Förhållandet mellan Sverige och Finland, som hade varit frostigt i samband med Ålandsfrågan i början av 20-talet, förbättrades efterhand. Östen Undén, som var svensk utrikesminister uppmuntrade 1925 Finlands orientering mot det övriga Norden. 1928 gav svenska regeringen tillåtelse till export av Boforskanoner till Finland[Not]. 1933 anslöt sig Finland till den s.k. Oslokonventionen[Not], och 1936 blev J.K. Pa.a.sikivi finskt sändebud i Stockholm.
De socialdemokratiska partierna i Norden inledde på 1920-talet ett nära samarbete med regelbundna rådslag. Ett sådant hölls 1935 i Helsingfors. Därvid redogjorde de finska delegaterna för språkstriden, samtidigt som de förklarade sig som motståndare till allt nationellt förtryck[Not]. Sveriges utrikesminister från 1932, Richard Sandler, hade ett personligt intresse för Finland. Mot denna bakgrund kan man lättare förstå, varför den svenska regeringen 1935 tog initiativ till en ny språkpolitik i Norrbotten. Till riksdagen framlämnades då en proposition, kontrasignerad av ecklesiastikministern Arthur Engberg, angående införande av frivillig undervisning i finska i fortsättningsskolan i finnbyggden. Denna proposition föranledde en debatt i andra kammaren. Den visar, att trots Finlands frigörelse från Ryssland upplevdes alltjämt finskheten som ett hot inom svenska nationalistiska kretsar. En ultrakonservativ riksdagsledamot, Alf Meyerhöffer, officer vid Bodens garnison, varnade för att genom språkliga rättigheter åt finnbefolkningen utså »splittringens frö« i Norrbotten. »Det kommer andra krafter och tar vid«, hotade han. Den, som varmast talade för propositionen, var kommunisten Hilding Hagberg. Han menade dock, att reformen var för blygsam. Den innebar, att man började i fel ända. Det naturliga vore, att man först fick lära sig sitt eget modersmål och först därefter finge undervisning i svenska språket. »Det lilla steg, som här tagits, borde fortsättas, så att Sverige med någon anledning till sakligt fog skulle kunna ställa sig såsom domare över exempelvis de finska språknationalisterna.«[Not]
Helt säkert var det också en personlig angelägenhet för språkmannen Arthur Engberg att lägga fram den här propositionen. I Arbetet 1922 hade han i en artikel betecknat språket som ett uttryck för ett folks själ, och i Tiden 1935 hade han konstaterat: »Att lösslita språket från ett folks själ och se det som ett mekaniskt verktyg, tjänligt för vilket annat folk som helst, är icke möjligt.« Några år senare framhöll han också dialekternas rätt gentemot riksspråket.
Det svensk-finska samarbetet på högsta nivå tog sig också uttryck i en studieresa till Tornedalen, som de svenska och finska utrikesministrarna samt svenske ecklesiastikministern och den finske undervisningsministern företog i oktober 1937. Tal hölls efter resans slut i Helsingfors av statsminister Cajander och utrikesminister Sandler, den senare på finska, med »en hittills ohörd öppenhet om språkstriden i Finland men tillika av nitälskan för samförståndet«. På svensk sida blev det omedelbara resultatet av resan, att Kungl. Maj:t uppdrog åt länsstyrelsen i Norrbotten att inkomma med förslag om »de för den egentliga gränsbygden avpassade särskilda anordningar, som böra komma till stånd i fråga om förbindelserna mellan den svenska och finska gränsbygden«. Samtidigt vidtogs åtgärder för utarbetande av en finsk språklära för undervisningen i fortsättningsskolan[Not].
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«., vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«., häfte 8 (1991).
