»Propagandamyten om »bolsjevikfaran« hade hjälpt nazismen till makten. Under föregivande av att det gällde att rädda Tyskland från kommunismen hade Adolf Hitler höjt sig från att vara en obemärkt österrikisk korpral och riksvärnsspion till att bli tysk rikskansler. På natten den 27 februari 1933 steg han ännu högre genom en oförliknelig provokationsakt: tyska riksdagshusbranden. Branden, som anlagts av nazisterna själva, påstods av Hitler ha varit signalen till ett kommunistiskt uppror mot Tysklands regering. Under denna förevändning proklamerade nazisterna undantagstillstånd, fängslade eller mördade ledande antifascister och slog sönder fackföreningarna. Ur riksdagshusets förkolnade ruiner uppsteg Hitler som det tredje rikets führer.

Tredje riket efterträdde tsarismens vita kontrarevolution som bålverk för reaktionen och antidemokratin i världen.

Nazismen var kontrarevolutionens apoteos, utrustad med den pånyttfödda tyska imperialismens oerhörda industriella och militära resurser. Dess politiska trosbekännelse var återuppväckelse av tsarismens mörka hätskhet och fanatiska fördomar. Dess stormtrupper var de gamla svarta hundragrupperna, återuppståndna och upphöjda till reguljär militär formation. Masspogromer och utrotande av hela folk ingick i tredje rikets officiella regeringsprogram. Sions vises protokoll blev grundvalen för nazisternas ideologi. Nazistledarna själva var de andliga ätteläggarna till baronerna Wrangel och Ungern-Sternberg i den vita terrorns Ryssland.

De femton åren av falsk fred och lönnkrig mot demokratin och framåtskridandet i världen under antibolsjevismens fältrop hade burit sin ofrånkomliga frukt. De lågor som bränt riksdagshuset skulle snart spridas och mångfaldigas tills de blev en fara för hela jordklotet.«

 

DEN STORA

SAMMANSVÄRJNINGEN

MOT

SOVJETUNIONEN

av Michael Sayers och Albert E. Kahn

Med förord av senatorn

CLAUDE PEPPER

På svenska

Avskrift ur boken »Den stora sammansvärjningen mot Sovjetunionen« (Stockholm 1951) finns här såsom HTML-text:

 


{s. 3}

Michael Sayers och Albert E. Kahn

DEN STORA SAMMANSVÄRJNINGEN MOT SOVJETUNIONEN

Med förord av senatorn CLAUDE PEPPER

Stockholm 1951

ARBETARKULTURS FÖRLAG

------------------------------------------------------------------------

{s. 4}

Originalets titel:

THE GREAT CONSPIRACY AGAINST RUSSIA

Översättning:

Arthur Magnusson

ANDRA UPPLAGAN

Av händelserna och samtalen i »Den stora sammansvärjningen mot
Sovjetunionen« är ingenting uppdiktat av författarna.  Materialet har
hämtats ur skilda dokumentariska källor, som finns angivna i texten
eller i det bibliografiska tillägget.

------------------------------------------------------------------------

Innehållsförteckningen finns i pappersboken på s. 399 men infogas här
för att det skall bli lättare att hitta i denna fil.  (Anmärkning vid
avskrift år 2006.)


INNEHÅLL

Förord .............................................................5


FÖRSTA DELEN

Revolution och kontrarevolution

SOVJETMAKTENS UPPKOMST

På uppdrag i Petrograd .............................................9

Kontrarevolution ..................................................14

Revolution ........................................................17

Icke erkänd .......................................................20

Hemlig diplomati ..................................................24

KONTRAPUNKT

En brittisk agent .................................................27

Vid en nollpunkt ..................................................33

Slutfört uppdrag ..................................................36

MÄSTERSPIONEN

Herr Massino gör entré ............................................38

Sidney Reilly .....................................................40

Pengar och mord ...................................................42

Den lettiska komplotten ...........................................46

Sidney Reilly gör sorti ...........................................49

DET SIBIRISKA ÄVENTYRET

Aide Mémoire ......................................................55

Intriger i Vladivostok ............................................57

Terror i öster ....................................................60

FRED OCH KRIG

Fred i väster .....................................................66

Fredskonferensen ..................................................71

Golovins uppdrag ..................................................78

INTERVENTIONSKRIGET

Preludium .........................................................81

Fälttåget i norr ..................................................83

Fälttåget i nordväst ..............................................87

Fälttåget i söder .................................................89

Fälttåget i öster .................................................93

Polackerna och Wrangel ............................................94

Den siste överlevande .............................................95

ETT BOKSLUT ......................................................100


ANDRA DELEN

Cordon Sanitaires hemligheter

DET VITA KORSTÅGET

Oro i efterskörden ...............................................111

Den vitgardistiska emigrationen ..................................113

En herre från Reval ..............................................116

Hoffmannplanen ...................................................119

EN TERRORISTS SÄLLSAMMA KARRIÄR

Sidney Reilly kommer tillbaka ....................................122

»En affär som alla andra« ........................................125

Söndag på Chequers ...............................................129

Moskvaprocessen 1924 .............................................130

TILL FINSKA GRÄNSEN

Antibolsjevism på Broadway .......................................139

Agent B 1 ........................................................141

Svarta hundragruppen i Detroit ...................................143

Sidney Reillys ändalykt ..........................................146

UVERTYR MED KRIGSTRUMMOR

MILJONÄRER OCH SABOTÖRER

Ett möte i Paris .................................................155

Angreppsplanen ...................................................158

En titt bakom kulisserna .........................................160

Världens undergång ...............................................162

TRE PROCESSER

Processen mot Industripartiet ....................................165

Processen mot mensjevikerna ......................................166

Processen mot Vickersingenjörerna ................................168

EN ERA GÅR I GRAVEN ..............................................173

TREDJE DELEN

Femte kolonnen i Sovjetunionen

FÖRRÄDERIETS VÄG

Rebell bland revolutionärer ......................................179

Vänsteroppositionen ..............................................185

Vägen till förräderiet ...........................................190

Kampen om makten .................................................192

Alma-Ata .........................................................200

EN FEMTE KOLONNS TILLKOMST

Trotskij på Elba .................................................205

Träff i Berlin ...................................................212

De tre centralerna ...............................................222

FÖRRÄDERI OCH TERROR

Förräderiets diplomati ...........................................227

Terrorns diplomati ...............................................237

MORD I KREML

Jagoda ...........................................................246

Mordet på Mensjinskij ............................................249

Mord under garanti ...............................................254

»Historisk nödvändighet« .........................................257

AVGÖRANDE DAGAR

Kriget drar västerut .............................................260

Ett brev från Trotskij ...........................................266

En flygtur till Oslo .............................................269

Sista chansen ....................................................273

SLUTET

Tuchatjevskij ....................................................280

Processen mot trotskisternas parallellcentrum ....................285

Aktionen i maj ...................................................292

Finalen ..........................................................296

MORD I MEXICO ....................................................301


FJÄRDE DELEN

Från München till San Francisco

ANDRA VÄRLDSKRIGET

München ..........................................................313

Världskriget nummer två ..........................................321

DEN AMERIKANSKA ANTIKOMINTERN

Arvet från de svarta hundragrupperna .............................330

»Amerikas räddning från kommunismen« .............................338

Paul Scheffers illustra historia .................................343

Dieskommittén ....................................................347

Den ensamma örnen ................................................354

DE SEXTON POLACKERNA .............................................369

FÖRENTA NATIONERNA ...............................................380

Bibliografi ......................................................387

Personförteckning ................................................392

------------------------------------------------------------------------

{s. 5}

FÖRORD

Jag känner inte till något värdefullare bidrag till att gagna
världsfredens sak genom bättre internationell förståelse av
Sovjetunionen --- dagens Sovjetunion sådan den vuxit fram ur sitt
förflutna --- än det som Albert E. Kahn och Michael Sayers har gett
med sin betydelsefulla bok »Den stora sammansvärjningen mot
Sovjetunionen«.

Om det kan skapas en verklig förståelse mellan å ena sidan
Sovjetunionen och å den andra Storbritannien och Förenta staterna, så
kan det också bli en sann och varaktig fred.  Vi i väster känner vårt
eget förflutna och betraktar det givetvis i ljuset av våra
erfarenheter.  Men det är så få av oss som känner till det ryska
folkets erfarenheter, och därför kan de flesta av oss inte förstå
varför ryssarna har den syn på tingen som de har.

Författarna till denna bok har tagit upp den period, som börjar med
den ryska revolutionen, och låtit oss i någon mån se världen utifrån
ryska erfarenheter.  De har visat sig besitta den sällsynta gåva, som
diktaren Burns strävade efter, i det de låter oss se oss själva sådana
som ryssarna med sina erfarenheter ser oss.

Fortsättandet av den olycksaliga politik av sovjetfientligt
intrigspel, som så livfullt skildras i denna bok, leder oundvikligen
till ett tredje världskrig.  Därför bör boken läsas och begrundas av
alla som trängtar efter att få se en varaktig fred upprättad i
världen.  Detta arbete bör noga läsas av varje amerikansk och brittisk
statsman och för övrigt av varje medborgare i de båda länderna.

Om jordens stora nationer och folk kan se på varandra med sympati och
verklig förståelse, kan vi med all säkerhet hysa de ljusaste
förhoppningar om den bestående fred, som mänskligheten alltid har
längtat efter.

Vi står alla i skuld till herrar Kahn och Sayers för att de gett oss
detta verk, så fyllt av patos och tragedi.

Claude Pepper

Senator för Florida

------------------------------------------------------------------------

{s. 7}

Första delen

REVOLUTION OCH KONTRAREVOLUTION

------------------------------------------------------------------------

{s. 9}

FÖRSTA KAPITLET

Sovjetmaktens uppkomst


På uppdrag i Petrograd

Vid midsommartiden det ödesmättade året 1917, när det sjöd och
mullrade i den ryska revolutionära vulkanen, anlände en amerikan,
major Raymond Robins, till Petrograd --- såsom Leningrad, det forna
S:t Petersburg, då kallades --- i ett hemligt uppdrag av största
betydelse.  Officiellt reste han som biträdande chef för den
amerikanska rödakorsexpeditionen.  Inofficiellt var han i tjänst hos
den amerikanska arméns underrättelseväsen.  Hans hemliga mission var
att söka hålla Ryssland kvar i kriget mot Tyskland.

Läget på östfronten var förtvivlat.  Den illa ledda, uruselt utrustade
ryska armén hade rivits upp av tyskarna.  Skakad av krigets slag, och
uppmurknad inifrån hade den feodala tsarregimen vacklat och fallit.  I
mars hade tsar Nikolaj II tvingats abdikera och en provisorisk
regering hade upprättats.  Det revolutionära ropet på fred,
bröd och jord ljöd över landsbygden och uttryckte de
krigströtta, utsvultna och jordlösa ryska folkmiljonernas omedelbara
behov och urgamla önskningar.

Rysslands allierade --- England, Frankrike och Förenta staterna ---
fruktade att den ryska arméns sammanbrott var omedelbart förestående.
Vilket ögonblick som helst kunde en miljon tyska soldater bli
lösgjorda från östfronten och sättas in mot de trötta allierade
styrkorna i väster.  Lika skrämmande var utsikten att Ukrainas vete,
Donets' kol, Kaukasiens olja och det ryska rikets övriga obegränsade
resurser skulle hamna i det kejserliga Tysklands glupska gap.

De allierade ansträngde sig förtvivlat för att hålla Ryssland kvar i
kriget --- åtminstone tills de amerikanska förstärkningarna hunnit
fram till västfronten.  Major Robins var en av de {s. 10} talrika
diplomater, militärer och speciella underrättelseagenter, som i all
hast skickades till Petrograd för att göra vad de kunde för Rysslands
fortsatta deltagande i kriget.

Med sina fyrtiotre år, sin ohämmade energi och sin stora personliga
dragningskraft, var Raymond Robins en framträdande figur i Förenta
staternas offentliga liv.  Han hade övergett en framgångsrik
affärsmannabana i Chicago för att ägna sig åt välgörenhet och socialt
arbete.  Politiskt var han »Rooseveltman«.  Han hade spelat en ledande
roll i den beryktade »Bull-Moose-kampanjen« 1912, då hans hjälte
Theodore Roosevelt försökte komma in i Vita huset utan hjälp av
storkapitalet eller det politiska maskineriet.  Robins var en stridbar
liberal, en outtröttlig och färgstark banerförare för allt som kunde
utmana de reaktionära krafterna.

--- Vad?  Raymond Robins?  Den uppviglaren?  Den Rooseveltagitatorn?
    Hur har han kunnat få ett sådant uppdrag? utbrast överste William
    Boyce Thompson, chef för det amerikanska röda korset i Ryssland,
    när han fick höra att Robins utnämnts till hans chefsassistent.
    Överste Thompson var orubblig republikan.  Han hade betydande
    personliga intressen i Ryssland --- i mangan- och koppargruvor.
    Men överste Thompson var också realistisk och klarsynt.  Han hade
    redan blivit övertygad om att ingenting kunde uppnås med de
    officiella amerikanska myndigheternas konservativa
    ställningstagande till det oroliga Ryssland.

David Francis, som detta år var amerikansk ambassadör i Ryssland, var
en äldre, förstockad, pokerspelande bankir från St. Louis,
förutvarande guvernör i Missouri.  Med sitt silvergrå hår, sin
gammaldags höga stärkkrage och sin svarta jackett var han en underlig
figur i det krigshärjade, revolutionära Petrograds hektiska atmosfär.

--- Gamle Francis, anmärkte en brittisk diplomat, tycks inte kunna
    skilja en socialistrevolutionär från en potatis.

Men vad som brast hos ambassadör Francis ifråga om insikt i rysk
politik uppvägdes av självsäkerheten i hans åsikter.  Dessa hade han
mestadels insupit ur det skumma skvallret bland de tsaristiska
generaler och miljonärer, som skockade sig kring den amerikanska
ambassaden i Petrograd.  Francis var övertygad om att hela den ryska
resningen hade tillkommit genom en tysk komplott och att alla ryska
revolutionärer var utländska agenter.  Och han var säker på att det
hela snart skulle vara över.

{s. 11}

Den 21 april 1917 hade ambassadör Francis konfidentiellt telegraferat
till Förenta staternas utrikesminister Robert Lansing:

»En extrem socialist eller anarkist vid namn Lenin håller upphetsande
tal och stärker därmed regeringen, som avsiktligt låter honom hållas
men vid tillfälle kommer att deportera honom.«

Men långt ifrån att ebba ut efter tsarens fall hade den ryska
revolutionen först nu tagit sin början.  Den ryska armén var i
en upplösning, som ingen i Ryssland syntes i stånd att hejda.
Alexander Kerenskij, den provisoriska regeringens äregirige
statsminister, reste längs östfronten, höll frasrika tal till
trupperna och försäkrade dem att seger, demokrati och fred var inom
räckhåll.  De utsvultna, upproriska ryska soldaterna brydde sig inte
om Kerenskij utan fortsatte att desertera i tusental.  I sina trasiga,
smutsiga uniformer strömmade de oupphörligt från fronten, över de
regndränkta markerna och längs de sönderkörda vägarna in i byar,
samhällen och städer.

I tre år hade de ryska soldaterna med stor tapperhet och duglighet
kämpat mot en övermäktig motståndare.  Under de första krigsmånaderna,
när det tyska angreppet nådde sin höjdpunkt, hade ryssarna trängt in i
Östpreussen och därmed bundit två tyska armékårer och en
kavalleridivision och gett Joffre tillfälle att täppa till luckan vid
Marne och rädda Paris.  Bakom fronten måste den ryska armén kämpa mot
förrädare i tysk sold.  Vid tsarhovet vimlade det av tyska agenter och
notoriska tyskvänner med tsaritsan och hennes rådgivare, den obskyre
prästen Rasputin, i spetsen.  De ryska trupperna var uselt utrustade.
Fram till år 1917 hade den ryska armén lidit svårare förluster än
Storbritannien, Frankrike och Italien tillsammans.  Den totala
förlusten var 2.762.064 döda, 4.950.000 sårade och 2.500.000 saknade.

De hemvändande ryska soldaterna stötte bakom fronten samman med de
revolutionära arbetarna och bönderna.  Överallt upprättade soldater,
arbetare och bönder spontant sina egna revolutionära kommittéer eller
sovjeter, som de kallade dem, och valde representanter, som skulle
framföra deras krav på fred, bröd och jord inför regeringen i
Petrograd.

När major Raymond Robins kom till Petrograd, vällde hung- {s. 12}
riga, desperata folkhopar fram över landet som en stor, mörk flodvåg.
I huvudstaden vimlade det av soldatdelegationer, som kom direkt från
frontens gyttjiga skyttegravar för att kräva slut på kriget.
Hungerkravaller inträffade nästan dagligen.  Lenins bolsjevikparti, de
ryska kommunisternas organisation, som förklarats olagligt och drivits
i illegalitet av Kerenskij, växte snabbt i styrka och anseende.

Raymond Robins vägrade godta ambassadör Francis' och hans tsaristiska
vänners åsikter om Ryssland.  Han förslösade inte mycket tid i
Petrograds salonger, utan gick »ut på fältet«, som han uttryckte det,
för att betrakta det ryska skådespelet med egna ögon.  Robins var en
lidelsefull anhängare av vad han kallade »utomhusandan --- den anda
som i Amerika är så vanlig bland framgångsrika affärsmän, en anda som
inte tar hänsyn till prat utan ständigt går ut för att finna fakta«.
Han reste omkring i landet och besökte fabriker, fackföreningslokaler,
militärförläggningar och till och med de lusinpyrda skyttegravarna vid
fronten.  För att få veta vad som skedde i Ryssland gick Robins ut
till det ryska folket.

Hela Ryssland var detta år som ett enda väldigt, hetsigt diskuterande
massmöte.  Efter århundraden av påtvingad tystnad hade folket äntligen
fått mål i mun.  Möten hölls överallt.  Alla hade någonting att säga.
Regeringsförespråkare, västmaktspropagandister, bolsjeviker,
anarkister, socialistrevolutionärer och mensjeviker, alla talade de på
en och samma gång.  Bolsjevikerna var de populäraste talarna.
Soldater, arbetare och bönder upprepade ständigt vad de sagt.

--- Visa mej vad jag slåss för! krävde en soldat på ett av dessa
    hektiska massmöten.  --- Är det för Konstantinopel eller för ett
    fritt Ryssland?  För demokrati eller för kapitalistisk
    utplundring?  Om ni kan bevisa för mej att jag försvarar
    revolutionen, så ska jag gå ut och slåss utan hot om dödsstraff.
    När jorden tillhör bönderna, fabrikerna arbetarna och makten
    sovjeterna, då vet vi att vi har nånting att slåss för och då
    kommer vi att slåss!

I denna diskussionsatmosfär var Robins i sitt esse.  Hemma i Staterna
var han en välkänd figur på talarstolarna och hade ofta diskuterat med
amerikanska marxister, så varför inte nu diskutera med ryska
bolsjeviker?  Han begärde ofta ordet för att replikera någon av de
bolsjevikiska talarna.  I överfyllda fabriker och skyttegravar kunde
den bredaxlade, mörkögde amerikanen stiga upp och hålla tal.  Genom
sin egen tolk be- {s. 13} rättade Robins för de ryska åhörarna om
amerikansk demokrati och om hotet från den preussiska militarismen.
Hans ord hälsades ständigt med stormande applåder.

Robins försummade därvid inte sina rödakorsplikter.  Hans uppgift var
att skaffa livsmedel till de hungrande städerna.  Neröver Volga fann
han väldiga lager av spannmål, som ruttnade i magasinen.  Denna
spannmål kunde inte förflyttas därför att det saknades
transportmedel.  Under den hopplöst oföretagsamma tsarregimen hade
hela transportväsendet brutit samman, och Kerenskij hade ingenting
gjort för att reda upp situationen.  Robins begärde att få en
pråmflotta till nedre Volga för spannmålstransport.
Kerenskijregeringens representanter sade honom att detta inte lät sig
göra.  Men en bonde sökte upp Robins och presenterade sig.  Han var
ordförande i böndernas lokala sovjet.  Han meddelade Robins att pråmar
kunde anskaffas.  Nästa morgon var spannmålen på väg uppför floden i
riktning mot Moskva och Petrograd.

Överallt såg Robins dylika bevis på Kerenskijregimens rådvillhet och
hjälplöshet i motsats till de revolutionära sovjeternas
organisationsförmåga och beslutsamhet.  När en sovjetordförande sagt
att någonting skulle göras, så blev det också gjort.

När Robins för första gången kom till en rysk by och begärde att få
träffa representanten för den kommunala myndigheten, hade bönderna
flinat åt honom.

--- Det är bättre att få tag på sovjetordföranden, sade de.

--- Vad är den där sovjeten för någonting? frågade Robins.

--- Arbetarnas, soldaternas och böndernas representation.

--- Men det är ju ett slags revolutionär sammanslutning, protesterade
    Robins.  Jag vill träffa den lagliga myndigheten, den officiella
    administrationsmyndigheten.

--- Åh den! skrattade bönderna.  Den har ingenting att säga till om.
    Det är bättre ni talar med sovjetordföranden.

När Robins efter sin inspektionsresa kom tillbaka till Petrograd
avlade han en preliminär rapport till överste Thompson.  Kerenskijs
provisoriska regering, sade Robins, var »en självbelåten papperskvarn,
som placerats på toppen och upprätthölls av bajonetter i Petrograd,
Moskva och vissa andra orter«.  Den verkliga regeringsmakten i landet
utövades av sovjeterna.  Men Kerenskij representerade det fortsatta
kriget mot Tyskland, och därför trodde Robins att han skulle behålla
sin ställ- {s. 14} ning.  Om de allierade var intresserade av att
Ryssland inte sjönk ner i fullständigt kaos och kom under tyskt
herravälde, måste de använda allt sitt inflytande för att få Kerenskij
att erkänna sovjeterna och träffa överenskommelse med dem.  Förenta
staternas regering måste göras fullt underkunnig om det faktiska läget
innan det var för sent.

Robins gjorde ett djärvt föslag: att man genast och för högtryck
skulle sätta igång med en väldig propagandakampanj för att övertyga
det ryska folket om att Tyskland utgjorde det verkliga hotet mot dess
revolution.

Till Robins förvåning instämde överste Thompson oreserverat i såväl
rapporten som förslaget.  Han sade att han skulle telegrafera till
Washington och skissera upp propagandaplanen samt anhålla om
befogenhet och medel att genomföra den.  Och eftersom tiden var dyrbar
skulle Robins genast sätta igång utan att invänta svaret.

--- Men var ska vi få pengar ifrån? frågade Robins.

--- Jag ställer en miljon av mina egna medel till förfogande, sade
    överste Thompson.

Robins fick fullmakt att kvittera upp till denna summa i överstens
bank i Petrograd.

Huvudsaken, sade överste Thompson, var att hålla ryska armén kvar på
östfronten och Tyskland borta från Ryssland.

Samtidigt var översten klar över risken att så aktivt och personligt
ingripa i ryska angelägenheter.

--- Förstår ni vad detta betyder, Robins? sade han.

--- Jag tror, överste, att det är enda möjligheten att rädda
    situationen, svarade Robins.

--- Nej, jag menar vad det betyder för er.

--- Vad betyder det då?

--- Det betyder, att om vi misslyckas, så blir ni skjuten.

Robins ryckte på axlarna:

--- Bättre män, yngre män blir varje dag skjutna på västfronten.  Och
    han tillade efter en paus:  --- Om jag blir skjuten, överste, så
    blir ni hängd.

--- Det skulle inte förvåna mej om ni hade alldeles rätt, sade överste
    Thompson.(*)


Kontrarevolution

När de kalla, fuktiga höstvindarna svepte in från Östersjön och
lågtgående, regnladdade moln olycksbådande hängde över staden, rusade
händelserna i Petrograd fram mot sin historiska klimax.

Blek och nervös, i sin vanliga enkla, högknäppta, bruna uniform, med
ögonen utstående och högra armen hållen på Napoleons vis, gick den
provisoriska regeringens statsminister Alexander Kerenskij av och an i
sitt rum i Vinterpalatset.

--- Vad vill de att jag ska göra? skrek han åt Raymond Robins.
    --- Halva min tid måste jag prata västeuropeisk liberalism för att
    tillfredsställa de allierade och andra halvan rysk-slavisk
    socialism för att klara mitt eget liv.

Kerenskij hade skäl att vara orolig.  Bakom hans rygg hade hans
förnämsta gynnare, de ryska miljonärerna och hans engelska och franska
allierade, redan börjat konspirera för att avlägsna honom från makten.

De ryska miljonärerna hotade öppet med att anropa tyskarna om hjälp,
därest England och Frankrike underlät att aktivt ingripa för att
stoppa revolutionen.

--- Revolutionen är en sjukdom, sade »Rysslands Rockefeller«, Stepan
    Georgevitj Ljazanov, till den amerikanske korrespondenten John
    Reed.  --- Förr eller senare måste främmande makter ingripa här,
    alldeles som man måste ingripa för att bota ett sjukt barn och
    lära det gå.

En annan rysk miljonär, Rjabusjinskij, förklarade att den enda
lösningen på hungersnöden och masseländets problem var att gripa
folkets falska vänner i de demokratiska sovjeterna och kommittéerna,
om strupen.

Chefen för brittiska diplomatiska underrättelseväsendet i Ryssland,
sir Samuel Hoare, hade talat med dessa ryska miljonärer och sedan
återvänt till London, där han rapporterade att en militärdiktatur var
den bästa lösningen på det ryska problemet.  Enligt Hoare var de
lämpligaste kandidaterna till posten som rysk diktator amiral Koltjak
--- Hoare sade att Koltjak mer än någon annan ryss liknade en engelsk
gentleman --- samt general Lavr Kornilov, den senige kosacken med det
svarta bockskägget som var den ryska arméns överbefälhavare.

De brittiska och franska regeringarna beslöt sig för att köra fram
general Kornilov.  Han var den starke mannen, som {s. 16} skulle kunna
hålla Ryssland kvar i kriget, undertrycka revolutionen och beskydda de
engelsk-franska ekonomiska intressena i landet.

När Raymond Robins fick kännedom om detta beslut förstod han att de
allierade hade gjort ett allvarligt missgrepp.  De begrep inte det
ryska folkets kynne.  De spelade bara bolsjevikerna i händerna, då
dessa redan från början hade förutsagt att Kerenskijregimen skulle
komma att visa sig vara en mask, bakom vilken kontrarevolutionen i
hemlighet laddade upp.  Men generalmajor Alfred Knox, brittisk
militärattaché och chef för den brittiska militärdelegationen i
Petrograd, bad helt bryskt Robins hålla mun.

Kuppförsöket ägde rum på morgonen den 8 september 1917.  Det började
med att Kornilov i sin egenskap av arméns överbefälhavare utfärdade en
proklamation, vari han manade till störtande av den provisoriska
regeringen och upprättande av »disciplin och ordning«.  Tusentals
flygblad med titeln »Kornilov, Rysslands hjälte« dök helt plötsligt
upp på gatorna i Moskva och Petrograd.  Många år senare avslöjade
Kerenskij i sin bok »Katastrofen«, att »dessa flygblad hade tryckts på
bekostnad av den brittiska militärdelegationen och från den brittiska
ambassaden i Petrograd förts till Moskva i brittiske militärattachén
general Knox' järnvägsvagn«.  Kornilov beordrade tjugotusen man att
marschera mot Petrograd.  Franska och brittiska officerare i ryska
uniformer åtföljde Kornilovs trupper.

Kerenskij stod skräckslagen inför förräderiet.  Han hyllades alltjämt
i London och Paris som en »stor demokrat« och »de ryska folkmassornas
hjälte«.  Och nu försökte de allierades representanter här i Ryssland
störta honom!  Kerenskij grubblade hjälplöst över vad han skulle göra
--- och gjorde ingenting.

Den av bolsjevikerna behärskade Petrogradsovjeten utfärdade på eget
initiativ order om omedelbar mobilisering.  Till de beväpnade
arbetarna slöt sig revolutionära matroser från Östersjöflottan och
soldater från fronten.  Barrikader och taggtrådshinder slogs upp på
stadens gator.  Artilleripjäser och kulsprutor fördes snabbt i
ställning.  Röda garden --- arbetare i skärmmössor och skinntröjor,
beväpnade med gevär och handgranater --- patrullerade på de sörjiga,
träknubbsbelagda huvudstråken.

På fyra dagar var Kornilovs armé söndersmulad.  Generalen {s. 17}
själv blev arresterade av den soldatkommitté, som i hemlighet hade
organiserats inom hans egen armé.  Ett fyrtiotal av den gamla regimens
generaler, som var inblandade i Kornilovs sammansvärjning, togs första
eftermiddagen på hotell Astoria i Petrograd, där de satt och väntade
på nyheten om Kornilovs seger.  Folkets påtryckning tvingade
Kerenskijs vice krigsminister Boris Savinkov att avgå för att han
varit delaktig i komplotten.  Den provisoriska regeringen vacklade.

Kuppen hade resulterat i just det som den avsåg att förhindra: en
triumf för bolsjevikerna och en demonstration av sovjeternas styrka.

Det var sovjeterna och inte Kerenskij som hade den verkliga makten i
Petrograd.

--- Tack vare sovjeternas framträdande, sade Raymond Robins, avlöpte
    det hela smärtfritt.  De var den kraft som besegrade Kornilov.

Ambassadör Francis å sin sida telegraferade till amerikanska
utrikesdepartementet:

»Kornilovs misslyckande får tillskrivas dålig rådgivning, felaktiga
informationer, oriktiga metoder och otjänligt vald tidpunkt.  God
soldat, patriot, i övrigt oerfaren.  Regeringen mycket uppskrämd och
torde dra lärdom av det skedda.«


Revolution

Händelserna utvecklade sig nu med blixtens hastighet.  Lenin, som
alltjämt var under jorden, hade utgett en ny paroll för revolutionen:
All makt åt sovjeterna!  Ned med den provisoriska regeringen!

Den 7 oktober telegraferade överste Thompson ängsligt till Washington:

»Maximalisterna (bolsjevikerna) arbetar nu intensivt på att få
kontroll över arbetar- och soldatdeputerades allryska kongress som
äger rum här denna månad.  Om de lyckas betyder det ny regering med
olyckliga följder, sannolikt separatfred.  Vi utnyttjar alla resurser
men måste ha omedelbart understöd om inte alla ansträngningar skall
bli förgäves.«

Den 3 november hölls en hemlig konferens med de allierade militära
ledarna i Ryssland på överste Thompsons kontor.  Vad kunde göras för
att hejda bolsjevikerna?  Den franska militärdelegationens ledare
general Niessel anklagade argt den provisoriska regeringen för dess
ineffektivitet och kallade de {s. 18} ryska soldaterna för »gula
hundar«.  En rysk general lämnade därvid rummet med ansiktet rött av
ilska.

General Knox förebrådde amerikanerna för att de inte ställt sig bakom
Kornilov.

--- Jag är inte intresserad av att stabilisera Kerenskij och hans
    regering! skrek Knox till Robins.  Den är oföretagsam, oduglig och
    värdelös.  Ni borde ha varit med Kornilov.

--- Men ni, general, genmälde Robins, ni var ju med Kornilov.

Den brittiske generalen blev blodröd.

--- Det enda som duger i Ryssland just nu är militärdiktatur, sade
    han.  Det här folket måste ha en piska över sej.

--- General, sade Robins, det är fara för att ni får en diktatur av
    helt annat slag.

--- Ni menar det där Trotskij-Lenin-bolsjevik-patrasket --- de där
    skrävelmakarna?

--- Just det, ja.

--- Robins, sade general Knox, ni är ingen militär och ni begriper er
    inte på militära saker.  En militär vet hur sådana där herrar ska
    tas.  Det är bara att ställa opp dem och skjuta dem.

--- Om ni kan få tag i dem, ja, replikerade Robins.  General, jag
    medger att jag inte begriper mej på militära saker, men jag
    begriper mej en hel del på människor i allmänhet, för det är bland
    sådana jag arbetat i hela mitt liv.  Jag har varit vida omkring i
    Ryssland och jag skulle tro att det är folkets massa ni har att
    göra med nu.

Den 7 november 1917, fyra dagar efter denna konferens på överste
Thompsons kontor, tog bolsjevikerna makten i Ryssland.

Den världsomskakande bolsjevikrevolutionen genomfördes på ett
egenartat sätt, nästan omärkligt i början.  Det var den fredligaste
revolutionen i historien.  Små grupper av soldater och matroser tågade
då och då genom huvudstaden.  Det hördes några få sporadiska, spridda
skott.  Män och kvinnor kom samman på de kyliga gatorna, diskuterade,
gestikulerade och läste de sista appellerna och proklamationerna.  De
sedvanliga motsägande ryktena cirkulerade.  Spårvagnarna rasslade fram
och tillbaka över Nevskij.  Husmödrarna gick ut och in i butikerna.
Petrograds konservativa tidningar, som även denna dag utkom som
vanligt, omnämnde inte ens att en revolution ägt rum.

Utan att möta något nämnvärt motstånd besatte bolsjevi- {s. 19} kerna
telefoncentralen, telegrafstationen, statsbanken och
departementsbyggnaderna.  Vinterpalatset, sätet för Kerenskijs
provisoriska regering, blev omringat och belägrat.

Kerenskij själv flydde på eftermiddagen i en bil, som han lånat på
amerikanska ambassaden och som förde amerikansk flagg.  När han gav
sig av, sände han i hast ett bud till ambassadör Francis att han
skulle komma tillbaka med trupper från fronten och »inom fem dagar
göra slut på den här situationen«.

Klockan sex på aftonen telegraferade ambassadör Francis till
utrikesminister Lansing:

»Bolsjevikerna tycks ha fått kontroll över allting här.  Kan inte
komma i förbindelse med någon av ministrarna.«

Sent denna råkalla kväll dundrade lastbilar fram över de sörjiga
gatorna och saktade farten vid de brasor, som med vissa mellanrum
tänts på gatorna, där vaktposter var utplacerade.  Från bilarna
kastades vita packar ut.  Dessa innehöll följande proklamation:

        »TILL ALLA RYSKA MEDBORGARE!

   Den provisoriska regeringen är avsatt.  Regeringsmakten har
   övertagits av Militära Revolutionskommittén, som är organ för
   Petrograds sovjet av arbetar- och soldatdeputerade och som står i
   spetsen för Petrograds arbetarklass och garnison.

   Den sak som folket kämpat för: omedelbart framläggande av förslag
   till en demokratisk fred, upphävande av godsägarnas äganderätt till
   jorden, arbetarkontroll av produktionen samt skapande av en
   sovjetregering --- denna sak har nu förts säkert i hamn.

   Leve arbetarnas, soldaternas och böndernas revolution!

      MILITÄRA REVOLUTIONSKOMMITTÉN

   Petrograds sovjet av arbetar- och soldatdeputerade.«

Hundratals rödgardister och soldater hade samlats i en mörk massa
kring det strålande upplysta Vinterpalatset, den sista skansen för
medlemmarna av den inte längre existerande provisoriska regeringen.
Så på en gång satte sig massan i rörelse, strömmade över borggården,
klättrade över barrikaderna och trängde in i Vinterpalatset.
Kerenskijs uttjänta ministrar blev arresterade i det stora, rikt
utsmyckade rum, där de hela dagen hade suttit kring ett långt bord.
Bordet var bestrött med hopskrynklade pappersark, lämningar efter
proklamationer, {s. 20} som aldrig blivit färdigskrivna.  En av dem
började:  »Den provisoriska regeringen vädjar till alla
samhällsklasser att stödja den provisoriska regeringen...«

Klockan 10.45 på kvällen den 7 november öppnades arbetar- och
soldatsovjeternas allryska kongress i balsalen på Smolnyj-institutet,
som förut hade varit en förnäm internatskola för den tsaristiska
aristokratins döttrar.  Den väldiga, rökfyllda balsalen med sina
marmorkolonner, sina vita ljuskronor och sitt parkettgolv hyste nu de
valda representanterna för Rysslands soldater och arbetare.  Dessa
sovjetdelegater var smutsiga, orakade, trötta --- soldater med
skyttegravarnas gyttja alltjämt klibbande vid uniformerna, arbetare i
skärmmössor och svarta, skrynkliga kostymer, flottister i randiga
tröjor och små runda, bandprydda mössor.  De lyssnade spänt, när
centrala exekutivkommitténs ledamöter, den ene efter den andre, reste
sig för att tala från tribunen.

Kongressen pågick i två dagar.  På aftonen den andra dagen utbröt ett
våldsamt jubel och oväsen, när en kort, kraftigt byggd man i opressad,
påsig kostym steg upp på estraden med en bunt papper i handen.

Oväsendet varade i flera minuter.  Så lutade sig talaren lätt framåt
och sade:

--- Vi skall nu börja bygga upp vår socialistiska ordning!

Talaren var Lenin.

Kongressen fortsatte med att tillsätta den första sovjetregeringen,
Folkkommissariernas råd, med Vladimir Iljitj Lenin i spetsen.


Icke erkänd

Morgonen efter det sovjetregeringen bildats sände ambassadör Francis
ett meddelande till sin vän Maddin Summers, amerikansk generalkonsul i
Moskva.

»Det har meddelats«, skriver ambassadör Francis, »att Petrograds
arbetar- och soldatråd har utnämnt en regering med Lenin som stats-
och Trotskij som utrikesminister samt en viss fru eller fröken
Kollontay som undervisningsminister.  Avskyvärt!  Men jag hoppas att
åtgärder vidtas så att situationen blir löjligare och desto snarare
avhjälpt.«

Till Washington telegraferade ambassadören sin åsikt, att den nya
sovjetregimens fall endast var en fråga om dagar. {s. 21} Han rådde
utrikesdepartementet att inte erkänna någon rysk regering, förrän
bolsjevikerna blivit störtade och ersatta med »patriotiska ryssar«.

Samma morgon infann sig Raymond Robins på överste Thompsons kontor i
amerikanska Röda korsets högkvarter i Petrograd.

--- Ja, chefen, sade Robins, nu gäller det för oss att raska på.  Det
    där pratet om att Kerenskij ska sätta upp en armé någonstans, att
    kosackerna ska komma hit upp från Don och att vitgardisterna från
    Finland ska komma hit, det är bara nonsens.  De kommer aldrig
    hit.  Det är för många bönder med gevär emellan.  Nej, det där
    gänget som sköter ruljansen i Smolnyj kommer att hålla på med det
    ett bra tag än.

Robins ville ha sin chefs tillåtelse att gå raka vägen till Smolnyj
och få ett samtal med Lenin.

--- De där människorna är i regel hyggligt, respektabelt folk sade
    Robins om bolsjevikerna.  En del av oss har varit med i politiken
    och haft att göra med amerikanska politiska pampar, och om det
    finns någon i Smolnyj som är mera korrumperad och inpiskad än
    vissa av våra skälmar därhemma, så måste han sannerligen vara
    något till slipad.

Som svar visade överste Thompson de order, som han just erhållit från
Washington.  Han skulle omedelbart återvända för information.
Personligen höll han med Robins om att bolsjevikerna representerade
den stora massan av ryska folket, och när han kom hem till Amerika
skulle han försöka övertyga utrikesdepartementet om den saken.  Under
tiden skulle Robins, som befordrats till överste, överta chefskapet
för den amerikanska rödakorsdelegationen i Ryssland.  Överste Thompson
skakade hand med sin hittillsvarande assistent och önskade honom lycka
till.

Robins spillde ingen tid.  Han åkte ut till Smolnyj och bad att få
träffa Lenin.

--- Jag har varit för Kerenskij, sade Robins rättframt.  Men jag vet
    hur ett lik ser ut, och jag betraktar den provisoriska regeringen
    som död.  Och nu skulle jag vilja veta, om det amerikanska Röda
    korset kan fortsätta att tjäna det ryska folket utan att våra
    nationella intressen kränkes.  Jag är emot ert inhemska program,
    men Rysslands inre angelägenheter har jag ingenting att göra med.
    Om det vore Kornilov, tsaren eller någon annan som hade makten,
    skulle jag söka komma till tals med honom.

{s. 22}

Lenin fick genast sympati för den dynamiske, frispråkige amerikanen.
Han försökte förklara den nya regimens karaktär för Robins.

--- Det påstås att jag är en diktator, förklarade Lenin.  Det är jag
    också just nu.  Jag är diktator, därför att jag representerar
    viljan hos den stora massan av bönder och arbetare.  I det
    ögonblick då jag inte längre utför deras vilja, kommer de att ta
    makten ifrån mej och jag blir lika hjälplös som tsaren.

Beträffande sovjetregimens ekonomiska perspektiv yttrade Lenin:

--- Vi tänker utmana världen med en det skapande folkets republik.  I
    våra sovjeter kommer vi inte att släppa in någon därför att han
    förfogar över aktier eller andra ägodelar.  Vi släpper endast in
    producenterna.  Donets' koldistrikt kommer att representeras av
    dem som bryter kol, järnvägarna av dem som håller transporterna i
    gång, postväsendet av dem som verkställer postbefordran och så
    vidare.

Lenin skildrade för Robins en annan väsentlig del av bolsjevikernas
program, nämligen lösningen av den nationella frågan.  Under tsaren
hade de mångfaldiga nationella grupperna i Ryssland blivit hänsynslöst
förtryckta och underkuvade.  Allt det där, sade Lenin, skall nu bli
annorlunda.  Antisemitism och andra liknande primitiva fördomar, som
utnyttjats av tsarismen, skulle rensas bort.  Varje nationalitet och
nationell minoritet i Ryssland skulle få sin fullständiga frihet, lika
rättigheter samt territoriell och kulturell självstyrelse.  Lenin
anförtrodde Robins, att den man som skulle ta itu med detta
komplicerade och ytterst betydelsefulla problem var bolsjevikernas
ledande auktoritet i den nationella frågan, Josef Stalin.

»Första gången jag hörde talas om Stalin«, skrev överste Raymond
Robins till författarna av denna bok i november 1943, »var när Lenin
talade med mig om sina planer på en federativ socialistisk
sovjetrepublik.  Han redogjorde för sina och Stalins planer på att i
allmän samverkan förena alla skilda folkgrupper i Sovjetryssland och
meddelade att Stalin just hade valts till folkkommissarie för
nationaliteterna.  Stalins största historiska insats för sovjetfolkens
enhet och styrka var måhända det oförlikneliga arbete han utförde som
folkkommissarie för nationaliteterna.  Hans politik har i största
utsträckning gjort slut på ras-, religions-, nationalitets- och
klassmotsättningarna {s. 23} och av Sovjetunionens olika
nationaliteter skapat en harmonisk enhet, så att de kunnat kämpa till
döden för att försvara Leningrad, Stalingrad och det ryska landet.«
--- Med dessa sista ord syftade överste Robins givetvis på den
historiska roll sovjetfolken spelade när det gällde att slå tillbaka
och krossa de nazistiska inkräktarna under andra världskriget.

Robins frågade Lenin, om det fanns några utsikter till att Ryssland
skulle fortsätta kriget mot Tyskland.

Lenin svarade fullt öppenhjärtigt.  Ryssland hade redan utträtt ur
kriget.  Ryssland kunde inte bjuda motstånd mot tyskarna förrän en ny,
en röd armé hade skapats.  Detta komme att ta tid.  Rysslands helt
försumpade industri och transportväsen måste reorganiseras uppifrån
och ned.

Sovjetregeringen, fortsatte Lenin, önskade erkännande och vänskap från
Förenta staternas sida.  Han var dock medveten om de officiella
fördomarna mot den nya regimen.  Han framlade för Robins ett praktiskt
minimiprogram för samarbete.  I gengäld för teknisk hjälp från Amerika
skulle sovjetregeringen åtaga sig att evakuera alla krigsförnödenheter
från östfronten, där de annars skulle falla i tyskarnas händer.

Robins underrättade general William Judson, amerikansk militärattaché
och chef för den amerikanska militärdelegationen i Ryssland, om Lenins
förslag, och general Judson begav sig till Smolnyj för att utarbeta
detaljerna i den föreslagna överenskommelsen.  Judson hade ett
tilläggsförslag att göra, nämligen att de hundratusentals tyska
krigsfångarna i Ryssland inte skulle hemsändas förrän efter kriget.
Lenin gick med på detta.

General Judson framhöll ofördröjligen för ambassadör Francis, att det
skulle ligga i Förenta staternas intresse att erkänna
sovjetregeringen.

--- Den är de facto Rysslands regering och förbindelser med den bör
    upprättas, sade general Judson.

Men den amerikanske ambassadören var av en annan mening och den hade
han redan meddelat Washington.

Några dagar senare kom ett telegram från utrikesminister Lansing, vari
ambassadör Francis underrättades om att de amerikanska
representanterna skulle »avhålla sig från alla direkta förbindelser
med bolsjevikregeringen«.  Telegrammet hade det uttryckliga tillägget:
»Informera Judson om detta.«

Ett andra telegram, avsänt strax efteråt, hemkallade general Judson
till Förenta staterna.

{s. 24}

Robins tänkte begära avsked som protest mot utrikesdepartementets
politik.  Men till hans förvåning bad ambassadör Francis honom stå
kvar på sin post och upprätthålla sina förbindelser med Smolnyj.

--- Jag anser det vara oklokt av er att avbryta era förbindelser
    alltför tvärt och fullständigt --- att sluta upp med era besök hos
    dem, menar jag, sade ambassadör Francis till Robins.  Jag behöver
    förresten få veta vad de har för sej, och jag ska se till att ni
    inte får något obehag för det.

Robins visste inte, att ambassadör Francis för sina egna speciella
syften behövde alla de informationer han kunde få om sovjetregeringen.


Hemlig diplomati

Den 2 december 1917 sände ambassadör Francis till Washington sin
första konfidentiella rapport om den verksamhet som utövades av
Donkosackernas ataman, general Alexej Kaledin.  Francis presenterade
generalen som »Kaledin, högste befälhavare över 200.000 kosacker«.
General Kaledin hade organiserat en kontrarevolutionär armé bland
kosackerna i södra Ryssland, hade proklamerat »Donlandets oberoende«
och förberedde en marsch mot Moskva för att störta sovjetregeringen.
Hemliga grupper av tsaristiska officerare i Petrograd och Moskva
arbetade som spioner åt Kaledin och stod i förbindelse med ambassadör
Francis.

På anmodan av Francis sände amerikanske generalkonsuln i Moskva,
Maddin Summers, några dagar senare en utförligare rapport om general
Kaledins stridskrafter till utrikesdepartementet.  Summers, som var
gift med dottern till en rik tsaristisk adelsman, hyste ett ännu
starkare hat mot sovjetregimen än ambassadören själv.  Enligt Summers'
rapport till utrikesdepartementet hade Kaledin kring sin person redan
samlat alla »laglydiga och hederliga« element i södra Ryssland.

Utrikesminister Lansing telegraferade till amerikanska ambassaden i
London och anbefallde ett hemligt lån för att finansiera Kaledins
företag.  Detta lån, sade utrikesministern, borde förmedlas av den
brittiska eller den franska regeringen.

»Jag behöver inte särskilt framhålla för er«, tillfogade
utrikesminister Lansing, »nödvändigheten av att handla snabbt och att
inpränta i dem, som ni får att göra med, hur nödvändigt de är att det
inte blir känt att Förenta staterna sym- {s. 25} patiserar med
Kaledins rörelse, än mindre att vi ordnar med ekonomisk hjälp åt den.«

Ambassadör Francis tillråddes att vara ytterst försiktig i sina
förbindelser med Kaledins agenter i Petrograd, så att bolsjevikerna
inte blev misstänksamma.

Trots alla omsorgsfulla försiktighetsmått blev komplotten uppdagad av
sovjetregeringen, som vaksamt räknade med möjligheten av en
västmaktsintervention i Ryssland.  I mitten av december anklagade
sovjetpressen den amerikanske ambassadören för att spela under täcke
med Kaledin.  Francis förnekade med oskyldig min att han över huvud
taget visste något om kosackhövdingen.

»Jag avger nu en förklaring till pressen«, telegraferade Francis den
22 december till utrikesminister Lansing, »vari jag på det bestämdaste
förnekar all förbindelse med och kännedom om Kaledins rörelse,
förklarar att edra instruktioner om att icke ingripa i de inre
angelägenheterna är eftertryckliga och slutgiltiga, samt att jag
noggrant sökt följa dem.«

Sovjetregeringen, som var isolerad genom de allierades fientliga
hållning och för svag för att hålla stånd mot den massiva tyska
krigsmaskinen, fick nu klara sig själv så gott den kunde.  Det mest
övervägande hotet var Tyskland.

För att rädda det nya Ryssland och vinna tid för en genomgripande
reorganisation och skapandet av en röd armé föreslog Lenin att man
omedelbart skulle sluta fred på östfronten.

--- Vi måste under alla omständigheter sluta fred, sade Lenin till
    sina anhängare, sedan man ingående granskat det fruktansvärda
    tillstånd, vari Rysslands transportväsen, industri och armé befann
    sig.  Vi måste bli starka och därtill behöver vi tid.  Om tyskarna
    börjar rycka fram igen, blir vi tvungna att sluta fred på vilka
    villkor som helst, och en sådan fred blir ännu värre.

På Lenins yrkande sände sovjetregeringen i all hast en fredsdelegation
till Brest-Litovsk, högkvarteret för den tyska östarmén, för att göra
sig underrättad om de tyska fredsvillkoren.

Den 23 december 1917, dagen efter den förberedande fredskonferensens
första sammanträde i Brest-Litovsk, möttes representanter för
Storbritannien och Frankrike i Paris och träffade en hemlig
överenskommelse om att dela upp Sovjetryssland.  Överenskommelsen var
betitlad »L'accord Français-Anglais du 23 Décembre 1917, définissant
les zones d'action {s. 26} françaises et anglaises« (Fransk-engelska
överenskommelsen av den 23 december 1917 om fastställande av franska
och engelska operationsområden).  Enligt denna skulle engelsmännen
erhålla en rysk »inflytelsesfär«, som gav dem Kaukasiens olja och
kontroll över Östersjöprovinserna, medan fransmännen fick en »sfär«
som tillförsäkrade dem järn och kol från Donetsområdet samt kontroll
över Krim.

Detta hemliga engelsk-franska avtal gav den definitiva utformningen av
den politik, som dessa båda nationer kom att föra gentemot Ryssland
under de närmast följande åren.


———   

Not i första kapitlet på s. 14:

(*) Detta samtal mellan major Robins och överste Thompson är liksom
alla övriga samtal i boken direkt citerat från dokumentariska källor,
som finns angivna i det bibliografiska tillägget.

------------------------------------------------------------------------

{s. 27}

ANDRA KAPITLET

Kontrapunkt


En brittisk agent

Framemot midnatt den frostklara 18 januari 1918 trevade sig en stilig,
pälsklädd ung skotte med hjälp av en ficklampa fram över en delvis
uppriven bro mellan Finland och Ryssland.  Inbördeskriget rasade i
Finland och järnvägstrafiken över bron var avbruten.  Den röda finska
regeringen hade försett den unge skotten med en eskort, som skulle
ledsaga honom och hans bagage över på sovjetsidan, där ett tåg väntade
för att föra honom till Petrograd.  Den resande var Bruce Lockhart,
det brittiska krigskabinettets speciella sändebud.

Som en produkt av det exklusiva engelska »public-school«-systemet hade
Bruce Lockhart vid tjugofyra års ålder inträtt i diplomatisk tjänst.
Han var både trevlig och intelligent, och på kort tid hade han fått
namn om sig att vara en av de mest talangfulla och lovande unga männen
inom det brittiska utrikesdepartementet.  Vid trettio år var han
brittisk vicekonsul i Moskva. Han talade ryska flytande och var väl
insatt i den politik och det intrigspel som bedrevs i Ryssland.  Han
hade blivit hemkallad till London sex veckor innan
bolsjevikrevolutionen ägde rum.

På premiärminister Lloyd Georges personliga önskan sändes Lockhart
tillbaka till Ryssland.  Lloyd George hade tagit starkt intryck av det
som han fått höra om Ryssland av överste Thompson vid dennes hemresa
till Amerika.  Robins' förutvarande chef hade skarpt fördömt de
allierades vägran att erkänna sovjetregimen.  Som en följd av överste
Thompsons samtal med Lloyd George hade Lockhart blivit utsedd att fara
till Ryssland och upprätta någon sorts aktiv förbindelse med
sovjetregimen, utan att man behövde sträcka sig så långt som till ett
verkligt erkännande.

Men den stilige unge skotten var också agent för det brit- {s. 28}
tiska diplomatiska underrättelseväsendet.  Hans inofficiella uppdrag
var att i brittiskt intresse utnyttja den opposition, som redan hade
uppstått inom sovjetregeringen.

Oppositionen mot Lenin leddes av den ärelystne utrikeskommissarien
Trotskij, vilken betraktade sig som Lenins ende tänkbare
efterträdare.  I fjorton år hade Trotskij stått i skarp motsättning
till bolsjevikerna, men i augusti 1917, ett par månader före
bolsjevikrevolutionen, hade han anslutit sig till Lenins parti och
kommit till makten tillsammans med detta.  Inom bolsjevikpartiet var
Trotskij i färd med att organisera en vänsteropposition mot Lenin.

När Lockhart kom till Petrograd i början av 1918, var
utrikeskommissarie Trotskij i Brest-Litovsk som ledare för
sovjetregeringens fredsdelegation.

Trotskij hade sänts till Brest-Litovsk med kategoriska instruktioner
från Lenin att sluta fred.  I stället för att följa Lenins
instruktioner sände Trotskij ut flammande appeller till det europeiska
proletariatet om att det skulle resa sig och störta sina regeringar.
Han förklarade sovjetregeringen under inga omständigheter kom att
sluta fred med en kapitalistisk regim.  Varken fred eller krig! ropade
Trotskij.  Han talade om för tyskarna att den ryska armén inte längre
kunde föra krig, att den skulle fortsätta sin demobilisering men inte
sluta fred.

Lenin brännmärkte med skärpa Trotskijs uppträdande i Brest-Litovsk,
och Trotskijs förslag --- avbrytande av kriget, vägran att sluta fred
och demobilisering av armén --- betecknade Lenin som »vansinne eller
något ännu värre«.

Brittiska utrikesdepartementet var, som Lockhart sedermera avslöjade i
sin memoarbok »Som politisk agent«, ytterst intresserat av dessa
»motsättningar mellan Lenin och Trotskij --- motsättningar som vår
regering väntade sig mycket av«.

I Brest-Litovsk vägrade Trotskij som »världsrevolutionär«, trots att
han medgav att den ryska armén inte längre kunde kämpa, att sluta fred
med Tyskland under motivering att en dylik fred skulle betyda ett
förräderi mot den internationella revolutionen.  Av detta skäl vägrade
Trotskij att hålla sig till Lenins fredsinstruktioner.  Sedermera
medgav Trotskij att han handlat utifrån en felaktig slutledning.  På
ett bolsjevikiskt partimöte den 3 oktober 1918, sedan tyskarna gått
till anfall mot Sovjetryssland och varit nära att ta Petrograd och
krossa sovjetregimen, förklarade Trotskij:

{s. 29}

--- Jag anser det vara min plikt att inför denna auktoritativa
    församling erkänna, att den gången, då många av oss, inte minst
    jag själv, tvivlade på att vi borde sluta fred i Brest-Litovsk,
    var det endast kamrat Lenin som hårdnackat, med otrolig framsynthet
    och vår opposition till trots hävdade att vi måste göra det.  Och
    nu måste vi medge att det var vi som hade fel...

Trotskijs uppträdande i Brest-Litovsk var ingen isolerad företeelse.
Medan Trotskij drev sitt spel i Brest-Litovsk, gick hans främste
personlige representant i Moskva, Nikolaj Krestinskij, till offentligt
angrepp på Lenin och talade om att föra »ett revolutionärt krig mot
den tyska imperialismen, den ryska borgarklassen och den del av
proletariatet, som ledes av Lenin«.  Trotskijs kumpan i denna
oppositionsrörelse, Bucharin, stod som författare till en resolution,
som blev antagen på en speciell konferens med den
s.k. vänsterkommunistiska gruppen i Moskva och i vilken det hette:
»Vi anser det vara i den internationella revolutionens intresse att
ställa sovjetmakten på avskrivning, då denna numer har blivit rent
formell«.  År 1923 avslöjade Bucharin att det bakom kulisserna under
Brest-Litovsk-krisen bland oppositionsmännen cirkulerade en färdig
plan på att splittra bolsjevikpartiet, störta Lenin och upprätta en ny
rysk regering.

Till följd av Trotskijs uppträdande bröt fredsförhandlingarna i
Brest-Litovsk samman.  Det tyska överkommandot hade aldrig haft någon
lust att inleda förhandlingar med bolsjevikerna.  Enligt Lenin spelade
Trotskij tyskarna i händerna och »hjälpte direkt de tyska
imperialisterna«.  Mitt i ett av Trotskijs tal i Brest-Litovsk lade
den tyske generalen Max Hoffmann upp stövlarna på konferensbordet och
bad sovjetdelegaterna fara hem till sig.  Trotskij kom tillbaka till
Petrograd och avfärdade Lenins klander med utropet:

--- Tyskarna vågar inte rycka fram.

Tio dagar efter att fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk avbrutits
satte det tyska överkommandot igång en allmän offensiv på hela
östfronten från Östersjön till Svarta havet.  I söder strömmade de
tyska horderna in över det ukrainska slättlandet.  I centrum vältrade
offensiven fram genom Polen i riktning mot Moskva.  I norr föll Narva,
och Petrograd var hotat.  Överallt längs fronten bröt resterna av den
gamla ryska armén samman och skingrades.

Ofärdsmolnen hopade sig över det nya Ryssland.

{s. 30}

Beväpnade arbetare och rödgardister, mobiliserade av sina
bolsjevikiska ledare, strömmade till från storstäderna och formerade
sig till regementen för att hejda den tyska framryckningen.  De första
enheterna av den nya Röda armén trädde i aktion.  Den 23 februari 1918
--- den dag som sedan kom att firas som Röda arméns födelsedag ---
stoppades tyskarna vid Pskov.  Petrograd var tills vidare räddat.

En andra sovjetdelegation, denna gång utan Trotskij, skyndade till
Brest-Litovsk.

Som pris för freden krävde tyskarna nu att få överhögheten över
Ukraina, Finland, Polen och Kaukasien samt enorma skadestånd i form av
guld, vete, olja, kol och mineraler från Ryssland.

En våg av förbittring mot »de tyska imperialistiska stråtrövarna«
svepte fram över Sovjetryssland, när dessa fredsvillkor blev bekanta.
Det tyska överkommandot, förklarade Lenin, hoppades med denna
rövarfred kunna stycka sönder Sovjetryssland och krossa sovjetregimen.

Det enda förnuftiga, som de allierade enligt Bruce Lockharts åsikt
hade att göra var att understödja Ryssland mot Tyskland.
Sovjetregeringen gjorde intet försök att dölja sin motvilja mot att
ratificera Brest-Litovsk-freden.  Så långt Lockhart kunde se ställde
bolsjevikerna sig följande frågor:  Vad tänker de allierade göra?
Erkänner de sovjetregeringen och kommer de till dess hjälp, eller
låter de tyskarna pracka på Ryssland denna rövarfred?

I början var Lockhart böjd att tro, att britternas intressen i
Ryssland skulle bestämma dem för att söka nå en överenskommelse med
Trotskij mot Lenin.  Trotskij och hans anhängare gick nu till angrepp
mot Lenin under motivering att hans fredspolitik hade lett till ett
förräderi mot revolutionen.  Trotskij sökte inom bolsjevikpartiet
skapa något som Lockhart kallade »samling till heligt krig« med
ändamål att vinna de allierades stöd och driva bort Lenin från hans
maktställning.

Lockhart hade, enligt vad han berättar i »Som hemlig agent«, trätt i
personlig förbindelse med Trotskij, så snart utrikeskommissarien hade
kommit tillbaka från Brest-Litovsk.  Trotskij beviljade honom ett två
timmars samtal på sitt privata kontor i Smolnyj.  Samma kväll
sammanfattade Lockhart i sin dagbok sina personliga intryck av
Trotskij:  »Han förefaller mig att vara en man som gärna skulle dö
stridande för {s. 31} Ryssland, om han bara vore säker om att det
fanns tillräckligt stor publik att bevittna det«.

Den brittiske agenten och Sovjetrysslands utrikeskommissarie kom snart
på förtrolig fot med varandra.  Lockhart tilltalade Trotskij helt
familjärt som »Leo Davidovitj« och drömde om att, som han senare sade,
»få sätta i scen en större kupp tillsammans med Trotskij«.  Men mot
sin vilja kom Lockhart till den slutsatsen, att Trotskij helt enkelt
inte var stark nog att axla Lenins kappa.  Eller som Lockhart
uttrycker det i »Som politisk agent«:

»Trotskij var en stor organisatör och hade ett obegränsat fysiskt
mod.  Men moraliskt var han lika oförmögen att hävda sig mot Lenin som
en loppa mot en elefant.  I Folkkommissariernas råd fanns det inte en
som inte betraktade sig som jämbördig med Trotskij.  Men det fanns
inte en kommissarie som inte betraktade Lenin som en halvgud, vars
beslut måste godtas utan invändning.«

Om någonting skulle kunna uträttas i Ryssland måste det ske genom
Lenin.  Denna uppfattning, som Lockhart kommit fram till, delades av
Raymond Robins.

--- För min personliga del har jag alltid satt ett frågetecken för
    Trotskij, ty på grund av hans omåttliga egenkärlek kan man aldrig
    veta var man har honom i de olika situationerna --- och så denna
    hans egenkära framfusighet, om man så får säga, yttrade Robins.

Lockhart hade träffat Robins kort efter sin ankomst till Petrograd.
Han tog genast intryck av amerikanens rättframma sätt att behandla de
ryska problemen.  Robins tyckte inte om de allierades argument mot
erkännandet.  Han hade bara hån till övers för den absurda, av
tsaristiska agenter uppammade teorin att bolsjevikerna önskade en tysk
seger.  Han beskrev mycket vältaligt för Lockhart de fruktansvärda
förhållandena i det gamla Ryssland och de förtryckta miljonmassornas
fantastiska uppryckning under bolsjevikernas ledning.

För att göra bilden fullständig tog Robins med sig Lockhart till
Smolnyj, så att han skulle få se den nya regimen i full verksamhet.
När de for tillbaka i det mjuka snöfallet förklarade Robins med
bitterhet att de allierades beskickningar med sina hemliga
konspirationer mot sovjetregeringen endast gick tyskarna tillhanda i
Ryssland.

Sovjetregeringen hade kommit för att stanna kvar, och ju {s. 32} förr
de allierade erkände detta faktum, desto bättre för dem.

Robins sade rent ut, att Lockhart komme att få höra helt andra omdömen
från andra allierade representanter och hemliga agenter i Ryssland och
att dessa personer komme att framlägga allehanda dokumentariska bevis
för sina påståenden.

--- Det finns mer falska papper av alla slag i Ryssland än någonsin
    förut i mänsklighetens historia, sade Robins.

Där fanns även dokument som skulle bevisa att Robins själv var
bolsjevik och samtidigt hemligt intresserad av att förvärva
handelskoncessioner i Ryssland för Wall Streets räkning.

De båda männen blev snart intima, nästan oskiljaktiga vänner.  De
började äta frukost tillsammans varje morgon och rådgöra med varandra
vid uppläggningen av sina dagsprogram.  Deras gemensamma syfte var att
förmå sina respektive regeringar att erkänna Sovjetryssland och därmed
lägga hinder i vägen för en tysk seger på östfronten.

Lockhart och Robins fann en värdefull bundsförvant i en fransk
officer, kapten Jean Sadoul, tidigare framgångsrik advokat och
socialistisk parlamentsledamot i Paris.  Kapten Sadoul verkade som
inofficiell förbindelseman mellan Frankrike och sovjetregeringen.  Han
hade kommit till precis samma slutsatser som Robins och Lockhart.
Hans öppet uttalade kritik av de allierades hållning mot Ryssland hade
ådragit honom ett våldsamt hat från den franske ambassadören Noulens,
vilken utspred ryktet att både Sadoul, Robins och Lockhart hade blivit
bolsjeviker.  Noulens, som var en inbiten reaktionär och hade inhämtat
sina politiska åsikter hos de franska »tvåhundra familjerna« och
Parisbankernas aktieägare, hatade sovjetregimen.  Han berövade Sadoul
rätten att stå i direkt förbindelse med franska regeringen och lade
även beslag på Sadouls privata brev och meddelanden.  Bruce Lockhart
berättar i »Som politisk agent«, att ambassadör Noulens för att hindra
Robins att öva inflytande på den amerikanske ambassadören David
Francis satte igång en viskningskampanj mot honom.  Noulens fick en av
sina sekreterare att i Francis' närvaro spydigt fråga:

--- Vem är det som är amerikansk ambassadör i Ryssland, Francis eller
    Robins?

Dessa manövrer hade en viss effekt.  Francis började misstro Robins
och frukta att denne traktade efter att få överta hans plats.  Han
misstänkte även Robins för att ha informerat bolsjevikerna om hans
hemliga förbindelser med Kaledin.


Vid en nollpunkt

På förvåren 1918 befann sig sovjetregeringen i följande situation:
tyskarna beredde sig att störta sovjetregimen med våld om ryssarna
vägrade ratificera Brest-Litovsk-freden; England och Frankrike
understödde i hemlighet kontrarevolutionära styrkor som sammandrogs i
Archangelsk och Murmansk samt vid Don, och japanerna planerade med de
allierades gillande att besätta Vladivostok och rycka in i Sibirien.

I ett samtal med Lockhart meddelade Lenin, att sovjetregeringen skulle
flytta till Moskva inför risken av ett tyskt anfall mot Petrograd.
Bolsjevikerna skulle fortsätta kampen, om så blev nödvändigt, även om
de måste dra sig tillbaka till Volga och Ural.  Men de skulle själva
bestämma villkoren för sin kamp.  De var inte villiga att krafsa några
kastanjer ur elden åt de allierade.  Om de allierade förstod detta,
sade Lenin till Lockhart, så förelåg utomordentliga möjligheter för
samarbete.  Sovjetryssland var i trängande behov av hjälp för att
kunna motstå tyskarna.

--- Men samtidigt, sade Lenin bistert, är jag fullkomligt övertygad om
    att er regering aldrig kommer att se saken på det sättet.  Den är
    reaktionär.  Den kommer att samarbeta med de ryska reaktionärerna.

Lockhart telegraferade huvudinnehållet i detta samtal till brittiska
utrikesdepartementet.  Några dagar senare erhöll han ett
chiffermeddelande från London.  Han skyndade sig att dechiffrera och
läsa det.  Meddelandet återgav en »militärexperts« åsikt: allt som
behövdes i Ryssland var »en liten men handlingskraftig kärna av
brittiska officerare« som ledare för »de laglydiga ryssarna«, vilka
snart skulle göra slut på bolsjevismen.

Ambassadör Francis hade den 23 februari skrivit i ett brev till sin
son:

»Jag ämnar stanna i Ryssland så länge jag kan. om det nu sluts
separatfred --- vilket jag tror kommer att ske --- så är det ju ingen
fara för att jag blir tagen av tyskarna.  En sådan separatfred skulle
emellertid bli ett allvarligt slag för de allierade, och om någon del
av Ryssland vägrar att erkänna bolsjevikregeringens befogenhet att
sluta en dylik fred, kommer jag att söka slå mig ned i den landsdelen
och stödja upprorsrörelsen.«

Efter att ha skrivit detta brev for ambassadör Francis till {s. 34}
den lilla staden Vologda på järnvägen Moskva--Archangelsk och slog sig
ner där tillsammans med franske ambassadören Noulens och andra
allierade diplomater.  Det stod klart att de allierade regeringarna
redan hade beslutat att inte på något sätt samarbeta med
sovjetregimen.

Robins diskuterade krisen med Trotskij, som efter att offentligt ha
medgett sitt »misstag« vid desavueringen av Lenin i Brest-Litovsk nu
försökte rehabilitera sig i Lenins ögon.

--- Önskar ni förhindra att Brest-fördraget blir ratificerat? frågade
    Trotskij.

--- Naturligtvis! svarade Robins.  Men Lenin är för det, och
    uppriktigt sagt, herr kommissarie, så är det Lenins vilja som är
    avgörande här.

--- Ni tar fel, svarade Trotskij.  Lenin anser hotet från den tyska
    framryckningen vara så stor, att han --- om han kan få till stånd
    samarbete med och stöd av de allierade --- kommer att avvisa
    Brestfreden, om så erfordras dra sig tillbaka från både Moskva och
    Petrograd till Jekaterinburg, återupprätta fronten i Ural och med
    allierat stöd kämpa mot tyskarna.

På Robins' enträgna begäran gick Lenin med på att för formens skulle
avge en not till Förenta staternas regering.  Han hade föga hopp om
ett gynnsamt svar, men var villig att göra försöket.

Noten blev vederbörligen överlämnad till Robins för vidare befordran
till Förenta staternas regering.  Den innehöll bland annat:

»För den händelse

a) att allryska sovjetkongressen vägrar ratificera fredsfördraget med
   Tyskland, eller

b) att tyska regeringen bryter ingånget fredsfördrag och återupptar
offensiven för att fortsätta rövartåget...

1) Kan sovjetregeringen då förlita sig på Förenta staternas,
   Storbritanniens och Frankrikes stöd i kampen mot Tyskland?

2) Vilket slag av stöd kan lämnas under närmaste framtiden, och på
   vilka villkor --- militärutrustning, transportmaterial, livsmedel?

3) Vilket slag av stöd kan lämnas enbart och speciellt av Förenta
   staterna?«

Allryska sovjetkongressen skulle sammanträda den 12 mars för att
diskutera ratificeringen av fredsfördraget i Brest-Litovsk.

{s. 35}

På Robins' önskan gick Lenin med på att uppskjuta allryska kongressens
öppnande till den 14 mars, så att Robins och Lockhart skulle få
ytterligare två dagar på sig för att övertala sina regeringar att
handla.

Den 5 mars 1918 avsände Lockhart ett sista bevekande telegram till
brittiska utrikesdepartementet och yrkade på erkännande av
sovjetregeringen: »Om de allierade någonsin har haft en chans i
Ryssland efter revolutionen, så är det tyskarna som har gett den med
de orimliga fredsvillkor de förelagt ryssarna.  Om Hans Majestäts
regering inte önskar se Tyskland ta herraväldet över Ryssland, får jag
på det allvarligaste hemställa att detta tillfälle inte försittes.«

Det kom inget svar från London, endast ett brev från Lockharts hustru,
som bad honom vara försiktig och varskodde honom att det inom
utrikesdepartementet spreds ett rykte att han blivit »röd«.

Den 14 mars öppnades den allryska sovjetkongressen i Moskva.  I två
dygn debatterade delegaterna frågan om ratificeringen av
Brest-Litovsk-fördraget.  Trotskijs opposition var i full aktion och
sökte politiskt slå mynt av det impopulära fredsfördraget, men
Trotskij själv satt, som Robins uttryckte det, och »tjurade i
Petrograd och vägrade infinna sig«.

En timme före midnatt på kongressens andra kväll vinkade Lenin på
Robins, som satt på trappan till estraden.

--- Vad har ni hört från er regering?

--- Ingenting.

--- Vad har Lockhart hört?

--- Ingenting.

Lenin ryckte på axlarna.

--- Jag går nu upp i talarstolen, sade han till Robins.  Och jag talar
    för ratificering av fördraget.  Det kommer att bli ratificerat.

Lenin talade en timme.  Han gjorde intet försök att framställa freden
som någonting annat än en katastrof för Ryssland.  Med tålmodig logik
påvisade han nödvändigheten för sovjetregeringen, isolerad och hotad
från alla håll som den var, att till varje pris skaffa sig en
andhämtningspaus.

Och Brest-Litovsk-fördraget ratificerades.

I en av kongressen antagen resolution förklarades:

»Under nuvarande förhållanden är den ryska republikens sovjetregering,
som hänvisats till att lita på sina egna styrkor, ur stånd att motstå
den tyska imperialismens väpnade anstorm.

{s. 36}

För att kunna rädda det revolutionära Ryssland är den nödsakad att
acceptera de villkor som förelagts den.«


Slutfört uppdrag

Ambassadör Francis telegraferade till utrikesdepartementet den 2 maj
1918:  »Robins och sannolikt även Lockhart har varit för erkännande av
sovjetregeringen, men ni och samtliga allierade har alltid varit
däremot, och jag har följaktligen vägrat rekommendera ett erkännande,
vilket jag heller inte tror vara något misstag av mig«.

Några veckor senare fick Robins ett telegram från utrikesminister
Lansing:  »Under alla omständigheter önskvärt att ni kommer hem för
konsultation.«

Medan han reste genom Ryssland på den transsibiriska järnvägen för att
sedan ta fartyg från Vladivostok, erhöll Robins tre meddelanden från
utrikesdepartementet.  De innehöll alla samma instruktion, nämligen
att han inte fick göra några offentliga uttalanden av något slag.

Återkommen till Washington lade Robins fram en rapport för
utrikesminister Lansing och fördömde på det skarpaste tanken på en
allierad intervention mot Sovjetryssland.  Robins fogade till sin
rapport ett detaljerat program för utvecklandet av rysk-amerikanska
handelsförbindelser.  Lenin hade personligen lämnat detta program till
Robins strax innan denne for från Moskva.  Det skulle vidarebefordras
till president Wilson.

Lenins program kom aldrig fram till Wilson.

Robins försökte själv få träffa presidenten men förgäves.  Han blev
hindrad vid varje steg han tog.  Han försökte få in sina synpunkter i
pressen.  Men tidningarna antingen refuserade eller förvrängde vad han
hade att säga.

Han tvingades att försvara sig inför en kommission, som av senaten
tillsatts för att utreda »bolsjevism« och »tysk propaganda«.

--- Om jag säger sanningen och inte ljuger, inte baktalar folk och
    inte säger att de är tyska agenter, tjuvar, mördare och
    oförbätterliga förbrytare, då är jag en bolsjevik! förklarade
    Robins.  Men jag har haft bättre möjligheter att se mig omkring än
    någon av de allierades representanter i Ryssland någonsin haft,
    och jag har försökt hålla mig på verklighetens fasta mark.  Jag
    föredrar att säga sanningen om människor och folkrörelser, utan
    förbittring eller illvilja, även om jag {s. 37} inte delar deras
    åsikter.  Det är min bestämda uppfattning, att det ryska folket
    bör få ha den sorts regering det önskar, antingen den passar mig
    och överensstämmer med mina principer eller inte.  Jag anser att
    det är av yttersta vikt att veta vad som verkligen har hänt i
    Ryssland, och att vi och vårt land bör bemöta det på ett hederligt
    och rättvist sätt, inte i vredesmod och på grundval av osanningar.
    Jag är inte för att man skall utrota idéer med bajonetter.  Det
    enda svaret på kravet om bättre levnadsförhållanden är just bättre
    levnadsförhållanden.

Men Robins' ärliga stämma drunknade i den stigande flodvågen av
osanningar och fördomar.

Trots att Förenta staterna på sommaren 1918 var i krig med Tyskland
och inte med Ryssland, beskrev tidningen New York Times redan då
bolsjevikerna som »våra argaste fiender« och som »glupande rovdjur«.
Sovjetledarna blev i den amerikanska pressen överlag stämplade som
»betalda tyska agenter«.  »Slaktare«, »lönnmördare och galningar«,
»bloddruckna förbrytare« och »mänskligt avskum« var några av de
typiska glosor, varmed de amerikanska tidningarna omnämnde Lenin och
hans meningsfränder.  I parlamentet blev de kallade för »vidriga
odjur«.

Ambassadör Francis stannade kvar i Ryssland till juli 1918.  Allt
emellanåt släppte han ut proklamationer och upprop, som manade det
ryska folket att störta sovjetregeringen.  Just som Francis stod i
begrepp att bege sig hem till Förenta staterna, erhöll han från
Tjitjerin, sovjetregeringens nye utrikeskommissarie, ett telegram med
hälsningar till det amerikanska folket.  Francis berättade sedermera
vad han gjorde med Tjitjerins budskap.  »Det telegrammet var tydligen
avsett för amerikanska pacifister«, skrev exambassadören i sin bok
»Ryssland sett från den amerikanska ambassaden«.  »Inför risken att
utrikesdepartementet skulle släppa ut det till amerikanska folket
struntade jag i att vidarebefordra det.«

Bruce Lockhart stannade tills vidare i Ryssland.

--- Jag borde ha dragit mej tillbaka och rest hem, sade han
    sedermera.  I stället stannade han kvar på sin post.

»Nästan innan jag hunnit få det klart för mig själv«, bekände Lockhart
senare i »Som politisk agent«, »hade jag anslutit mig till en rörelse
som, vilket dess ursprungliga syfte än var, nu riktade sig inte mot
Tyskland utan mot Rysslands faktiska regering«.

------------------------------------------------------------------------

{s. 38}

TREDJE KAPITLET

Mästerspionen


Herr Massino gör entré

Det revolutionära Petrograd, utifrån belägrat av utländska fiender och
inifrån hotat av kontrarevolutionära sammansvärjningar, var 1918 en
fruktansvärd stad.  Där var ont om mat, inget bränsle och inga
kommunikationer.  Trasklädda män och kvinnor huttrade i ändlösa
matköer på de dystra, smutsiga gatorna.  De långa grå nätterna
ackompanjerades av kanondunder.  Förbrytarband strövade omkring i
staden, trotsade öppet sovjetregimen, plundrade och terroriserade
befolkningen.  (Raymond Robins och Bruce Lockhart hade tillsammans
gjort en undersökning av denna brottslighet och fastställt, att många
av dessa antisovjetiska gangsterledare, av vilka en del kallade sig
anarkister, i själva verket finansierades av den tyska militära
underrättelsetjänsten för att provocera oordning och kravaller som
skulle tjäna som förevändning för tysk intervention i Ryssland.)
Avdelningar av beväpnade arbetare gick från hus till hus för att snoka
upp livsmedelsjobbarnas hemliga lager samt infånga marodörer och
terrorister.

Sovjetregeringen hade ännu inte fått full kontroll över det hela.
Kvarlevor av tsardömets lyx stod i kuslig kontrast till masseländet.
Antisovjetiska tidningar fortsatte att utkomma och spådde dagligen
sovjetregimens snara fall.  Dyra restauranger och hotell hölls
alltjämt öppna och frekventerades till trängsel av välklädda herrar
och damer.  På kvällarna var det fullpackat på guldkrogarna.  Där var
dryckjom och dans, och vid de dignande borden satt tsarofficerare,
balettdansöser och beryktade svartabörsjobbare med damer och viskade
upphetsande rykten:  --- Tyskarna marscherar mot Moskva!  Trotskij har
arresterat Lenin!  Lenin har blivit galen!  Vilda förhoppningar och
lögner flödade lika ymnigt som vodkan.  Intrigspelet frodades.

{s. 39}

En viss herr Massino dök denna vår upp i Petrograd.  Själv uppgav han
sig vara »turkisk och orientalisk köpman«.  Han var en blek man i
fyrtioårsåldern med långt ansikte, svårmodig min, hög, sluttande
panna, flackande, mörka ögon och sinnliga läppar.  Han rörde sig med
rak, nästan militärisk hållning och snabba, påfallande tysta steg.
Han syntes ha det gott ställt.  Kvinnor fann honom tilldragande.  I
den temporära sovjethuvudstadens oroliga atmosfär drev han sina
affärer med anmärkningsvärd säkerhet.

På kvällarna var herr Massino en ofta sedd gäst på det lilla, rökiga
kafé Balkov, ett favorittillhåll för sovjetfientliga element i
Petrograd.  Innehavaren, Sergej Balkov, hälsade mycket vördnadsfullt
på honom.  I ett privat rum bakom kaféet träffade herr Massino samman
med hemlighetsfulla män och kvinnor, som talade till honom med låg
röst.  En del av dem tilltalade honom på ryska, andra på franska eller
engelska.  Herr Massino kunde många språk.

