sin drottning och utan sin kung.
--- Ack, om jag bara icke vore utländing, om jag vore fransman, om jag
vore adelsman!
Och han återföll i sina betraktelser.
Hans ställning var verkligen kinkig, och den dag, som nu förflutit,
hade gjort den ännu mera intrasslad. Mazarin, oupphörligt drifven af
sin låga girighet, nedtyngde folket med pålagor, och detta folk,
hvilket endast egde själen qvar, såsom generaladvokaten Talon yttrade,
och det endast emedan hon ej kunde säljas på auktion, folket, som man
sökte ingifva tålamod medelst ryktet om de segrar man vann och som
fann, att lagrarne icke vore mat, som man kunde lefva af**, folket
hade för länge sedan börjat knota.
Men detta var ändå icke allt; ty när det endast är folket, som knotar,
höres icke dess röst af hofvet, enär detta skiljes derifrån af
borgarne och adeln; men Mazarin hade varit nog oförsigtig att äfven
reta embetsmännen mot sig. Han hade sålt tolf
statssekreterarfullmakter; men då dessa embetsmän betalade sina
platser ganska dyrt, och tillkomsten af de tolf nya medbröderne
förringade platsernas värde, hade de äldre trädt tillsammans, vid
evangelium svurit att ej fördraga denna tillökning, utan motstå alla
hofvets förföljelser, och lofvat hvarandra, att i händelse någon af
dem genom denna uppstudsighet förlorade sin plats, skulle de andra
sammanskjuta den summa han betalat derför.
Se här hvad som inträffat från dessa båda håll.
Den 7 januari hade sju till åtta hundra handlande i Paris församlat
och sammangaddat sig i följd af en ny skatt, som man ville pålägga
husegarne, och uppdragit åt tio bland sig att å deras vägnar tala med
hertig d'Orléans, som efter gammal vana sökte popularitet. Hertig
d'Orléans hade mottagit dem och de hade förklarat honom, att de
beslutit att alldeles icke erlägga den nya skatten, om de också med
väpnad hand måste försvara sig mot konungens folk, som skulle infinna
sig att uppbära den. Hertig d'Orléans hade med mycken artighet afhört
dem, gifvit dem hopp om någon jemkning, lofvat dem att tala med
drottningen och afskedat dem med furstars vanliga ord: »Vi få se.«
Den nionde hade statssekreterarne å sin sida infunnit sig hos
kardinalen, och en af dem, som förde ordet för de andra, hade talat
med så mycken djerfhet och fasthet, att kardinalen blifvit helt
förvånad deröfver; också hade han afskedat dem med samma ord som
hertig d'Orléans: »Vi få se.«
För att se hade man då församlat rådet och efterskickat
öfverintendenten för finanserna, d'Émery.
Denne d'Émery var mycket hatad af folket, först och främst emedan han
var öfverintendent för finanserna och hvarje sådan ovilkorligen måste
vara hatad, och för det andra emedan --- vi måste medgifva det --- han
verkligen förtjenade att vara det.
Han var son till en bankir i Lyon, vid namn Particelle, och hade,
sedan han gjort konkurs, ändrat namn och låtit kalla sig d'Émery***.
Kardinal Richelieu, som i honom upptäckt en stor finansiel förmåga,
hade presenterat honom under namn af herr d'Émery för konung Louis
XIII, och då han ville befordra honom till intendent för finanserna,
yttrade han sig mycket fördelaktigt om honom.
--- Förträffligt! svarade konungen; jag är rätt nöjd, att ni föreslår
herr d'Émery till denna sysla, som fordrar en rättskaffens man.
Man hade annars sagt mig, att ni dertill ville befordra den
skurken Particelli, och jag fruktade verkligen, att ni skulle
tvinga mig att antaga honom.
--- Eders majestät kan vara lugn, svarade kardinalen. Den Particelli,
hvarom ni talar, är hängd.
--- Ah, så mycket bättre! utropade konungen; det är då icke utan skäl,
man kallar mig Louis den rättvise.
Han undertecknade nu herr d'Émerys fullmakt.
Det var samme d'Émery, som sedermera blef öfverintendent för
finanserna.
Man hade nu låtit hemta honom på ministerns befallning; han hade
skyndat dit helt blek och förfärad samt berättat, att hans son varit
nära att samma dag blifva mördad på torget utanför Parlamentshuset.
Hopen hade der träffat honom och förebrått honom hans hustrus lyx,
emedan hon hade en hel våning tapetserad med rödt sammet och
guldfransar. Hon var dotter till Nicolas Le Camus, statssekreterare
1617, hvilken kommit till Paris med endast 20 livres i fickan och som
nyligen utdelat nio millioner mellan sina barn, ehuru han behöll
fyrtio tusen livres i räntor för sig sjelf.
