Vid föregående århundrades mitt ägnade sig Olds och Milner åt experiment med hjärnstimulering. De stack in elektroder i hjärnorna på vita råttor. Deras teknik var barbarisk liksom deras metodologi, men när de hade funnit råtthjärnans njutningscentrum, lyckades de åstadkomma, att när djuren timme efter timme drog i en spak, sändes där en ström till elektroderna och framkallade opp till åttatusen självretningar i timmen. Dessa råttor behövde ingenting verkligt. De ville inte veta av något som helst förutom spaken. De ignorerade föda, vatten, fara, honan; ingenting i världen intresserade dem förutom stimulatorns spak. Senare gjordes försök med apor, och de gav samma resultat. Där gick rykten om, att någon gjorde sådana försök med förbrytare, som hade dömts till döden …
generaldepoten/tirox.html
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen koi8-r i läsaren.)
Fantastisk berättelse av
ARKADIJ STRUGATSKIJ och BORIS STRUGATSKIJ.
Översättning ifrån ryskan av
ERIK JONSSON.
»Det finns blott ett problem— ett enda i världen
— att återgiva människorna andligt innehåll, andliga omsorger … « [Not]
Man hade landsatt oss i natten, regnet flöt i strömmar, sjutusen utmattade badgäster stod på pirarna och blickade mot det slocknande linjefartyget. Vi såg ingenting av staden; i stället för staden var där ett svart, fuktigt tomrum, där röda flammor blossade opp. Det smattrade, det small och det gnisslade, så att det skar i öronen. »De slaktar oss som kaniner, i mörke,« sade Robert, och jag drev strax iväg honom tillbaka till färjan för att lossa pansarbilen.
Men vid hyllans kant låg en hög flata askar, vars brokiga etiketter bar namnet Devon. Jag stängde av rakapparaten och tog opp en av askarna. I spegeln blinkade ett bakteriedödande rör precis så, som det hade blinkat den gången, när jag på samma vis hade stått framför en spegel och noga betraktat en likadan ask, därför att jag inte hade velat gå ut i sovrummet, där Rafka Reismann högljutt hade grälat om någonting med läkaren, och det gröna, oljiga vattnet hade ännu skvalpat i badkaret, och ur det hade där stigit opp ånga, och radion, som hade hängt i handdukskroken av porslin, den hade vrålat, tjutit, skallat dovt och snarkat, tills Rafka hade stängt av den i irritation …
Vid sidan om mig stod där en lång, mager karl och glodde slött på sockeln; ifrån halsen till fötterna var han täckt av något slags grå dräkt, och på huvudet bar han en klumpig, kubformig hjälm. En glasskiva med små hål i täckte mannens ansikte. Ur hålen strömmade där i takt med andningen pelare av rök. Det utmärglade ansiktet bak glasplattan dröp av svett, och ideligen ryckte det i kinderna. Först tog jag honom för en främling; sedan tänkte jag, att det var en kurgäst, som hade föreskrivits särskilda behandlingar; först därpå gick det opp för mig, att det var en konstifik.
»Vår tid är optimisternas tid. En pessimist går på stämnings-salong, pumpar gallan ur det undermedvetna och blir optimist. Pessimisternas tid är förbi, liksom dom tuberkulossjukas, sexualdårarnas och militärernas. Pessimismen som psykisk disposition utrotas alldeles med samma vetenskap. Och inte bara indirekt genom skapandet av abundans, utan även omedelbart, genom attacker raka vägen in i den obskyra världen under cortex. Låt oss säga, att drömgeneratorerna numera är det mest moderna folknöjet. Fullkomligt oskadligt, ovanligt massinriktat och enkelt till konstruktionen … Eller ta neurostimulatorerna … «
… en man anstränger sig, arbetar och räknas som en värdefull medarbetare; man lyssnar på honom och framhåller honom som föredöme; men just i det ögonblick, då han behövs i en konkret angelägenhet, visar det sig plötsligt, att han är uppsvullen och pussig, att där ränner slinkor till honom, att det redan på morgonen luktar brännvin om honom … Era angelägenheter intresserar honom inte, och på samma gång är han förskräckligt upptagen, han skall ständigt träffa någon, han samtalar oredigt och oklart och är er inte till någon hjälp. Och sedan, innan ni hinner klaga, sitter han på alkoholistanstalt eller dårhus, eller också är han föremål för rannsakning. Eller plötsligt gifter han sig — underligt och befängt, och av detta giftermål luktar det påfallande illa av utpressning …
… Aaah, så skönt det kändes, varför hade det aldrig tidigare i livet känts så skönt, så synd, det skulle ju kunna vara så skönt var dag; Vuzi, sade jag, vi är väl duktiga; Vuzi, människorna har aldrig haft en så viktig uppgift; Vuzi, vi har löst den; där var bara ett problem, ett enda i världen, att återge folk andligt innehåll, andliga omsorger; nej, Sus, sade Vuzi, jag älskar dig mycket, Oscar, du är så förträfflig, men förlåt mig, var så snäll, jag vill, att det ska vara Ivan; jag omfamnade henne och gissade, att jag fick kyssa henne, och jag sade, jag älskar dig …