Den unga sovjetregeringen förde en hård kamp för att skapa ordning ur
kaos.  Dess väldiga organisatoriska uppgifter komplicerades
ytterligare genom det ständigt överhängande hotet från
kontrarevolutionen.  »Bourgeoisin, godsägarna och alla de besuttna
klasserna gör desperata ansträngningar att underminera revolutionen«,
skrev Lenin.  Sovjetregimen skapade på Lenins rekommendation en
särskild institution för bekämpande av inhemska och utländska
fiender.  Den fick namnet »Utomordentliga kommissionen för bekämpande
av kontrarevolution och sabotage«.  De ryska begynnelsebokstäverna gav
ordet tjeka.  (Den avskaffades 1922 och ersattes med Statspolitiska
Förvaltningen, GPU, som i sin tur 1934 ersattes med avdelningen för
allmänna säkerheten under inrikeskommissariatet, NKVD.)

När sovjetregeringen på sommaren 1918 inför risken av ett tyskt anfall
flyttade till Moskva, följde herr Massino med.  Men den belevade,
förmögne levantinens utseende undergick i Moskva en märklig
förvandling.  Där gick han klädd som en arbetare i skinnjacka och
skärmmössa.  Han besökte Kreml.  När han hejdades vid porten av en av
de unga lettiska kommunister, av vika man bildat ett elitgarde till
sovjetregeringens skydd, drog den förutvarande herr Massino fram ett
officiellt sovjetdokument.  Detta identifierade honom som Sidney
Georgevitj Relinskij, representant för Petrogradtjekans
kriminalavdelning.

{s. 40}

--- Passera, kamrat Relinskij! sade den lettiske vaktposten.

I en annan del av Moskva, i den populära balettdansösen Dagmaras
luxuösa våning, var herr Massino, alias kamrat Relinskij från tjekan,
känd som monsieur Constantine, agent för det brittiska hemliga
underrättelseväsendet.

Men på brittiska ambassaden visste Bruce Lockhart vem han i
verkligheten var: »Sidney Reilly, det brittiska hemliga
underrättelseväsendets mystiske man, känd som Storbritanniens
mästerspion«.


Sidney Reilly

Av alla de äventyrare, som under första världskriget dök upp ur
Tsarrysslands politiska undre värld för att leda det stora korståget
mot bolsjevismen, fanns ingen mera färgstark och säregen än kapten
Sidney George Reilly vid brittiska underrättelseväsendet.  --- En man
stöpt i napoleonsk form! utropade Bruce Lockhart, som av Reilly skulle
komma att dras in i ett av de farligaste och mest fantastiska
äventyren i europeisk historia.

Hur Reilly ursprungligen kommit med i brittiska underrättelseväsendet
förblir en av de många hemligheter, som kringgärdar denna ytterst
hemlighetsfulla och mäktiga spionageapparat.  Sidney Reilly var född i
Tsarryssland.  Han var son av en irländsk sjökapten och en ryska och
hade vuxit upp i Svartahavshamnen Odessa.  Före krigsutbrottet var han
anställd vid Mandrotjovitjs och greve Tjuberskijs(¤¤¤¤¤¤) stora
örlogsvarv i Petersburg.  Även då var hans arbete av ytterst
konfidentiell natur.  Han tjänade som förbindelseman mellan den ryska
firman och vissa tyska industri- och finanskretsar, däribland det
beryktade Hamburgvarvet Blohm & Voss.  Strax före första världskrigets
utbrott började värdefulla informationer om det tyska ubåts- och
fartygsbyggnadsprogrammet regelbundet inkomma till brittiska
amiralitetet i London.  Källan för dessa informationer var Sidney
Reilly.

År 1914 dök Reilly upp i Japan som »konfidentiell representant« för
Banque Russo-Asiatique.  Från Japan for han till Förenta staterna, där
han konfererade med amerikanska bankmän och vapenfabrikanter.  Redan
då var Sidney Reilly enrollerad i britternas hemliga
underrättelseväsen under täcknamnet I. Esti och känd som en
synnerligen djärv och förslagen hemlig agent.

{s. 41}

Reilly ägde ett utpräglat språksinne, han behärskade sju olika språk,
blev snart hemkallad från Förenta staterna till betydelsefulla uppdrag
i Europa.  År 1916 kom han över schweiziska gränsen in i Tyskland.  I
en tysk marinofficers skepnad beredde han sig tillträde till det tyska
amiralitetet.  Där försäkrade han sig om en kopia av den gällande
tyska sjökrigskoden och förde den med sig tillbaka till London.  Detta
var sannolikt underrättelseväsendets stoltaste kupp under första
världskriget.

I början av 1918 sändes kapten Reilly till Ryssland som chef för det
brittiska hemliga underrättelseväsendets verksamhet i detta land.
Hans många personliga vänner och vidsträckta affärsförbindelser där
jämte hans intima kännedom om den ryska kontrarevolutionens inre
cirklar gjorde honom till den idealiske mannen för detta uppdrag.  Men
det ryska uppdraget hade också stor personlig betydelse för Reilly.
Han var uppfylld av ett bittert hat mot bolsjevikerna och mot den
ryska revolutionen över huvud taget.  Han bekände helt öppenhjärtigt
sin kontrarevolutionära inställning:

»Tyskarna är människor.  Vi kan uthärda till och med att bli slagna av
dem.  Men här i Moskva växer sig mänsklighetens ärkefiende stark.  Om
civilisationen inte slår till först och krossar vidundret, kommer
vidundret att till sist uppsluka civilisationen.«

I sina rapporter till brittiska underrättelseväsendets högkvarter i
London pläderade Reilly gång på gång för en omedelbar fred med
Tyskland och ett förbund med kaisern mot det bolsjevikiska hotet.

»Till varje pris«, förklarade han, »måste denna stinkande vidrighet,
som kommit till världen i Ryssland, sopas bort från jordens yta.  Fred
med Tyskland, ja, fred just med Tyskland, fred med vem som helst!  Vi
har bara en fiende.  Mänskligheten måste enas i en helig allians mot
detta mörksens skräckvälde!«

Och så fort Reilly anlänt till Ryssland kastade han sig in i det
sovjetfientliga konspirerandet.

Han tillstod öppet att hans mål var att störta sovjetregeringen.

Vi har i detta kapitel liksom på andra ställen i denna bok använt
kapten Sidney Reillys pittoreska historia som symbolisk för
aktiviteten från den sovjetfientliga sammansvärjning i väster, som vid
denna tid leddes av brittiska torymän och {s. 42} franska
reaktionärer.  Om än de åsikter och handlingar, som tillskrivs Reilly,
är hans personliga, så står det fullt klart att Reilly själv inte var
i stånd att utforma någon politik, utan att han vid denna tid liksom
senare rätt och slätt var det mest energiska och oförvägna verktyget
för den sovjetfientliga sammansvärjning som dirigerades från utlandet.


Pengar och mord

Det numerärt starkaste av de antibolsjevikiska partierna i Ryssland
1918 var det socialistrevolutionära partiet, som förfäktade ett slags
agrarsocialism.  Under ledning av Boris Savinkov, som hade varit
Kerenskijs krigsminister och deltagit i den misslyckade
Kornilovkuppen, hade de stridbara socialistrevolutionärerna blivit
själva drivaxeln för alla antibolsjevikiska stämplingar i landet.
Deras extrema metoder och propaganda hade tillförsäkrat dem ett
vidsträckt stöd från de många anarkistiska element, som generationer
av tsaristiskt förtryck hade alstrat i Ryssland.
Socialistrevolutionärerna hade länge praktiserat terrorismen som ett
vapen mot tsaren.  Nu beredde de sig att vända samma vapen mot
bolsjevikerna.

Socialistrevolutionärerna fick ekonomisk hjälp från franska
underrättelseväsendet.  Med medel, som han personligen fått av franske
ambassadören Noulens, hade Boris Savinkov återupprättat den gamla
socialistrevolutionära terroristcentralen i Moskva under namn av
»Förbundet för Rysslands pånyttfödelse«.  Dess syftemål var att
arrangera lönnmord på Lenin och andra sovjetledare.  På Sidney Reillys
rekommendation började även det brittiska underrättelseväsendet förse
Savinkov med pengar till utbildning och beväpning av hans terrorister.

Men Reilly, som var en hängiven anhängare av tsarismen, hyste inget
förtroende för socialistrevolutionärerna, när det gällde att utse den
nya ryska regering som skulle träda i sovjetregimens ställe.  Med
undantag för Savinkov, vilken han betraktade som fullt pålitlig, kände
Reilly att socialistrevolutionärernas vänsterflygel representerade en
farlig radikal kraft.  En del av dem var kända för att stå i maskopi
med de oppositionella bolsjeviker som följde Trotskij.  Reilly var
inställd på att utnyttja dessa människor för sina egna syften, men han
var också besluten att utrota varje form av radikalism i Ryssland.
Han ville ha en militärdiktatur som det första steget till tsarismens
återupprättande.  Medan den brittiska spionen så- {s. 43} lunda
fortsatte att finansiera och uppmuntra de socialistrevolutionära
terroristerna och andra radikala antisovjetgrupper, ägnade han sig på
samma gång åt att omsorgsfullt bygga upp en egen konspirativ apparat.
Reilly avslöjade sedermera själv i sina memoarer hur denna fungerade:

»Det var av grundläggande betydelse att min ryska organisation inte
fick veta för mycket och att ingen del av den fick bli i stånd att
förråda en annan del.  Den var därför uppbyggd enligt
femmannasystemet, så att varje medlem endast kände fyra av de andra.
Jag själv, som var på toppen av pyramiden, kände dem alla, inte
personligen, men väl till namn och adress, och denna kännedom blev mig
sedermera till stor nytta.  Om sålunda någonting blev förrått, kunde
inte alla avslöjas, och avslöjandet kunde begränsas.«

I förbund med den tsaristiska officersföreningen, med resterna av
tsarens gamla hemliga polis, den bloddrypande ochranan, med Savinkovs
terrorister och liknande kontrarevolutionära element hade Reillys
organisation snart spänt sitt nät över hela Moskva och Petrograd.
Många av Reillys gamla vänner och bekanta från tsartiden slöt sig till
honom och visade sig vara till stor nytta.  Bland dessa vänner var
greve Tjuberskij,(¤¤¤¤¤¤) örlogsvarvsmagnaten som en gång anställt
Reilly som förbindelseman med de tyska varven, tsargeneralen Judenitj,
kaféägaren Sergej Balkov i Petrograd, balettdansösen Dagmara i vars
våning Reilly inrättat sitt högkvarter för Moskva, den förmögne
advokaten Grammatikov, som varit hemlig ochranaagent och nu blivit
Reillys förnämsta kontakt med socialistrevolutionära partiet, samt
Veneslav Orlovskij,(¤¤¤¤¤¤¤) en annan förutvarande ochranaagent, som
lyckats få anställning vid tjekan i Petrograd och som försett Reilly
med det falska tjekapass på namnet Sidney Georgevitj Relinskij, vilket
gav denne möjlighet att obehindrat resa vart som helst inom
Sovjetryssland.

Dessa och andra agenter, som till och med skaffade sig tillträde till
Kreml och Röda Arméns generalstab, höll Reilly fullständigt informerad
om alla sovjetregeringens åtgärder.  Den brittiske spionen kunde
skryta med att förseglade Röda-armé-order »lästes i London innan de
ännu hunnit öppnas i Moskva«.

Väldiga penningsummor till finansiering av Reillys operationer --- det
rörde sig om åtskilliga miljoner rubel --- hölls dolda i
balettdansösen Dagmaras moskvavåning.  Vid anskaffandet av dessa
pengar använde sig Reilly av brittiska ambassadens {s. 44} resurser.
Pengarna uppbringades av Bruce Lockhart och överlämnades till Reilly
av kapten Hicks från brittiska underrättelseväsendet.  Lockhart, som
av Reilly blev indragen i dessa transaktioner, avslöjade sedan i sin
bok »Som politisk agent« hur pengarna anskaffades:

»Det fanns talrika ryssar med undangömda förråd av rubler.  De var
överförtjusta att få byta ut dem mot anvisningar på Londonbankerna.
För att undgå alla misstankar samlade vi in rublerna genom en engelsk
firma i Moskva.  Den förhandlade med ryssarna, bestämde växelkursen
och skrev ut anvisningarna.  För varje transaktion lämnade vi den
engelska firman en officiell garanti för att det fanns täckning för
beloppet i London.  Pengarna överfördes till amerikanska
generalkonsulatet, där de överlämnades till Hicks, som
vidarebefordrade dem till den slutlige mottagaren.«

Utan att förbise en enda detalj gjorde den brittiske spionen upp en
utförlig plan för den regering, som skulle överta makten så snart
sovjetregeringen var störtad.  Reillys personliga vänner skulle spela
en betydelsefull roll i den nya regimen:

»Alla anstalter hade vidtagits för bildandet av en provisorisk
regering.  Min gode vän och medkämpe Grammatikov skulle bli
inrikesminister och få alla polis- och finansärenden under sin
domvärjo.  Min gamle vän och affärsförbundne Tjuberskij,(¤¤¤¤¤¤) som
lett ett av de största industriföretagen i Ryssland, skulle bli
kommunikationsminister.  Judenitj, Tjuberskij och Grammatikov skulle
utgöra en provisorisk regering för undertryckandet av den anarik, som
med största säkerhet skulle uppstå vid en dylik omvälvning.«

Det var Savinkovs terrorister som slog de första slagen i fälttåget
mot sovjetmakten.

När sovjetregeringens presskommissarie Volodarskij den 21 juni 1918
kom ut från ett arbetarmöte på Obuchovfabriken(¤¤¤¤) i Petrograd blev
han lönnmördad av en socialistrevolutionär terrorist.  Två veckor
senare, den 6 juli, följde mordet på den tyske ambassadören Mirbach i
Moskva.  Socialistrevolutionärerna syftade till att sprida skräck
bland bolsjevikerna och samtidigt påskynda ett tyskt angrepp, som de
trodde skulle betyda bolsjevismens undergång.

Mirbachs mördare var en socialistrevolutionär terrorist vid namn
Blumkin.  Han skaffade sig tillträde till tyska ambassaden förklädd
till tjekaofficer och under förevändning att varna Mirbach för en
komplott mot hans liv.  Den tyske ambassadören {s. 45} frågade Blumkin
hur mördaren ämnade gå till väga.  --- Så här! ropade Blumkin, ryckte
fram en pistol och sköt ambassadören.  Blumkin undkom genom att hoppa
ut genom fönstret och försvinna i en bil som stod och väntade på
honom.  Någon tid senare blev han Trotskijs personlige livdrabant.

Den dag då den tyske ambassadören blev mördad sammanträdde femte
allryska sovjetkongressen i Stora Operan i Moskva.  Allierade
observatörer satt i de förgyllda logerna och lyssnade till
sovjetdelegaternas tal.  Det låg spänning i luften inför vad som
skulle hända.  Bruce Lockhart, som satt i en loge tillsammans med
några andra allierade representanter och diplomater, förstod att
någonting betydelsefullt hade inträffat, när Sidney Reilly inträdde.
Den brittiske spionen såg blek och upprörd ut.  I hastiga viskningar
berättade han för Lockhart vad som hade hänt.

Det skott som dödade Mirbach var avsett som signal till en allmän
socialistrevolutionär resning över hela landet, stödd av fronderande
bolsjevikiska element.  Beväpnade socialistrevolutionärer skulle ha
besatt Operan och arresterat sovjetdelegaterna.  Men det hade kommit
något streck i räkningen.  Operan var nu omringad av rödarmister.  Det
hördes skottlossning på gatorna, men det var tydligt att
sovjetregeringen hade situationen i sin hand.

Medan Reilly talade letade han i sina fickor efter komprometterande
papper.  Han hittade ett, rev sönder det och svalde bitarna.  En
fransk hemlig agent, som satt bredvid Lockhart, gjorde likadant.

Några timmar senare steg en talare upp på Operans scen och meddelade,
att en sovjetfientlig kupp i syfte att med vapenmakt störta
sovjetregeringen snabbt hade slagits ner av Röda armén och tjekan.
Kuppmakarna hade inte fått något som helst stöd från befolkningens
sida.  Några tjog socialistrevolutionära terrorister, beväpnade med
bomber, gevär och kulsprutor, hade infångats och arresterats.  Många
av dem hade blivit dödade.  Ledarna hade antingen dödats, gömt sig
eller flytt.

De allierade representanterna i Operan underrättades om att de nu
tryggt kunde återvända till sina respektive beskickningar.  Gatorna
var säkra.

Senare kom nyheten om att en resning i Jaroslavl, avsedd att
sammanfalla med Moskvakuppen, likaledes hade slagits ner av Röda
armén.  Den socialistrevolutionäre ledaren Boris {s. 46} Savinkov, som
personligen ledde Jaroslavlresningen, hade med knapp nöd undgått att
bli infångad av sovjettrupperna.

Reilly var förbittrad och djupt besviken.  Socialistrevolutionärerna
hade gått till verket med sin sedvanliga otålighet och kortsynthet.
Han fann emellertid ingenting oriktigt i deras grundläggande tanke:
att sätta igång med en kupp i det ögonblick då de flesta av
sovjetledarna var samlade på ett och samma ställe för att övervara
någon kongress eller församling.  Idén om att fånga in alla de ledande
bolsjevikerna i ett enda svep tilltalade Reillys napoleonska fantasi.

Han började på fullt allvar planera dess förverkligande.


Den lettiska komplotten

Den kritiska augustimånaden 1918 genomförde de allierade sina hemliga
planer på intervention i Ryssland fullt öppet.  Den 2 augusti landsteg
brittiska trupper i Archangelsk i det föregivna syftet att »förhindra
att krigsförnödenheter föll i tyskarnas händer«.  Den 4 augusti intog
britterna oljestaden Baku i Kaukasien.  Några dagar senare landsteg
brittiska och franska styrkor i Vladivostok.  De följdes den 12
augusti av en japansk division och den 15 och 16 av två amerikanska
regementen, som i hast förts över från Filippinerna.

Stora delar av Sibirien var redan i händer på sovjetfientliga
styrkor.  I Ukraina hade den tsaristiske generalen Krasnov satt igång
med ett blodigt fälltåg mot sovjetmakten.  I Kiev anställde den tyske
marionetten hetman Skoropadskij massakrer i stor skala på judar och
kommunister.

Från norr, söder, öster och väster beredde sig det nya Rysslands
fiender på att mötas i Moskva.

De allierades få kvarvarande representanter i Moskva började förbereda
sin avresa.  Men de informerade inte sovjetregeringen därom.  Bruce
Lockhart skrev därom i »Som politisk agent«: »Det var en högst
egendomlig situation.  Ingen krigsförklaring var utfärdad, men
striderna var i full gång på en front som sträckte sig från Dvina till
Kaukasus«.  Och han tillade: »Jag hade flera samtal med Reilly, som
hade beslutat att stanna kvar i Moskva efter vår avresa«.

Den 15 augusti, samma dag som amerikanerna landsteg i Vladivostok,
fick Bruce Lockhart ett betydelsefullt besök.  Han skildrade sedermera
händelsen i sina memoarer.  Han var som bäst i färd med att äta
lunch(¤¤¤¤¤) i sin bostad nära brittiska ambas- {s. 47} saden, då det
ringde på dörren och betjänten anmälde att »två lettiska herrar«
önskade träffa honom.  Den ene var en liten, blek ung man vid namn
Schmidchen.  Den andre, en högrest, kraftigt byggd man med skarpa drag
och hårda stålgrå ögon, presenterade sig som överste Berzin, chef för
det lettiska Kremlgardet.

Besökarna lämnade Lockhart ett brev från kapten Cromie, den brittiske
marinattachén i Petrograd, vilken tog ytterst aktiv del i det
sovjetfientliga ränkspelet.  »Då jag alltid var på min vakt mot
provokatörer«, berättade Lockhart, »undersökte jag brevet mycket noga.
Det var otvivelaktigt från Cromie.«

Lockhart frågade besökarna vad de önskade.

Överste Berzin, som hade presenterat sig som chef för Kremlgardet,
berättade för Lockhart, att letterna visserligen hade understött
bolsjevikrevolutionen, men de hade ingen lust att slåss mot de
brittiska styrkor under general Poole, som nyss hade landstigit i
Archangelsk.  Och nu ville de komma till tals med den brittiske
agenten.

Lockhart gav dem inget besked, utan diskuterade först saken med
franske generalkonsuln Grenard, vilken, enligt Lockharts skildring,
rådde honom att träffa en överenskommelse med överste Berzin, men
samtidigt »akta sig för att på något sätt kompromettera oss själva«.
Nästa dag träffade Lockhart överste Berzin igen och gav honom en
skrivelse, så lydande:  »Var god och släpp bäraren av detta igenom de
engelska linjerna, då han har ett viktigt meddelande till general
Poole«.  Lockhart satte sedan överste Berzin i förbindelse med Sidney
Reilly.

»Två dagar senare«, berättar Lockhart, »anmälde Reilly för mig att
underhandlingarna med letterna förlöpte utan svårigheter och att
letterna ingalunda tänkte låta sig dras med i bolsjevikernas
sammanbrott.  Han framlade ett förslag om att han med letternas hjälp
kanske skulle kunna sätta i gång en kontrarevolution i Moskva.«

Mot slutet av augusti 1918 samlades en liten grupp av de allierades
representanter till en konfidentiell överläggning i ett rum på
amerikanska generalkonsulatet i Moskva.  Man valde det amerikanska
konsulatet, därför att alla övriga utländska samlingspunkter stod
under noggrann uppsikt från sovjetmyndigheternas sida.  Trots de
amerikanska landstigningarna i Sibirien intog sovjetregeringen
alltjämt en vänskaplig hållning gentemot Förenta staterna.  Över hela
Moskva hade plakat, som presenterade Woodrow Wilsons fjorton punkter,
slagits upp på framträdande platser.  En ledare i Izvestija hade
förklarat, att »endast amerikanerna förstod att bemöta bolsjevikerna
anständigt«.  Raymond Robins' verk hade ännu inte gått helt till
spillo.

Vid sammankomsten på amerikanska konsulatet presiderade franske
konsuln Grenard.  Britterna var representerade av Reilly och kapten
George Hill, en officer vid brittiska underrättelseväsendet, vilken
sänts ut för att samarbeta med Reilly.  Ett antal andra allierade
diplomater och hemliga agenter var närvarande, däribland den franske
journalisten René Marchand som var Paristidningen Figaros
Moskvakorrespondent.

Det var Sidney Reilly som sammankallat mötet, enligt vad han själv
berättat i sina memoarer, för att rapportera om framgången med sin
antibolsjevikiska verksamhet.  Han meddelade de allierade
representanterna, att han »köpt chefen för Kremlgardet överste
Berzin«.  Överstens pris hade varit två miljoner rubel.  Ett förskott
på 500.000 rubel i ryska pengar hade utbetalats till överste Berzin
genom Reilly, resten av summan skulle erläggas i engelska pund, när
översten hade presterat vissa tjänster och undkommit till de brittiska
linjerna vid Archangelsk.

--- Vår organisation är nu oerhört stark, förklarade Reilly.  Letterna
    är på vår sida och folket kommer att vara med oss så fort vi slår
    det första slaget.

Reilly meddelade vidare, att ett viktigt möte med den bolsjevikiska
centralkommittén skulle hållas på Moskvas Stora Teater den 28 augusti.
Där skulle sovjetstatens alla mera betydande ledare samlas inom en och
samma byggnad. Reillys plan var djärv, men enkel.

Som ett led i sin ordinarie tjänst skulle de lettiska vakterna
utposteras vid teaterns alla in- och utgångar under det bolsjevikiska
mötet.  Överste Berzin skulle till företaget utvälja män som var
»absolut pålitliga och hängivna vår sak«.  På given signal skulle
Berzins vakter stänga alla dörrar och hålla de i salen församlade i
schack med sina gevär.  Därpå skulle en »specialavdelning«, bestående
av Reilly själv och hans »inre krets av sammansvurna«, springa upp på
scenen och arrestera bolsjevikpartiets centralkommitté.

Lenin och de övriga sovjetledarna skulle skjutas.  Före avrättningen
skulle de emellertid förevisas offentligt på Moskvas gator, »så att
alla skulle få se att Rysslands tyranner var fångar«.

{s. 49}

När Lenin och hans kumpaner var undanröjda, skulle sovjetregimen ramla
ihop som ett korthus.  Det fanns »60.000 officerare« i Moskva, sade
Reilly, »vilka var redo att inställa sig så snart signalen ljöd« och
formera en armé, som skulle slå till inom staden medan de allierade
styrkorna angrep utifrån.  Den man som skulle stå i spetsen för denna
hemliga antibolsjevikiska armé under »general« Savinkov skulle dras
samman i norra Ryssland och »vad som fanns kvar av bolsjevikerna
skulle malas sönder mellan en övre och en undre kvarnsten«.

Detta var Reillys plan.  Den understöddes av såväl det brittiska som
det franska underrättelseväsendet.  Britterna stod i intim kontakt med
general Judenitj och var redo att förse honom med vapen och annan
utrustning.  Fransmännen understödde Savinkov.

De på amerikanska generalkonsulatet församlade allierade
representanterna fick veta vad de kunde göra för att bistå de
sammansvurna med spionage och propaganda och med att organisera
sprängning av livsviktiga järnvägsbroar kring Moskva och Petrograd, så
att sovjetregeringen avskars från varje hjälp som Röda armén kunde
försöka få fram från andra delar av landet.

När dagen för den väpnade kuppen nalkades, träffade Reilly regelbundet
samman med överste Berzin, utarbetade omsorgsfullt varenda liten
detalj i den slutgiltiga planen och träffade förberedelser för alla
tänkbara eventualiteter.  De höll på att lägga sista hand vid verket,
när de fick veta att mötet med den bolsjevikiska centralkommittén hade
uppskjutits från 28 augusti till 6 september.

--- Det gör ingenting, sade Reilly till Berzin.  Det ger mej bara mera
    tid för mina slutliga förberedelser.

Reilly beslöt fara till Petrograd och ta en allra sista översyn av sin
organisation i denna stad.

Några dagar senare for Reilly från Moskva till Petrograd.  Han reste
med tåget på sitt falska pass.


Sidney Reilly gör sorti

I Petrograd gick Reilly raka vägen till brittiska ambassaden för att
avge rapport inför marinattachén, kapten Cromie.  Reilly gav en hastig
översikt över läget i Moskva och redogjorde för revoltplanen.

{s. 50}

--- Moskva är i våra händer, sade han.

Cromie var förtjust.  Reilly lovade att skriva en fullständig rapport,
som hemligt skulle sändas till London.

Påföljande morgon började Reilly sätta sig i förbindelse med ledarna
för sin Petrogradorganisation.  Vid middagstiden(¤¤¤¤¤) telefonerade
han till den förutvarande ochranaagenten Grammatikov.

--- Vem är det? frågade Grammatikov; hans röst lät hes och onaturlig.

--- Det är jag, Relinskij, sade Reilly.

--- Vem? frågade Grammatikov.

Reilly upprepade sin pseudonym.

--- Jag har just nu besök av en som kommer med dåliga nyheter, sade
    Grammatikov tvärhugget.  Doktorerna har opererat för tidigt.
    Patientens tillstånd är allvarligt.  Kom genast, om ni önskar
    träffa mej.

Reilly skyndade sig hem till Grammatikov.  Han fann Grammatikov i färd
med att febrilt tömma sina skrivbordslådor och bränna upp papper i
spisen.

--- De idioterna har slagit till för tidigt! bröt Grammatikov ut, så
    fort Reilly kommit in i rummet.  Uritskij är död, mördad på sitt
    kontor klockan elva nu på morgonen.

Han fortsatte att riva sönder papper och bränna upp bitarna medan han
talade:  --- Det är en fruktansvärd risk för oss att stanna kvar här.
Jag är naturligtvis redan misstänkt.  Om någonting blir uppdagat före
allting annat, så är det ert och mitt namn.

Reilly ringde upp kapten Cromie på brittiska ambassaden och fick veta
att denne redan kände till mordet.  Uritskij, tjekans chef i
Petrograd, hade blivit skjuten av en socialistrevolutionär terrorist.
Allting var emellertid i bästa ordning för Cromies vidkommande.
Reilly föreslog dock försiktigtvis att de skulle träffas »på det
vanliga stället«.  Cromie förstod.  »Det vanliga stället« var Balkovs
kafé.

Reilly fördrev väntetiden med att förstöra diverse komprometterande
och onödiga dokument och att omsorgsfullt gömma undan sina koder och
andra papper.

Cromie kom inte till kaféet.  Reilly beslöt ta risken av ett besök på
brittiska ambassaden.  När han gick viskade han en varning till
Balkov:

--- Någonting måste ha gått galet.  Gör er beredd på att lämna
    Petrograd och sticka över gränsen till Finland.

{s. 51}

På Vladimirovskijgatan såg Reilly människor komma springande.  De dök
in i portgångar och sidogator.  Det mullrade av kraftiga motorer.  En
bil kom susande, fullpackad med rödarmister, så en till och ännu en...

Reilly skyndade på sina steg.  Han nästan sprang, när han svängde om
hörnet in på den gata, där brittiska ambassaden låg.  Så tvärstannade
han.  Framför ambassaden låg flera lik.  Det var döda sovjetpoliser.
Fyra bilar hade kört upp mittemot ambassaden, och tvärs över gatan
stod en dubbel kedja rödarmister.  Dörren till ambassaden var
lössliten från sina gångjärn.

--- Jaså, kamrat Relinskij, har du kommit för att titta på vår
    karneval?

Reilly snodde helt om och såg en ung, flinande rödarmist, som han
stött på åtskilliga gånger i sin roll som kamrat Relinskij från
tjekan.

--- Säj mej, kamrat, vad är det som har hänt? frågade Reilly hastigt.

--- Tjekan letar efter någon som heter Sidney Reilly, svarade
    soldaten.

Senare fick Reilly reda på vad som hänt.  Som en följd av mordet på
Uritskij hade sovjetmyndigheterna i Petrograd sänt en tjekaavdelning
för att stänga brittiska ambassaden.  En trappa upp var
ambassadpersonalen under kapten Cromies ledning i färd med att bränna
upp komprometterande papper.  Kapten Cromie rusade ner och riglade
dörren mitt för näsan på sovjetpolisen.  Denna bröt upp dörren, och
den desperate brittiske agenten spärrade trappuppgången med en
automatbrowning i vardera handen.  Cromie öppnade eld och dödade en
kommissarie och flera andra funktionärer.  Tjekamännen besvarade hans
eld.  Kapten Cromie föll med ett skott genom huvudet...

Reilly tillbringade resten av natten hemma hos en
socialistrevolutionär terrorist vid namn Sergej Dornoskij.  På
morgonen sände han ut Dornoskij för att rekognoscera och ta reda på
allt vad han kunde.  Dornoskij kom tillbaka med ett exemplar av det
kommunistiska partiorganet Pravda.

--- Blodet kommer att flyta i strömmar på gatorna, sade han.  Någon
    har skjutit Lenin i Moskva.  Men olyckligtvis missat.

Han räckte Reilly tidningen.  En flammande rubrik berättade om
anslaget mot Lenins liv.

När Lenin föregående kväll var på hemväg från Michelson- {s. 52}
fabriken, där han talat vid ett möte, hade en socialistrevolutionär
terrorist vid namn Dora Kaplan på kort håll skjutit två skott emot
honom.  Hon hade använt sig av förgiftade dumdumkulor.  Den ena hade
gått igenom Lenins lunga ovanför hjärtat.  Den andra hade gått igenom
Lenins lunga ovanför hjärtat.  Den andra hade gått in i halsen tätt
intill huvudpulsådern.  Lenin hade inte dött, men hans liv sades hänga
på en tråd.

Den revolver, som Dora Kaplan hade använt mot Lenin, hade hon fått av
Reillys medsammansvurne Boris Savinkov.  I sin bok »En terrorists
minnen« avslöjade Savinkov själv denna omständighet.

Med en liten automatpistol fäst i armhålan för alla eventualiteters
skull tog Reilly omedelbart tåget till Moskva.  Under färden köpte han
nästa dag en tidning på stationen Klin.  Nyheterna var de sämsta
tänkbara.  Där fanns en detaljerad redogörelse för Reillys hela
konspiration, däribland planen på att skjuta Lenin och de andra
sovjetledarna, besätta Moskva och Petrograd samt upprätta en
militärdiktatur med Savinkov och Judenitj i spetsen.

Reilly läste vidare med växande bestörtning.  René Marchand, den
franske journalisten som varit närvarande vid mötet på amerikanska
generalkonsulatet, hade informerat bolsjevikerna om allt som där hade
blivit sagt.

Men ännu återstod den värsta skrällen.

Överste Berzin, chefen för det lettiska gardet, hade utpekat kapten
Sidney Reilly som den brittiske agent, vilken med ett anbud på två
miljoner rubel sökt muta honom att ansluta sig till en sammansvärjning
för att mörda sovjetledarna.  Sovjettidningarna publicerade även den
skrivelse som Bruce Lockhart hade gett Berzin och som skulle släppa
denne genom de brittiska linjerna vid Archangelsk.

Lockhart hade blivit häktad av tjekan i Moskva.  Andra allierade
representanter och agenter hade anhållits och tagits i förvar.

Reillys signalement var anslaget över hela Moskva.  Hans olika
täcknamn --- Massino, Constantine, Relinskij --- var angivna i
efterlysningen.  Jakten hade börjat.

Trots den uppenbara fara han utsatte sig för fortsatte Reilly resan
fram till Moskva.  Han spårade upp balettdansösen Dagmara hemma hos en
kvinna som kallades Vera Petrovna, en medsammansvuren till Lenins
tilltänkta mörderska Dora Kaplan.

Dagmara berättade för Reilly, att hennes våning för flera {s. 53}
dagar sedan hade blivit genomsökt av tjekan.  Hon hade dock lyckats
gömma undan en del av Reillys konspirationspengar, två miljoner rubel
i tusenrubelsedlar.  Tjekamännen hade underlåtit att häkta henne,
varför visste hon inte.  De kanske trodde, att de med hjälp av henne
skulle kunna få tag på Sidney Reilly.

Men med Dagmaras två miljoner rubel till sitt förfogande var Reilly
inte något lätt byte.  Han häll sig ständigt i rörelse och gäckade
tjekan genom att uppträda än som grekisk köpman, än som avdankad
tsarofficer, än som sovjettjänsteman och än som vanlig kommunistisk
arbetare.

En dag mötte han sin tidigare Moskvamedarbetare kapten George Hill
från brittiska underrättelseväsendet, vilken likaledes hittills
lyckats undgå det bolsjevikiska fångstnätet.  De båda agenterna gick
igenom sina listor på namn och adresser.  Reilly upptäckte att en
betydande del av hans antibolsjevikiska organisation alltjämt var
intakt.  Han kände att det ännu fanns hopp.

Men i motsats till Reilly ansåg kapten Hill spelet förlorat.  Han hade
hört att att Sovjetrysslands och Storbritanniens regeringar var i färd
med att ordna utväxling av fångar.  Ryssarna skulle frige Lockhart och
andra mot att fri hemresa garanterades olika sovjetrepresentanter,
bland dem Maxim Litvinov, som de brittiska myndigheterna hade
arresterat i England.

--- Jag tänker anmäla mej, sade kapten Hill.  Och han rådde Reilly att
    göra sammalunda.  Men denne vägrade att erkänna sig slagen.

--- Jag far hem antingen rödskinnen tillåter det eller inte, sade han
    till kapten Hill.  Han slog vad med sin medsammansvurne att de om
    två månader skulle träffas på hotell Savoy i London.

Vad beträffar kapten George Hill, kom han mycket riktigt tillbaka till
England och skickades år 1919 av brittiska underrättelseväsendet att
tjänstgöra som förbindelseofficer hos general Anton Denikins vita
ryska arméer under interventionskriget mot Sovjetryssland.  Senare kom
kapten Hill att verka som specialagent för Henri Deterding, den
beryktade europeiske oljemagnaten, som hade den fixa idén att han
skulle förgöra Sovjetryssland och som ekonomiskt hjälpte Hitler att
komma till makten i Tyskland.  Den brittiska regeringen sände
sedermera ut George Hill i viktiga »diplomatiska« uppdrag i
Östeuropa.  År 1932 utkom i London en bok av Hill, vari han {s. 54}
skildrade en del av sina äventyr som spion i Sovjetryssland.  Den
hette »Go Spy the Land, Being the Adventures of I.K.8 of the British
Secret Service«.

På våren 1945 utsåg Churchills regering George Hill, som då hade
avancerat till generalmajor i brittiska armén, att som speciellt
sändebud fara till Polen.  General Hill skulle, förklarades det, verka
som brittisk observatör i Polen och rapportera till London om den då
mycket tilltrasslade politiska situationen.  Den provisoriska
regeringen i Warszawa tillät emellertid inte general Hill att komma in
i Polen.

Vad Reilly beträffar, så stannade han ännu i flera veckor i Ryssland,
samlade upp spionagematerial och bistod de ännu verksamma
sovjetfientliga elementen med råd och uppmuntran.  Efter att flera
gånger med yttersta nöd ha undgått att bli fast tog han sig med hjälp
av ett falskt tyskt pass till Bergen i Norge.  Därifrån seglade han
över till England.

Återkommen till London avgav kapten Reilly rapport inför sina
överordnade i brittiska hemliga underrättelseväsendet.  Han var full
av beklaganden över alla de möjligheter som gått till spillo:

--- Om René Marchand inte hade varit en förrädare --- om Berzin inte
    hade varit en stackare --- om expeditionstrupperna snabbt hade
    ryckt fram till Vologda --- om jag kunnat samordna min verksamhet
    med Savinkovs...

Men på en sak var Reilly säker.  Att England ännu var i krig med
Tyskland var ett stort fel.  Fientligheterna på västfronten måste
genast upphöra och ett förbund mot bolsjevismen upprättas.  Kapten
Sidney George Reilly ropade ut:

--- Fred, fred till varje pris.  Och sedan en enad front mot
    mänsklighetens verkliga fiender.


——— 

Anmärkningar vid avskrift år 2006:

(¤¤¤¤) Obuchov-fabriken har i den svenska pappersboken från 1951
stavats »Obutjov-fabriken«, antagligen därför att »ch« har uppfattats
som engelskans beteckning för tje-ljud.  Vi antar emellertid att »ch«
i »Obuchov« står för ach-ljud och inte tje-ljud, så att vi har rättat
stavningen av detta namn i avskriften år 2006.  Enligt ryska texten
förövades vidare mordet på Volodarskij inte den 21 utan den 20 juni
1918 samt inte på Obuchovfabriken utan vid ett möte med
järnvägsarbetare på en godsstation, så att namnet Obuchov inte
förekommer på motsvarande ställe där.

(¤¤¤¤¤) Lunch: detta engelska uttryck torde bättre översättas
med det såväl goda som välsmakande svenska ordet middag.
Middag är nämligen den måltid, man intar mitt på dagen, såsom
ordet genom sina sammansättningsled i sig själv antyder, vid
middagstid (och inte »lunchtid«).

(¤¤¤¤¤¤) Tjuberskij: Namnet skrives i denna översättning
Tjuberskij, men i tyska och ryska texten står
Schuberski respektive Sjuberskij; så vi det kan
tänkas, att namnet var Sjuberskij och icke
Tjuberskij.

(¤¤¤¤¤¤¤) Veneslav Orlovskij: Det skall nog vara
Vjatjeslav Orlovskij.  I tyska texten står
Wjatscheslaw och i den ryska Vjatjeslav.

------------------------------------------------------------------------

{s. 55}

FJÄRDE KAPITLET

Det sibiriska äventyret


Aide Mémoire

Den 2 augusti 1918 --- samma dag som de brittiska trupperna landsteg
vid Archangelsk --- erhöll generalmajor William S. Graves i Förenta
staternas armé, chef för åttonde divisionen i Fremontlägret vid Palo
Alto i Kalifornien, ett chiffrerat ilmeddelande från
krigsdepartementet i Washington.  Dess första mening lydde i
dechiffrerat tillstånd:

»Var god och inte meddela innehållet i denna skrivelse till någon
annan medlem av er stab eller till någon som helst annan.«

Meddelandet ålade i fortsättningen general Graves att »ta första och
snabbaste tåg från San Francisco till Kansas City och där gå till
Baltimorehotellet och fråga efter krigsministern«.

Där gavs inget skäl till varför generalen så brådskande blev kallad
till Kansas City och ingen antydan om hur länge han skulle vara borta
från sin post.  Men han var en garvad veteran och inte fallen för att
ställa frågor, när sådana tydligen inte var önskvärda.  Han packade
ner några saker i en liten resväska.  Två timmar senare susade han med
Santa Fé-expressen österut från San Francisco.

När generalen anlände till Kansas City, fann han krigsminister Newton
D. Baker väntande på stationen.

Krigsministern hade bråttom.  Han måste ta ett tåg om några minuter,
sade han.  Han förklarade i all hast för general Graves, varför denne
hade blivit kallad till detta hemlighetsfulla möte.
Krigsdepartementet hade utsett Graves till att ta befälet över en
amerikansk expeditionsstyrka, som omedelbart skulle avsändas till
Sibirien.  Krigsminister Baker lämnade därpå ett förseglat konvolut
till Graves och sade:

--- Det här innehåller den politik, som Förenta staterna för i
    Ryssland och som ni har att hålla er till.  Men ni får vara
    {s. 56} försiktig, för ni kommer att få vandra fram på ägg som är
    laddade med dynamit.  Gud vare med er och lycka till!

När general Graves på natten satt ensam på sitt hotellrum i Kansas
City, öppnade han det förseglade kuvertet.  Han fick fram ett sju
sidors aktstycke med den franska titeln »Aide Mémoire«.  Detta
memorandum saknade namnunderskrift, men i slutet stod orden:
»Utrikesdepartementet, Washington, den 17 juli 1918«.

Aide Mémoire började med en rad grova generaliseringar som att »det
amerikanska folket av hela sitt hjärta gick in för att vinna kriget«.
Det var nödvändigt, fastslog dokumentet, att Förenta staterna utan
knot samarbetade på alla tänkbara sätt med sina allierade mot
Tyskland.  Därefter kom Aide Mémoire in på huvudfrågan:

»Förenta staternas regering har efter upprepade och mycket ingående
prövningar av hela den ryska situationen kommit till den klara och
bestämda uppfattningen, att en militär intervention i Ryssland skulle
förvärra den rådande fruktansvärda förvirringen i landet snarare än
råda bot på den, skada landet snarare än hjälpa det, och att den inte
på något sätt skulle gagna vårt huvudsyfte, att vinna kriget mot
Tyskland.  Vi kan därför inte ta del i någon dylik intervention eller
i princip godkänna den.«

Detta var ett klart och tydligt politiskt konstaterande, som general
Graves av fullaste hjärta kunde instämma i.  Men varför sändes han då
att kommendera amerikanska trupper på rysk mark?  Förbryllad läste
generalen vidare:

»Så som Förenta staternas regering har uppfattat förhållandena är ett
militärt ingripande i Ryssland tillåtligt om det har till syfte att
hjälpa tjeckoslovakerna att konsolidera sina styrkor och komma till
framgångsrikt samarbete med sina slaviska fränder.«

Tjeckoslovaker?  I Ryssland?

»Jag gick till sängs«, skrev general Graves sedermera, när han
skildrade händelsen i sin bok »Ett amerikanskt äventyr i Sibirien«,
»men jag kunde inte somna utan bara låg och grubblade över vad andra
nationer väl kunde företa sig och varför jag inte fått någon
information om vad som försiggick i Sibirien«.

Om general Graves hade vetat svaren på de frågor som höll honom vaken,
skulle han ha känt sig ännu mera orolig denna sommarnatt i Kansas
City.


{s. 57}

Intriger i Vladivostok

Under tsarismens feodala styre hade det vida och sagolikt rika
sibiriska landet förblivit så gott som fullständigt outvecklat.  Stora
delar av detta ofantliga område, som sträckte sig från Europas gräns
till Stilla Havet och från Norra Ishavet till Afganistan, var helt och
hållet obebodda.  Tvärs över det vilda, knappt ens kartlagda landet
gick den enkelspåriga transsibiriska järnvägen som enda förbindelseled
mellan öst och väst.  Den som behärskade denna järnväg och en milsbred
landremsa på ömse sidor om den, den behärskade hela det asiatiska
Ryssland, en världsdel för sig av omätlig rikedom och strategisk
betydelse.

När Raymond Robins vid midsommartiden 1918 reste österut med den
transsibiriska järnvägen, hade han sett tågsätt med tjeckoslovakiska
soldater stå inväxlade på sidospåren.  Dessa tjecker, som förut varit
ovilliga kämpar i den österrikisk-ungerska armén, hade före
revolutionen i stora skaror deserterat över till de ryska linjerna.
Det kejserliga ryska överkommandot hade formerat dem till en tjeckisk
armé, som slogs sida vid sida med ryssarna mot de österrikiska och
tyska styrkorna.  Efter Kerenskijs fall hade sovjetregeringen på de
allierades begäran gått med på att transportera de tjeckiska trupperna
genom Ryssland till Vladivostok.  Från denna hamn skulle de skeppas
runt jorden för att sedan förena sig med de allierade styrkorna på
västfronten.  Över 50.000 av dessa tjeckiska soldater var utspridda
längs den mer än åttahundra mil långa järnvägssträckan från Kasan till
Vladivostok.

De tjeckiska soldaterna trodde att de skulle få komma till Europa och
där kämpa för Tjeckoslovakiens frihet, men deras ledare, de
reaktionära tjeckiska generalerna Gajda och Sirovy, hade andra
planer.  Med vissa allierade statsmäns tysta medgivande planerade
dess generaler att utnyttja de tjeckiska trupperna för att störta
sovjetregeringen.

Enligt det avtal som träffats mellan de allierade och sovjetregeringen
skulle tjeckerna under sin färd genom sovjetterritoriet överlämna sina
vapen till sovjetmyndigheterna.  Men den 4 juni 1918 hade ambassadör
David R. Francis i ett privat brev till sin son talat om att han
tänkte »om möjligt förhindra« avväpningen av de tjeckiska soldaterna.
Den amerikanske ambassadören tillade:

»Bortsett från ett sympatiuttalande av utrikesdepartementet {s. 58}
har jag inga instruktioner eller fullmakter från Washington att
uppmuntra dessa män till att vägra lyda sovjetregeringens order.  Men
jag har handlat på eget bevåg förr.«

På order av generalerna Gajda och Sirovy vägrade tjeckerna att avlämna
sin militära utrustning till sovjetmyndigheterna.  En rad samtidiga
sammanstötningar inträffade längs den transsibiriska banan.  De
välövade och rikligt utrustade tjeckiska trupperna besatte flera av de
städer där de var förlagda, störtade de lokala sovjeterna och
upprättade sovjetfientliga förvaltningar.

Under första veckan i juli iscensatte general Gajda med hjälp av ryska
kontrarevolutionärer en kupp i Vladivostok och upprättade en
sovjetfientlig regim i staden.  Längs gatorna uppklistrades en
proklamation, som var undertecknad av amiral Knight vid Förenta
staternas marin, viceamiral Kato vid japanska flottan, överste Pons
från franska beskickningen samt kapten Badjura från tjeckoslovakiska
armén, vilken satts till kommendant i den ockuperade staden.  I
proklamationen upplystes befolkningen om att de allierade makternas
intervention hade företagits »i en anda av vänskap och sympati för det
ryska folket«.

Den 22 juli 1918, fem dagar efter det USA:s utrikesdepartement hade
satt upp sitt Aide Mémoire om nödvändigheten av att sända amerikanska
trupper till Sibirien för att hjälpa till med inskeppningen av de
tjeckiska trupperna, skickade Dewitt Clinton Poole --- då amerikansk
konsul i Moskva, sedermera chef för utrikesdepartementet ryska
avdelning --- ett chiffertelegram till amerikanske konsuln i Omsk, så
lydande:

»Var god informera konfidentiellt de tjeckoslovakiska ledarna om att
det i fortsättningen ur politisk synpunkt skulle vara glädjande för de
allierade att se dem hålla sina nuvarande ställningar.  Samtidigt får
de inte hindras i att vidta alla militära mått och steg som
situationen kräver.  Det är i första han önskvärt att de försäkrar sig
om kontrollen över den transsibiriska järnvägen, och i andra hand att
de, om det visar sig möjligt,  på samma gång behåller kontrollen över
det territorium som de nu förfogar över.  Informera de franska
representanterna om att även franske generalkonsuln står bakom dessa
instruktioner.«

Den förevändning, som de allierade makterna hade för sin inmarsch i
Sibirien på sommaren 1918, var att de skulle skydda tjeckerna mot
oprovocerade överfall av Röda armén styrkor {s. 59} och av tyska
krigsfångar som beväpnats av bolsjevikerna.  Hela våren och sommaren
hade de brittiska, franska och amerikanska tidningarna varit fulla av
sensationella uppgifter om att bolsjevikerna beväpnade »tiotusentals
tyska och österrikiska fångar i Sibirien« för kamp mot tjeckerna.  New
York Times visste berätta, att enbart i staden Tomsk hade 60.000
tyskar försetts med militär utrustning av de röda.

Kapten Hicks från brittiska underrättelseväsendet, kapten Webster från
amerikanska Röda korset och amerikanska militärattachén i Peking,
Major Drysdale, for med sovjetmyndigheternas tillstånd till Sibirien
för att undersöka förhållandena.  Efter flera veckors noggranna
undersökningar kom de tre männen till en och samma slutsats, nämligen
att det inte fanns några beväpnade tyska och österrikiska fångar i
Sibirien.  Påståendena därom var, förklarade de tre officerarna,
medvetna propagandalögner i syfte att få till stånd en allierad
intervention mot Sovjetryssland.

Kapten Hicks', kapten Websters och major Drysdales avslöjanden
undanhölls den brittiska och amerikanska allmänheten.  Kapten Hicks
fick helt enkelt order att återvända till London och sattes sedan till
att samarbeta med kapten Sidney Reilly.  Förenta staternas
utrikesdepartement stoppade undan kapten Websters och major Drysdales
rapporter.

Den 3 augusti 1918 landsattes brittiska trupper i Vladivostok.

»Vi har kommit«, informerade brittiska regeringen det ryska folket den
8 augusti, »endast för att skydda er mot våldsdåd och ödeläggelse från
tyskarnas sida.  Vi önskar högtidligt försäkra er, att vi inte kommer
att behålla en enda fotsbredd av er mark.  Rysslands öde ligger i
ryska folkets egna händer.  Det självt och ingen annan har att
bestämma dess styrelseform och finna lösningen på dess sociala
problem.«

Den 16 augusti gick de första amerikanska avdelningarna i land.

»Militärt ingripande i Ryssland«, deklarerade Washington, »är i dag
berättigat endast för att i görlig mån skydda och hjälpa
tjeckoslovakerna mot de beväpnade österrikiska och tyska fångar, som
angriper dem, samt för att stödja de försök till självstyrelse och
självförsvar, i vilka ryssarna själva är villiga att motta hjälp.«

Samma månad landsatte japanerna friska stridskrafter.

»När japanska regeringen nu slår in på denna väg«, förkun- {s. 60}
nade Tokio, »står den fast i sin önskan att bevara och främja sina
vänskapliga förbindelser och vill understryka sin politik att
respektera Rysslands territoriella integritet och avhålla sig från
varje inblandning i dess nationella politik.«

Det japanska överkommandot hade förtänksamt försett de japanska
soldaterna i Sibirien med små ryska ordböcker, i vilka ordet bolsjevik
definierades som »barsuk« (grävling eller vilt djur) med tillägget:
»som bör utrotas«.


Terror i öster

Den 1 september 1918 anlände general Graves till Vladivostok för att
ta befälet över den amerikanska expeditionsstyrkan i Sibirien.  »Jag
landsteg i Sibirien«, skrev han efteråt i »Ett amerikanskt äventyr i
Sibirien«, »utan några förutfattade meningar om vad som borde eller
inte borde göras.  Jag hyste inga fördomar mot någon viss rysk
meningsriktning och jag ansåg mig vara i stånd att sköta mitt uppdrag
friktionsfritt och i bästa samförstånd med alla våra allierade.«

General Graves' instruktioner var de som han fått i Aide Mémoire,
nämligen att skydda den transsibiriska järnvägen, hjälpa de tjeckiska
styrkorna till att inskeppa sig i Vladivostok och avhålla sig från
inblandning i Rysslands inre angelägenheter.

Han hade knappast hunnit upprätta sitt högkvarter förrän han fick
besök av den tjeckiske ledaren, general Gajda, som genast började
sätta honom in i de ryska förhållandena.  Ryssarna, sade Gajda, kunde
inte styras »med mildhet och på övertygelsens väg, utan endast med
piskan och bajonetten«.  För att rädda landet från fullständigt kaos
var det nödvändigt att utrota bolsjevismen och ge makten åt en militär
diktator.  Gajda sade sig känna den rätte mannen för denna post,
nämligen amiral Alexander Vasiljevitj Koltjak, en tsaristisk
marinofficer, som kommit från Japan för att organisera en
sovjetfientlig armé och redan samlat avsevärda styrkor i Sibirien.
Under tiden måste general Graves hjälpa tjeckerna och de andra
sovjetfientliga arméerna att bekämpa bolsjevikerna.

Gajda förelade sedan general Graves en plan på omedelbar marsch fram
till Volga och ett angrepp på Moskva österifrån.  Denna plan, sade
Gajda, hade godkänts av hans franska och brittiska rådgivare och av
representanter för amerikanska utrikesdepartementet.

{s. 61}

General Graves talade om vilka order han fått från sin regering och
sade att han ämnade hålla sig till dem.  Han sade till Gajda, att så
länge han förde befälet komme inga amerikanska soldater att användas
mot bolsjevikerna eller på annat sätt blanda sig i Rysslands inre
affärer.

Gajda gick rasande ifrån honom.  En kort tid efteråt fick general
Graves ett annat besök av betydelse.  Denna gång var det general Knox,
som på sin tid understött Kornilov och nu förde befälet över de
brittiska styrkorna i Sibirien.

--- Ni håller på att få namn om er att vara de fattigas vän, varnade
    Knox general Graves.  Vet ni då inte att de bara är svin?

General Graves hade vad Raymond Robins kallade »utomhussinne«.  Han
föredrog själv att ta reda på saker och ting.  Han beslöt att försäkra
sig om förstahandsinformationer om det verkliga sakläget i Sibirien.
Hans underrättelsemän for redan omkring på landsbygden och kom
tillbaka med omfattande och utförliga rapporter över vad de
iakttagit.  Inom kort hade Graves kommit till den slutsatsen, att

»med ordet 'bolsjeviker' förstod man i Sibirien den stora massan av
ryska folket, och att använda trupper för att bekämpa bolsjevikerna
eller att beväpna, utrusta, försörja, bekläda eller betala vita ryssar
till att bekämpa dem var i högsta grad oförenligt med icke-inblandning
i Rysslands inre angelägenheter«.

På hösten 1918 stod redan över 7.000 man engelska trupper i norra
Sibirien.  Ytterligare 7.000 brittiska och franska officerare,
tekniker och soldater befann sig hos amiral Koltjak och hjälpte honom
att utbilda och utrusta hans vitryska,(¤¤) antibolsjevikiska armé.
Till britternas och fransmännens hjälp var där 1.500 italienare.
General Graves hade närmare 8.000 amerikanska soldater under sitt
befäl.  Men den ojämförligt största styrkan i Sibirien var japanerna,
vilka hade högtflygande planer på att helt för egen räkning lägga
beslag på Sibirien.  De japanska soldaterna uppgick till över 70.000.

I november hade amiral Koltjak med hjälp och stöd av sina brittiska
och franska vänner etablerat sig som Sibiriens diktator.  Amiralen, en
liten ettrig karl, som av en av sina kolleger beskrevs som »ett sjukt
barn, tydligen neurasteniker och ständigt under inflytande av andra«,
slog upp sitt högkvarter i Omsk och gav sig själv titeln »Rysslands
högste styresman«.  Den forne tsarministern Sasonov förkunnade, att
Koltjak var {s. 62} »den ryske Washington«, och blev genast hans
officielle representant i Paris.  Hymner till amiralens ära stämdes
upp i London och Paris.  Sir Samuel Hoare upprepade ideligen sin åsikt
att Koltjak var »en gentleman«.  Winston Churchill beskrev Koltjak som
»ärlig, omutlig, intelligent och patriotisk«.  New York Times såg i
honom »en stark och rättskaffens man« med en stabil och i hög grad
representativ regim.

Koltjaks regim blev av de allierade, särskilt England, frikostigt
försörjd med vapen, krigsförnödenheter och pengar.  »Vi sände till
Sibirien«, rapporterade general Knox stolt, »hundratusentals gevär,
hundratusentals miljoner patroner, hundratusentals uniformer,
patronbälten o.s.v.  Varje kula, som av de ryska soldaterna avfyrades
mot bolsjevikerna under detta år, var tillverkad i Storbritannien, av
brittiska arbetare, av brittiskt råmaterial och skeppad till
Vladivostok på brittiska kölar.«

En populär rysk visa från den tiden löd:

               »Brittisk uniform,
               epåletten fransk,
               tobaken japansk,
               Koltjak går till storm!«

General Graves delade inte de allierades hänförelse för amiral
Koltjaks regim.  Varje dag kom hans kunskapare med nya rapporter om
det skräckvälde Koltjak hade upprättat.  Amiralen hade 100.000 man i
sin armé, och ytterligare tusenden blev rekryterade vid hot om
arkebusering.  Fängelser och fångläger var överfulla.  Hundratals
ryssar, som opponerat sig mot den nya diktaturen, dinglade i
telegrafstolpar och träd utmed transsibiriska banan.  Och vida flera
var de som vilade i massgravar, som de tvingats gräva åt sig själva
innan Koltjaks bödlar mejade ner dem med kulsprutor.  Våldtäckt, mord
och plundring hörde till ordningen för dagen.

En av Koltjaks förnämsta medhjälpare, förre tsargeneralen Rosanov,
utfärdade följande instruktioner till sina trupper:

»1. Vid besättandet av byar, som förut hållits besatta av banditer
    (=sovjetpartisaner), skall banditrörelsens ledare såvitt möjligt
    infångas, och där man inte kan få tag på ledarna, men har
    tillräckliga bevis för närvaron av dylika ledare, skall var tionde
    person av befolkningen skjutas.

2. När trupperna marscherar genom ett samhälle och befolkningen inte
   vill informera dem om var fienden befinner sig, {s. 63} trots att
   den beretts tillfälle därtill, skall ett penningvite utkrävas av
   alla utan undantag.

3. De samhällen, där befolkningen gör väpnat motstånd mot våra
   trupper, skall brännas ner, hela den vuxna manliga befolkningen
   skjutas och all kvarbliven egendom, bostäder, vagnar o.s.v. tas i
   bruk av armén.«

När general Knox beskrev den officer som utfärdat dessa order, sade
han till general Graves:

--- Rosanov är en lymmel.

Utom av Koltjaks trupper härjades landsbygden av från japanskt håll
finansierade terroristband.  Bandens ledare var Kalmikov och atamanen
Grigorij Semjonov.

Överste Morow, som förde befälet över de amerikanska trupperna i
Transbajkalien, rapporterade att i en by, som besatts av Semjonovs
trupper, mördades varje man, kvinna och barn.  De flesta av byborna,
berättade översten, sköts ner »som kaniner«, när de flydde från sina
hem.  Män brändes levande.

»Semjonovs och Kalmikovs knektar«, berättade general Graves, »drog i
hägnet av japanska trupper fram som vilddjur genom landet, mördade och
plundrade befolkningen.  Ställde man en fråga angående dessa
bestialiska mord, fick man till svar att de mördade människorna var
bolsjeviker, och med denna förklaring tycktes världen låta sig nöja.«

General Graves uttalade öppet sin avsky för de illdåd som begicks av
de antibolsjevikiska trupperna i Sibirien.  Hans hållning väckte
mycket ont blod bland de vitryska, brittiska, franska och japanska
ledarna.

Den amerikanske ambassadören i Japan, Morris, som besökte Sibirien,
talade om för general Graves att utrikesdepartementet hade
telegraferat till honom att den amerikanska politiken i Sibirien
gjorde det nödvändigt att man understödde Koltjak.

--- Så nu, general, sade Morris, får ni lov att stödja Koltjak.

Graves svarade, att han inte hört ett ord från krigsdepartementet om
att han skulle stödja Koltjak.

--- Det är utrikesdepartementet och inte krigsdepartementet som
    bestämmer över det här, sade Morris.

--- Utrikesdepartementet, svarade Graves, bestämmer inte över mej.

Koltjaks agenter satte igång en propagandakampanj för att undergräva
Graves' anseende och framdriva hans återkallande från Sibirien.
Lögner och rykten spreds vitt och brett om hur {s. 64} generalen hade
blivit bolsjevik och hur hans trupper hjälpte kommunisterna.  Mycket
av denna propaganda var antisemitisk.  Här ett typiskt exempel:

»Förenta staternas soldater är besmittade med bolsjevism.  De flesta
av dem är judar från östra New York, vilka ju alltid agiterar för
uppror.«

Överste John Ward, en brittisk parlamentsledamot, som tjänstgjorde som
Koltjaks politiske rådgivare, förklarade offentligt att han, när han
besökte den amerikanska expeditionsstyrkans högkvarter, hade funnit
att »av sextio förbindelseofficerare och tolkar över femtio var ryska
judar.«

Vissa av general Graves' egna landsmän hjälpte till att sprida denna
propaganda.  I Graves' egna avslöjanden hette det:  »Amerikanske
konsuln i Vladivostok telegraferade dagligen till utrikesdepartementet
utan kommentarer de ärekränkande, lögnaktiga och plumpa artiklar om de
amerikanska trupperna som publicerades i Vladivostoktidningarna.
Dessa artiklar liksom kritiken av de amerikanska trupperna hemma i
Förenta staterna byggde på påståendet att de skulle vara
bolsjeviksinnade.  Denna beskyllning kunde inte vara grundad på någon
handling av de amerikanska trupperna, men samma beskyllning riktades
av Koltjaks anhängare, bland dem generalkonsul Harris, mot var och en
i Sibirien som inte stödde Koltjak.«

När förtalskampanjen stod på sin höjdpunkt, kom till general Graves'
högkvarter en speciell budbärare från general Ivanov-Rinov, som förde
befälet över samtliga Koltjaks styrkor i östra Sibirien.  Budbäraren
meddelade general Graves, att om han var villig att betala 20.000
dollar i månaden till Koltjaks armé, så skulle general Ivanov-Rinov
laga så det blev slut på propagandan mot Graves och hans trupper.

Denne general Ivanov-Rinov var en av Koltjaks mest barbariska och
sadistiska befälhavare.  Hans soldatesk i östra Sibirien slaktade hela
den manliga befolkningen på orter, som misstänktes för att ha hyst
»bolsjeviker«.  Den hade för vana att våldta kvinnor och piska dem med
laddstakar.  Den mördade åldringar, kvinnor och barn.

En ung amerikansk officer, som utsänts för att undersöka Ivanov-Rinovs
ogärningar, var så uppskakad av vad han fått se, att han efter att ha
rapporterat för Graves utbrast:

--- För guds skulle, general, sänd mej aldrig mer på någon expedition
    som den här!  Det var på håret att jag slängt av {s. 65} mej
    uniformen och förenat mej med dessa arma människor för att hjälpa
    dem så gott jag kunnat.

Då general Ivanov-Rinov kommit i trångmål genom en folkresning,
skyndade sig den brittiske regeringskommissarien sir Charles Eliot
till general Graves för att uttrycka sin oro över hur det skulle gå
med Koltjaks kumpan.

--- Folket får gärna för mej släpa fram Ivanov-Rinov här mitt för
    amerikanska högkvarteret och hänga honom i telefonstolpen därborta
    --- och ingen amerikan kommer att röra ett finger! sade general
    Graves bistert till sir Charles.

Mitt under detta inbördes- och interventionskrig, som spred sig över
Sibirien och hela Sovjetryssland, inträffade sensationella händelser i
Europa.  Den 9 november 1918 gjorde tyska matroser myteri i Kiel,
dödade sina officerare och hissade röd flagg.  Massdemonstrationer för
fred drog fram över Tyskland.  På västfronten förbrödrade sig
allierade och tyska soldater i ingenmansland.  Det tyska överkommandot
tiggde om vapenvila.  Kaiser Wilhelm II flydde till Holland och
överlämnade vid gränsen sitt kejserliga svärd till en förvånad ung
holländsk gränsvakt.  Den 11 november undertecknades
vapenstilleståndet.

Det första världskriget var slut.


——— 

(¤¤) Vitryssar, vitryska: här menas inte ifrån Vitryssland
härstammande personer (Vitryssland kallas i denna översättning för
Bjeloryssland) utan vitgardistiska ryssar.

------------------------------------------------------------------------

{s. 66}

FEMTE KAPITLET

Fred och krig


Fred i väster

Första världskriget fick ett brådstörtat slut.  Som den tyske
officeren kapten Ernst Röhm uttryckte det:  »Freden har brutit ut«.
Arbetarråd upprättades i Berlin, Hamburg och hela Bayern.  Arbetare
demonstrerade för fred och demokrati på gatorna i Paris, London och
Rom.  Revolutionen grep omkring sig i Ungern.  Balkan kokade av
bonderesningar.  Efter fyra fruktansvärda krigsår var lidelsefulla
utfästelser på allas läppar:  Aldrig mera krig!  No more war!  Nie
wieder Krieg!  Jamais plus de guerre!  Aldrig mer!

»Hela Europa är fyllt av revolutionens anda«, sade David Lloyd George
till fredskonferensen i Paris i sitt konfidentiella memorandum i mars
1919.  »Bland de arbetande råder en djup känsla inte bara av missnöje,
utan av vrede och revolt mot förkrigsförhållandena.  Hela den
nuvarande ordningen i sina politiska, sociala och ekonomiska yttringar
har dragits i tvivelsmål av folkets massor från Europas ena ände till
den andra.«

Massornas hopp och fåtalets fruktan koncentrerade sig kring två namn:
Lenin och Wilson.  I öster hade Lenins revolution sopat bort tsarismen
och inlett en ny era för det gamla ryska imperiets undertryckta
miljonmassor.  I väster hade Woodrow Wilsons torrt formulerade fjorton
punkter utlöst en storm av demokratiska förhoppningar och
förväntningar.

När Förenta staternas president satte sin fot på Europas bloddränkta
mark i december 1918, trängdes glada folkhopar för att kyssa hans
händer och kasta blommor för hans fötter.  Den nya världens president
hälsades av gamla världens folk som »mänsklighetens konung«,
»frälsare« och »fredsfurste«.  I den långe, magre professorn från
Princeton såg de en Messias, som kommit för att förkunna en ny,
strålande tidsålder.

{s. 67}

Tio miljoner män hade stupat i strid, tjugo miljoner var lemlästade
och nedbrutna, tretton miljoner civila hade dött av svält och
farsoter, och ytterligare miljoner drev utblottade och hemlösa omkring
bland Europas rykande ruiner.  Men nu var kriget äntligen slut och
världen lyssnade till fredens ord.

--- Min uppfattning om Nationernas förbund är att det skall verka över
    hela världen som mänsklighetens organiserade moraliska kraft, sade
    Woodrow Wilson.  Och i sitt öppningstal på fredskonferensen i
    Paris sade han vidare:  --- Det finns dessutom en röst, som kräver
    dessa definitioner av våra principer och syften, en röst, som för
    mej verkar mer gripande och manande än någon av de många bevekande
    röster, som fyller den upprörda luften i världen.  Det är det
    ryska folkets röst.

De fyra stora --- Woodrow Wilson, David Lloyd George, Georges
Clemenceau och Vittorio Orlando --- satte sig i början av januari 1919
ner i ett konferensrum vid Quai d'Orsay i Paris för att tala om
världens fred.

Men en sjättedel av jorden fanns inte representerad på
fredskonferensen.

Samtidigt med att fredsstiftarna talade förde tiotusentals allierade
soldater utan krigsförklaring ett blodigt krig mot Sovjetryssland.
Sida vid sida med Koltjaks och Denikins kontrarevolutionära vita
arméer kämpade de allierade trupperna mot den unga Röda armén på en
ofantlig stridsfront, som sträckte sig från de kala ishavsregionerna
till Svarta havet, från de ukrainska vetefälten till Sibiriens fjäll
och stepper.

En våldsam och fantastisk sovjetfientlig propagandakampanj drog fram
över Europa och Amerika på våren 1919.  Tidningen London Daily
Telegraph meddelade att »skräckväldet« i Odessa beledsagades av en
»den fria kärlekens vecka«.  New York Sun hade rubriken: »Sårade
amerikaner lemlästade med yxor av de röda«.  New York Times
rapporterade: »Ryssland under de röda ett gigantiskt dårhus ---
undkomna offer berättar, att rasande galningar drar omkring på gatorna
i Moskva och slåss med hundarna om kadavren«.  All världens tidningar,
allierade och tyska likadant, publicerade hemmagjorda »autentiska
dokument« som sade att i Ryssland »unga kvinnor och flickor ur de
borgerliga klasserna tvingades till kasernerna för att stå till
artilleriregementenas förfogande«.

Sanningsenliga rapporter om de verkliga förhållandena i Ryssland,
antingen de nu kom från journalister, hemliga agenter, diplomater
eller rentav generaler som Judson och Graves, {s. 68} undertrycktes
eller ignorerades.  Den som vågade ställa sig tvivlande inför den
sovjetfientliga propagandan blev automatiskt stämplad som »bolsjevik«.

Knappa två månader efter vapenstilleståndet syntes de allierade
ledarna redan ha glömt de syften, för vilka den stora striden hade
utkämpats.  Inför »bolsjevikfaran« fick alla andra hänsynstaganden
vika.  Den dominerade fredskonferensen i Paris.

Den franske överbefälhavaren över de allierade arméerna, marskalk
Foch, uppträdde på ett av fredskonferensens hemliga sammanträden och
krävde en snabb överenskommelse med Tyskland, så att de allierade
kunde sättas in i sina förenade krafter mot Sovjetryssland.  Den
franske marskalken förde Tysklands, Frankrikes dödsfiendes, talan.

--- Den rådande svåra situationen för Tysklands regering är väl känd,
    sade Foch.  I Mannheim, Karlsruhe, Baden och Düsseldorf griper
    rådsrörelsen snabbt omkring sig.  I detta ögonblick kommer
    Tyskland därför att godta varje villkor som de allierade
    uppställer.  Den tyska regeringen begär ingenting annat än fred.
    Det är det enda som kan tillfredsställa folket och göra det
    möjligt för regeringen att bemästra situationen.

Det var för att kunna slå ner den tyska revolutionen som det tyska
överkommandot tilläts att behålla en armé på 100.000 officerare och
soldater jämte det så kallade »svarta riksvärnet«, som bestod av
Tysklands bäst övade och utbildade soldater.  Det tyska överkommandot
fick därtill tillåtelse att ekonomiskt understödja underjordiska
nationalistligor och terroristgrupper med uppgift att döda, tortera
och skrämma rebelliska tyska demokrater.  Allt detta gjordes för att
»rädda Tyskland från bolsjevismen«.

Vad som avhöll de allierade arméerna från att marschera mot Berlin år
1918 och definitivt avväpna den tyska militarismen var de allierades
bolsjevikskräck, som skickligt utnyttjades av tyska politiker.
Marskalk Foch avslöjade i sina efterkrigsmemoarer, att de tyska
representanterna allt ifrån fredsförhandlingarnas början oupphörligen
åberopade sig på »den hotande bolsjevikinvasionen i Tyskland« för att
utverka fördelaktiga fredsvillkor.  General Wilson från brittiska
generalstaben berättade i sin »Krigsdagbok« från den 9 november 1918,
två dagar innan vapenstilleståndet undertecknades:
»Regeringssammanträde i kväll kl. 6.30--8.  Lloyd George läste upp två
telegram från Tigern (Clemenceau), i vilka {s. 69} denne skildrade
Fochs samtal med tyskarna.  Tigern var rädd att Tyskland skulle bryta
samman och bolsjevikerna få makten.  Lloyd George frågade mig om jag
inte föredrog vapenstillestånd framför en sådan utveckling.  Utan
tvekan svarade jag: Vapenstillestånd.  Hela regeringen var ense med
mig.  För oss är den verkliga faran inte längre tyskarna, utan
bolsjevikerna.

I ett ögonblick av klarsyn varnade Clemenceau själv fredskonferensen
för att »antibolsjevismen« bara var en skylt, som den tyska
generalstaben använde för att förvilla de allierade och rädda den
tyska militarismen.

--- Tyskarna använder bolsjevismen till buse att skrämma de allierade
    med, sade Clemenceau år 1919.

Under inflytande av Foch, Pétain, Weygand och andra glömde Tigern dock
snart sin egen varning och föll till föga för den antibolsjevikiska
hysteri som lamslog varje klart tänkande och demokratiskt handlande
hos de allierade fredsstiftarna.

General Max Hoffmann, förutvarande chef för de tyska arméerna på
östfronten och »hjälte« från Brest-Litovsk, vände sig till sin
hittillsvarande fiende marskalk Foch med en plan, enligt vilken den
tyska armén skulle marschera mot Moskva och tillintetgöra bolsjevismen
»vid dess källa«.  Foch gillade planen men föreslog att franska armén i
stället för den tyska skulle gå i spetsen för angreppet.  Han ville
mobilisera hela Östeuropa mot Sovjetryssland.

--- I Ryssland härskar för närvarande bolsjevism och fullständig
    anarki, yttrade Foch på fredskonferensen.  Mitt förslag är att vi
    bilägger alla ännu kvarstående tvister av betydelse på den västra
    sidan, så att vi blir i stånd att utnyttja våra samlade resurser
    för lösningen av östfrågan.  De polska trupperna skulle kunna
    sättas in mot ryssarna under förutsättning att vi förstärker dem
    genom leveranser av modern utrustning och maskinvapen.  Det tarvas
    stora styrkor, och dem kan vi få genom att mobilisera finnarna,
    polackerna, tjeckerna, rumänerna och grekerna jämte de ryska
    element som vi alltjämt kan räkna med.  Om vi gör detta kommer
    1919 att beteckna slutet på bolsjevismen.

Woodrow Wilson ville ha en hederlig uppgörelse med Ryssland.  Förenta
staternas president insåg det orimliga i att tala om världsfred, när
en sjättedel av jorden var utestängd från förhandlingarna.  Han yrkade
på att fredskonferensen skulle inbjuda sovjetdelegater att komma och
ta plats bland de allie- {s. 70} rade i ett försök att komma till
fredlig uppgörelse.  Om och om igen återkom Wilson till denna sin
tanke och sökte förjaga bolsjevismens spöke ur fredsmäklarnas hjärnor.

--- Det råder över hela världen en känsla av revolt mot de väldiga
    egendomsintressen som påverkar världsutvecklingen i såväl
    ekonomiskt som politiskt hänseende, sade Wilson varnande inför
    tiomannarådet vid ett av dess hemliga sammanträden i Paris.  Vägen
    till att råda bot på detta är enligt min mening ständiga
    meningsutbyten och en långsam reformprocess, men nu har världen i
    stor utsträckning blivit otålig över dröjsmålet.  Vi har i Förenta
    staterna män av den förträffligaste karaktär, om än inte av bästa
    omdömesförmåga, vilka sympatiserar med bolsjevismen därför att de
    i den ser den regim, som ger individen de möjligheter som de vill
    skapa.

Men Woodrow Wilson var omgiven av män, som var beslutna att till varje
pris bevara status quo.  Bundna vid sina hemliga imperialistiska
överenskommelser och ekonomiska avtal intrigerade de mot Wilson och
sökte överlista, sabotera och bedra honom vid varje steg han tog.  Det
fanns ögonblick av spänning, då han revolterade och hotade med att
över politikernas och militärernas huvuden överlämna sin sak åt
folket.

I Rom hade Wilson planerat att hålla ett uppseendeväckande tal från
Palazzo Venezias balkong, som vette ut mot det stora torg, där endast
två år senare Benito Mussolini skulle komma att predika för sina
svartskjortor.  De italienska monarkisterna, som fruktade den verkan
Wilsons ord skulle få på folket i Rom, hindrade folkmassan att samlas
på torget och kvävde alla sympatiyttringar under motivering att de var
inspirerade av »bolsjevikerna«.  Likadant gick det i Paris, där Wilson
fick stå i sitt hotellfönster hela morgonen och vänta på att få hålla
ett utlovat tal till Parisarbetarna.  Han visste inte att fransk polis
och militär hade utkallats för att hindra arbetarna att komma i
närheten av hans hotell.

Vart än Wilson vände sig i Europa var han omgiven av hemliga agenter
och propagandamakare, och bakom hans rygg spanns ändlösa intriger.

Var och en av de allierade makterna hade organiserat sin egen
spionageapparat speciellt för fredskonferensen.  På Place de la
Concorde 4 i Paris hade Förenta staternas militära underrättelseväsen
inrättat ett särskilt chiffreringskontor, där högt utbildade
officerare och omsorgsfullt utvald kontorspersonal dag och natt
arbetade med att uppsnappa och dechiffrera de {s. 71} övriga makternas
hemliga meddelanden.  Detta chiffreringskontor stod under ledning av
major Herbert O. Yardley, som sedermera i sin bok »Amerikas svarta
kammare« avslöjade hur autentiska rapporter från amerikanska agenter i
Europa, vilka skildrade det verkliga sakläget, avsiktligt undanhölls
president Wilson, i vars öron man ideligen tutade smutsig och
fantastisk antibolsjevikisk propaganda.

Major Yardley uppsnappade och dechiffrerade mer än en gång hemliga
meddelanden om komplotter för att sabotera Wilsons politik.  Och vid
ett tillfälle dechiffrerade han ett meddelande av ännu mera
uppseendeväckande och olycksbådande slag.  Major Yardley berättade
härom:

»Läsaren må föreställa sig den chock jag fick, när jag dechiffrerade
ett telegram, som berättade om en inom ententekretsar uppkommen plan
på att lönnmörda president Wilson genom att ge honom ett långsamt
verkande gift eller att infektera honom med influensa.  Vår sagesman,
som vi hyste det största förtroende för, bad myndigheterna att för
guds skull varna presidenten.  Jag har ingen möjlighet att kontrollera
om denna komplott verkligen existerade och i så fall om den lyckades.
Men kvar står som obestridligt faktum, att de första tecknen på
president Wilsons sjukdom visade sig medan han ännu var i Paris och
att han snart kom att falla offer för en smygande död.«


Fredskonferensen

På de tidigare sammanträdena med fredskonferensen i Paris fick
president Wilson en oväntad bundsförvant i sina försök att nå en
hederlig överenskommelse med Ryssland.  Storbritanniens
premiärminister David Lloyd George kom till Wilsons undsättning med en
rad bitande angrepp på Fochs och franske premiärministern Clemenceaus
sovjetfientliga planer.

--- På den tiden då tyskarna behövde varenda tillgänglig man för att
    förstärka sitt angrepp på västfronten, förklarade Lloyd George,
    var de tvungna att hålla en miljon man garnisonerade i några ryska
    provinser som bara var en obetydlig utkant av landet i dess
    helhet.  Och därtill var bolsjevismen svag och desorganiserad den
    gången.  Nu är den stark och har en fruktansvärd armé.  Finns det
    någon av de västallierade som är beredd att skicka en miljon man
    till Ryssland?  Om jag föresloge att sända ytterligare något
    tusental brittiska soldater till {s. 72} Ryssland för detta
    ändamål så skulle armén göra myteri.  Detsamma gäller för de
    amerikanska trupperna i Sibirien såväl som för de kanadensiska och
    franska.  Blotta tanken på att krossa bolsjevismen med militärmakt
    är rena galenskapen.  Och även om det skulle lyckas, vem skall då
    ockupera Ryssland?

Till skillnad från Wilson leddes den brittiske premiärministern inte
av några idealistiska bevekelsegrunder.  Han fruktade revolutionen i
Europa och Asien och som gammal politiker var den walesiske »räven«
mycket känslig för den brittiska folkstämningen, som våldsamt
uppreste sig mot vidare intervention i Ryssland.  Och han hade ett
ännu mera tvingande skäl för att opponera sig mot marskalk Fochs
planer.  Den brittiske generalstabschefen Henry Wilson hade nyligen i
en hemlig rapport till krigskabinettet hävdat, att den enda för
Storbritannien rimliga politiken var »att dra bort våra trupper från
Europa och Ryssland och koncentrera alla våra krafter i våra egna
kommande stormcentra England, Irland, Egypten och Indien«.  Lloyd
George fruktade att Foch och Clemenceau skulle söka upprätta fransk
hegemoni i Ryssland medan britterna hade händerna fulla på annat håll.