D'Émerys son hade varit nära att ihjälklämmas, då en af hopen
föreslagit att krama honom, tills han gifvit ifrån sig allt det guld
han slukat. Rådet hade ingenting afgjort denna dag, då
öfverintendenten var för mycket upptagen af denna händelse för att
kunna tänka redigt.
Dagen derpå hade i sin ordning förste presidenten Mathieu Molé blifvit
anfallen, hvilken, enligt kardinal de Retz, under alla dessa händelser
var lika modig som hertig de Beaufort och prins de Condé, det vill
säga de två män, som ansågos vara de tappraste i Frankrike; folket
hotade att hämnas på honom de lidanden, man ville underkasta det; men
förste presidenten svarade med sitt vanliga lugn, utan sinnesrörelse
och utan förvåning, att om fridstörarne ej lydde konungens
befallningar, skulle han låta uppresa galgar på torgen och hänga de
mest uppstudsiga bland dem. Härpå svarade de, att de ej begärde
bättre än att se galgar uppresas, hvilka då skulle begagnas att hänga
de brottsliga domare, som köpte hofgunst genom folkets förtryck.
Icke nog härmed; då drottningen den 11 begaf sig till mässan i
Notredame, hvilket hon regelbundet gjorde hvarje lördag, hade hon
förföljts af mer än två hundra qvinnor, hvilka skreko och begärde
rättvisa. De hade dock ingen elak afsigt; de ville endast falla på
knä för drottningen för att söka väcka hennes medlidande; men vakten
hindrade dem derifrån och drottningen fortsatte, stolt och högdragen,
sin väg utan att lyssna till deras rop.
På eftermiddagen hade rådet åter församlats, då man beslutit att söka
upprätthålla konungens makt och myndighet, i följd hvaraf parlamentet
sammankallades till dagen derpå, den tolfte.
Denna dag, på hvars afton vi börja denna vår nya berättelse, hade
konungen, som då var tio år och nyss haft kopporna, under förevändning
att i Notredame hembära försynen tacksägelser för sin återvunna helsa,
samlat sina drabanter, sina schweizare och sina musketörer och
uppstält dem kring Palais-royal, på kajerna och Pont-neuf samt, efter
det han afhört mässan, begifvit sig till parlamentet, der han vid en
lit de justice icke blott bekräftat sina förra påbud, utan äfven
utfärdat fem eller sex nya, hvilka alla, såsom kardinal de Retz säger,
voro mer eller mindre förderfliga. I följd häraf hade också förste
presidenten, hvilken, som vi redan sett, de föregående dagarna varit
på hofvets sida, nu ganska djerft uppträdt mot ett dylikt sätt att
föra konungen i Parlamentshuset för att öfverrumpla och kränka
omröstningsfriheten.
Men de, som ifrigast uppträdde mot de nya skattepåbuden, voro
presidenten Blancmesnil och parlamentsrådet Broussel.
Då dessa påbud voro utfärdade, begaf sig konungen åter till
Palais-royal. En stor menniskohop syntes i hans väg, men som man
visste, att han kom från parlamentet, och var okunnig, om han varit
der i afsigt att gifva folket rättvisa eller på nytt förtrycka det,
hördes ej ett enda glädjerop på hans väg för att lyckönska honom till
hans återvunna helsa. Allas ansigten voro tvärt om dystra och
oroliga, några till och med hotande.
Fastän konungen återkommit, förblefvo trupperna uppstälda; man
befarade ett upplopp, då folket finge höra utgången af
parlamentssessionen; och i sjelfva verket hade ryktet knapt spridt
sig, att konungen, i stället för att lindra pålagorna, ökat dem,
förrän folkskockningar begynte och starka rop hördes: Ned med
Mazarin! Lefve Broussel! Lefve Blancmesnil! --- ty folket hade fått
veta, att de båda senare talat till dess fördel, och ehuru deras
vältalighet varit förspild, kände man sig icke desto mindre tacksam
derför.
Man sökte skingra folkskockarna och tysta ropen; men såsom ofta händer
vid dylika tillfällen, tillväxte folkhoparna, och ropen fördubblades i
styrka. Order utdelades just till både drabanterne och
schweizargardet att icke allenast hålla stånd, utan äfven utskicka
patruller på gatorna Saint-Denis och Saint-Martin, der folkhoparna
syntes vara talrikast och ifrigast, då man i Palais-royal anmälde
Paris' borgmästare.