»Men det påstås ju, att det ska ha varit tider,« skränade han, »när de inte vågade mucka! Var där nån av dom, som vågade snacka, då kom de på natten i vita rockar eller såna där svarta skjortor och slog in tänderna på honom, så det knakade, och satte honom i läger, så han inte snackade mer … I skolorna, har grabben berättat, skäller alla på fascisterna: hu, de kränkte negrerna, hu, de hetsade mot de lärde, hu, läger, hu, diktatur! Nä, man skulle inte förfölja dom, utan slå ner dom i marken, så de inte kan förmera sig!«
Doktor Opir motiverade med fagra och mycket övertygande ord vetenskapens allmakt, uppfordrade till optimism, brännmärkte de surmulna skeptikerna och bakdantarna samt bjöd läsarna att »vara såsom barn«. En särskild roll vid formerandet av den moderna (d.v.s. obekymrade) människans psykologi tillmätte han vågpsykotekniken. »Kom ihåg, vilken storartad laddning gott mod och glatt sinne en ljus, lycklig och glädjefylld dröm ger er!« utropade denne företrädare för den nyaste filosofin. »Och inte utan skäl har drömmen som botemedel emot många psykiska sjukdomstillstånd redan varit känd i mer än hundra år…«
»Herregud, det var inte länge sen, jag begrep det; att vi inte ens är en avkrok, vi är — ett reservat! I hela världens ögon är vi just det, ett reservat för dumheten, okunnigheten och pornokratin. Vet Ni vad, i vår stad uppehåller sig på andra året en professor Rubinstein. Socialpsykolog, ett världsnamn. Han studerar oss, som man studerar djur … Sönderfallande ekonomiska formationers instinktiva sociologi kallar han sitt arbete. Det, som intresserar honom, är människan såsom bärare av urinstinkterna, och han har beklagat sig för mig, hur besvärligt det är att samla material i länder, där den instinktiva verksamheten vanställts och undertryckts av pedagogiska system. Men hos oss är han lycksalig! Enligt vad han påstår, finns det hos oss över huvud taget ingen som helst verksamhet förutom den instinktiva.«
…men de super som svin och duger inte längre någonting till, inte ens de duger längre någonting till, alltför mycket hat, alltför litet kärlek, hatet är lätt att lära, men kärleken svår, och därtill har man nött för mycket på kärleken och besudlat den, och den är passiv, därför går det så, därför att kärleken alltid är passiv, men hatet är i gengäld alltid aktivt och därför mycket tilldragande, och man säger dessutom, att hatet är medfött medan kärleken växer ur förstånd, stort förstånd, och det vore över huvud taget bra att tala litet med intellarna, de är inte alla dummerjönsar och hysteriker, men plötsligt lyckas man kanske finna människan, vad är det egentligen, som är av naturen gott hos människan, ett skålpund av ett grått ämne, men även detta är inte alltid gott, så att människan alltid måste börja på ny kula, och det vore bra, om sociala kännetecken vore ärftliga…
»Detta föråldrade system för fostran har ställt och ställer sig som mål framför allt och företrädesvis att för samhället förbereda kvalificerade men fördummade deltagare i produktionsprocessen. Detta system är ointresserat av alla den mänskliga hjärnans övriga potentialer, och därför förblir människan utanför produktionsprocessen psykologiskt sett övervägande en grottmänniska, en Ouppfostrad Människa. Uraktlåtenheten att tillvarataga dessa potentialer får till följd en individens oförmåga att varsebliva vår sammansatta värld i alla dess motsägelser, en oförmåga att förknippa psykologiskt oförenliga begrepp och fenomen, en oförmåga att erhålla tillfredsställelse ur iakttagandet av samband och lagbundenheter, ifall dessa icke berör omedelbar tillfredsställelse av de allra primitivaste sociala instinkter. Med andra ord, detta uppfostringssystem utvecklar i människan praktiskt taget inte alls den rena föreställningsförmågan, fantasin — och som omedelbar följd därav ej heller sinnet för humor.«
De kom ifrån pyttesmå, intill yttersta armod utplundrade kungariken, de åt och drack begärligt, medan de tänkte tillbaka på de solstekta, dammiga gatorna i sina städer, där det i de ynkliga skuggstrimmorna ligger döende, nakna män och kvinnor, och barn med svullna magar rotar i avfallshögarna på de utländska konsulatens bakgårdar. De var alltigenom uppfyllda av hat och de behövde blott två ting: bröd och vapen. Bröd för sina rövarband, som befann sig i opposition, och vapen emot ett annat rövarband, som satt vid makten. De var de allra ursinnigaste patrioter, hett och vitt och brett talade de om kärleken till folket, men all hjälp utifrån avvisade de, eftersom de inte älskade någonting annat än makten och ingen förutom sig själva och var beredda att till folkets ära och höga principers triumf ta kål på sitt eget folk — om nödvändigt till siste man — med svält och kulsprutor.
[Not] Det boken inledande citatet är här översatt ifrån ryskan. Franska texten lyder:
« il n'y a qu'un problème, un seul de par le monde.
Rendre aux hommes une signification spirituelle, des inquiétudes spirituelles. »
ur A. de Saint-Exupéry: «La lettre au général X»
[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Första kapitlet.
Denna översättning ifrån ryskan till mer eller mindre skånsk svenska är utförd av Erik Jonsson efter berättelsen «Chistjnyje vjestji vjeka» («Хищные вещи века») av A. Strugatskij och B. Strugatskij.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