Den sluge brittiske premiärministern, som trodde att han möjligen
skulle kunna nå sina syften genom att man helt enkelt lämnade Ryssland
i fred för en tid, kom sålunda att understödja Förenta staternas
president, när denne krävde att man skulle söka komma överens med
bolsjevikerna.  Och Lloyd George skrädde inte orden på
fredskonferensens hemliga sammanträden.

--- Bönderna har anammat bolsjevismen av samma skäl som de bönder, som
    på sin tid anammade den franska revolutionen, nämligen att den
    gett dem jord, förklarade Lloyd George.  Bolsjevikerna har den
    reella regeringsmakten.  Förut erkände vi tsarregimen, fast vi
    redan då visste att den var genomrutten.  Vi gjorde det därför att
    den var den reella regeringen, men nu vägrar vi att erkänna
    bolsjevikerna.  Att tala om att vi själva skall utvälja
    representanterna för ett stort folk strider mot alla de principer
    som vi har slagits för.

President Wilson sade sig inte kunna förstå hur någon skulle kunna
bestrida vad Lloyd George hade sagt.  Han föreslog att man skulle
sammankalla en specialkonferens på ön Prinkipo eller annan lämplig
mötesplats för att undersöka möjligheterna för fred i Ryssland.  I
opartiskhetens intresse {s. 73} skulle delegater för både
sovjetregeringen och de antibolsjevikiska vita grupperna inbjudas att
deltaga.

Den franske »Tigern«, Georges Clemenceau, talesman för de franska
kapitalintressena i Tsarryssland och för generalstaben, reste sig för
att svara å interventionisternas vägnar.  Han visste att Lloyd Georges
spetsfundiga politik inte skulle komma att få något stöd från
Storbritanniens ledande kretsar, där militärerna och
underrättelseväsendet redan syltat in sig i kriget mot sovjetmakten.
Men han visste samtidigt att det med hänsyn till Wilson var nödvändigt
att slå ner Lloyd Georges argument genom att skarpt framhålla
bolsjevikerna.

--- Av princip, började Clemenceau, är jag inte för förhandlingar med
    bolsjevikerna, inte därför att de är brottslingar, utan därför att
    vi skulle upphöja dem till vår egen nivå genom att förklara dem
    värdiga att komma och förhandla med oss.

Och om det tilläts den franske premiärministern att så säga, så intog
Storbritanniens premiärminister och Förenta staternas president en
alltför akademisk och abstrakt ståndpunkt inför bolsjevikproblemet.

--- Bolsjevikfaran är mycket stor just nu, förklarade Clemenceau.
    Bolsjevismen sprider sig.  Den har trängt in i de baltiska
    provinserna och i Polen, och just nu på morgonen har vi fått
    mycket dåliga nyheter om dess spridning till Budapest och Wien.
    Italien är också i fara.  Faran är sannolikt större där än i
    Frankrike.  Om bolsjevismen efter att ha brett ut sig i Tyskland
    tar vägen genom Österrike och Ungern och når Italien, så står
    Europa inför en mycket stor fara.  Därför måste någonting göras
    mot bolsjevismen.

Clemenceau förlitade sig inte enbart på sin egen vältalighet.  Han bad
att som vittnen få framföra några »experter på bolsjevismen«.  Den
förste av dessa var ambassadör Noulens, som en gång varit ambassadör
Francis' vän i Petrograd och huvudman för de sovjetfientliga
intrigerna inom diplomatiska kåren.  Noulens presenterades för Wilson
och Lloyd George.

--- Jag ska nöja mig med att relatera fakta, sade ambassadör Noulens
    och satte omedelbart igång med en sensationell uppräkning av
    »bolsjevikiska illgärningar«.

--- Inte bara män utan också kvinnor har blivit skjutna, sade han.
    Alla slags illdåd har begåtts, människor har dränkts, avskurits
    näsa och tunga, stympats, bränts levande, släpats i
    narrprocession, överallt har förekommit våldtäkt och plundring.

{s. 74}

Han upprepade det febersjuka sladdret från den sovjetfientliga
diplomatkåren och de tsaristiska emigranterna:  --- Ett kompani av
professionella människoplågare har förlagts till Peter
Paulsfästningen.  Bolsjevikarmén är mer en pöbelhop än en armé.  Och
så har vi historien med kapten Cromie, den brittiske marinattachén,
som dödades när han försvarade brittiska ambassaden och vars lik i tre
dagar hölls utställt i ett fönster på ambassaden.  Terror, massmord,
sedeslöshet, korruption och fullständigt förakt för de allierade, det
är sovjetregimens kännemärken.  Och slutligen, sade ambassadör
Noulens, vill jag framhålla att bolsjevikregeringen är avgjort
imperialistisk.  Den syftar till att erövra världen och inte sluta
fred med någon regering.

Men hur mycket Noulens än ansträngde sig gjorde han intet större
intryck på Förenta staternas president.  Endast några dagar förut hade
en speciell amerikansk agent W.H. Buckler på Wilsons begäran haft ett
konfidentiellt samtal med Maxim Litvinov från sovjetregeringen.  I en
rapport, daterad den 18 januari 1919, informerade Buckler president
Wilson:

»Litvinov fastslog att sovjetregeringen var angelägen om varaktig
fred.  Den avskydde de militära rustningar och dyrbara fälttåg, som nu
hade påtvingats Ryssland efter fyra års utmattande krig, och ville
försäkra sig om huruvida Förenta staterna och de allierade verkligen
önskade fred.

Om så är fallet kan en fredsöverenskommelse lätt nås, då
sovjetregeringen enligt Litvinov är beredd att kompromissa på alla
punkter, även sådana som rör skyddet av förefintliga utländska
företag, beviljandet av nya koncessioner i Ryssland samt de ryska
utlandsskulderna.  Sovjetregeringens försonliga inställning står utom
allt tvivel.

I den mån Nationernas Förbund kan förhindra krig utan att uppmuntra de
reaktionära krafterna, kan det räkna på sovjetregeringens stöd.«

Buckler tillade, att det inom bolsjevikernas led fanns vissa element,
som var starkt emot sovjetregeringens fredspolitik.  Dessa
oppositionella element, sade Buckler, hoppades på ännu mera aktiv
allierad intervention, och han varnade för att med fortsättande av
dylik intervention spela dessa extremister i händerna.

Woodrow Wilsons fredsplan, understödd av Lloyd George, syntes på väg
att gå igenom trots Clemenceau och Foch.  Wilson sammanfattade sitt
förslag i en not, som han sände till {s. 75} sovjetregeringen och till
de vitgardistiska grupperna.  Sovjetregeringen accepterade utan vidare
Wilsons plan och var redo att sända delegater till Prinkipo.  Men, som
Winston Churchill senare uttryckte det, »ögonblicket var inte
gynnsamt« för fred i Ryssland.  Flertalet av de allierade ledarna var
övertygade om att sovjetregimen snart skulle bli störtad.  På sina
allierade gynnares hemliga inrådan vägrade de vita grupperna att
sammanträffa med sovjetdelegaterna på Prinkipo.

Stämningen på fredskonferensen slog om.  Lloyd George såg att han inte
kunde uppnå någonting och återvände helt tvärt till London.  I hans
ställe kom Winston Churchill, den ungdomlige brittiske krigs- och
flygministern, i hast till Paris för att ta de antibolsjevikiska
extremisternas parti.

Den gången liksom under de många kommande åren var Winston Churchill
den främste förespråkaren för det brittiska torypartiets
sovjetfientlighet.  Han fruktade att den ryska revolutionens idéer
skulle breda ut sig över det brittiska imperiets östliga regioner.
René Kraus skrev i sin biografi över Winston Churchill:

»De fem stora i Paris hade beslutat stödja den ryska
kontrarevolutionen.  Churchill fick i uppdrag att verkställa ett
program som han inte var ansvarig för.  Men obestridligt är att han,
när beslutet väl var fattat, var eld och lågor för dess utförande.  I
förening med generalstabschefen Henry Wilson utarbetade han en plan på
att utrusta och beväpna de olika vita arméerna från militära
överskottslager och hjälpa dem med militära specialister och
instruktörer.«

Det var då, det.  När Adolf Hitler kommit till makten i Tyskland,
insåg Churchill att nazismen utgjorde det verkliga hotet mot de
brittiska intressena i Europa och hela världen.  Utan att tveka
ändrade han sin hållning mot Sovjetunionen och började kräva en
allians mellan Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen för att
hejda den nazistiska aggressionens frammarsch.  När det nazistiska
Tyskland år 1941 började sin invasion i Sovjetunionen, var Churchills
röst den första att ropa ut över världen, att Rysslands strid var alla
fria nationers strid och kunde räkna på Storbritanniens stöd.  Men vid
slutet av andra världskriget började Churchill på nytt väsnas om
»bolsjevikfaran«

Men nu var det den 14 februari 1919, dagen innan Wilson skulle fara
tillbaka till Amerika för att möta kongressens isolationistblock, som
under senator Lodges ledning hade satt {s. 76} krokben för varje hans
försök att skapa ett system för samarbete och säkerhet i
världsmåttstock.  Wilson visste att han hade misslyckats i Europa och
fruktade att han skulle misslyckas i Förenta staterna.  Han var
desillusionerad, trött och djupt modfälld.

Winston Churchill presenterades för president Wilson av brittiske
utrikesministern A.J. Balfour, som tillkännagav att den brittiske
krigsministern hade kommit över till Paris för att klarlägga den
brittiska regeringens nuvarande synpunkter på Rysslandsproblemet.
Churchill gick omedelbart till angrepp mot Wilsons Prinkipo-plan.

--- Vi hade regeringssammanträde i London i går, varvid stor oro
    yppades inför den ryska situationen, särskilt med tanke på
    Prinkipomötet, sade Churchill.  Om endast bolsjevikerna infinner
    sig till konferensen, torde den knappast kunna leda till något
    gott.  Den militära synen på saken måste beaktas.  Storbritannien
    har i Ryssland soldater, som dödas i strid.

Wilson svarade Churchill:

--- Då herr Churchill har kommit hit från London så här just inför min
    avresa, anser jag mig böra uttala mina personliga tankar om denna
    sak.  Bland allt det ovissa i fråga om Ryssland har jag kommit
    till en mycket klar uppfattning på två punkter.  För det första
    att de allierade och förbundna makternas trupper inte uträttar
    någonting gott i Ryssland.  De vet inte för vem eller vad de
    slåss.  De stödjer inget hoppingivande försök att skapa ordning i
    landet.  De hjälper lokala rörelser som exempelvis kosackernas,
    som inte kan åstadkomma någonting utanför sitt eget område.  Jag
    har därför kommit till den slutsatsen, att de allierade och
    förbundna makterna bör dra tillbaka sina trupper från de olika
    delarna av ryskt territorium.

--- Och den andra punkten, fortsatte Wilson trött, gäller Prinkipo.
    Vad vi där söker få fram är inte något samröre med bolsjevikerna,
    utan klara informationer.  De rapporter om Ryssland som kommer
    från olika officiella och inofficiella källor är så motstridiga,
    att det är omöjligt att genom dem få en enhetlig bild av
    förhållandena i landet.  Ett möte med de ryska representanterna
    borde kunna kasta något ljus över situationen.

När Förenta staternas president hade slutat, replikerade Churchill:

--- Fullständigt bortdragande av alla allierade trupper vore en logisk
    och otadlig politik, men följden skulle bli att alla {s. 77}
    icke-bolsjevikiska arméer i Ryssland ginge under.  Deras numerär
    är för närvarande omkring 500.000, och trots att deras kvalitet
    inte är den bästa tillväxer de dock.  En dylik politik vore att ta
    bort axeltappen så att hela fordonet välter.  Sedan skulle det
    inte finnas något väpnat motstånd mot bolsjevikerna i Ryssland och
    ett ändlöst perspektiv av våldsdåd och elände skulle vara allt som
    återstår för hela detta land.

--- Men på sina håll är dessa stridskrafter och förnödenheter bara
    till hjälp åt reaktionärer, anmärkte Wilson.  Följaktligen, om de
    allierade tillfrågas om vad det är de understödjer i Ryssland, så
    kan de inte svara annat än att de inte vet det.

Churchill lyssnade artigt.

--- Jag skulle vilja veta, sade han, om rådet kommer att godkänna
    beväpnandet av de antibolsjevikiska styrkorna i Ryssland, om
    Prinkipokonferensen misslyckas?

Nedstämd, sjuk och övergiven av Lloyd George insåg Wilson att han stod
isolerad i en skara män, som var beslutna att gå sin egen väg.

--- Jag har redan förklarat för rådet hur jag skulle handla om jag vore
    för mej själv, sade Förenta staternas president.  Nu kommer jag
    emellertid att gå samman med de övriga.

Wilson for tillbaka till Förenta staterna för att utkämpa sin
tragiska, utsiktslösa kamp mot den amerikanska reaktionen.  Men han
gjorde ett sista försök att få till stånd en överenskommelse med
Ryssland.  På eget initiativ sände han William C. Bullit, en ung
tjänsteman i utrikesdepartementet och officiellt knuten till den
amerikanska fredsdelegationen i Paris, till Moskva för att söka
kontakt med Lenin och fråga sovjetledaren om han verkligen önskade
fred.  Bullit åtföljdes på detta sitt uppdrag av den framstående
amerikanske journalisten Lincoln Steffens, som återvände med sin
rapport i sju ord om Sovjetryssland:  »Jag har sett framtiden --- och
den fungerar!«  Bullit själv hade med sig Lenins fredsvillkor både för
de allierade och för de vita grupperna.  Lenin var mer än villig att
sluta fred, men hans förslag --- såsom Winston Churchill i sinom tid
kom att avslöja i sin bok »Världskrisen: efterskörden« ---
»behandlades med förakt« och »Bullit själv blev inte utan svårighet
desavuerad av dem som hade sänt honom«.  I Bullits förklaring, som han
avgav inför senatens utrikesutskott i september 1919, om varför Lenins
fredsvillkor ignorerades, hette det:

»Koltjak hade gjort en femton mils framryckning, och genast började
alla tidningar i Paris väsnas och skrika, att Koltjak {s. 78} skulle
vara i Moskva inom två veckor, och varenda människa i Paris, även,
måste jag tyvärr säga, medlemmar av den amerikanska delegationen,
förlorade allt intresse för fred i Ryssland, emedan man trodde att
Koltjak skulle intåga i Moskva och sopa bort sovjetregeringen.«

Utrikesminister Lansing intog Wilsons plats på fredskonferensen, och
tonen i diskussionerna undergick en märkbar förändring.  De allierade
representanterna kände inte längre något behov av att dölja vad de
hade i sinnet.

Clemenceau rekommenderade helt torrt konferensen att »övervinna
svårigheterna så diskret och tyst som möjligt«.  Prinkipofrågan borde
helt få falla och inte vidare nämnas.

--- De allierade har gett sig in i Prinkipoaffären, sade Clemenceau,
    och får nu se till att komma ur den.

Den brittiske utrikesministern Balfour kompletterade Clemenceau:

--- Det är nödvändigt att ställa bolsjevismen i så ofördelaktig dager
    som möjligt, inte bara inför den breda allmänheten, utan även
    inför dem som i bolsjevismen ser en demokrati, som har kommit på
    avvägar men har mycket gott i sig.

Varpå konferensen återupptog en bordlagd diskussion om de mest
effektiva metoderna att hjälpa de vita ryska arméerna mot
sovjetregeringen.

Churchill, som intagit Lloyd Georges plats vid konferensbordet,
föreslog omedelbart tillsättande av ett allierat högsta råd för ryska
frågor med politiska, ekonomiska och militära underavdelningar.  Den
militära avdelningen skulle »genast träda i verksamhet« med
utarbetandet av programmet för en stort upplagd väpnad intervention.


Golovins uppdrag

När Churchill nu satt som erkänd fast inofficiell överbefälhavare för
de allierade antisovjetarméerna, ägde en scenförändring rum i London,
där det under denna vår och sommar vimlade av vita ryska
specialemissarier i de brittiska regeringslokalerna vid Whitehall.  De
kom som representanter för amiral Koltjak, general Denikin och andra
vita ledare för att träffa de sista förberedelserna för det stora
dråpslaget mot sovjeterna.  De förde strängt hemliga underhandlingar
huvudsakligen med Winston Churchill och Samuel Hoare.  Churchill, som
ju var krigsminister, åtog sig att förse de vita ryska ar- {s. 79}
méerna med utrustning från Storbritanniens överskottslager av
krigsförnödenheter.  Hoare hade uppsikten över det diplomatiska
intrignätet.

Bland de vita ryska representanterna var sådana »demokratiska ryssar«
som den beryktade socialistrevolutionäre terroristen Boris Savinkov,
den tsaristiske furst Lvov och tsarens forne utrikesminister Sergej
Sasonov, vilken varit verksam som både Denikins och Koltjaks
representant i Paris.  Den 27 maj 1919 kunde Londontidningen Times
meddela:

»Herr Sasonov sammanträffade i går kväll med ett antal
parlamentsledamöter i underhuset.  Sir Samuel Hoare presiderade.  Herr
Sasonov ansåg utsikterna gynnsamma för bolsjevikregimens snara
störtande.  Han yttrade att ett erkännande av amiral Koltjaks regering
skulle betyda mycket för att påskynda detta händelseförlopp.  Han
uttalade ryssarnas djupa tacksamhet inte endast för den materiella
hjälp som Storbritannien gett dem, utan också för den brittiska
flottans insatser, då den räddat ett stort antal flyktingar.«

»De vita ryska arméernas officiella representant« vid det brittiska
krigsdepartementet var generallöjtnant Golovin.  Han hade anlänt
tidigt på våren med ett personligt introduktionsbrev till Winston
Churchill.  Strax efter sin ankomst till London konfererade han med
Samuel Hoare.  Bland de ämnen de diskuterade var frågan om Kaukasien
och då särskilt de stora oljeförekomsterna vid Groznyj och Baku.

Den 5 maj avlade Golovin, ledsagad av Hoare, sitt första besök i det
brittiska krigsdepartementet.  På Hoares inrådan uppträdde den ryske
officern i full uniform.  Han mottogs mycket hjärtligt av de brittiska
officerarna, som lyssnade med djupaste intresse när han skisserade
utvecklingen av de olika vita fälttågen i Ryssland.

Samma dag klockan halv sex på aftonen träffade Golovin samman med
Churchill.  Krigsministern talade vredgat om de brittiska liberalernas
och arbetarnas opposition mot den militära hjälpen till
antisovjetarméerna.  Han uttryckte dock förhoppningen att han trots
detta hinder skulle kunna ställa ytterligare 10.000 »frivilliga« till
förfogande för det norra fälttåget.  Han visste att man inom detta
stridsområde var i trängande behov av förstärkningar på grund av den
allvarliga demoralisering som hade satt in bland de brittiska och
amerikanska trupperna.

Churchill underströk också sin iver att hjälpa general Deni- {s. 80}
kin så mycket som möjligt.  Denikin kunde under alla omständigheter
räkna med 2.500 »frivilliga«, vilka skulle bistå honom som militära
instruktörer och tekniska specialister.  Beträffande den omedelbara
materiella hjälpen kunde Churchill tala om för Golovin, att 24
miljoner pund sterling (omkring 480 miljoner kronor) skulle fördelas
på de olika antibolsjevikiska fronterna och att Judenitj skulle få
tillräckligt med förnödenheter och vapen för att utrusta 100.000 man
för marschen mot Petrograd.  Och det skulle ordnas så att 500
tsaristiska officerare, vilka satt som krigsfångar i Tyskland, kunde
föras över till Archangelsk på brittisk bekostnad.

»Resultatet av samtalet överträffade alla mina förväntningar«
meddelade Golovin i den rapport han avgav för sina överordnade efter
sin återkomst till Ryssland.  »Churchill är inte bara sympatisör utan
en kraftfull och aktiv vän.  Största möjliga hjälp har tillförsäkrats
oss.  Nu gäller det för oss att visa engelsmännen, att vi kan gå från
ord till handling.«

Denna rapport hittades sedan av Röda armén i den vita
Murmanskregeringens hemliga arkiv och publicerades en kort tid
därefter i Londontidningen Daily Herald, varvid den orsakade stor
förvirring bland sovjetfientliga kretsar i England.

------------------------------------------------------------------------

{s. 81}

SJÄTTE KAPITLET

Interventionskriget


Preludium

På sommaren 1919 hade väpnade styrkor från fjorton stater utan
krigsförklaring ryckt in på Sovjetrysslands territorium.  De i
invasionen deltagande länderna var:


        Storbritannien           Serbien

        Frankrike                Kina

        Japan                    Finland

        Tyskland                 Grekland

        Italien                  Polen

        Förenta staterna         Rumänien

        Tjeckoslovakien          Turkiet


Sida vid sida med de sovjetfientliga inkräktarna kämpade de
kontrarevolutionära vita arméerna, ledda av gamla tsargeneraler, som
traktade efter att få återupprätta den feodala aristokrati som det
ryska folket hade störtat.

Angriparnas strategi var ambitiös.  De vita generalernas arméer, som
opererade samman med interventionstrupperna, skulle slå sig fram till
Moskva samtidigt från norr, söder, öster och väster.

I norr och nordväst, i Archangelsk Murmansk och de baltiska staterna
stod de brittiska styrkorna jämsides med general Nikolaj Judenitjs
vitgardistiska trupper.

I söder, med baser i Kaukasien och utmed Svarta havet, stod general
Anton Denikins vita arméer, frikostigt utrustade och förstärkta av
fransmännen.

I öster hade amiral Alexander Koltjaks styrkor, som leddes av
brittiska militära rådgivare, lägrat sig utmed Uralbergen.

I väster stod general Pilsudskis nyorganiserade polska arméer, ledda
av franska officerare.

De allierade statsmännen försökte på olika sätt förklara {s. 82}
varför deras trupper befann sig i Ryssland.  När deras soldater först
landsteg i Murmansk och Archangelsk, förklarade de allierade
regeringarna att trupperna kommit för att hindra att
krigsförnödenheter föll i tyskarnas händer.  Därefter upplyste de om
att deras trupper var i Sibirien för att hjälpa de tjeckoslovakiska
styrkorna att dra sig tillbaka från Ryssland.  Ett annat skäl som
framfördes för närvaron av allierade truppförband var att dessa
hjälpte ryssarna att »återställa ordningen« i deras oroliga land.
Ideligen förnekade de allierade statsmännen att de syftade till någon
väpnad intervention mot sovjetmakten eller inblandning i Rysslands
inre angelägenheter.

--- Vi ämnar inte lägga oss i de inre förhållandena i Ryssland,
    deklarerade brittiske utrikesministern Arthur Balfour i augusti
    1918.  Ryssarna får sköta sina inre affärer själva.

Den ironiske och alltför rättframme Winston Churchill, som själv hade
överinseendet över det allierade fälttåget mot Sovjetryssland, skrev
sedermera i sin bok »Världskrisen: efterskörden«:

»Befann sig då de allierade i krig med Ryssland?  Absolut inte, men de
sköt ner sovjetryssar så fort de fick se dem.  De stod som inkräktare
på rysk mark.  De satte vapen i händerna på sovjetregeringens
fiender.  De blockerade dess hamnar och sänkte dess krigsfartyg.  På
djupaste allvar önskade de och arbetade på dess fall.  Men krig ---
upprörande!  Inblandning --- skändligt!  De upprepade gång på gång att
det var dem fullkomligt likgiltigt hur ryssarna ordnade sina egna
angelägenheter.  De var opartiska --- pang!«

Den unga sovjetstaten kämpade för sitt liv mot en förkrossande
övermakt.  Landet var förhärjat och utblottat genom världskriget.
Miljoner var utblottade och uthungrade.  Fabrikerna var tomma, åkrarna
oplöjda, transportmedlen stod stilla.  Det syntes omöjligt att ett
sådant land skulle kunna överleva den ursinniga anstormen av en fiende
med stora, välutrustade arméer, väldiga ekonomiska reserver och fullt
upp med mat och andra förnödenheter.

Kringränd på alla sidor av främmande inkräktare och inifrån hotad av
ändlösa konspirationer drog sig Röda armén långsamt under förbittrat
motstånd tillbaka genom landet.  Det område, som behärskades av
Moskva, krympte ihop till en sextondel av Rysslands totala
territorium.  Det var en sovjetö i ett sovjetfientligt hav.


Fälttåget i norr

På försommaren 1918 hade specialagenter från brittiska
underrättelseväsendet anlänt till Archangelsk.  De hade order om att
förbereda en väpnad resning mot den lokala sovjetförvaltningen i denna
strategiskt betydelsefulla hamn.  De brittiska hemliga agenterna stod
under överinseende av kapten George Jermolajevitj Tjaplin, en
förutvarande tsarofficer som fått en befattning inom brittiska
marinen, och de genomförde med hjälp av kontrarevolutionära ryska
konspiratörer sina förberedelser för upproret.

Revolten utbröt den 2 augusti.  Dagen därpå besatte generalmajor
Frederick C. Poole, överbefälhavare för de allierade styrkorna i norra
Ryssland, Archangelsk med hjälp av en landstigningsstyrka som
understöddes av brittiska och franska krigsfartyg.  Samtidigt började
serbiska och vitryska trupper under befäl av överste Thornhill från
brittiska underrättelseväsendet marschera landsvägen från Onega för
att avskära Archangelsk--Vologda-järnvägen och falla de retirerande
bolsjevikerna i ryggen.

Efter att ha störtat Archangelsksovjeten tillsatte general Poole en
marionettregering, som kallades Nordrysslands Högsta Förvaltning och
leddes av en ålderstigen politikus, Nikolaj Tjajkovskij.

Inom kort började emellertid även denna sovjetfientliga förvaltning
synas alltför liberal i general Pooles och hans tsaristiska kumpaners
tycke.  De beslöt att göra sig kvitt de konstitutionella
formaliteterna och upprätta en militärdiktatur.

Den 6 september hade general Poole och hans ryska bundsförvanter
förverkligat denna sin plan.  Samma dag hade ambassadör David
R. Francis, som var på besök i Archangelsk, inbjudits till en parad
med en amerikansk bataljon.  När de sista leden av soldater tågat
förbi, vände sig general Poole till den amerikanske ambassadören och
sade liksom i förbigående:

--- Vi hade en revolution här i går kväll.

--- Vad tusan säger ni? utbrast ambassadör Francis.  Vem gjorde den?

--- Tjaplin, sade general Poole och pekade på den tsaristiske
    marinofficern, som hade verkställt den ursprungliga kuppen mot
    Archangelsksovjeten.  Francis vinkade till sig kapten Tjaplin.

{s. 84}

--- Hör nu, Tjaplin, vem var det som ställde till med revolution i går
    kväll? frågade ambassadören.

--- Jag, svarade Tjaplin lakoniskt.

Kuppen hade ägt rum kvällen förut.  Kapten Tjaplin och några brittiska
officerare hade i skydd av nattmörkret kidnappat president Tjajkovskij
och de övriga medlemmarna av Nordrysslands högsta förvaltning och
båtledes smusslat dem över till ett ensligt kloster på en närbelägen
ö.  Där hade kapten Tjaplin lämnat de ryska politikussarna under
väpnad bevakning.

Ett dylikt egenmäktigt förfaringssätt var lite för grovt till och med
för ambassadör Francis, som dessutom hade hållits i fullständig
okunnighet om komplotten.  Francis sade till general Poole att
amerikanska regeringen inte komme att godkänna denna kupp.

Inom tjugofyra timmar hade marionettministrarna förts tillbaka till
Archangelsk och deras »högsta förvaltning« återupprättats.  Francis
telegraferade till amerikanska utrikesdepartementet, att demokratin
genom hans ingripande hade återställts.

På vårsidan 1919 uppgick de brittiska styrkorna i Archangelsk och
Murmansk till 18.000 man.  Vid sin sida i striden hade de 5.100
amerikaner, 1.800 fransmän, 1.200 italienare, 1.000 serber och bortåt
20.000 ryska vitgardister.

När kapten John Cudahy vid den amerikanska expeditionskåren ---
sedermera diplomat och politiker och en svuren sovjetfiende ---
skildrade dessa dagars Archangelsk i sin bok »Archangelsk.  Det
amerikanska kriget mot Ryssland«, skrev han att »där var idel
officerare«.  Där fanns, berättar han, otaliga tsarofficerare
»dignande under tyngden av sina pråliga medaljer«, kosackofficerare
med sina höga grå mössor, färgglada kappor och rasslande sablar,
engelska officerare från Eton och Harrow, franska soldater i sina
stiliga skärmmössor och skinande stövlar, serbiska, italienska och
franska officerare.

»Och så naturligtvis«, skrev Cudahy, »fanns det massor av passoppar
för att blanka stövlarna, polera sporrarna och hålla allting i finaste
skick, och dessutom andra passoppar till att hålla officerarnas
klubblokaler i ordning och servera viskygroggarna.«

Dessa officerares belevade livsföring stod i skarp kontrast till deras
sätt att föra krig.

{s. 85}

Ralph Albertson, en KFUM-representant som var i norra Ryssland år
1919, skrev i sin bok »Strid utan krigsförklaring«:  »Vi använde
gasbomber mot bolsjevikerna.  Vi gjorde allt lymmelaktigt ofog vi
kunde hitta på när vi utrymde ett samhälle.  En gång sköt vi ner över
trettio fångar.  Och när vi hade infångat en kommissarie i Borok, kom
en sergeant och talade om för mig att han lämnat den döda kroppen
liggande helt avklädd på gatan med sexton bajonettstick i sig.  Jag
hörde en officer upprepade gånger mana sina män att inte ta några
fångar utan bara döda dem även om de infångades obeväpnade.  Jag såg
en avväpnad bolsjevikfånge kallblodigt skjutas ner, fast han inte
förorsakat något som helst besvär.  Natt efter natt plockade
arkebuseringsavdelningarna fram nya klungor av offer.«

De allierades meniga soldater var inte glada åt detta fälttåg mot
sovjetmakten.  De undrade varför de skulle slåss i Ryssland, när
kriget sades vara slut.  Det var svårt för det allierade befälet att
ge någon förklaring.  »I början tycket man inte att det var
nödvändigt«, berättade Cudahy.  »Men så kom överkommandot att tänka på
moralens betydelse och utfärdade proklamationer, som förbryllade och
förvirrade soldaterna mer än om man fortsatt med att ingenting säga.«

En av det brittiska högkvarteret i Nordryssland utfärdad proklamation,
som lästes upp för de brittiska och amerikanska trupperna, började med
följande ord:

»Bland trupperna synes råda en mycket oklar uppfattning om vad vi
kämpar för här i norra Ryssland.  Detta kan förklaras i några få ord.
Vi bekämpar bolsjevismen, som innebär ren och skär anarki.  Se bara på
Ryssland i nuvarande stund!  Makten är i händerna på ett litet fåtal,
mestadels judar.«

Stämningen bland trupperna blev alltmera spänd.  Bråk mellan
brittiska, franska och ryska vitgardister förekom allt oftare.
Myterier började utbryta.  När det amerikanska 339:e
infanteriregementet vägrade lyda order, sammankallade befälhavaren,
överste Stewart, sina soldater och läste upp de paragrafer i
krigslagen som stadgade dödsstraff för myteri.  Efter ett ögonblicks
uttrycksfull tystnad sporde översten om det fanns några frågor att
ställa.  En röst ur ledet sade:

--- Överste, varför är vi här och vart är det Förenta staternas
    regering vill komma?

Översten kunde inte svara på frågan.

Om förhållandena i norra Ryssland på sommaren 1919 rap- {s. 86}
porterade brittiske generalstabschefen Henry Wilson i britternas
officiella Blå bok:

»Den 7 juli utbröt öppet myteri vid 3:e kompaniet av slavo-brittiska
legionens första bataljon och vid 4:e nordengelska jägarregementets
kulsprutekompani, som låg i reserv på högra stranden av Dvina.  Tre
brittiska och fyra ryska officerare mördades och två brittiska och två
ryska officerare blev sårade.

Den 22 juli kom meddelandet om att det ryska regementet i
Onegadistriktet gjort myteri och överlämnat hela Onegafronten till
bolsjevikerna.«

I Förenta staterna stegrades oupphörligt folkkravet på att de
amerikanska soldaterna skulle dras bort från Ryssland.  Den aldrig
sinande strömmen av propaganda mot bolsjevikerna förmådde inte tysta
ned de hustrur och föräldrar, som inte kunde förstå varför deras män
och söner nu när kriget var slut skulle ligga ute i ett avlägset,
oklart och hemlighetsfullt fälttåg borta i Sibiriens vildmarker och i
den bistra, bitande kölden vid Murmansk och Archangelsk.  Under hela
sommaren och hösten 1919 kom delegationer från alla delar av Förenta
staterna till Washington för att tala med de valda
folkrepresentanterna och kräva att de amerikanska soldaterna i
Ryssland skulle sändas hem.  Detta krav gav eko i kongressen.

Den 5 september 1919 steg senator Borah upp i senaten och yttrade:

»Herr president, vi är inte i krig med Ryssland, kongressen har inte
förklarat krig mot den ryska regeringen eller det ryska folket.
Förenta staternas folk vill inte ha något krig mot Ryssland.  Och
dock, trots att vi inte befinner oss i krig med Ryssland, trots att
kongressen inte har förklarat krig för vi faktiskt krig mot det ryska
folket.  Vi har en armé i Ryssland, vi levererar utrustning och
förnödenheter till andra väpnade styrkor i detta land och vi är lika
fullständigt invecklade i fientligheter som om den konstitutionella
myndigheten hade blivit tillfrågad, krigsförklaring utfärdats och
nationen kallats under vapen.  Det finns varken juridiskt eller
moraliskt berättigande för offrandet av dessa liv.  Det är en
kränkning av de självklaraste principerna för ett fritt statsskick.«

Folken i England och Frankrike delade det amerikanska folkets
ogillande av kriget mot Sovjetryssland.  Det oaktat fortgick det icke
förklarade kriget mot Ryssland.


Fälttåget i nordväst

Vapenstilleståndet i november 1918 mellan de allierade och
centralmakterna innehöll i artikel 12 en föga publicerad klausul, som
stipulerade att tyska trupper skulle kvarstanna så länge som de
allierade fann det lämpligt inom alla de ryska områden som de
allierade hade besatt.  Det var underförstått att dessa trupper skulle
användas mot bolsjevikerna.  I de baltiska provinserna upplöstes
emellertid kaiserns armé mycket snabbt.  De krigströtta och upproriska
tyska soldaterna deserterade massvis.

Inför en snabbt växande sovjetrörelse i Lettland, Litauen och Estland
beslöt det brittiska överkommandot att koncentrera sin hjälp till de
vitgardistiska band som opererade i Baltikum.  Den man, som utsågs att
stå i spetsen för dessa band och sammanfoga dem till en militär enhet,
var generalen greve Rüdiger von der Goltz från tyska överkommandot.

General von der Goltz hade lett en tysk expeditionskår mot den finska
republiken på våren 1918 strax efter det landet hade erhållit sin
självständighet som ett resultat av den ryska revolutionen.  von der
Goltz hade åtagit sig det finska fälttåget på enträgen begäran av
chefen för de vita stridskrafterna i Finland, friherre Carl Gustaf
Mannerheim, en svenskättad aristokrat och förutvarande officer vid
tsarens hästgarde.  Med hjälp av von der Goltz' välbeväpnade trupper
störtade friherre Mannerheim den finska regeringen och erbjöd kaiser
Wilhelms svärson prins Friedrich av Hessen den finska tronen.  För att
undertrycka det finska folkets opposition upprättade von der Goltz och
Mannerheim en regim av terror.  På några veckor hade Mannerheims vita
garden avlivat omkring 20.000 män, kvinnor och barn, och tiotusentals
andra hade inspärrats i fångläger och fängelser, där många av dem dog
av tortyr, svält och umbäranden.

Som chef för den vitgardistiska armén i Baltikum satte von der Goltz
nu igång ett terrorfälttåg för att förinta sovjetrörelsen i Lettland
och Litauen.  Hans trupper skövlade väldiga landområden och anställde
massarkebuseringar av civilpersoner.  De lettiska och litauiska folken
hade föga militär utrustning och organisation att möta denna rasande
anstorm med.  Inom kort satt von der Goltz som oinskränkt diktator
över de båda nationerna.

Den amerikanska hjälpadministrationen under Herbert Hoo- {s. 88} vers
ledning ställde stora livsmedelslager till förfogande för de områden
som ockuperats av den tyske generalen von der Goltz' armé.

De allierade fann snart att de kommit in i en penibel situation.  Med
deras hjälp hade von der Goltz gjort sig till herre över det baltiska
området, men han var alltjämt en tysk general och följaktligen förelåg
risken att Tyskland genom honom skulle söka vinna kontrollen över de
baltiska staterna.

I juni 1919 beslöt britterna att ersätta von der Goltz med en general
som stod mera direkt under deras kontroll.

Sidney Reillys vän, den femtioåttaårige tsargeneralden Nikolaj
Judenitj, utnämndes till överbefälhavare för de reorganiserade vita
styrkorna.  Britterna gick med på att förse general Judenitj med den
militära utrustning som erfordrades för en marsch mot Petrograd.  De
lovade att som första skeppslast sända fullständig utrustning för
10.000 man, 15.000.000 patroner, 3.000 automatgevär samt ett antal
stridsvagnar och flygplan.

En av det brittiska underrättelseväsendets verksammaste agenter i det
norra stridsområdet var Paul Dukes, en intim medarbetare till kapten
Sidney Reilly.  Dukes lyckades tillvälla sig en befattning inom Röda
armén och verkade som antisovjetspion och sabotör bland de röda
styrkorna som stod mot Judenitj.  När den vita armén gick till angrepp
mot Petrograd, organiserade Dukes sprängning av broar, som var av
vital betydelse för Röda arméns reträtt, och han återkallade order om
förstöring av kommunikationsmedel, som underlättade Judenitjs
frammarsch.  Han höll Judenitj informerad om varje trupprörelse de
röda företog.  Han stod också i intim förbindelse med de väpnade
terrorister --- resten av Reillys organisation --- inne i Petrograd,
vilka väntade på att ingripa till de vitas hjälp i det ögonblick då de
trängde in i staden.  Dukes blev efter sin återkomst till London adlad
för sina bedrifter.  Senare skrev han en bok, »Röd skymning och
morgondag«, vari han skildrade sina äventyr som spion i Ryssland.  I
samarbete med Sidney Reilly översatte han i propagandasyfte Boris
Savinkovs »Den blacka hästen« och diverse andra sovjetfientliga ryska
skrifter.

Representanter för Herbert Hoovers amerikanska hjälpadministration
lovade att ställa livsmedel till förfogande för de områden som
besattes av general Judenitjs trupper.  Chefen för
hjälpadministrationens estniska avdelning, major R.R. {s. 89} Powers,
började en noggrann undersökning för beräknandet av de mängder
livsmedel som erfordrades för att säkerställa Petrograds intagande av
general Judenitjs vitryska armé.  Fartyg lastade med
hjälpadministrationens förnödenheter för utdelning i de områden, som
besatts av Judenitjs trupper, började anlända till Reval.

Under Judenitjs överbefäl igångsattes en avgörande offensiv mot
Petrograd.  Tredje veckan i oktober 1919 var Judenitjs kavalleri inne
i förstäderna.  De allierade regeringarna var övertygade om att
stadens fall bara var en fråga om dagar, kanske timmar.  Rubrikerna i
New York Times utmålade segern som vunnen:

Den 18 oktober:  Antiröda styrkor nu i Petrograd meddelas från
                 Stockholm.

Den 20 oktober:  Nytt meddelande om Petrograds fall.  Järnvägen till
                 Moskva avskuren.

Den 21 oktober:  Antiröda styrkor nära Petrograd.  Nyheten om stadens
                 fall motses varje timme i London.

Men just vid Petrograds portar blev Judenitj stoppad.  Den
revolutionära staden samlade sina krafter och slog tillbaka.
Judenitjs styrkor vacklade inför den våldsamma motstöten.

Den 29 februari 1920 meddelade New York Times:  »Judenitj lämnar
armén, reser till Paris med en förmögenhet på 100.000.000 mark«.

I en bil som förde brittisk flagg flydde Judenitj söderut från Estland
och lämnade de hopplösa vrakspillrorna av sin en gång så stolta armé
bakom sig.  Strödda skaror av hans soldater vandrade genom det
snötäckta landskapet och dog i tusental av svält, sjukdom och
umbäranden.


Fälttåget i söder

Medan Judenitjs styrkor trängde fram mot Petrograd, leddes angreppet
från söder av general Anton Denikin, en fyrtiofemårig tsarofficer med
distingerad min, gråsprängt hakskägg och grå mustascher.  General
Denikin uttalade efteråt om sin vita armé, att den »innerst inom sig
bar på en enda tanke, en enda levande förhoppning och önskan: att
frälsa Ryssland«.  Men bland det ryska folket var Denikins armé i
södra Ryssland mera känd för sina sadistiska krigföringsmetoder.

Alltifrån utbrottet av den ryska revolutionen hade Ukraina med sina
rika vetefält och Donlandet med sina väldiga kol- {s. 90} och
järnförekomster varit skådeplatsen för rasande strider.  Efter
upprättandet av den ukrainska sovjetrepubliken i december 1917 hade
ledaren för de sovjetfientliga elementen i Ukraina, general Simon
Petljura, bett det tyska överkommandot sända trupper för att hjälpa
honom störta den ukrainska sovjetregeringen.  Tyskarna, som med
lysande ögon betraktat Ukrainas väldiga livsmedelstillgångar, var inte
nödbedda.

Under befäl av fältmarskalk Hermann von Eichhorn strömmade tyska
trupper in i Ukraina.  von Eichhorn själv hade ett betydande
personligt intresse av fälttåget, ty hans hustru var grevinnan
Durnovo, en rik rysk adelsdam och en av de största jordägarna i
Ukraina.  Sovjetstyrkorna drevs bort från Kiev och Charkov, och en
»oberoende« ukrainsk marionettregering tillsattes under uppsikt av den
tyska ockupationsarmén och med general Petljura i spetsen.  Petljura
förklarade, att hans mål var att införa »nationell socialism«, och han
anstiftade en serie blodiga judepogromer över hela Ukraina.
Hänsynslösa straffåtgärder vidtogs för att undertrycka de
revolutionära ukrainska arbetarna och bönderna.

Den revolutionära rörelsen fortsatte emellertid att växa.  von
Eichhorn insåg att Petljura var oförmögen att bemästra situationen och
och ersatte hans regering med en militärdiktatur.  I spetsen för denna
nya marionettregim sattes von Eichhorns svåger, general Pavel
Petrovitj Skoropadskij, en hittills obemärkt rysk kavallerist, som
inte kunde tala ett ord ukrainska.  Skoropadskij fick titeln hetman
(hövitsman) över Ukraina.

Hetman Skoropadskij hade föga bättre tur än Petljura.  Innan 1918 gått
till ända flydde han förklädd till tysk privatman från Ukraina
tillsammans med den tyska ockupationsarmén, som blivit illa åtgången
av Röda armén och de ukrainska partisanerna.

Men tyskarnas avtåg betydde inte att problemen lösts för de ukrainska
bolsjevikerna.  Även de allierade hade understött de sovjetfientliga
rörelserna i södra Ryssland.  Hjälpen hade huvudsakligen lämnats till
de kontrarevolutionära styrkor, som sammanförts i Donkossackernas
»frivilliga armé« under befäl av Kaledin, Kornilov, Denikin och andra
förutvarande tsargeneraler, som flytt till södern efter
bolsjevikrevolutionen.

»Den frivilliga arméns« härnadståg möttes från början av allvarliga
motgångar.  Dess ursprunglige överbefälhavare general Kaledin begick
självmord.  Hans efterträdare general {s. 91} Kornilov drevs av
sovjetstyrkorna bort från Donlandet för att slutligen stupa i strid
den 13 april 1918.  General Denikin övertog befälet över den flyende
och till det yttersta utmattade »frivilliga armén«.

Just i den stund, då de vitas lycka syntes ha dalat, landsteg de
första brittiska och franska trupperna i Murmansk och Archangelsk, och
betydande leveranser från de allierade började strömma in över de
ryska gränserna till de vita arméerna.  Denikins hårt åtgångna armé
var räddad från upplösning.  Kompletterad och förstärkt stod den på
hösten 1918 redo att gå till offensiv mot sovjetmakten.

Den 22 november 1918, jämnt elva dagar efter det vapenstillestånd som
avslutade första världskriget, nåddes Denikins högkvarter i söder av
ett radiotelegram som meddelade att en allierad flotta var på väg till
Novorossijsk.  Dagen därpå ankrade allierade fartyg i denna
Svartahavshamn, och brittiska emissarier kom i land för att informera
Denikin om att rikhaltiga krigsförnödenheter skulle vara honom
tillhanda inom den närmaste framtiden.

Under de sista veckorna av 1918 besattes Odessa och Sevastopol av
franska trupper.  En engelsk flottavdelning ångade in i Svarta havet
och landsatte truppstyrkor i Batum.  En brittisk sjöofficer utnämndes
till generalguvernör över detta område.

Brittiska trupper hade för övrigt varit verksamma inom Rysslands
sydligaste delar sedan i juli 1918, då det brittiska överkommandot
hade sänt soldater från Persien till Turkestan för att biträda vid en
antibolsjevikisk resning, som leddes av mensjeviker och
socialistrevolutionärer.  En »transkaspisk exekutivkommitté« med
kontrarevolutionären Noi Jordania i spetsen hade inrättat sig som
marionettregering under brittisk överhöghet.  Ett avtal gjordes upp,
enligt vilket britterna fick förstahandsrätt till exporten av bomull
och olja från området som ersättning för hjälpen till de
kontrarevolutionära styrkorna.

Under franska överkommandots överinseende och rikligt utrustad med
brittisk krigsmateriel satte Denikin igång sin storoffensiv mot
Moskva.  Denikins högra hand vid denna offensiv var generalen baron
Wrangel, en lång, mager, militärisk karl med glesnat hår och kalla,
skifferblå ögon, beryktad för sin omänskliga grymhet.  Det hände att
denne Wrangel lät {s. 92} skjuta grupper av fångar, som tagits
obeväpnade, medan deras kamrater fick bevittna exekutionen och sedan
välja mellan att ansluta sig till hans armé eller bli skjutna.  När
Denikins och Wrangels trupper stormade in i den erövrade staden
Stavropol, var det första de gjorde att tränga in på ett sjukhus och
massakrera sjuttio sårade rödarmister.  Plundring var godkänd praxis i
Denikins armé.  Wrangel utfärdade egenhändigt order till sina soldater
om att deras krigsbyte skulle »fördelas lika« mellan dem.

Under framträngandet mot norr erövrade Denikins och Wrangels styrkor
Tsaritsyn (nu Stalingrad) i juni 1919 och nalkades Tula, 20 mil från
Moskva.  »Hela det bolsjevikiska systemet i Ryssland synes bryta
samman«, meddelade New York Times.  »Utrymningen av Moskva,
bolsjevismens förnämaste centrum, har börjat.«  Times skrev om
Denikin, att han »sopade undan allt i sin väg«, och om Röda armén att
den »flydde i vild panik«.

Men Röda armén följde en plan, som utarbetats av Stalin i hans
egenskap av medlem av den revolutionära militärkommittén, och satte
plötsligt in en motoffensiv.

Denikins styrkor blev fullkomligt överrumplade.  Efter några veckor
befann sig hela den södra vita armén på brådstörtad reträtt mot
Svarta havet.  Moralen bröt samman och Denikins trupper flydde i panik
och oordning.  Sjuka och döende blev liggande på vägarna.
Lasarettstågen saknade ofta medicinsk utrustning, läkare och
sköterskor.  Armén upplöstes i rövarband, som strömmade söderut.

Den 9 december 1919 sände general Wrangel en skräckslagen depesch till
Denikin, vari det hette:

»Detta är den bittra sanningen.  Armén har upphört att existera som
stridande förband.«

De första veckorna 1920 kom spillrorna av Denikins armé till hamnen
Novorossijsk vid Svarta havet.  Vita soldater, desertörer och civila
flyktingar strömmade in över staden.

Den 27 mars 1920, medan det brittiska slagskeppet Emperor of India och
den franska kryssaren Waldeck-Rousseau lät kanonerna spela över land
mot de framryckande röda kolonnerna, seglade Denikin bort från
Novorossijsk på ett franskt krigsfartyg.  Tiotusentals soldater från
Denikins armé trängdes samman kring dockorna och tittade hjälplöst på
hur deras befälhavare och officerare seglade sin kos.


Fälttåget i öster

Enligt interventionisternas storslagna plan skulle Koltjak sköta
kringränningen av Moskva österifrån, medan Denikin anföll staden från
söder.  Händelserna kom emellertid inte att utspelas planenligt.

Under våren och försommaren 1919 innehöll tidningarna i Paris, London
och New York talrika detaljerade skildringar av Röda arméns
förkrossande nederlag mot amiral Koltjak.  Några av rubrikerna i New
York Times lydde:

Den 26 mars: Koltjak förföljer den upprivna Röda armén.

Den 20 april: Rött sammanbrott i öster.

Den 22 april: Den röda regimen vacklar inför Koltjaks segrar.

Den 15 maj: Koltjak planerar framstöt mot Moskva.

Men den 11 augusti innehöll Times ett meddelande från Washington, vari
det hette:

»En hög regeringstjänsteman förklarade i kväll, att tiden nu var inne
att förbereda folket i den antibolsjevikiska världen på möjligheten av
ett nederlag för Koltjaks regim i västra Sibirien.«

Redan vid midsommaren befann sig amiral Koltjak på vild flykt undan
Röda arméns förintande angrepp.  Samtidigt hemsöktes hans trupper
oupphörligt bakom linjerna av en vitt utbredd och snabbt växande
gerillaverksamhet.  I november utrymde Koltjak sin huvudstad Omsk.  I
trasiga uniformer och utslitna stövlar släpade sig hans soldater fram
längs vägarna bort från Omsk.  Tusenden föll ur de ändlösa, eländiga
kolonnerna och dog i snön utmed vägen.  Järnvägslinjerna från Omsk var
blockerade av förstörda lokomotiv.  »De döda«, skrev en iakttagare,
»slängdes på sidan om banan, där de fick ligga och ruttna.«

Koltjak kom till Irkutsk med ett tåg som flaggade med Union Jack,
stjärnbaneret, de franska och italienska trikolorerna samt Japans
uppgående sol.

Befolkningen i Irkutsk revolterade den 24 december 1919, upprättade en
sovjet och arresterade Koltjak.  Tillsammans med hans person lade man
beslag på de väldiga skatter han fört med sig i ett speciellt tåg,
nämligen 5.143 lårar och 1.680 säckar med guldmynt, guldtackor,
dyrbarheter och värdepapper, vilket allt uppskattades till ett värde
av 1.150.500.000 {s. 94} rubel.  Koltjak ställdes av
sovjetmyndigheterna inför rätta, anklagad för landsförräderi.

--- Om ett skepp sjunker, sjunker det med man och allt, sade Koltjak
    inför rätten --- han önskade att han hållit sig kvar på sjön.  Han
    hävdade bittert att han blivit bedragen av »främmande element«,
    som övergett honom i den kritiska stunden.

Domstolen dömde Koltjak att skjutas.  Han avrättades av en
exekutionstropp den 7 februari 1920.  Ett antal av Koltjaks
medhjälpare flydde till japanerna.  En av dem, general Bakitj, sände
en sista hälsning till vitgardisternas konsul i Urga i Mongoliet:

»Förföljd av judar och kommunister har jag gått över gränsen«.


Polackerna och Wrangel

Trots de katastrofala bakslag de lidit satte de engelsk-franska
interventionisterna igång med ytterligare två offensiver mot västra
Sovjetryssland.

I april 1920 krävde polackerna att få hela västra Ukraina jämte den
ryska staden Smolensk och gick till anfall från väster.  De hade fått
rikhaltig militärutrustning från Frankrike och Storbritannien och ett
lån på 50.000.000 dollar från Förenta staterna.

Av den amerikanska hjälpadministrationens förråd ställde Herbert
Hoover för flera miljoner dollars värde till polackernas förfogande.
Senator James Reed från Missouri påtalade den 4 januari 1921 i senaten
att 40.000.000 dollar ur kongressens hjälpfonder hade »använts för att
hålla den polska armén i fält«.  En myckenhet av de pengar, som i
Förenta staterna insamlades för hjälp åt Europa, användes likaledes
till att understödja interventionen mot sovjetstaten.  Hoover
avslöjade själv detta i sin rapport till kongressen i januari 1921.
Kongressen hade ursprungligen anslagit 100.000.000 dollar till
hjälpändamål.  Hoovers rapport utvisade, att av 94.938.417 dollar
praktiskt taget alltsammans förbrukats i områden, som gränsade
omedelbart till Ryssland, eller i de delar av Ryssland, som hölls
besatta av vita arméer och allierade interventionstrupper.

Och nu ryckte polackerna in i Ukraina och besatte Kiev.  Men där blev
de hejdade och kastade tillbaka av Röda armén.

{s. 95}

Med de ryska trupperna tätt i hälarna drog sig polackerna hals över
huvud tillbaka.  I augusti stod Röda armén vid Warszawas och Lwows
portar.

De allierade regeringarna fick brått att ösa nya lån och leveranser
över polackerna.  Marskalk Foch sände i största hast sin stabschef,
general Maxime Weygand, att leda de polska operationerna.  Brittiska
stridsvagnar och flygplan strömmade i iltempo till Warszawa.  De röda
trupperna, som fördes av general Tuchatjevskij och krigskommissarie
Trotskij, hade försatt sig i en farlig belägenhet genom alltför
utsträckta förbindelselinjer.  Nu fick de ta konsekvenserna därav, när
den polska motoffensiven drev dem tillbaka längs hela fronten.  Vid
fredsslutet i Riga tvingades sovjetregeringen att till polackerna
avträda Västvitryssland och Västukraina.

Freden med Polen gav Röda armén fria händer att ta itu med baron
Wrangel, som hade efterträtt general Denikin som överbefälhavare i
söder och med franskt stöd gjort en framryckning från Krim norrut in i
Ukraina.  På senhösten 1920 hade han av de röda styrkorna drivits
tillbaka ut på Krim och korkats in där.  I november stormade de röda
Perekop, trängde in på Krim och körde Wrangels armé ut i havet.


Den siste överlevande

När Wrangels armé var förintad och interventionen i väster var slut
fanns det endast en främmande armé kvar på rysk mark, nämligen det
japanska kejsardömets.  Det såg ut som om Sibirien med alla sina
rikedomar skulle vara dömt att fullständigt falla i japanernas
händer.  Generalen, baron Tanaka, krigsminister och chef för Japans
militära underrättelseväsen, jublade:

--- Den ryska patriotismen har utsläckts genom revolutionen.  Så
    mycket bättre för oss!  Hädanefter kan sovjetmakten besegras
    endast genom utländska trupper av tillräcklig styrka.

Japan hade alltjämt över 70.000 man i Sibirien jämte hundratals
hemliga agenter, spioner, sabotörer och terrorister.  I den ryska
fjärran Östern fortsatte vitgardisterna att operera i det japanska
överkommandots hägn.  Den förnämsta bland dessa sovjetfientliga
styrkor var den banditarmé, som leddes av Japans kosackmarionett,
atamanen Semjonov.

Amerikanska påtryckningar tvingade Japan att gå försiktigt fram, men
den 8 juni 1923 undertecknade japanerna i {s. 96} Vladivostok ett
hemligt avtal med ataman Semjonov om att sätta igång en ny
storoffensiv mot sovjetmakten.  I avtalet stipulerades att Semjonov
sedan sovjeterna likviderats skulle få den fulla administrativa
makten.  Den hemliga överenskommelsen utmynnade i följande:

»När en stabil regeringsmakt upprättats i Fjärran Östern, skall
japanska medborgare ha förhandsrätt till jakt-, fiske- och
avverkningskoncessioner samt till exploatering av malm- och
guldförekomster.«

En av Semjonovs främsta medhjälpare, baron von Ungern-Sternberg, var
utsedd att spela en framträdande roll i det tilltänkta
krigsföretaget.

Det kom att bli det sista fälttåget i interventionskriget.

Generallöjtnanten baron Roman von Ungern-Sternberg var en bleklagd
baltisk adelsman med feminint utseende, blont hår och långa rödaktiga
mustascher.  Han hade vid unga år inträtt i tsarens armé, kämpat mot
japanerna år 1905 och därefter tillhört ett regemente kosackpolis i
Sibirien.  I första världskriget tjänade han under baron Wrangel och
dekorerades med Sankt Georgs-korset för sina stridsinsatser på
sydfronten.  Bland sina officerskolleger var han beryktad för sin
vilda oförvägenhet, sin omänskliga grymhet och sina anfall av tygellös
ilska.

Efter revolutionen hade baron von Ungern-Sternberg letat sig tillbaka
till Sibirien, där han tog befälet över ett kosackregemente, som
plundrade landsbygden och företog sporadiska krigståg mot de lokala
sovjeterna.  Han kom slutligen i förbindelse med japanska agenter, som
inviterade honom till Mongoliet.  Där ställde de till hans förfogande
en sammanrafsad armé av vitryska(¤¤) officerare, sovjetfientliga
kinesiska knektar, mongoliska banditer och japanska hemliga agenter.

I sitt högkvarter i Urga kom han att leva i en atmosfär av feodalt
banditvälde och despotism och började betrakta sig som en av ödet
utvald man.  Han gifte sig med en mongolisk prinsessa, utbytte sina
västerländska kläder mot en mongolisk dräkt av gult siden och påstod
sig vara en pånyttfödd Djingis-Khan.  Uppeggad av de japanska agenter
som ständigt omgav honom drömde han sig som härskare över en från
östern utgående ny världsordning som skulle slå ner på Sovjetryssland
och Europa och med eld och svärd och kanoner sopa bort alla spår av
»dekadent demokrati och judisk kommunism«.  Sadistisk och naivt
sinnesrubbad gjorde han sig skyldig till otaliga {s. 97} barbariska
grymheter.  En gång fick han syn på en vacker judisk kvinna i en liten
sibirisk stad och lovade tusen rubel till den man som skaffade honom
hennes huvud.  Han fick huvudet och betalade vad han lovat för det.

--- Jag ska plantera en aveny av galgar, som ska sträcka sej från
    Asien tvärs över Europa, förklarade baron von Ungern-Sternberg.

När han startade sitt fälttåg år 1921, utfärdade han från sitt
högkvarter i Urga en dagorder till sina soldater, vari sades:

»Mongoliet har blivit den naturliga utgångspunkten för ett fälttåg mot
Röda armén i Sovjetsibirien.

Kommissarier, kommunister och judar måste utrotas samman med sina
familjer.  Deras egendom måste konfiskeras.  Bestraffning av skyldiga
kan antingen vara av disciplinär art eller utmätas enligt de olika
graderna av dödsstraff.

'Sanning och skonsamhet' gäller inte längre.  Hädanefter kan endast
'sanning och skoningslös grymhet' komma ifråga.  Det onda, som tagit
överväldet i människans själ, måste ryckas upp med roten.«

I de vida ödsliga ryska gränstrakterna tog baronens fälttåg formen av
en serie stråtrövartåg, som lämnade efter sig brända byar och stympade
kroppar av män, kvinnor och barn.  De städer, som intogs av von
Ungern-Sternbergs trupper, blev skådeplatser för våldtäkt och
plundring.  Judar, kommunister och alla som misstänktes för att hysa
det ringaste demokratiska tänkesätt blev skjutna, torterade till döds
eller levande brända.

I juli 1921 satte Röda armén igång en kampanj för att göra slut på
baronens armé.  Efter en rad hårda sammanstötningar med växlande lycka
vann Röda armén och sovjetgerillan en avgörande seger.  von
Ungern-Sternbergs horder flydde och lämnade kvar det mesta av sina
kanoner, förråd och sårade.

I augusti blev von Ungern-Sternberg omringad.  Hans egen mongoliska
livvakt gjorde myteri och överlämnade honom till sovjettrupperna.  I
sin mongoliska sidendräkt fördes baronen till Novonikolajevsk (nu
Novosibirsk), där han ställdes inför sibiriska högsta domstolen som en
fiende till folket och offentlig rättegång inleddes.

Det blev en sensationell rättegång.

Hundratals arbetare, bönder och soldater --- ryssar, sibirja- {s. 98}
ker, mongoler och kineser --- trängdes i rättssalen.  Tusentals andra
stod utanför på gatan.  Många av dessa människor hade levat under
baronens skräckvälde, deras bröder, barn, hustrur och män hade blivit
torterade och skjutna.

Baronen intog sin plats och anklagelseakten lästes upp:

»Enligt Sibiriska revolutionskommitténs beslut av den 12 september
1921 ställes generallöjtnanten baron von Ungern-Sternberg,
förutvarande chef för asiatiska kavalleridivisionen, inför Sibiriska
revolutionsdomstolen anklagad för

1) att han ställt sig i de japanska erövringssträvandenas tjänst med
   sina försök att skapa en asiatisk stat och störta den
   transbajkaliska regeringen;

2) att han sökt störta sovjetmakten för att återupprätta monarkin i
   Sibirien och placera Michail Romanov på tronen;

3) att han brutalt mördat ett stort antal ryska bönder och arbetare
   samt kinesiska revolutionärer.«

Baronen gjorde intet försök att förneka sina ogärningar.
Avrättningar, tortyr, massakrer --- alldeles riktigt.  Hans förklaring
var enkel:

--- Det var ju krig.

Men, som japansk marionett?

--- Min avsikt, förklarade baron von Ungern-Sternberg, var att
    utnyttja Japan.

Han förnekade att han haft några landsförrädiska eller intimare
förbindelser med japanerna.

--- Den anklagade ljuger, sade sovjetåklagaren Jaroslavskij, om han
    påstår sig inte ha haft några förbindelser med Japan.  Vi har
    bevis på den saken.

--- Jag hade förbindelser med japanerna, medgav baronen, på samma sätt
    som jag hade förbindelser med Chang Tso-lin.  Även Djingis-Khan
    uppvaktade Van-Khan innan han slog under sig dennes rike.

Baronens »förbindelser« med Chang Tso-lin, den beryktade kinesiske
krigsherren, hade bland annat bestått i ett avtal, enligt vilket
baronen för att iscensätta en »reträtt« inför Changs styrkor skulle få
tio procent av de 10.000.000 mexikanska dollar, som Chang lyckades
utpressa av Peking-regeringen.

--- Vi lever inte i tolfte århundradet nu, sade sovjetåklagaren, och
    vi är inte här för att döma Djingis-Khan.

--- I tusen år, skrek baronen, har släkten von Ungern-Sternberg
    befallt över andra.  Den har aldrig tagit order av någon.

{s. 99}

Han tittade övermodigt ut över de mot honom vända soldat-, bonde- och
arbetaransiktena i rättssalen.

--- Jag erkänner ingen arbetarmyndighet.  Hur kan en man, som aldrig
    ens haft en vanlig dräng i sin tjänst, tala om att regera?  Han är
    ju oduglig att befalla.

Åklagaren Jaroslavskij föredrog en lång redogörelse över von
Ungern-Sternbergs förbrytelser --- straffexpeditioner mot judar och
sovjetvänliga bönder, avhuggning av armar och ben, nattliga färder
över steppen med brinnande människokroppar som facklor, förintandet av
byar, det omänskliga massakrerandet av barn.

--- De var för röda i min smak, förklarade baronen kallt.

--- Varför lämnade ni Urga? frågade åklagaren.

--- Jag hade bestämt mig för att rycka in i Transbajkalien och förmå
    bönderna att göra uppror.  Men så blev jag ju tagen till fånga.

--- Av vem?

--- Några mongoler förrådde mig.

--- Har ni aldrig frågat er varför de handlade som de gjorde?

--- Jag blev förrådd.

--- Ni medger väl, att ert fälttåg slutade på samma sätt som alla de
    övriga försök, vilka på senare tid gjorts för att störta vår
    arbetarregim?  Och ni medger väl, att av alla dessa försök att nå
    samma mål som det ni syftade till, så var ert det sista?

--- Ja, sade baronen.  Mitt försök var det sista.  Jag skulle tro att
    jag är den siste överlevande.

Före september månads utgång avkunnade sovjetdomstolen sitt utslag.
Baron Roman von Ungern-Sternberg, »den siste överlevande« av de vita
krigsherrarna, blev skjuten av en exekutionsavdelning ur Röda armén.

Ataman Semjonov och spillrorna av den japanska marionettarmén flydde
över sovjetgränsen in i Mongoliet och Kina.

Innan ännu ett år gått till ända, var sovjetterritoriet slutgiltigt
befriat även från japanerna.  Den 19 oktober 1922 slöt Röda armén
ringen kring Vladivostok.  De japanska ockupationstrupperna i staden
gav upp och överlämnade alla sina militära förråd.  Japanska
transportfartyg med de sista japanska soldaterna ombord lämnade nästa
dag Vladivostok.

»Vårt beslut att utrymma«, tillkännagav det japanska
utrikesdepartementet, »bevisar att Japan är en icke aggressiv
nation,(¤) som strävar efter att bevara freden i världen.«


——— 

Anmärkningar vid avskrift år 2006:

(¤¤) Vitryska officerare: här menas inte officerare från
Vitryssland (som i denna översättning kallas Bjeloryssland och inte
Vitryssland), utan vitgardistiska ryska officerare.  I tyska
översättningen står på motsvarande ställe »aus weißgardistischen
Offizieren« och i den ryska »iz bjelogvardejskich
ofitserov« (»av vitgardistiska officerare«).

(¤) Nation: här menas egentligen inte nation utan
stat eller land, men det engelska ordet »nation« har
kommit till användning i översättningen, trots att det engelska ordet
»nation« inte betecknar samma sak som det svenska »nation«; de ser
bara likadana ut.  Sovjetunionen var ju t.ex. inte en nation utan
omfattade liksom det kejserliga Ryssland flera.  I den ryska
översättningen står också mycket riktigt på motsvarande ställe
»nje agressivnaja strana« (»ett icke aggressivt land«).  Se i
J.V. Stalin: »Marxismen och den nationella frågan«
(Moskva 1950) bl.a. om vad, en nation är.

------------------------------------------------------------------------

{s. 81}

SJUNDE KAPITLET

Ett bokslut

Två och ett halvt års blodigt interventions- och inbördeskrig hade
medfört omkring 7.000.000 ryska mäns, kvinnors och barns död genom
strid, hunger och sjukdom.  Landets materiella förluster uppskattades
sedermera av sovjetregeringen till 60.000.000.000 dollar, en summa som
vida översteg tsarismens skuld till de allierade.  Inkräktarna
betalade aldrig något skadestånd.

Endast få officiella siffror har angivits över vad kriget mot Ryssland
kostade de allierade ländernas skattebetalare.  Enligt ett memorandum,
utfärdat av Winston Churchill den 15 september 1919, hade
Storbritannien offrat nära 100 miljoner pund sterling och Frankrike
mellan 30 och 40 miljoner pund enbart på general Denikin.  Det
brittiska fälttåget i norr kostade 18.000.000 pund.  Japanerna medgav
en kostnad av 900.000.000 yen för deras intervention med 70.000 man i
Sibirien.

Vad låg det då för motiv bakom detta gagnlösa och kostsamma icke
förklarade krig?

De vita generalerna slogs oförblommerat för att återupprätta sitt eget
Stor-Ryssland, för sina jordegendomar, sina profiter, sina
klassprivilegier och sina epåletter.  Det fanns några få uppriktiga
fosterlandsvänner ibland dem, men de vita arméerna behärskades till
överväldigande del av reaktionärer, urtypen för de fascistiska
officerare och äventyrare som senare skulle dyka upp i Central-Europa.

De allierades krigsmål i Ryssland var mera oklart.

Invasionen framställdes inför världen av de allierades talesmän, i den
mån de nu angav något motiv alls, som rätt och slätt ett politiskt
korståg mot bolsjevismen.

I verkligheten spelade »antibolsjevismen« en underordnad roll.  Sådana
faktorer som Nordrysslands trävaror, Donets' kol, {s. 101} Sibiriens
guld och Kaukasiens olja vägde vida tyngre.  Där var även sådana
vittomfattande imperialistiska intressen som den brittiska planen på
en transkaukasisk federation, vilken skulle bli en barriär mellan
Indien och Ryssland och möjliggöra ett oinskränkt brittiskt herravälde
över Främre Orientens oljefält, den japanska planen på erövring och
kolonisering av Sibirien, den franska planen på behärskande av Donets-
och Svartahavsområdena samt den ambitiösa och vittfamnande tyska
planen på erövring av de baltiska staterna och Ukraina.

Bland det allra första sovjetregeringen gjorde efter sitt övertagande
av makten var att nationalisera(¤) de stora ekonomiska trusterna inom
det tsaristiska imperiet.  Ryska gruvor, kvarnar, fabriker, järnvägar,
oljekällor och andra storindustriella företag förklarades vara
sovjetfolkets egendom.  Sovjetregeringen vägrade även att vidkännas de
utlandsskulder, som tsarregimen ådragit sig, delvis av det skälet att
dessa pengar levererats i tydlig avsikt att de skulle användas till
att hjälpa tsarismen att slå ner folkets revolution.

Efter de fruktansvärda antisemitiska pogromer, som år 1906 iscensattes
av »de svarta hundragrupperna« i samförstånd med tsarismens hemliga
polis, riktade Anatole France skarpa anklagelser mot de franska
finansmän, som fortsatte att bevilja lån till tsarregimen.

--- Må våra medborgare äntligen få öron att höra med, yttrade den
    berömde franske författaren.  De är varskodda om att det i längden
    inte kommer att gå dem väl, om de fortsätter att låna pengar till
    den ryska regeringen för att denna godtyckligt skall kunna skjuta,
    hänga, massakrera och plundra sitt folk och döda all frihet och
    civilisation i hela sitt övermåttan olyckliga rike.  Franska
    medborgare, lämna inte mera pengar till nya grymheter och
    dårskaper, ge inte fler miljarder till otaliga människors
    martyrium!

Men de franska finansmännen fäste intet avseende vid Anatole Frances
lidelsefulla vädjan.  De fortsatte att investera miljoner i tsarismen.

Trots all sin utåt visade rikedom och makt hade tsarriket i
verkligheten varit en halvkoloni för engelsk-franska och tyska
finansintressen.  Frankrikes ekonomiska insats i tsardömet belöpte sig
till 17.591.000.000 francs.  Engelsk-franska företag behärskade inte
mindre än 72 procent av Rysslands kol, järn och stål och 50 procent av
dess olja.  De med tsaren allierade utländska företagen utvann årligen
åtskilliga hundra- {s. 102} tals miljoner francs och pund i
utdelningar, vinster och räntor ur de ryska arbetarnas och böndernas
slit och släp.

Efter bolsjevikrevolutionen meddelade Londonbörsens årsbok för 1919
under rubriken »Ryska affärer«:

»Räntor för 1918 ej utbetalade och resterar alltjämt!«

En brittisk parlamentsledamot, Cecil Lestrange Malone, yttrade år 1920
i underhuset under en tämligen hetsig debatt om den allierade
politiken i Ryssland:

--- Det finns här i landet grupper och enskilda, som har pengar och
    aktier i Ryssland, och det är dessa människor som arbetar,
    planerar och intrigerar för att störta bolsjevikregimen.  Under
    den gamla regimen var det möjligt att förtjäna tio eller tjugo
    procent på att utsuga de ryska arbetarna och bönderna, men under
    socialismen torde det knappast vara möjligt att förtjäna någonting
    alls, och vi finner att mest vartenda storföretag här i landet på
    ett eller annat sätt har med Sovjetryssland att göra.

Talaren fortsatte med att nämna, att den ryska årsboken för 1918 hade
uppskattat de brittiska och franska investeringarna i Ryssland till
sammanlagt omkring 1.600.000.000 pund sterling (cirka 30 miljarder
svenska kronor).

--- När vi talar om marskalk Foch och de fransmän som är emot fred med
    Ryssland, sade överstelöjtnant Malone, så menar vi inte den
    franska demokratin, inte de franska bönderna och arbetarna, utan
    de franska kupongklipparna.  Det bör vi ha fullständigt klart för
    oss.  Vi menar de människor, som av sina orättfångna förmögenheter
    har placerat 1.600.000.000 pund i Ryssland.

Där var oljebolaget Royal Dutch Shell, som i Ryssland hade slagit
under sig Ural-kaspiska oljebolaget, Nordkaukasiska oljefälten, Nya
Sjibarev-oljebolaget och flera andra oljekoncerner.  Där var den stora
brittiska vapentrusten Metro-Vickers, som tillsammans med den franska
Schneider-Creuzot och den tyska Krupp faktiskt hade behärskat den
tsaristiska krigsindustrin.  Där var Storbritanniens och Frankrikes
stora bankföretag: Hoares, Baring Brothers, Hambros, Crédit Lyonnais,
Société Générale, Rotschilds samt Contoir National d'Escompte i Paris,
vilka alla hade investerat väldiga summor i tsarregimen.

--- Alla dessa storföretag, sade överstelöjtnant Malone inför
    underhuset, är sammanflätade med varandra.  De är alla
    intresserade av att hålla kriget mot Ryssland i gång.  Bakom
    {s. 103} dessa företag och bakom de finansmän, som sitter på de
    konservativas sida här i parlamentet, har vi tidningsföretagen och
    de övriga organ som skapar den allmänna opinionen här i landet.

En del av de allierades talesmän var mycket öppenhjärtiga i fråga om
motiven till att de stödde de vita arméerna i Ryssland.

Francis Baker, som var Vickers' europadirektör och ordförande i
rysk-brittiska handelskammarens verkställande utskott, yttrade på en
bankett, som år 1919 hölls på brittisk-ryska klubben i London med
deltagande av ledande industrimän och politiker:

»Vi önskar framgång för amiral Koltjak och general Denikin, och jag
finner det min plikt likmätigt att här höja mitt glas och utbringa en
skål för amiral Koltjaks, general Denikins och general Judenitjs
välgång.

Ryssland är ett stort land.  Ni är ju alla intimt knutna till det
genom edra affärsförbindelser och vet följaktligen vilka
utvecklingsmöjligheter Ryssland har, antingen det nu gäller
fabrikation, mineralutvinning eller någonting annat, ty i Ryssland
finns allting.«

När engelsk-franska trupper och krigsförnödenhet strömmade in i
Sibirien, utlät sig The Bulletin, organ för brittiska
industriförbundet, den mäktigaste sammanslutningen av brittiska
industrimän:

»Sibirien är den mest gigantiska gåva som erbjudits den civiliserade
världen sedan upptäckten av Amerika!«

När allierade trupper trängde in i Kaukasien och besatte Baku,
förklarade den brittiska affärstidskriften The New East:

»I fråga om olja är Baku oförlikneligt.  Baku är större än någon annan
oljestad i världen.  Om oljan är konung, så är Baku dess tron!«

När general Denikins av de allierade understödda vita armé bröt in i
koldistrikten vid Don, meddelade den stora brittiska koltrusten
Martens & Co. i sin affärstidskrift Russia:

»Ryssland äger utforskade koltillgångar, som överträffas endast av
Förenta staternas.  Enligt en uppskattning, som publicerats av
internationella geologkongressen, har Donetsområdet --- där general
Denikin nu opererar --- mer än tre gånger så stora antracittillgångar
som Storbritannien och nära dubbelt mot vad som finns tillgängligt i
Förenta staterna.«

{s. 104}

Och tidningen Japan Salesman sammanfattade slutligen:

»Ryssland med sina 180.000.000 människor och med sin fruktbara jord,
som sträcker sig från Centraleuropa tvärs över Asien till Stilla
havets kust och från Norra ishavet ner mot Persiska viken och Svarta
havet, bjuder på möjligheter, som inte ens den mest optimistiske vågat
drömma om.  Ryssland är potentiellt och reellt världens kornbod,
fiskevatten, timmerskog, kol-, guld-, silver- och platinagruva.«

De engelsk-franska och japanska inkräktarna lockades av det rika byte
som väntade Rysslands erövrare.  Amerikanernas motiv var emellertid
blandade.  Den traditionella amerikanska utrikespolitiken, sådan den
kom till uttryck genom Woodrow Wilson och krigsdepartementet, krävde
vänskap med Ryssland som en möjlig bundsförvant och som en motvikt mot
den tyska och japanska imperialismen.  De amerikanska investeringarna
i tsarväldet hade varit obetydliga, men på utrikesdepartementets
tillskyndan hade sedermera åtskilliga hundra miljoner amerikanska
dollar införts i Ryssland för att stötta den vacklande
Kerenskijregimen.  Utrikesdepartementet fortsatte att stödja Kerenskij
och även att finansiera hans »ryska ambassad« i Washington flera år
efter bolsjevikrevolutionen..  Vissa av utrikesdepartementets
ämbetsmän samarbetade med de vita generalerna och de engelsk-franska
och japanska interventionisterna.

Den mest betydande amerikan som solidariserade sig med kriget mot
sovjetstaten var Herbert Hoover, vilken sedermera blev Förenta
staternas president och vid denna tid var amerikansk
livsmedelsadministrator.

Som förutvarande gruvingenjör och anställd av brittiska koncerner hade
Herbert Hoover redan före första världskriget gjort sina investeringar
i ryska oljekällor och gruvor.  Inom den korrumperade tsarregimen
vimlade det av höga ämbetsmän och jordägande aristokrater, som gärna
schackrade bort sitt lands rikedomar och arbetskraft för utländska
mutor eller del i rovet.  Hoover hade spekulerat i rysk olja ända
sedan 1909, då oljekällorna vid Majkop öppnades.  På ett enda år hade
han försäkrat sig om aktiemajoriteten i inte mindre än elva ryska
oljebolag:

Majkop-Neftjanov-syndikatet, Majkop-Sjirvanskij-oljebolaget,
Majkop-Apsjeron-oljebolaget, Majkops allmänna petroleumtrust, Majkops
olje- och petroleumprodukter, Majkopdistriktets oljebolag,
Majkopdalens oljebolag, Majkops ömsesidiga {s. 105} oljebolag,
Majkop-Chadysjenskij-syndikatet, Majkops nya producentbolag och
Majkops förenade oljefält.

År 1912 förenade sig den förutvarande gruvingenjören med den beryktade
brittiske mångmiljonären Leslie Urquhart i tre nya bolag, som bildats
för att exploatera trävaru- och gruvkoncessioner i Ural och Sibirien.
Urquhart grundade därefter Rysk-asiatiska korporationen och träffade
avtal med två tsaristiska banker, varigenom korporationen fick
ensamrätt till startande av nya gruvföretag inom dessa områden.
Rysk-asiatiskas aktier steg från 16:25 dollar år 1913 till 47:50 år
1914.  Samma år fick korporationen av tsarregeringen tre nya
inkomstbringande koncessioner, vilka innefattade:

10.000 kvadratkilometer land, innehållande stora timmerskogar och
vattenfall samt guld-, koppar-, silver- och zinkförekomster
uppskattade till 7.262.000, 12 gruvor i drift, 2 kopparsmältverk, 20
sågverk, 400 kilometer järnväg, masugnar, valsverk,
svavelsyrefabriker, guldraffinaderier och väldiga kolförekomster.

Det sammanlagda värdet av all denna egendom uppskattades till en
miljard dollar.

År 1917 hade Hoover dragit sig tillbaka från Rysk-asiatiska
korporationen och sålt sina ryska egendomar.  Efter
bolsjevikrevolutionen upphävdes alla de koncessioner, i vilka Hoover
förut hade varit delaktig, och gruvorna konfiskerades av
sovjetregeringen.

--- Bolsjevism, sade Herbert Hoover på fredskonferensen i Paris, är
    värre än krig.