Han infördes genast; han kom för att tillkännagifva, att om man ej
strax upphörde med dessa fiendtliga rörelser, skulle hela Paris inom
två timmar vara under vapen.
Man öfverlade just om hvad man skulle företaga, då Comminges, löjtnant
vid drabanterne, inträdde med sönderrifna kläder och blodigt ansigte.
När drottningen fick se honom, uppgaf hon ett rop af förvåning och
frågade honom, hvad som var på färde.
Såsom borgmästaren nyss förutsagt, hade sinnena förbittrats vid åsynen
af drabanterne. Folket hade satt sig i besittning af alla tornklockor
och börjat klämta. Comminges hade likväl hållit stånd och arresterat
en man, som syntes vara en af de förnämsta uppviglarne, och till en
varnagel befalt, att han skulle hängas vid la Croix du Trahoir.
Soldaterne hade släpat bort honom för att verkställa ordern; men då de
kommit till hallarna, hade de anfallits med stenkastning och
lansstötar; upprorsmakaren hade begagnat detta ögonblick till att
undkomma, uppnått gatan les Lombards och kastat sig in i ett hus,
hvars portar soldaterna strax inslagit.
Denna våldsamhet hade varit öfverflödig, ty man kunde ej återfinna den
brottslige. Comminges hade lemnat en post på gatan och återvändt med
den öfriga truppen till Palais-royal att inför drottningen redogöra
för hvad som tilldragit sig. Hela vägen hade han förföljts af rop och
hotelser, flere af hans soldater sårats af lansar och hellebarder, och
han sjelf träffats af en sten öfver ena ögonbrynet.
Comminges' berättelse öfverensstämde med borgmästarens uppgift, och
man kunde ej hålla stånd mot ett allvarsamt uppror; kardinalen lät
utsprida bland folket, att trupperna endast för ceremoniens skull
blifvit uppstälda på kajerna och Pont-neuf och att de skulle draga sig
tillbaka. Mot klockan fyra på eftermiddagen sammandrogos de också
till Palais-royal. Man uppstälde en postering vid Barrière des
sergents, en annan vid Quinze-vingts, en tredje vid la
Butte-Saint-Roch. Man uppfylde gårdarna och jordvåningarna med
schweizare och musketörer och höll sig beredd.
Så stodo sakerna, då vi införde våra läsare i kardinal Mazarins
kabinett, som förut varit kardinal Richelieus; vi veta redan, i
hvilken sinnesstämning Mazarin lyssnade till folkets knot, som banade
sig väg ända in till honom, och till ekot af gevärsskotten, som
genljödo ända in i hans rum.
Hastigt upplyfte han hufvudet med halft rynkade ögonbryn, som en man,
hvilken fattat ett beslut, riktade sina blickar på en ofantligt stor
pendyl, som just slog tio, tog en liten förgyld silfverpipa, som låg
på bordet, nog nära att räckas med handen, och blåste två gånger deri.
En hemlig tapetdörr öppnades utan buller, en svartklädd man närmade
sig tyst och stannade bakom länstolen.
--- Bernouin, sade kardinalen utan att ens vända sig om, ty då han
blåst två gånger, visste han, att det var hans kammartjenare,
hvilka musketörer äro på vakt i palatset?
--- Svarta musketörerne, monseigneur.
--- Hvilket kompani?
--- Trévilles kompani.
--- Är någon officer af kompaniet i förmaket?
--- Löjtnant d'Artagnan.
--- En bra karl, som jag tror?
--- Ja, monseigneur.
--- Ge mig en musketörrock och hjelp mig att kläda mig.
Kammartjenaren gick ut lika tyst, som han inkommit, och återvände ett
ögonblick derefter med den begärda drägten.
Tyst och tankfull började nu kardinalen aftaga den högtidsdrägt, han
påklädt sig för att öfvervara parlamentssessionen, och påtaga
vapenrocken, den han, i följd af sina förra fälttåg i Italien, bar med
en viss otvungenhet; när han var fullständigt klädd, sade han:
--- Gå efter herr d'Artagnan.
Denna gång gick kammartjenaren ut genom mellersta dörren, men lika
tyst och lika stum som förut. Man skulle tagit honom för en skugga.
Då kardinalen var ensam, såg han sig med en viss tillfredsställelse i
en spegel; han var ännu ung, knapt fyrtiosex år; han var väl växt,
något under medelmåttan; han hade en frisk och vacker hy, eldig blick,
stor, men väl proportionerad näsa, bred och majestätisk panna,
kastanjebrunt, något krusigt hår, skägg mörkare än håret och alltid
väl putsadt, hvilket gaf ett visst behag åt hans utseende. Han
påsatte nu sitt axelgehäng, betraktade med välbehag sina händer, som
voro ganska vackra och dem han egnade största omsorg, kastade derefter
ifrån sig de stora hjortskinnshandskar han sedan tagit, emedan de
tillhörde uniformen, och pådrog i stället ett par silkesvantar.