Han har även i fortsättningen förblivit en av de allra hätskaste
fienderna till sovjetregimen.  Och vilka hans personliga motiv än var,
så är det ett faktum, att de amerikanska livsmedlen kom de ryska
vitgardisterna till godo och försörjde stormtrupperna för Europas mest
reaktionära regimer, vilka var engagerade i kriget mot de demokratiska
krafterna efter första världskriget.  Den amerikanska hjälpen blev
till ett vapen mot folkrörelserna i Europa.

Herbert Hoovers verksamhet som administrator för livsmedelshjälpen var
inriktad på att hjälpa de ryska vitgardisterna och hindra alla
leveranser till sovjetområdet.  Detta trots att hundratusentals
människor svalt i Sovjetryssland.  När han till slut fick böja sig för
offentliga påtryckningar och sända en smula livsmedel till
sovjetlandet, fortsatte han --- enligt en artikel i New York World år
1922 av en tjänsteman {s. 106} i Främre Orienten-hjälpen --- »att
sabotera insamlingen av medel till det av hungersnöd drabbade
Ryssland«.  I februari 1922, när Hoover var handelsminister, skrev
tidningen New York Globe i en ledande artikel:

»Byråkrater, som placerats överallt på framträdande poster inom
justitie-, utrikes- och handelsdepartementet, fortsätter med att föra
sitt privata krig mot bolsjevikregeringen.  Propagandan från
Washington har nått en oroväckande omfattning.  Herrar Hughes, Hoover
och Dougherty gjorde klokt i att rensa upp i sina departement, innan
den allmänna förbittringens vågor slår alltför högt.  Det amerikanska
folket vill inte längre hålla till godo med en förmäten byråkrati, som
för sina egna lumpna syften är färdig att låta miljontals oskyldiga
människor dö.«

»Hela den amerikanska politiken mellan vapenstilleståndet och
fredsslutet gick ut på att hindra att Europa blev bolsjevikiskt eller
översvämmat av de bolsjevikiska arméerna«, förklarade Hoover i ett
brev till Oswald Garrison Villard den 17 augusti 1921.  Han hade samma
definition av »bolsjevism« som Foch, Pétain, Knox, Reilly och Tanaka.
Som handelsminister, som Förenta staternas president och sedermera som
ledare för det republikanska partiets isolationistiska flygel slogs
han oförtrutet för att förhindra upprättandet av vänskapliga
kommersiella och diplomatiska förbindelser mellan Amerika och
Amerikas mäktigaste bundsförvant mot världsfascismen, Sovjetunionen.

Den väpnade interventionen i Ryssland misslyckades inte bara på grund
av den enastående solidariteten och heroismen hos sovjetfolken, som
kämpade för att försvara sin nyvunna frihet, utan också på grund av
det starka stöd som den unga sovjetrepubliken fick från de
demokratiska folken i hela världen.  I Frankrike, England och Förenta
staterna hade en upprörd folkopinion kraftigt satt sig emot sändandet
av soldater, vapen, livsmedel och pengar till de sovjetfientliga
arméerna i Ryssland.  Det bildades kommittéer under devisen »Bort med
händerna från Sovjetryssland!«  Arbetare strejkade och soldater gjorde
myteri mot generalstabernas interventionspolitik.  Demokratiska
statsmän, journalister, pedagoger och även affärsmän protesterade mot
det inofficiella och oprovocerade angreppet på Sovjetryssland.

Brittiske generalstabschefen Henry Wilson medgav öppet, att de
allierades interventionspolitik saknade stöd hos folket. {s. 107} Den
1 december 1919 skrev han i den officiella brittiska Blå boken:

»Svårigheterna för ententen att utforma en Rysslandspolitik har
faktiskt visat sig omöjliga att övervinna, då det inte i något
allierat land har funnits tillräckligt bärkraftig allmän opinion för
att ge berättigande åt en väpnad intervention i avgörande omfattning
mot bolsjevikerna, varför den oundvikliga följden blivit att de
militära operationerna saknat samklang och målsättning.«

Röda arméns seger över sina fiender innebar samtidigt en
internationell seger för de demokratiska folken i alla länder.

Ytterligare ett skäl till interventionens misslyckande var bristen på
enighet bland angriparna.  Interventionens anstiftare representerade
en sammanslutning av världsreakionen, men det var en sammanslutning
utan verkligt samarbete.  Imperialistisk rivalitet splittrade den
imperialistiska fronten.  Britterna fruktade de franska aspirationerna
i Svarta havet och det tyska i Baltikum.  Amerikanerna fann det
nödvändigt att omintetgöra de japanska försöken i Sibirien.  De vita
generalerna grälade sinsemellan om rovet.

Interventionskriget hade börjat i skumrask och ohederlighet och
slutade i ärelöst nederlag.

Dess arv av hat och misstroende kom att förgifta atmosfären i Europa
under det följande kvartsseklet.


——— 

Anmärkningar vid avskrift år 2006:

(¤) Nationalisera: här menas egentligen inte nationalisera utan 
förstatliga, men det engelska ordet »nation« har kommit till användning i
översättningen, trots att det engelska ordet »nation« inte betecknar
samma sak som det svenska »nation«; de ser bara likadana ut.  Se i
J.V. Stalin: »Marxismen och den nationella frågan« (Moskva 1950) bl.a.
om vad, en nation är.

------------------------------------------------------------------------

{s. 109}

Andra delen

CORDON SANITAIRES HEMLIGHETER

------------------------------------------------------------------------

{s. 111}

ÅTTONDE KAPITLET

Det vita korståget


Oro i efterskörden

Första ronden av kriget mot Sovjetryssland hade slutat i det närmaste
oavgjord.  Sovjetregeringen var obestridd herre över det mesta av sitt
territorium, men den var lyst i bann av de övriga nationerna,(¤)
innesluten i en »cordon sanitaire«, en säkerhetskedja av fientliga
marionettstater, och avstängd från normalt politiskt och kommersiellt
umgänge med den övriga världen.  Sovjet-sjättedelen av jorden
existerade inte officiellt --- den var »icke erkänd«.

Inom landet stod sovjetregeringen inför ett ekonomiskt kaos av
förstörda fabriker, översvämmade gator, ett jordbruk för fäfot,
sönderfallet transportväsen, sjukdomar, hungersnöd och en nästan
fullständig analfabetism.  Till den feodala tsarregimens konkursbo
hade kommit ödeläggelsen genom sju års sammanhängande krig,
revolution, kontrarevolution och utländsk invasion.

Världen utanför sovjetgränserna famlade alltjämt efter fred utan att
finna den.  När den engelske statsmannen Bonar Law inför underhuset
redogjorde för förhållandena i världen fyra år efter undertecknandet
av Versaillesfreden, konstaterade han att tjugotre krig alltjämt var i
full gång i olika delar av världen.  Japan hade besatt delar av Kina
och brutalt undertryckt den koreanska frihetsrörelsen, brittiska
trupper slog ner folkresningar i Irland, Afganistan, Egypten och
Indien, fransmännen var invecklade i regelrätt krig med druserna i
Syrien, vilka till fransmännens förargelse var beväpnade med
kulsprutor från de brittiska Metro-Vickersverken, och den tyska
generalstaben konspirerade bakom Weimarrepublikens fasad för att sopa
undan de tyska demokratiska elementen och återupprätta det
imperialistiska Tyskland.

{s. 112}

I varje europeiskt land sjöd det av febrila komplotter och
motkomplotter av fascister, nationalister, militarister och
monarkister, vilka alla sökte förverkliga sina egna privata syften
under den allmänna »antibolsjevikiska« maskeringen.

Ett hemligt memorandum, som under dessa första efterkrigsår utfärdades
av brittiska utrikesdepartementet, skildrade förhållanden i Europa i
följande ord:

»Europa av i dag sönderfaller i tre huvuddelar, nämligen de som
segrade, de besegrade och Ryssland.  Den känsla av osäkerhet som
undergräver Västeuropas hälsa beror i inte ringa grad på att Ryssland
försvunnit som en makt, vilken man kunnat räkna med vid de europeiska
rådslagen.  Detta är det farligaste av de osäkerhetsmoment vi har.

Alla våra hittillsvarande fiender är alltjämt fyllda av förbittring
över vad de har förlorat, och alla våra hittillsvarande bundsförvanter
är rädda för att förlora vad de har vunnit.  Ena hälften av Europa är
farligt uppretad, den andra hälften är farligt förskräckt.  Fruktan
uppammar provokationer, beväpning, hemliga allianser och
undertryckande av minoriteter.  Detta i sin tur alstrar ännu starkare
hat och hämndlystnad, och därigenom stegras de andras fruktan och
följderna blir oöverskådliga.  Och så fortgår den olycksaliga
cirkelgången.

Om än Tyskland just nu inte är istånd till några angreppshandlingar,
så kommer det med sin stora krigskemiska potential att förr eller
senare bli en militär maktfaktor.  Och det är endast få tyskar som på
allvar hoppas att de skall behöva ta sin återvunna styrka i anspråk
mot det brittiska väldet.«

Medan brittiska utrikesdepartementet välvilligt räknade med en
återupprustning av Tyskland och ägnade sin uppmärksamhet åt Ryssland
som »det farligaste osäkerhetsmomentet«, drömde Amerika på andra sidan
Atlanten mitt i den efter-wilsonska erans hysteri och förvirring om en
»värdig isolering«.  Den tidens stora amerikanska drömbild
sammanfattades i frasen om »återgång till det normala«.  Enligt Walter
Lippmann, som på den tiden skrev i tidningen New York World, bestod
detta »normala« i tron på:

»att Amerikas öde inte i någon nämnvärd grad är förbundet med Europas,

att Europa bör få äta upp den soppa det själv har lagat,

att vi kan sälja till Europa utan att köpa någonting därifrån, samt

{s. 113}

att Europa gör klokast i att hålla till godo därmed och att det annars
kan kvitta vilketdera det gör.«

Och Walter Lippmann slutade med:

»Ur denna fruktan och förvirring har uppstått en hysteri.  Och denna
hysteri har framskapat arméer, vansinniga tulltaxor,
vildkattsdiplomati och all möjlig sorts osund nationalism som
fascismen och Ku-klux-klan.«

Trots den oro, krigströtthet och ekonomiska anarki, som alltjämt
härskade i Europa, fortsatte man att göra upp planer för militär
invasion i Sovjetryssland, vilka planer flitigt studerades av
generalstaberna i Polen, Finland, Rumänien, Jugoslavien, Frankrike,
England och Tyskland.

Den vettlösa antisovjetpropagandan fortsatte.

Fyra år efter det stora kriget, som skulle göra slut på alla krig, var
allting upplagt för igångsättandet av ett andra världskrig --- mot
världsdemokratin och under de »antibolsjevikiska« parollerna.


Den vitgardistiska emigrationen

I och med nederlaget för Koltjaks, Judenitjs, Denikins, Wrangels och
Semjonovs vita arméer störtade tsarismens väldiga föråldrade byggnad
slutgiltigt samman, och de skumma elementen av råhet, barbari och
reaktion, som den så länge hade hyst, skingrades för alla vindar.  De
hänsynslösa äventyrarna, de dekadenta aristokraterna, de
professionella terroristerna, den kriminella soldatesken, den fruktade
hemliga polisen och alla andra feodala och antidemokratiska krafter
som skapat den vita kontrarevolutionen strömmade ut ur Ryssland likt
ett stritt, smutsigt flöde.  Åt väster, öster och söder, genom Europa
och Fjärran östern, ända bort till Nord- och Sydamerika strömmade det
och förde med sig de vitgardistiska generalernas blodtörst, »de svarta
hundragruppernas« pogromdoktriner, tsarismens ohämmade förakt för
demokratin, det gamla imperialistiska Rysslands hätskhet, fördomar och
neuroser.

»Sions vises protokoll«, de antisemitiska förfalskningar, med vilka
ochranan hade hetsat till massakrer på judar, och den bibel, med
vilken »de svarta hundragrupperna« förklarade allt ont i världen som
ett »internationellt judiskt ränkspel«, cirkulerade nu offentligt i
London och New York, Paris och Buenos Aires, Shanghai och Madrid.

{s. 114}

Vart än de vita emigranterna kom beredde de marken för
världskontrarevolutionen --- fascismen.

År 1923 fanns det en halv miljon s.k. vitryssar(¤¤) i Tyskland.  Mer
än 400.000 hade utvandrat till Frankrike och 90.000 till Polen.
Ytterligare tiotusental hade slagit sig ner i Baltikum och på Balkan,
i Kina och Japan, i Canada, Förenta staterna och Sydamerika.  Tretusen
ryska vitgardistofficerare med sina familjer hade bosatt sig enbart i
New York.

Hela antalet ryska emigranter uppskattades till mellan halvannan och
två miljoner.  Inte alla dessa flyktingar var dock
kontrarevolutionärer.  Tusentals förvirrade och rotlösa människor, som
var uppskrämda inför den fullständiga omvälvning som de inte kunde
fatta, hade anslutit sig till massflykten.  De drog från land till
land och kämpade förtvivlat för att tjäna sitt livsuppehälle i en ny
och främmande värld.  En del blev droskchaufförer, kypare,
tjänstefolk, nattklubbsvärdar, kockar, turistförare.  Många hotades av
svältdöden i Västeuropas storstäder och blev tiggare.  Bordellerna i
Charbin, Shanghai och Peking fylldes av ryska flyktingar.

Under ledning av ett ryskt militärförband, som hade sitt högkvarter i
Paris, upprättades väpnade enheter av ryska vitgardister överallt i
Europa, Fjärran östern och Amerika.  De förkunnade öppet att de
förberedde en ny invasion i Sovjetryssland.

Den franska regeringen inrättade en sjökrigsskola för vitryssar i den
nordafrikanska hamnen Bizerte, dit man fört trettio fartyg från
tsarflottan med en bemanning av 6.000, officerare och manskap.  Den
jugoslaviska regeringen startade särskilda utbildningsanstalter för
förutvarande officerare i tsararmén och dessas söner.  Stora
avdelningar av baron Wrangels armé hade intakta förts över till
Balkan.  18.000 kosacker och kavallerister sändes till Jugoslavien.
17.000 vitgardister kom till Bulgarien.  Ytterligare tusenden
stationerades i Grekland och Ungern.  Ryska vitgardister övertog hela
avdelningar av det hemliga polisväsendet i de sovjetfientliga staterna
i Baltikum och på Balkan och sattes på ledande poster inom
förvaltningen.

Med marskalk Pilsudskis bistånd organiserade den ryske terroristen
Boris Savinkov en vit armé på 30.000 man i Polen.

Ataman Semjonov flydde med spillrorna av sina arméer in på japanskt
territorium.  Hans trupper reorganiserades till en {s. 115} speciell
vitgardistisk rysk armé, som sorterade under det japanska
överkommandot.

Baron Wrangel, general Denikin och pogrommakaren Simon Petljura slog
sig ner i Paris, där de genast kastade sig in i olika sovjetfientliga
intriger.  General Anton Denikin beviljades förresten i december 1945
obegränsat uppehållstillstånd i Förenta staterna på ett visum, som
utfärdats i Paris av representanter för det amerikanska
utrikesdepartementet.  General Krasnov och hetman Skoropadskij, vilka
hade samarbetat med kaiserns armé i Ukraina, bosatte sig i Berlin, där
det tyska militära underrättelseväsendet tog dem under sina vingars
skugga.

Hur det sedan gestaltade sig för en hel del av de generaler, som ledde
de utländska interventionsarméerna mot Sovjetryssland, har också sitt
stora intresse.  De tjeckiska generalerna Sirovy och Gajda återvände
till Prag, där den förre blev över befälhavare för den
tjeckoslovakiska armén och den senare blev generalstabschef.  General
Gajda deltog 1926 i en misslyckad fascistisk statskupp och var
sedermera invecklad i andra fascistiska sammansvärjningar.  General
Sirovy spelade 1938 rollen som Tjeckoslovakiens främste militäre
quisling.  Den brittiske generalen Knox återvände till England, där
han blev toryledamot av parlamentet, våldsam antisovjetagitator och en
av grundarna av sällskapet Det nationalistiska Spaniens vänner.  Foch,
Pétain, Weygand, Mannerheim, Tanaka, Hoffmann och andra
interventionsgeneraler blev ledare för sovjetfientliga och fascistiska
riktningar under efterkrigsperioden.

År 1920 kom en liten grupp oerhört rika ryska emigranter, som alla
hade stora kapitalplaceringar i Frankrike och andra länder,
tillsammans i Paris och grundade en organisation, som skulle komma att
spela en huvudroll i de framtida konspirationerna mot Sovjetryssland.
Organisationen, som fick namnet Torgprom eller Ryska handels-, finans-
och industrikommittén, bestod av bankirer, industririddare och
affärsmän från tsartiden.  Bland medlemmarna var G.N. Nobel, som haft
den ekonomiska kontrollen över de ryska oljefälten vid Baku, »den
ryske Rockefeller« Stepan Ljanosov, Vladimir Rjabusjinskij, medlem av
den beryktade tsarryska köpmannafamiljen, N.T. Denisov, vars ofantliga
förmögenhet skapats i stålindustrin, och andra ryska penningfurstar,
vilkas namn var välkända inom industri- och finanskretsar över hela
världen.

I förbund med dessa Torgprom-män stod brittiska, franska {s. 116} och
tyska kretsar, som inte hade uppgett hoppet om att återvinna sina
förlorade ryska kapitalplaceringar eller att få nya koncessioner som
ett resultat av sovjetregimens störtande.

--- Torgprom, förklarade organisationens ordförande Denisov, har tagit
    till sin uppgift att bekämpa bolsjevikerna på den ekonomiska
    fronten med alla medel och metoder.

Torgproms medlemmar var, som Nobel uttryckte det, »intresserade av
fosterlandets snara återupprättande och av möjligheten att snart få
arbeta i fosterlandet«.

Torgproms sovjetfientliga företag var inte begränsade till den
ekonomiska fronten.  I en offentlig förklaring från Torgprom
meddelades:

»Handels- och industrikommittén skall fortsätta med sin oförtröttliga
kamp mot sovjetregeringen, fortsätta med att upplysa den allmänna
opinionen i kulturländerna om den verkliga betydelsen av det som
händer i Ryssland samt träffa förberedelser för en kommande revolt i
frihetens och sanningens namn.«


En herre från Reval

En grupp gamla tsaristiska officerare, industriherrar och aristokrater
sammankallade i juni 1921 en internationell antisovjetkonferens i
Reichenhalle i Bayern.  Konferensen, i vilken representanter för
sovjetfientliga organisationer i hela Europa deltog, gjorde upp planer
för en världsomfattande agitationskampanj mot Sovjetryssland.

Ett »högsta monarkistråd« valdes av konferensen.  Dess uppgift var att
verka för »återupprättandet av monarkin med den laglige suveränen av
huset Romanov i spetsen enligt ryska kejsardömets grundlag«.

Det nyfödda tyska nationalsocialistiska partiet sände en delegat till
konferensen.  Hans namn var Alfred Rosenberg.

Som en smärt, blekhyllt ung man med tunna läppar, mörkt hår och trött,
grubblande min hade Alfred Rosenberg börjat flitigt besöka ölstugorna
i München på sommaren 1919.  Man kunde ofta finna honom på
Augustinerbräu eller Franziskanerbräu, där han i timtal satt ensam vid
något av hörnborden.  Ibland kunde några kamrater sälla sig till
honom, och fast han hälsade dem med föga hjärtlighet sken han då
alltid upp, och hans mörka ögon blev levande och började glöda när
{s. 117} han tog till orda med låg, lidelsefull röst.  Han talade
ryska och tyska lika flytande.

Rosenberg var son till en baltisk godsherre, som hade ägt en stor
egendom nära den tsarryska hamnstaden Reval, som Tallinn då hette.
Fadern påstod sig härstamma från de teutoniska riddare, som inträngt i
Baltikum på medeltiden, och unge Rosenberg betraktade sig stolt som
tysk.  Före revolutionen i Ryssland hade han studerat arkitektur vid
Moskvas tekniska högskola.

När bolsjevikerna tog makten flydde han från sovjetområdet och anslöt
sig till de vitgardistiska terrorister, som slogs i Baltikum under
generalen greve Rüdiger von det Goltz.  År 1919 dök Rosenberg upp i
München med huvudet fullt av de tsaristiska »svarta hundragruppernas«
antidemokratiska och antisemitiska doktriner.

En liten grupp vitgardistiska emigranter och fördrivna baltiska
baroner började regelbundet komma samman i München för att lyssna till
Rosenbergs våldsamma och giftdrypande ordsvall mot kommunisterna och
judarna.  Bland hans trognaste åhörare var furst Avalov-Bermondt, som
varit Rasputins vän och von der Goltz' brutalaste vitgardistchef i
Baltikum, baronerna Schneuber-Richer och Arno von Schickedanz, två
dekadenta och hänsynslösa baltiska aristokrater, samt Ivan
Poltavets-Ostranitsa, som varit kommunikationsminister i
kaisermarionetten hetman Pavel Skoropadskijs ukrainska regering.
Dessa män delade Rosenbergs reaktionära synpunkter på demokratins
förfall och judarnas internationella intrigspel.

--- Varje jude är i grund och botten en bolsjevik, var en ständigt
    återkommande tes i Rosenbergs tirader.

Ur Alfred Rosenbergs mörka, snedvridna sinnesförfattning, hans
patologiska hat mot judarna och frenetiska fientlighet mot
sovjetmakten utvecklade sig så småningom en kontrarevolutionär
världsåskådning, hopfogad av det tsaristiska Rysslands oresonliga
fördomar och de tyska imperialistiska önskedrömmarna.  Världens
frälsning från »den dekadenta judiska demokratin och bolsjevismen«,
skrev Rosenberg i »Det tjugonde århundradets myt«, måste börja i
Tyskland med skapandet av en ny tysk stat.  »Det är en plikt för
grundarna av denna stat«, tillade han, »att skapa ett förbund enligt
Tyska Ordens grundsatser.«

En ras av tyska övermänniskor var bestämd att erövra världen:
»Världshistoriens mening har strålat ut från norden, {s. 118} född av
en blåögd, ljushårig ras, som i flera omgångar har utformat världens
andliga ansikte«.

Tanken på ett heligt korståg mot Sovjetryssland dominerade allt vad
Rosenberg skrev.  Han längtade efter den apokalyptiska dag, då den nya
»Tyska Ordens« mäktiga arméer skulle gå över de ryska gränserna och
krossa de förhatliga bolsjevikerna.  »Från väst till öst är
riktningen«, förklarade han, »från Rhen till Weichsel och från väst
till öst måste det genljuda, från Moskva till Tomsk!«

Tyskland genomgick sin period av svår efterkrigskris, av
massarbetslöshet, exempellös inflation och vitt utbredd hungersnöd.
Bakom Weimarrepublikens demokratiska fasad, som upprättats i
samförstånd med det tyska överkommandot efter det blodiga
undertryckandet av de tyska arbetar- och soldatråden, planerade en
junta av preussiska militärer, junkrar och industrimagnater i
hemlighet det imperialistiska Tysklands pånyttfödelse och expansion.
Utan att den övriga världen visste något därom blev programmet för
Tysklands kommande upprustning omsorgsfullt uppgjort av hundratals
ingenjörer, kartografer och tekniska specialister, vilka arbetade
under överinseende av det tyska överkommandot i ett hemligt
forsknings- och planeringslaboratorium, som inrättats av firman Borsig
--- sedermera finansiär av femtekolonnverksamheten i Sovjetunionen ---
i en skog utanför Berlin.

Det antogs allmänt att det tyska militära underrättelseväsendet,
Sektion III B, blivit upplöst efter krigsslutet.  I verkligheten hade
det reorganiserats med frikostigt ekonomiskt understöd av Krupp,
Hugenberg och Thyssen och var i livlig verksamhet under ledning av sin
gamle antisemitiske chef, överste Walther Nicolai.

Planerna på Tysklands nya krig uppgjordes omsorgsfullt och energiskt.

Bland de främsta finansiärerna av den hemliga kampanjen för den tyska
imperialismens förnyelse var en belevad och driftig industriman vid
namn Arnold Rechberg.  Han hade varit kronprinsens personlige adjutant
och intim vän med medlemmarna av det gamla kejserliga överkommandot
och var nu knuten till det stora tyska kalisyndikatet.  Han var en av
de främsta gynnarna av de hemliga tyska nationalistiska och
antisemitiska sällskapen.  Det var detta hans intresse som kom honom
att fästa uppmärksamheten på Alfred Rosenberg.

Rechberg ordnade ett sammanträffande med Rosenberg.

{s. 119}

Han fattade genast tycke för den kontrarevolutionäre fanatikern från
Reval och presenterade honom för en annan av sina skyddslingar, en
trettioårig österrikisk upploppsmakare och riksvärnsspion vid namn
Adolf Hitler.

Rechberg hade redan börjat ställa medel till förfogande för inköp av
uniformer och för diverse andra utgifter som Adolf Hitlers nazistparti
hade.  Rechberg och hans rika vänner inköpte skumraskbladet Völkischer
Beobachter och skänkte det till naziströrelsen.  Tidningen blev
nazistpartiets huvudorgan.  Hitler utnämnde Alfred Rosenberg till dess
redaktör.

På nyårsdagen 1921, tio dagar efter det Völkischer Beobachter hade
blivit nazisternas egendom, kungjorde tidningen grunddragen för
Hitlerpartiets utrikespolitik:

»Och när tiden är inne och det drar ihop sig till storm över Tysklands
östra gränser, gäller det att samla hundratusende män, som där är redo
att offra sina liv.  Men de, som beslutat våga allt, måste också vara
beredda på de västliga judarnas hållning, ty dessa kommer att upphäva
klagoskrin när österns judar blir angripna.  Vad som är säkert är
emellertid att den ryska armén kommer att drivas tillbaka över sin
gräns efter ett andra Tannenberg.  Detta är en rent tysk angelägenhet
och den verkliga början på vår återupprättelse.«

Denna ledare var skriven av Alfred Rosenberg.

Ur denna blandning av feodal tsarism och den på 1900-talet pånyttfödda
tyska imperialismen tog nazismen sin form.


Hoffmannplanen

Det blev Alfred Rosenberg som fick förse det tyska nazistpartiet med
dess politiska ideologi.  En annan av Rechbergs vänner, general Max
Hoffmann, fick stå för den militära strategin.

General Max Hoffmann hade tillbringat en stor del av sin ungdom i
Ryssland som attaché vid tsarhovet.  År 1905 hade han som nyutnämnd
kapten vid general von Schlieffens stab tjänstgjort som tysk
förbindelseofficer vid första japanska armén under rysk-japanska
kriget 1904--1905.  Hoffmann glömde aldrig vad han fått se på de
manchuriska slätterna: en till synes ändlös front och en kompakt,
perfekt utbildad angreppsstyrka, som skar »likt en kniv i smör« in i
en vida större försvarsarmé, som hade stora reserver men rörde sig
ovigt och var illa ledd.

{s. 120}

Vid första världskrigets utbrott utnämndes Hoffmann till strategisk
ledare för åttonde tyska armén, som förlagts till Ostpreussen för att
möta den väntade ryska stöten.  Den strategi som ledde till det
tsaristiska nederlaget vid Tannenberg kom sedermera att av militära
auktoriteter tillskrivas Hoffmann, inte Hindenburg eller Ludendorff.
Efter Tannenberg fick Hoffmann befälet över de tyska styrkorna på
östfronten.  Han fick bevittna den kejserliga ryska arméns
sammanbrott.  I Brest-Litovsk dikterade han de tyska fredsvillkoren
för sovjetdelegationen.

I två krig hade Hoffmann sett den ryska armén i aktion, och bägge
gångerna hade han bevittnat dess fullständiga nederlag.  Röda armén
var enligt Hoffmanns uppfattning bara den gamla ryska armén »som
upplösts i en pöbelhop«.

Tidigt på våren 1919 hade general Max Hoffmann uppvaktat
fredskonferensen i Paris med sin färdiga plan för en marsch mot Moskva
med den tyska armén i spetsen.  Ur Hoffmanns synvinkel hade hans plan
en dubbel fördel: den skulle inte bara »rädda Europa från
bolsjevismen« utan samtidigt rädda den kejserliga tyska armén och
förhindra dess upplösning.  En modifierad form av Hoffmanns plan blev
godtagen av marskalk Foch.

Den 22 november 1919 förklarade general Hoffmann i en intervju med
tidningen London Daily Telegraph: »Under de senaste två åren har jag
undan för undan kommit till den slutsatsen, att bolsjevismen är den
största fara som på århundraden hotat Europa«.  I sina memoarer »De
försuttna tillfällenas krig« begrät Hoffmann att man underlåtit att
marschera mot Moskva på det sätt som han förutsatt i sin ursprungliga
plan.

Efter ett besök hos general Hoffmann i Berlin år 1923 skrev den
brittiske ambassadören lord D'Abernon i sin diplomatiska dagbok:

»Alla hans tankar bestäms av hans grunduppfattning, att ingenting här
i världen kan ställas till rätta, förrän västerns civiliserade makter
kommer tillsammans och hänger sovjetregeringen.  På frågan, om han
trodde på möjligheten av ett förbund mellan Frankrike, Tyskland och
England för ett angrepp mot Ryssland, svarade han:  --- Det är så
nödvändigt att det måste komma!«

Under efterkrigstiden, sedan den väpnade interventionen i
Sovjetryssland hade misslyckats, framförde Hoffmann en ny {s. 121}
version av sin plan, vilken han i form av ett konfidentiellt
memorandum började sända ut till generalstaberna i Europa.  Detta
memorandum väckte genast ett livligt intresse bland de tillväxande
fascistvänliga kretsarna i Europa.  Marskalk Foch och hans stabschef
Pétain, vilka båda var intima personliga vänner med Hoffmann,
uttryckte sitt varma gillande av den omarbetade planen.  Bland andra
personligheter, som gav planen sitt godkännande, var Franz von Papen,
generalen friherre Gustaf Mannerheim, amiral Horthy och chefen för det
brittiska marina underrättelseväsendet, amiralen sir Barry Domvile.

Hoffmannplanen understöddes i sin senare upplaga av en stor och
inflytelserik grupp inom det tyska överkommandot, trots att den
tydligt innebar en radikal avvikelse från den tyska militära och
politiska strategins traditionella Bismarcklinje.  Riksvärnschefen
general Hans von Seeckt opponerade sig i början mot planen.  Han
drömde om ett revanschkrig i väster, i vilket han hoppades kunna
utnyttja Rysslands tillgångar på råmaterial och manskap.  Han trodde
sig kunna nå en överenskommelse med de oppositionella elementen inom
Röda armén och sovjetregeringen.  Men senare gav Seeckt sitt stöd åt
Hoffmannplanen och blev nazist.

Den nya Hoffmannplanen förutsatte en tysk allians med Frankrike,
Italien, England och Polen på grundval av ett gemensamt intresse mot
Sovjetryssland.  I strategiskt hänseende krävde planen --- för att
tala med en framsynt europeisk kommentator, Ernst Henri, i hans bok
»Hitler över Ryssland« --- »koncentration av nya arméer längs Wisla
och Daugava efter Napoleons förebild, blixtframstötar under tyskt
kommando mot de vikande bolsjevikhorderna, besättande av Leningrad och
Moskva inom loppet av några veckor, slutgiltig upprensning av landet
fram till Ural --- och så har man frälst en utmattad civilisation
genom att erövra en halv världsdel.«

Hela Europa skulle under tysk ledning mobiliseras och kastas mot
Sovjetunionen.


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤) Nationer: här menas egentligen inte nationer
utan stater, men det engelska ordet »nation« har kommit till
användning i översättningen, trots att det engelska ordet »nation«
inte betecknar samma sak som det svenska »nation«; de ser bara
likadana ut.  Sovjetunionen var ju inte en nation utan omfattade
liksom det kejserliga Ryssland flera.  Se i J.V. Stalin:
»Marxismen och den nationella frågan« (Moskva 1950)
bl.a. om vad, en nation är.

(¤¤) Vitryssar: här menas inte personer ifrån Vitryssland
(som i denna översättning kallas Bjeloryssland och inte Vitryssland),
utan vitgardistiska ryssar.  I tyska översättningen står på
motsvarande ställe »Weißemigranten« och i den ryska
»russkich bjeloemigrantov« (»ryska vitemigranter«).

------------------------------------------------------------------------

{s. 122}

NIONDE KAPITLET

En terrorists sällsamma karriär


Sidney Reilly kommer tillbaka

Berlin i december 1922.  En tysk marinofficer och en brittisk
underrättelseofficer satt i den livligt frekventerade hallen på det
berömda Hotel Adlon och pratade med en ung, vacker, elegant klädd
dam.  Det var Pepita Bobadilla, operettstjärna från London, även känd
som fru Chambers, änka efter den framgångsrike engelske dramaturgen
Haddon Chambers.  Man kom att tala om spioneri.  Engelsmannen började
redogöra för de storslagna bedrifter, som utförts i Sovjetryssland av
en brittisk underrättelseagent, vilken han betecknade som herr C.
Även tysken kände väl till herr C:s bedrifter.  Och så uppbyggde de
varandra med historier om hans sagolika äventyr.  Fru Chambers kunde
till slut inte längre tygla sin nyfikenhet, utan frågade:

--- Vem är då den där herr C?

--- Ja, vem är han inte? svarade engelsmannen.  Jag ska säga er, fru
    Chambers, att denne herr C. är en mysteriernas man.  Han är
    Europas mest mystiske man.  Och jag kan händelsevis tala om att
    han har ett högre pris på sitt huvud än någon annan nu levande
    människa.  Bolsjevikerna skulle ge en provins för att få honom död
    eller levande.  Faran är hans liv.  Han har mer än en gång varit
    vårt öga och öra i Ryssland, och oss emellan sagt så är det helt
    och hållet hans förtjänst att bolsjevismen inte är en större fara
    för den västerländska civilisationen än den är.

Fru Chambers var ivrig att få höra mera om den mystiske herr C.
Hennes sällskap log.

--- Jag såg honom i kväll, sade engelsmannen.  Han bor här på Adlon.

Samma kväll fick fru Chambers för första gången skåda {s. 123} herr
C.  Hon skrev efteråt att han var en »välvårdad och välklädd figur med
ett magert, närmast dystert ansikte och ett uttryck som nästan kunde
kallas sardoniskt, uttrycket hos en man som inte bara en utan många
gånger skrattat döden i ansiktet«.  Fru Chambers blev förälskad i
honom vid första ögonkastet.

De blev presenterade för varandra.  Herr C. talade denna kväll med fru
Chambers »om förhållandena i Europa och Ryssland och om tjekan« och
framför allt om »den bolsjevikiska faran«.  Han talade om för fru
Chambers att hans verkliga namn var kapten Sidney George Reilly...

Sidney Reilly hade, sedan hans sammansvärjning mot sovjetregimen 1918
brutit samman, av den brittiske krigsministern Winston Churchill sänts
tillbaka till Ryssland för att hjälpa till med organiserandet av
general Denikins spionagetjänst.  Reilly verkade även som
förbindelseman mellan Denikin och dennes olika europeiska
bundsförvanter mot sovjetmakten.  Åren 1919 och 1920 var den brittiske
spionen i livlig verksamhet i Paris, Warszawa och Prag med att
organisera sovjetfientliga arméer och spioneri- och
sabotagecentraler.  Senare gjorde han tjänst som halvofficiell agent
för en del landsflyktiga tsaristiska miljonärer, däribland hans gamle
vän och principal greve Tjuberskij.(¤¤¤¤¤¤)  Ett av de mera anspråksfulla
företag som Reilly under denna tid hjälpte att komma igång var
Torgprom, sammanslutningen av landsflyktiga tsaristiska industrimän
och deras engelsk-franska och tyska kompanjoner.

Reilly hade som ett resultat av sina finansiella operationer samlat en
betydande personlig förmögenhet och blivit direktör i flera firmor,
som förut varit knutna till ryska storföretag.  Han hade upprättat
betydelsefulla internationella förbindelser och bland sina personliga
vänner räknade han Winston Churchill, general Max Hoffmann och finske
generalstabschefen Wallenius.

Den brittiske spionens fanatiska hat mot Sovjetryssland hade ingalunda
avtagit.  Förintandet av bolsjevismen utgjorde nu ledmotivet för hela
hans liv.  Hans lidelsefulla intresse för Napoleon, som ju närapå hade
erövrat Ryssland, hade lett till att han blivit en av världens mest
entusiastiska samlare av Napoleonminnen.  Värdet av hans samlingar
belöpte sig till tiotusentals dollar.  Den korsikanske diktatorns
personlighet hade förhäxat honom.

--- En korsikansk artillerilöjtnant förkvävde elden av den {s. 124}
    franska revolutionen, sade Sidney Reilly.  Varför skulle då inte
    en brittisk spionageagent med så många faktorer på sin sida kunna
    göra sej till herre över Moskva?

Den 18 maj 1923 gifte sig fru Chambers med kapten Sidney Reilly på
registreringskontoret vid Henriettagatan, Covent Garden, i London.
Reillys gamle medhjälpare från Moskvatiden, kapten George Hill,
fungerade som vittne.

Fru Chambers kom snart att ta del i de fantastiska intriger, som
hennes man vigt åt sig.  Hon skrev sedermera:

»Jag blev så småningom insatt i dessa egendomliga förehavanden, som
var igång bakom den europeiska politikens kulisser.  Jag såg hur det
sjöd under ytan i alla Europas huvudstäder av de landsflyktigas
konspirationer mot tyrannerna i deras land.  I Berlin, i Paris, i Prag
och i själva London fanns det små grupper av landsflyktiga som
konspirerade, planerade och intrigerade.  Helsingfors fullkomligt
kokade av kontrarevolution, som finansierades och uppmuntrades av ett
flertal europeiska regeringar.  I hela denna rörelse var Sidney djupt
intresserad och han offrade mycket av tid och pengar för saken.«

En dag uppenbarade sig en hemlighetsfull besökare i Sidney Reillys
våning i London.  I början presenterade han sig som »herr Warner«.
Han hade ett stort, svart skägg, som skymde bort nästan hela hans
ansikte, utstående kindknotor och kalla, stålblå ögon.  Han var en
storvuxen karl med långa, slankiga armar, som hängde nästan ner till
knäna.  Han visade upp sina legitimationer.  Däribland var ett
brittiskt pass, ett intyg, som utfärdats och undertecknats i Paris av
den socialistrevolutionäre ledaren Boris Savinkov, och ett
rekommendationsbrev från en framstående brittisk statsman.

--- Jag stannar i London omkring en vecka, sade besökaren till Reilly,
    för att förhandla med ert utrikesdepartement.

»Herr Warner« avslöjade därefter sin identitet.  Hans verkliga namn
var Drebkov och han hade varit ledare för  en av femmannagrupperna i
Reillys sovjetfientliga konspirativa organisation i Ryssland 1918.
Han stod nu i spetsen för en underjordisk vitgardistisk rörelse i
Moskva.

--- Det var en fin organisation ni hade i Ryssland, kapten Reilly,
    sade Drebkov.  Vi har tagit upp trådarna igen.  Och vi har fått
    den att arbeta på nytt.  Alla era gamla agenter är där.  Ni kommer
    väl ihåg Balkov?  Han är med oss.  En vacker dag störtar vi
    rödskinnen och vi får goda tider igen.  Men ni {s. 125} vet ju hur
    vi ryssar är.  Vi planlägger och planlägger och utformar den ena
    storartade planen efter den andra och grälar sinsemellan om
    ovidkommande småsaker, och så går det ena strålande tillfället
    efter det andra oss ur händerna och ingenting blir gjort.

Drebkov hade nu kommit fram till sitt egentliga ärende.

--- Vi behöver en verklig man i Ryssland, kapten Reilly, sade han, en
    man som kan befalla och få något uträttat och vars order man inte
    diskuterar, en man som kan härska, en diktator om man så vill,
    liksom Mussolini i Italien, en man som med järnhand kan bilägga de
    tvistigheter, som splittrar våra vänner därborta, och kan svetsa
    oss samman till ett vapen, som träffar Rysslands nuvarande
    tyranner i hjärtat.

--- Hur vore det med Savinkov? frågade Sidney Reilly.  Han är i Paris
    och är rätte mannen för er, en verkligt stor man, en stor
    personlighet, en boren ledare och organisatör.

Fru Reilly, som återgav samtalet i sina memoarer, skrev:

»Av Sidneys tonfall kunde jag utläsa, hur stort det offer var, som han
gjorde, när han överlät denna sak till Savinkov, denne ryske ledare,
som han beundrade av hela sitt hjärta.«


»En affär som alla andra«

Boris Savinkov, som kring 1924 av de inre, tongivande politiska
kretsarna vid Downing Street och Quai d'Orsay på fullt allvar
betraktades som Rysslands blivande diktator, var i många hänseenden en
av de märkligaste män, som dykt upp ur det tsarryska sammanbrottets
kaos.  Han var en spenslig, bleklagd, flintskallig man med mild röst,
var vanligtvis oklanderligt klädd i bonjour och blanklädersskor och
liknade mera en bankdirektör --- som Somerset Maugham en gång sade ---
än den beryktade terrorist och hänsynslöse kontrarevolutionär han i
verkligheten var.  Hans begåvning var omfattande och mångsidig.
Winston Churchill, för vilken Savinkov första gången presenterades av
Sidney Reilly, tillskrev sedermera i sin bok »Stora samtida« den ryske
terroristen »en statsmans vishet, en fältherres kvalifikationer, en
hjältes mod och en martyrs tålamod«.  Savinkovs hela liv, tillade
Churchill, »var vigt åt konspirationer«.

Som ung man i det tsaristiska Ryssland hade Savinkov varit en ledande
medlem av det socialistrevolutionära partiet.  Tillsammans med fyra
andra ledare stod han i spetsen för partiets {s. 126}
kamporganisation, ett speciellt terroristutskott, som organiserade
lönnmord på tsaristiska ämbetsmän.  Tsarens farbror, storfurst Sergej,
och inrikesministern V.K. Pleve var bland dem som blev mördade av
kamporganisationen i början av 1900-talet.

Kamporganisationens verklige ledare var Evno Azev, en av de
namnkunnigaste provokatörerna i historien.  Han var spion i den
hemliga tsarpolisens tjänst, och medan han allt emellanåt förrådde
revolutionärer och terrorister, var det faktiskt han som gjorde
upp planerna på att mörda storfurst Sergej, Pleve och andra
tsaristiska dignitärer.  Hans enda intresse var pengar.  Han hjälpte
till med arrangerandet av dessa mord därför att han visste att
talanger i den vägen gjorde det möjligt för honom att kräva mer betalt
av socialistrevolutionära partiet.  Naturligtvis höll han den hemliga
tsarpolisen i okunnighet om den andel han hade i dessa attentat.

En annan socialistrevolutionär ledare, som intimt samarbetade med
Savinkov och Azev, var Viktor Tjernov.  Liksom Savinkov blev Tjernov
senare mycket aktiv inom den sovjetfientliga verksamheten.  Han kom
till Förenta staterna år 1940 och är i skrivande stund kvar i detta
land, där han specialiserat sig på att sprida sovjetfientlig
propaganda.

Sedan det första försökte att störta tsarismen hade misslyckats år
1905, blev Boris Savinkov en smula besviken på tillvaron som
revolutionär.  Han började ägna sig åt litteraturen.  Han skrev en
uppseendeväckande självbiografisk roman, »Den blacka hästen«, vari han
skildrade den roll han spelat vid morden på Pleve och storfurst
Sergej.  Han berättade hur han förklädd till brittisk agent hade
suttit i ett litet hus vid en sidogata med ett falskt brittiskt pass i
fickan och tre kilo dynamit under bordet och dag efter dag väntat på
att storfurstens vagn skulle komma körande förbi på gatan.

Många år senare, under första världskriget, sändes den engelske
romanförfattaren Somerset Maugham av det brittiska
underrättelseväsendet till Ryssland för att upprätta förbindelse med
Savinkov.  I förordet till sin bok »Ashenden eller Den brittiske
agenten« beskrev Maugham sitt egentliga ärende i Ryssland sålunda:
»År 1917 for jag till Ryssland.  Jag skickades dit för att förhindra
bolsjevikrevolutionen och hålla Ryssland kvar i kriget«.  Och han
tillade:  »Läsaren torde veta, att mina ansträngningar inte kröntes
med någon framgång«.

Maugham frågade den ryske terroristen om det inte hade {s. 127} krävts
en god portion mod till att utföra dessa mord.  Savinkov svarade:

--- Inte alls, det kan jag försäkra.  Det var en affär som alla
    andra.  Man blir van vid det.

I juni 1917 utnämnde Kerenskij på anvisning av sina allierade
rådgivare den professionelle lönnmördaren och romanskribenten Boris
Savinkov till posten som politisk kommissarie vid sjunde armén på den
galiziska fronten.  Trupperna på detta frontavsnitt revolterade mot
den provisoriska regeringen, och man ansåg Savinkovs hårdhänta metoder
behövliga för bemästrandet av situationen.  Savinkov kvävde också
oron.  Det berättades, att han vid ett tillfälle egenhändigt sköt ner
ombuden för ett bolsjevikiskt soldatråd.

På Savinkovs yrkande gjorde Kerenskij general Kornilov till
överbefälhavare för den ryska armén.  Savinkov själv utnämndes till
biträdande krigsminister.  Han var redan verksam som hemlig agent för
franska regeringen och konspirerade för att störta Kerenskijregimen
och upprätta en militärdiktatur under Kornilov.

Efter bolsjevikrevolutionen ledde Savinkov en resning mot sovjetmakten
i Jaroslavl.  Denna resning var i hemlighet finansierad av fransmännen
och råkade sammanfalla med Sidney Reillys kuppförsök i Moskva.
Savinkovs styrkor krossades av Röda armén och han kom med knapp nöd
undan med livet.  Han flydde ur landet och blev en av de ryska
vitgardisternas diplomatiska representanter i Europa.  Winston
Churchill skrev om Savinkov i »Stora samtida«:  »Som ansvarig för
samtliga förbindelser med de allierade och de inte mindre viktiga
förbindelserna med de baltiska och övriga gränsstaterna, som vid denna
tid bildade en säkerhetskedja för västern, utvecklade den forne
nihilisten all sin förmåga, antingen det nu gällde att dirigera eller
att intrigera.«

År 1920 flyttade Savinkov till Polen.  Med hjälp av sin gode vän
marskalk Pilsudski samlade han ihop omkring 30.000 officerare och
soldater, beväpnade dem och började öva upp dem med tanke på ett nytt
överfall på Sovjetryssland.

Savinkov flyttade sedan över sitt högkvarter till Prag.  I intimt
samarbete med den tjeckiske fascistgeneralen Gajda skapade han där en
organisation, känd som Gröna gardet och till stor del sammansatt av
gamla tsarofficerare och kontrarevolutionära terrorister.  Gröna
gardet gjorde en rad infall över sovjetgränsen, stal, plundrade,
brände gårdar, massakre- {s. 128} rade arbetare och bönder och mördade
de lokala sovjettjänstemännen.  I denna sin verksamhet hade Savinkov
ett intimt samarbete med olika europeiska underrättelseagenturer.

En av Savinkovs medhjälpare, en socialistrevolutionär terrorist vid
namn Fomitjov, upprättade en avdelning av hans konspiratör- och
terroristorganisation i den gamla litauiska huvudstaden Vilna, som år
1920 besatts av polackerna.  Med hjälp av det polska
underrättelseväsendet började Fomitjovs grupper bilda hemliga celler
på sovjetterritorium för att idka spionverksamhet och bistå de
terroristgrupper, som skickades in från Polen, utrustade med vapen,
pengar och falska dokument av de polska myndigheterna.

Senare, i ett brev till Isvestija den 17 september 1924, skildrade
Fomitjov den verksamhet som bedrevs av hans grupp:

»När dessa spioner och avdelningar kom tillbaka efter de mord, som de
sänts ut för att föröva, var jag förmedlare mellan dem och de polska
myndigheterna, då det var jag som till de senare överlämnade de stulna
dokumenten och det övriga spionagematerialet.  På det sättet sändes
Sergej Pavlovskijs, Trubnikovs, Monitjs, Danijils, Ivanovs och andra
mindre avdelningar såväl som enskilda spioner och terrorister över
till Sovjetryssland.  Bland annat kommer jag ihåg hur överste
Svesjevskij år 1922 sändes till Ryssland med uppdrag att döda Lenin.«

Savinkovs hänsynslösa metoder, starka personlighet och osedvanliga
organisationsförmåga utövade en utomordentlig dragningskraft på de
vitryska(¤¤) emigranter och sovjetfientliga europeiska statsmän, som
alltjämt drömde om att störta sovjetregeringen.  Det hände dock att
dessa personer kände sig obehagligt berörda av Savinkovs
antecedentia.  När Winston Churchill år 1919 förhandlade med tsarens
förutvarande statsminister Sasonov i Paris, kom Savinkov på tal.
Churchill beskrev sedermera episoden i sin bok »Stora samtida«.

--- Hur kommer ni överens med Savinkov? frågade Churchill.

Den förre tsarministern gjorde en avvärjande rörelse med händerna:

--- Han är ju mördare!  Jag är förvånad över att finna mig i samarbete
    med honom.  Men vad ska man göra?  Han är vår dugligaste man, full
    av initiativ och beslutsamhet.  Vi har ingen bättre.


Söndag på Chequers

År 1922 rådde hungersnöd i de förhärjade delarna av Ryssland, och
sovjetregeringens omedelbara sammanbrott syntes ofrånkomligt.
Europeiska statsmän, vitryska(¤¤¤) emigranter och politiska
oppositionsmän inom Sovjetryssland hade brått med att göra upp hemliga
avtal och organisera nya ryska regeringar, redo att träda i funktion
med kortaste möjliga varsel.  Intensiva diskussioner pågick om vem som
skulle bli Rysslands diktator.  Kapten Sidney Reilly förde Savinkov
till Winston Churchill.

Churchill hade redan länge känt sig tjusad av »den litteräre
lönnmördaren«, som han kallade honom.  Han höll med Reilly om att
Savinkov var en man »som kunde anförtros kommandot över stora
företag«.  Han beslöt att presentera honom för den brittiske
premiärministern Lloyd George.  En konfidentiell konferens utsattes
att äga rum på Chequers, de brittiska premiärministrarnas
lantresidens.

Churchill och Savinkov bilade tillsammans ut till Chequers. »Det var
söndag«, berättade Churchill i »Stora samtida«. »Premiärministern
underhöll sig med några ledande frikyrkopräster och han blev själv
uppvaktad av en walesisk sångkör, som rest dit från sin hembygd för
att ägna honom sin sångarhyllning.  I flera timmar framförde den
walesiska sånger på ett mycket vackert sätt.  Därefter hade vi vårt
samtal.«

Men det gick inte att skrämma Lloyd George till att låta brittiska
regeringen gå i borgen för Boris Savinkov.  Enligt Lloyd Georges åsikt
»var det värsta över« i Ryssland.  Det bolsjevikiska experimentet ---
socialistisk kontroll över landets industrier --- komme naturligtvis
att misslyckas.  När bolsjevikledarna var »ställda inför ett verkligt
regeringsansvar« skulle de ge upp sina kommunistiska teorier eller
också »liksom Robespierre och Saint-Just« (sic) börja gräla
sinsemellan till makten gled dem ur händerna.

»Den kommunistiska världsfaran«, som Churchill och det brittiska
underrättelseväsendet tycktes vara så uppskakade av, existerade helt
enkelt inte, sade Lloyd George.

--- Herr premiärminister, yttrade Boris Savinkov på sitt högtidliga,
    formella sätt, när Lloyd George hade slutat, tillåt mej
    underdånigast erinra om att på det romerska rikets fall följde den
    mörka medeltiden.


{s. 130}

Moskvaprocessen 1924

Lenins död den 21 januari 1924 väckte nya, heta förhoppningar till liv
hos Reilly.  Hans agenter i Sovjetunionen rapporterade, att de
oppositionella elementen inom landet intensifierade sina
ansträngningar att komma till makten.  Inom bolsjevikpartiet självt
hade skarpa motsättningar kommit till synes, och det tycktes som om
man skulle kunna få tillfälle att utnyttja en splittring.  Ur Reillys
synpunkt var detta det strategiskt riktiga ögonblicket att slå till.

Reilly hade gjort klart för sig att hans gamla planer på tsarismens
återupprättande var föråldrade.  Ryssland hade vuxit ifrån tsarismen.
Reilly trodde att en diktatur skulle kunna baseras på de rikare
bönderna --- kulakerna --- samt vissa militära och politiska
krafter, som var fientliga mot sovjetregeringen.  Han var övertygad om
att Boris Savinkov var den idealiske mannen att i Ryssland införa den
sorts regim, som Mussolini stod i spetsen för i Italien.  Den
brittiske spionen for från den ena europeiska huvudstaden till den
andra och sökte övertala de olika staternas hemliga underrättelseväsen
och generalstaber att stödja Savinkovs sak.

En av de mest betydande personligheter, som vid denna tid kom att dras
med i antisovjetkampanjen, var sir Henri Wilhelm August Deterding, den
holländskfödde brittiske adelsmannen och chefen för den brittiska
världsomspännande oljetrusten Royal Dutch Shell.  Deterding var
bestämd att bli den förnämste ekonomiske stödjaren och
storkapitalistiske talesmannen i världen för den antibolsjevikiska
saken.

Genom Reillys försorg kom den brittiske oljekungen att bli intresserad
i Torgprom, de landsflyktiga tsarmiljonärernas organisation.  Av
Ljanosov och Mantasjev i Paris samt andra Torgprommedlemmar i Europa
tillhandlade sig Deterding på papperet äganderätten till några av de
viktigaste oljefälten i Sovjetunionen.  Efter ett misslyckat försök
att få kontroll över sovjetoljan genom diplomatiska påtryckningar
förklarade sig den brittiske oljekungen i början av 1924 vara »ägare«
till den ryska oljan och hävdade att sovjetregimen var olaglig och
stod utanför civilisationens råmärken.  I kraft av sina oerhörda
ekonomiska resurser, sitt inflytande och sina oräkneliga hemliga
agenter förklarade Henri Deterding krig mot Sovjetunionen med det
ohöljda syftet att sätta sig i besittning av Sovjet-Kaukasiens rika
oljekällor.

{s. 131}

Deterdings uppträdande gav förnyad styrka åt Sidney Reillys kampanj.
Den brittiske spionen gjorde omedelbart upp en konkret plan för anfall
på Sovjetunionen och framlade den för intresserade medlemmar av de
europeiska generalstaberna.  Denna plan, som var en omstuvning av
Hoffmannplanen, inbegrep både politisk och militär aktion.

Politiskt räknade Reillys plan med en kontrarevolution i Ryssland,
vilken skulle startas av hemliga oppositionselement i förening med
Savinkovs terrorister.  Så snart kontrarevolutionen framgångsrikt
kommit i gång  skulle den militära fasen börja.  London och Paris
skulle officiellt ta avstånd från sovjetregeringen och erkänna Boris
Savinkov som Rysslands diktator.  De i Jugoslavien och Rumänien
förlagda vita arméerna skulle gå över sovjetgränsen.  Polackerna
skulle marschera mot Kiev.  Finnarna skulle blockera Leningrad.
Samtidigt skulle det utbryta en väpnad revolt i Kaukasien, ledd av den
grusiske mensjeviken Noi Jordanias anhängare.  Denne Jordania hade
1918 varit chef för en tysk marionettregering i Kaukasien.  När
britterna 1919 körde ut tyskarna, sattes Jordania i spetsen för en
brittiskkontrollerad transkaukasisk federation.  År 1924 hade han sitt
högkvarter i Paris.  Franska regeringen hade ställt fyra miljoner
franc till hans disposition.

I övrigt skulle Kaukasien avskiljas från det övriga Ryssland och
förklaras för en »oberoende« transkaukasisk federation under
engelsk-franskt beskydd.  Oljekällorna och rörledningarna skulle
återställas till de förutvarande ägarna och dessas utländska
kompanjoner.

Reillys plan blev gillad och godkänd av de antibolsjevikiska
ledningarna för de franska, polska, finska och rumänska
generalstaberna.  Brittiska utrikesdepartementet var avgjort
intresserat av planen på att avskilja Kaukasien från Ryssland.  Den
italienske fascistdiktatorn Benito Mussolini kallade Boris Savinkov
till Rom.  Han ville träffa »den ryske diktatorn«.  Mussolini erbjöd
sig att förse Savinkovs agenter med italienska pass för att underlätta
deras färder till och från Ryssland under förberedelserna för
anfallet.  Dessutom gick il Duce med på att instruera sina
fascistbeskickningar och sin hemliga polis, den så kallade Ovra, att
ge Savinkov allt möjligt bistånd.

För att tala med Reillys egna ord:  »En stor kontrarevolutionär plan
nalkades sitt förverkligande«.

Efter ett sista långt samtal med Reilly startade Boris Savinkov,
försedd med italienskt pass, den 10 augusti 1924 sin färd {s. 132}
till Ryssland.  Han åtföljdes av några betrodda medhjälpare och
underhuggare från sitt gröna garde.  Så fort han kommit över
sovjetgränsen hade han att ta itu med de sista förberedelserna för den
allmänna resningen.  Alla försiktighetsåtgärder hade vidtagits för att
Savinkovs identitet inte skulle röjas och hans säkerhet inte hotas.  I
det ögonblick han kom in på sovjetterritorium skulle han mötas av
representanter för den vita underjordiska rörelsen, vilka lyckats få
anställning som sovjettjänstemän i gränsstäderna.  Så fort Savinkov
kommit fram till sin destinationsort skulle han med en hemlig kurir
sända ett meddelande till Reilly.

Dagarna gick och inte ett ord hördes från Savinkov.  I Paris väntade
Reilly med växande otålighet och oro, ur stånd att röra sig ur fläcken
förrän kuriren anlänt.  En vecka gick.  Två veckor...

Den 28 augusti utbröt det planerade upproret i Kaukasien.  En väpnad
avdelning av Noi Jordanias knektar överföll i gryningen den sovande
staden Tjiaturi i Grusien, mördade de lokala sovjettjänstemännen och
besatte staden.  Terrorhandlingar, dråp och bombkastning inträffade
över hela Kaukasien.  Försök gjordes att ta oljefälten i besittning.

Dagen därpå fick Reilly veta vad som hänt med Boris Savinkov.
Sovjettidningen Isvestija meddelade den 29 augusti 1924 att »den gamle
terroristen och kontrarevolutionären Boris Savinkov« hade arresterats
av sovjetmyndigheterna »sedan han försökt att i hemlighet överskrida
sovjetgränsen«.

Savinkov och hans medhjälpare hade kommit över gränsen från Polen.
Inne på sovjetterritoriet hade de mötts av en grupp män, som de trodde
vara medsammansvurna, och ledsagats till ett hus i Minsk.  De hade
inte mer än hunnit in där, förrän en beväpnad sovjetofficer dök upp
och meddelade att huset var omringat.  Savinkov och hans sällskap hade
hamnat i en fälla.

Resningen i Kaukasien mötte ett lika oblitt öde.  Bergsborna, som
kontrarevolutionärerna hade räknat med som bundsförvanter, slöt upp
till sovjetregimens försvar.  Tillsammans med oljearbetarna höll de
järnvägarna, rörledningarna och oljefälten tills de reguljära
sovjettrupperna anlände.  Sporadiska strider pågick några veckor, men
det stod från början klart att sovjetmyndigheterna hade läget i sin
hand.  New York Times uppgav den 13 september 1924, att den kaukasiska
resningen hade »finansierats och dirigerats från Paris av mäk-
{s. 133} tiga finansmän och förutvarande ägare till Bakus oljekällor«.
Några dagar senare blev resterna av Jordanias kontrarevolutionära armé
kringrända och tillfångatagna av sovjettrupperna.

Arresteringen av Savinkov och den kaukasiska resningens sammanbrott
var besvikelser bittra nog för Reilly och hans vänner, men den
offentliga rättegången mot Savinkov, vilken strax efteråt ägde rum i
Moskva, blev det verkliga dråpslaget.  Till förfäran och häpnad för de
många framstående personer, som var insyltade i komplotten, avgav
Boris Savinkov en detaljerad redogörelse för hela sammansvärjningen.
Han förklarade lugnt inför sovjetdomstolen att han hela tiden hade
förstått att han gick i en fälla när han överskred sovjetgränsen.

--- Ni har gjort ett gott arbete med att få mig i ert nät, hade
    Savinkov sagt till den sovjetofficer som arresterade honom.  Jag
    misstänkte faktiskt en fälla.  Men jag var i alla fall besluten
    att komma till Ryssland.  Och jag ska säga er varför --- jag har
    beslutat ge upp min kamp mot er.

Savinkov sade sig äntligen ha fått upp ögonen för lumpenheten och
ondskan i den sovjetfientliga verksamheten.  Han beskrev sig själv
inför domstolen som en ärlig men missledd rysk patriot, som undan för
undan blivit besviken på sina bundsförvanters karaktär och syften.

--- Med avsmak, förklarade han, insåg jag mer och mer att det inte var
    fosterlandet, inte folket som de tänkte på, utan endast sina egna
    klassintressen.

År 1918, sade Savinkov inför domstolen, hade franske ambassadören
Noulens finansierat hans hemliga terroristverksamhet i Ryssland.
Noulens hade beordrat Savinkov att sätta i gång med upproret i
Jaroslavl i början av Juli 1918, och han hade lovat effektivt stöd i
form av landsatta franska trupper.  Revolten hade igångsatts
programenligt, men stödet hade uteblivit.

--- Varifrån fick ni sedan era pengar, och hur mycket fick ni? frågade
    rättens ordförande.

--- Jag kommer ihåg att jag vid denna tid var djupt förtvivlad, sade
    Savinkov, då jag inte visste varifrån vi skulle kunna få pengar,
    när vi utan att ha bett därom uppvaktades av vissa tjecker, som
    lämnade mig en summa av över 200.000 Kerenskijrubel.  Dessa pengar
    räddade vår organisation den gången.  De förklarade sig önska att
    pengarna skulle användas till terroristiska kampåtgärder.  De
    visste --- vilket jag heller inte förnekar --- att jag betraktade
    terrorn som ett medel i {s. 134} kampen, och de gav oss pengarna
    med det uttryckliga förbehållet att de framför allt skulle
    användas till terroristiska åtgärder.

Under de följande åren, fortsatte Savinkov, blev han som rysk patriot
klar över att de sovjetfientliga rörelserna utomlands inte var
intresserade av att stödja hans rörelse för dess egen skull, utan
endast för att komma åt Rysslands olja och övriga mineralrikedomar.

--- De talade mycket ofta och mycket påstridigt, sade Savinkov om sina
    brittiska rådgivare, om önskvärdheten av att upprätta en oberoende
    sydöstlig federation, bestående av Nord- och Transkaukasien.  De
    sade att denna federation bara var en början och att Aserbeidsjan
    och Grusien först senare skulle anslutas till den.  Där kände man
    hur det luktade olja.

Han skildrade även sina mellanhavanden med Winston Churchill:

--- En gång när jag besökte Churchill visade han mig en karta över
    Ryssland, på vilken positionerna för Denikins armé och er var
    angivna med små flaggor.  Jag minns hur chockerad jag blev, när
    han pekade på Denikin-flaggorna och plötsligt sade:  »Det här är
    min armé!«  Jag svarade inte, utan stod där som fastvuxen på
    stället.  Jag hade helst velat lämna rummet, men jag tänkte att om
    jag här ställde till skandal och slog igen dörren efter mig, så
    skulle våra soldater i Ryssland bli utan stövlar.

--- Vilka avsikter hade engelsmännen och fransmännen med att stödja er
    med dessa stövlar, granater, kulsprutor och så vidare? frågade
    domstolsordföranden.

--- Officiellt hade de synnerligen ädla syften, svarade Savinkov.  Vi
    var trofasta bundsförvanter, ni var förrädare, etc.  Utöver detta
    talade man minst om att olja är en mycket åtråvärd sak och mest om
    att ryssarna gärna kan få slåss sinsemellan, ju färre som blir
    kvar av dem desto bättre.  Ryssland blir ju så mycket svagare.

Savinkovs uppseendeväckande vittnesbörd fortgick i två dagar.  Han
redogjorde för hela sin bana som konspiratör.  Han nämnde välkända
statsmän och finansmän i England, Frankrike och andra europeiska
länder, vilka gett honom sitt stöd.  Han sade sig ha blivit deras
verktyg utan att veta det.

--- Jag levde som i en glaskupa.  Jag såg ingenting annat än min egen
    konspiration.  Jag kände inte mitt folk.  Jag älskade det.  Jag
    var beredd att ge mitt liv för det.  Men dess intressen, {s. 135}
    dess verkliga önskningar, hur skulle jag kunna veta något därom?

År 1923 hade han börjat få en förnimmelse av bolsjevikrevolutionens
»stora betydelse för världen«.  Han började längta tillbaka till
Ryssland »för att se med egna ögon och höra med egna öron«.

--- Jag tänkte att det som jag läste i de utländska tidningarna kanske
    var idel lögn, sade Savinkov.  Jag ansåg det omöjligt att dessa
    människor, som ingen kunde övervinna, inte skulle ha gjort något
    gott för det ryska folket.

Sovjetdomstolen dömde Savinkov till döden som landsförrädare, men på
grund av hans fullständiga och öppenhjärtiga bekännelse blev domen
mildrad till tio års fängelse.

I fängelset behandlades Savinkov med anmärkningsvärd hänsyn av
sovjetmyndigheterna.  Han beviljades speciella förmåner, fick alla de
böcker han önskade och särskilda lättnader för sitt skrivarbete.  Men
han längtade efter friheten.  Den 7 maj 1925 skrev han en lång vädjan
till tjekans chef Felix Dserjsinskij.  »Skjut mig eller ge mig ett
tillfälle att arbeta«, skrev han.  »Jag har varit emot er, men nu är
jag för er.  Jag står inte ut med denna halva tillvaro och att inte
vara vare sig för eller emot er, utan bara sitta i ett fängelse och
bli en av dess fasta invånare.«  Han bad om tillgift och erbjöd sig
göra vad regeringen än begärde av honom.  Han anhållan avslogs.  Kort
därefter begick Boris Savinkov självmord genom att kasta sig ut från
ett fönster i fängelsets fjärde våning.

Så fort nyheten om Savinkovs häktning och den ännu större skrällen med
hans avsvärjelse kommit till Paris, skyndade sig Sidney Reilly
tillbaka till London för att rådgöra med sina överordnade.  Den 8
september 1924 publicerades en lång och märklig redogörelse av Reilly
i Morning Post, organet för den engelska högerns antibolsjevism.
Reilly påstod att den offentliga rättegången mot Savinkov i Moskva i
själva verket aldrig hade ägt rum.  Han förklarade kategoriskt att
Savinkov i verkligheten hade blivit skjuten vid passerandet av
sovjetgränsen och att rättegången var en jättestor bluff:

»Savinkov blev dödad, när han sökte övergå den ryska gränsen, och
tjekan iscensatte bakom lyckta dörrar i Moskva en bluffprocess, vari
en av dess egna agenter spelade huvudrollen.«

Detta var den första av en mängd orimliga »förklaringar«, som efter
revolutionen lämnades av fiender till Sovjetunionen {s. 136} som
försök att misskreditera bekännelser av utländska konspiratörer och
ryska förrädare inför sovjetdomstolar.  Dessa »förklaringar« nådde sin
kulmen under de så kallade Moskvaprocesserna 1936--1938.  Därom
senare.

Reilly försvarade häftigt Savinkovs ståndaktighet som sovjetfientlig
konspiratör:

»Jag har haft förmånen att vara en av hans intimaste vänner och
hängivnaste anhängare, och på mig vilar den heliga plikten att
försvara hans ära.  Jag var en av de ytterst få som kände till hans
avsikt med att bege sig in i Sovjetryssland.  Jag har tillbringat
varenda dag tillsammans med Savinkov allt intill den stund då han
avreste till sovjetgränsen.  Jag har haft hans fullaste förtroende och
hans planer har utarbetats i samråd med mig.«

Reillys artikel slutade med en vädjan till Morning Posts redaktör:

»Då Eder tidning alltid varit antibolsjevismens och antikommunismens
omutliga förkämpe, vädjar jag till Eder om att hjälpa mig försvara
Boris Savinkovs namn och ära.«

Reilly sände samtidigt ett privat, omsorgsfullt formulerat brev till
Winston Churchill:

»Käre herr Churchill!

Den olycka som drabbat Boris Savinkov har otvivelaktigt gjort det
smärtsammaste intryck på Eder.  Varken jag eller någon annan av hans
intima vänner och medarbetare har hittills lyckats erhålla några
tillförlitliga underrättelser om hans öde.  Vår övertygelse är att han
fallit offer för den gemenaste och djärvaste intrig som tjekan
någonsin iscensatt.  Vår åsikt finns uttryckt i ett brev, som jag i
dag sänder till Morning Post.  I medvetande om Edert alltid lika
vänliga intresse närsluter jag en kopia till Eder information.

Jag tecknar, käre herr Churchill,

                  Eder ständigt tillgivne

                     Sidney Reilly.«

Rättegångens obestridliga autenticitet var emellertid snart fastslagen
och Reilly fann sig föranlåten att sända ännu ett brev till Morning
Post.  Det lydde:

»De detaljerade och samstämmiga stenografiska pressreferaten från
rättegången mot Savinkov, bestyrkta av trovärdiga och opartiska
ögonvittnens utsagor, har ställt Savinkovs förräderi utom allt
tvivel.  Han har inte bara förrått sina vänner, {s. 137} sin
organisation och sin sak, han har också medvetet och fullständigt gått
över till sina hittillsvarande fiender.  Han har samsats med sina
angripare om att rikta hårdaste möjliga slag mot den antibolsjevikiska
rörelsen och bereda dem en större politisk triumf än någonsin för både
inrikes och utrikes bruk.  Med sin handling har Savinkov för alltid
strukit bort sitt namn från den antikommunistiska rörelsens
hedersförteckning.

Hans gamla vänner och anhängare sörjer över hans fruktansvärda och
nesliga fall, men de ibland dem, som under inga omständigheter kommer
att spela under täcke med mänsklighetens fiender, har inte förlorat
modet.  Deras forne ledares moraliska självmord är för dem en
ytterligare sporre till att sluta leden och föra striden vidare.

                  Eder etc.

               Sidney Reilly.«

Strax därefter fick Reilly ett förtroligt meddelande från Winston
Churchill:

»Chartwell Manor, Westerham, Kent, den 15 september 1924.

Käre herr Reilly!

Edert brev intresserade mig mycket.  Händelserna har utvecklat sig så
som jag själv från första början förmodade.  Jag tror inte att Ni bör
döma Savinkov för hårt.  Han var försatt i en fruktansvärd belägenhet,
och endast den som själv har framgångsrikt bestått ett dylikt eldprov
har full rätt att klandra honom.  Jag kommer under alla omständigheter
att vänta och höra slutet på historien, innan jag ändrar min
uppfattning om Savinkov.

                  Eder tillgivne

                 W.S. Churchill.«

Publiceringen av Savinkovs bekännelse och avslöjanden gjorde ett
ytterst obehagligt intryck på de personer i England, som hade stött
hans sak.  Mitt i skandalen fick Reilly brått att bege sig till
Förenta staterna.  Churchill drog sig för en tid tillbaka till sitt
lantresidens i Kent.  Brittiska utrikesdepartementet iakttog en
diskret tystnad.

Ännu återstod ett sensationellt efterspel.

I slutet av oktober 1924, några dagar före det engelska
parlamentsvalet, förkunnade med ens helsidesrubriker i lord
Rothermeres tidning Daily Mail, att Scotland Yard hade avslöjat en
lömsk sovjetkomplott mot Storbritannien.  Som {s. 138} dokumentariskt
bevis på komplotten offentliggjorde Daily Mail det beryktade
»Sinovjevbrevet«, som uppgavs innehålla instruktioner av den ryske
Kominternledaren Georgij Sinovjev till de engelska kommunisterna om
hur de skulle bekämpa högern i det stundande valet.

Detta var den engelska högerns svar på Savinkovs bekännelse, och det
hade sin verkan.  Högern vann valet på en våldsam antibolsjevikisk
kampanj.

Några år efteråt fastslog Wyndham Childs vid Scotland Yard, att det i
verkligheten aldrig hade funnits något brev från Sinovjev.  Dokumentet
var en förfalskning, och diverse utländska agenter hade varit
inblandade i dess tillkomst.  Det hade ursprungligen kommit från
kretsarna kring överste Walther Nicolai i Berlin, den forne chefen för
det tyska militära underrättelseväsendet, vilken nu intimt samarbetade
med nazistpartiet.  Under Nicolais överinseende hade en baltisk
vitgardist, baron Üxkull, som senare blev chef för den nazistiska
presstjänsten, i den tyska huvudstaden upprättat en specialbyrå för
förfalskning av politiska dokument och för vidaste möjliga spridning
och effektivaste publicering av dessa förfalskningar.

Den som ombesörjt att det falska Sinovjevbrevet kom till brittiska
utrikesdepartementet och senare till Daily Mail sades vara George
Bell, en hemlighetsfull internationell agent.  Bell stod på den
engelsk-holländske oljemagnaten Henri Deterdings avlöningslista.


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤¤) Vitryska emigranter: här menas inte emigranter ifrån
Vitryssland (som i denna översättning kallas Bjeloryssland och inte
Vitryssland), utan vitgardistiska ryska emigranter.  I tyska
översättningen står på motsvarande ställe »die weißgardistische
Emigration« och i den ryska »bjeloemigranty« (»vitemigranter«).

(¤¤¤¤¤¤) Tjuberskij: Namnet skrives i denna översättning
Tjuberskij, men i tyska och ryska texten står
Schuberski respektive Sjuberskij; så vi det kan
tänkas, att namnet var Sjuberskij och icke
Tjuberskij.

------------------------------------------------------------------------

{s. 139}

TIONDE KAPITLET

Till finska gränsen


Antibolsjevism på Broadway

En välkomstdeputation av vitryssar(¤¤) var nere vid hamnen för att
möta Nieuw Amsterdam, det fartyg som fört kapten Sidney Reilly och
hans hustru till Amerika på hösten 1924.  Blommor, champagne och
flammande tal hälsade »det antibolsjevikiska korstågets hjälte«
välkommen.

Reilly kände sig hemma i Förenta staterna.  Ett amerikanskt lån till
Sovjetunionen diskuterades allmänt.  En rad framstående amerikanska
affärsmän var för ett lån och sovjetregeringen, som var angelägen om
att vinna Amerikas vänskap och i trängande behov av kapital och
maskiner för att sätta sin raserade ekonomi på fötter igen, var villig
att lämna koncessioner för att få det.

»Sovjet hade de bästa utsikter att få sitt lån«, berättade fru Reilly
efteråt.  »Sidney var besluten att det inte skulle bli av.  Han ägnade
en stor del av sitt arbete i Amerika åt att motarbeta detta lån.«

Reilly kastade sig genast in i kampen mot det föreslagna lånet.  Han
öppnade ett privat kontor på nedre Broadway, vilket snabbt blev
högkvarter för de sovjetfientliga och vitryska(¤¤) konspiratörerna i
Förenta staterna.  Väldiga mängder sovjetfientlig propaganda utgick
snart från Reillys kontor och sändes ut över Förenta staterna till
inflytelserika redaktörer, journalister, lärare, politiker och
affärsmän.  Reilly företog en landsomfattande föreläsningsturné för
att upplysa allmänheten om »bolsjevikfaran och dess hot mot
civilisationen och världshandeln«.  Han hade en rad »förtroliga
samtal« med små utvalda grupper av Wall Street-män och rika
industriherrar i flera amerikanska städer.

»Både med offentliga föreläsningar och med artiklar i tid- {s. 140}
ningarna«, skrev fru Reilly, »bekämpade Sidney bolsjeviklånet.  Det är
onödigt att här redogöra för hur han genom en hel rad avslöjanden vann
fullständig seger och sovjetlånet aldrig kom till stånd.«

Sidney Reilly kunde dock inte göra anspråk på hela äran av denna seger
över Sovjetunionen.  Det fanns i Förenta staterna också andra som var
minst lika nitiska och slogs minst lika energiskt för att förhindra
lånet.  Bland dessa var handelsministern Herbert Hoover, vars hat mot
bolsjevikerna ingalunda hade avtagit.  »Frågan om handel med
Ryssland«, skrev Hoover till Maxim Litvinov den 31 mars 1921, »är
långt mera en politisk än en ekonomisk fråga, så länge Ryssland står
under bolsjevikernas kontroll.«

Reillys viktigaste sovjetfientliga verksamhet i Förenta staterna var
inte att sabotera lånet till Sovjetunionen.  Hans främsta uppgift var
att skapa en amerikansk avdelning av det internationella
antibolsjevikiska sällskapet, vilket skulle betyda ett mäktigt stöd
för de olika sovjetfientliga sammansvärjningar, som han hade om hand i
Europa och Ryssland.  Avdelningar av Reillys sällskap opererade redan
i Berlin, London, Paris och Rom såväl som överallt i randstaterna i
Baltikum och på Balkan.  I Fjärran östern hade en avdelning av
sällskapet, finansierad av Japan, upprättats i Charbin i Manchuriet
under ledning av den beryktade kosackterroristen ataman Semjonov.  I
Förenta staterna fanns ingen organiserad sammanslutning av detta
slag.  Men det fanns ett utomordentligt material att arbeta med.

Reillys vitryska(¤¤) vänner hade snart bekantat honom med sina
inflytelserikaste och förmögnaste amerikanska förbindelser, vilka
kunde vara villiga att ställa stora summor till förfogande för hans
antisovjetrörelse.

»Vad beträffar penninganskaffning så är den rätta marknaden här och
endast här«, skrev Reilly samma år i ett förtroligt brev till en av
sina agenter i Europa.  »Men för att få pengar här måste man komma med
ett mycket konkret och välmotiverat program och med ytterst påtagliga
bevis på att aktiemajoriteten är i stånd att inom rimlig tid
reorganisera företaget.«

Med »aktiemajoriteten« menade Reilly på sitt kodspråk den
sovjetfientliga rörelsen inom Ryssland.  Att »reorganisera företaget«
betydde att störta sovjetregeringen.  Reilly tillade:

»Under sådana förutsättningar skulle man här i första hand kunna komma
till tals med den störste automobilfabrikanten, som skulle kunna bli
intresserad av patentet, förutsatt att man företer bevis (inte bara
muntligt) på att det lönar sig.  Men kan man bara väcka hans intresse,
så kan penningfrågan anses löst.«

Enligt fru Reillys memoarer talade hennes man här om Henry Ford.


Agent B 1

Ledare för den sovjetfientliga ryska emigrantrörelsen i Förenta
staterna var en tsarofficer, löjtnant Boris Brasol, som varit
ochranaagent och en gång tjänstgjort som åklagare vid högsta domstolen
i Petersburg.  Han hade år 1916 kommit till Förenta staterna som rysk
representant på den interallierade konferensen i New York och därefter
stannat kvar i Amerika som speciell tsaristisk agent.

Brasol var en liten blek, nervös, feminin man med sluttande panna,
framskjuten näsa och mörka, grubblande ögon.  Han var känd som en
våldsman och produktiv antisemitisk propagandist.  År 1913 hade han
spelat en ledande roll i den beryktade Beilisaffären, då tsarens
hemliga polis sökt bevisa att judarna praktiserade ritualmord och hade
dödat en kristen pojke i Kiev för att få hans blod.

--- Jag var den näst störste uppspåraren i Ryssland, sade Brasol till
    en journalist, som intervjuade honom efter hans ankomst till
    Förenta staterna.  Jag har studerat förbrytarjakt i hela Europa på
    uppdrag av regeringen, i Schweiz, Tyskland, Frankrike och
    England, tills jag blev verkligt sakkunnig på förbrytarjakt.

Den amerikanske tidningsmannen frågade Brasol, om han verkligen trodde
att judarna begick ritualmord.

--- Varför skulle jag inte det? svarade Brasol.

Den amerikanske journalisten beskrev sedan sina egna känslor under
intervjun.  --- Jag ryste, sade han, när jag stod ansikte mot ansikte
med denne ryske pogromist och hörde honom i detta det tjugonde
århundradet kallblodigt berätta om de tsaristiska livgardisternas
medeltida grymhet.

Efter revolutionen startade Brasol den första vitryska(¤¤)
konspirativa organisationen i Förenta staterna.  Den kallades
Tsaristiska armé- och marinofficerares förbund och bestod till stor
del av gamla medlemmar i »de svarta hundragrupperna«, {s. 142} som
emigrerat till Amerika.  År 1918 stod Brasols grupp i nära förbindelse
med utrikesdepartementet och försåg det med en stor del av de falska
uppgifter och felaktiga informationer, på vilka departementet grundade
sin övertygelse om de förfalskade »Sissondokumentens« äkthet.

De så kallade Sissondokumenten, som skulle bevisa att Lenin och andra
sovjetledare var betalda av tyska överkommandot, publicerades och
spreds av utrikesdepartementet i Förenta staterna efter
bolsjevikrevolutionen.  Dokumenten, som ursprungligen salubjudits av
ryska vitgardister, hade av brittiska underrättelseväsendet avvisats
som grova förfalskningar.  En tjänsteman i amerikanska
utrikesdepartementet, Edgar Sisson, köpte dem och tog dem till
Washington.  Det blev sedermera definitivt fastställt, att dokumenten
var förfalskade.

Genom att påstå sig vara expert på ryska frågor lyckades Brasol få
anställning vid Förenta staternas underrättelseväsen.  Som »Förenta
staternas agent B 1« lät han med det första dottern till en gammal
tsargeneral, Natalie de Bogory, göra en engelsk översättning av »Sions
vises protokoll«, den skändliga antisemitiska förfalskning, som i det
kejserliga Ryssland nyttjats till att provocera vittomfattande
pogromer mot judarna och som den tsaristiske emigranten Alfred
Rosenberg strödde omkring sig i München.  Brasol presenterade de
översatta »protokollen« för Förenta staternas underrättelseväsen som
ett autentiskt dokument, som skulle »förklara den ryska revolutionen«.

För att vinna understöd åt de ryska vitgardisterna och övertyga
amerikanerna om att bolsjevikrevolutionen var ett led i en
»internationell judisk sammansvärjning« började Brasol prångla ut
Sionsprotokollen runtom i Förenta staterna.  Han kompletterade de
tsaristiska förfalskningarna med sina egna antisemitiska skriverier.
I början av 1921 utkom i Boston en bok av Brasol med titeln »Världen
vid skiljevägen«.  Boken påstod att den ryska revolutionen hade blivit
anstiftad, finansierad och ledd av judar.  Tsarens störtande och det
därpå följande internationella händelseförloppet, skrev Brasol, var
led i »ett ondskefullt företag, i vilket världens judar och herr
Wilson hade blivit kompanjoner«.

Den 1 juli 1921 skröt Brasol i ett brev till en annan vitgardistisk
emigrant i Förenta staterna, generalmajoren greve
V. Tjerep-Spiridovitj:

»Under det senaste året har jag skrivit tre böcker, som har {s. 143}
vållat judarna mer avbräck än vad tio pogromer skulle ha gjort.«

Tjerep-Spiridovitj var även utan Brasols hjälp en framstående
antisemitisk propagandist.  Därtill fick han finansiellt stöd av en
beryktad amerikansk industriman.  Dennes namn var Henry Ford.

Även Boris Brasol stod i nära kontakt med Fordbolagets agenter och
lagade så att bilmagnaten själv fick sina exemplar av »protokollen«.

Om Brasols senare och alltjämt pågående verksamhet i Förenta staterna
berättas i 23:e kapitlet.


Svarta hundragruppen i Detroit

En egendomlig och olycksbådande allians hade slutits i Förenta
staterna mellan de feodalt inställda tsaristiska emigranterna och den
beryktade amerikanske industriman, som utvecklat världens modernaste
produktionsmetoder.

Vid tiden för krigsslutet var Henry Ford en bitter och besviken man.
Det överspända projektet med fredsskeppet, som Ford skickat till
Europa under kriget, hade utmynnat i ett löjligt fiasko och
bilfabrikanten hade blivit allmänt utskrattad.  Han var därtill djupt
förbittrad över de stora svårigheter han stött på, när han sökt få ett
lån från Wall Street för den tilltänkta utvidgningen av sina företag.
Eftersom Ford var lika svag i allmänbildning som han var tekniskt
kunnig lånade han villigt sitt öra till de ryska vitgardisterna, när
de kom och talade om för honom att det i själva verket var judarna som
var skuld till hans problem.  Som bevis för sitt påstående lade de
fram »Sions vises protokoll«.  Efter att noga ha studerat protokollen
kom Fort till den slutsatsen, att de innehöll förklaringen på alla
hans bekymmer.  Han beslöt att ge de antisemitiska förfalskningarna
spridning över hela landet genom att publicera dem i sin tidning
Dearborn Independent.

Resultatet blev att antisemitiska ryska aristokrater, vitgardistiska
terrorister, pogromister och gamla agenter för tsarens hemliga polis,
vilka emigrerat till Förenta staterna efter revolutionen, samlades
kring Fords bilfabriker i Detroit.  De övertygade Ford om att själva
Förenta staternas regering hotades av en revolutionär »judisk
komplott« och att liberala amerikanska grupper och enskilda i själva
verket utgjorde en »judisk front«.  Under deras sakkunniga ledning
framväxte en {s. 144} stor, invecklad och hemlig organisation, som
frodades och fick pondus genom Fords samhällsställning och rikedom,
med uppgift att spionera på liberala amerikaner, främja reaktionära
och sovjetfientliga planer, samla upp antisemitiskt lösprat och sprida
hetspropaganda mot judarna i Förenta staterna.

Organisationen hade sitt högkvarter förlagt till Fordbolagets
lokaler.  Dess medlemmar hade speciella kodnummer.  Fords
privatsekreterare E.G. Liebold var 121 X.  Dearborn Independents
redaktör W.J. Cameron var 122 X.  Natalie de Bogory, som var Boris
Brasols medhjälperska och hade översatt »protokollen« till engelska,
var 29 H.

Fords organisation nästlade sig in överallt i det amerikanska
samhällslivet.  Dess agenter var verksamma i ledande tidningar, vid
berömda universitet, inom välkända sammanslutningar och till och med
inom regeringsinstitutionerna.  Doktor Harris Houghton, förutvarande
medlem av Förenta staternas militära underrättelseväsen, stod i
spetsen för den så kallade Fords detektivtjänst, en specialavdelning
av den konspirativa apparaten.  Doktor Houghtons kodnummer var 103 A.
Detektivtjänstens huvuduppgift var att i sovjetfientligt och
judefientligt syfte insamla personliga uppgifter om framträdande
amerikanska liberaler.  Bland dem som utspionerades och sattes på
svart lista av detektivtjänsten var Woodrow Wilson, överste Raymond
Robins, pastor John Haynes Holmes, Helen Keller, domarna Hughes och
Brandeis.  Enligt detektivtjänstens hemliga rapporter lät dessa
personer och tjogtals andra i liknande ställning utnyttja sig i en
»judisk komplott« för att störta den amerikanska regeringen.

Detektivtjänstens avslöjanden publicerades i Dearborn Independent, som
samtidigt körde med »Sionprotokollen« som följetong.  Här en typisk
notis om Woodrow Wilson:

»Wilson stod under sin presidenttid i mycket intim förbindelse med
judarna.  Hans sätt att reagera var, som var man vet, övervägande
judiskt.  Som gammal presbyterian kunde Wilson i sina offentliga
yttranden ibland falla in i kristna tongångar, men han hölls alltid på
mattan av sina judiska övervakare.«

En historia om William Howard Taft i Dearborn Independent slutade med
följande rader:

»Detta är historien om hur William Howard Taft försökte motstå judarna
och hur de till slut blev honom övermäktiga.  Den torde vara värd att
känna till, när han nu blivit en av {s. 145} dessa 'icke-judiska
fasader', bakom vilka judarna söker betäckning.«

Specialagenter för Fords organisation sändes utomlands och företog
månghundramila färder för att samla in nya bakdanterier och
förfalskningar mot judarna.  En av dessa agenter, en rysk vitgardist
vid namn Rodjonov, for till Japan för att få tag på visst
antisemitiskt propagandamaterial från den ryska vitgardistkolonin
där.  Innan Rodjonov avseglade från Förenta staterna telegraferade han
till Charles W. Smith, en ledande man inom Fords organisation:

»Mina villkor är följande:  Under loppet av sex månader inlevererar
jag material av det slag varom vi överenskommit.  Ni utbetalar
månatligen genom bank i Yokohama femtonhundra amerikanska dollar.  Ni
betalar även för det material jag redan levererat.«

Om de förhållanden som utvecklat sig kring Fordbolaget skrev Norman
Hapgood, en berömd amerikansk tidningsman, som sedermera blev minister
i Danmark:

»I de kretsar, där Fords detektiver verkade, talades på fullt allvar
om att sätta i gång med pogromer i detta land.  Ja, i kretsarna kring
Ford visade sig faktiskt precis samma symtom som i Ryssland på
judepogromernas tid.  Politiskt betydde det att historien upprepade
sig.  Då Brasol i detta land var ledare för de ryska emigranter, som
sökte få Romanovätten på tronen igen, så betydde det att Ford med sin
rasförföljelse enligt historiens egen logik hade slutit sig till det
århundraden gamla korståg, som Europas despoter om och om igen sätter
fart på för att för egna syften sätta de oupplysta massornas skumma
religiösa lidelser i svallning.«

Liksom Henri Deterding i England och Fritz Thyssen i Tyskland hade den
amerikanske automobilkungen Henry Ford gjort sig till ett med all
världens antibolsjevism och med den snabbt framväxande nazismen.
Enligt New York Times för den 8 februari 1923 hade bayerska lantdagens
vice talman Auer offentligen uttalat:

»Bayerska lantdagen har sedan länge haft kännedom om att
Hitlerrörelsen delvis finansieras av en amerikansk antisemitisk
ledare, som inte är någon annan än Henry Ford.  Herr Fords intresse
för den antijudiska rörelsen i Bayern väcktes för ett år sedan, då en
av herr Fords agenter kom i kontakt med den ökände pangermanen
Dietrich Eichart.  Agenten återvände till {s. 146} Amerika, och genast
började herr Fords pengar komma till München.

Herr Hitler skryter öppet med att han har herr Fords stöd och prisar
herr Ford inte som en stor personlighet utan som en stor antisemit.«

I det lilla oansenliga kontor vid Corneliusgatan i München, som var
Adolf Hitlers högkvarter, hängde ett enda inramat fotografi på
väggen.  Det var bilden av Henry Ford.


Sidney Reillys ändalykt

Strax efter sin ankomst till Förenta staterna hade Sidney Reilly
inlett ett intimt samarbete med agenter för Fords jude- och
sovjetfientliga organisation.  Med deras hjälp upprättade han »en
fullständig förteckning över dem som i hemlighet arbetade för
bolsjevikernas sak i Amerika«.

Denna förteckning, som upptog namnet på varje framträdande amerikan
som sagt någonting fördelaktigt om Sovjetunionen, kom att tjäna som
användbar förebild för amerikanska fascister och nazistagenter under
kommande år.  Den antisemitiska propagandisten Elizabeth Dilling
utnyttjade denna och liknande förteckningar när hon skrev ihop sin
ökända bok »Röda nätet«.  George Sylvester Viereck, överste Emerson,
Oscar Pfaus och andra nazistagenter och femtekolonnare i Förenta
staterna utnyttjade på liknande sätt denna förteckning i sin
propagandaverksamhet.

Genom Reillys förmedling upprättades förbindelse mellan den
antisemitiska och antidemokratiska rörelsen i Förenta staterna och
avdelningar av det internationella antibolsjevikiska sällskapet i
Europa och Asien.  Så tidigt som på våren 1925 hade man lagt grunden
till en internationell fascistisk propaganda- och spionericentral, som
opererade under antibolsjevismens mask.

Under tiden upprätthöll Reilly intim förbindelse med sina agenter i
Europa.  Han fick regelbundet post från Reval, Helsingfors, Rom,
Berlin och andra centraler för sovjetfientligt intrigspel.  Mycket av
denna post, som var adresserad till Reilly på hans Broadwaykontor, var
skrivet i chiffer eller med osynligt bläck på baksidan av till synes
oskyldiga affärsbrev.

De försändelser han fick innehöll utförliga redogörelser för varje ny
utvecklingsfas inom den sovjetfientliga rörelsen i Europa.  Kraschen
med Savinkov hade för en tid demoraliserat {s. 147} stora delar av
rörelsen.  Gröna gardet hade fallit sönder i små lösa band av
professionella terrorister och banditer.  Avundsjuka och
misstänksamhet medlemmarna emellan bidrog till att desorganisera de
övriga antisovjetgrupperna.  Det såg ut som om den stora
kontrarevolutionen måste bordläggas för någon tid.

»Sidney insåg mycket riktigt«, berättade fru Reilly, »att
kontrarevolutionen måste börja i Ryssland, och att allt hans arbete i
utlandet endast kunde resultera i en passiv utländsk fientlighet mot
sovjetregimen.  Han blev flera gånger uppsökt av representanter för
sammanslutningar i Moskva så som han i London blev uppsökt av Drebkov,
men han förhöll sig avvaktande.«

Tidigt på våren fick Reilly ett i Reval, Estland, poststämplat brev,
som upprörde honom mycket.  Brevet, som skrivits i kod, var från en
gammal vän, kapten E., som tjänstgjort tillsammans med Reilly i
brittiska underrättelseväsendet under världskriget och nu var anställd
i brittisk konsulatstjänst i ett av de baltiska länderna.  Brevet var
daterat den 24 januari 1925 och började:

»Käre Sidney!

Två personer vid namn Krasjnosjtanov, man och hustru, kommer att å
mina vägnar uppsöka dig i Paris.  De uppger sig ha ett meddelande från
Kalifornien och lämnar dig ett brev med en av Omar Khaayams verser,
som du säkert känner till.  Om deras ärende intresserar dig, må du be
dem stanna.  Varom inte har du bara att säga tack och adjö.«

Enligt den kod som kapten E. och Reilly använde sig av, avsågs med
»Krasjnosjtanov« en antisovjetagent vid namn Schultz och dennes
hustru, med »Kalifornien« menades Sovjetunionen och med »Omar Khaayams
verser« förstod man ett speciellt meddelande i chiffer.  Kapten
E. fortsatte i sitt brev:

»Nu till deras ärende.  De är representanter för ett affärsföretag som
med all sannolikhet kommer att få stort inflytande på den europeiska
och amerikanska marknaden i framtiden.  De förutsätter inte att deras
företag skall nå sin fulla utveckling inom de närmaste två åren, men
det kan inträffa omständigheter som ger det den önskade effektiviteten
inom den närmaste framtiden.  Det är ett mycket stort företag och av
det slag som man inte talar om.«

Kapten E. talade i fortsättningen om att »en tysk grupp« var
synnerligen intresserad av att bli delaktig i »företaget« {s. 148} och
att »en fransk och en engelsk grupp« snart skulle ta aktiv del.

Efter att än en gång ha hänvisat till det »affärsföretag«, som enligt
hans antydningar arbetade i Ryssland, skrev kapten E.:

»De vägrar än så länge att för någon människa yppa namnet på den man
som står bakom detta företag.  Så mycket kan jag dock säga som att en
del av de ledande personerna är medlemmar av oppositionsgrupperna.  Du
torde därför kunna fullt förstå nödvändigheten av sekretess.  Jag
omnämner detta program för dig, då jag tänker mig att det kanske
skulle kunna ersätta det andra stora programmet, som du arbetade med,
men som slog så olyckligt ut.«

Sidney Reilly och hans hustru lämnade New York den 6 augusti 1925.  De
anlände till Paris nästföljande månad, och Reilly satte sig omedelbart
i förbindelse med makarna Schultz, som kapten E. hade skrivit om.
Dessa beskrev i stora drag situationen i Ryssland efter Lenins död.
Oppositionsrörelsen hade i samarbete med Trotskij skapat en omfattande
underjordisk organisation med syfte att störta Stalinregimen.

Reilly var snart övertygad om den nya händelseutvecklingens stora
betydelse.  Han var ivrig att så fort som möjligt komma i personlig
förbindelse med ledarna för den Stalin-fientliga riktningen i Moskva.
Meddelandena utbyttes genom hemliga agenter.  Det blev slutligen
överenskommet att Reilly skulle möta en framstående representant för
rörelsen vid sovjetgränsen.  Reilly for till Helsingfors för att
träffa finska arméns generalstabschef, som var en av hans intima
personliga vänner och medlem av hans antibolsjevikiska sällskap, och
som nu skulle träffa de nödvändiga anstalterna för att få Reilly över
sovjetgränsen.

Kort därefter skrev Reilly till sin fru som stannat kvar i Paris:
»Det sker faktiskt någonting fullkomligt nytt i Ryssland, någonting
stort och ytterst betydelsefullt«.

En vecka senare, den 25 september 1925, sände Reilly i all hast från
Viborg i Finland ett meddelande till hustrun, vari det hette:

»Det är absolut nödvändigt att jag gör en tredagarstur till Petrograd
och Moskva.  Jag reser i kväll och kommer att vara tillbaka här på
tisdag morgon.  Du bör få veta, att jag inte skulle ha företagit denna
resa om det inte hade varit absolut oundgängligt och om jag inte varit
säker på att den är prak- {s. 149} tiskt taget riskfri.  Jag skriver
detta brev bara för den händelse att jag mot förmodan skulle råka ut
för någon olycka.  Skulle så ske, får du inte företa dig någonting, ty
om du gör det är det till föga hjälp men kan lätt leda till att
alarmera bolsjevikerna och avslöja min identitet.  Om jag verkligen
skulle bli arresterad i Ryssland, så blir det bara för någon sak av
mindre betydelse, och mina nya vänner är mäktiga nog att få mig på fri
fot.«

Detta var det sista brev som blev skrivet av kapten Sidney Reilly vid
brittiska hemliga underrättelseväsendet.

Sedan flera veckor hade gått och fru Reilly ännu inte hört ett ord
från sin man, sökte hon upp Reillys förtrogna i Paris, Marie Schultz.
Fru Reilly skildrade sedermera samtalet i sina memoarer.

--- När er man kom hit, sade fru Schultz till fru Reilly, förklarade
    jag för honom precis hur det låg till med vår organisation.  På
    vår sida har vi nu några av de förnämsta bolsjevikiska
    ämbetsmännen i Moskva, vilka är ivriga att få slut på den
    nuvarande regimen under förutsättning att deras egen säkerhet kan
    garanteras.

Kapten Reilly, fortsatte fru Schultz, hade ställt sig lite skeptisk i
början.  Han sade att utländsk hjälp till ett nytt företag mot
Sovjetunionen kunde påräknas endast om de konspirativa grupperna inom
landet verkligen var en kraft att räkna med.

--- Jag försäkrade honom, sade fru Schultz, att vår organisation i
    Ryssland var stark, inflytelserik och fast uppbyggd.

Hon fortsatte med att redogöra för hur ett möte mellan Reilly och
representanter för den ryska konspirativa organisationen hade
anordnats i Viborg i Finland.

--- De gjorde ett starkt intryck på kapten Reilly, sade fru Schultz,
    särskilt deras ledare, en mycket högt uppsatt bolsjevikisk
    ämbetsman, som är en av de mest glödande fienderna till den
    nuvarande regimen.

Dagen därpå hade Reilly och de ryska konspiratörerna, eskorterade av
en finsk patrull som särskilt utvalts för ändamålet, begett sig till
gränsen.

--- Jag för min del, berättade fru Schultz, följde dem fram till
    gränsen för att önska dem lycklig resa.  De stannade i ett finskt
    blockhus invid floden tills natten föll på.  Vi väntade rätt
    länge, medan finnarna spänt lyssnade efter röda patruller, men
    allt var tyst.  Till slut gick en av finnarna försiktigt ner
    {s. 150} i vattnet och halvt simmade, halvt vadade över.  Er man
    följde efter.

Detta var det sista fru Schultz såg av kapten Reilly.

När fru Schultz hade slutat sin berättelse, räckte hon fru Reilly ett
urklipp ur den ryska tidningen Isvestija.  Det lydde:

»Natten mellan den 28 och 29 september försökte fyra smugglare
överskrida gränsen till Finland med påföljd att två blev dödade, en
--- finsk soldat --- tagen till fånga och en så svårt sårad att han
senare avled.«

Enligt vad som senare framkom, hade Reilly lyckligt kommit över
sovjetgränsen och talat med vissa medlemmar av den ryska
Stalin-fientliga oppositionen.  Han var på väg tillbaka och närmade
sig den finska gränsen, när han och hans livvakt överraskades av en
avdelning av den sovjetryska gränsvakten.  Reilly och de övriga
försökte fly.  Gränsvakterna gav eld.  En kula träffade Reilly i
pannan och dödade honom ögonblickligen.

Inte förrän efter några dagar identifierade sovjetmyndigheterna den
»smugglare« de hade skjutit.  När det var klart, utgav de ett formellt
meddelande om att kapten Sidney George Reilly vid brittiska hemliga
underrättelseväsendet var död.

Londontidningen  Times meddelade dödsfallet på två rader:  »Sidney
George Reilly dödades den 28 september av GPU-soldater vid byn Allekul
i Ryssland.«


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤¤) Vitryssar, vitryska: här menas inte ifrån Vitryssland
härstammande personer (Vitryssland kallas i denna översättning för
Bjeloryssland) utan vitgardistiska emigranter.  I ryska texten står på
motsvarande ställen »delegatsija russkich bjelogvardejtsev« (»en
delegation av ryska vitgardister«) respektive »bjelogvardejskich«
(»vitgardistiska«) och i tyska texten »von einem weißgardistischen
Begrüßungskomitee« (»av en vitgardistisk mottagningskommitté«)
respektive »weißgardistischen« (»vitgardistiska«).

------------------------------------------------------------------------

{s. 151}

ELFTE KAPITLET

Uvertyr med krigstrummor


Det drog ihop sig till våldsamt oväder bakom det skenbara lugnet vid
mitten av 1920-talet.  Enorma koloniala och halvkoloniala områden av
jorden hade genom den ryska revolutionens exempel fått nya
frihetsförhoppningar och vaknat till nationellt medvetande.  De hotade
att slå hela den koloniala imperialismens byggnad över ända.

Ovädret bröt ut på våren 1926.  Revolutionen flammade upp i Kina, där
en enad front av kuomintang- och kommuniststyrkor störtade den
korrumperade Pekingdiktaturen, västimperialismens marionettregim, och
upprättade ett fritt Kina.

Denna händelse förorsakade ett utbrott av skräckslagen och desperat
antisovjetpropaganda i hela Asien och den västra delen av världen.
Den kinesiska revolutionen, som betydde hundratals miljoner
undertryckta människors resning mot utländskt och inhemskt förtryck,
angreps våldsamt som en direkt följd av »Moskvas intrigspel«.

Kejsaren av Japan uttalade genast sin villighet att tjäna som »bålverk
mot bolsjevismen« i Asien.  Uppmuntrat av västmakterna förberedde
Japan sig på att ingripa i Kina för att slå ner revolutionen.  Den
japanske premiärministern general Tanaka framlade för kejsaren sitt
beryktade hemliga memorandum, som beskrev den japanska imperialismens
yttersta mål:

»För att erövra världen måste vi först erövra Kina, och alla de övriga
länderna vid Stilla havet kommer sedan att frukta oss och kapitulera
för oss.  Världen kommer då att förstå att Östasien är vårt.  Med
Kinas alla resurser till vårt förfogande kan vi gå vidare och erövra
Indien, Stillahavsöarna, Främre Asien, Centralasien, ja, även Europa.
Men det första steget måste vara att få kontrollen över Manchuriet och
Mongoliet.  Förr eller senare måste vi ta upp strid med
Sovjetunionen. {s. 152}  Och om vi vill säkra den framtida kontrollen
över Kina, måste vi först krossa Förenta staterna.«

Tanakas memorandum, som senare blev känt som Japans »Mein Kampf«,
skrevs 1927 men kom till offentligheten först 1929 sedan den unge
manchuriske generalen Chiang Hsueh-liang köpt det av en japansk
agent.  Stillahavsinstitutets kinesiska råd publicerade dokumentet i
Förenta staterna och gjorde det känt för världen.

I mars 1927 organiserade den kinesiske krigsherren och ökände
Japan-marionetten Chang Tso-lin ett överfall på sovjetbeskickningen i
Peking och tillkännagav att han funnit bevis på en bolsjevikisk
komplott mot Kina.  Detta var startsignalen för den kinesiska
kontrarevolutionen.  Uppmuntrade av japanska och engelsk-franska
erbjudanden om pengar, vapen och erkännande bröt plötsligt
kuomintangstyrkorna under Chiang Kai-shek enhetsfronten och gick till
anfall mot sina revolutionära bundsförvanter.  Massakrer följde.
Tusentals kinesiska arbetare, studenter och bönder, som misstänktes
för liberala eller kommunistiska sympatier, greps i Shanghai, i Peking
och annorstädes, blev skjutna eller inspärrade i fångläger och
torterades till döds.  Inbördeskriget var i full gång i Kina.

Men den kinesiska revolutionen hade lösgjort de latenta
frihetssträvandena runtom i Asien.  Det kokade i Indonesien, Indokina,
Burma och Indien.  Allvarligt oroade kastade imperialisterna sina
blickar på Japan som deras värn mot »bolsjevismen«.  Samtidigt tog
generalstaberna i Europa ur sina lönnfack ånyo fram de gamla planerna
på antibolsjevikiskt korståg och generalangrepp på Moskva.

På den internationella diplomatiska konferensen i Locarno 1925--1926
förhandlade de engelska och franska diplomaterna febrilt med tyskarna
om en gemensam aktion mot Sovjetunionen.

I ett tal i Manchester gav den engelska högerns talesman, högvälborne
W.C.A. Ormsby-Gore, den 23 oktober 1924 en klar och otvetydig
sammanfattning av vad Locarnokonferensen gällde:

»Den kristna civilisationens sammanhållning är nödvändig för att hejda
den mest ondskefulla makt som har framträtt inte bara i vår livstid,
utan i all hittillsvarande europeisk historia.

Så som jag ser det har striden i Locarno gällt: skall Tyskland
betrakta sin framtid som förbunden med de stora väst- {s. 153}
makternas öde eller skall det gå samman med Ryssland för att ödelägga
den västerländska civilisationen?

Locarno har fått en oerhörd betydelse.  Det innebär att Tyskland,
åtminstone vad den nuvarande tyska regeringen angår, har tagit avstånd
från Ryssland och förenat sitt öde med Västern.«

I Frankrike pläderade premiärminister Raymond Poincaré öppet för att
de stora västmakterna inklusive Tyskland skulle gå till gemensamt
militärt angrepp mot Sovjetunionen.

I Berlin förkunnade de imperialistiska och antidemokratiska
tidningarna att stunden nu var inne att krossa bolsjevismen.  Efter en
rad överläggningar med riksvärnsgeneraler och industriherrar, som stod
nazipartiet nära, skyndade sig general Max Hoffmann till London för
att framlägga sin beryktade plan för brittiska utrikesdepartementet
och för en utvald grupp högerledamöter av parlamentet samt militärer.

På morgonen den 5 januari 1926 innehöll London Morning Post ett
uppseendeväckande brev, undertecknat av Henri Deterding.  I detta brev
talade Deterding om att planer låg klara för igångsättandet av ett
nytt interventionskrig mot Sovjetunionen.  Han förklarade:

»Det dröjer inte många månader förrän Ryssland är tillbaka till
civilisationen, och det under ett bättre styre än det tsaristiska.
Bolsjevismen i Ryssland kommer att vara slut innan detta år gått till
ända, och sedan kan Ryssland räkna med all världens förtroende och
öppna sina gränser för alla som vill arbeta.  Pengar och krediter och,
vad som är ännu bättre, arbete kommer då att strömma in i det ryska
landet.«

En välkänd fransk högerjournalist, Jacques Bainville, kommenterade i
Paris:  »Om ordföranden för Royal Dutch har angett datum för
sovjetregimens ändalykt, så är det därför att han har fullgoda skäl
därtill.«

Den 3 mars 1927 yttrade viscount Grey i engelska överhuset:
»Sovjetregeringen är inte alls någon nationalregering i vanlig
mening.  Den är inte en rysk regering på samma sätt som Frankrikes
regering är fransk eller Tysklands regering tysk.«

Den 27 maj 1927 bröt sig engelska poliser och hemliga agenter in på
den sovjetryska handelsorganisationen Arcos' kontor i London.  De
anhöll personalen och sökte igenom lokalerna, bröt upp dokument- och
kassaskåp och till och med borrade hål i golven, taken och väggarna i
sitt sökande efter »hemliga arkiv«.  Några komprometterande dokument
hittade man inte {s. 154} men Morning Post, Daily Mail och andra
sovjetfientliga tidningar publicerade vilda historier om »bevis« på
sovjetkomplotter mot Storbritannien, vilka skulle ha uppdagats vid
inbrottet på Arcos.

Den brittiska högerregeringen avbröt de diplomatiska och kommersiella
förbindelserna med Sovjetunionen.

Samma sommar begicks överfall på Sovjetunionens konsulat och andra
offentliga representationer i Berlin och Paris.  I juni blev
sovjetambassadören i Polen, V.I. Volkov, lönnmördad i Warszawa.  Det
kastades bomber mot ett bolsjevikiskt partimöte i Leningrad.

Samtidigt förberedde sig Trotskijs oppositionsrörelse inom
Sovjetunionen att störta sovjetregeringen.  Ett trotskistiskt
kuppförsök ägde rum den 7 november 1927.  Ett antal av Trotskijs
anhängare blev häktade och Trotskij själv blev förvisad.

I en intervju med London Sunday Referee den 21 augusti 1927 angav
marskalk Foch mycket tydligt vad alla dessa våldsdåd syftade till.

--- I februari 1919, under leninismens första dagar, förklarade Foch,
    framhöll jag på ambassadörkonferensen i Paris att om de stater som
    omger Ryssland bara försåges med erforderlig krigsutrustning
    skulle jag åtaga mig att göra slut på det bolsjevikiska hotet en
    gång för alla.  Jag blev nervoterad på grund av krigströttheten,
    men i fortsättningen har det visat sig att jag hade rätt.

Till Arnold Rechberg, en av de ledande männen bakom den nazistiska
rörelsen i Tyskland, sände marskalk Foch ett brev, där det hette:

»Jag är inte dåraktig nog att tro, att man kan tillåta en handfull
brottsliga tyranner härska över mer än halva vår världsdel och över
väldiga asiatiska områden.  Men ingenting kan uträttas, så länge inte
Frankrike och Tyskland står enade.  Jag ber er framföra mina
hälsningar till general Hoffmann, den store förkämpen för den
antibolsjevikiska alliansen.«

Allting var upplagt för krig.

------------------------------------------------------------------------

{s. 155}

TOLFTE KAPITLET

Miljonärer och sabotörer


Ett möte i Paris

En eftermiddag på senhösten 1928 träffades några mycket rika ryska
emigranter i största hemlighet i en enskild matsal på  en restaurang
vid Grand Boulevard i Paris.  Alla försiktighetsmått var vidtagna så
att ingen obehörig skulle få nys om sammankomsten.  Den hade
arrangerats av ledarna för Torgprom, de tsaristiska miljonärernas
internationella sammanslutning.  Namnen på de här församlade männen
hade haft en legendarisk klang i det gamla Ryssland: G.N. Nobel,
N.T. Denisov, Vladimir Rjabusjinskij och andra lika namnkunniga.

Dessa landsflyktiga miljonärer hade kommit samman för att i hemlighet
överlägga med ett par celebra gäster från Sovjetunionen.

Den ene av dem, professor Leonid Ramzin, var en framstående rysk
vetenskapsman, föreståndare för termotekniska institutet i Moskva och
ledamot av Sovjetunionens högsta ekonomiska råd.  Den andre besökaren,
Viktor Laritjev, var ordförande i bränslesektionen av Unionens
statliga planeringskommission.

Professor Ramzin och Viktor Laritjev var officiellt i Paris i
affärsuppdrag.  Men deras verkliga ärende i den franska huvudstaden
var att inför Torgpromledningen avge rapport om den verksamhet, som
bedrevs av den av dem ledda spionage- och sabotageorganisationen i
Sovjetunionen.

Denna organisation gick under namnet Industripartiet.  Det bestod
huvudsakligen av intellektuella, som fått sin tekniska utbildning i
det gamla Ryssland och under tsaren utgjort en liten privilegierad
klass.  Det fanns bortåt tvåtusen hemliga medlemmar i Industripartiet.
De flesta av dem innehade {s. 156} viktiga tekniska befattningar i
Sovjetunionen.  Partiets verksamhet finansierades och leddes av
Torgprom och bestod av skadegörelse och spionage inom sovjetindustrin.

Professor Ramzin var förste talare på mötet i parisrestaurangen.  Han
lät sina åhörare veta, att allt som kunde göras blev gjort för att
lägga hämsko på den stora och långtsyftande femårsplan, som Stalin
just hade lagt upp som en intensiv kraftanspänning för att
industrialisera Sovjetunionen.  Industripartiets medlemmar, sade
Ramzin, var verksamma inom alla grenar av sovjetindustrin och
tillämpade en vetenskaplig och omsorgsfullt genomtänkt sabotageteknik.

--- En av våra metoder, meddelade professorn sina åhörare, är den med
    minimiresultat, det vill säga att så mycket som möjligt försena
    landets ekonomiska utveckling och hålla tillbaka
    industrialiseringen.  För det andra skapar vi disproportion mellan
    olika grenar av den nationella produktionen och mellan olika
    avsnitt av samma produktionsgren.  Och slutligen har vi metoden
    med »infrysning av kapital«, det vill säga att ordna med
    kapitalinvestering antingen i fullständigt onödiga företag eller i
    sådana som för tillfället inte har någon betydelse och därför
    rätteligen bort uppskjutas.

Professor Ramzin uttalade sin särskilda tillfredsställelse över de
resultat som uppnåtts med »kapitalinfrysningsmetoden«:  --- Denna har
medfört svårt avbräck för industrialiseringen.  Utan tvivel sänker den
det ekonomiska livets allmänna nivå i landet och skapar missnöje bland
stora delar av befolkningen.

Å andra sidan, framhöll professor Ramzin, fanns det mindre lovande
företeelser.  En grupp av Industripartiets medlemmar, som arbetat vid
Sjachtygruvorna, hade nyligen häktats av GPU.  Åtskilliga andra, som
opererat inom transportväsendet och oljeindustrin, hade också åkt
fast.  Därtill kom, att sedan Trotskij blivit förvisad och hans
oppositionsrörelse brutit samman, hade de gamla interna politiska
motsättningarna och stridigheterna till stor del dött bort, vilket
verkade i hög grad försvårande på Industripartiets arbete.

--- Vi behöver mera stöd av er, sade professor Ramzin till slut.  Men
    mer än allt annat behövs en väpnad intervention, om bolsjevikerna
    ska kunna störtas.

Torgproms ordförande N.T. Denisov reste sig.  En respektfull tystnad
lade sig över den lilla församlingen, när han tog till orda.

{s. 157}

--- Som ni vet, sade han, har vi förhandlat med herrar Poincaré och
    Briand.  Sedan någon tid har Poincaré uttryckt sitt odelade
    gillande av tanken på en väpnad intervention mot Socialistiska
    Sovjetrepublikernas Union, och som ni torde erinra er förklarade
    han vid ett av våra senaste samtal med honom, att ärendet redan
    hänskjutits till franska generalstaben för utredning.  Jag har nu
    förmånen att få meddela er ytterligare en nyhet av största
    betydelse.

Denisov gjorde ett teatraliskt uppehåll, medan hans åhörare satt där i
spänd förväntan.

--- Jag kan tala om för er, att franska generalstaben utsett en
    särskild kommission med överste Joinville i spetsen för att
    organisera anfallet mot Sovjetunionen!

Genast uppstod ett sorl av ivriga kommentarer.  Samtliga i det
rökfyllda rummet pratade i munnen på varandra.  Det tog flera minuter
innan Denisov kunde fortsätta med sin redogörelse för Torgproms
verksamhet...

Den nämnde överste Joinville hade fört befälet över den franska
interventionsstyrkan i Sibirien 1918.  I franska generalstaben satt
vid tiden för Torgprommötet i Paris marskalk Foch, som alltsedan 1919
pläderat för väpnad intervention i Ryssland, marskalk Pétain, vars
sovjetfientliga känslor var jämförliga endast med hans fruktan och
förakt för demokratin, och general Weygand, som kommenderat de polska
trupperna mot Röda armén år 1920 och sedan dess varit en outtröttlig
deltagare i sovjetfientliga och antidemokratiska komplotter.  Foch dog
1929, och hans personlige adjutant René l'Hopital blev sedermera
ordförande i den ökända fransk-tyska kommitté, som i slutet av 1935
bildades av nazistagenten Otto Abetz för att sprida nazistisk och
sovjetfientlig propaganda i Frankrike.


Angreppsplanen

Den för det militära angreppet på Sovjetunionen utsatta tidpunkten var
sensommaren 1929 eller senast sommaren 1930.

Polen, Rumänien och Finland skulle stå för huvuddelen av
stridskrafterna.  Franska generalstaben skulle ställa militära
instruktörer och eventuella flygstyrkor till förfogande.  Tyskland
skulle bidra med tekniker och frivilliga förband.  Britterna skulle
låna ut sin flotta.  Planen för angreppet var en bearbetning av
Hoffmannplanen.

{s. 158}

Det var Rumänien som skulle sätta igång efter ett provokatoriskt
gränsintermezzo i Bessarabien.  Sedan skulle Polen tillsammans med de
baltiska randstaterna slå till.  Wrangels vita armé, som sades omfatta
100.000 man, skulle ta vägen genom Rumänien och förena sig med den
södra interventionsarmén.  Brittiska flottan skulle stödja
operationerna i Svarta havet och Finska viken.  En styrka av Krasnovs
kosacker, som legat i kvarter på Balkan sedan 1921, skulle landsättas
på Svartahavskusten i Novorossijsk-området, rycka fram mot Don,
anstifta uppror bland donkosackerna och bryta in i Ukraina.  Syftet
med denna stöt var att avskära förbindelserna mellan Donets' kolfält
och Moskva och skapa en kris i sovjetlandets metall- och
bränsleförsörjning.  Moskva och Leningrad skulle angripas samtidigt,
medan den södra armén ryckte fram genom de västra delarna av Ukraina
med flanken mot Dnjeprs högra strand.

Alla angrepp skulle företas utan krigsförklaring, överrumplande och
plötsligt.  Under ett sådant tryck, menade man, skulle Röda armén
snabbt bryta samman och sovjetregimens fall bara var en fråga om
dagar.

På en av Torgpromledarna anordnad konferens frågade överste Joinville
å franska generalstabens vägnar professor Ramzin, vilka möjligheter
som fanns att få aktivt militärt bistånd av oppositionselementen inom
Sovjetunionen, när angreppet utifrån kom.  Ramzin svarade, att
oppositionselementen, trots att de blivit kringspridda och gått under
jorden sedan Trotskij avlägsnades, dock var tillräckligt talrika för
att spela en roll.

Överste Joinville anbefallde Industripartiet och dess bundsförvanter
att upprätta en särskild »militär avdelning«.  Han gav Ramzin namnen
på några franska hemliga agenter i Moskva, vilka kunde hjälpa till med
bildandet av detta slags organisation.

Från Paris reste professor Ramzin, alltjämt officiellt som kommersiell
sovjetrepresentant, till London för att träffa representanter för
Henri Deterdings Royal Dutch Shell och för Metro-Vickers, den väldiga
brittiska vapentrusten som behärskades av den ominöse Basil Zaharoff,
vilken en gång hade förfogat över stora företag i Tsar-Ryssland.  Den
ryske professorn fick veta, att även om Frankrike tilldelats den
ledande rollen i interventionsplanen mot Sovjetunionen, så var också
Storbritannien redo att göra sin del.  Britterna skulle lämna {s. 159}
ekonomiskt stöd, fortsätta med att genom diplomatiska påtryckningar
isolera Sovjetunionen och ställa sin flotta till förfogande vid
angreppet.

När professor Ramzin kom tillbaka till Moskva, rapporterade han för
sina medsammansvurna om resultaten av sin utlandsresa.  Man beslöt att
Industripartiet skulle ägna sig åt två huvuduppgifter: att åstadkomma
en så kritisk situation som möjligt inom industrin och jordbruket och
därmed skapa missnöje bland massorna och försvaga sovjetregimen, samt
att bygga upp en organisation för att genom sabotage- och
terrorhandlingar bakom sovjetlinjerna lämna direkt stöd åt de
angripande arméerna.

Genom förmedling av franska agenter strömmade pengar från Torgprom in
i Moskva för finansiering av sabotageverksamheten inom de olika
industrigrenarna.  För metallindustrin anslogs 500.000 rubel, för
bränsle-, olje- och torvindustrin 300.000 rubel, för textilindustrin
200.000 och för elektriska industrin 100.000.  Medlemmar av
Industripartiet och deras bundsförvanter avgav på anmodan av franska,
brittiska eller tyska agenter regelbundna spionerirapporter om
Sovjetunionens flygproduktion, om anläggandet av flygfält, om
utbyggande av de krigstekniska och kemiska industrierna samt om
järnvägarnas tillstånd.

Allt efter som tiden för invasionen närmade sig stegrades
förväntningarna bland de emigrerade tsaristiska miljonärerna.  En av
Torgpromledarna, Vladimir Rjabusjinskij, offentliggjorde den 7 juli
1930 en överraskande artikel under rubriken »Ett nödvändigt krig« i
den ryska vitgardisttidningen Vosrosjdenije i Paris.

»Den kommande striden mot Tredje internationalen för Rysslands
befrielse kommer utan tvivel att gå till historien som ett av de
rättfärdigaste och ändamålsenligaste av alla krig«, förklarade
Rjabusjinskij.  Han tillade, att tidigare försök till intervention i
Ryssland hade misslyckats emedan de ställt sig för kostsamma att
genomföra:  »Från 1920 och fram till 1925 hade specialisterna vant sig
vid att räkna med en tidrymd av sex månader och en armé på en miljon
man för genomförandet av denna operation.  Kostnaderna beräknades till
hundra miljoner brittiska pund.«

Men nu, sade den landsflyktige tsaristiske miljonären, kom de belopp
som behövdes för att krossa sovjetregimen att ställa {s. 160} sig
betydligt lägre på grund av de inre politiska och ekonomiska
svårigheterna i Sovjetunionen:

»Sannolikt kommer det att räcka med 500.000 man och tre eller fyra
månader för att göra undan det grövsta av detta arbete.  Det
slutgiltiga krossandet av kommunistiska band kommer givetvis att ta
något längre tid, men det blir mera en polissak än en militär
uppgift.«

Rjabusjinskij gav sig sedan in på att räkna upp den mängd
affärsmöjligheter, som skulle bli en följd av invasionen i Ryssland.
En blomstrande rysk ekonomi behärskad av män som han själv, försäkrade
han, skulle medföra »ett så betydande årligt tillskott till det
europeiska ekonomiska systemet i form av efterfrågan på olika
varuslag, att det mycket väl kan leda till att den fem miljoner man
starka armén av arbetslösa i Österrike, Tyskland och Storbritannien
försvinner.«

Korståget mot Sovjetunionen var naturligtvis »ett stort och heligt
företag och en mänsklighetens moraliska plikt«.  Men om man alldeles
bortsåg därifrån och betraktade saken enbart ur »krass och själlös
affärssynpunkt«, framhöll Rjabusjinskij, då...

»...kan vi tryggt påstå, att det inte i hela världen finns ett ur
affärssynpunkt mera berättigat, ett mera vinstgivande företag än att
befria Ryssland.

Om mänskligheten här satsar en miljard rubel, kommer den att få igen
inte mindre än fem miljarder, d.v.s. femhundra procent per år med
utsikt till vidare årligt ökning av vinsten med hundra eller ett par
hundra procent.

Var skulle man kunna göra en bättre affär?«


En titt bakom kulisserna

En liten inblick i de fantastiska antidemokratiska och sovjetfientliga
komplotter, som i dessa år kläcktes i Europas kommersiella och
diplomatiska undre värld, kom av en tillfällighet att ges i Tyskland
mot slutet av 1920-talet.

Tyska detektiver hade vid en rutinmässig kontrollundersökning i staden
Frankfurt av en slump stött på en massa falska sovjetryska
tjervonetssedlar, som hoppackade i stora buntar låg i ett magasin och
väntade på att bli sända till Sovjetunionen.

Den påföljande rättegången, känd som tjervonetsprocessen, {s. 161}
blev en internationell sensation.  Innan rättsförfarandet var
tillända hade namnen på åtskilliga av Europas mest framträdande
personligheter passerat revy i rättegångsförhandlingarna.  Bland dessa
var Henri Deterding och hans hemlighetsfulle agent George Bell, den
tsaristiske oljemagnaten Nobel, den bayerske nazistvänlige
industrimannen Willi Schmidt och den berömde generalen Max Hoffmann,
som dog strax före rättegångens avslutande.

Svarande i målet, åtalade för förfalskning av sovjetsedlar, var Bell,
Schmidt och två grusiska antisovjetkonspiratörer av Noi Jordanias
gamla garde, Karumidze och Sadathjerasjvili.  Under processens gång
framkom att svarandenas syfte varit att översvämma Sovjet-Kaukasien
med falska sedlar för att skapa politisk spänning och oreda inom
Sovjetunionen.

--- Ekonomiska faktorer, anmärkte tjänsteförrättande domaren, som
    oljekällor och mineraler tycks ha spelat en dominerande roll i den
    här historien.

Det framgick snart att förfalskningsaffären bara var en liten detalj
i en jättestor sammansvärjning.  Den pronazistiske industrimannen
Willi Schmidt bekände att hans förnämsta intresse var att »undertrycka
kommunismen i Tyskland«, men han trodde det var nödvändigt att först
störta sovjetregimen i Ryssland.  Han medgav att han bestritt
kostnaderna för general Hoffmann, när denne for till London 1926 för
att inför brittiska utrikesdepartementet framlägga sin plan på en
fransk-tysk-brittisk allians mot Ryssland.  Schmidt omtalade inför
rätten, att han hyste »det största förtroende för general Hoffmann,
både för hans personliga egenskaper och för hans föregivna
förbindelser med stora oljeintressen i England.«

Den grusiske konspiratören Karumidze förklarade att dessa »stora
oljeintressen« var desamma som sir Henri Deterdings, vilken var den
förnämste finansiären av komplotten.

Genom vidare vittnesmål blev det klart, att ekonomiskt och politiskt
mäktiga grupper i Tyskland, Frankrike och England hade utarbetat en
noggrann plan på Kaukasiens avskiljande från Sovjetunionen som ett
första steg för att få i gång det allmänna kriget mot sovjetstaten.
Bolag hade redan bildats för »ekonomiskt utnyttjande av de befriade
områdena«.  Tyskland skulle leverera trupper, teknisk personal och
vapen.  De engelsk-franska grupperna skulle utöva ekonomisk och
diplomatisk press på Rumänien och Polen för att säkra dessa länders
deltagande i korstågen.

{s. 162}

Ett dokument »som kunnat äventyra tyska statens säkerhet om det
offentliggjordes« föredrogs för rätten inom lyckta dörrar.  Det sades
blanda in det tyska överkommandot.

Rättegången började bli farlig.  »Trots att tyska utrikesdepartementet
och brittiska ambassaden förklarat att ingenting skulle undanhållas
allmänheten«, skrev New York Times den 23 november 1927, »är det en
offentlig hemlighet att polisen fått order om att tysta ner hela
affären.«

Tjervonetsprocessen fick en tvär och märklig avslutning.  Den tyska
domstolen fann, att då sedlarna aldrig satts i omlopp utan
beslagtagits av polisen innan de distribuerades, förelåg inte
förfalskning i ordets egentliga mening.  »Om än förfalskning av
sovjetvaluta är slutgiltigt bevisad«, förklarade rätten, så hade dock
förfalskarna och deras kumpaner »handlat av osjälviska politiska motiv
och må försättas på fri fot«.  De åtalade konspiratörerna lämnade
rättssalen som fria män.

Hela den sensationella affären försvann ur tidningsspalterna efter
ett offentligt uttalande av Henri Deterding:

»Det är sant att jag kände general Hoffmann.  Jag beundrade honom som
soldat och ledare av soldater.  Olyckligtvis är han nu död och kan
inte själv försvara sig.  Men jag vill försvara honom.  General
Hoffmann var en oförsonlig fiende till bolsjevismen.  Han arbetade i
åratal på en plan att förena de stora makterna för att bekämpa det
ryska hotet.  Att han ivrigt verkade för en kamp mot Moskva vet envar
som studerat efterkrigspolitiken.  Det är stor skada att han är död,
ty han skulle ha gett sina belackare ett uttömmande svar.«


Världens undergång
				   
Man beslöt uppskjuta det planerade angreppet mot Sovjetunionen från
1929 till sommaren 1930.  Som skäl för uppskovet angavs i ryska
vitgardistkretsar »fransk oförbereddhet«, men det var allmänt känt att
oenighet om »inflytelsesfärerna i de befriade områdena« hade uppstått
mellan de olika grupperna.  Britterna och fransmännen grälade om
kontrollen över Kaukasien och Donets' koldistrikt, och båda motsatte
sig de tyska anspråken på Ukraina.  Företagets verklige ledare Henri
Deterding hyste dock gott hopp om att dessa motsättningar skulle kunna
utjämnas och förtröstade på att kriget skulle komma i gång på sommaren
1930.

Den 15 juni 1930 skrev Deterding i ett svar på ett brev, {s. 163} som
han erhållit från en rysk vitgardist och vari denne tackade honom för
erhållna pengar:

»Om Ni vill ge ett verkligt bevis på Er tacksamhet, så skulle jag
vilja be Er att Ni i det nya Ryssland, som kommer att återuppstå inom
några månader, beflitar Er om att vara en av Ert fosterlands bästa
söner.«

Månaden därpå var Henri Deterding huvudtalare vid en festlighet på
tioårsdagen av grundandet av den ryska École Normale i Paris, en
militär utbildningsanstalt för sönerna till ryska vitgardistiska
officerare och aristokrater.  Evenemanget övervars av landsflyktiga
tsaristiska furstar och furstinnor, biskopar, generaler, amiraler och
lägre officerare.  Sida vid sida med dem stod högt uppsatta franska
militärer i full paraduniform.

Deterding började med att tala om för de församlade, att de inte
behövde tacka honom för det bistånd han gett deras verksamhet, då han
ju endast uppfyllde sin plikt mot den västerländska civilisationen.
Vänd till en grupp unga uniformerade ryska vitgardister yttrade han:

»Ni måste förlita er på er själva.  Ni måste komma ihåg, att all er
verksamhet och strävan kommer att utövas på ert ryska fosterlands
mark.  Hoppet om en snar befrielse av ert Ryssland, som nu suckar
under denna nationella olycka, växer och blir starkare för varje dag.
Stunden för ert stora fosterlands frigörelse är nära.«

Hela auditoriet applåderade, de franska officerarna inte mindre
entusiastiskt än de ryska vitgardisterna, när sir Henri fortsatte:

»Rysslands befrielse kommer att ske långt förr än vi alla tror.  Det
kan mycket väl bara vara en fråga om några månader!«

Mitt i alla dessa krigsförberedelser kom ett opåräknat och
katastrofalt avbrott --- världskrisen.

Den 18 december 1930 gav Benito Mussolini en sammanfattning av vilken
verkan denna händelsernas oväntade vändning hade på Europa:

»I Italien var läget tillfredsställande fram till hösten 1929, då den
ekonomiska kraschen i Amerika slog ner som en bomb.  För oss stackars
europeiska landsortsbor var det en stor överraskning.  Vi stod slagna
av häpnad liksom världen på sin tid vid nyheten om Napoleons död.  Den
vackra bilden var med ens borta och vi hade de dåliga tiderna över
oss.  Värdepappe- {s. 164} ren sjönk med trettio, fyrtio och femtio
procent.  Och krisen blev allt djupare.  Från den dagen var vi åter
ute i hög sjö, och från den dagen har navigationen blivit ytterst svår
för oss.«

Arbetslöshet, svält, demoralisering och utarmning av massorna var de
ofrånkomliga följderna av den ekonomiska krasch, som började på Wall
Street, drog fram som en orkan över Europa och Asien och drog med sig
alla de nationer, som skulle ha bildat den heliga alliansen mot
bolsjevismen.

Stora banker och industriföretag bröt samman nästan dagligen,
småintressenterna blev ruinerade och arbetarna kastades ut på gatan.
Medan miljoner människor svalt, ruttnade vetet i överfyllda magasin,
överskottssäd grävdes ner i jorden, kaffe användes till bränsle och
fisk kastades tillbaka i havet.  Världen kunde inte längre köpa de
förnödenheter den hade producerat i överflöd.  De ekonomiska
fördelningssystemet hade brutit samman.

I början av 1931 skrev Bank of Englands direktör Montagu Norman till
Banque de Frances direktör M. Moret:  »Om inte drastiska åtgärder
vidtas till dess räddning, kommer det kapitalistiska systemet i hela
den civiliserade världen att bryta samman inom ett år«.

En värld hade fallit i ruiner, och mitt i den fruktansvärda förödelsen
irrade hela nationer av bedragna människor omkring som osaliga andar.

Borta i Fjärran Östern såg Japan sitt tillfälle.  Den första fasen av
Tanakas memorandum gick till förverkligande.

På natten den 18 september 1931 ryckte japanska trupper in i
Manchuriet.  De kinesiska kuomintangarméerna, som alltjämt var
inbegripna i inbördeskrig mot de kinesiska kommunisterna, överraskades
och bjöd endast föga motstånd.  Japanerna svepte fram genom Manchuriet
för att »rädda Kina från bolsjevismen«.

Det andra världskriget hade börjat --- men inte alldeles efter den
uppgjorda planen.

------------------------------------------------------------------------

{s. 165}

TRETTONDE KAPITLET

Tre processer


Processen mot industripartiet

Det enda land, som var oberört av världskrisen var den sjättedel av
jorden, som hållits utestängd från världens affärer sedan 1917,
Socialistiska Sovjetrepublikers Union.

Medan resten av mänskligheten vred sig i krisens grepp, hade
Sovjetunionen kommit in på den mest storslagna ekonomiska och
industriella expansionen i historien.  Stalins första femårsplan hade
fört gamla Ryssland fram till aldrig förr skådade stordåd av skapande
arbete.  Hela städer växte upp på de sterila stäpperna, nya gruvor,
verk och fabriker anlades och byggdes.  Miljoner bönder blev i en
handvändning omskolade till yrkesarbetare, ingenjörer, vetenskapsmän,
läkare, arkitekter och lärare.  På några få år genomgicks ett
årtusendes utveckling, och musjiker, vilkas förfäder sedan urminnes
tider böjt sina trasklädda ryggar över primitiva liar, hackor och
träplogar, skördade nu sina bördiga åkrar med traktorer och
skördetröskor och bekämpade växtsjukdomarna med kemikalier, som
sprutades ut från flygplan.  Och mitt i denna gigantiska nationella
och revolutionära kraftutveckling växte där upp en sovjetgeneration,
som aldrig lärt känna förödmjukelsen av det tsaristiska tyranniet.

Samtidigt riktade sovjetregeringen hårda slag mot sina fiender inom
landet.  En serie av tre rättegångar blottade och krossade den
Torgpromkomplott, som representerade den engelsk-franska
imperialismens och den tsaristiska kontrarevolutionens sista stora
kraftansträngning inom Ryssland.

Den 28 oktober 1930 blev professor Ramzin och en mängd andra av
Industripartiets ledare och medlemmar infångade och häktade.  GPU
företog samtidigt razzior över hela Sovjetunionen, varvid
underjordiska medlemmar av de socialistrevolutionära, mensjevikiska
och vitgardistiska sammanslutningarna {s. 166} häktades tillsammans
med ett antal polska, franska och rumänska spioner.

Processen mot Industripartiets ledare ägde rum inför högsta
sovjetdomstolen i Moskva och pågick från 25 november till 7 december
1930.  De åtta svarandena, däribland professor Ramzin och Viktor
Laritjev, anklagades för att ha medverkat i utländska konspirationer
mot Sovjetunionen, att ha bedrivit spioneri- och sabotageverksamhet
och att ha konspirerat för att störta sovjetregeringen.  Inför det
bevismaterial, som Sovjetunionens underrättelseväsen samlat, föll den
ene efter den andre av dem till föga och bekände.  Bekännelserna gav
inte bara en detaljerad bild av deras spioneri- och
sabotageverksamhet, utan avslöjade även den roll som spelats av Henri
Deterding, överste Joinville, Leslie Urquhart, Raymond Poincaré och
andra framträdande europeiska militärer, politiker och affärsmän, som
understött Industripartiet och Torgprom.

Fem av de anklagade, däribland professor Ramzin och Viktor Laritjev,
dömdes till högsta straff: att arkebuseras som landsförrädare.  De
övriga tre åtalade, tekniker som handlat efter order, dömdes till tio
års fängelse.

Två dagar efter rättegångens avslutning ingav professor Ramzin och de
fyra andra dödsdömda en nådeansökan till Sovjetunionens högsta
domstol.  Ansökningen bifölls så till vida att dödsstraffet
förvandlades till tio års fängelse med hänsyn till att Ramzin och hans
kolleger endast varit redskap för de verkliga konspiratörerna, som
befann sig utanför Sovjetunionen.

Under de följande åren blev professor Ramzin, som av
sovjetmyndigheterna tillförsäkrades alla möjligheter till nya
vetenskapliga arbeten, helt vunnen för sovjetlivet och lämnade
värdefulla bidrag till Sovjetunionens industriella program.  Den 7
juli 1943 fick professor Ramzin motta Leninorden och ett Stalinpris på
100.000 rubel för sin uppfinning av en förenklad turbogenerator, som
sades vara bättre än någon annan i världen.  Enligt ett från Kreml
utfärdat dekret bär denna turbogenerator uppfinnarens namn.

Processen mot mensjevikerna

Kort efter Industripartiets sammanbrott slog sovjetmyndigheterna till
igen.  Den 1 mars 1931 blev fjorton ledare för en vitt utbredd
sabotageliga, som bestod av tidigare mensjeviker, ställda inför rätta
vid högsta domstolen i Moskva.

{s. 167}

Mensjevikerna var på sin tid en riktning inom det ryska
socialdemokratiska parti, som utgjorde den ursprungliga marxistiska
organisationen i Ryssland.  På partiets andra kongress, som hölls i
London 1903, delade organisationen upp sig i två stridande grupper.
Dessa båda grupper organiserade sig senare i skilda partier.  Lenins
grupp kallades bolsjeviker --- av bolsjinstvo som betyder majoritet ---
och Lenins motståndare mensjeviker --- av mensjinstvo, minoritet.
Bolsjevikerna antog sedermera på Lenins förslag namnet kommunister,
och bolsjevikpartiets officiella namn blev Allryska kommunistiska
partiet (bolsjevikerna).  Mensjevikerna var en motsvarighet till de
västeuropeiska socialdemokraterna, med vilka de knöt intima personliga
och organisatoriska förbindelser.

Bland de åtalade i mensjevikprocessen befann sig flera högt uppsatta
ämbetsmän vid livsviktiga administrativa och tekniska sovjetorgan.
Under sovjetregimens första dagar hade dessa mensjeviker låtsats
frångå sin fientliga inställning mot bolsjevikerna.  I samarbete med
Industripartiet och andra hemliga sovjetfientliga element hade de
manövrerat sig fram till viktiga befattningar inom förvaltningen.  En
av de mensjevikiska konspiratörerna, Groman, hade tillförsäkrat sig en
hög ställning inom Sovjetunionens industriella plankommission och sökt
sabotera vissa faser av första femårsplanen genom att framlägga
felaktiga beräkningar och skära ner produktionsplanerna för
livsviktiga industrier.

Från 1928 till 1930 hade »unionsbyrån«, d.v.s. den hemliga
mensjevikorganisationens centralstyrelse, erhållit sammanlagt omkring
500.000 rubel från utländska källor.  Största bidragsgivare var
Torgprom, men även andra sovjetfientliga grupper hade lämnat avsevärda
belopp till konspiratörerna och upprätthållit intima förbindelser med
dem.  Mensjevikerna åtnjöt kraftigt stöd av Andra internationalen, som
behärskades av sovjetfientliga socialdemokrater.

Enligt vad de åtalade uppgav hade deras förnämste förbindelseman med
de sovjetfientliga kretsarna i utlandet varit den gamle ryske
mensjevikledaren Rafael Abramovitj, som efter revolutionen flytt till
Tyskland.  En av konspiratörernas gruppledare, Vasilij Sjer, vittnade:

»År 1928 kom Abramovitj hit från utlandet.  Vi medlemmar av
unionsbyrån var i förväg underrättade om hans ankomst.

Abramovitj framhöll nödvändigheten av att koncentrera tyngdpunkten av
arbetet till grupper av ansvariga sovjetan- {s. 168} ställda.  Han
framhöll även att dessa grupper måste förenas och driva upp ett mera
effektivt tempo i sitt desorganiseringsarbete.«

En annan av de mensjevikiska konspiratörerna, Lazar Salkind, yttrade
inför rätten:

»Abramovitj ansåg det nödvändigt att börja med aktiva sabotagemetoder
inom de olika grenarna av Sovjetunionens ekonomiska system och att
misskreditera sovjetregeringens ekonomiska politik i arbetarnas och
böndernas ögon.  Den andra grundvalen för kampen mot sovjetmakten var
militär intervention, förklarade Abramovitj.«

Andra internationalen förklarade rättegången mot mensjevikerna vara
ett utslag av »politisk förföljelse« från Stalins »byråkratiska
diktatur«.  Abramovitj offentliggjorde en förklaring, vari han
förnekade att han varit i Sovjetunionen och deltagit i hemliga
sammankomster där.  Han medgav emellertid, att »där har funnits en
illegalt verksam organisation av vårt parti, vars representanter och
enskilda medlemmar brevledes och organisationsmässigt står i
förbindelse med vår utlandsavdelning i Berlin«.

Den 9 mars 1931 avkunnade högsta sovjetdomstolen sitt utslag.  De
åtalade mensjevikerna dömdes till fängelsestraff från fem upp till tio
år.


Processen mot Vickersingenjörerna

Omkring klockan 21.30 på kvällen den 11 mars 1933 satte
sovjetregeringen in den slutliga stöten mot vad som fanns kvar av
Torgproms konspirationsapparat.  GPU häktade i Moskva sex brittiska
ingenjörer och tio ryssar, vilka samtliga var anställda vid den
brittiska elektrotekniska koncernen Metropolitan-Vickers'
Moskvakontor.  De brittiska undersåtarna och deras ryska medhjälpare
anklagades för att å brittiska underrättelseväsendets vägnar ha
bedrivit spioneri och sabotage i Sovjetunionen.

Vickers' huvudrepresentant i Moskva hade varit en viss kapten
C.S. Richards.  Han hade i all hast farit hem till England strax före
häktningarna.  Richards hade varit brittisk agent i Ryssland sedan
1917, då han som kapten vid underrättelseväsendet deltagit i de
sovjetfientliga intriger, som föregick de allierades ockupation av
Archangelsk.  Under Richards' ledning hade Metro-Vickers' Moskvakontor
med tiden blivit {s. 169} centrum för det brittiska
underrättelseväsendets verksamhet i Ryssland.

Bland de av sovjetmyndigheterna i Moskva häktade brittiska
»teknikerna« var en av kapten Richards' gamla medhjälpare från
Archangelskexpeditionen, Allan Monkhouse, vilken tjänstgjorde som
Richards' ställföreträdare.

Monkhouse förklarade sig oskyldig till det han anklagades för, men han
medgav att han förut samarbetat med Richards.  Han vittnade:

»År 1917 träffade jag Richards i Moskva och senare i Archangelsk, där
han alldeles riktigt tjänstgjorde som kapten vid
underrättelseväsendet.  Det är mig bekant att Richards var i Moskva i
april eller maj 1918.  Jag vet inte varför han då kom till Moskva, men
enligt vad han berättat för mig kom han i hemlighet över gränsen från
Finland.  År 1923 utnämndes han till chef för Metropolitan-Vickers'
elektriska exportavdelning.  Samma år for han till Moskva för att
förhandla om leverans av elektrisk utrustning.«

Monkhouse hade sänts tillbaka till Ryssland 1924 för att arbeta under
Richards på Vickers' Moskvakontor.

En annan av de häktade Vickerstjänstemännen, Leslie Charles Thornton,
vilken hade skickats till Moskva som konstruktionsingenjör, var son
till en rik tsaristisk textilfabrikant och född som rysk undersåte.
Han hade blivit brittisk medborgare efter revolutionen och agent för
brittiska underrättelseväsendet.  Två dagar efter sin häktning skrev
Thornton och undertecknade en inlaga, vari han förklarade:

»All vår spionverksamhet inom Sovjetunionen dirigerades av brittiska
underrättelseväsendet genom dess agent C.S. Richards, vilken är
anställd som verkställande direktör för Metropolitan-Vickers'
elektriska exportavdelning.

Spionverksamheten inom Sovjetunionen leddes av mig och Monkhouse som
representanter för ovannämnda brittiska firma, vilken genom officiell
överenskommelse med sovjetregeringen åtagit sig att leverera turbiner
och elektrisk utrustning samt ställa teknisk assistans till
förfogande.  Enligt de instruktioner jag fått av C.S. Richards skulle
den brittiska personalen efter sin ankomst till Sovjetunionen undan
för undan dras med i spionverksamheten och instrueras att införskaffa
vissa bestämda upplysningar.«

En av Vickers' »ingenjörer«, William MacDonald, tillstod likaledes och
förklarade:

{s. 170}

»Ledare för den kunskaparverksamhet i Sovjetunionen, som kamouflerades
under Metropolitan-Vickers' skylt, var Thornton, vilken arbetade som
förste konstruktionsingenjör i Moskva.  Ledare för representationen
var Monkhouse, som även tog del i Thorntons illegala arbete.
Thorntons reseombud och medhjälpare i spionageverksamheten var
ingenjör Cushny, officer i brittiska armén och numera anställd som
ingenjör hos Metropolitan-Vickers.  Detta är den huvudgrupp av
underrättelsemän som bedrev spionaget inom Sovjetunionen.«

I England utlöste häktningen av dessa Vickers' »ingenjörer« omedelbart
en storm av protester mot sovjetregimen.  Premiärminister Stanley
Baldwin gav sig inte ens tid att ta reda på vad anklagelsen gällde,
utan förklarade kategoriskt att de häktade brittiska medborgarna var
absolut oskyldiga.  Högerledamöter av parlamentet krävde återigen
avbrytande av alla kommersiella och diplomatiska förbindelser med
Moskva.  Brittiske ambassadören i Sovjetunionen, Esmond Ovey, en vän
till Henri Deterding, kom inrusande på utrikeskommissariatet i Moskva
och talade om för Maxim Litvinov att fångarna omedelbart måste friges
utan rättegång för undvikande av »allvarliga konsekvenser för våra
ömsesidiga relationer«.

När processen den 12 april äntligen tog sin början i Blå hallen på den
gamla adelsklubben i Moskva, talade londontidningen Times för samma
dag om »en fullpackad rättssal, helt under påfösarnas piska«.
Observer för den 16 april beskrev processen som »en järnbörd utförd i
rättvisans namn, men utan likhet med något rättsligt förfarande som
civilisationen känner till«.  Daily Express för den 18 april skildrade
sovjetåklagaren Vysjinskij:  »Den rödhårige, rödmosige ryssen spottade
ut otidigheter och dängde näven i bordet.«  Evening Standard beskrev
samma vecka den ryske försvarsadvokaten Braude som »en jude av den
sort som man kan möta en kväll på Shaftsburyavenyn«.

Den brittiska allmänheten fick veta, att det inte alls förekom någon
verklig rättegång och att man utsatte de brittiska ingenjörerna för
den fruktansvärdaste tortyr för att avtvinga dem bekännelser.  Daily
Express utropade den 20 mars: »Våra landsmän genomgår ett ryskt
fängelses fasor!« Times förklarade den 17 april: »Stor oro råder för
vad som händer med herr MacDonald mellan rättsförhandlingarna.  De som
sedan gammalt känner till tjekametoderna anser hans liv vara i fara«.
Lord Rothermeres Daily Mail, som några månader se- {s. 171} nare blev
halvofficiellt organ för Oswald Mosleys brittiska fascistparti,
berättade för sina läsare om en sällsam »tibetansk drog«, som GPU
använde för att undergräva viljekraften hos sina »offer«.

Alla de brittiska undersåtarna bekantgjorde emellertid efteråt, att de
blivit behandlade med stor hövlighet och hänsyn av
sovjetmyndigheterna.  Ingen av dem utsattes för någon form av tvång,
tredjegradsmetoder eller våld.  Allan Monkhouse, som trots det berg av
bevis som lades upp framför honom envist förnekade all kännedom om vad
hans kolleger hade för sig, berättade i en artikel i London Dispatch
den 15 mars om de GPU-män som förhörde honom:

»De var utomordentligt vänliga emot mig och ytterst taktfulla i sina
frågor.  De som förhörde mig syntes mig vara förstklassiga karlar som
kunde sin sak.  GPU-fängelset står på höjden av modernitet, är
fullkomligt rent, välordnat och välorganiserat.  Detta är första
gången jag varit anhållen, men jag har besökt engelska fängelser och
kan intyga, att GPU:s lokaliteter står på ett vida högre plan.
GPU-männen gjorde allt för min bekvämlighet.«

Under påtryckning från högerhåll lade emellertid den brittiska
regeringen all import från Sovjetunionen under beslag.  Handeln mellan
de båda länderna stoppades.

Den 15 april tog Leslie Thornton helt plötsligt tillbaka sin
undertecknade bekännelse, sedan han haft ett privat samtal med
brittiska representanter i Moskva.  Inför rätten förklarade han, att
de uppgifter han skrivit ner i och för sig var riktiga, men att ordet
»spion« var missvisande.  I sina försök att förklara varför han förut
använt ordet, påstod han att han varit »upprörd« vid tillfället.  På
en öppen fråga inför rätten av sovjetåklagaren Vysjinskij uppgav han,
att han avgett sin bekännelse »av egen fri vilja, utan något tryck
eller tvång« och med sina egna ord.

Vysjinskij:  Och ingenting blev förvanskat?

Thornton:  Nej, ni ändrade ingenting.

Vysjinskij:  Men kanske biträdande åklagaren Roginskij gjorde det?

Thornton:  Nej.

Vysjinskij:  Kanske GPU förvanskade det?

Thornton:  Nej, jag skrev under det med min egen hand.

Vysjinskij:  Och med ert eget huvud?  Tänkte ni er för när ni skrev
det?

{s. 172}

Thornton svarade inte.

Vysjinskij:  Och vems huvud tänker för er nu?

Thornton:  Jag uppfattar det annorlunda nu.

Även William MacDonald tog tillbaka sina ursprungliga uppgifter efter
ett privat samtal med brittiska representanter i Moskva.  När han
sedan ställdes inför det bevismaterial, som samlats av
sovjetmyndigheterna, ändrade han sig igen och återgick till sin
ursprungliga bekännelse.  Hans sista ord inför rätten var:

--- Jag har erkänt mig skyldig och har ingenting att tillägga.

Den 18 april meddelade högsta sovjetdomstolen sitt utslag.  På ett
undantag när blev samtliga de ryska medbrottslingarna förklarade
skyldiga och dömda till fängelsestraff från tre upp till tio år.
Brittiske medborgaren Albert Gregory frikändes på grund av
otillräcklig bevisning.  De övriga fem brittiska ingenjörerna
förklarades skyldiga.  Monkhouse, Norwall och Cushny utvisades ur
Sovjetunionen.  Leslie Thornton och William MacDonald dömdes till
respektive två och tre års fängelse.

Domarna var milda och affären blev snabbt helt avskriven.
Sovjetregeringen hade uppnått sitt syfte att krossa resterna av
Torgproms konspirationsapparat och centralen för brittiska
underrättelseväsendets verksamhet i Ryssland.  Det ingicks en
förlikning mellan Sovjetunionens och Storbritanniens regeringar.
Handeln återupptogs och de åtalade britterna, bland dem även Thornton
och MacDonald, fick resa tillbaka till England.

En vida farligare företeelse än den brittiska högerns illvilja mot
Sovjetunionen hade dykt upp över den internationella politiska
horisonten.

Adolf Hitler hade tagit makten i Tyskland.

------------------------------------------------------------------------

{s. 173}

FJORTONDE KAPITLET

En era går i graven

Propagandamyten om »bolsjevikfaran« hade hjälpt nazismen till makten.
Under föregivande av att det gällde att rädda Tyskland från
kommunismen hade Adolf Hitler höjt sig från att vara en obemärkt
österrikisk korpral och riksvärnsspion till att bli tysk rikskansler.
På natten den 27 februari 1933 steg han ännu högre genom en
oförliknelig provokationsakt: tyska riksdagshusbranden.  Branden, som
anlagts av nazisterna själva, påstods av Hitler ha varit signalen till
ett kommunistiskt uppror mot Tysklands regering.  Under denna
förevändning proklamerade nazisterna undantagstillstånd, fängslade
eller mördade ledande antifascister och slog sönder fackföreningarna.
Ur riksdagshusets förkolnade ruiner uppsteg Hitler som det tredje
rikets führer.

Tredje riket efterträdde tsarismens vita kontrarevolution som bålverk
för reaktionen och antidemokratin i världen.

Nazismen var kontrarevolutionens apoteos, utrustad med den pånyttfödda
tyska imperialismens oerhörda industriella och militära resurser.
Dess politiska trosbekännelse var återuppväckelse av tsarismens mörka
hätskhet och fanatiska fördomar.  Dess stormtrupper var de gamla
svarta hundragrupperna, återuppståndna och upphöjda till reguljär
militär formation.  Masspogromer och utrotande av hela folk ingick i
tredje rikets officiella regeringsprogram.  Sions vises protokoll blev
grundvalen för nazisternas ideologi.  Nazistledarna själva var de
andliga ätteläggarna till baronerna Wrangel och Ungern-Sternberg i den
vita terrorns Ryssland.

De femton åren av falsk fred och lönnkrig mot demokratin och
framåtskridandet i världen under antibolsjevismens fältrop hade burit
sin ofrånkomliga frukt.  De lågor som bränt riksdagshuset skulle snart
spridas och mångfaldigas tills de blev en fara för hela jordklotet.

{s. 174}

»Vi tar nu vid där vi slutade för sex århundraden sedan«, skrev Hitler
i Mein Kampf.  »Vi ändrar på den evinnerliga germanska utvandringen
till södra och västra Europa och vänder blicken österut.  På så sätt
gör vi slut på förkrigstidens kolonial- och handelspolitik och övergår
till framtidens territorialpolitik.  När vi talar om nytt land, tänker
vi i första hand på Ryssland och de dithörande randstaterna.«

Det antibolsjevikiska lockbetet drog som en mäktig magnet fram all
världens reaktionära och imperialistiska krafter till att stödja Adolf
Hitler.

Samma statsmän och militärer, som förut hade understött varje
vitgardistisk intrig och sammansvärjning mot Sovjetryssland,
framträdde nu som nazismens förnämsta försvarare och gynnare.  De
antibolsjevikiska kretsar, som i Frankrike hade samlats kring marskalk
Foch och hans gamla medbröder Pétain och Weygand, ignorerade nazismens
hot mot det egna landet, så ivriga som de var att få alliera sig med
denna nya, den starkaste av alla antibolsjevikiska riktningar.
Mannerheim i Finland, Horthy i Ungern, Sirovy i Tjeckoslovakien och
alla de andra europeiska marionetterna från lönnkriget mot
sovjetlandet fann sig genast till rätta i sin nya roll som vägröjare
för den nazistiska aggressionen österut.

I maj 1933, bara ett par månader efter Hitlers maktövertagande i
Tyskland, for Alfred Rosenberg till England för att konferera med
Henri Deterding.  Den nazistiske »filosofen« var oljemagnatens gäst på
dennes lantgods vid Buckhurst Park nära Windsor Castle.  Det fanns
redan en stark och växande nazistvänlig grupp bland de brittiska
högerivrarna för ett antibolsjevikiskt korståg.

Den 28 november 1933 anslog lord Rothermeres tidning Daily Mail den
ton, som snart skulle komma att dominera i den brittiska
utrikespolitiken:

»Tysklands kraftfulla unga nazister är Europas väktare mot den
kommunistiska faran.  Tyskland måste ha armbågsrum.  Om Tysklands
reserver av kraft och organisationsförmåga inriktas på det
bolsjevikiska Ryssland, skall det hjälpa till att återföra det ryska
folket till en civiliserad tillvaro och kanske få världshandelns
tidvatten att åter stiga till välståndets nivå.«

Under nazisternas ledning skulle antibolsjevismens, antidemokratins
och den vita kontrarevolutionens splittrade krafter världen över
mobiliseras till en enda internationell styrka för att krossa den
europeiska demokratin, invadera Sovjetunionen och om möjligt söka nå
herraväldet över världen.

Men inom de västliga demokratierna fanns även vidsynta statsmän, som
vägrade att godta Hitlers antibolsjevism som en förmildrande
omständighet för nazismens alla förbrytelser och sammansvärjningar.  I
Storbritannien och Förenta staterna fanns två framstående ledare, som
redan från början insåg att med nazismens triumf i Tyskland hade ett
skede av världshistorien nått sitt slut.  Det femtonåriga lönnkriget
mot Sovjetunionen hade alstrat en Frankenstein i hjärtat av Europa,
ett militariserat monstrum som hotade alla fria folks fred och
säkerhet.

När Hitlers stormavdelningar marscherade genom gatorna i Tyskland,
svängde sina påkar och sjöng »I dag är Tyskland vårt, i morgon hela
världen«, var det en engelsk röst som uttalade ett profetiskt
varningens ord.  Det var Winston Churchill, den gamle huvudmannen för
högerns antibolsjevism, som helt oväntat tog till orda.

I december 1933 bröt Churchill dramatiskt med sina högerkolleger och
förklarade nazismen vara en fara för brittiska imperiet.  Som ett
direkt svar på lord Rothermeres påstående att »Tysklands kraftfulla
unga nazister är Europas väktare mot den kommunistiska faran« sade
Churchill:

»Alla dessa band av kraftfull teutonisk ungdom, som marscherar på
Tysklands gator och vägar, ser sig om efter vapen, och tro mig, när de
väl har fått sina vapen, kommer de att kräva tillbaka alla de
förlorade områdena och kolonierna, och när detta krav förts fram
kommer det oundvikligen att skaka, om inte rubba, vartenda land i dess
grundvalar.«

Churchill krävde en överenskommelse med Frankrike och även med
Sovjetunionen mot det nazistiska Tyskland. Han blev stämplad som
förrädare och krigshetsare av de män, vilka förut hyllat honom som den
antibolsjevikiska sakens hjälte.

På andra sidan Atlanten fanns ännu en man som insåg att ett
världshistoriskt skede gått till ända.  Förenta staternas nyvalde
president Franklin Delano Roosevelt ändrade helt tvärt på den
sovjetfientliga politik, som hans företrädare president Herbert Hoover
hade fört.  Den 16 november 1933 upprättades fullständiga diplomatiska
förbindelser mellan Förenta staterna och Sovjetunionen.  Samma dag
sände president Roosevelt ett brev till Maxim Litvinov, vari sades:

»Jag förlitar mig på att de förbindelser, som nu har upp- {s. 175}
rättats mellan våra folk, för all framtid skall förbli normala och
vänskapliga och att våra nationer(¤) hädanefter skall samarbeta till
ömsesidigt gagn och för att bevara freden i världen.«

Samma år besökte överste Raymond Robins på nytt Sovjetunionen, varvid
han på en tre månaders resa genom landet studerade dess sociala och
ekonomiska institutioner.  Han tillryggalade därvid omkring 12.000
kilometer och samlade in värdefullt material om de framsteg som gjorts
sedan revolutionen.  Innan han lämnade Moskva beviljade Stalin honom
en längre, privat intervju, varunder de diskuterade förbindelserna
mellan Amerika och Sovjetunionen.  När Robins kom tillbaka till
Förenta staterna inbjöds han till Vita huset för att avge en personlig
rapport till president Roosevelt, vilken strax därefter tillkännagav
Förenta staternas erkännande av sovjetregimen.