I detta ögonblick öppnades dörren.
--- Herr d'Artagnan, sade kammartjenaren.
En officer inträdde.
Det var en man om tretionio eller fyrtio år, liten, men väl växt,
mager, med lifliga och qvicka ögon, mörkt skägg och gråsprängdt hår,
som det ofta händer, då man funnit lifvet antingen för angenämt eller
för vidrigt, och helst då man är mycket mörklagd.
D'Artagnan tog några steg fram i kabinettet, hvilket han igenkända,
emedan han varit der en gång i kardinal de Richelieus tid; och då han
icke såg någon mer i detta rum är en musketör af sitt eget kompani,
kastade han en blick på denne, under hvars drägt han strax igenkände
kardinalen.
Han stod qvar i en vördnadsfull, men värdig ställning, och som det
passade en man af stånd, hvilken ofta under sin lefnad haft tillfälle
att vara i sällskap med förnäma herrar.
Kardinalen riktade på honom en mera skarp än djup blick, betraktade
honom uppmärksamt och sade efter några sekunders tystnad:
--- Ni är herr d'Artagnan?
--- Ja, monseigneur, svarade officern.
Kardinalen betraktade ännu ett ögonblick detta så förståndiga hufvud
och detta ansigte, hvars utomordentliga rörlighet lugnats af åren och
erfarenheten; men d'Artagnan bestod denna granskning såsom en man,
hvilken förut varit ett mål för långt mera genomträngande blickar än
dem, hvilkas forskning han nu var underkastad.
--- Min herre, sade kardinalen, ni skall följa mig, eller rättare jag
eder.
--- Jag är till eder tjenst, monseigneur, svarade d'Artagnan.
--- Jag önskade sjelf visitera posterna, som omgifva Palais-royal; tror
ni, att man utsätter mig för någon fara?
--- Någon fara, monseigneur? frågade d'Artagnan; huru så?
--- Det säges, att folket är i fullt uppror.
--- Den kungliga musketöruniformen är mycket respekterad, monseigneur,
och i alla fall åtar jag mig att med tre till jaga hundra af dessa
tölpar på flykten.
--- Ni såg emellertid, hvad som hände Comminges.
--- Herr de Comminges är vid drabanterne, ej vid musketörerne, svarade
d'Artagnan.
--- Det vill säga, återtog kardinalen småleende, att musketörerne äro
bättre soldater än drabanterne.
--- Hvar och en hyser förkärlek för sin uniform, monseigneur.
--- Utom jag, min herre, återtog Mazarin småleende, ty ni ser, att jag
aflagt min och i stället påtagit eder.
--- För tusan, monseigneur! svarade d'Artagnan, det är blygsamhet.
För min del får jag säga, att om jag hade eders eminens' uniform,
skulle jag åtnöja mig med den och, om så fordrades, förpligta mig
att aldrig bära någon annan.
--- Ja, men den vore kanske ej riktigt säker, då man tänker sig ut i
afton. Bernouin, min hatt!
Kammartjenaren kom in med en uniformshatt med breda brätten.
Kardinalen satte den temligen vårdslöst på hufvudet och sade, i det
han vände sig åt d'Artagnan:
--- Ni har sadlade hästar i stallet, är det icke så?
--- Jo, monseigneur.
--- Välan, låt oss då bege oss af.
--- Hur många man önskar ni, monseigneur?
--- Ni sade, att ni med fyra man åtoge eder att jaga hundra tölpar på
flykten; som vi måhända kunna stöta på två hundra, så tag åtta.
--- Som monseigneur behagar.
--- Jag följer eder; eller hellre, återtog kardinalen, den här vägen;
lys oss, Bernouin.
Kammartjenaren tog ett ljus, kardinalen tog en liten nyckel på sin
skrifpulpet, och sedan han öppnat dörren till en löntrappa, befann han
sig strax derefter på gården till Palais-royal.
----
Noter till första kapitlet:
* Man vet, att Mazarin, som ej emottagit någon af de presterliga
värdigheter, hvilka förbjuda äktenskap, hade förmält sig med Anna af
Österrike. (Se Laportes och pfalziska prinsessans memoarer).
** Madame de Motteville
*** Hvilket ej hindrade generaladvokaten Omer Talon att alltid kalla
honom Particelle, efter det då vedertagna bruket att förfranska
alla utländska namn.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 29 Nov 22:41