Ett år senare hade det nazistiska Tyskland lämnat Nationernas
förbund.  Dess plats i nationernas gemensamma råd intogs av
Socialistiska Sovjetrepublikernas Union.

En ny era hade börjat.  Den skulle bli en era av de mest fantastiska
och enorma förräderier i historien, en era av hemlig diplomati,
genomförd med terror, mord, sammansvärjningar, statskupper,
bedrägerier och svek utan jämförelser i det förgångna.

Den skulle kulminera i det andra världskriget.


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤) Nationer: här menas egentligen inte nationer utan folk, men det
engelska ordet »nation« har kommit till användning i översättningen,
trots att det engelska ordet »nation« inte betecknar samma sak som det
svenska »nation«; de ser bara likadana ut.  Sovjetunionen var ju inte
en nation utan omfattade liksom det kejserliga Ryssland flera.
Se i J.V. Stalin: »Marxismen och den nationella frågan«
(Moskva 1950) bl.a. om vad, en nation är för något.

------------------------------------------------------------------------

{s. 177}

Tredje delen

FEMTE KOLONNEN I SOVJETUNIONEN

------------------------------------------------------------------------

{s. 179}

FEMTONDE KAPITLET

Förräderiets väg


Rebell bland revolutionärer

Från det ögonblick Hitler tog makten i Tyskland hade den
internationella kontrarevolutionen blivit en oskiljaktig del av det
nazistiska världserövringsprogrammet.  I varje land mobiliserade
Hitler de kontrarevolutionära styrkor, som under de senaste femton
åren hade organiserats över hela världen.  Dessa styrkor förvandlades
nu till det nazistiska Tysklands femte kolonn, organisationer för
förräderi, spionage och terror.  Denna femtekolonn var den tyska
Wehrmachts hemliga förtrupp.

En av de starkaste och mest betydande avdelningarna av denna femte
kolonn opererade i Sovjetunionen.  Den leddes av en man, som måhända
var den märkligaste av alla politiska överlöpare i historien: Leo
Trotskij.

När tredje riket blev till, var Trotskij redan ledare för en
internationell sovjetfientlig sammansvärjning med starka krafter inom
Sovjetunionen.  I sin landsflykt konspirerade Trotskij för att störta
sovjetregeringen, själv återvända till Ryssland och inta den
personliga maktställning som han en gång så när hade uppnått.

»Det var en tid«, skrev Winston Churchill i »Stora samtida«, »då
Trotskij hade Romanovarnas lediga tron inom räckhåll.«

Åren 1919--1920 dubbades Trotskij av världspressen till »den röde
Napoleon«.  Han var krigskommissarie.  Klädd i en lång, elegant
militärkappa, med skinande, höga stövlar och på höften en
automatpistol for han längs stridsfronterna och höll eldande tal till
rödarmisterna.  Han gjorde ett pansartåg till sitt högkvarter och
omgav sig med en personlig, väpnad livvakt i särskilda uniformer.  Han
hade sin egen fraktion inom armékommandot, inom bolsjevikpartiet och
inom sovjetrege- {s. 180} ringen.  Trotskijs tåg, Trotskijs livgarde,
Trotskijs tal, Trotskijs ansikte --- det yviga svarta håret, det lilla
spetsiga skägget och de stickande ögonen bakom den glittrande pincenén
--- åtnjöt världsrykte.  I Europa och Förenta staterna blev Röda
arméns segrar tillskrivna »Trotskijs ledarskap«.

Så här beskrevs krigskommissarie Trotskij, när han talade på ett av
sina effektfulla massmöten i Moskva, av den berömde amerikanske
utlandskorrespondenten Isaac F. Marcosson:

»Trotskij gjorde vad som bland skådespelare kallas en god entré.
Efter en stunds dröjsmål och i det psykologiskt rätta ögonblicket
trädde han fram ur kulisserna och gick med snabba steg fram till den
lilla pulpet, som alltid står till reds för talarna på ryska möten.
Redan innan han kom in på scenen gick där en skälvning av förväntan
genom den stora publiken.  Man kunde höra mumlet: 'Trotskij kommer!'

Från talarstolen ljöd hans röst rik, djup och välklingande.  Han
attraherade och stötte tillbaka, dominerade och härskade.  Han var
elementär, nästan primitiv i sin intensitet --- en mänsklig
högtrycksmaskin.  Han överöste sina åhörare med ett Niagara av ord som
jag aldrig hört maken till.  Fåfänga och övermod var det
förhärskande.«

Efter hans dramatiska förvisning från Sovjetunionen år 1929 hade de
sovjetfientliga elementen världen över skapat en myt kring Trotskijs
namn och person.  Enligt denna myt var Trotskij »den ryska
revolutionens främste bolsjevikiske ledare, den som hade inspirerat
Lenin, varit hans närmaste medarbetare och självskrivne efterträdare.«

Men i februari 1917, en månad före tsardömets fall, skrev Lenin själv:

»Namnet Trotskij betyder vänsterfraser och förbund med högern mot
vänsterns syften.«

Lenin kallade Trotskij »den ryska revolutionens Judas«.  Och här
följer ytterligare några av de uttalanden, som Lenin under årens lopp
gjorde om Trotskij och hans verksamhet inom den ryska revolutionära
rörelsen:

1911. »År 1903 var Trotskij mensjevik; han övergav mensjevikerna 1904
      och kom tillbaka till dem 1905 efter att under mellantiden ha
      slagit omkring sig med ultrarevolutionära fraser, och år 1906
      vände han åter ryggen åt mensjevikerna.  Trotskij plagierar i
      dag den ena meningsriktningens åsikter, {s. 181} i morgon en
      annans, och betraktar sig själv som stående över bägge
      riktningarna.  Jag måste säga ifrån att Trotskij representerar
      endast sin egen meningsriktning.«

1911. »Sådana människor som Trotskij med hans uppblåsta fraser är ett
      tidens ont.  Den som understödjer Trotskijs grupp, understödjer
      en politik av lögn och svek mot arbetarna.  Trotskij har tagit
      till sin speciella uppgift att slå blå dunster i ögonen på
      arbetarna.  Det är omöjligt att diskutera väsentliga ting med
      Trotskij, ty han har inga principer, vi kan bara avslöja honom
      som en demagog av sämsta sort.«

1912. »Detta block är hopfogat av principlöshet, hyckleri och tomma
      fraser.  Trotskij höljer in det i revolutionära fraser, som inte
      kostar honom något och inte förpliktar honom till någonting.«

1914. »De som länge varit med i den marxistiska rörelsen i Ryssland
      känner mycket väl till Trotskijs person, och med dem behöver man
      inte tala därom.  Men den unga arbetargenerationen känner honom
      inte, och därför måste vi tala om honom.  Dylika typer är
      karaktäristiska kvarlevor från gårdagens historiska
      grupperingar, från den tid då arbetarnas massrörelse i Ryssland
      ännu var sovande.«

1914. »Kamrat Trotskij har ännu aldrig haft en bestämd åsikt i en enda
      allvarlig marxistisk fråga, han har alltid slunkit in i det
      tomrum som uppstått genom en eller annan meningsskiljaktighet
      och där svängt från den ena sidan till den andra.«

1915. »Trotskij är som vanligt oense med socialchauvinisterna i allt
      principiellt, men ense med dem i allt praktiskt.«

Förrädare föds inte, de skapas.  Liksom Benito Mussolini, Pierre
Laval, Paul Joseph Göbbels, Jacques Doriot, Wang Ching-wei och andra
beryktade äventyrare i modern tid hade Trotskij börjat sin bana som
extrem vänsterman med egna åsikter inom den revolutionära rörelsen i
sitt hemland.

Namnet Trotskij var en pseudonym.  Han hette egentligen Leo Davidovitj
Bronstein och var född år 1879 i en välbärgad medelklassfamilj i den
lilla bondbyn Janovka nära Cherson i södra Ukraina.  Hans första
ärelystnad var att bli författare.

»I mina ögon«, skrev Trotskij i sin självbiografi »Mitt liv«,
»representerade författare, journalister och konstnärer en värld, som
var mera lockande än någon annan, en värld öppen endast för de
utvalda.«

Den unge Trotskij började skriva på ett skådespel och upp- {s. 182}
trädde i Odessas litterära salonger i högklackade stövlar och blå
artistblus, med rund halmhatt på huvudet och svart spatserkäpp i
handen.  Som student slöt han sig till en grupp radikala bohemer.  Vid
aderton års ålder blev han häktad av tsarpolisen för att han spritt
radikal litteratur och förvisades till Sibirien tillsammans med
hundratals andra studenter och revolutionärer.  Han flydde från
Sibirien på hösten 1902 och började leva utomlands, där han kom att
ägna sin mesta tid åt att agitera och konspirera bland de ryska
emigranterna och de kosmopolitiska socialisterna i de europeiska
huvudstäderna.

Några månader i början av 1903 var Trotskij med i redaktionen av
Iskra, den marxistiska tidning som Lenin utgav under landsflykten i
London.  Efter den söndring mellan mensjeviker och bolsjeviker, som
denna sommar uppstod inom den ryska marxistiska rörelsen, började
Trotskij sälla sig till Lenins politiska vedersakare, mensjevikerna.
Trotskijs litterära talanger, flammande vältalighet, dominerande
personlighet och fallenhet för dramatiska effekter hade snart gett
honom namn om sig att vara den mest glänsande unge
mensjevikagitatorn.  Han besökte de radikala ryska studentkolonierna i
Bryssel, Paris, Liège, Schweiz och Tyskland och gick till angrepp mot
Lenin och de andra bolsjevikerna, som krävde ett disciplinerat och
välorganiserat revolutionärt parti till att leda kampen mot
tsarismen.  I en broschyr med titeln »Våra politiska uppgifter«, som
utkom 1904, anklagade han Lenin för att söka införa kadaverdisciplin
bland de ryska radikalerna.  På ett språk, som var slående likt det
han sedermera använde i sina angrepp mot Stalin, stämplade den unge
Trotskij Lenin som »ledare för den reaktionära flygeln inom vårt
parti«.

Efter tsarismens nederlag i rysk-japanska kriget 1905 reste sig
arbetarna och bönderna i den misslyckade »första« ryska revolutionen.
Trotskij skyndade sig tillbaka till Ryssland och fick en ledande
ställning i den av mensjevikerna behärskade Petersburgssovjeten.  I
den feberheta atmosfären av intriger och hårda politiska strider och i
känslan av att stå maktens tinnar nära vara Trotskij i sitt rätta
element.  Vid tjugosex års ålder ansåg han det fullt klart, att han
var bestämd att bli den ryska revolutionens ledare.  Han började redan
tala om sin »ödesbestämmelse« och sin »revolutionära intuition«.
Många år efteråt skrev han i »Mitt liv«:

»Jag kom till Ryssland i februari 1905, medan de andra {s. 183}
landsflyktiga ledarna inte kom förrän i oktober och november.  Bland
de ryska kamraterna fanns inte en enda som jag hade någonting att lära
av.  Jag fick tvärtom själv inta lärarens plats.  --- I oktober
kastade jag mig huvudstupa in i den väldiga malströmmen, vilket satte
mina personliga egenskaper på det hårdaste prov.  Beslut måste fattas
mitt i hetaste striden.  Jag kan inte underlåta att här notera, att
dessa beslut kom över mig som någonting alldeles självklart.  Jag
kände rent fysiskt att mina läroår nu var tillända, och under de år
som gått sedan dess har jag lärt så som en mästare lär, inte som en
elev.  --- Ingen stor gärning är möjlig utan intuition.  Det var
förvisso händelserna 1905 som lät denna min revolutionära intuition
komma till synes och lärde mig att lita på dess säkra bistånd för
resten av mitt liv. --- Ärligt talat kan jag inte förebrå mig för att
någonsin ha gjort mig skyldig till någon allvarlig felbedömning av en
politisk situation och ett revolutionärt perspektiv.«

När Trotskij åter befann sig i utlandet efter nederlaget för 1905 års
revolution upprättade han sitt eget politiska högkvarter i Wien.  Han
angrep Lenin som »kandidat till en diktatorspost« och satte i gång en
propagandakampanj för att bygga upp en egen rörelse och framhäva sig
själv som »revolutionär internationalist«.  Från Wien företog Trotskij
trägna resor till Rumänien, Schweiz, Frankrike och Turkiet, värvade
anhängare och knöt värdefulla förbindelser med europeiska socialister
och vänsterradikaler.  Bland de landsflyktiga ryska mensjevikerna,
socialistrevolutionärerna och intellektuella bohemerna skapade sig
Trotskij sakta och säkert ett namn som Lenins främste medtävlare inom
den ryska revolutionära rörelsen.

»Hela leninismen«, skrev Trotskij i ett personligt brev till den ryske
mensjevikledaren Tjcheidze den 23 februari 1913, Ȋr numera uppbyggt
på lögn och bär inom sig det giftiga fröet till sin egen upplösning.«
Trotskij fortsatte med att tala om för sin mensjevikiske medbroder,
att Lenin enligt hans åsikt inte var någonting annat än »en
professionell utnyttjare av varje efterblivenhet inom den ryska
arbetarrörelsen«.

När tsardömet föll i mars 1917, befann sig Trotskij i New York, där
han redigerade den radikala ryska tidningen Novyj Mir (Ny Värld) i
samarbete med sin vän och Lenins vedersakare Nikolaj Bucharin, en
ultraradikal rysk landsflyktig {s. 184} politiker, av en iakttagare
beskriven som »en blond Machiavelli i skinntröja«.  Trotskij hade
endast två månader innan tsaren störtades kommit till Förenta staterna
efter att ha blivit utvisad från Frankrike på senhösten 1916.
Bucharin hade från Österrike farit före honom.

Trotskij fick nu brått att ordna med biljett hem till Ryssland.  Men
hans resa blev avbruten av de canadensiska myndigheterna, som anhöll
honom i Halifax.  Sedan han hållits i fängsligt förvar en månad
frigavs han på begäran av den ryska provisoriska regeringen och
avreste till Petrograd.

Brittiska regeringen hade beslutat låta Trotskij återvända till
Ryssland.  Enligt den brittiske agenten Bruce Lockharts memoarer ansåg
sig brittiska underrättelseväsendet kunna dra nytta av »oenigheten
mellan Trotskij och Lenin«.

I sina memoarer »Som politisk agent« uttalade Bruce Lockhart som sin
åsikt, att brittiska regeringen från början gjorde ett allvarligt
missgrepp i sitt sätt att behandla Trotskij.  Lockhart skrev:  »Vi
hade icke förstått att behandla Trotskij med klokhet.  Vid tiden för
den första revolutionen befann han sig i landsflykt i Amerika.  Han
var då varken mensjevik eller bolsjevik.  Han var vad Lenin kallar en
trotskist --- d. v. s. en individualist och opportunist.  Han var en
revolutionär med konstnärstemperament och ett obestridligt fysiskt mod
och hade aldrig varit och kunde aldrig bli en pålitlig partiman.  Hans
uppträdande före den första revolutionen hade mycket strängt klandrats
av Lenin...

Våren 1917 anhöll Kerenskij hos den engelska regeringen, att den
skulle underlätta Trotskijs hemresa till Ryssland ...  Som vanligt när
det gällde Ryssland valde vi en olycklig halvmesyr.  Trotskij
behandlades som en brottsling.  I Halifax internerade man honom i ett
fångläger ... Sedan man väl väckt ett bittert hat hos honom, tillät
man honom att återvända till Ryssland.«

Trotskij kom till Petrograd i maj.  I början försökte han skapa ett
eget revolutionärt parti, en sammanslutning av förutvarande emigranter
och extrema vänsterelement från olika radikala partier.  Men det stod
snart klart att det inte fanns någon framtid för Trotskijs parti.  De
revolutionära massorna stödde bolsjevikpartiet.

I augusti 1917 gjorde Trotskij en uppseendeväckande politisk
helomvändning.  Efter att i fjorton år ha bekämpat Lenin och
bolsjevikerna begärde han inträde i bolsjevikpartiet.

{s. 185}

Lenin hade upprepade gånger varnat för Trotskij och hans personliga
ambitioner, men nu i den avgörande kampen för upprättandet av en
sovjetregering krävde Lenins politik en enad front av alla
revolutionära riktningar, grupper och partier.  Trotskij var talesman
för en betydande grupp.  Utanför Ryssland var han mera känd än någon
annan rysk revolutionär med undantag av Lenin.  Dessutom kunde
Trotskijs enastående talanger som talare, agitator och organisatör med
stor fördel utnyttjas av bolsjevikerna.  Trotskijs ansökan om inträde
i bolsjevikpartiet bifölls.

Trotskij gjorde ett för sin person betecknande effektfullt intåg i
bolsjevikpartiet.  Han förde med sig hela sitt brokiga sällskap av
oliktänkande vänsterelement in i partiet.  Lenin yttrade skämtsamt,
att det var »som att ha slutit fred med en stormakt«.

Trotskij blev ordförande i Petrogradsovjeten, där han gjort sitt
första politiska framträdande 1905.  Han innehade denna befattning
under de avgörande dagar som följde.  När den första sovjetregeringen
bildades som en koalition av bolsjeviker, socialistrevolutionär
vänster och förutvarande mensjeviker, blev Trotskij
utrikeskommissarie.  Hans stora språkkunskaper och hans vidsträckta
kännedom om andra länder gjorde honom lämpad för detta uppdrag.


Vänsteroppositionen

Först som utrikeskommissarie och sedan som krigskommissarie var
Trotskij den förnämste talesmannen för den så kallade
vänsteroppositionen inom bolsjevikpartiet.  Om hans oppositionella
verksamhet som utrikeskommissarie under Brest-Litovsk-krisen har vi
tidigare berättat.

Efter att ha avlägsnats från posten som utrikeskommissarie erkände
Trotskij offentligt det fel han begått i att gå emot Lenin i
Brest-Litovsk och erbjöd sig återigen att reservationslöst samarbeta
med Lenin.  Trotskij fick en ny befattning, som syntes lämpad för hans
organisatoriska och oratoriska talanger.  Han blev krigskommissarie.
Den militära strategin och den politiska ledningen av Röda armén låg
huvudsakligen i händerna på män som Stalin, Frunse, Vorosjilov, Kirov,
Sjors och Budjonnyj.  Krigskommissarie Trotskij höll sig till de råd
han fick av en hop gamla tsaristiska »specialister«, som han omgivit
sig med, motsatte sig gång på gång de militära beslut {s. 186} som
fattades av den bolsjevikiska centralkommittén, och överskred ogenerat
sina befogenheter.  I flera fall var det endast centralkommitténs
direkta ingripande som hindrade Trotskij att arkebusera ledande
bolsjevikiska militärombud vid fronten, när dessa opponerade sig mot
hans egenmäktiga uppträdande.

På sommaren 1919 förklarade Trotskij, att Koltjak inte längre var
något hot i öster, och yrkade på att Röda arméns styrkor där skulle
sättas in i fälttåget mot Denikin i söder.  Stalin påvisade, att detta
skulle ge Koltjak ett synnerligen välkommet andrum samt möjligheten
att reorganisera och nyutrusta sin armé för en ny offensiv.  »Vi
skulle alltså lämna Ural«, förklarade Stalin som militär representant
för centralkommittén, »med dess industrier och järnvägsnät i Koltjaks
händer, så att han så mycket lättare skulle kunna samla storbönderna
omkring sig och slå sig fram till Volga.«  Trotskijs plan förkastades
av centralkommittén och han tog ingen vidare befattning med det östra
fälttåget, som slutade med Koltjaks fullständiga nederlag.

På hösten 1919 gjorde Trotskij upp en plan för fälttåget mot Denikin.
Denna plan förutsatte en marsch över Donstäpperna, ett så gott som
väglöst område, fullt av kontrarevolutionära kosackband.  Stalin, som
av centralkommittén hade sänts till sydfronten, förkastade Trotskijs
plan och påyrkade i stället att Röda armén skulle rycka fram genom
Donetsområdet med dess täta järnvägsnät, dess koltillgångar och
sympatiserande arbetarbefolkning.  Stalins plan godtogs av
centralkommittén.  Trotskij drogs bort från sydfronten, beordrades att
inte mera lägga sig i operationerna där och tillråddes att inte mera
sätta sin fot inom stridsområdet.  Denikin blev slagen i
överensstämmelse med Stalins plan.

Bland krigskommissarie Trotskijs intimaste kumpaner var förre
tsarofficeren överste Vatsetis, vilken tjänstgjorde som
överbefälhavare tillsammans med Trotskij på östfronten mot Koltjak.
Sovjetmyndigheterna uppdagade att Vatsetis var inblandad i stämplingar
mot Röda arméns överkommando.  Han avlägsnades från sin post.  I »Mitt
liv« presterade Trotskij följande kostliga försvar för sin gamle
kumpan:

»När Vatsetis fick sina ingivelser kunde han utfärda order som om
folkkommissariernas råd och centrala exekutivkommittén inte
existerade.  Han anklagades för tvivelaktiga förehavanden och
förbindelser, men i själva verket fanns där ingen allvarlig grund för
anklagelserna.  Karlen hade kanske läst {s. 187} Napoleons biografi,
innan han gick till sängs, och anförtrott ett par eller tre unga
officerare sina äregiriga drömmar.«

Vänsteroppositionsmännen inom bolsjevikpartiet var inte talrika, men
de var durkdrivna talare och organisatörer.  De hade vidsträckta
förbindelser såväl utomlands som bland mensjevikerna och
socialistrevolutionärerna inom Ryssland.  Under de första dagarna
efter revolutionen tillskansade de sig viktiga poster inom armén,
diplomatiska kåren och verkställande statsorgan.

Trotskij delade ledarskapet för oppositionen med två andra fronderande
radikaler, den spenslige, ljuslätte självkorade »marxistiske
ideologen« Nikolaj Bucharin, som stod i spetsen för en grupp så
kallade »vänsterkommunister«, samt den frodige, vältalige
vänsteragitatorn Grigorij Sinovjev, som tillsammans med Trotskijs
svåger Leo Kamenjev ledde sin egen sekt, kallad »sinovjevisterna«.
Trotskij, Bucharin och Sinovjev grälade ofta sinsemellan om
taktikfrågor och på grund av personlig rivalitet och motstridiga
politiska syften, men i avgörande ögonblick slog de samman sina
styrkor i upprepade försök att få herraväldet över sovjetregeringen.

Bland Trotskijs egna anhängare var den radikale sonen till rika
ukrainska föräldrar Jurij Pjatakov, som kommit under Trotskijs
inflytande ute i Europa, den briljante polske vänsterjournalisten och
agitatorn Karl Radek, som i Schweiz gått samman med Trotskij i
oppositionen mot Lenin, den förutvarande advokaten och ärelystne
bolsjevikiske dumaledamoten Nikolaj Krestinskij, den unge
kosmopolitiske radikalen Grigorij Sokolnikov, som av Trotskij blivit
hjälpt till en anställning inom utrikeskommissariatet, samt den
bulgariskfödde Christian Rakovskij, som på sin tid varit en välbärgad
ekonomisk gynnare av de rumänska socialisterna, vistats i de flesta
europeiska länder, tagit medicinsk examen i Frankrike och varit en av
ledarna för sovjetresningen i Ukraina 1918.

Därtill omgav sig Trotskij som krigskommissarie med ett gäng
nackstyva, råbarkade knektar, som bildade ett speciellt
»trotskijgarde« och var sin »ledare« fanatiskt tillgivna.  En
framträdande medlem av Trotskijs militära junta var den två meter
långe, oförvägne chefen för Moskvas garnison Nikolaj Muralov.  Till
Trotskijs personliga livgarde hörde Ivan Smirnov, Sergej Mratjkovskij
och Efraim Dreitser.  Greve Mirbachs mördare, den förutvarande
socialistrevolutionäre terroristen Blumkin blev chef för denna
personliga livvakt.

{s. 188}

I april 1937 sade Trotskij följande om sitt förhållande till
lönnmördaren Blumkin:

»Han var medlem av mitt militära sekretariat under kriget och stod i
direkt personlig förbindelse med mig.  Han hade ett mycket märkligt
förflutet.  Han var medlem av den socialistrevolutionära
vänsteroppositionen och hade deltagit i upproret mot bolsjevikerna.
Det var han som dödade den tyske ambassadören Mirbach.  Jag anställde
honom i mitt militära sekretariat och varje gång jag behövde en modig
man stod Blumkin till mitt förfogande.«

Trotskij drog också till sig en hop gamla tsarofficerare, som han blev
god vän med och trots upprepade varningar från bolsjevikpartiet
placerade på viktiga militära poster.  En tsarofficer, som han blev
särkilt intim med under det polska fälttåget 1920, var Michail
Nikolajevitj Tuchatjevskij, en befälhavare med sina egna napoleonska
aspirationer.

Den förenade vänsteroppositionens mål var att avlägsna Lenin och ta
makten i Sovjetunionen.

Den stora fråga, som de ryska revolutionärerna stod inför efter de
vita arméernas och interventionens nederlag, var vad sovjetmakten
skulle användas till.  Trotskij, Bucharin och Sinovjev höll på att det
var omöjligt att bygga upp socialismen i »det efterblivna Ryssland«.
Vänsteroppositionen ville göra den ryska revolutionen till en
reservoar för »världsrevolutionen«, ett världscentrum för
underblåsande av revolutioner i andra länder.  Både Lenin och Stalin
framhöll gång på gång, att om man klädde av vänsteroppositionen dess
ultrarevolutionära fraseologi, så företrädde den i verkligheten bara
en tygellös kamp om makten, en »bohemanarkism«, och inom Ryssland en
militärdiktatur under krigskommissarie Trotskij och hans kumpaner.

Frågan drevs till sin spets på sovjetkongressen i december 1920.  Det
var revolutionens kallaste, matfattigaste och mest kritiska år.
Kongressen hölls i Pelarhallen i Moskva.  Staden var snöhöljd,
stelfrusen, utsvulten och sjuk.  I den stora salen, som var oeldad på
grund av bränslebristen, satt sovjetdelegaterna insvepta i fårskinn,
filtar och pälsar och huttrade i den skarpa decemberkölden.

Lenin var ännu blek och försvagad av sviterna efter Dora Kaplans
förgiftade kulor, som så när hade ändat hans liv 1918.  Han steg upp
på estraden och gav vänsteroppositionen sitt svar.  Han beskrev de
fruktansvärda förhållanden som rådde {s. 189} i Ryssland.  Han krävde
nationell enhet för att möta de otroliga svårigheterna vid
reorganiserandet av det ekonomiska och sociala livet.  Han motiverade
den nya ekonomiska politiken, som skulle avlösa den rigorösa så
kallade krigskommunismen, till en viss grad återinföra privathandel och
kapitalism i Ryssland och öppna vägen för den begynnande
återuppbyggnaden.

--- Vi tar ett steg tillbaka, sade Lenin, för att sedan ta två steg
    framåt!

När Lenin talade om den »tillfälliga reträtt«, som den nya ekonomiska
politiken innebar, utbrast Trotskij:

--- Göken har varslat om sovjetregeringens ändalykt!

Men Lenin ansåg att sovjetregeringens arbete bara hade börjat.  Han
yttrade inför kongressen:

»Först när landet är elektrifierat, när industrin, lantbruket och
transportväsendet lagts på den tekniska grundvalen av modern
storproduktion, först då är vår seger fullständig.«

En väldig karta över Ryssland hängde över estraden.  På ett tecken av
Lenin tryckte man på en knapp och kartan var med ens upplyst.  Den
visade för kongressen hur Lenin föreställde sig sitt lands framtid.
Elektriska ljuspunkter glödde på en mångfald ställen på kartan och
visade de frusna och hungriga sovjetdelegaterna på de framtida
dammanläggningar, kraftverk och andra stora anläggningar, varifrån
strömmar av elektrisk kraft en dag skulle flöda ut och förvandla det
gamla Ryssland till en modern, industrialiserad socialistisk
nation.(¤) Ett sorl av upphetsning, bifall och misstro gick genom den
kalla, fullpackade salen.

Trotskijs vän Karl Radek tittade på den profetiska demonstrationen
genom sina tjocka glasögon, ryckte på axlarna och viskade:
»Elektrofiktion!«  Radeks kvickhet blev ett trotskistiskt slagord.
Bucharin sade att Lenin försökte lura bönderna och arbetarna med sitt
»utopiska prat om elektricitet«.

Utanför Ryssland var Trotskijs internationella vänner och gynnare i
socialistiska och vänsterkommunistiska kretsar övertygade om att
Lenins regim var dömd till undergång.  Även många andra iakttagare
trodde att Trotskij och vänsteroppositionen hade makten inom
räckhåll.  Den amerikanske utlandskorrespondenten Isaac F. Marcosson
meddelade, att Trotskij hade »de unga kommunisterna, de flesta av
officerarna samt Röda arméns djupa led bakom sig«.  Men liksom
Trotskij själv överskattade också yttervärlden hans styrka och
popularitet.

I sina försök att få fram en egen massrörelse for Trotskij {s. 190}
omkring i landet, gjorde dramatiska framträdanden på offentliga
sammankomster, höll lidelsefulla tal, anklagade »de gamla
bolsjevikerna« för att ha »försumpats« och uppfordrade ungdomen att
stödja hans riktning.  Men de ryska soldaterna, arbetarna och
bönderna, som hade sin segerrika kamp mot de tilltänkta vita
napoleonerna i friskt minne, var inte hågade att låta »en röd
Napoleon« stiga fram ur deras egna led.  Bernard Pares skrev i sin
»Rysslands historia« om Trotskij:

»En skarpögd kritiker, som såg Trotskij på nära håll, har alldeles
riktigt sagt, att denne med sitt skaplynne och sina metoder hörde de
förrevolutionära tiderna till.  Demagogerna hade tjänat ut.«

På bolsjevikpartiets tionde kongress i mars 1921 genomdrev
centralkommittén med Lenin i spetsen en resolution, som utdömde alla
fraktioner inom partiet som ett hot mot den revolutionära ledningens
enhet.  Från och med nu måste alla ledande partimedlemmar foga sig
efter majoritetens beslut och majoritetens ledning vid risk att annars
bli utstötta ur partiet.  Centralkommittén varnade särskilt Leo
Trotskij för hans fraktionsverksamhet och konstaterade, att »fiender
till staten« drog fördel av den förvirring som hans upplösande
verksamhet medfört, nästlade in sig i partiet och kallade sig
trotskister.  Ett flertal framstående trotskister och andra medlemmar
av vänsteroppositionen blev degraderade.  Trotskijs främste militäre
medhjälpare Nikolaj Muralov fråntogs befälet över den strategiskt
viktiga Moskvaorganisationen och blev ersatt med den gamle bolsjeviken
Klementij Vorosjilov.

Året därpå, i mars 1922, valdes Josef Stalin till partiets
generalsekreterare och blev ansvarig för förverkligandet av Lenins
planer.

Efter den öppna partivarningen och degraderingen av Trotskijs
anhängare började dennes massbasis smälta ihop.  Hans prestige var i
nedan.  Stalins utnämning var ett förkrossande slag för Trotskijs
fraktion inom partiorganisationen.

Makten höll på att glida Trotskij ur händerna.


Vägen till förräderiet

I början hade vänsteroppositionen bedrivit sin verksamhet efter två
linjer.  Öppet, från talarstolarna, i sina egna tidningar och
föreläsningssalar förde oppositionsmännen ut sin propaganda till
folket.  Bakom kulisserna, på små hemliga, konspira- {s. 191} tiva
sammankomster utformade Trotskij, Bucharin, Sinovjev, Radek, Pjatakov
och andra oppositionens allmänna strategi och taktiska
framgångslinjer.

På basis av denna oppositionsrörelse byggde Trotskij upp en hemlig
konspirativ organisation i Ryssland enligt det femmannasystem, som
Reilly hade utformat och som de socialistrevolutionära och andra
sovjetfientliga konspiratörer hade använt sig av.

År 1923 var Trotskijs underjordiska organisation redan både stark och
vittomfattande.  Speciella koder, chiffer och lösenord togs i bruk av
Trotskij och hans anhängare i deras illegala kommunikationer.  Hemliga
tryckpressar sattes upp överallt i landet.  Trotskistiska celler
bildades inom armén, diplomatiska kåren samt stats- och
partiinstitutionerna.

Många år efteråt avslöjade Trotskij, att hans egen son Leo Sedov vid
denna tid var inblandad i den trotskistiska sammansvärjning, som redan
upphört att vara en i huvudsak politisk opposition inom
bolsjevikpartiet och börjat smälta samman med det allmänna lönnkriget
mot sovjetregimen.

»År 1923« skrev Trotskij 1938 i sin skrift »Leo Sedov --- son, vän och
kämpe«, »kastade sig Leo direkt in i oppositionens arbete.  Så började
han vid sjuton år att leva en fullt medveten revolutionärs liv.  Han
tillägnade sig snabbt konsten att bedriva konspirativt arbete, ordna
illegala möten och att utge och sprida oppositionens skrifter.
Komsomol (den kommunistiska ungdomsorganisationen) skapade raskt sina
egna kadrer av oppositionsledare.«

Men Trotskij hade gått längre än till konspirativ verksamhet inom
Sovjetryssland.

På vintern 1921--1922 hade den svartmuskige, kvickögde advokaten och
ledande trotskisten Nikolaj Krestinskij blivit sovjetambassadör i
Tyskland.  Under sin tjänstgöring i Berlin besökte Krestinskij
riksvärnschefen general Hans von Seeckt.  Denne visste genom sitt
underrättelseväsen att Krestinskij var trotskist.  Den tyske generalen
lät Krestinskij förstå, att riksvärnet ställde sig välvilligt till de
ryska oppositionssträvanden, som leddes av krigskommissarie Trotskij.

Några månader senare inrapporterade Krestinskij i Moskva till Trotskij
vad general Seeckt hade sagt.  Trotskij var i trängande behov av
pengar till att finansiera sin växande underjordiska organisation.
Han sade till Krestinskij, att oppositionen i Ryssland behövde
utländska bundsförvanter och måste {s. 192} inrikta sig på att sluta
förbund med vänskapligt sinnade makter.  Tyskland, tillade Trotskij,
var ingen fiende till Ryssland och det var inte sannolikt att det inom
närmaste tiden skulle bli någon schism mellan de båda länderna, ty
tyskarna riktade blicken västerut och brann av längtan att få hämnas
på Frankrike och England.  De oppositionella politikerna i
Sovjetryssland måste ställa in sig på att slå mynt av denna situation.

När Krestinskij återkom till Berlin år 1922 hade han instruktioner
från Trotskij om att

»under de officiella förhandlingarnas gång utnyttja ett
sammanträffande med Seeckt till att föreslå honom att ställa ett
ekonomiskt bidrag till Trotskijs förfogande för vidare utveckling av
den illegala trotskistiska verksamheten«.

I en bekännelse, som Krestinskij i sinom tid kom att avge inför
rätten, berättade han om hur det gick till:

»Jag framförde ärendet till Seeckt och nämnde en summa av 250.000
guldmark.  Efter att ha rådgjort med sin assistent, stabschefen Haase,
gick general Seeckt med på saken och begärde i gengäld att vissa
konfidentiella och betydelsefulla informationer av militär natur
skulle, om än inte så regelbundet, tillställas honom av Trotskij i
Moskva eller genom mig.  Dessutom ville han ha hjälp med visum för en
del personer, som de ville sända till Sovjetunionen som spioner.
Detta motförslag av general Seeckt godtogs, och 1923 trädde
överenskommelsen i kraft.«

Den 21 januari 1924 avled bolsjevikpartiets skapare och ledare
Vladimir Iljitj Lenin.

Trotskij låg i Kaukasien och rekreerade sig från lindrig influensa.
Han återvände inte till Moskva på Lenins begravning, utan stannade
kvar på badorten Suchum.

»I Suchum låg jag dagarna i ända på balkongen och blickade ut över
havet«, skrev Trotskij i »Mitt liv«.  »Fast det var januari, var solen
varm och klar.  När jag inandades havsluften, smälte förvissningen om
min historiska rätt samman med hela min varelse.«


Kampen om makten

Omedelbart efter Lenins död kom Trotskij med sina första öppna
maktanspråk.  På partikongressen i maj 1924 krävde han, att han och
inte Stalin skulle erkännas som Lenins efterträ- {s. 193} dare.  Trots
att hans egna bundsförvanter avrådde honom framtvingade han votering i
frågan.  Kongressens 748 bolsjevikdelegater röstade enhälligt för att
Stalin skulle kvarstå som generalsekreterare och utdömde Trotskijs
kamp för personlig makt.  Det allmänna avvisandet av Trotskij var så
uppenbart, att även Bucharin, Sinovjev och Kamenjev fann sig
föranlåtna att sluta sig till majoriteten och rösta emot honom.
Trotskij angrep dem ursinnigt för att de »förrått« honom.  Men några
månader senare slog Trotskij och Sinovjev åter ihop sina styrkor och
bildade en »ny opposition«.

Den nya oppositionen gick längre än vad någon liknande
oppositionsriktning förut hade gjort.  Den krävde öppet en »ny
ledning« i Sovjetunionen, och i en landsomfattande propaganda och
politisk kamp mot sovjetregeringen samlade den upp missnöjda och
upproriska element av alla kulörer.  Trotskij själv skrev senare
därom:  »I förtruppens kölvatten följde hela släptåget av allsköns
missnöjda, handikappade och förbittrade strebrar«.

Spioner, Torgpromsabotörer, vita kontrarevolutionärer och terrorister
samlades i den nya oppositionens hemliga celler.  Cellerna började
lagra vapen.  En hemlig trotskistisk armé höll faktiskt på att sättas
upp på Sovjetunionens mark.

»Vi måste ta det på lång sikt«, sade Trotskij till Sinovjev och
Kamenjev enligt vad han berättade i »Mitt liv«.  »Vi måste förbereda
oss på en lång och allvarlig kamp.«

Utanför Ryssland hade kapten Sidney George Reilly vid brittiska
underrättelseväsendet funnit ögonblicket inne att slå till.  Den
tilltänkte ryske diktatorn och brittiske marionetten Boris Savinkov
sändes denna sommar tillbaka till Ryssland för att förbereda den
motsedda kontrarevolutionära resningen.  Hur det gick för honom
skildrades i vårt nionde kapitel.  Enligt Winston Churchill, som
spelade en roll i denna sammansvärjning, stod Savinkov i hemlig
förbindelse med Trotskij.  I »Stora samtida« skrev Churchill:  »I juni
1924 fick Savinkov av Kamenjev och Trotskij en bestämd inbjudan att
återvända«.

Samma år blev Trotskijs underhuggare Christian Rakovskij
Sovjetunionens ambassadör i England.  Rakovskij, vilken av Trotskij år
1937 betecknades som »min vän, min gamle sanne vän«, fick på sitt
Londonkontor kort efter sin ankomst besök av två brittiska
underrättelseofficerare, kapten Armstrong och kapten Lockhart.
Brittiska regeringen hade förut vägrat accep- {s~194} tera en
sovjetrepresentant i London.  Enligt Rakovskij yttrade de brittiska
officerarna till honom:

»Vet ni varför ni har kunnat få agremang här i England?  Vi har gjort
en del förfrågningar om er genom Eastman och fått veta, att ni tillhör
Trotskijs riktning och är hans förtrogne.  Det är endast med hänsyn
till detta som underrättelseväsendet kunnat samtycka till att ni
blivit ackrediterad ambassadör här i landet.«

Denna uppgift lämnades av Rakovskij i hans bekännelse inför
Sovjetunionens högsta domstols militärkollegium i mars 1938.  Vid den
tid det gällde, på 1920-talet, var den amerikanske författaren och
journalisten Max Eastman auktoriserad översättare av Trotskijs
skrifter och den främste spridaren av trotskistisk propaganda i
Förenta staterna.  Det var Max Eastman som först bekantgjorde det så
kallade »Lenintestamentet«, vilket uppgavs vara ett autentiskt
dokument skrivet av Lenin och som Stalin, enligt Eastman, hade »hållit
inlåst i ett kassafack«.  Det föregivna testamentet gjorde gällande,
att Trotskij var bättre skickad för posten som bolsjevikpartiets
generalsekreterare än Stalin.  År 1928 översatte Eastman en
propagandaskrift av Trotskij under titeln »Det verkliga läget i
Ryssland«.  I en efterskrift till den översatta upplagan av boken
infogade han texten till det så kallade testamentet och skrev om sina
egna tjänster åt den trotskistiska oppositionen:  »När oppositionens
kamp syntes som mest framgångsrik, publicerade jag följande
översättning av testamentets fullständiga text i New York Times och
använde det därför erhållna honoraret till vidare spridning av de
bolsjevikiska (d.v.s. trotskistiska) idéerna.«

Trotskij själv bestred i början att Lenin efterlämnat något
testamente.  I ett brev till tidningen New York Daily Worker den 8
augusti 1925 skrev Trotskij:

»Vad beträffar 'testamente', så har Lenin aldrig efterlämnat något,
och arten av hans förhållande till partiet liksom partiets hela väsen
gör förekomsten av ett dylikt testamente fullständigt utesluten.

Under föregivande av att det gällt ett 'testamente' har
emigranttidningarna liksom den utländska borgar- och mensjevikpressen
kört med citat --- fullständigt förvrängda --- ur ett av Lenins brev,
vilket innehåller en del råd i organisationsfrågor.

{s. 195}

Allt tal om en hemlighållen eller saboterad 'sista vilja' är endast
illvilligt påfund, riktat mot Lenins verkliga vilja och det av honom
skapade partiet.«

Inte desto mindre kör de trotskistiska propagandisterna än i dag med
Lenins testamente som ett autentiskt dokument och bevis på att Lenin
hade utsett Trotskij till sin efterträdare.

Rakovskij återvände till Moskva efter de båda brittiska
underrättelseofficerarnas besök.  Han informerade Trotskij om vad som
förekommit.  Det brittiska underrättelseväsendet önskade liksom det
tyska upprätta förbindelser med oppositionen.

--- Det är någonting att tänka på, sade Trotskij.

Några dagar senare talade Trotskij om för Rakovskij att »förbindelser
med det brittiska underrättelseväsendet skulle upprättas«.

Rakovskij blev år 1926 förflyttad från London till Paris.  Innan han
for till Frankrike träffade han Trotskij i Moskva.  Trotskij upplyste
honom om att situationen i Ryssland började bli kritisk och att det
var nödvändigt att ta vara på varje tänkbar utländsk hjälpkälla.

--- Jag har kommit till den slutsatsen, sade Trotskij, att vi måste
    instruera de av våra meningsfränder, som befinner sig utomlands
    som sändebud och handelsrepresentanter, att de bland konservativa
    kretsar i de kapitalistiska länder, där de är verksamma, tar reda
    på i vilken utsträckning trotskisterna kan påräkna stöd från dessa
    kretsar.

När Rakovskij kom till Frankrike, började han å den trotskistiska
oppositionens vägnar känna sig för i de franska reaktionära
kretsarna.  Frankrike var då centrum för Torgproms intrigspel, och den
franska generalstaben under ledning av Foch och Pétain var redan
inställd på ett angrepp mot Sovjetunionen.  Rakovskij berättade
efteråt om »de förhandlingar som Trotskij instruerat mig att föra«:
»Jag träffade deputeraden Nicole i Roye.  Nicole är en mycket
betydande linnefabrikant norrifrån och han tillhör de republikanska
högerkretsarna.  Jag frågade honom vilka möjligheter och utsikter det
fanns för oppositionen --- om den kunde påräkna något stöd från
franska kapitalistkretsar, som var aggressivt inställda mot
Sovjetunionen.  Han svarade: --- Naturligtvis, och det i större
utsträckning än ni kanske tror.  Men, sade han, detta beror
huvudsakligen på två omständigheter.  För det första att oppositionen
verkligen blir en makt att räkna med, och för det andra i vilken
utsträckning oppositionen kan bevilja {s. 196} koncessioner åt franskt
kapital.  Nästa samtal hade jag i Paris i september 1927 med
deputeraden Louis Dreyfus, en stor spannmålsgrossist.  Jag måste säga,
att detta samtal förlöpte alldeles likadant som det med Nicole.«

När kapten Reilly förberedde sin sista kupp i Ryssland, skrev han till
sin hustru:  »I Ryssland sker något alldeles nytt och stort, som är
värt att ta fasta på.«  Reillys agent, den brittiske
konsulatstjänstemannen kapten E. hade meddelat honom att förbindelse
upprättats med oppositionsrörelsen i Sovjetunionen.

Några månader efter Reillys död fick Trotskij något som han senare i
»Mitt liv« betecknade som »mystisk feber«, vilken »moskvaläkarna inte
var i stånd att förklara«.  Trotskij fann det nödvändigt att fara till
Tyskland.  Han berättade i sin självbiografi:

»Frågan om min utlandsresa togs upp i politiska byrån, som förklarade
att den ansåg min resa ytterst farlig i betraktande av de
informationer den fått samt den allmänna politiska situationen, men
den lämnade det slutgiltiga avgörandet åt mig själv.  Förklaringen
åtföljdes av ett utlåtande från GPU, som ansåg det otillrådligt att
jag reste.  Det är möjligt att politbyrån också misstänkte att jag
ämnade göra något för att konsolidera oppositionen utomlands.  Efter
att ha rådgjort med mina vänner beslöt jag mig emellertid för att
resa.«

I Tyskland tog Trotskij, enligt sin egen berättelse, in på en
privatklinik i Berlin, där han undersöktes av sin förbindelseman med
det tyska militära underrättelseväsendet, Nikolaj Krestinskij.  Medan
Trotskij och Krestinskij rådgjorde med varandra på kliniken, uppdök
med ens, alltjämt enligt Trotskij, en tysk polisinspektör och
meddelade, att den tyska hemliga polisen vidtagit utomordentliga
åtgärder till Trotskijs skydd, emedan man uppdagat en sammansvärjning
för att mörda honom.

Ett resultat av detta underrättelseväsendenas gamla beprövade knep var
att Trotskij och Krestinskij fick en flera timmars överläggning i
enrum med den tyska hemliga polisen.  Ett nytt avtal ingicks denna
sommar mellan Trotskij och det tyska militära underrättelseväsendet.
Krestinskij redogjorde sedermera för villkoren i detta avtal:

»Vid den tiden var vi redan vana vid att få motta penningsummor
regelbundet och i god valuta.  Dessa pengar gick till den
trotskistiska verksamhet, som bedrevs i olika länder, till utgivning
av litteratur o.s.v.  År 1928, när trotskisternas kamp {s. 197} mot
partiledningen nådde sin höjdpunkt över hela linjen, både i Moskva och
bland likasinnade grupper, föreslog Seeckt att de
spionageinformationer, som inte regelbundet utan någon gång då och då
tillställdes honom, skulle sändas med bestämda intervaller, och att
den trotskistiska organisationen därtill skulle utfästa sig att,
därest den tog regeringsmakten under ett eventuellt nytt världskrig,
beakta den tyska bourgeoisins skäliga anspråk, främst i fråga om
koncessioner, men även i fråga om överenskommelser av annat slag.

Sedan jag rådgjort med Trotskij, lämnade jag Seeckt ett positivt svar,
och våra informationer började lämnas mera systematiskt, inte längre
sporadiskt som förut.  Vi lämnade också en muntlig försäkran i fråga
om ett framtida efterkrigsavtal.  Vi fortsatte att ta emot pengar.
Från 1923 till 1930 fick vi årligen 250.000 tyska mark i guld,
sammanlagt omkring två miljoner guldmark.«

När Trotskij var tillbaka i Moskva efter sin Tysklandsresa, satte han
i gång med en stort upplagd kampanj mot sovjetledningen.  »Under
1926«, skrev Trotskij i »Mitt liv«, »fördes partistriden med växande
häftighet.  På hösten gick oppositionen till och med till
handgripligheter på de lokala partiorganisationernas möten.«  Denna
taktik misslyckades och väckte allmän förbittring bland arbetarna, som
på det skarpaste fördömde trotskisternas splittringsarbete.
»Oppositionen«, skrev Trotskij, »måste slå till reträtt.«

När krigshotet hängde över Sovjetunionen sommaren 1927, tog Trotskij
på nytt upp sina angrepp mot sovjetregeringen.  Han förklarade
offentligt i Moskva:

--- Vi måste tillgripa samma taktik som Clemenceau, vilken som bekant
    opponerade sig mot den franska regeringen vid en tidpunkt, då
    tyskarna stod 80 kilometer från Paris.

Stalin stämplade Trotskijs yttrande som förrädiskt.

--- Vi har fått någonting som ser ut som en enhetsfront från
    Chamberlain till Trotskij, sade Stalin.  Den ursinnigt
    sovjetfientlige Austen Chamberlain var vid denna tid brittisk
    utrikesminister.

Än en gång blev det röstat om Trotskij och hans opposition.  Vid en
allmän omröstning inom bolsjevikpartiet förklarade sig den
förkrossande majoriteten av 740.000 för Stalins ledning medan 4.000
tillföll Trotskijs opposition.

Fyratusen var den högsta röstsiffra som oppositionen upp- {s. 198}
nådde under hela den tid den existerade och bedrev sin agitation.
Trots partiets fördömande av fraktioner och det offentliga kravet på
revolutionär enhet som en hörnsten i Sovjetunionens inre politik
lämnade sovjetregeringen den trotskistiska oppositionen en förvånande
stor yttrande-, diskussions- och mötesfrihet.  Särskilt efter Lenins
död, när landet genomlevde en period av inre och yttre kris, kunde
Trotskij dra fördel av denna situation i sina försök att inom
Sovjetunionen bygga upp en massrörelse bakom sin fraktion.
Oppositionens offentliga propaganda utnyttjade varje tänkbart slag av
politiska argument mot sovjetregimen.  Den Stalinska förvaltningens
sociala och ekonomiska politik var utsatt för en oavlåtlig kritik
under sådana slagord som »inkompetens i förvaltningen«, »ohämmad
byråkrati«, »diktatur av en man och ett parti«, »den gamla ledningens
försumpning« o.s.v.  Det gjordes inga försök att undertrycka Trotskijs
agitation förrän den öppet hade ådagalagt att den i själva verket var
sovjetfientlig och anknuten till andra sovjetfientliga krafter.
Sidney och Beatrice Webb skrev i sin bok »Sovjetkommunismen, en ny
civilisation?« att det från 1924 till 1927 »förekom någonting som
måste verka förbluffande på dem somt trodde att Sovjetunionen stönade
under en oinskränkt diktatur, nämligen en tre års oavbruten polemik.
Denna tog sig olika uttryck.  Det förekom upprepade debatter i de
högsta legislativa organen, såsom sovjetkongressens centrala
exekutivkommitté och kommunistpartiets centralkommitté.  Hetsiga
dispyter ägde rum inom de lokala sovjeterna liksom inom de lokala
partiorganen.  Det utkom mängder av oppositionella böcker och
broschyrer, som inte hindrades av någon censur och som faktiskt fick
utkomma på de statliga förlagen och det, enligt uppgift av en som
plöjt igenom dem, i mängder på tusentals trycksidor«.  Makarna Webb
tillade att »frågan blev slutgiltigt avgjord av partiets
centralkommitté i april 1926, ett beslut som efter ytterligare
diskussion stadfästes av fjortonde och femtonde partikongresserna i
oktober 1926 och december 1927«, samt att »Trotskij efter dessa beslut
framhärdade i sin agitation, försökte resa motstånd och förföll till
rent konspirativ verksamhet«.

I »Mitt liv« skildrade Trotskij det febrila konspirationsarbete, som
följde på hans förintande nederlag i den allmänna omröstningen: »På
olika håll i Moskva och Leningrad hölls hemliga möten med arbetare och
studenter av båda könen, vilka gruppvis från tjugo upp till hundra och
tvåhundra samlades {s. 199} för att höra någon representant för
oppositionen.  På en och samma dag kunde jag besöka två, tre och
ibland fyra dylika möten.  Oppositionen anordnade skickligt ett stort
möte i tekniska högskolans aula, som hade besatts inifrån.
Skolledningens försök att förhindra mötet misslyckades.  Kamenjev och
jag talade där i omkring två timmar.«

Trotskij förberedde sig febrilt för sitt nästa framträdande.  I slutet
av oktober 1927 hade han sina planer klara.  En resning skulle gå av
stapeln den 7 november, bolsjevikrevolutionens tioårsdag.  Trotskijs
mest beslutsamma anhängare, gamla medlemmar av hans militära garde,
skulle gå i spetsen för revolten.  Avdelningar var utposterade för att
besätta strategiska punkter runtom i landet.  Signal för upproret
skulle vara en politisk demonstration mot sovjetregeringen under
arbetarnas massuppmarsch i Moskva på morgonen den 7 november.  I »Mitt
liv« skrev Trotskij:

»Den ledande gruppen inom oppositionen såg fullkomligt klart fram mot
denna final.  Vi insåg endast alltför väl, att vi inte med
diplomatiska konster och knep kunde göra våra idéer till den nya
generationens gemensamma egendom, utan endast genom öppen kamp som
inte väjde för några som helst konsekvenser.  Vi gick mot ett
oundvikligt nederlag, men i förvissningen om att vi banade väg för
våra idéers triumf i en längre bort liggande framtid.«

Trotskijs uppror bröt samman nästan vid starten.  När arbetarna på
morgonen den 7 november marscherade genom Moskvas gator, överöstes de
uppifrån höga byggnader med trotskistiska propagandaflygblad, som
förebådade en »ny ledning«.  Små grupper av trotskister dök plötsligt
upp på gatorna och viftade med fanor och plakat.  De sopades undan av
de uppretade arbetarna.

Sovjetmyndigheterna handlade snabbt.  Muralov, Smirnov, Mratkovskij,
Dreitser och andra förutvarande medlemmar av Trotskijs militära garde
blev genast fasttagna.  Kamenjev och Pjatakov anhölls i Moskva.
Myndigheterna lade beslag på hemliga trotskistiska tryckpressar och
vapenlager.  Sinovjev och Radek anhölls i Leningrad, där de sökt
organisera en samtidig kupp.  En av Trotskijs anhängare, diplomaten
Joffe som varit ambassadör i Japan, begick självmord.  På en del
platser blev trotskisterna fasttagna i sällskap med gamla vita
officerare och socialistrevolutionära terrorister samt utländska
agenter.  Trotskij blev utesluten ur bolsjevikpartiet och deporterad.


{s. 200}

Alma-Ata

Trotskij förvisades till Alma-Ata, den kasachstanska sovjetrepublikens
huvudstad inte långt från kinesiska gränsen.  Han fick ett hus för sig
själv tillsammans med sin hustru Natalia och sin son Sedov.  Han
behandlades med mildhet av sovjetregeringen, som ännu inte var fullt
klar över den verkliga omfattningen och betydelsen av hans
sammansvärjning.  Han tilläts behålla några av sina personliga
livvakter, bland dem förre officeren i Röda armén Efraim Dreitser.
Han fick motta och sända personlig post, hålla sig med eget bibliotek
och privata »arkiv« samt då och då ta emot besök av vänner och
beundrare.

Men Trotskijs förvisning gjorde ingalunda slut på hans konspirativa
verksamhet.

Den 27 november 1927 hade den förslagnaste av alla trotskistiska
strateger, diplomaten och tyske agenten Nikolaj Krestinskij, skrivit
ett personligt brev till Trotskij, vari han utvecklade just den
strategi, som de trotskistiska konspiratörerna skulle komma att hålla
sig till under de följande åren.  Det vore rena dumheten, skrev
Krestinskij, av den trotskistiska oppositionen att söka fortsätta med
den öppna agitationen mot sovjetregeringen.  I stället måste
trotskisterna försöka komma in i partiet igen, försäkra sig om
nyckelpositioner inom sovjetförvaltningen och fortsätta kämpa för
makten inifrån själva regeringsapparaten.  Trotskisterna, sade
Krestinskij, måste försöka »att sakta, gradvis och genom ihärdigt
arbete inom partiet och sovjetorganen åter tillvinna sig massornas
förtroende och sitt inflytande över massorna«.

Krestinskijs sluga ord tilltalade Trotskij.  Enligt vad Krestinskij
senare avslöjade sände Trotskij genast ut instruktioner till de
anhängare, som blivit anhållna och förvisade, att de skulle »göra
avbön och återvända till partiet, där i hemlighet fortsätta vår
verksamhet och försäkra sig om mer eller mindre självständiga,
ansvariga poster«.  Pjatakov, Radek, Sinovjev, Kamenjev och andra
förvisade oppositionsmän började ta avstånd från Trotskij, offentligt
tillstå det »tragiska misstag« de begått med sin opposition och
anhålla om återinträde i bolsjevikpartiet.

Trotskijs hus i Alma-Ata blev centralen för ett intensivt
sovjetfientligt intrigspel.  »Oppositionens ideologiska liv sjöd vid
den tiden som en bykkittel«, skrev Trotskij efteråt i sin skrift »Leo
Sedov --- son, vän och kämpe«.  Från Alma-Ata dirigerade {s. 201}
Trotskij ett landsomfattande hemligt propaganda- och intrigfälttåg mot
sovjetregimen.

I Trotskijs frånvaro hade ansvaret för ledandet av oppositionens
kvarvarande styrkor för en tid fallit i händerna på Nikolaj Bucharin,
som varit missnöjd med Trotskijs ledning och klokt nog avstått från
att öppet ta del i det misslyckade kuppförsöket.  Bucharin hade kommit
att betrakta sig själv och inte Trotskij som oppositionens sanne
ledare och teoretiker.  Vid den speciella »marxistiska skola« som han
ledde i Moskva hade han omgett sig med en »kader«, som han kallade
det, rekryterad bland unga studenter.  Han övade upp en del av dessa
studenter i konspirationens teknik.  Han stod även i intim förbindelse
med en del av de tekniskt utbildade intellektuella, som anslutit sig
till Industripartiet.  Bucharin hade förut kallat sig
»vänsterkommunist«, men nu började han utforma lärosatserna för det
som snart skulle bli allmänt känt som högeroppositionen.

Bucharin ansåg att Trotskij handlat förhastat och att hans
misslyckande till väsentlig del berodde på att han inte samverkat med
andra sovjetfientliga krafter, som var verksamma inom landet.
Bucharin planerade att avhjälpa detta genom sin högeropposition.
Efter trotskisternas bannlysning hade man av all kraft börjat med
uppfyllandet av första femårsplanen.  Landet stod inför nya
vedermödor, svårigheter och kraftanspänningar.  Tillsammans med
regeringsledamoten Aleksej Rykov och fackföreningsledaren M. Tomskij
organiserade Bucharin sin högeropposition inom bolsjevikpartiet i
hemligt samarbete med Torgpromagenterna och mensjevikerna.
Högeroppositionen grundade sig på öppet motstånd mot femårsplanen.
Bakom kulisserna formulerade Bucharin högeroppositionens verkliga
program på konspirativa möten med Trotskijs representanter och agenter
för de andra underjordiska organisationerna.

--- Om mitt program skulle ha omsatts i praktiken, bekände Bucharin
    sedermera, skulle det i ekonomiskt hänseende ha betytt
    statskapitalism, gynnande av de individuella jordbruken,
    inskränkning av kollektivbruken, utländska koncessioner,
    uppgivande av monopolet på utrikeshandeln och som resultat därav
    återupprättandet av kapitalismen i landet.  Inrikespolitiskt var
    vårt verkliga program blockbildning med mensjevikerna,
    socialistrevolutionärerna och dylika.  Det betydde att slå in på
    politiska metoder, som otvivelaktigt inrymde element av cesarism,
    av fascism.

{s. 202}

Bucharins nya politiska linje tillvann oppositionen anhängare bland
karriärlystna höga sovjetämbetsmän, som inte trodde på någon framgång
för femårsplanen.  Kulakorganisationernas ledare, som våldsamt
motsatte sig kollektiviseringen på landsbygden, försåg Bucharins
högeropposition med material till den massbasis, som Trotskij förut
hade sökt förgäves efter.  Trotskij blev i början uppretad över att
Bucharin tog ledningen av den rörelse, som den förre hade startat, men
efter en kort period av rivalitet och rent av fiendskap utslätades
motsättningarna.  Högeroppositionens offentliga och »legala« period
varade till i november 1929, då bolsjevikpartiets centralkommitté
förklarade, att propaganda för högerns åsikter var oförenlig med
medlemskap i partiet.  Bucharin, Rykov och Tomskij avlägsnades från
sina höga befattningar.

Trotskijs son Leo Sedov hade fått ansvaret för det hemliga
kommunikationssystem, med vilket Trotskij upprätthöll förbindelserna
med sina egna anhängare och med andra oppositionselement runtom i
landet.  Sedov var något över tjugo år, full av nervös energi och
redan en vältränad och sakkunnig konspiratör.  Han förenade i sig en
glödande hängivenhet för oppositionens syften och en konstant, bitter
motvilja mot faderns egoistiska och diktatoriska beteende.  I skriften
»Leo Sedov --- son, vän, kämpe«, avslöjade Trotskij den viktiga roll
som Sedov spelade med sin uppsikt över det från Alma-Ata utgående
kommunikationssystemet.  Trotskij skrev:

»På vintern 1927 fyllde Leo tjugotvå år.  Hans arbete i Alma-Ata detta
år var i sanning oförlikneligt.  Vi kallade honom vår utrikes- polis-
och kommunikationsminister.  Vid fullgörandet av dessa uppdrag hade
han att lita sig till en illegal apparat.«

Sedov tjänade som förbindelseman med de hemliga kurirer, som kom med
meddelanden till Alma-Ata och förde med sig Trotskijs »direktiv«
därifrån:

»Ibland kom det också särskilda kurirer från Moskva.  Att träffa dem
var ingen enkel sak.  Förbindelserna med yttervärlden ombesörjdes helt
och hållet av Leo.  Han kunde lämna huset en regnig natt eller i ett
tätt snöfall, eller också kunde han för att gäcka spionernas vaksamhet
hela dagen hålla sig gömd i biblioteket och sedan möta kuriren i en
offentlig badinrättning, i den täta snårskogen i utkanten av staden
eller på det orientaliska torget, där kirgiserna trängdes med sina
hästar, åsnor och varor.  Varje gång kom han glad tillbaka med
segerglans i ögonen och det dyrbara bytet under kläderna.«

{s. 203}

Nära »hundra försändelser i veckan« av hemlig karaktär passerade genom
Sedovs händer.  Därtill sände Trotskij med posten stora mängder
propaganda- och privatförsändelser från Alma-Ata.  Många av breven
innehöll såväl »direktiv« till hans anhängare som sovjetfientlig
propaganda.  »Mellan april och oktober 1928«, skröt Trotskij, »mottog
vi närmare 1.000 politiska brev och dokument samt omkring 700
telegram.  Under samma tid avsände vi 500 telegram och inte mindre än
800 politiska brev.«

I december 1928 sändes en representant för sovjetregeringen till
Alma-Ata för att tala med Trotskij.  Enligt »Mitt liv« yttrade han
till Trotskij:  »Era politiska sympatisörers verksamhet runtom i
landet har på senaste tiden antagit en avgjort kontrarevolutionär
karaktär, och de förhållanden, under vilka ni lever här i Alma-Ata,
ger er full möjlighet att dirigera denna verksamhet.«
Sovjetregeringen ville ha en försäkran av Trotskij att han upphörde
med sin upproriska verksamhet.  Vägrade han lämna denna försäkran,
komme regeringen att betrakta honom som förrädare och se sig nödsakad
att vidta stränga åtgärder emot honom.  Trotskij tog ingen notis om
varningen.  Hans fall togs upp av GPU:s specialdomstol i Moskva.  Ett
utdrag ur GPU:s protokoll, daterat den 18 januari 1929, lyder:

»Behandlat: Fallet Trotskij, Leo Davidovitj, enligt moment 5810 i
kriminallagen anklagad för kontrarevolutionär verksamhet, som yttrat
sig i organiserande av ett illegalt, sovjetfientligt parti, vars
verksamhet på senaste tiden gått ut på att anstifta sovjetfientliga
handlingar och förbereda väpnad kamp mot sovjetmakten.

Beslut: Medborgaren Trotskij, Leo Davidovitj, utvisas från
Sovjetunionens territorium.«

På morgonen den 22 januari 1929 verkställdes utvisningen av Trotskij
från Sovjetunionen.

Det var inledningen till det märkligaste avsnittet av Trotskijs
levnadsbana.

»Förvisning innebär vanligen undanskymdhet.  I fallet Trotskij har det
motsatta inträffat«, skrev sedermera Isaac F. Marcosson i boken
»Stormiga år« och fortsatte: »Han var en geting i människohamn så
länge han var inom sovjetgränserna, men han sticker knappast mindre
kännbart på hundratals mils avstånd från dem.  I utövandet av sin
fjärrverksamhet har han blivit Rysslands officielle fiende nummer
ett.  Napoleon hade {s. 204} ett enda S:t Helena, och det gjorde slut
på hans bana som europeisk orosstiftare.  Trotskij har haft fem
stycken.  Vart och ett har varit ett intrignäste.  Som den
propagandans mästare han är har han levat i en fantastisk atmosfär av
nationell och internationell konspiration likt en figur i en av
E. Philip Oppenheims skräckhistorier.«


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤) Nation: här menas egentligen inte nation utan land, men det
engelska ordet »nation« har kommit till användning i översättningen,
trots att det engelska ordet »nation« inte betecknar samma sak som det
svenska »nation«; de ser bara likadana ut.  Sovjetunionen var ju inte en
nation utan omfattade liksom det kejserliga Ryssland flera.  I den
tyska översättningen står också mycket riktigt på motsvarande ställe
»in ein modernes, industrialisierters, sozialistisches Land« och i den
ryska »v sovremmenuju industrializirovanuju sotsialistitjeskuju
stranu« (bägge betyder »till ett modernt, industrialiserat,
socialistiskt land«). Se i J.V. Stalin: »Marxismen och den nationella
frågan« (Moskva 1950) bl.a. om vad, en nation är för något.

------------------------------------------------------------------------

{s. 205}

SEXTONDE KAPITLET

En femte kolonns tillkomst


Trotskij på Elba

Den 13 februari 1929 kom Trotskij till Istanbul.  Han kom inte som
någon utskämd politisk landsflykting.  Han kom som en potentat på
besök.  Rubriker i världspressen meddelade hans ankomst.
Utlandskorrespondenter stod och väntade på den privata motorbarkass
som förde honom till kajen.  Trotskij skuffade dem åt sidan, stegade
rakt fram till en väntande bil, som fördes av en av hans personliga
livvakter, och susade iväg till den privata bostad inne i staden, som
i förväg ställts i ordning åt honom.

En politisk storm bröt ut i Turkiet.  Sovjetvänliga talesmän krävde
att Trotskij skulle utvisas, medan de sovjetfientliga välkomnade honom
som fiende till sovjetregimen.  Den turkiska regeringen syntes
obeslutsam.  Det gick rykten om diplomatisk påtryckning för att hålla
Trotskij kvar i Turkiet, nära sovjetgränsen.  Slutligen kom man till
en kompromiss.  Trotskij skulle få stanna i Turkiet och ändå inte i
Turkiet.  Den förvisade »röde Napoleon« fick sig anvisad en fristad på
den turkiska ön Prinkipo.  Trotskij med hustru och son och ett antal
av sina livvakter flyttade dit några veckor senare.

På Prinkipo, den måleriska ön i Marmarasjön, dit Woodrow Wilson drömt
om att få förlägga en fredskonferens för de allierade och
Sovjetryssland, upprättade nu den förvisade Trotskij sitt nya
politiska högkvarter med sin son Leo Sedov som närmaste man och
förnämste medhjälpare.  »På Prinkipo blev under tiden en ny grupp av
unga medarbetare från olika länder framgångsrikt utbildad i intimt
samarbete med min son«, skrev Trotskij efteråt.  En sällsam, hektisk
atmosfär av mysterium och intrig omgav det lilla hus där Trotskij
bodde.  Huset var på utsidan vaktat av polishundar och väpnade
livvakter.  Inne i huset vimlade det av radikala äventyrare från Ryss-
{s. 206} land, Tyskland, Spanien och andra länder, vilka hade sällat
sig till Trotskij på Prinkipo.  Han kallade dem sina »sekreterare«.
De bildade ett nytt Trotskijgarde.  Det var en ständig ström av
besökare i huset: sovjetfientliga propagandister, politiker,
journalister, hjältedyrkare och tilltänkta »världsrevolutionärer«.
Livvakter stod utanför dörren till Trotskijs bibliotek, när han hade
sina privata konferenser med fanflyktingar från de internationella
kommunistiska och socialistiska rörelserna.  Allt emellanåt infann sig
i djupaste hemlighet agenter för underrättelseorganisationer och andra
mystiska personer för att tala med Trotskij.

Chef för Trotskijs väpnade livgarde på Prinkipo var från början den
socialistrevolutionäre lönnmördaren Blumkin, som med en hunds
tillgivenhet hade följt Trotskij sedan början av 1920-talet.  I slutet
av 1930 sände Trotskij honom tillbaka till Sovjetunionen i ett
speciellt uppdrag.  Blumkin greps av sovjetpolisen, ställdes inför
rätta, befanns skyldig till insmuggling av vapen och sovjetfientligt
propagandamaterial i Sovjetunionen och sköts.  I spetsen för Trotskijs
livgarde stod därefter en fransman, Raymond Molinier, och en amerikan,
Sheldon Harte.

Trotskij lade stor vikt vid att bevara sitt rykte som »stor
revolutionär« i tillfällig landsflykt.  Han var nu över femtio år.
Hans kraftiga, lätt kutiga kropp började bli fet och svampig.  Hans
beryktade svarta kalufs och lilla spetsiga skägg hade grånat.  Men
hans rörelser var alltjämt snabba och otåliga.  De mörka ögonen bakom
den obligatoriska pincenén, som glänste på den skarpa näsan, förlänade
ett drag av ondskefullhet åt det dystert livfulla ansiktet.  Många som
såg honom stöttes tillbaka av hans mefistofeliska fysionomi.  Andra
blev nästan hypnotiskt fascinerade av hans röst och ögon.

För upprätthållandet av sin ryktbarhet utanför Sovjetunionen lämnade
Trotskij ingenting åt slumpen.  Han tyckte om att citera den den
franske anarkisten Proudhons ord:  »Ödet skrattar jag åt, och vad
människorna beträffar så är de alldeles för ovetande och ofria för att
jag skulle kunna förarga mig över dem.«  Men innan han beviljade en
framstående besökare ett samtal, repeterade han omsorgsfullt sin roll,
varvid han även instuderade lämpliga gester framför en spegel i
sovrummet.  Journalister som besökte Prinkipo måste låta honom granska
sina artiklar, innan de publicerade dem.  I sina samtal körde Trotskij
fram med en ändlös ström av dogmatiska {s. 207} påståenden och
sovjetfientliga glåpord, varvid han underströk varje mening och åtbörd
med en masstalares teatraliska intensitet.

Den liberale tyske skriftställaren Emil Ludwig intervjuade Trotskij
kort efter det denne slagit sig ner på Prinkipo.  Trotskij var mycket
optimistisk.  Ryssland stod inför en kris, sade han till Ludwig,
femårsplanen hade misslyckats, där skulle bli arbetslöshet, ekonomiskt
och industriellt sammanbrott, kollektiviseringsprogrammet för
jordbruket var dödsdömt, Stalin ledde landet till en katastrof och
oppositionen växte.

--- Har ni många anhängare inom Ryssland? frågade Ludwig.

Trotskij blev med ens försiktig.  Han slog ifrån sig med en fet, vit,
manikurerad hand.  --- Svårt att säga!  Hans anhängare var
kringspridda, sade han, och arbetade illegalt, underjordiskt.

--- När väntar ni att de ska kunna uppträda öppet igen?

Efter att ha tänkt sig för en stund svarade Trotskij:

--- När det bjuds en möjlighet utifrån.  Kanske ett krig eller en ny
    europeisk intervention --- när regeringens svaghet verkar
    stimulerande!

Winston Churchill, som alltjämt var lidelsefullt intresserad av allt
som ingick i den sovjetfientliga världskampanjen, ägnade särskild
uppmärksamhet åt den landsflyktige på Prinkipo.  »Jag har aldrig tyckt
om Trotskij«, förklarade Churchill 1944.  Men Trotskijs konspirativa
djärvhet, oratoriska begåvning och demoniska energi verkade
tilltalande på Churchills äventyrliga natur.  Efter att ha summerat
ner Trotskijs alla internationella konspirativa strävanden från det
ögonblick, då han lämnade Sovjetunionens mark, skrev Churchill i
»Stora samtida«:

»Trotskij söker samla Europas under värld för att slå den ryska
armén.«

Vid samma tid besöktes Trotskijs högkvarter på Prinkipo även av den
amerikanske utlandskorrespondenten John Gunther.  Han talade med
Trotskij och några av hans ryska och västeuropeiska kumpaner.  Till
Gunthers förvåning uppträdde Trotskij inte som någon besegrad
landsflykting.  Han betedde sig snarare som en regerande monark eller
diktator.  Gunther kom att tänka på Napoleon på Elba strax innan den
dramatiska återkomsten och de hundra dagarna.  Gunther skrev:

»En trotskistisk rörelse har vuxit upp nästan överallt i {s. 207}
Europa.  I varje land finns en kärna av trotskistiska agitatorer.  De
tar order direkt från Prinkipo.  Det upprätthålls ett slags kontakt
mellan de olika grupperna genom deras publikationer och manifest, dock
mestadels genom personliga brev.  De olika centralkommittéerna är
anknutna till ett internationellt högkvarter i Berlin.«

Gunther försökte få Trotskij att tala om sin fjärde international, vad
den ville och vad den uträttade.  Trotskij var återhållsam på den
punkten.  I ett öppenhjärtigt ögonblick visade han Gunther några
stycken »ihåliga böcker«, i vilka hemliga dokument förvarades och
transporterades.  Han lovordade Andreas Nins verksamhet i Spanien
(som vi kommer att behandla i nittonde kapitlets fjärde avsnitt).  Han
hade även anhängare och inflytelserika sympatisörer i Förenta
staterna.  Han nämnde att trotskistiska celler höll på att bildas i
Frankrike, Norge och Tjeckoslovakien.  Deras verksamhet, sade han, var
»halvhemlig«.

Gunther skrev, att Trotskij »hade förlorat Ryssland, åtminstone för en
tid.  Ingen kunde veta, om han skulle kunna återvinna det om tio eller
tjugo år.«  Trotskijs huvudsakliga uppgift var »att hålla ut, hoppas
på Stalins fall i Ryssland och under tiden sätta in all sin kraft på
att bringa sin antikommunistiska organisation i utlandet till
fulländning«.

Endast en sak, ansåg Gunther, kunde göra det möjligt för Trotskij att
genast återvända till Ryssland.

Och denna sak var »Stalins död«.

Från Prinkipo satte Trotskij under åren 1930--1931 igång med en
alldeles särskild sovjetfientlig propagandakampanj, som snart gjorde
sig gällande i varje land.  Det var ett fullständigt nytt slag av
antisovjetpropaganda, ojämförligt mycket slugare och mera förvillande
än någonting som kläckts ut av föregående antibolsjevikiska
korsfarare.

Tiderna hade förändrats.  Efter den stora krisen hade hela världen
blivit revolutionärt sinnad så tillvida som den inte ville någon
återgång till det förgångnas metoder, som medfört så mycket elände och
lidande.  Fascismens tidiga kontrarevolution i Italien hade av sin
exsocialistiske anstiftare Benito Mussolini med god effekt
presenterats som »den italienska revolutionen«.  I Tyskland skapade
sig nazisterna sin massbasis inte bara genom att enrollera den
antibolsjevikiska reaktionen, utan även genom att inför de tyska
arbetarna och bönderna posera som »nationella socialister«.  Så långt
tillbaka {s. 209} som 1903 hade Trotskij varit mästare i det slags
propaganda, som av Lenin betecknades som »ultrarevolutionära slagord
som inte kostar någonting«.

Nu började Trotskij i världsmåttstock utveckla den propagandateknik,
som han ursprungligen hade använt mot Lenin och bolsjevikpartiet.  I
otaliga ultravänstra och våldsamt radikalt klingande artiklar, böcker,
broschyrer och tal angrep Trotskij sovjetregimen och krävde att den
störtades med våld, inte för att den var revolutionär, utan därför att
den, som han uttryckte det, var »kontrarevolutionär« och »reaktionär«.

Många av de äldre antibolsjevikiska korsfararna övergav med ens sin
gamla tsarvänliga och öppet kontrarevolutionära propagandalinje och
anammade det nya, strömlinjeformade systemet att angripa den ryska
revolutionen »från vänster«.  Under de följande åren gick det mycket
bra för sig för en lord Rothermere eller en William Randolph Hearst
att anklaga Josef Stalin för att »förråda revolutionen«.

Trotskijs första stora propagandastycke för att introducera denna nya
antisovjetlinje hos den internationella kontrarevolutionen var hans
melodramatiska, halvt romantiserade självbiografi »Mitt liv«.  Han
publicerade den först som artikelserie i europeiska och amerikanska
tidningar, och dess uppgift som bok var att smutskasta Stalin och
Sovjetunionen, stärka den trotskistiska rörelsens anseende och ge ett
underlag åt myten om Trotskij som »världsrevolutionär«.  Trotskij
utmålade i »Mitt liv« sig själv som den som i verkligheten hade
inspirerat och organiserat den ryska revolutionen, men sedan på något
sätt av »baksluga, medelmåttiga och asiatiska« motståndare blivit
bortmanövrerad från sin rättmätiga plats som Rysslands ledare.

Sovjetfientliga reklammakare och publicister blåste genast upp
Trotskijs bok till en sensationell bestseller av världsformat, vilken
sades skildra den ryska revolutionen »inifrån«.

Adolf Hitler läste Trotskijs självbiografi så fort den kom ut.
Hitlers levnadstecknare Konrad Heiden berättar i »Der Führer« om hur
nazistledaren år 1930 överraskade en krets av sina vänner med att
brista ut i hänförda lovord över Trotskijs bok.  --- Strålande! skrek
Hitler och viftade med Trotskijs »Mitt liv« framför sina kumpaner.
--- Jag har lärt åtskilligt av den och det kan ni också göra!

Trotskijs bok blev snabbt till en handbok för de sovjetfientliga
underrättelseapparaterna.  Den upptogs som en {s. 210} grundläggande
handledning för propagandan mot sovjetregimen.  Den japanska hemliga
polisen gjorde den till obligatorisk lektyr åt fängslade japanska och
kinesiska kommunister som ett försök att bryta ner deras moral och slå
i dem att Sovjetunionen hade förrått den kinesiska revolutionen och
den sak de slogs för.  På liknande sätt använde sig Gestapo av boken.

»Mitt liv« var bara första skottet i Trotskijs väldiga
propagandafälttåg mot Sovjetunionen.  Den följdes av »Den förrådda
revolutionen«, »Sovjetekonomin i fara«, »Den misslyckade
femårsplanen«, »Stalin och den kinesiska revolutionen«, »Stalins
förfalskningsskola« och otaliga andra sovjetfientliga böcker,
broschyrer och artiklar, av vilka många först publicerades under
braskande rubriker i reaktionära europeiska och amerikanska
tidningar.  Trotskijs »byrå« levererade en ständig ström av
»uppdaganden«, »avslöjanden« och »interiörer« från Ryssland åt den
sovjetfientliga världspressen.

För konsumtion inom Sovjetunionen utgav Trotskij sin officiella
»Oppositionens bulletin«.  Den trycktes i utlandet, först i Turkiet,
sedan i Tyskland, Frankrike, Norge och andra länder, smugglades in i
Ryssland av hemliga trotskistiska kurirer och var inte avsedd att nå
ut till massorna i Sovjetunionen.  Den var ämnad för diplomater,
statstjänstemän, militärer och intellektuella, som en gång hade följt
Trotskij eller kunde tänkas bli påverkade av honom.  Bulletinen
innehöll också riktlinjer för trotskisternas propagandaarbete både
inom och utom Ryssland.  Den manade oupphörligt fram dystra bilder av
kommande olyckor för sovjetregimen, förutsade industriella kriser,
nytt inbördeskrig och Röda arméns sammanbrott vid första utländska
attack.  Bulletinen sökte skickligt utnyttja de tvivel och farhågor,
som uppbyggnadsperiodens stora påfrestningar och besvärligheter hade
framkallat i sinnena på vacklande, osäkra och missnöjda element.
Bulletinen uppmanade dessa element att underminera och utföra
våldshandlingar mot sovjetregeringen.

Här är några prov ur de sovjetfientliga propagandaalster och maningar
till våldsamt störtande av sovjetregimen, som Trotskij spred åren
efter sin utvisning ur Sovjetunionen:

»Den nuvarande ledningens, Stalinklickens politik leder landet för
full fart fram till farliga kriser och till sammanbrott.«

(Brev till medlemmar av Sovjetunionens kommunistiska parti, mars 1930.)

{s. 211}

»Den förestående krisen i sovjetekonomin kommer oundvikligen och inom
en mycket snar framtid att smula sönder den sockersöta sagan om att
socialismen kan byggas upp i ett enda land och utan tvivel att leda
till mångens död.  Sovjetekonomin fungerar utan materialreserver och
utan beräkningar.  Den okontrollerade byråkratin har byggt upp sin
prestige på en fortlöpande anhopning av misstag.  Sovjetunionen står
inför en kris, som driver fram nedläggning av företag och därmed
arbetslöshet.«

(Sovjetekonomin i fara, 1932.)

»De utsvultna arbetarna i Sovjetunionen är missnöjda med partiets
politik.  Partiet är missnöjt med ledningen.  Bönderna är missnöjda
med industrialiseringen, med kollektiviseringen och med städerna.«

(Artikel i den amerikanska tidningen Militant den 4 februari 1933.)

»Första sociala skakning, yttre eller inre, kan störta det
söndersplittrade sovjetsamhället i inbördeskrig.«

(Sovjetunionen och fjärde internationalen, 1933.)

»Det vore barnsligt att tro, att Stalinbyråkratin skulle kunna
avlägsnas förmedels en parti- eller sovjetkongress.  Normala, lagliga
medel duger inte längre för att få undan den styrande klicken.  Den
kan tvingas överlämna makten till det proletära avantgardet endast med
våld.«

(Oppositionens bulletin, oktober 1933.)

»Den politiska krisen smälter samman med den allmänna kris, som smyger
sig på.«

(Mordet på Kirov, 1935.)

»Inom partiet har Stalin placerat sig själv över all kritik och över
staten.  Det är omöjligt att få bort honom annat än genom lönnmord.
Varje oppositionsmedlem blir ipso facto en terrorist.«

(Uttalande för William Randolph Hearsts tidning New York Evening
Journal den 26 januari 1937.)

»Kan man vänta sig att Sovjetunionen klarar sig igenom det kommande
stora kriget utan att lida nederlag?  På denna {s. 212} rättframma
fråga vill vi svara lika rättframt: om kriget skulle få förbli enbart
krig, så är Sovjetunionens nederlag oundvikligt.  Tekniskt, ekonomiskt
och militärt är imperialismen ojämförligt mycket starkare.  Om den
inte paralyseras av revolution i väster, kommer imperialismen att sopa
bort den nuvarande regimen.«

(Artikel i tidningen American Mercury, mars 1937.)

»Sovjetunionens nederlag är oundvikligt, om inte det nya kriget
framkallar en revolution...  Om vi teoretiskt räknar med ett krig utan
revolution, måste Sovjetunionen bli besegrad.«

(Vittnesmål i Mexiko, april 1937.)


Träff i Berlin

Från det ögonblick då Trotskij lämnade Sovjetunionens mark hade
agenter för de utländska underrättelseapparaterna varit angelägna att
komma i förbindelse med honom och dra nytta av hans internationella
sovjetfientliga organisation.  Den polska Defensywa, den italienska
Ovra, det finska militära underrättelseväsendet, de ryska
vitgardistemigranter som ledde sovjetfientliga underrättelseväsen i
Rumänien, Jugoslavien och Ungern, de reaktionära elementen inom det
brittiska underrättelseväsendet och den franska Deuxième Bureau, alla
stod de redo att i egna syften samarbeta med »Rysslands officielle
fiende nummer ett«.  Pengar, medhjälpare och ett nät av spioneri- och
kurirtjänst stod till Trotskijs förfogande för att upprätthålla och
utvidga hans internationella sovjetfientliga propagandaverksamhet samt
till stöd och reorganisering av hans konspirativa apparat inom
Sovjetunionen.

Viktigast av allt var Trotskijs växande intimitet med det tyska
militära underrättelseväsendet (Sektion 111 B), som under överste
Walther Nicolais ledning redan samarbetade med Heinrich Himmlers
framväxande Gestapo.

Fram till 1930 hade Trotskijs agent Krestinskij fått omkring två
miljoner guldmark av det tyska riksvärnet till finansiering av den
trotskistiska verksamheten i Sovjetunionen i utbyte mot
spioninformationer, som av trotskisterna överlämnades till det tyska
militära underrättelseväsendet.  Krestinskij avslöjade sedermera:

»Från 1923 till 1930 fick vi årligen 250.000 tyska mark i {s. 213}
guld, alltså sammanlagt omkring två miljoner guldmark.  Fram till
slutet av 1927 uppfylldes villkoren i detta avtal till väsentlig del i
Moskva.  Därefter, från slutet av 1927 till framemot slutet av 1928,
var det ett avbrott på cirka tio månader i penningförsändelserna på
grund av att jag efter dråpslaget mot trotskismen var isolerad, inte
visste något om Trotskijs planer och inte fick några underrättelser
eller instruktioner från honom.  Så fortgick det till i oktober 1928,
då jag fick ett brev från Trotskij, som vid denna tid var förvisad
till Alma-Ata.  Detta brev innehöll Trotskijs instruktioner om att jag
av tyskarna skulle ta emot pengar, som han föreslog mig att överlämna
till Maslow eller till Trotskijs franska vänner, alltså Roemer,
Madeline Paz med flera.  Jag satte mig i förbindelse med general von
Seeckt.  Denne hade då tagit avsked och innehade inte längre någon som
helst befattning.  Han förklarade sig villig att tala med Hammerstein
om saken och skaffa pengarna, vilket han också gjorde.  Hammerstein
var vid denna tid stabschef i riksvärnet och blev 1930 riksvärnets
överbefälhavare.«

År 1930 blev Krestinskij utnämnd till biträdande utrikeskommissarie
och förflyttad från Berlin till Moskva.  Detta i samband med den kris,
som uppstått inom riksvärnet till följd av nazisternas växande makt,
satte åter ett tillfälligt stopp för tillflödet av tyska pengar till
Trotskij.  Men Trotskij var redan färdig att ingå ett nytt, utvidgat
avtal med det tyska militära underrättelseväsendet.

I februari 1931 hyrde Trotskijs son Leo Sedov en våning i Berlin.
Enligt sitt pass var Sedov i Tyskland som »studerande« och
skenbarligen hade han kommit till Berlin för att ta del av
undervisningen vid »en tysk vetenskaplig läroanstalt«.  Men det fanns
tyngre vägande skäl för hans närvaro i den tyska huvudstaden detta år.

Några månader förut hade Trotskij skrivit en broschyr med titeln
»Tyskland, nyckeln till den internationella situationen«.
Hundrasjuttio nazister hade blivit valda till riksdagen.
Nazistpartiet hade fått 6.400.000 röster.  När Sedov kom till Berlin,
låg där en stämning av feberaktig avvaktan och spänning över staden.
Brunskjortade stormtrupper, sjungande »Horst Wessel«, paraderade på
Berlins gator, demolerade judiska butiker och bröt sig in i liberalers
och arbetares hem och samlingslokaler.  Nazisterna var
förtröstansfulla.  »Aldrig förr i mitt liv har jag mått så bra och
varit så invärtes tillfreds- {s. 214} ställd som i dessa dagar«, skrev
Adolf Hitler i Völkischer Beobachters spalter.

Officiellt var Tyskland alltjämt en demokrati.  Handeln mellan
Tyskland och Sovjetunionen var på sin höjdpunkt.  Sovjetregeringen
köpte maskiner av tyska firmor.  Tyska tekniker fick stora uppdrag i
Sovjetunionens gruv- och elektrifieringsföretag.  Sovjetingenjörer
besökte Tyskland.  Sovjetryska handelsrepresentanter, uppköpare och
affärsombud reste ständigt fram och tillbaka mellan Moskva och Berlin
i uppdrag som hörde samman med femårsplanen.  En del av dessa
sovjetmedborgare var anhängare eller gamla beundrare av Trotskij.

Sedov var i Berlin som sin faders representant i konspirativa ärenden.

»Leo hade alltid ögonen med sig«, skrev Trotskij i »Leo Sedov --- son,
vän och kämpe«.  »Han sökte ivrigt efter förbindelsetrådar till
Ryssland, spårade upp hemvändande turister, sovjetstudenter som sänts
utomlands eller sympatiserande tjänstemän vid
utlandsrepresentationerna.«  Sedovs huvuduppgift i Berlin var att söka
kontakt med gamla oppositionsmedlemmar, delge dem Trotskijs
instruktioner och överbringa viktiga nyheter från dem till fadern.
»För att undgå att kompromettera dessa nya kontakter och för att gäcka
GPU:s spioner«, skrev Trotskij, kunde Sedov »i timtal driva omkring på
gatorna i Berlin«.

Flera framstående trotskister hade lyckats försäkra sig om poster inom
Sovjetunionens kommissariat för utrikeshandeln.  Bland dem var Ivan
N. Smirnov, som en gång varit officer i Röda armén och haft en
ledande ställning i Trotskijs garde.  Efter en kort period i
förvisning hade Smirnov följt samma strategi som andra trotskister,
tagit avstånd från Trotskij och anhållit om återinträde i
bolsjevikpartiet.  Smirnov, som var ingenjör, fick snart en
underordnad befattning inom transportindustrin.  I början av 1931
utsågs han till rådgivande ingenjör i en handelsdelegation, som reste
till Berlin.

Strax efter sin ankomst till Berlin uppsöktes Ivan Smirnov av Sedov.
Under djupt hemliga sammankomster i Sedovs bostad och på avsides
liggande ölstugor och kaféer i förstäderna fick Smirnov ta del av
Trotskijs planer på reorganisering av den hemliga oppositionen i
samverkan med agenter för det tyska militära underrättelseväsendet.

Från och med nu, sade Sedov till Smirnov, skulle kampen {s. 215} mot
sovjetregimen få karaktären av generaloffensiv.  De gamla
rivaliteterna och politiska motsättningarna mellan trotskisterna,
bucharinisterna, sinovjevisterna, mensjevikerna,
socialistrevolutionärerna och alla andra sovjetfientliga grupper och
fraktioner måste glömmas.  En enad opposition måste skapas.  Vidare
måste kampen hädanefter föras med mera hårdhänta medel.  En
landsomfattande kampanj av terrorhandlingar och sabotage skulle
utlösas mot sovjetregimen.  Den skulle utarbetas in i minsta detalj.
Genom vitt spridda och omsorgsfullt samordnade slag skulle
oppositionen bli i stånd att driva sovjetregeringen till hopplös
förvirring och demoralisering.  Oppositionen skulle sedan ta makten.

Smirnovs omedelbara uppgift var att framföra Trotskijs instruktioner
om reorganisering av det underjordiska arbetet och förberedelse för
terror och sabotage till de pålitligaste oppositionsmedlemmarna i
Moskva.  Han skulle också ordna så att regelbundna informationer
sändes till Berlin --- trotskistiska kurirer skulle överlämna dem till
Sedov, som sedan skulle vidarebefordra dem till sin fader.  Den lösen,
varmed kurirerna skulle ge sig tillkänna, var:  »Jag har hälsningar
från Galja.«

Sedov bad Smirnov göra ännu en sak, medan han var kvar i Berlin.  Han
skulle sätta sig i förbindelse med ledaren för en sovjetrysk
handelsdelegation, som strax förut anlänt till Berlin, och hälsa honom
att Sedov var i staden och ville träffa honom i en ytterst viktig
angelägenhet.

Ledaren för denna handelsdelegation var Trotskijs gamle anhängare och
mest hängivne beundrare Jurij Leonidovitj Pjatakov.

Pjatakov var lång och mager, välklädd, hade hög, sluttande panna och
ett välvårdat bockskägg.  Han såg mera ut som en förläst professor än
som den sammansvärjningarnas veteran han var.  Efter kuppförsöket 1927
var han den förste ledande trotskisten som bröt med Trotskij och sökte
återinträde i bolsjevikpartiet.  Hans enastående affärs- och
organisationsförmåga säkrade honom flera goda befattningar inom de
snabbt växande sovjetindustrierna redan medan han var i förvisningen i
Sibirien.  I slutet av 1929 blev han på prov intagen i
bolsjevikpartiet.  Han var då ledare för en rad nyanläggningar inom
transportväsendet och den kemiska industrin.  År 1931 blev han medlem
av Sovjetunionens ledande planhushållningsorgan, Högsta Ekonomiska
Rådet, och samma år sändes han till Berlin som ledare för en speciell
handelsdelegation med uppdrag att inköpa tysk industriutrustning åt
sovjetregeringen.

Enligt Sedovs anvisningar sökte Ivan Smirnov upp Pjatakov på hans
Berlinkontor.  Han talade om för honom att Leo Sedov var i Berlin och
hade ett särskilt meddelande till honom från Trotskij.  Några dagar
senare träffades Pjatakov och Sedov.  Här är Pjatakovs egen
redogörelse för mötet:

»Det vinns ett kafé känt som 'Am Zoo' vid torget nära Zoologiska
Trädgården.  Jag gick dit och såg Leo Sedov sitta vid ett litet bord.
Vi hade förut känt varandra mycket väl.  Han sade, att han inte ville
tala med mig å egna utan å sin fars, Trotskijs vägnar, och att
Trotskij efter att ha fått veta att jag var i Berlin kategoriskt
befallt honom att personligen uppsöka mig och tala med mig.  Sedov
sade vidare, att Trotskij inte för ett ögonblick övergett tanken på
att återuppta kampen mot Stalins ledning, att det hade varit ett
tillfälligt stillestånd, som delvis berodde på Trotskijs upprepade
flyttningar från det ena landet till det andra, men att denna kamp nu
höll på att tas upp igen, vilket han, Trotskij, härmed ville
underrätta mig om.  Efter detta sporde mig Sedov rakt på sak:  Och nu
frågar Trotskij om ni, Pjatakov, vill ta del i denna kamp?  Jag
samtyckte härtill.«

Sedov övergick därefter till att informera Pjatakov om de riktlinjer
Trotskij föreslog för reorganiseringen av oppositionen:

»Sedov fortsatte att utveckla de nya kampmetodernas karaktär.  Det
kunde inte bli tal om någon form av masskamp, om att organisera någon
massrörelse, ty om vi gav oss in på något slags massarbete, så skulle
vi snart råka illa ut.  Trotskij var avgjort för ett våldsamt
störtande av Stalinstyret med terrorns och skadegörelsens vapen.
Sedov sade vidare, att Trotskij ville fästa uppmärksamheten på att en
kamp, som begränsades till ett enda land, vore meningslös och att man
ovillkorligen måste se saken ur internationell synvinkel.  Denna kamp
måste också innehålla den nödvändiga lösningen av det internationella
problemet, eller rättare sagt de mellanstatliga problemen.  Den som
försöker skjuta dessa frågor åt sidan, uppgav Sedov att Trotskij hade
sagt, undertecknar därmed sitt eget fattigdomsbevis.«

Det följde snart ett nytt möte mellan Sedov och Pjatakov.  Denna gång
sade Sedov till honom:

--- Ni förstår, Jurij Leonidovitj, att ju mer kampen utveck- {s. 217}
    las, desto mer pengar behövs det.  Och ni kan ordna med de
    erforderliga medlen för kampen.  Sedov upplyste Pjatakov om hur
    detta kunde ske.  I sin officiella ställning som
    handelsrepresentant för Sovjetunionen i Tyskland skulle Pjatakov
    placera så många order som möjligt hos de båda tyska firmorna
    Borsig och Demag.  Han »behövde inte se så noga på priserna« när
    han handlade med dessa företag.  Trotskij hade en överenskommelse
    med Borsig och Demag.  --- Ni får betala högre priser, sade Sedov,
    men pengarna kommer att gå till vår verksamhet.

Firmorna Borsig och Demag var »fasader« för det tyska militära
underrättelseväsendet.  Genom sina affärer med dessa firmor blev
Pjatakov i stånd att ställa betydande summor till Trotskijs
förfogande.  Ett opartiskt vittne, den amerikanske ingenjören John
D. Littlepage, iakttog personligen Pjatakovs manipulationer hos de
tyska firmorna.  Littlepage var anställd av sovjetregeringen som
expert på guld- och koppargruvindustri.  I en artikelserie om sina
upplevelser i Sovjetunionen, publicerad i Saturday Evening Post i
januari 1938, skrev Littlepage:

»På våren 1931 reste jag till Berlin med en stor uppköpsdelegation,
som leddes av Pjatakov, och min uppgift var att lämna tekniska råd vid
inköp av gruvmaskiner.

Bland annat gjorde delegationen i Berlin affär på några dussin
gruvhissar med kapacitet från 100 upp till 1.000 hästkrafter.
Delegationen önskade en kostnadsberäkning i pfennig per kilo.  Efter
en del förhandlingar gick de tyska firmorna --- Borsig och Demag ---
med på att sänka priserna med 5 till 6 pfennig per kilo.  När jag
granskade dessa anbud, upptäckte jag att firmorna hade utbytt de i
offerterna förutsatta lätta stålstativen med gjutjärnsstativ av
åtskilliga tons tyngd, vilket nedbringade produktionskostnaderna per
kilo, men ökade vikten och därmed kostnaden för köparen.

Naturligtvis var jag glad över att ha gjort denna upptäckt, och jag
rapporterade den till medlemmar av delegationen med en känsla av
triumf.  Saken var så arrangerad att Pjatakov kunde ha farit tillbaka
till Moskva och visat upp hur framgångsrik han varit i att pruta ner
priserna, medan han i verkligheten betalat ut pengar för en massa
värdelöst gjutjärn och därmed gjort det möjligt för tyskarna att
bevilja honom avsevärda rabatter.  Han lyckades med samma trick för en
del andra gruvor, fast jag stoppade det i det här fallet.«

{s. 218}

Littlepage upptäckte senare några fall av industriellt sabotage i
Ural, där produktionen i vissa gruvor avsiktligt hållits nere genom en
trotskistisk ingenjör Kabakovs verksamhet.  År 1937, berättade
Littlepage, blev Kabakov »häktad för industriellt sabotage.  Jag blev
ingalunda förvånad, när jag fick höra att han åkt fast.«  Littlepage
fann år 1937 ytterligare bevis på sabotage i sovjetindustrin,
anstiftat direkt av Pjatakov.  Den amerikanske ingenjören hade
reorganiserat vissa värdefulla gruvor i södra Kasachstan och lämnat
noggranna skriftliga instruktioner som sovjetarbetarna hade att följa
för att säkra högsta möjliga produktion.  »Nåväl«, skrev Littlepage,
»ett av mina sista uppdrag i Sovjetunionen år 1937 var att jag i all
hast kallades tillbaka till just dessa gruvor.  Tusentals ton
högprocentig malm hade redan ohjälpligt förstörts, och om ingenting
hade gjorts åt saken kunde hela förekomsten ha blivit spolierad på
några veckor till.  Jag fick veta, att där hade varit en kommission
från Pjatakovs högkvarter.  Mina instruktioner hade kastats på elden,
och i hela gruvkomplexet hade införts ett brytningssystem, som med
säkerhet skulle ha förstört en stor del av malmtillgången på några
månader.«  Littlepage fann »uppenbara bevis på medvetet sabotage«.
Strax innan han lämnade Sovjetunionen efter att till
sovjetmyndigheterna ha överlämnat en fullständig, skriftlig
redogörelse för sina upptäckter, blev en mängd medlemmar av den
trotskistiska sabotageligan gripna.  Littlepage fann, att sabotörerna
hade använt hans instruktioner »som grundval för det medvetna
förstörandet av anläggningen« genom att göra raka motsatsen till vad
han hade anbefallt.  Sabotörerna erkände, berättade Littlepage i
Saturday Evening Post, »att de blivit indragna i en sammansvärjning
mot Stalinregimen av oppositionella kommunister, som hade övertygat
dem om att de var starka nog att störta Stalin och hans anhängare och
själva försäkra sig om makten«.

I Berlin fanns det år 1931 ytterligare två hemliga oppositionsmän, som
Sedov satte i arbete för den nya trotskistiska organisationen.  Det
var Aleksej Sjestov, ingenjör vid Pjatakovs handelsdelegation, och
Sergej Bessonov, medlem av Sovjetunionens ständiga
handelsrepresentation i Berlin.

Bessonov, en före detta socialistrevolutionär, var en trind, mörkhyad
man i fyrtioårsåldern med beskedligt utseende.
Handelsrepresentationen i Berlin, som Bessonov tillhörde, var
Sovjetunionens centrala handelsagentur för hela Europa och {s. 219}
förde handelsförhandlingar med tio olika länder.  Bessonov själv var
permanent stationerad i Berlin.  Han var därför idealisk som
»kontaktpunkt« mellan de ryska trotskisterna och deras förvisade
ledare.  Det ordnades så att hemliga trotskistiska meddelanden från
Ryssland skulle sändas till Bessonov i Berlin, vilken i sin tur skulle
vidarebefordra dem till Sedov eller Trotskij.

Aleksej Sjestov var av en helt annan typ och fick ett uppdrag som
passade för hans läggning.  Han skulle bli en av de högsta ledarna för
de tysk-trotskistiska spioneri- och sabotagecellerna i Sibirien, där
han var ledamot av styrelsen för Fjärran Österns och Sibiriens
statliga koltrust.  Han var något över trettio år.  År 1923 hade han
som studerande vid gruvinstitutet i Moskva slutit sig till den
trotskistiska oppositionen, och 1927 var han bas för en av de hemliga
tryckpressarna i Moskva.  Han var en spenslig, ljusögd ung man med
häftigt, obändigt lynne och följde Trotskij med fanatisk tillgivenhet.
»Jag har träffat Trotskij personligen många gånger«, brukade han
skryta.  För Sjestov var Trotskij »ledaren«, som han också nästan
alltid kallade honom.

--- Det duger inte längre att bara sitta och vänta på bättre väder,
    sade Sedov till Sjestov när de träffades i Berlin.  Vi måste sätta
    in alla de krafter och medel vi förfogar över i en aktiv politik
    för att misskreditera Stalins ledning och Stalins politik.
    Trotskij ansåg att »den enda riktiga vägen, en svår men säker väg,
    var att med våld och terrormedel avlägsna Stalin och ledarna för
    regimen«.

--- Ja, vi har ingen återvändo, medgav Sjestov beredvilligt.  Vi måste
    antingen sträcka vapen eller också finna nya vägar för kampen.

Sedov frågade Sjestov om han kände en tysk industriman vid namn
Dehlmann.  Sjestov sade sig känna honom till namnet.  Dehlmann var
direktör i firman Frölich-Klüpfel-Dehlmann.  Flera av firmans
ingenjörer var anställda vid de väst-sibiriska gruvor, där Sjestov
själv hade sin verksamhet.

Sedov anmodade Sjestov att sätta sig i förbindelse med Dehlmann innan
han återvände till Sovjetunionen.  Dehlmanns firma, förklarade Sedov,
kunde bli den trotskistiska organisationen till god hjälp vid
»underminerandet av sovjetekonomin« i Sibirien.  Herr Dehlmann hjälpte
redan till med att smuggla in trotskistiska propagandaalster och
agenter i Sovjetunionen.  I gengäld kunde Sjestov förse herr Dehlmann
med vissa in- {s. 220} formationer om de nya sibiriska gruvorna och
industrierna, som den tyske direktören var särskilt intresserad av.

--- Ni råder mej alltså att ingå avtal med firman? frågade Sjestov.

--- Är det så fruktansvärt? replikerade Trotskijs son.  Om de gör oss
    en tjänst, varför skulle vi då inte göra dem en gentjänst genom
    att skaffa dem vissa upplysningar?

--- Ni föreslår ju rent av att jag ska bli spion! utbrast Sjestov.

Sedov ryckte på axlarna.

--- Det är absurt att använda sådana ord, sade han.  I strid duger det
    inte att vara så finkänslig.  Om ni godtar terrorismen, godtar
    destruktiv underminering av industrin, så begriper jag inte varför
    ni inte kan gå med på det här.

Sjestov träffade Smirnov några dagar senare och talade om vad
Trotskijs son hade sagt honom.

--- Sedov beordrade mej att knyta förbindelser med firman
    Frölich-Klüpfel-Dehlmann, sade Sjestov.  Han tillsade mej rent ut
    att binda mej vid ett företag, som bedriver spioneri och sabotage
    i Kusnetskområdet (Kusbass).  I så fall skulle jag bli spion och
    sabotör.

--- Låt bli att vifta med såna stora ord som »spion« och »sabotör«!
    skrek Smirnov.  Tiden går och något måste göras.  Vad ser ni för
    märkvärdigt i att vi anser oss kunna störta Stalinledningen genom
    att mobilisera alla kontrarevolutionära krafter i Kusbass?  Vad
    finner ni för fasligt i att vi anlitar tyska agenter i det
    arbetet?  Det finns inget annat sätt.  Vi måste godta det.

Sjestov teg.  Smirnov sade:  --- Nå, vad anser ni?

--- Jag har ingen personlig åsikt, sade Sjestov.  Jag gör som vår
    ledare Trotskij har lärt oss --- står till förfogande och väntar
    på order.

Innan Sjestov lämnade Berlin träffade han herr Dehlmann, direktören
för den tyska firma som finansierade Trotskij.  Sjestov blev under
täcknamnet Aljoscha enrollerad i det tyska militära
underrättelseväsendet.  Han berättade sedermera själv:

»Jag träffade firmans direktör Dehlmann och hans assistent Koch.
Samtalet med ledarna för firman Frölich-Klüpfel-Dehlmann gick i första
hand ut på att hemliga informationer skulle levereras genom de
representanter för firman, som arbetade i Kusnetskområdet, och att de
skulle organisera skadegörelse- och förstörelsearbete tillsammans med
trotskisterna. {s. 221} Man sade vidare att firman i sin tur skulle
hjälpa oss och att den kunde sända mera folk på begäran av vår
organisation.  De skulle på allt sätt hjälpa trotskisterna att komma
till makten.«

Tyskarna hade ett alldeles särskilt intresse för den nya industribas,
som Stalin lät bygga upp borta i Västsibirien och i Ural.  Denna bas
låg utom räckhåll för bombflyget och kunde i händelse av krig bli en
avgörande faktor på sovjetsidan.  Tyskarna ville komma den till livs
med spioner och sabotörer.  Borsig, Demag och
Frölich-Klüpfel-Dehlmann, som hade kontrakt med sovjetregeringen om
leverans av maskiner och teknisk hjälp för femårsplanen, nyttjades som
»fasader« av det tyska militära underrättelseväsendet.  Tyska spioner
och sabotörer sändes till Ryssland som »ingenjörer« och
»specialister«.

Det tyska underrättelseväsendet värvade även agenter bland sådana
sovjetingenjörer i Tyskland, som var mottagliga för utpressningar och
mutor.  En sovjetingenjör Michail Strojlov, som anställdes som tysk
spion i Berlin i december 1930 och sedan gick med i en trotskistisk
organisation i Sibirien, yttrade inför en sovjetdomstol efter sin
häktning 1937:

»Det hela började så vackert genom mitt möte med den tyske spionen von
Berg.  Han talade ryska flytande, ty han hade bott i Ryssland, i
Petersburg, femton eller tjugo år före revolutionen.  Denne man
besökte vår tekniska byrå åtskilliga gånger och talade affärer med mig
och då särskilt om en del hårda legeringar, som framställdes av firman
Walram.  Berg rådde mig att läsa Trotskijs 'Mitt liv'.  I Novosibirsk
började tyska specialister komma till mig och ge sig tillkänna med det
överenskomna lösenordet.  Fram till slutet av 1934 fick jag sålunda
besök av sex ingenjörer, anställda hos den tyska firman
Frölich-Klüpfel-Dehlmann, nämligen Sommerregger, Wurm, Baumgarten,
Maas, Hauer och Flessa.  Min första rapport, som avgavs i januari 1932
genom ingenjör Flessa och vari det talades om den stora planen för
utbyggandet av Kusnetskbäckenet, var i själva verket rena spioneriet.
Jag fick instruktioner om att utföra direkt skadegörelse- och
förstörelsearbete, och en plan för sabotageverksamheten gjordes upp av
den trotskistiska organisationen i Västsibirien.«

När Sjestov for tillbaka till Sovjetunionen hade han med sig ett brev
från Sedov till Pjatakov, som hade återvänt till Moskva.  Sjestov
gömde brevet mellan sulorna i ena skon.  Han överlämnade det till
Pjatakov på kommissariatet för den {s. 221} tunga industrin.  Det var
från Trotskij själv, skrivet på Prinkipo.  Det skisserade upp de
»omedelbara uppgifterna« för oppositionen i Sovjetunionen.

Den första uppgiften var »att med alla till buds stående medel arbeta
för att störta Stalin och hans anhängare«.  Det betydde terrorism.

Den andra uppgiften var »att förena alla Stalinfientliga krafter«.
Det betydde samgående med det tyska militära underrättelseväsendet och
alla andra sovjetfientliga krafter, som ville samarbeta med
oppositionen.

Den tredje uppgiften var »att motarbeta alla sovjetregeringens och
partiets åtgärder, särskilt på det ekonomiska området«.  Det betydde
sabotage.

Pjatakov skulle vara Trotskijs omedelbare ställföreträdare och
ansvarig för den konspirativa apparaten i Sovjetunionen.


De tre centralerna

Under loppet av år 1932 började den blivande femte kolonnen i Ryssland
ta fast form i oppositionens underjord.  På små hemliga möten och
konferenser blev de sammansvurna underrättade om den nya linjen och
orienterade i sina nya uppgifter.  Ett nät av terroristgrupper och
sabotageligor och ett kurirsystem lades ut över Sovjetunionen.  I
Moskva och Leningrad, i Kaukasien och Sibirien, i Donbass och Ural
talade trotskistiska organisatörer på hemliga möten med brokiga
samlingar av inbitna fiender till sovjetregimen:
socialistrevolutionärer, mensjeviker, vänstermän, högermän,
nationalister, anarkister, vitgardistiska fascister och monarkister.
Trotskijs budskap spreds genom en sjudande undre värld av
oppositionsmän, spioner och hemliga agenter, en ny offensiv mot
sovjetregimen var i vardande.

Trotskijs uttryckliga krav på iscensättande av terrorhandlingar
förskräckte i början en del av de äldre intellektuella trotskisterna.
Journalisten Karl Radek visade tecken på oro, när Pjatakov lade fram
den nya linjen för honom.  I februari 1932 fick så Radek ett
personligt brev från Trotskij, överbringat av en hemlig kurir liksom
alla trotskistiska meddelanden av konfidentiell natur.

»Ni måste«, skrev Trotskij till sin tvehågsne anhängare Radek, »ha den
föregående periodens erfarenheter i åtanke och inse, att ni inte har
någon återvändo till det som varit, att {s. 223} kampen inträtt i ett
nytt skede och att det som kännetecknar detta skede är att vi antingen
måste gå under tillsammans med Sovjetunionen eller också ställa frågan
om att få ledningen avlägsnad.«

Trotskijs brev jämte Pjatakovs övertalningar övertygade till slut
Radek.  Han godkände den nya linje --- terrorism, sabotage och
samarbete med »främmande makter«.

Bland de verksamma organisatörerna av de terroristceller, som nu
byggdes upp över hela Sovjetunionen, var Ivan Smirnov och hans gamla
kumpaner från Trotskijgardet, Sergej Mratkovskij och Efraim Dreitser.

Under Smirnovs ledning började Mratkovskij och Dreitser bilda små
grupper av professionella banditer och tidigare trotskistiska
bundsförvanter från inbördeskrigets dagar, som var beredda till
våldshandlingar.

--- De förhoppningar vi hyst om ett sammanbrott för partiets politik
    måste anses som felslagna, yttrade Mratkovskij inför en av dessa
    terroristgrupper i Moskva 1932.  --- De hittills använda
    kampmetoderna har inte lett till några positiva resultat.  Det
    återstår bara en väg för partiet.  Stalin och de andra ledarna
    måste bort.  Det är den förnämsta uppgiften!

Samtidigt sökte Pjatakov få fram konspiratörer på viktiga poster inom
produktionen, särskilt inom krigsindustrin och transportväsendet, och
få dem med i det stora fälttåg, som Trotskij ville ha igång mot
sovjetekonomin.

På sommaren 1932 förhandlade Pjatakov som Trotskijs ställföreträdare i
Ryssland och Bucharin som ledare för högeroppositionen om en
överenskommelse för att undanröja de gamla rivaliteterna och
motsättningarna och komma till samarbete under Trotskijs chefskap.  Den
mindre grupp, som leddes av de gamla oppositionsmännen Sinovjev och
Kamenjev, gick med på att inordna sin verksamhet under Trotskijs
ledning.  När Bucharin sedermera skildrade de febrila förhandlingar,
som vid denna tid fördes mellan konspiratörerna, yttrade han:

»Jag hade samtal med Pjatakov, Tomskij och Rykov.  Rykov förhandlade
med Kamenjev och Sinovjev med Pjatakov.  På sommaren 1932 hade jag en
andra överläggning med Pjatakov i folkkommissariatet för den tunga
industrin.  Den gången ställde sig detta synnerligen enkelt för mig,
ty jag arbetade under Pjatakov.  Han var min chef.  Jag kunde gå in på
hans privata {s. 223} kontor i tjänsteärenden utan att det väckte
några som helst misstankar.

Under detta samtal på sommaren 1932 berättade Pjatakov för mig om sitt
samtal med Sedov om Trotskijs terrorpolitik, och vi kom till det
resultatet att vi mycket snart skulle kunna enas och utjämna våra
meningsskiljaktigheter i kampen mot sovjetmakten.«

De avgörande förhandlingarna slutfördes på hösten vid ett hemligt
möte, som hölls i en övergiven sommarvilla i utkanten av Moskva.
Konspiratörerna hade placerat vaktposter runt huset och längs vägarna
som ledde dit, till skydd mot alla överraskningar och för att säkra
det absoluta hemlighållandet.  På detta möte tillsattes någonting i
stil med ett överkommando för de förenade oppositionsstyrkorna.  Detta
överkommando som skulle leda de kommande terror- och
sabotagekampanjerna över hela Sovjetunionen kallades »Högerns och
trotskisternas block«.  Det byggdes upp på tre olika centraler eller
sektorer.  Om en av sektorerna blev uppdagad, skulle de övriga
fortsätta.

Första sektorn var den »Trotskij-sinovjevska terroristcentralen«, som
leddes av Sinovjev och hade till uppgift att organisera och dirigera
terrorhandlingarna.

Andra sektorn var den »Trotskistiska parallellcentralen«, som leddes
av Pjatakov och stod för organiserandet och ledandet av sabotagen.

Tredje och viktigaste sektorn, det egentliga höger- och
trotskistblocket, leddes av Bucharin och Krestinskij och innefattade
flertalet ledare och mera framstående medlemmar av de förenade
oppositionsstyrkorna.

Hela organisationen bestod inte av mer än några tusen medlemmar och
omkring tjugo eller trettio ledare, som innehade ledande poster inom
armén, utrikeskommissariatet, underrättelseväsendet, industrin,
fackföreningarna, partiet och regeringsinstitutionerna.

Högerns och trotskisternas block var redan från början genomsyrat och
lett av betalda agenter för främmande underrättelseväsen, särskilt det
tyska.  Här är några av de agenter för främmande makter som var
ledande medlemmar av det nya konspiratörsblocket:

Nikolaj Krestinskij, trotskist och biträdande utrikeskommissarie,
agent för det tyska militära underrättelseväsendet sedan 1923, då han
fick sina första spionuppdrag av general Hans von Seeckt.

Arkadij Rosengolz, trotskist och folkkommissarie för utrikeshandeln,
verksam som spion åt tyska överkommandot sedan 1923.  »Min
spionverksamhet började redan 1923«, berättade sedermera Rosengolz
själv, »när jag på anvisning av Trotskij lämnade en del hemliga
informationer till riksvärnschefen von Seeckt och generalstabschefen
Hasse.«  År 1926 började Rosengolz arbeta för det brittiska
underrättelseväsendet, medan han samtidigt upprätthöll sina
förbindelser med Tyskland.

Christian Rakovskij, trotskist och förutvarande sändebud i
Storbritannien och Frankrike, agent för brittiska
underrättelseväsendet sedan 1924.  För att använda hans egna ord:
»Jag satte mig i brottslig förbindelse med brittiska
underrättelseväsendet år 1924.«  År 1934 blev han agent för det
japanska underrättelseväsendet.

Stanislaw Ratajtjak, trotskist och chef för den kemiska industrins
centralförvaltning, agent för det tyska underrättelseväsendet.  Hade
av tyskarna sänts till Sovjetryssland omedelbart efter revolutionen.
Han bedrev spioneri- och sabotageverksamhet inom de industrier som
sovjetregeringen byggde upp i Ural.

Ivan Chrasje, trotskist, direktör i den kemiska sovjetindustrin, kom
till Sovjetryssland som spion för tjeckoslovakiska
underrättelseväsendet år 1919, förklädd till hemvändande rysk
krigsfånge.  Blev sedan agent för tyska underrättelseväsendet.

Aleksej Sjestov, trotskist och direktör vid de kemiska anläggningarna
i Gorlovka, blev år 1935 agent för tyska militära
underrättelseväsendet.  Enligt den bekännelse, som han sedermera avgav
inför sovjetmyndigheterna, försåg han tyskarna med »dels siffror över
samtliga kemiska sovjetföretags produktion under 1934, dels samma
företags arbetsprogram för 1935 och dels nybyggnadsplanerna för
kväveindustrin fram till 1938«.

Jakov Livsjits, trotskist och tjänsteman vid Fjärran {s. 226} Österns
järnvägsförvaltning, var agent för det japanska militära
underrättelseväsendet och sände regelbundet hemliga upplysningar om
sovjetjärnvägarna till Japan.

Ivan Knjasev, trotskist och direktör vid Uraljärnvägarna, agent för
japanska underrättelseväsendet.  På dess uppdrag bedrev han
sabotageverksamhet i Ural och försåg det japanska överkommandot med
informationer om Sovjetunionens transportväsen.

Josif Turok, trotskist och vice direktör för trafikavdelningen vid
Perm--Uraljärnvägen, agent för japanska underrättelseväsendet.  År
1935 fick han 35.000 rubel av japanerna som ersättning för de
spioneri- och sabotageuppdrag han utförde i Ural.

Michail Tjernov, medlem av högeroppositionen och jordbrukskommissarie
i unionsregeringen, agent för det tyska militära underrättelseväsendet
sedan 1928.  På uppdrag av tyskarna bedrev han en omfattande sabotage-
och spioneriverksamhet i Ukraina.

Vasilij Sjarangovitj, medlem av högern och sekreterare i
kommunistpartiets bjeloryska(¤¤¤) centralkommitté, hade sänts till
Sovjetunionen som polsk spion år 1921.  Under de följande åren
fortsatte han att arbeta på uppdrag av polska underrättelseväsendet,
som han försåg med spionagemateriel, varjämte han bedrev
sabotageverksamhet i Bjeloryssland.

Grigorij Grinko, medlem av högern och tjänsteman i
finanskommissariatet, agent för tyskt och polskt underrättelseväsen
sedan 1932.  Han var en av ledarna för den fascistiska ukrainska
nationaliströrelsen, hjälpte till med att smuggla in vapen och
ammunition i Sovjetunionen och utförde spioneri- och sabotagearbete åt
tyskarna och polackerna.

Trotskisternas, högerns och sinovjevisternas konspirativa organisation
var i verkligheten axelmakternas femte kolonn i Sovjetunionen.


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤¤¤) I denna översättning kallas Vitryssland för Bjeloryssland, och
bjelorysk betecknar det, som hör Vitryssland till.  Ordet »vitrysk«
användes däremot i denna översättning liktydigt med »vitgardistisk«.

------------------------------------------------------------------------

{s. 227}

SJUTTONDE KAPITLET

Förräderi och terror


Förräderiets diplomati

Åren 1933--1934 syntes Europas nationer liksom gripna av ett mystiskt
illamående.  Land efter land skakades plötsligt av statskupper,
militärrevolter, sabotage, lönnmord och överraskande upptäckter av
komplotter och sammansvärjningar.  Knappt en enda månad förgick utan
nya förräderier och våldsdåd.  En epidemi av förräderi och terror
svepte fram över Europa.

Smittohärden var Nazityskland.  Den 11 januari 1934 meddelade ett
United-Press-telegram från London:  »Med Nazityskland som centrum för
de nya fascistiska rörelserna har oroligheter och våldsdåd av sådana,
som anser de gamla styrelseformerna dödsdömda, spritt sig ut över
världsdelen.«

Termen »femte kolonn« var ännu okänd.  Men det tyska överkommandots
hemliga förtrupper hade redan satt igång sin offensiv mot Europas
nationer.  De franska cagoularderna och eldkorsmännen, de brittiska
mosleyfascisterna, de belgiska rexisterna, de polska POW-männen, de
tjeckoslovakiska henleinisterna och hlinkagardisterna, de norska
quislingarna, de rumänska järngardisterna, de bulgariska IMRO, det
finska Lappo, de litauiska järnulvarna, det lettiska Brinnande korset
och en mängd andra nyskapade nazistiska sammanslutningar eller
reorganiserade kontrarevolutionära ligor var redan i färd med att bana
väg för den tyska krigsmaktens erövring och förslavning av kontinenten
och att förbereda angreppet mot Sovjetunionen.

Vi nämner här några av de viktigaste nazist-fascistiska terrordåd, som
följde omedelbart efter Hitlers makterövring:

Oktober 1933: Sovjetunionens legationssekreterare Alex Majlov mördas i
              Lwow i Polen av agenter för de ukrainska {s. 228}
              nationalisternas nazistfinansierade
              terroristorganisation GUN.

December 1933: Rumänske statsministern Ion Duca mördas av rumänska
               nazistiska terrorister ur Järngardet.

Februari 1934: Den av nazisterna inspirerade franska
               fascistorganisationen Eldkorset gör uppror i Paris.

Mars 1934: Statskuppförsök i Estland av de nazistfinansierade
           fascistiska »Frihetskämparna«.

Maj 1934: Fascistisk statskupp i Bulgarien.

Maj 1934: Kuppförsök i Lettland av det nazistbehärskade »Baltiska
          brödraskapet«.

Juni 1934: Polske inrikesministern Bronislaw Pieracki mördas av
           agenter för de ukrainska nationalisternas
           nazistfinansierade terroristorganisation OUN.

Juni 1934: Ledaren för den polska organisationen »Katolsk handling«
           Iwan Babiy mördas av OUN-agenter.

Juni 1934: Upprorsförsök i Litauen av den nazistiska
           järnulvsorganisationen.

Juli 1934: Misslyckad statskupp i Österrike, där nazistiska
           terrorister mördar förbundskansler Engelbert Dollfuss.

Oktober 1934: Kung Alexander av Jugoslavien och franske
              utrikesministern Barthou mördas av agenter för den
              nazistbehärskade kroatiska fascistorganisationen Ustaci.

Det var i huvudsak två män som var ansvariga för organiserandet och
ledandet av denna nazistiska femtekolonnverksamhet, som snart spred
sig långt utöver Europas gränser, trängde in i Förenta staterna,
Latinamerika, Afrika och i förbund med japanska underrättelseväsendet
genomsyrade hela Fjärran Östern-området.  Dessa två män var Alfred
Rosenberg och Rudolf Hess.  Rosenberg var ledare för nazistpartiets
utrikespolitiska avdelning, som hade till uppgift att dirigera
tusentals nazistiska spioneri-, sabotage- och propagandaföretag
världen över med särskild inriktning på vissa punkter i Östeuropa och
Sovjetunionen.  Som Hitlers ställföreträdare hade Rudolf Hess hand om
nazistregeringens alla hemliga utlandsförhandlingar.

Det var Alfred Rosenberg, på sin tid tsaristisk flykting från Reval,
som först ordnade nazisternas hemliga förbindelser med Trotskij.  Och
Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess befäste dem.

I september 1933, åtta månader efter det Adolf Hitler blivit Tysklands
diktator, gjorde den trotskistiske diplomaten {s. 229} och tyske
agenten Nikolaj Krestinskij några dagars uppehåll i Berlin på färden
till sin årliga »vilokur« på ett sanatorium i Kissingen.  Krestinskij
var vid denna tid biträdande utrikeskommissarie i sovjetregeringen.

I Berlin träffade Krestinskij samman med Sergej Bessonov, den
trotskistiske förbindelseagenten på sovjetlegationen.  Krestinskij
berättade i nervös iver för Bessonov, att »Alfred Rosenberg, ledaren
för det tyska nationalsocialistiska partiets utrikespolitiska
avdelning, hade gjort sina sonderingar i våra kretsar för att om
möjligt få till stånd en hemlig allians mellan de tyska
nationalsocialisterna och de ryska trotskisterna«.

Krestinskij sade till Bessonov, att han måste få tala med Trotskij.
Ett sammanträffande måste ordnas till varje pris.  Krestinskij skulle
stanna på sanatoriet i Kissingen tills i slutet av september, då han
skulle fara till Merano i italienska Tyrolen.  Med iakttagande av
vederbörliga försiktighetsmått kunde Trotskij sätta sig i förbindelse
med honom på någon av dessa platser.

Sammanträffandet ordnades.  Andra veckan i oktober 1933 for Trotskij i
sällskap med sin son Sedov på falskt pass över fransk-italienska
gränsen och träffade Krestinskij på Hotell Bavaria i Merano.

Trotskij bodde då i Saint-Palais, en liten by vid foten av Pyreneerna
i södra Frankrike.  Han hade flyttat från Prinkipo i juli.  Och kort
därefter flyttade han med sitt följe av livvakter och »sekreterare«
till en bevakad villa nära Paris.

Vid den tid, då Trotskij kom till Frankrike, slogs de franska
reaktionärerna och fascisterna ursinnigt för att förhindra
upprättandet av det kollektiva säkerhetsavtal, som föreslagits mellan
Frankrike och Sovjetunionen.

I spetsen för den franska regering, som lät Trotskij komma in i
Frankrike och upprätta sitt sovjetfientliga högkvarter där, stod
Edouard Daladier, vars försonlighetspolitik, som kulminerade i
München, i hög grad bidrog till att utlämna Frankrike och andra
antifascistiska nationer i Europa åt nazisterna.  Den franske radikale
deputeraden Henri Guernot lade sig personligen ut för Trotskij, när
denne begärde inresetillstånd i Frankrike.  De nödvändiga
formaliteterna ordnades av inrikesministern Camille Chautemps, den
tvivelaktige franske politiker, som hjälpte till att stoppa
undersökningen av den fascistiska cagoulardsammansvärjningen och
sedermera blev vice premiärminister i den första Pétainregeringen.
»Ni har haft {s. 230} vänligheten att fästa min uppmärksamhet på den
från Ryssland landsflyktige Leo Trotskij, som av hälsoskäl begärt att
få bosätta sig i södra Frankrike«, skrev inrikesminister Chautemps
till deputeraden Guernot.  »Jag har härmed äran meddela Er, att det
inte kommer att möta några svårigheter för vederbörande att få
inresevisum, närhelst han anhåller därom.«

Bland Trotskijs talrika andra inflytelserika vänner och gynnare i
Frankrike var den kommunistiske renegaten och nazistiske agenten
Jacques Doriot och förre socialistiske professorn, nu nazistagenten
Marcel Deat, som efter Frankrikes kapitulation blev en ledande
kollaboratör.

Även de sovjetfientliga elementen inom franska underrättelseväsendet
och hemliga polisen godkände Trotskijs närvaro i Frankrike.  Trotskij
förklarade själv under förhören i Mexiko i april 1937:
»Polisintendent Thome och landshövding Cado i Charente Inférieure och
för övrigt alla spetsarna inom polisen kände mycket väl till mina
förhållanden.  Polisen hade en hemlig agent, som höll sig underrättad
om varje steg jag tog.«

Samtalet mellan Trotskij och Krestinskij kom att röra sig om flertalet
huvudfrågor för den vidare utvecklingen av sammansvärjningen inom
Sovjetunionen.  Trotskij började med att rakt på sak slå fast, att
erövringen av makten i Ryssland kunde ske endast med våld.  Men den
konspirativa organisationen var i sig själv inte stark nog att
framgångsrikt genomföra en kupp och hålla sig kvar vid makten utan
hjälp utifrån.  Det var därför nödvändigt att få till stånd konkreta
överenskommelser med främmande stater, som för sina egna syften var
intresserade av att hjälpa trotskisterna mot sovjetregeringen.

--- Vi hade fröet till en dylik överenskommelse, sade Trotskij, i vårt
    avtal med riksvärnet.  Men detta avtal var allt annat än
    tillfredsställande för trotskisterna och för den tyska parten, och
    detta av två skäl.  För det första var den andra parten i avtalet
    endast riksvärnet och inte den tyska regeringen som sådan.  För
    det andra, vad innebar vårt avtal med riksvärnet?  Vi fick en
    liten penningsumma och de fick spioninformationer, som de kunde få
    behov av vid ett väpnat angrepp.  Men den tyska regeringen,
    särskilt Hitler, vill ha kolonier och territorier och inte bara
    spioninformationer.  Och han är inställd på att låta sig nöja med
    sovjetterritorium i stället för de kolonier, som han måste slåss
    om med England, Amerika och Frankrike för att få.  Och vad oss
    beträffar, så är {s. 231} det inte de 250.000 guldmarken vi
    behöver.  Vi behöver de tyska stridskrafterna för att med deras
    bistånd komma till makten.  Och det är på detta det fortsatta
    arbetet bör inriktas.

--- Vad som först måste göras, sade Trotskij, är att få till stånd en
    överenskommelse med tyska regeringen.  Men japanerna är också en
    makt, som det är nödvändigt att komma överens med.  De ryska
    trotskisterna måste göra sina sonderingar bland de japanska
    representanterna i Moskva.

--- Därtill bör ni utnyttja Sokolnikov, fortsatte Trotskij, han
    arbetar i utrikesministeriet och har där hand om östfrågorna.

Trotskij fortsatte med att ge Krestinskij instruktioner om den ryska
konspirativa apparatens inre organisation.

--- Även om Sovjetunionen blir angripen, låt oss säga av Tyskland,
    sade Trotskij, så blir det därigenom inte möjligt för oss att ta
    hand om regeringsmaskineriet, såvida vi inte har vissa inre
    styrkor redo.  Det är nödvändigt att vi har våra fästen såväl i
    storstäderna som på landsbygden bland småborgarna och kulakerna,
    och det är där som högern har sina försänkningar.  Det är
    slutligen nödvändigt att ha ett fäste, en organisation inom Röda
    armén bland befälet, så att vi med våra förenade ansträngningar i
    det avgörande ögonblicket kan besätta de viktigaste punkterna, ta
    makten och ersätta den nuvarande regeringen, som måste häktas, med
    vår egen i förväg iordningställda regering.

När Krestinskij kom tillbaka till Ryssland, skulle han sätta sig i
förbindelse med general Tuchatjevskij, som var ställföreträdande
generalstabschef i Röda armén --- »en Bonapartetyp«, sade Trotskij,
»en äventyrare och ärelysten man, som inte bara vill spela en militär
utan också en militärpolitisk roll, och han kommer otvivelaktigt att
göra gemensam sak med oss.«

Trotskijs anhängare i Sovjetunionen skulle ge general Tuchatjevskij
allt stöd, medan de samtidigt såg till att placera sina egna män på
strategiska poster, så att den ärelystne Tuchatjevskij när statskuppen
kom inte skulle kunna behärska den nya regimen utan hjälp av Trotskij.

Innan Trotskij skildes från Krestinskij meddelade han honom särskilda
order för Pjatakov om fullföljandet av terror-sabotagekampanjen i
Sovjetunionen.  Trotskij förklarade därvid att skadegörelsen och
terrorhandlingarna måste betraktas ur två synvinklar.  För det första
tjänade de i krigstid till att {s. 232} undergräva Röda arméns
försvarsförmåga och att undergräva regeringens ställning, när stunden
för statskuppen var inne.  Och för det andra, sade Trotskij, måste man
inse att dessa handlingar kommer att stärka hans egen position och
förläna honom större auktoritet vid hans förhandlingar med utländska
regeringar, emedan han då kunde hänvisa till att hans anhängare inom
Sovjetunionen var både tillräckligt starka och tillräckligt aktiva.

När Krestinskij kom tillbaka till Moskva, avgav han en fullständig
rapport över sitt sammanträffande med Trotskij inför ett hemligt möte
med ryska trotskister.  En del av konspiratörerna, särskilt Karl
Radek, vilken tippades som Trotskijs »utrikesminister«, var förargade
över att Trotskij inlåtit sig på sådana betydelsefulla underhandlingar
utan att först ha rådgjort sig med dem.

Efter att ha tagit del av Krestinskijs rapport sände Radek ett
särskilt budskap till Trotskij och bad om »ytterligare klarläggande av
frågan om utrikespolitiken«.

Trotskijs svar, som var skrivet i Frankrike, överlämnades till Radek
några veckor senare av en ung utrikeskorrespondent för den sovjetryska
nyhetsbyrån Tass, Vladimir Romm, vilken tjänstgjorde som Trotskistisk
kurir.  Romm hade mottagit Trotskijs brev i Paris och smugglat in det
i Ryssland, dolt i pärmen på den populära sovjetromanen »Tsushima«.

Vladimir Romm hade varit Tasskorrespondent i Tokio, Genève och Paris.
Efter särskild överenskommelse träffade han Trotskij i Paris på ett
kafé i Bois de Boulogne.  Efter att ha talat om för Romm, att endast
»ytterst långt gående åtgärder« kunde föra konspiratörerna fram till
deras mål, citerade Trotskij ett latinskt ordspråk: »Vad medicin inte
kan bota, botas med järn, och vad järn inte kan bota, botas med eld.«

År 1934 blev Romm utnämnd till Tass' korrespondent i Förenta
staterna.  Innan han reste dit träffade han Sedov i Paris.  Romm
berättade efteråt:

»Sedov sade, att Trotskij med tanke på min resa till Amerika hade bett
att få bli underrättad, om där skulle vara någonting av intresse
ifråga om förbindelserna mellan Sovjetunionen och Amerika.  När jag
frågade varför detta var av sådant intresse, svarade Sedov: 'Det hör
ihop med Trotskijs program, som räknar med Sovjetunionens nederlag.
Alldenstund tidpunkten för Tysklands och Japans väpnade angrepp i viss
grad {s. 233} beror på hur förbindelserna mellan Sovjetunionen och
Amerika utvecklar sig, så måste detta givetvis intressera Trotskij.'«

Det brev, som Radek fick från Trotskij, innehöll, enligt vad Radek
sedermera omtalade, i huvudsak följande:

»Trotskij lade upp frågan på följande sätt: fascismens makttillträde i
Tyskland hade i grund förändrat hela situationen.  Det betydde krig i
en nära framtid, ofrånkomligen krig, så mycket mera som situationen i
Fjärran Östern samtidigt blev alltmer skärpt.  Trotskij hyste inga
tvivel om att kriget skulle resultera i nederlag för Sovjetunionen.
Detta nederlag, skrev han, kommer att skapa gynnsamma betingelser för
oppositionsblockets övertagande av makten.  Han bekräftade att han
trätt i förbindelse med en viss stat i Fjärran Östern och en viss
mellaneuropeisk stat, och att han inför halvofficiella kretsar i dessa
stater öppet hade meddelat, att oppositionsblocket var redo att ingå
avtal med dem och bevilja dem avsevärda medgivanden i ekonomiskt och
territoriellt hänseende.«

Trotskij informerade i samma brev Radek om att de ryska trotskister,
som innehade diplomatiska poster, i en snar framtid skulle bli
uppvaktade av vissa utländska representanter och att när så skedde de
trotskistiska diplomaterna skulle bekräfta sin lojalitet mot Trotskij
och försäkra de utländska representanterna, att de under alla
omständigheter stod bakom Trotskij.

En kort tid därefter kom vicekommissarien för östasiatiska ärenden,
trotskisten Grigorij Sokolnikov, rusande till Radeks kontor på
Izvestija.

--- Kan ni tänka er! utbrast Sokolnikov nervöst så fort dörren
    stängts.  Jag satt där på utrikeskommissariatet och förde
    förhandlingar.  Och överläggningarna slutfördes.  Tolkarna hade
    lämnat rummet.  Och då vände sej plötsligt den japanske envoyén
    till mej och frågade om jag var informerad om de förslag, som
    Trotskij hade ställt till hans regering.

Sokolnikov var i hög grad uppskakad av vad som hänt.

--- Hur har Trotskij tänkt sej den här saken? frågade han Radek.  Hur
    ska jag som vice folkkommissarie kunna föra dylika förhandlingar?
    Det är ju en absolut omöjlig situation.

Radek försökte lugna sin upprörde vän.

--- Hetsa inte opp er! sade han.  Trotskij har tydligen inte förstått
    situationen här.  Radek försäkrade Sokolnikov att det inte skulle
    hända en gång till.  Han hade redan skrivit till {s. 234} Trotskij
    och sagt honom, att det var omöjligt för de ryska trotskisterna
    att föra förhandlingar med tyska och japanska agenter »mitt för
    näsan på GPU«.  De ryska trotskisterna, sade Radek, måste lägga
    sitt veto mot att Trotskij fortsatte med underhandlingar på egen
    hand, så länge han inte höll dem ordentligt informerade om hur
    saken låg till.

Kort därefter var Radek själv närvarande vid en diplomatisk mottagning
i Moskva, när en tysk diplomat kom och slog sig ner bredvid honom och
lugnt sade:

--- Våra ledare vet, att herr Trotskij söker nå ett samförstånd med
    Tyskland.  Och nu vill våra ledare veta, vad denna herr Trotskijs
    idé egentligen betyder.  Är det kanske någonting som har uppstått
    i hjärnan på en landsflykting, som sover dåligt?  Vad är det som
    ligger bakom de där idéerna?

När Radek sedermera beskrev sin reaktion inför detta oväntade
nazistiska närmande, sade han:

»Hans samtal med mig varade givetvis bara ett par minuter, ty
atmosfären på en diplomatisk mottagning lämpar sig ju inte för
långrandiga utläggningar.  Jag måste bokstavligen fatta mitt beslut på
en sekund och ge honom ett svar.  Jag sade honom, att de realistiska
politikerna i Sovjetunionen insåg betydelsen av ett tyskt-ryskt
samförstånd och var beredda att göra nödiga eftergifter för att nå
fram till detta samförstånd.«

På natten den 30 juni 1934 drabbade nazisternas terror deras egna led
hemma i Tyskland, när Hitler gjorde sig av med en del oppositionella
element inom sin rörelse.  Under loppet av tjugofyra timmar hade de
hitlerska stormtruppernas stabschef kapten Ernst Röhm, Östtysklands
högste gruppledare Edmund Heines, chefen för Berlins stormtrupper Karl
Ernst och tjogtals av deras vänner och medhjälpare fallit för de
hitlerska revolvermännens kulor i München och Berlin.  Stark oro och
fruktan grep hela den nazistiska rörelsen.

Från Paris sände Trotskij omedelbart en av sina mest betrodda
»sekreterare«, en internationell spion vid namn Karl Reich alias
Johanson, för att träffa Sergej Bessonov, den trotskistiske
kontaktmannen i Berlin.  Bessonov kallades till Paris för att inför
Trotskij avge en utförlig rapport om läget inom Tyskland.

Bessonov var inte i tillfälle att genast fara till Paris, utan blev
först i slutet av juli i stånd att lämna Berlin.  Efter att ha träffat
Trotskij på ett Parishotell och rapporterat om den {s. 235} tyska
situationen for han samma kväll tillbaka till Berlin.  Trotskij var i
hög grad nervös och upprörd, när Bessonov råkade honom.  Händelserna i
Tyskland och likvideringen av »de radikala nazisterna« med Röhm i
spetsen kunde komma hans planer att haka upp sig.  Men Bessonov
försäkrade honom, att Hitler, Himmler, Hess, Rosenberg, Göring och
Göbbels alltjämt hade den statliga makten fast i sina händer.

--- Då går de säkert oss till mötes! ropade Trotskij.  Han fortsatte
    med att tala om för Bessonov, att han hade viktiga uppdrag åt
    honom att uträtta i Berlin under den närmaste tiden.  --- Vi får
    inte vara finkänsliga i den här saken, sade han.  För att kunna få
    verklig och värdefull hjälp av Hess och Rosenberg får vi inte dra
    oss för att gå med på betydande landavträdelser.  Vi ska gå med på
    att avstå från Ukraina.  Det ska ni hålla i minnet under ert
    arbete och vid era förhandlingar med tyskarna.  Jag ska också
    skriva till Pjatakov och Krestinskij om saken.

Ett nätverk av förräderi hade flätats genom de olika avdelningarna av
Sovjetunionens diplomatiska kår.  Ambassadörer, sekreterare, attachéer
och lägre konsulattjänstemän var indragna i intrigspelet inte bara i
Europa, utan också i Fjärran Östern.

Även sovjetambassadören i Japan var delaktig i sammansvärjningen.
Hans namn var Jurenev.  Han hade i hemlighet varit trotskist sedan
1926.  Enligt instruktioner av Trotskij hade han etablerat förbindelse
med japanska underrättelseväsendet.  Trotskijs gamle vän, förutvarande
ambassadören i England och Frankrike, Christian Rakovskij biträdde
Jurenev i hans transaktioner med japanerna.  Rakovskij beklädde inte
längre någon viktig post inom Sovjetunionens utrikeskommissariat.  Han
arbetade som tjänsteman för olika allmänna hälsovårdsinstitutioner.
Men han var alltjämt en betydande personlighet i den underjordiska
sammansvärjningen.

I september 1934 for Rakovskij till Japan med en sovjetdelegation för
att övervara den internationella Rödakorskonferens, som skulle äga rum
i Tokio i december.  Före sin avresa mottog han ett konvolut från
kommissariatet för den tunga industrin i Moskva.  Det var från
Pjatakov och innehöll ett brev, som Rakovskij skulle överlämna till
ambassadör Jurenev i Tokio.  Brevet bestod till synes bara av en
vanlig begäran om officiella handelsinformationer.  Men skrivet med
osynligt bläck på baksidan var där ett meddelande till Jurenev om att
Rakov- {s. 236} skij skulle stå till förfogande vid underhandlingarna
med japanerna.

Dagen efter det Rakovskij anlänt till Tokio uppvaktades han av en
japansk agent.  Sammanträffandet ägde rum i en korridor i japanska
Röda korsets byggnad i Tokio.  Rakovskij fick veta, att den ryska
trotskiströrelsens syften »fullständigt sammanföll« med den japanska
regeringens.  Den japanske agenten uttryckte sin övertygelse om att
Rakovskij skulle vara i stånd att förse Tokio med värdefulla
informationer om förhållandena inom Sovjetunionen.

Samma kväll berättade Rakovskij för Jurenev om sitt samtal med den
japanske agenten.

--- Meningen är att anställa mig som spion, sade Rakovskij, som
    underrättelseagent åt japanska regeringen.

--- Det är ingenting att dra sig för, svarade den trotskistiske
    ambassadören.  Tärningen är kastad.

Några dagar senare blev Rakovskij bjuden att äta middag tillsammans
med en hög officer vid det japanska underrättelseväsendet.  Den
japanske officern började samtalet rakt på sak.

--- Vi känner till att ni är en mycket nära vän och anhängare av herr
    Trotskij, sade han till Rakovskij.  Jag måste be er skriva till
    honom, att vår regering är missnöjd med hans artiklar i den
    kinesiska frågan och ävenledes med de kinesiska trotskisternas
    uppträdande.  Vi har rätt att vänta oss ett annat
    ståndpunktstagande från herr Trotskijs sida.  Herr Trotskij bör
    förstå vad som är nödvändigt.  Vi behöver inte ingå på detaljer,
    men det är klart, att ett provocerat intermezzo i Kina ger önskad
    anledning att intervenera i landet.

Den japanske officern meddelade Rakovskij vilket slag av konfidentiell
information den japanska regeringen var intresserad av att erhålla
från de ryska trotskisterna: uppgifter om förhållandena vid
kollektivjordbruk, järnvägar, gruvor och industrier, särskilt i de
östra delarna av Sovjetunionen.  Rakovskij fick en del koder och namn
på spioner som han kunde använda när han lämnade dessa informationer.
Det ordnades så att doktor Najda, en sekreterare vid
rödakorsdelegationen, skulle tjäna som kontaktman mellan Rakovskij och
det japanska underrättelseväsendet.

Innan Rakovskij lämnade Tokio hade han ett sista samtal med Jurenev.
Den trotskistiske ambassadören var modfälld.

--- Vi har hamnat i en så kinkig belägenhet att man ibland inte vet
    hur man ska bete sej, sade han dystert.  Om man till- {s. 237}
    fredsställer den ene av våra partner, så får man vara rädd för att
    man förnärmar den andre.  Det har exempelvis börjat uppstå
    motsättningar mellan Storbritannien och Japan i samband med den
    kinesiska frågan, samtidigt som vi måste upprätthålla förbindelse
    både med det brittiska och det japanska underrättelseväsendet.
    Och i allt det där ska jag finna den rätta kursen.

Rakovskij svarade:

--- Vi trotskister måste just nu satsa på tre kort, på tyskarna, på
    japanerna och på britterna.  Vår politik går ut på att satsa allt,
    att våga allt för att vinna allt.  Och när ett vådligt äventyr
    lyckas, blir äventyrarna hyllade som stora statsmän!

Den 20 februari 1937 innehöll Tokiotidningen Miyako ett reportage från
ett hemligt sammanträde med den japanska regeringens »plan- och
budgetkommission«.  Vid detta sammanträde frågade deputeraden Yoshida
krigsministern general Sugiyama, om han eller armén fått några
informationer om den sovjetsibiriska järnvägens transportkapacitet.
Krigsministern svarade jakande, att denna strategiskt viktiga
sovjetjärnvägs transportkapacitet i alla detaljer var känd för det
japanska överkommandot.  General Sugiyama yttrade vidare:

--- I Ryssland finns det element, som står i opposition mot den
    nuvarande regeringen, och det är just genom dessa vi har fått veta
    det.

Tidningen Miyakos publicering av detta yttrande vållade stor
uppståndelse i tidningsmannakretsar i Tokio.  Tidningen blev av
regeringen ålagd dryga böter för att ha yppat konfidentiella
informationer och dess chefredaktör Yaguchi Gilei blev på yrkande av
krigsdepartementet tvingad att frånträda sin befattning.


Terrorns diplomati

Medan de ryska konspiratörerna knöt sina landsförrädiska band samman
med representanter för Tyskland och Japan, var redan en annan fas av
den hemliga offensiven mot sovjetregeringen under uppsegling.
Förräderiet kompletterades med terror.

I april 1934 kom en sovjetingenjör vid namn Bojarsjinov in på
konstruktionschefens kontor vid de betydelsefulla kolgruvorna i
Kusnetsk i Sibirien och rapporterade att det var någon- {s. 238} ting
galet på hans avsnitt.  Där var allt för många olycksfall,
underjordiska eldsvådor och maskinskador.  Bojarsjinov misstänkte
sabotage.  Konstruktionschefen tackade honom för upplysningarna och
sade:

--- Jag ska informera de rätta personerna.  Och säg tills vidare
    ingenting åt någon om det här.

Konstruktionschefen var Aleksej Sjestov, tysk spion och högste
organisatör av det trotskistiska sabotaget i Sibirien.

Några dagar senare blev Bojarsjinov funnen död i ett dike.  Han hade
blivit påkörd av en framrusande lastbil, när han på en enslig
landsvägssträcka var på hemväg från sitt arbete.  Lastbilen fördes av
en professionell terrorist vid namn Tjerapuchin.  Sjestov hade gett
honom i uppdrag att mörda Bojarsjinov och betalat honom 15.000 rubel
för dådet.

De pengar, som Sjestov gav Bojarsjinovs mördare, var ur en hemlig fond
på 164.000 rubel, som trotskistiska banditer, dirigerade av Sjestov,
hade stulit på statsbanken i Ansjerka.  Fonden hade upprättats för att
bidra till finansierandet av sabotage- och terrorverksamheten i
Sibirien.

I september 1934 kom ordföranden i folkkommissariernas råd
V.M. Molotov till Sibirien på en inspektionsresa genom gruv- och
industriområdena.  När han återvände från ett besök vid en av gruvorna
i Kusnetsk koldistrikt, körde bilen han åkte i plötsligt av vägen,
välte utför den branta vägbanken och stannade just vid randen av en
tvärbrant flodbädd.  Svårt mörbultade och omtöcknade kravlade sig
Molotov och hans följeslagare fram ur den kullvälta bilen.  De hade
med knapp nöd undgått döden.

Bilens förare var föreståndaren för ortens bilstation, Valentin
Arnold.  Han var medlem av den trotskistiska terroristorganisationen.
Sjestov hade gett honom i uppdrag att mörda Molotov, och Arnold hade
med berått mod kört bilen av vägen i avsikt att döda sig själv
tillsammans med Molotov.  Försöket hade misslyckats, emedan Arnold i
sista ögonblicket förlorat självkontrollen och saktat farten, när han
nalkades stupet, där »olyckan« var avsedd att inträffa.

På hösten 1934 var trotskisternas och högerns terroristgrupper i
verksamhet över hela Sovjetunionen.  Bland medlemmarna i dessa
terroristgrupper var gamla socialistrevolutionärer, mensjeviker,
yrkesförbrytare och tsaristiska ochranaagenter.  I Ukraina och
Bjeloryssland,(¤¤¤) i Grusien och Armenien, i Usbekistan, Aserbeidsjan
och Fjärran Österns kustland värvades {s. 240} sovjetfientliga
nationalister och fascister till terroristorganisationerna.  På många
ställen hade nazistiska och japanska agenter direkt överinseende över
dessa organisationers verksamhet.

Man hade gjort upp en lista över de sovjetledare som skulle
lönnmördas.  Främst på listan stod Josef Stalin.  Andra namn var
Klementij Vorosjilov, V.M. Molotov, Sergej Kirov, Lazar Kaganovitj,
Andrej Sjdanov, Vjatjeslav Mensjinskij, Maxim Gorkij och Valerian
Kujbysjev.

Terroristerna mottog med jämna mellanrum budskap från Trotskij, som
framhöll den trängande nödvändigheten av att röja sovjetledarna ur
vägen.  Ett av dessa budskap nådde i oktober 1934 Trotskijs gamle
livknekt Efraim Dreitser.  Trotskij hade skrivit det med osynligt
bläck i marginalen på en tysk filmtidskrift.  Den överlämnades till
Dreitser av hans syster, som fått den av en trotskistisk kurir i
Warszawa.  Trotskijs meddelande till Dreitser lydde:

»Käre vän!  Meddela vidare, att vi i dag har följande huvuduppgifter
framför oss:

1) att avlägsna Stalin och Vorosjilov,

2) att sätta igång med att organisera celler inom armén

3) att i händelse av krig utnyttja varje bakslag och förvirring till
   att överta ledningen.«

Meddelandet var undertecknat Starik (»den gamle«), som var Trotskijs
kodnamn.

En gång hade de sammansvurna efter långvariga iakttagelser fastställt
den väg försvarskommissarie Vorosjilov brukade fara i Moskva.  Tre
terrorister, beväpnade med revolvrar, stod i flera dagar utposterade
på Frunsegatan, som var ett av de stråk, där Vorosjilovs bil for
fram.  Men bilen körde alltid med hög fart, och terroristerna fann,
som en av dem efteråt rapporterade, att »det var meningslöst att
skjuta efter den snabbt framrusande bilen«.

Flera planer på att mörda Stalin slog också fel.  En trotskistisk
terrorist, som fått i uppdrag att skjuta Stalin på en viktig
partikonferens i Moskva, lyckades ta sig in på sammankomsten, men inte
komma så nära sovjetledaren att han fick användning för revolvern.  En
annan gång sköt terrorister med långskjutande gevär efter Stalin på
Svartahavskusten, när han for förbi i motorbåt, men skotten missade.

--- Det var synd, sade Kamenjev, när terroristen Ivan Bakajev
    rapporterade att en av hans planer att döda Stalin misslyckats.
    --- Vi får hoppas på bättre lycka en annan gång.

{s. 240}

Atmosfären inom den trotskij-sinovjevska terroristcentralen var trots
den »politiska« fasaden mest lik den inom New Yorks Mordklubb och
liknande ligor.

Bakajev, som varit Sinovjevs politiske medhjälpare i
Petrogradsovjeten, var ansvarig för att terroristcentralens banditer
hölls i beredskap.  Han hade av Sinovjev fått i uppdrag att bringa
sådana individer, som skulle kunna förråda organisationen, till
tystnad.  Vid midsommartiden 1934, när ett försök att avliva Stalin
hade misslyckats, emedan den utsedde mördaren Bogdan förlorade
fattningen i det avgörande ögonblicket, åtog sig Bakajev att tysta
Bogdan.  Han besökte Bogdan i hans bostad och stannade där över
natten.  När Bakajev gått på morgonen, låg Bogdan död på golvet i sitt
vardagsrum med en kula i huvudet och en revolver bredvid sig.  I
rummet hittades ett brev, som Bakajev tvingat honom att skriva.
Enligt detta hade Bogdan begått självmord på grund av
sovjetregeringens »förföljelser« mot den trotskij-sinovjevska
oppositionen.

En medlem av den trotskij-sinovjevska terroristcentralen, Isak
Reingold, vittnade senare, att både Sinovjev och Kamenjev hade
beslutat att de, när de övertog makten, skulle placera Bakajev på en
ledande post inom GPU.  »Genom att använda sig av GPU-apparaten«,
förklarade Reingold, »skulle han bidra till att utplåna spåren genom
att avliva inte bara de GPU-funktionärer, som kunde ha ledtrådar till
sammansvärjningen i sin hand, utan också de omedelbara förövarna av
terrordåd mot Stalin och hans närmaste medhjälpare.  Med Bakajevs
hjälp skulle den trotskij-sinovjevska organisationen utplåna sina egna
gärningar och de egna banditer, som utfört dem«.

Emellertid blev Trotskij allt otåligare.  Tonen i hans meddelanden
till anhängarna i Ryssland undergick en skarp förändring.  Han
förebrådde dem förbittrad att de »bara sysslade med organisatoriska
förberedelser och diskussioner och inte uträttade någonting konkret«.
Han började sända egna specialagenter till Sovjetunionen för att
hjälpa till med organiserandet och utförandet av terrordåden.  Dessa
agenter var antingen ryska emigranter eller tyska trotskister.  De
reste på falska pass, som iordningställts åt dem av konspiratörer inom
Sovjetunionens utrikesrepresentation eller av det tyska militära
underrättelseväsendet och Gestapo.

Den förste av dessa specialagenter var en tysk trotskist vid namn
Nathan Lurye.  Efter honom följde två till av Trotskijs män, Konon
Berman-Jurin och Fritz David, alias Ilja David- {s. 241} Krugljanskij.
I mars 1933 sände Trotskij en fjärde och en femte agent: Valentin
Olberg och Moissei Lurye, alias Alexander Emel (denne Moissei Lurye
var inte släkt med Nathan Lurye).

Innan Nathan Lurye lämnade Berlin, fick han instruktioner om att i
Moskva arbeta under ledning av en tysk ingenjör och arkitekt vid namn
Franz Weitz, som hade anställning i Sovjetunionen.  Franz Weitz hörde
inte till Trotskijs anhängare.  Han var medlem av det tyska
nationalsocialistiska partiet.  Han hade skickats till Sovjetunionen
som hemlig agent för Gestapochefen Heinrich Himmler.  Denne hade gett
Weitz i uppdrag att organisera terror och spioneri inom Sovjetunionen
i samarbete med den trotskij-sinovjevska terroristcentralen.

När en av Sinovjevs anhängare ställde sig tvekande inför detta direkta
samröre med en nazistagent, replikerade Sinovjev:

--- Varför ska det behöva bekymra er?  Ni är ju historiker.  Ni känner
    till historien med Lasalle och Bismarck, när Lasalle ville
    utnyttja Bismarck i revolutionens intressen.  Varför skulle vi i
    dag inte kunna utnyttja Himmler?

Strax innan Trotskijs agenter Konon Berman-Jurin och Fritz David reste
till Ryssland, kallades de till en särskild överläggning med Trotskij
själv.  Sammanträffandet ägde rum i Köpenhamn i slutet av november
1932.  Konon Berman-Jurin berättade senare:

»Jag hade två sammanträffanden med Trotskij.  Han började med att
förhöra mig om mitt föregående arbete.  Sedan övergick han till
sovjetärendena.  Han yttrade:  'Den viktigaste frågan är den om
Stalin.  Stalin måste fysiskt tillintetgöras'.  Han sade att inga
andra kampmetoder var effektiva längre.  Han sade att det för detta
syfte behövdes folk som kunde våga någonting och som var redo att
offra sig själva för denna, som han uttryckte det, historiska uppgift.

På kvällen fortsatte vi vårt samtal.  Jag frågade honom, hur
individuell terror kunde bringas i överensstämmelse med marxismen.  På
detta svarade Trotskij, att problemen inte kan behandlas dogmatiskt.
Han sade, att det i Sovjetunionen hade uppstått en situation, som Marx
inte hade kunnat förutse.  Han sade vidare, att förutom Stalin var det
nödvändigt att mörda Kaganovitj och Vorosjilov.

Under samtalet gick han nervöst av och an i rummet och talade om
Stalin med ursinnigt hat.

Han sade, att terrorhandlingen om möjligt skulle utföras vid {s. 242}
ett plenum eller en kongress med Komintern, så att skottet mot Stalin
kunde ljuda i öronen på en stor församling.  Detta skulle få en
oerhörd återverkan långt utöver Sovjetunionens gränser.  Det skulle
bli en händelse av världshistorisk betydelse.«

Till sin andre agent Fritz David sade Trotskij:

--- Terror mot Stalin, det är en revolutionär uppgift.  Den som
    verkligen är revolutionär kommer inte att darra på handen.
    Trotskij talade om det »växande missnöjet« i Sovjetunionen.  David
    frågade honom, om han trodde att detta missnöje skulle försvinna i
    händelse av krig mellan Sovjetunionen och Japan.  Trotskij
    svarade:  --- Nej, tvärtom, under sådana förhållanden skulle de
    mot regimen fientliga krafterna söka förena sig och sätta sig i
    spetsen för dessa missnöjda massor, beväpna dem och leda dem mot
    de härskande byråkraterna.

Det var den trotskij-sinovjevska terroristcentralen som skulle sätta
in sammansvärjningens första stora slag mot sovjetregeringen.  Och
detta första slag var mordet på Sergej Kirov, partisekreterare i
Leningrad och en av Stalins närmaste medarbetare i sovjetregeringen.

I början av november 1934 sände Sinovjev, som var i Moskva, sin
handgångne man Bakajev att ta en sista översyn över organiserandet av
terroristceller i Leningrad.

Leningradterroristerna, som gjort upprepade försök att komma Kirov in
på livet, var inte särskilt glada åt Sinovjevs utsände man.

--- Grigorij Evsejevitj (Sinovjev) litar alltså inte på oss, sade en
    av banditerna till Bakajev.  Han skickar hit folk för att bättra
    på vårt humör och vårt arbete.  Nåja, vi är inte så särskilt
    egenkära av oss.

På en konferens av Leningrads terroristceller, bevistad av sju
terrorister, blev Bakajev informerad om den senaste utvecklingen.  Han
fick veta, att man regelbundet höll vakt längs den väg Kirov tog från
sin bostad till sitt kontor i Smolnyj.  Bakajev presenterades för den
man, som utsetts att verkställa själva mordet: Leonid Nikolajev, en
blek, spinkig trettioårig f.d. kontorist, som blivit avskedad ur
tjänsten på grund av oredlighet och utesluten ur Kommunistiska
ungdomsförbundet för allmän opålitlighet.

Nikolajev talade om för Bakajev, att han ämnade skjuta Kirov antingen
i närheten av hans bostad eller i Smolnyj.  Han tillade, att han
försökt få ett sammanträffande med Kirov, men att detta hittills inte
hade lyckats.

{s. 243}

Bakajev upprepade de instruktioner Sinovjev hade gett honom i Moskva:

»Det viktigaste är att organisera terrorverksamheten så hemligt, att
vi undgår att på något sätt bli komprometterade.

Om någon blir utsatt för förhör, är huvudsaken att han envist förnekar
varje förbindelse med organisationen.  Om någon blir anklagad för
terroristisk verksamhet, måste han eftertryckligt förneka detta och
framhålla att terror är oförenlig med de bolsjevikiska marxisternas
åsikter.«

Sinovjev var nöjd med händelseutvecklingen i Leningrad.  Både han och
Kamenjev litade på att mordet på Kirov snart skulle vara verkställt.
De trodde, att detta dåd skulle försätta sovjetregeringen i förvirring
och bli signalen till liknande dåd mot sovjetledare över hela landet.

--- Huvuden har den märkliga egenskapen att de inte växer ut igen,
    yttrade Kamenjev.

Den 1 december 1934 klockan 16.27 kom Sergej Kirov ut från sitt kontor
i Smolnyj.  Han gick längs en lång marmorbeklädd korridor till ett
rum, där han skulle avge rapport om centralkommitténs beslut att
upphäva brödransoneringen.  Just som han passerade en tvärgående
korridor kom en man framrusande, satte en revolver mot Kirovs bakhuvud
och sköt.

Klockan 16:30 var Sergej Kirov död.

Mördaren var Leonid Nikolajev.  Han försökte först komma undan och
sedan rikta vapnet mot sig själv, men han blev gripen innan han hann
göra någotdera.

Den 28 december 1934 ställdes Leonid Nikolajev inför Sovjetunionens
högsta domstols militärkollegium.

--- När jag sköt Kirov, bekände han, resonerade jag som så, att
    skottet måste bli signalen till ett utbrott, en revolt inom landet
    mot Sovjetunionens kommunistiska parti och mot sovjetregeringen.

Militärkollegiet dömde Nikolajev till döden genom skjutning.

Mordet på Kirov hälsades med hänförelse såväl av de ryska fascisterna
som av högern och trotskisterna.  »Greve« Anastasij Vonsiatskij, en
förutvarande tsarofficer och japansk agent i Förenta staterna,
förkunnade i mars 1935 i sin tidning Fascist, som utkom i Thompson i
Connecticut: »Kirov är klar.  Nästa skott måste lossas mot Stalin och
bli signalen till uppror.  Vår broder Nikolajevs skott dånade inte
högt, men det gav genljud över hela världen.  Blotta edra huvuden,
ryska män, inför Niko- {s. 244} lajevs grav!  Leve vår odödlige hjälte
Nikolajev!« (Mera om Vonsiatskij och de ryska fascisterna i vårt 23:e
kapitel.)

Nikolajev avslöjade aldrig det faktum, att Sinovjev, Kamenjev och de
andra ledarna för den trotskij-sinovjevska terroristcentralen hade
varit direkt inblandade i mordkomplotten mot Kirov.

Men det stod klart för sovjetregeringen, att den noggranna planeringen
och förberedelsen av mordet förutsatte en vida mera utstuderad och
farlig organisation än Nikolajevs terroristgrupp.  Bolsjevikpartiet
gav en specialkontrollant i uppdrag att närmare undersöka
Leningradfallet.  Dennes namn var N.I. Jesjov, medlem av partiets
centralkommitté och ordförande i dess kontrollkommission.

Två veckor efter rättegången mot Nikolajev stod Grigorij Sinovjev, Leo
Kamenjev och flera av deras kända kumpaner, däribland Bakajev, inför
en domstol i Leningrad, anklagade för delaktighet i mordet på Kirov.
Under hela rättegången uppträdde Sinovjev och Kamenjev enligt en i
förväg noggrant uppgjord plan.  De medgav ingenting utöver vad
sovjetregeringen själv kunnat fastställa genom sina undersökningar,
hycklade djup ånger och »bekände« att den politiska oppositionsrörelse
de varit invecklade i hade »skapat en atmosfär som befordrade
sovjetfientlig verksamhet«.  De uppgav sig vara ledare av en
»Moskvacentral« för politisk opposition, och de påtog sig »moraliskt
ansvar« för mordet på Kirov, då de stått i spetsen för den upproriska
politiska rörelse, ur vilken brottet hade framsprungit.  Men de
förnekade häftigt att de i förväg vetat något som helst om planen på
att mörda Kirov.

--- Jag är van att känna mig som ledare, förklarade Sinovjev, och det
    står utan vidare klart att jag borde ha vetat om allt.  Detta
    ruskiga mord har kastat ett sådant ödesdigert ljus över hela den
    föregående partifientliga kampen, att jag inser att partiet har
    fullkomligt rätt, när det talar om den gamla partifientliga
    sinovjevgruppens politiska ansvar för det begångna mordet.

Kamenjev spelade samma roll.

--- Jag måste säga att jag inte är feg till min natur, men jag räknade
    aldrig med att slåss med vapen i hand, sade han.  Jag har alltid
    väntat mig att det skulle uppstå en situation, då centralkommittén
    skulle se sig föranlåten att förhandla med oss, att den skulle gå
    oss till mötes och bereda plats för oss.

Finterna lyckades.  Domstolen kunde inte fastslå, att Sinovjev
{s. 245} och Kamenjev hade varit delaktiga i mordkomplotten mot
Kirov.  De befanns endast skyldiga till att ha bedrivit sovjetfientlig
upprorisk verksamhet.  I rättens utslag hette det:

»Rättegången har inte bragt i dagen några fakta, som kan läggas till
grund för att sätta Moskvacentralens medlemmars verksamhet i sådant
samband med mordet på kamrat S.M. Kirov den 1 december 1934, att de
kan sägas ha direkt befordrat denna skändliga förbrytelse, men däremot
har rätten till fullo fastslagit, att medlemmarna av den
kontrarevolutionära Moskvacentralen kände till den terroristiska
inställningen hos Leningradgruppen och uppmuntrade denna inställning.«

Sinovjev dömdes till tio års fängelse och Kamenjev till fem år för
konspirativ verksamhet.

Rättegången hade endast skrapat på ytan av sammansvärjningen.

Bland de många omständigheter, som Leningradprocessen inte lyckades
bringa i dagen, var följande de egendomligaste.

När Sinovjev och Kamenjev blev arresterade, var det fyra funktionärer
inom Sovjetunionens hemliga polis som förde dem till NKVD:s
högkvarter.  (NKVD är initialbeteckningen för Folkkommissariatet för
den allmänna säkerheten som detta år ersatte GPU.)  Dessa funktionärer
var chefen för NKVD:s hemliga politiska avdelning Moltjanov, chefen
för utryckningsavdelningen Pauker, biträdande chefen för
utryckningsavdelningen Volovitj och NKVD:s vice ordförande Bulanov.

Vid arresteringen av Sinovjev och Kamenjev bar sig de fyra
NKVD-funktionärerna högst underligt åt.  De inte bara underlät att
söka i de misstänktas bostäder efter bevismaterial, de tillät också
Sinovjev och Kamenjev att förstöra en mängd komprometterande papper.

Ännu anmärkningsvärdare var de fyra NKVD-funktionärernas levnadsdata.

Moltjanov och Bulanov var själva hemliga medlemmar av trotskisternas
och högerns konspirativa organisation.

Pauker och Volovitj var tyska agenter.

Dessa män hade särskilt utvalts för att verkställa arresteringen, och
den som utvalt dem var NKVD:s ordförande Henrich G. Jagoda.


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤¤¤) I denna översättning kallas Vitryssland för Bjeloryssland, och
bjelorysk betecknar det, som hör Vitryssland till.  Ordet »vitrysk«
användes däremot i denna översättning liktydigt med »vitgardistisk«.

------------------------------------------------------------------------

{s. 246}

ARTONDE KAPITLET

Mord i Kreml


Jagoda

I maj 1934, sex månader innan Sergej Kirov mördades, dog GPU:s
ordförande Vjatjeslav R. Mensjinskij i en hjärtattack efter att en
längre tid ha varit sjuk.  Hans plats intogs av GPU:s fyrtiotreårige
vice ordförande Henrich G. Jagoda, en kortvuxen, lugn man med
energiskt utseende, bakåtsluttande haka och små välvårdade mustascher.

Henrich Jagoda var i hemlighet medlem av högerns och trotskisternas
block.  År 1929 hade han som medlem av högeroppositionen gått med i
sammansvärjningen, inte för att han trodde på Bucharins eller
Trotskijs program, utan därför att han ansåg oppositionen vara
förutbestämd att komma till makten i Ryssland.  Han ville vara på den
segrande sidan.  Som han själv sade:

»Jag följde stridens gång med stor uppmärksamhet, ty jag hade på
förhand bestämt mig för att sluta mig till den part, som avgick med
segern i denna kamp.  När man började vidta undertryckningsåtgärder
mot trotskisterna, var frågan om vem som skulle avgå med segern ---
trotskisterna eller Sovjetunionens kommunistiska partis
centralkommitté --- ännu inte slutgiltigt avgjord.  Åtminstone tyckte
jag det.  När jag som vice ordförande i GPU hade att vidta
bestraffningsåtgärder, gjorde jag därför detta på ett sådant sätt, att
trotskisternas vrede inte skulle behöva riktas mot mig.  När jag sände
trotskister i förvisning, ordnade jag sådana förhållanden åt dem på
förvisningsorterna, att de hade möjlighet att fortsätta sin
verksamhet.«

Jagodas roll i sammansvärjningen var i början känd endast av de tre
förnämsta högerledarna Bucharin, Rykov och Tomskij.  När högerns och
trotskisternas block bildades år 1932, blev Jagodas roll känd för
Pjatakov och Krestinskij.

{s. 247}

Som vice ordförande i GPU hade Jagoda möjlighet att skydda
konspiratörerna mot upptäckt och häktning.  »Under flera år vidtog jag
alla åtgärder«, förklarade han sedermera, »för att säkra
organisationen, särskilt dess central, mot upptäckt«.  Han utnämnde
medlemmar av högerns och trotskisternas block till funktionärer inom
GPU.  På detta sätt blev flera agenter för utländska
underrättelseväsen i stånd att nästla in sig i Sovjetunionens hemliga
polis och under Jagodas beskydd utöva sin spionverksamhet för sina
respektive regeringar.  De tyska agenterna Pauker och Volovitj, som
Jagoda sände att arrestera Sinovjev och Kamenjev, hade utnämnts till
sina befattningar i GPU av Jagoda själv.  »Jag ansåg dem«, sade Jagoda
senare om de utländska spionerna, »vara en värdefull kraft för
förverkligandet av de konspirativa planerna, särskilt när det gällde
att upprätthålla förbindelse med utländska underrättelseväsen«.

År 1933 blev den trotskij-sinovjevska terroristcentralens främste
organisatör Ivan Smirnov helt oväntat arresterad av sovjetregeringens
män.  Jagoda kunde inte förhindra häktningen.  Under förevändning att
han skulle förhöra fången kom Jagoda till Smirnov i hans cell och
instruerade honom hur han skulle uppträda under rannsakningen.

Innan Kirov blev mördad år 1934 hade terroristen Leonid Nikolajev
blivit gripen av GPU-män i Leningrad.  De fann honom i besittning av
en revolver och en karta, som utvisade den väg Kirov dagligen
färdades.  När Jagoda fick meddelande om Nikolajevs häktning,
instruerade han biträdande GPU-chefen i Leningrad, Saporosjets, att
släppa terroristen utan vidare rannsakan.  Saporosjets var en av
Jagodas män.  Och han gjorde som han blivit tillsagd.

Några veckor senare blev Kirov mördad av Nikolajev.

Men mordet på Kirov var bara ett av de många mord, som förövades av
höger- och trotskistblocket med Henrich Jagodas direkta bistånd.

Bakom sitt lugna, kraftfulla yttre dolde Jagoda en omåttlig
ärelystnad, grymhet och bakslughet.  Allt eftersom höger- och
trotskistblockets hemliga operationer blev mer och mer beroende av
hans beskydd, började vice GPU-ordföranden betrakta sig som den
centrala figuren och dominerande personligheten i hela
sammansvärjningen.  Han drömde om att bli Rysslands Hitler.  Han läste
»Mein Kampf«.  »Den är värd att läsa«, anförtrodde han sin tillgivne
livtjänare och sekreterare Pavel {s. 248} Bulanov.  Vad som gjort
särskilt intryck på honom, sade han till Bulanov, var att Hitler hade
»avancerat från korpral till den man han var«.  Jagoda hade själv
börjat sin karriär som sergeant i ryska armén.

Jagoda hade sina egna idéer om vad slags regering som skulle upprättas
när Stalin väl var störtad.  Den skulle formas efter nazitysk modell,
talade han om för Bulanov.  Jagoda själv skulle bli »ledaren«, Rykov
skulle ersätta Stalin som sekreterare i ett ombildat parti, Tomskij
skulle bli chef för fackföreningarna, som skulle ställas under strikt
militär kontroll liksom de nazistiska arbetsbataljonerna, och
»filosofen« Bucharin skulle, enligt Jagodas ord, bli »doktor Göbbels«.

I fråga om Trotskij var Jagoda inte säker på om han skulle tillåta
honom återvända till Ryssland.  Det fick bero på omständigheterna.
Jagoda var emellertid inställd på att tills vidare dra nytta av
Trotskijs affärer med Tyskland och Japan.  Statskuppen, sade Jagoda,
måste inträffa samtidigt med att kriget mot Sovjetunionen bröt ut.

--- Alla medel måste tillgripas för att genomföra denna kupp ---
    väpnat uppror, provokation och t.o.m. gift, sade Jagoda till
    Bulanov.  Vissa tider måste man handla långsamt och ytterst
    försiktigt, andra tider återigen måste man handla snabbt och
    plötsligt.

Höger- och trotskistblockets beslut att tillgripa terrorismen som ett
politiskt vapen mot sovjetregimen hade Jagodas godkännande.  Beslutet
meddelades honom av J.S. Jenukidse, en förutvarande militär och
tjänsteman i Kreml, vilken var högerns förnämste organisatör av
terror.  Jagoda hade endast en invändning.  De terroristmetoder, som
konspiratörerna använde sig av, syntes honom för primitiva och
farliga.  Och han började tänka ut mera listiga medel för politiska
mord än de traditionella mordvapnen bomber, dolkar och kulor.

I början experimenterade Jagoda med gifter.  Han inrättade ett hemligt
laboratorium och satte några kemister att arbeta där.  Hans mål var
att finna ut en avlivningsmetod, som gjorde upptäckt omöjlig.  »Mord
under garanti« som han uttryckte det.

Men även gifter var för grova medel.  Inom kort hade Jagoda utvecklat
sin egen speciella mordteknik.  Han rekommenderade den för höger- och
trotskistblockets ledare som ett perfekt vapen.

--- Det är mycket enkelt, sade Jagoda.  En person blir sjuk på helt
    naturligt sätt eller har varit sjuk en tid.  Hans omgivning blir,
    vilket också är naturligt, van vid tanken att patienten kommer att
    antingen dö eller tillfriskna.  Den läkare, som behandlar honom,
    är inställd på att underlätta hans tillfrisknande eller också hans
    död.  Nåväl, allt det övriga blir en rent teknisk angelägenhet.

Det gällde bara att finna de rätta läkarna.


Mordet på Mensjinskij

Den förste läkare som Jagoda drog in i sin unika mordplan var doktor
Leo Levin, en medelålders korpulent, inställsam herre, som tyckte om
att skryta med sin likgiltighet för politiska ting.  Han var Jagodas
egen läkare.  Ännu viktigare var för Jagoda den omständigheten, att
doktor Levin var en framstående medlem av Kremls läkarstab.  Bland
hans obligatoriska patienter var flera framstående sovjetledare,
däribland Jagodas överordnade, GPU:s ordförande Vjatjeslav
Mensjinskij.

Jagoda började ge doktor Levin speciella ynnestbevis.  Han skickade
honom importerade viner, blommor till hans fru och diverse andra
gåvor.  Han ställde kostnadsfritt ett lantställe till doktorns
förfogande.  När doktor Levin reste utrikes, tillät Jagoda honom att
föra med sig hem de saker han inköpt i utlandet utan att betala den
obligatoriska tullen för dem.  Doktorn var smickrad och en smula
förbryllad över denna osedvanliga uppmärksamhet från den
inflytelserika patientens sida.

Jagoda hade snart lurat den omisstänksamme doktor Levin att ta emot en
mängd mutor och begå en del smärre förseelser mot sovjetlagarna.
Sedan gick Jagoda rakt på sak.  Han talade om för doktorn att en
hemlig oppositionsrörelse, där han själv var en av ledarna, snart
skulle komma till makten i Sovjetunionen.  De sammansvurna, sade
Jagoda, kunde göra sig god nytta av doktor Levins tjänster.  Vissa
sovjetledare, bland dem en del av doktor Levins patienter, måste röjas
ur vägen.

--- Kom ihåg, sade Jagoda till den förskräckte doktorn, att ni inte
    kan vägra lyda mej, inte komma undan mej.  När jag ger er mitt
    förtroende i den här saken, så har ni bara att uppskatta det och
    göra som jag säger.  Ni kan inte berätta det här för någon.  Ingen
    kommer att tro er.  Man kommer att tro mej och inte er.

Och han tillade:

--- Det är nu så gott att vi avslutar det här samtalet och ni {s. 250}
    tänker över saken hemma, så ska jag kalla på er om ett par dagar.

Doktor Levin skildrade sedermera sin reaktion inför Jagodas ord.  Han
förklarade:

»Jag torde inte behöva beskriva den psykiska verkan det hade, hur
ohyggligt det var att höra detta.  Jag skulle tro, att man förstår det
tillräckligt ändå.  Och sedan denna ändlösa själsliga vånda!  Och till
de övriga yttrade han: 'Ni torde veta vem som talar till er, vilken
institution jag står i spetsen för!'  Han upprepade gång på gång att
om jag vägrade göra vad han sade, skulle det bara bringa mig och min
familj i fördärvet.  Jag ansåg mig inte ha någon annan utväg än att
foga mig under honom.«

Doktor Levin hjälpte Jagoda att försäkra sig om bistånd av ännu en
läkare, som ofta behandlade Mensjinskij.  Det var doktor Ignatij
N. Kasakov, vars klart kätterska terapimetoder hade orsakat en del
hetsig polemik inom medicinska kretsar i Sovjetunionen i början av
1930-talet.

Doktor Kasakov gjorde anspråk på att ha upptäckt en nästan ofelbar kur
för en stor mängd sjukdomar genom ett speciellt förfaringssätt, som
han kallade »lysatoterapi«.  GPU-ordföranden Mensjinskij, som led av
angina pectoris och bronkial astma, hyste stort förtroende för
Kasakovs behandlingar och undergick dem regelbundet.

Om doktor Ignatij N. Kasakov skrev doktor Henry E. Sigerist, professor
i medicinsk historia vid John Hopkins-universitetet i Baltimore och
framstående amerikansk auktoritet på medicinsk historia, till denna
boks författare den 23 dec. 1943:

»Jag tillbringade en hel dag hos professor Ignatij N. Kasakov på hans
klinik år 1935.  Han var en storvuxen karl med yvig man och såg mera
ut som en artist, en operasångare, än en vetenskapsman.  När man
talade med honom, fick man intryck av att han var antingen ett geni
eller en bluffmakare.  Han påstod sig ha uppfunnit en ny
behandlingsmetod, som han kallade lysatoterapi, men han vägrade
avslöja hur han utarbetade de lysater, varmed han behandlade de mest
skilda slag av patienter.  Han motiverade sin vägran med metoden
skulle kunna bli misskrediterad om den blev vårdslöst eller okritiskt
använd av andra, innan den var till fullo prövad.  Sovjetunionens
hälsovårdsmyndigheter ställde sig mycket välvilliga och understödde på
allt sätt hans klinik- och laboratoriearbete på att pröva och utveckla
metoden.

{s. 251}

Professor Kasakov väntade mitt besök, och den dag jag kom hade han
inbjudit åtskilliga av sina förutvarande patienter för att demonstrera
dem för mig.  Det var rena cirkusen och gjorde ett mycket dåligt
intryck.  Jag hade ju sett mirakelkurer torgföras av kvacksalvare i
andra länder.  Några år senare var det klarlagt, att hans metod inte
dugde något till och att han var inte bara en bluffmakare utan en
förbrytare.«

På uppdrag av Jagoda sökte doktor Levin upp Kasakov och sade till
honom:

--- Mensjinskij är ett levande lik.  Ni bara förslösar er tid på
    honom.

Doktor Kasakov tittade förvånat på sin kollega.

--- Jag måste ha ett speciellt samtal med er, sade Levin.

--- Om vad då? frågade Kasakov.

--- Om Mensjinskijs hälsotillstånd.

Doktor Levin kom så småningom fram till själva saken.

--- Jag trodde ni var klokare än så.  Ni har ännu inte förstått mej,
    sade han till Kasakov.  Det förvånar mej att ni varit så nitisk i
    er behandling av Mensjinskij och att ni rentav har bättrat på hans
    hälsotillstånd.  Ni borde aldrig låta honom komma tillbaka till
    sitt arbete.

Och till doktor Kasakovs stegrade förvåning och förskräckelse
fortsatte Levin:

--- Ni måste inse att Mensjinskij faktiskt är ett lik och att ni genom
    att göra honom frisk igen ådrar er Jagodas vrede.  Mensjinskij
    står i vägen för Jagoda, och Jagoda är intresserad av att få honom
    undanröjd så fort som möjligt.  Jagoda är en man som inte ryggar
    tillbaka för någonting.

Han tillfogade:

--- Inte ett ord om det här till Mensjinskij!  Jag varskor er om, att
    om ni säger något till Mensjinskij så kommer Jagoda att förgöra
    er.  Ni kan inte undgå honom ens om ni gömmer er under jorden.

På eftermiddagen den 6 november 1933 fick doktor Kasakov en trängande
kallelse hem till Mensjinskij.  När doktorn kom fram till
GPU-ordförandens bostad, möttes han av en tung, kvävande lukt av
terpentin och målarfärg.  På ett par minuter fann han sig kippa efter
andan.  En av Mensjinskijs sekreterare upplyste honom om att huset
just hade blivit målat och att »ett speciellt ämne« hade blandats i
färgen »för att få den att {s. 252} torka fortare«.  Det var detta
»speciella ämne« som hade förorsakat den skarpa, genomträngande
lukten.

Doktor Kasakov gick upp i våningen.  Han fann Mensjinskij mycket illa
däran.  Hans bronkiala tillstånd hade i fruktansvärd grad förvärrats
genom dunsterna.  Han satt i en krampaktigt hopkrupen ställning,
svullen i ansiktet och på kroppen, nätt och jämnt i stånd att viska.
Kasakov lyssnade till hans andning.  Den var ansträngd och raspande
med onormalt lång utandning, kännetecknande för en allvarlig attack av
bronkial astma.  Doktor Kasakov gav honom omedelbart en injektion för
att lindra hans plågor.  Sedan slängde han upp alla fönster i rummet
och beordrade Mensjinskijs sekreterare att öppna alla dörrar och
fönster i hela huset.  Så småningom dog lukten bort.  Doktor Kasakov
stannade tills hans patient började känna sig bättre.  När attacken
var överstånden for han hem.

Han hade knappt hunnit in i sin bostad, förrän telefonen ringde.  Det
var från GPU:s högkvarter.  Han fick veta, att Henrich Jagoda önskade
träffa honom genast.  En bil var redan på väg för att hämta doktor
Kasakov till Jagodas kontor.

--- Nå, hur finner ni Mensjinskijs hälsotillstånd? var det första
    Jagoda yttrade, när han och Kasakov var ensamma på kontoret.  Den
    kortvuxne, prydlige, mörke vice GPU-ordföranden satt bakom sitt
    skrivbord och iakttog kallt doktor Kasakovs ansiktsuttryck.

Kasakov svarade, att på grund av de astmatiska anfallens plötsliga
återuppträdande var Mensjinskijs tillstånd allvarligt.

Jagoda satt tyst ett ögonblick.

--- Har ni talat med Levin?

--- Ja, det har jag, svarade Kasakov.

Jagoda reste sig helt tvärt från stolen och började gå fram och
tillbaka framför skrivbordet.  Så vände han sig plötsligt mot Kasakov
och utbrast ursinnigt:

--- Vad är det då ni fjantar på med?  Varför handlar ni inte?  Vem har
    bett er lägga er i andras affärer?

--- Vad är det ni önskar av mej? frågade doktor Kasakov.

--- Vem har bett er ge medicinsk hjälp åt Mensjinskij? sporde Jagoda.
    --- Ni besvärar er med honom till ingen nytta.  Hans liv är inte
    till gagn för någon.  Han är bara i vägen.  Jag befaller er att
    tillsammans med Levin utarbeta en behandlingsmetod, som gör det
    möjligt att snabbt göra slut på Mensjinskijs liv.

Och efter en paus tillade han:

{s. 253}

--- Jag varnar er, Kasakov!  Om ni gör något försök att trotsa mej, så
    kommer jag att finna medel att bli kvitt er.  Ni kan aldrig komma
    undan mej!

För doktor Kasakov var de dagar som följde fyllda av skräck, vånda och
mardrömmar.  Han gick liksom omtöcknad omkring i sitt arbete.  Skulle
han eller skulle han inte inrapportera till sovjetmyndighetena vad han
visste?  Med vem kunde han tala?  Hur kunde han vara säker på att inte
tala till en av Jagodas spioner?

Doktor Levin, som träffade honom ofta under denna tid, berättade för
honom om förekomsten av en vitt utbredd underjordisk sammansvärjning
mot sovjetregeringen.  Berömda, mäktiga statstjänstemän som Jagoda,
Rykov och Pjatakov var med i konspirationen, lysande skribenter och
filosofer som Karl Radek och Bucharin hade anslutit sig till den och
män inom armén stod i hemlighet bakom den.  Om han, Kasakov, gjorde
Jagoda en värdefull tjänst nu, så skulle denne komma ihåg det när han
kom till makten.  Det pågick ett hemligt krig inom Sovjetunionen, och
läkarna måste liksom andra människor välja sida.

Doktor Kasakov gav med sig.  Han sade till Levin, att han skulle göra
som Jagoda befallde.

Här har vi nu i doktor Kasakovs egna ord det förfaringssätt som han
och doktor Levin använde sig av för att mörda GPU-chefen Vjatjeslav
Mensjinskij:

»Jag träffade Levin och utarbetade tillsammans med honom en metod, som
bestod i följande.  Vi utnyttjade två grundläggande egenskaper hos
äggvita och äggviteämnen.  För det första äger äggvitans
hydrolysprodukter egenskapen att stegra medicinens verkan.  För det
andra ökar lysaterna organismens känslighet.  Det var dessa båda
egenskaper vi tog fasta på.  Och för det tredje utnyttjade vi
säregenheterna i Mensjinskijs organism, som kombination av bronkial
astma och angina pectoris.  Det är ett välkänt faktum, att vid
bronkial astma blir den parasympatiska delen av det vegetativa
nervsystemet överretad.  Vid fall av bronkial astma ordineras därför
ämnen, som verkar retande på den motsvarande, d.v.s. den sympatiska
delen och sköldkörteln.  Ett dylikt preparat är adrenalin.  Vid fall
av angina pectoris är det just den från den sympatiska gangliens
subjugularplexus utgående sympatiska sektorn som blir utsatt för
retning.  Det var den sluga beräkning vi utgick ifrån.

{s. 254}

Undan för undan koncentrerade vi oss på vissa preparat, medan andra
sköts åt sidan.  Vi måste använda en rad hjärtstimulanser ---
digitalis, adonis, atrophantus --- som stegrar hjärtverksamheten.  Vi
gav medicinen i följande ordning: först lysater, sedan ett uppehåll
därmed, och därefter hjärtstimulanser.  Följden av en dylik behandling
blev en grundlig försvagning...«

På kvällen den 10 maj 1934 dog Mensjinskij.

Den man som intog hans plats som chef för GPU var Henrich Jagoda.

--- Jag förnekar att jag leddes av personliga motiv, när jag
    förorsakade Mensjinskijs död, förklarade Jagoda sedermera.  Det
    var inte av privata bevekelsegrunder jag eftertraktade posten som
    chef för GPU, utan i vår konspirativa organisations intresse.


Mord under garanti

Höger- och trotskistblockets lista på dem som skulle mördas upptog
följande av de främsta sovjetledarna: Stalin, Vorosjilov, Kirov,
Mensjinskij, Molotov, Kujbysjev, Kaganovitj, Gorkij och Sjdanov.
Dessa män var väl garderade.  Sovjetregeringen hade lång och bitter
erfarenhet av terrorister och tog inga onödiga risker.  Jagoda visste
detta mycket väl.  När högerns terroristorganisatör Jenukidse
meddelade honom den trotskij-sinovjevska terroristcentralens beslut
att mörda Kirov, gjorde Jagoda invändningar i början.  Han beskrev det
själv sålunda:

»Jag uttryckte mina farhågor för att en direkt terroristhandling
skulle kunna röja inte bara mig själv, utan också hela
organisationen.  Jag påpekade för Jenukidse att det fanns en mindre
farlig metod och påminde honom om hur Mensjinskij bragts om livet med
hjälp av läkare.  Jenukidse svarade, att mordet på Kirov måste utföras
så som det planlagts, att trotskisterna och sinovjevisterna åtog sig
att själva klara av det och att vår uppgift var att se till så att det
inte lades några hinder i vägen.  Och beträffande den säkra metoden
att avliva med hjälp av läkare sade Jenukidse, att centralen med det
snaraste skulle diskutera frågan, vilken av parti- och
regeringsledarna som först skulle bringas om livet genom denna metod.«

En dag i slutet av augusti 1934 blev en ung medlem av den hemliga
högeroppositionen kallad till Jenukidses kontor i {s. 255} Kreml.
Hans namn var Benjamin A. Maximov.  År 1928 hade han som student
bevistat den speciella »marxistiska skola« som Bucharin då ledde i
Moskva.  Bucharin hade värvat honom för konspirationen.  Maximov var
en pigg och skrupelfri yngling och hade blivit sorgfälligt utbildad av
högerledarna.  Efter avlagd examen hade han innehaft diverse
sekreterarbefattningar.  Vid den tid, då han fick kallelsen till
Jenukidses kontor, var han privatsekreterare hos Valerian
V. Kujbysjev, som var ordförande i högsta ekonomiska rådet, ledamot av
kommunistpartiets politiska byrå samt Stalins intime vän och
medarbetare.

Jenukidse informerade Maximov om att »medan högern förut räknat med
att sovjetregeringen kunde bringas på fall genom organiserandet av
vissa mera sovjetfientliga befolkningslager, särskilt kulakerna, hade
läget nu förändrats, så att det nu var nödvändigt att tillgripa mera
aktiva metoder för att komma till makten«.  Han beskrev de
sammansvurnas nya taktik.  I samförstånd med trotskisterna, sade han,
hade högern nu beslutat att med terroristiska medel avlägsna ett antal
av sina politiska motståndare.  Detta skulle ske genom att »spoliera
ledarnas hälsa«.  Denna metod, sade Jenukidse, var »den lämpligaste,
emedan det utåt skulle synas som en olycklig utgång av ett
sjukdomsfall och högern därigenom ges möjlighet att hålla sin
terroristiska verksamhet hemlig«.

--- Förberedelser har redan vidtagits, fortsatte Jenukidse.  Han
    talade om för Maximov, att Jagoda stod bakom det hela och att de
    sammansvurna stod under hans beskydd.  Maximov skulle som
    Kujbysjevs sekreterare stå till förfogande vid avlivandet av
    högsta ekonomiska rådets sekreterare.  Kujbysjev led av en
    allvarlig hjärtåkomma, och de sammansvurna ämnade utnyttja denna
    omständighet.

Maximov blev bestört över denna anmodan och visade tecken till tvekan.

Några dagar senare blev Maximov på nytt kallad till Jenukidses kontor.
Medan man nu mera ingående diskuterade mordet på Kujbysjev, satt denna
gång en tredje man i ett hörn av rummet.  Han yttrade inte ett ord
under hela samtalet, men hans blotta närvaro förfelade inte sin verkan
på Maximov.  Mannen var Henrich Jagoda.

--- Vad som fordras av er, sade Jenukidse till Maximov är för det
    första att ni tillser, att Jagodas läkare fritt får {s. 256} komma
    och gå och inte hindras i sin tillsyn av patienten, och för det
    andra att ni i händelse av förvärrat sjukdomstillstånd eller
    attacker av något slag inte förhastar er med att tillkalla läkare,
    och om det skulle bli oundvikligt inte tillkallar någon annan än
    de läkare som behandlar honom.

Fram på hösten 1934 blev Kujbysjevs hälsotillstånd med ens starkt
försämrat.  Han hade svårare plågor och kunde inte arbeta mycket.

Doktor Levin beskrev sedermera de metoder, som han på uppdrag av
Jagoda tillämpade för att driva fram Kujbysjevs sjukdom:

»Den sårbara punkten i hans organism var hjärtat, och det var mot
detta vi riktade vår attack.  Vi visste att hans hjärta sedan lång tid
hade varit i dålig kondition.  Han led av en hjärtmuskelinflammation,
myokardit, och hade haft lätta attacker av angina pectoris.  I sådana
fall måste man skona hjärtat och undvika allt som kan verka
stimulerande på dess verksamhet, då det annars blir överansträngt och
undan för undan försvagat.  I Kujbysjevs fall använde vi
hjärtstimulerande medel utan avbrott en längre tid, ända tills han
företog sin resa till Centralasien.  Från augusti till i september
eller oktober 1934 fick han oupphörliga injektioner av speciella
endokrinextrakt och andra hjärtstimulerande medel.  Detta medförde att
attackerna av angina pectoris blev allt häftigare och återkom allt
oftare.«

Klockan 14 den 25 januari 1935 drabbades Kujbysjev av en svår
hjärtattack på sitt kontor i folkkommissarierådets hus i Moskva.
Maximov, som vid tillfället befann sig hos honom, hade av doktor Levin
i förväg fått veta att det rätta för Kujbysjev vid en dylik attack var
att lägga honom ner och hålla honom absolut stilla.  Maximov hade
instruerats att se till att Kujbysjev gjorde det rakt motsatta.  Han
övertalade den svårt sjuke mannen att gå hem.

Kujbysjev, som var spöklikt blek och förflyttade sig med yttersta
möda, lämnade sitt kontor.  Maximov ringde genast upp Jenukidse och
talade om vad som hänt.  Högerledaren tillsade Maximov att ta det
lugnt och inte tillkalla någon läkare.

Under svåra smärtor tog sig Kujbysjev fram till det hus där han
bodde.  Långsamt och ansatt av allt värre plågor klättrade han uppför
trapporna till sin bostad på tredje våningen.  Hans hembiträde mötte
honom i dörren, kastade en blick på honom {s. 257} och telefonerade
ögonblickligen till hans kontor, att han var i trängande behov av
läkarhjälp.

Men när läkarna anlände var Valerian Kujbysjev redan död.


»Historisk nödvändighet«

De mest brutala av alla de mord som begicks under Jagodas överinseende
var morden på Maxim Gorkij och hans son Maxim Pesjkov.

Gorkij var sextioåtta år gammal när han blev mördad.  Han var känd och
ärad över hela världen inte bara som Rysslands störste levande
författare, utan också som en av världens främsta humanister.  Han led
av tuberkulos och svagt hjärta.  Hans son Pesjkov hade ärvt en stark
mottaglighet för infektioner i andningsorganen.  Både Gorkij och hans
son var doktor Levins patienter.

Morden på Gorkij och hans son iscensattes av Jagoda efter ett
enhälligt beslut av höger- och trotskistblockets främsta ledare.  År
1934 meddelade Jagoda beslutet till doktor Levin och befallde honom
att verkställa det.

--- Gorkij är en man som står högsta ledningen mycket nära, sade
    Jagoda till Levin, en man som är mycket hängiven den politik som
    förs i landet, mycket hängiven Stalins person, en man som aldrig
    kommer att gå våra vägar.  Ni vet också vilken auktoritet hans ord
    har både här i landet och långt utöver dess gränser.  Ni vet
    vilket inflytande han har och hur mycken skada han kan vålla vår
    rörelse med sina ord.  Ni måste åta er det här, och ni kommer att
    skörda frukten därav när den nya regimen kommer till makten.

När doktor Levin visade oro inför detta uppdrag, fortsatte Jagoda:

--- Ni behöver inte bli så upprörd, utan ni bör förstå att det här är
    oundvikligt, att det är en historisk nödvändighet i ett historiskt
    ögonblick, ett revolutionärt stadium som vi måste passera, och ni
    måste passera det tillsammans med oss.  Ni kommer att få bevittna
    det, och ni måste hjälpa oss med de medel som står till ert
    förfogande.

Trots sin höga ålder var Gorkij hatad och fruktad av trotskisterna.
Den trotskistiske kuriren Sergej Bessonov berättade, att Trotskij så
tidigt som i juli 1934 hade sagt till honom:  »Gorkij är mycket intim
med Stalin.  Han spelar en utomordentligt stor roll när det gäller att
vinna sympatier för {s. 258} Sovjetunionen inom den demokratiska
världsopinionen och då särskilt i Västeuropa.  De intellektuella, som
förut stött oss, överger oss i stor utsträckning under inflytande av
Gorkij.  Därför har jag kommit till den slutsatsen, att Gorkij måste
röjas ur vägen.  Meddela Pjatakov i den mest kategoriska form, att
Gorkij till varje pris måste fysiskt tillintetgöras!«

De ryska fascistiska emigranterna och terroristerna, som samarbetade
med nazisterna, hade också uppfört Gorkij på listan över sovjetledare,
som de ämnade mörda.  Tidningen Sa Rossiju, organ för det fascistiska
»Förbundet för Rysslands pånyttfödelse«, som utkom i Belgrad i
Jugoslavien, förklarade den 1 november 1934:  »Kirov i Leningrad måste
röjas ur vägen.  Vi måste även röja undan Kossior och Postysjev i
södra Ryssland.  Bröder, fascister, om ni inte kan komma åt Stalin, så
döda Gorkij, döda poeten Demjan Bednyj, döda Kaganovitj!«

Jagodas motiv för att mörda Gorkijs son Maxim Pesjkov var inte enbart
politiska.  Före mordet yttrade Jagoda till en av konspiratörerna, att
Pesjkovs död skulle bli ett hårt slag för Gorkij och förvandla honom
till en »oförarglig gubbstrutt«.  Men när Jagoda år 1938 stod inför
rätta, anhöll han att få slippa offentligt redogöra för sina skäl att
få Pesjkov avlivad.  Han begärde att få avge denna förklaring inom
lyckta dörrar.  Domstolen beviljade denna hans begäran.  Ambassadör
Davies gav i sin bok »På uppdrag i Moskva« denna tänkbara förklaring
till mordet på Pesjkov:  »Ryktet vill påstå att Jagoda förgapat sig i
unge Pesjkovs vackra hustru...«

Pesjkov blev mördad före sin far.  Doktor Levin berättade efteråt:

»Hans organism hade tre svaga punkter, som vi mycket lätt kunde
utnyttja: hjärtats ytterst ömtåliga vaskulärsystem, de från fadern
ärvda andningsorganen, som visserligen inte var behäftade med
tuberkulos men dock mycket känsliga, samt slutligen det vegetativa
nervsystemet.  Även små kvantiteter vin inverkade menligt på hans
organism, men det oaktat drack han vin i stora mängder.«

Doktor Levin bearbetade metodiskt de svaga punkterna i Pesjkovs
organism.

I mitten av april 1934 drabbades Pesjkov av en allvarlig förkylning.
Den övergick i krupös lunginflammation.  Men när det såg ut som om han
skulle krya på sig igen, blev Jagoda rasande.

--- Fan ta dem! utbrast han.  De kan ta livet av friskt folk {s. 259}
    med sina behandlingar, men här kommer de ingen vart med en sjuk!

Men doktor Levins ansträngningar medförde dock till slut det önskade
resultatet.  Som han själv senare berättade:

»Patienten var ytterst försvagad, hjärtat var i ett bedrövligt
tillstånd, och nervsystemet spelar som bekant en oerhörd roll vid
infektionssjukdomar.  Han var alltigenom utpumpad och förslappad, och
sjukdomen tog en ytterst allvarlig vändning.

Sjukdomens vidare förlopp förvärrades därigenom att inga för hjärtat
välgörande mediciner kom till användning, utan endast sådana som
försvagade hjärtat.  Och slutligen avled han i lunginflammation den 11
maj.«

Maxim Gorkij mördades genom liknande metoder.  Hans under 1935
företagna täta resor bort från Moskva och utom räckhåll för doktor
Levin räddade för en tid hans liv.  Men i början av 1936 kom det
tillfälle, som doktor Levin hade väntat på.  Gorkij drabbades av en
svår influensa i Moskva.  Levin arbetade medvetet på att försämra hans
tillstånd och liksom i Pesjkovs fall tillstötte krupös
lunginflammation.  Och än en gång mördade doktor Levin en patient:

»I Alexej Maximovitj Gorkijs fall använde vi sådana mediciner, som inte
väcker några tvivel eller misstankar och som kunde brukas till att
stimulera hjärtverksamheten.  Bland sådana mediciner var kamfer,
koffein, kardiosol och digalen.  Vi har full rätt att använda dessa
mediciner för en rad hjärtsjukdomar.  Men i detta fall användes de i
förödande doser.  Sålunda fick han exempelvis upp till fyrtio
kamferinjektioner på tjugofyra timmar.  Denna dos var alltför stark
för honom.  Därtill två injektioner av digalen.  Plus fyra injektioner
av koffein.  Plus två injektioner av stryknin.«

Den 18 juni 1936 avled den store sovjetförfattaren.

------------------------------------------------------------------------

{s. 260}

NITTONDE KAPITLET

Avgörande dagar


Kriget drar västerut

År 1935 var planerandet av det förenade tysk-japanska angreppet mot
Sovjetunionen långt framskridet.  De japanska arméerna i Manchuriet
företog upprepade »provstötar« in över Sovjetunionens östgräns.  Det
tyska överkommandot låg i hemliga underhandlingar med fascistiska
polska militärkretsar för att få till stånd en mot Sovjetunionen
riktad militärallians.  De nazistiska femtekolonnerna stod i beredskap
i Baltikum och Balkanländerna, i Österrike och Tjeckoslovakien.
Reaktionära brittiska och franska diplomater uppmuntrade ivrigt
Hitlers löftesrika »Drang nach Osten«.

Efter överläggningar mellan franske premiärministern Pierre Laval och
brittiske utrikesministern John Simon meddelade de franska och
brittiska regeringarna den 3 februari sitt gemensamma beslut att
befria Nazityskland från vissa av Versaillesfredens
nedrustningsbestämmelser.

Den 17 februari kommenterade tidningen London Observer:

»Varför har Tokios diplomater just nu så brått i Warszawa och Berlin?
Moskva ger svaret.  Förhållandet mellan Tyskland, Polen och Japan blir
allt intimare för varje dag.  I nödfall kommer de att sluta en allians
mot Sovjetunionen.«

I förhoppning om att vapnen skulle komma att användas mot
Sovjetunionen understödde sovjetfientliga statsmän i Storbritannien
och Frankrike på allt sätt det nazistiska Tysklands upprustning.

Efter en folkomröstning, som föregicks av en våldsam nazistisk terror-
och propagandakampanj bland befolkningen, övergick Saarområdet med
dess viktiga kolgruvor den 1 mars från Frankrike till Nazityskland.

Den 16 mars försatte tredje rikets regering slutgiltigt
Versaillestraktaten ur kraft och meddelade de franska, brittiska,
{s. 261} polska och italienska sändebuden i Berlin det nazistiska
dekretet om återinförandet av allmän värnplikt i Tyskland.

Den 13 april tillkännagav Berlin sin avsikt att skapa en luftflotta av
tunga bombplan.

Den 18 juli, elva dagar efter det högermannen Stanley Baldwin blivit
brittisk premiärminister, offentliggjordes ett engelskt-tyskt
flottavtal.  Det nazistiska Tyskland tillerkändes rätten att bygga en
ny flotta och att »äga ett ubåtstonnage, som motsvarade det
sammanlagda ubåtstonnage som innehades av medlemmarna i det brittiska
samväldet«.  Avtalet tillkom efter en brevväxling mellan den
nazistiske utrikesministern Joachim von Ribbentrop och den nye
brittiske utrikesministern Samuel Hoare.

Den 3 november meddelade tidningen L'Echo de Paris, att en
överläggning hade ägt rum mellan den nazistiske bankchefen dr Hjalmar
Schacht, Bank of Englands direktör Montagu Norman och Banque de
Frances direktör M. Tannery.  Enligt den franska tidningen förklarade
Schacht vid denna sammankomst:

»Vi har inte för avsikt att ändra på våra västra gränser.  Förr eller
senare kommer Tyskland och Polen att dela Ukraina, men för ögonblicket
kan vi nöja oss med att göra vår styrka gällande i de baltiska
provinserna.«

Den 11 november visste New York-tidningen Herald Tribune att meddela:

»Premiärminister Laval, som tillika är utrikesminister, är stark
anhängare av en överenskommelse mellan den franska tredje republiken
och det nazistiska tredje riket, och han uppges vara villig att låta
pakten mellan Frankrike och Sovjetunionen, vilken har undertecknats
men inte blivit ratificerad av det franska parlamentet, förfalla till
förmån för en överenskommelse, vari Hitlerregimen garanterar
Frankrikes östgräns mot att i gengäld få fullständig handlingsfrihet i
Memelområdet och Ukraina.«

Inför det växande krigshotet krävde sovjetregeringen gång på gång
gemensam aktion av alla de länder som hotades av den fascistiska
aggressionen.  Gång på gång yrkade Sovjetunionens utrikeskommissarie
Maxim Litvinov inom Nationernas förbund och i Europas huvudstäder på
kollektiv säkerhet och allianser mellan de icke aggressiva
nationerna.  Den 2 maj 1935 undertecknade sovjetregeringen en
överenskommelse om ömsesidigt bistånd med franska regeringen och den
16 maj ett liknande avtal med tjeckoslovakiska regeringen.

{s. 262}

--- Kriget måste för alla framstå som den överhängande faran för
    morgondagen, sade Litvinov i Nationerans förbund.  Den
    fredsorganisation, för vilken hittills så litet har gjorts, måste
    ställas emot den så ytterst aktiva krigsorganisationen.

I oktober 1935 ryckte Mussolinis italienska fascistarméer med Pierre
Lavals och Samuel Hoares diplomatiska välsignelse in i Etiopien.

Det andra världskriget, som hade börjat när Japan överföll Manchuriet
1931, var på väg västerut.

Trotskij instruerade sina anhängare inom Ryssland att på allt sätt
söka stjälpa sovjetregeringens försök att skapa kollektiv säkerhet.  I
början av 1935 mottog Christian Rakovskij, trotskisten och
Japanagenten som varit sovjetambassadör i London och Paris, i Moskva
att brev från Trotskij, vari framhävdes nödvändigheten av att
»internationellt isolera Sovjetunionen«.  Vid förhandlingar med
främmande länder, skrev Trotskij, måste de ryska konspiratörerna räkna
med de olika politiska element de fick att göra med.  Gällde det
»utländska vänsterelement« var det nödvändigt att »spela på deras
pacifistiska känslor«.  Gällde det »utländska högerelement« ställde
sig saken enklare.  »Dessas inställning mot Sovjetunionen är
fullkomligt klar och avgjord«, förklarade Trotskij.  »Med dem kan vi
tala rent ut.«

I maj 1935 kom en fransk delegation till Moskva för att diskutera
pakten mellan Frankrike och Sovjetunionen.  Med delegationen följde
även Emile Buré, den inflytelserika parisiska högertidningen L'Ordres
redaktör, som Rakovskij stått på god fot med när han var sändebud i
Paris.  Rakovskij sökte upp Buré på Hotell Metropol i Moskva.  Han
sade till Buré, att pakten mellan Frankrike och Sovjetunionen innebar
stora faror och lätt kunde leda till »ett preventivkrig från Tysklands
sida«.  Han tillade att detta inte bara var hans egen åsikt, utan att
den delades av ett stort antal högre diplomater och andra ämbetsmän i
Sovjetunionen.  Men till Rakovskijs förtret förklarade Buré att han
orubbligt satte sig emot all försonlighetspolitik gentemot det
nazistiska Tyskland.

--- Frankrike, sade han till Rakovskij, kan inte förbli isolerat inför
    den växande militariseringen av Tyskland.  Angriparen måste
    beläggas med tvångströja, det är enda sättet att sätta stopp för
    kriget.

Men män som Buré hade tyvärr inte det avgörande inflytan- {s. 263} det
över Frankrikes utrikespolitik.  I spetsen för den franska
delegationen till Moskva stod Pierre Laval.

Och inom Sovjetunionen hade den hemliga fascistiska förtruppen redan
satt i gång med en storoffensiv mot Röda arméns krigspotential.  I
förbund med tyska och japanska agenter hade högerns och trotskisternas
block startat sin omsorgsfullt planlagda, systematiska kampanj mot
Sovjetunionens industri, transportväsen och jordbruk.  Syftemålet var
att som förberedelse för det kommande kriget underminera
Sovjetunionens försvarssystem.

Den allomfattande sabotagekampanjen fördes under den trotskistiske
vicekommissariens för den tunga industrin Pjatakovs sakkunniga
överinseende.

--- Terror är en drastisk metod, sade Pjatakov på ett hemligt möte med
    högermedlemmar och trotskister i Moskva, men den är långtifrån
    tillräcklig.  Det är nödvändigt att underminera det som
    sovjetmakten har uppnått, underminera den Stalinska ledningens
    anseende och desorganisera det ekonomiska livet.  Vi måste på det
    kraftfullaste stegra vår aktivitet.  Vi måste handla med yttersta
    beslutsamhet.  Vi måste handla energiskt och ihärdigt och inte
    låta någonting hejda oss.  Alla medel är användbara och
    berättigade --- detta är Trotskijs direktiv, som den trotskistiska
    centralen håller sig till.

På hösten 1935 hade sabotagegruppernas verksamhet på strategiskt
viktiga punkter runt Sovjetunionen stegrats i en samfälld framstöt.
Vid den nya tunga industrierna i Ural, vid kolgruvorna i Donbass och
Kusbass, vid järnvägarna, kraftverken och nybyggena riktade de
trotskistiska sabotörerna under Pjatakovs ledning samtidiga och
kraftiga slag mot livsviktiga grenar av Sovjetunionens produktion.
Liknande skadegörarverksamhet, ledd av Bucharin och andra högerledare,
pågick vid kollektivbruken, vid de kooperativa företagen samt i de
statliga handels- och finansinstitutionerna.  Tyska och japanska
underrättelseagenter dirigerade ett flertal avsnitt av
sabotagekampanjen.

Här är några av de sabotageoperationer, som utfördes av tyska och
japanska agenter, högermedlemmar och trotskister, sådana de sedermera
skildrats av sabotörerna själva.

Ivan Knjasev, trotskist och japansk agent, funktionär vid
Uraljärnvägarna:

»Beträffande skadegörelse- och förstörelseverksamheten vid järnvägarna
och arrangerandet av järnvägsolyckor, så följde {s. 264} jag i full
utsträckning instruktionerna, alldenstund det japanska militära
underrättelseväsendets instruktioner i denna sak till fullo
överensstämde med de instruktioner som jag något tidigare erhållit
från den trotskistiska organisationen.

Den 27 oktober inträffade en olycka med ett militärtåg vid Sjumicha
till följd av vår verksamhet.  Tåget kom med full fart, mellan 40 och
50 kilometer i timmen, körande in på ett spår, där det stod ett
malmtåg.  Tjugonio rödarmister dödades och ytterligare tjugonio blev
skadade.  Tretton eller femton dylika olyckor var arrangerade av oss.

Det japanska underrättelseväsendet framhöll med särskild skärpa
nödvändigheten av att i händelse av krig använda sig av
bakteriologiska medel för att kunna infektera militärtåg,
marketenterier och förbandsställen med de farligaste bakterier.«

Leonid Serebrjanikov, trotskist och ställföreträdande chef för
järnvägsförvaltningen:

»Vi satte oss synnerligen konkreta uppgifter före: att framkalla
avbrott i godstrafiken, att reducera antalet vagnslaster per dag genom
att öka antalet tomvagnar i trafik, att förhindra en höjning av de
synnerligen låga fraktnormerna för vagnar och lokomotiv, att se till
så lokomotivens kapacitet inte blev helt utnyttjad o.s.v.

...På anmodan av Pjatakov kom Livsjits (en trotskist och japansk
agent) för att träffa mig på centrala biltrafikförvaltningen.  Han var
direktör för sydbanan.  Han upplyste mig om att han vid sydbanan hade
en assistent, Sorin, som skulle kunna sätta i gång med dylik
verksamhet.  Livsjits och jag diskuterade saken och kom överens om att
förutom att skapa oreda och kaos vid järnvägarna såväl i centrum som
ute i landsorten, var det också nödvändigt att skapa möjlighet att
under de första mobiliseringsdagarna blockera de viktigaste
järnvägsknutarna medelst sådana trafikstockningar, att hela
transportsystemet kom i olag.«

Aleksej Sjestov, trotskist och naziagent, styrelseledamot i Fjärran
Österns och Sibiriens koltrust:

»Vid Prokopjevekgruvorna tillämpades ett system med uppsättning, men
utan igenfyllning av exploaterade orter.  Till följd därav gick över
50 procent av kolet till spillo mot normalt 15--20 procent.  En annan
följd därav var att vi hade omkring sextio underjordiska bränder i
Prokopjevekgruvorna fram till slutet av 1935.

{s. 265}

Fördjupandet av schakten påbörjades vid otjänlig tidpunkt, särskilt
vid Molotovgruvan, en hundra meter tjock flöts fick med avsikt ligga
orörd alltsedan 1933 i Koksovajagruvan och även fördjupandet av
Menechjagruvan igångsattes vid orätt tidpunkt.  Vid installationen av
utrustning, av underjordiska kraftstationer och annat maskineri
utfördes förstörelsearbete i stor skala.«

Stanislav Ratajtjak, trotskist och naziagent, chef för den kemiska
industrins centralförvaltning:

»Enligt mina direktiv arrangerades tre större fabriksolyckor i
Gorlovka, vid Nevskijfabrikerna och vid de kombinerade kemiska
fabrikerna i Voskressensk.«

Jakob Drobnis, trotskist, vicedirektör för Kemerovoverken:

»Sedan slutet av juli 1934 hade jag att svara för all skadegörelse-
och förstörelseverksamhet i hela Kusbass.  Under hela 1933 bodde jag i
Centralasien och flyttade därifrån i maj 1934, då trotskistcentralen
beslutade överföra mig till Västsibirien.  Detta lät sig mycket väl
göra, då Pjatakov var i den ställningen att han kunde förflytta mig
från den ena industrin till den andra.

En av uppgifterna i skadegörarplanen var att slösa bort de investerade
medlen på företag av mindre betydelse.  En annan var att försena
byggnadsarbetena, så att viktiga industriföretag inte kunde komma i
gång på den av regeringen utsatta tiden.

Vid distriktets kraftverk ordnades så, att gruvorna därifrån kunde
fyllas med vatten, om order därom gavs eller om det befanns tjänligt
för skadegörarverksamheten.  Dessutom levererade vi kol, som var
otjänligt till bränsle och förorsakade explosioner.  Allt detta
gjordes fullt medvetet och många arbetare blev svårt skadade.«

Michail Tjernov, medlem av högern, agent för tyska militära regeringen:

»Det tyska underrättelseväsendet fäste särskilt stor vikt vid
organiserandet av skadegörelse inom hästuppfödningen för att minska
Röda arméns tillgång på hästar.  Vad beträffar utsädet, gick vi in för
att trassla till leveranserna därav, blanda ut de olika sorterna och
på så vis försämra skörderesultatet i landet.

I fråga om boskapsuppfödningen organiserade vi nedslaktning av
avelsdjuren samt ökade kreatursdödligheten genom att {s. 266}
inskränka på fodertillgången och särskilt genom att på artificiell väg
infektera boskapen med olika slags bakterier.

I syfte att framkalla stor boskapsdödlighet i Östsibirien instruerade
jag chefen för veterinäranstalten, Ginsburg, som var medlem av
högerorganisationen, att inte sända dit något serum mot mjältbrand.
När det år 1936 utbröt mjältbrand i Östsibirien, fanns där inget serum
tillgängligt.  Jag kan inte säga exakt hur många hästar som därigenom
fick sätta livet till, men säkert var det inte mindre än 25.000.«

Vasilij Sjarangovitj, medlem av högern, polsk hemlig agent,
sekreterare i det bjeloryska kommunistpartiets centralkommitté:

»Det var huvudsakligen på jordbrukets område jag engagerade mig i
sabotageverksamhet.  År 1932 åstadkom vi, och inte minst jag
personligen, stor skadegörelse på detta område.  Först och främst
genom att hålla tillbaka kollektiviseringen.

Vidare arbetade vi på att förrycka planerna för spannmålsleveranserna
till staten.  Vi gick in för att sprida svinpest, vilket medförde stor
dödlighet bland svinen, och detta åstadkoms genom att utnyttja
svinvaccineringen i skadegörarsyfte.

År 1936 förorsakade vi att hästarna i Bjeloryssland(¤¤¤) i stor
utsträckning blev angripna av anemi.  Detta skedde fullt avsiktligt,
då hästarna i Bjeloryssland spelar en betydande roll för försvaret.
Vi tog sikte på att förstöra denna viktiga del av utrustningen ifall
det skulle bli nödvändigt i förbindelse med kriget.

Så vitt jag kan minnas dog 30.000 hästar genom dessa våra åtgöranden.«


Ett brev från Trotskij

I slutet av 1935, när krigshotet blev alltmer överhängande, kom en
speciell kurir till Karl Radek i Moskva med ett länge väntat brev från
Trotskij.  Det var avsänt från Norge.

Trotskij hade i juni 1935 av den franska folkfrontsregeringen blivit
utvisad från franskt område.  Han begav sig till Norge, där han slog
upp sitt tredje exilhögkvarter i en avsides, bevakad byggnad utanför
Oslo.  Det norska arbetarpartiet, som brutit med Komintern, var vid
denna tid en mäktig politisk faktor i Norge och hjälpte Trotskij att
komma in i landet.  Trotskijs egna anhängare i Norge förde en våldsam
propaganda mot Sovjetunionen.  På yttersta högerflygeln i {s. 267}
norsk politik stod vid denna tid den antikommunistiska Nasjonal
Samling, som med förutvarande krigsministern major Vidkun Quisling i
spetsen bedrev en liknande hätsk sovjetfientlig agitation.

Major Vidkun Quisling hade en gång tjänstgjort som norsk
militärattaché i Leningrad.  Åren 1922--1923 sändes han i
»diplomatiskt« uppdrag till Ukraina och Krim.  Han gifte sig med en
dam ur ryska vitgardistkretsar.  När den brittiska regeringen år 1927
bröt förbindelserna med Sovjetunionen fick major Quisling, som då var
norsk legationssekreterare i Moskva, uppdraget att bevaka de brittiska
intressena i Ryssland.  För sina tjänster vid denna tid blev Quisling
sedermera utnämnd till brittisk hederskommendör.

År 1930 vägrade sovjetregeringen att låta Quisling komma tillbaka till
Sovjetunionen på grund av att han bedrivit kontrarevolutionär
verksamhet i landet.

Sedan det sålunda satts stopp för Quislings »diplomatiska« verksamhet
i Sovjetunionen, började han organisera en pseudoradikal grupp i
Norge, vilken snart blev öppet fascistisk.  Inom kort var Quisling
själv hemlig agent för det tyska militära underrättelseväsendet och
ledare för Norges femte kolonn, i vilken trotskisterna ingick som en
viktig beståndsdel.

I Norge, liksom i varje annat land där trotskistiska celler bildats,
svävade många av dessas lokala medlemmar i okunnighet om de hemliga
föreningsbanden mellan den trotskistiska ledningen och axelmakternas
underrättelseväsen.  Ända till slutet lyckades Trotskij dra till sig
en hel del »världsrevolutionärer«, som trodde att han drev en
självständig politik.  Dessa individer var Trotskij till synnerlig
nytta både som sovjetfientliga propagandister och organisatörer och
som försvarare av trotskismen.

Det var med stora förväntningar Radek öppnade och började läsa brevet
från Trotskij.  På åtta sidor fint engelskt papper redogjorde Trotskij
för detaljerna i det hemliga avtal, som han nu äntligen stod färdig
att ingå med Tysklands och Japans regeringar.

Efter att inledningsvis ha understrukit »den tyska fascismens seger«
och det hotande »internationella kriget« kom brevet fram till sitt
huvudtema:

»Det finns två tänkbara sätt för oss att komma till makten.  Det ena
är att vi griper makten före ett krig, det andra att vi gör det under
kriget.

{s. 268}

Vi måste nu medge, att frågan om maktövertagandet kan bli till en
praktisk uppgift för blocket endast som en följd av Sovjetunionens
nederlag i ett krig.  Det är vad blocket energiskt måste inrikta sig
på.«

Från och med nu, skrev Trotskij, måste »trotskisternas
förstörelseverksamhet i krigsindustrierna« bedrivas under direkt
»överinseende av de tyska och japanska överkommandona«.  Trotskisterna
fick inte gripa sig an några »praktiska uppgifter« utan att först ha
försäkrat sig om sina tyska och japanska bundsförvanters medgivande.

För att tillförsäkra sig Tysklands och Japans fulla stöd, »varförutan
det vore absurt att tro att vi skulle kunna komma till makten«, måste
högerns och trotskisternas block bereda sig på att gå med på betydande
eftergifter.  Trotskij nämnde dem:

»Tyskland behöver råvaror, livsmedel och avsättningsmarknader.  Vi
måste gå med på att det får ta del i utvinningen av malm, mangan,
guld, olja och apatit, samt att för en viss tid förse det med
livsmedel och fettämnen till priser som ligger under världsmarknadens.

Vi måste låta japanerna överta oljan på Sachalin och åta oss att förse
dem med olja i händelse av ett krig mot Amerika.  Vi måste också låta
dem exploatera guldfält.

Vi måste gå med på tyskarnas begäran att vi inte motsätter oss att de
lägger beslag på Donau- och Balkanländerna, och inte heller får vi
motsätta oss att japanerna ockuperar Kina.  Och vi får oundvikligen
lov att gå med på landavträdelser.  Vi får lov att överlåta
Pomorjeprovinsen och Amurlandet åt Japan och Ukraina åt Tyskland.«

Trotskijs brev gav sedan en bild av vad slags rysk regim som skulle
upprättas sedan sovjetregeringen störtats:

»Vi måste inse, att utan att i viss mån bringa Sovjetunionens sociala
struktur i linje med de kapitalistiska staternas, kommer blockets
regering inte att kunna hålla sig kvar vid makten.

Genom att tyskar och japaner får investera kapital i Sovjetunionen
kommer det att uppstå betydande kapitalistiska intressen inom landet.
Dessa kommer att dra till sig de skikt av lantbefolkningen, som ännu
lever i en kapitalistisk tankevärld och är missnöjda med
kollektivbruken.  Tyskarna och japanerna kommer att kräva, att vi
skapar en annan atmosfär på landsbygden, och vi torde därför nödgas
göra {s. 269} eftergifter och tillåta upplösning av kollektivbruken
eller helt enkelt dra in dem.«

Såväl politiskt som territoriellt och ekonomiskt skulle det bli
drastiska förändringar i det nya Ryssland:

»Det kan inte bli tal om något slags demokrati.  Arbetarklassen har
genomlevat arton år av revolution och fått en väldig aptit, och denna
arbetarklass skall delvis sändas tillbaka till privatägda fabriker,
som under de svåraste betingelser måste konkurrera med utländskt
kapital.  Detta betyder att arbetarklassens levnadsstandard drastiskt
måste skäras ner.  På landsbygden kommer de fattiga och medelstora
böndernas kamp mot kulakerna att blossa upp igen.  Och för att kunna
behålla makten måste vi ha en stark regering som vid maktutövningen
inte tar hänsyn till formaliteter.«

Trotskijs brev slutade:

»Vi måste gå med på allting, men bara vi klarar livhanken och håller
oss kvar vid makten, så kommer dessa båda länder --- Tyskland och
Japan --- att genom sin seger, genom sina rov och profiter komma i
konflikt med andra, och detta kommer att leda till en ny utveckling
för oss, för vår revansch!«

Radek läste Trotskijs brev med blandade känslor.

--- Sedan jag läst dessa direktiv, sade han efteråt, tänkte jag över
    dem på natten, och det stod klart för mig att ehuru direktiven
    innehöll alla de argument, som tidigare presenterats, så hade
    dessa argument nu utvecklats därhän att det som Trotskij föreslog
    gick över alla rimliga gränser.  Vi upphörde helt och hållet att
    vara herrar över våra egna handlingar.

Morgonen därpå visade Radek upp Trotskijs brev för Pjatakov.

--- Det är nödvändigt att på ett eller annat sätt få komma till tals
    med Trotskij, sade Pjatakov.  Själv stod han i begrepp att lämna
    Sovjetunionen i officiella ärenden och skulle stanna några dagar i
    Berlin.  Radek skulle sända ett ilmeddelande till Trotskij om
    Pjatakovs resa och be honom att så fort som möjligt träda i
    förbindelse med Pjatakov i Berlin.


En flygtur till Oslo

Pjatakov kom till Berlin den 10 december 1935.  Radeks meddelande till
Trotskij hade gått före honom och en kurir väntade på att få träffa
honom, så snart han anlände till den nazistiska huvudstaden.  Kuriren
var Dmitrij Buchartsev, en trotskist som {s. 270} var Izvestijas
korrespondent i Berlin.  Buchartsev meddelade Pjatakov, att en man vid
namn Stirner skulle lämna honom besked från Trotskij.  Stirner,
förklarade kuriren, var »Trotskijs man« i Berlin.

Stirner var annars en pseudonym för Trotskijs »sekreterare«, den
internationelle spionen Karl Reich, alias Johanson.

Pjatakov följde med Buchartsev in på en av gångarna i Tiergarten, där
en man väntade på dem.  Det var »Stirner«.  Han räckte Pjatakov en
brevlapp från Trotskij.  Den lydde: »J.L. (Pjatakovs initialer), du
kan heltlita på överbringaren av detta papper.«

Lika korthugget som lappen han lämnat meddelade Stirner, att Trotskij
var mycket angelägen om att få träffa Pjatakov och hade gett honom i
uppdrag att vidta de nödiga åtgärderna härför.  Hade Pjatakov
möjlighet att fara med ett flygplan till Oslo?

Pjatakov insåg till fullo den risk för avslöjande som var förbunden
med en dylik färd.  Han hade emellertid bestämt sig för att till varje
pris få tala med Trotskij.  Och han förklarade sig villig att ta flyg.
Stirner bad honom infinna sig på Tempelhofs flygfält morgonen därpå.
När Pjatakov frågade efter pass, svarade Stirner:

--- Oroa er inte!  Jag ska klara den saken.  Jag har förbindelser i
    Berlin.

På utsatt tid på morgonen var Pjatakov ute vid Tempelhof.  Stirner
väntade på honom vid infarten.  Han gav Pjatakov ett tecken att följa
honom.  Medan de gick utåt flygfältet visade han Pjatakov det pass som
ställts i ordning åt honom.  Det var utfärdat av det nazistiska
Tysklands regering.

På flygfältet stod ett flygplan startklart och väntade på dem.

På eftermiddagen gick planet ner på ett landningsfält i närheten av
Oslo.  En bil stod där och väntade på Pjatakov och Stirner.  Efter en
halvtimmes körning nådde de en lantlig förort till Oslo.  Bilen
stannade utanför ett litet hus.

Inne i huset satt Trotskij och väntade på att få ta emot sin gamle
vän.

De förgrämda åren av landsflykt hade förändrat den man, som Pjatakov
betraktade som sin ledare.  Trotskij såg äldre ut än de några och
femtio han var.  Hans hår och skägg hade grånat.  Han gick
framåtlutad.  Bakom pincenén glänste hans ögon med en nästan vansinnig
intensitet.

Man spillde inte många ord på hälsningar.  På Trotskijs order {s. 271}
blev han och Pjatakov lämnade ensam i huset.  Det samtal som följde
varade i två timmar.

Pjatakov började med att avge en rapport om förhållandena i Ryssland.
Trotskij avbröt honom ideligen med skarpa, sarkastiska anmärkningar.

--- Du kan då aldrig ta dej loss från Stalins navelsträng! utbrast
    han.  Du tar ju Stalins uppbygge för socialistiskt uppbygge.  Han
    beskyllde Pjatakov och sina övriga ryska anhängare för att prata
    för mycket och uträtta för litet.  Det är klart, sade han retligt,
    att ni därborta slösar för mycken tid på att diskutera
    internationella problem.  Ni borde hellre ägna er åt era egna
    affärer, som ligger så illa till.  Och vad beträffar de
    internationella frågorna, så känner jag till dem bättre än vad ni
    gör.

Trotskij upprepade sin åsikt, att sammanbrottet för Stalins stat var
oundvikligt.  Fascismen skulle inte så länge tolerera sovjetmaktens
utveckling.

Trotskisterna i Ryssland hade att välja på att endera »förgås i den
Stalinska statens ruiner« eller också att samla sig till en yttersta
kraftansträngning för att störta Stalinregimen.  De fick inte tveka
att acceptera de tyska och japanska överkommandonas ledning och
bistånd i denna avgörande kamp.  Ingenting kan hindra att det blir en
militär uppgörelse mellan Sovjetunionen och fascistmakterna, fortsatte
Trotskij, inte någon gång i avlägsen framtid, utan snart, mycket
snart.

--- Tidpunkten för krigsutbrottet är redan fastställd, sade han.  Det
    blir 1937.

Det stod klart för Pjatakov, att denna uppgift inte var något som
Trotskij hade hittat på.  Trotskij avslöjade nu för honom att han
sedan någon tid »fört ganska ingående förhandlingar med tyska
nationalsocialistiska partiets vice ordförande Hess«.

Som resultat av dessa förhandlingar med Adolf Hitlers ställföreträdare
hade Trotskij nu ingått ett avtal, »ett absolut oåterkalleligt avtal«
med tredje rikets regering.  Nazisterna var beredda att hjälpa
trotskisterna till makten i Sovjetunionen.

--- Det behöver ju inte sägas, sade Trotskij till Pjatakov, att det
    inte är av någon särskild kärlek till trotskisterna de intar en
    sådan gynnsam hållning.  Den kommer sig rätt och slätt av deras
    reella intressen och vad vi har lovat att göra för dem, om vi
    kommer till makten.

Det avtal som Trotskij hade ingått med nazisterna, var kon- {s. 272}
kretiserat i fem punkter.  I gengäld för att Tyskland hjälpte
trotskisterna till makten i Ryssland hade Trotskij åtagit sig:

1) att garantera en tillmötesgående attityd gentemot den tyska
   regeringen och vid behov samarbeta med den i de viktigaste
   internationella frågorna,

2) att gå med på territoriella eftergifter (Ukraina),

3) att tillåta tyska industrimagnater att i form av koncessioner
   (eller i någon annan form) exploatera sådana företag i
   Sovjetunionen, som är av betydelse som komplement till den tyska
   ekonomin (järnmalm, mangan, olja, guld, trävaror o.s.v.),

4) att skapa gynnsamma villkor för tyska privatföretags verksamhet
   inom Sovjetunionen,

5) att i händelse av krig utveckla en omfattande sabotageverksamhet
   vid krigsindustriella företag och vid fronten.  Denna
   sabotageverksamhet skulle ledas av Trotskij i samförstånd med den
   tyska generalstaben.

Som Trotskijs främste företrädare i Ryssland ansåg Pjatakov att det
skulle bli svårt att förklara hans oreserverade samröre med nazisterna
för gemene man inom höger- och trotskistblocket.

--- Programfrågor får inte läggas fram för blockets gemene man i hela
    sin vidd, förklarade Trotskij otåligt.  Det skulle bara skrämma
    upp dem.  Organisationen i sin helhet skulle inte få veta
    någonting om det detaljerade avtal som ingåtts med
    fascistmakterna.

--- Det är varken möjligt eller rådligt att låta det bli känt, sade
    han, eller att ens meddela det till något större antal av de
    våra.  Endast en liten begränsad grupp kan för närvarande
    informeras därom.

Trotskij fortsatte med att framhålla hur brådskande det var:

--- Det är fråga om en jämförelsevis kort tidrymd.  Om vi försitter
    tillfället så uppstår faran, dels att trotskismen blir
    fullständigt förintad inom landet, dels att detta missfoster till
    Stalinstat blir bestående i årtionden med stöd av vissa ekonomiska
    framgångar och framför allt av de nya, unga kadrer, som vuxit upp
    och fostrats till att betrakta denna stat som självklar, som en
    socialistisk sovjetstat, och inte kan tänka sig något annat.  Vår
    uppgift är att revoltera mot denna stat.

--- Det var en tid, avslutade han när tiden för Pjatakovs avresa
    nalkades, då vi socialdemokrater allmänt betraktade kapitalismens
    utveckling som en progressiv och positiv före- {s. 273} teelse.
    Men inte desto mindre tog vi till vår uppgift att organisera
    kampen mot kapitalismen, att fostra fram dess dödgrävare.  Och på
    samma sätt bör vi nu gå i Stalinstatens tjänst, inte för att
    hjälpa till med att bygga upp denna stat, utan för att gräva dess
    grav.  Däri består vår uppgift.

När de två timmarna var till ända, lämnade Pjatakov Trotskij i det
lilla huset utanför Oslo och återvände till Berlin så som han kommit
--- i ett privat flygplan och med nazistpass.


Sista chansen

Det andra världskriget, som enligt Trotskijs förutsägelse skulle
riktas mot Sovjetunionen 1937, hade redan nått Europa.  Efter
Mussolinis invasion i Etiopien hade händelserna utvecklats snabbt.  I
juni 1936 militariserade Hitler Rhenlandet.  I juli slog fascisterna
till i Spanien med en officerskupp mot den republikanska regeringen.
Under förevändning att det gällde att »bekämpa bolsjevismen« och slå
tillbaka en »kommunistisk revolution« landsattes tyska och italienska
trupper i Spanien för att stödja officersrevolten.  Den spanske
fascistledaren, generalissimus Francisco Franco, marscherade mot
Madrid.  »Fyra kolonner marscherar mot Madrid« skrävlade den försupne
fascistgeneralen Queipo de Llano, »och en femte kolonn väntar inne i
staden på att förena sig med oss!«  Det var första gången världen fick
höra det ödesmättade uttrycket »femte kolonn«.

Vid tiden för det av axelmakterna stödda Francoupproret i Spanien
1936--38 stod Andreas Nin i spetsen för en spansk protrotskistisk
ultravänsterorganisation, som kallades »Partido Obrero de Unification
Marxista« eller POUM.  Officiellt var POUM inte anslutet till
Trotskijs fjärde international.  Det fanns emellertid gott om
trotskister i dess led, och i viktigare frågor såsom inställningen
till Sovjetunionen och folkfronten höll sig POUM strikt till Trotskijs
politik.

När Francorevolten utbröt var Trotskijs vän Nin justitieminister i
Katalonien.  Under föregivande av att tjäna den antifascistiska saken
bedrev Nins POUM en ändlös propaganda och agitation mot den spanska
republikanska regeringen under striderna i landet.  I början trodde
man att Nins oppositionella verksamhet var av rent »politisk«
karaktär, eftersom POUM-medlemmarna framlade »revolutionära« argument
för sin opposition mot den spanska regeringen.  Men när POUM
iscensatte {s. 274} ett misslyckat revoltförsök i Barcelona bakom
regeringstruppernas linjer den kritiska sommaren 1937 och kallade det
för »en beslutsam aktion för att störta regeringen«, blev det
uppenbart att Nin och de andra POUM-ledarna i verkligheten var
fascistagenter, som samarbetade med Franco, och att de fört en
systematisk kampanj med sabotage, spioneri och terrorhandlingar mot
den spanska regeringen.

Den 23 oktober 1937 offentliggjorde Barcelonas polischef
överstelöjtnant Burillo de närmare omständigheterna kring den
POUM-sammansvärjning som uppdagats i Katalonien.  Hemliga dokument,
som tagits av Barcelonapolisen, gav vid handen att medlemmar av POUM
hade bedrivit ett omfattande spioneri för fascisterna, att de hindrat
transporter av förnödenheter till den spanska republikanska armén och
att de hade saboterat militära operationer vid fronten.  »Attentaten
mot framstående personer inom folkarmén är alltjämt under utredning«,
sade överstelöjtnant Burillo vidare i sin rapport, »och därtill har vi
upptäckt förberedelser till mord på en av republikens ministrar«.

När Adolf Hitler talade inför tusende av sina män vid den nazistiska
partikongressen i Nürnberg den 12 september 1936 tillkännagav han
öppet sin avsikt att anfalla Sovjetunionen.

--- Vi är redo när som helst! skrek Hitler.  Jag kan inte tolerera
    ödelagda stater utanför min tröskel!  Om jag hade Uralbergen med
    deras omätliga skatter av råmaterial, Sibirien med dess ofantliga
    skogar och Ukraina med dess oerhörda vetefält, så skulle Tyskland
    och den nationalsocialistiska ledningen simma i överflöd.

Den 25 november 1936 undertecknade den nazistiske utrikesministern
Ribbentrop och den japanske Tysklandsambassadören M Mushakoji
Antikominternpakten i Berlin och försäkrade högtidligt varandra att
förena sina styrkor till gemensamt angrepp mot »världsbolsjevismen«.

I medvetande om den överhängande krigsfaran satte sovjetregeringen in
en plötslig motoffensiv mot fienden inom de egna gränserna.  Under
våren och sommaren 1936 företogs en rad överraskande upprensningar
över hela landet, varvid sovjetmyndigheterna slog ner på
nazistspioner, hemliga trotskist- och högerorganisatörer, terrorister
och sabotörer.  I Sibirien blev en nazistagent vid namn Emil Stickling
häktad och befunnen skyldig till att ha lett sabotageverksamheten vid
Kemerovogruvorna i samarbete med Aleksej Sjestov och andra {s. 275}
trotskister.  I Leningrad blev en annan nazistagent, Valentin Olberg,
gripen.  Olberg var inte bara nazistagent, han var också en av
Trotskijs speciella emissarier.  Han stod i förbindelse med Fritz
David, Nathan Lurye, Konon Berman-Jurin och andra terrorister.
Ledarna för sammansvärjningens första »sektor« infångades den ene
efter den andre.

Ett kodmeddelande, som Ivan Smirnov hade smugglat ut ur fängelset till
sina medsammansvurna, uppfångades av sovjetmyndigheterna.  De
trotskistiska terroristerna Efraim Dreitser och Sergej Mratkovskij
blev häktade.

De ryska konspiratörerna greps av en feberaktig ängslan.  Nu hängde
allting på angreppet utifrån.  Och Jagodas försök att sätta krokben
för den officiella undersökningen blev alltmer hänsynslösa.

--- Det ser ut som om Jesjov skulle komma ända till botten med
    Leningradhistorien, sade Jagoda rasande till sin sekreterare
    Bulanov.

En av Jagodas egna män, en NKVD-funktionär vid namn Borisov, blev helt
plötsligt kallad till förhör vid specialundersökningens högkvarter i
Smolnyj i Leningrad.  Borisov hade spelat en ledande roll vid
förberedelsen av mordet på Kirov.  Jagoda handlade i desperation.  På
sin väg till Smolnyj blev Borisov dödad vid en »bilolycka«.

Men avlägsnandet av ett enda vittne båtade föga.  Den officiella
undersökningen fortgick.  Dagligen rapporterades nya häktningar.  Bit
för bit fogade sovjetmyndigheterna ihop det invecklade pusslet av
intriger, landsförräderi och mord.  I augusti var nästan alla de
ledande medlemmarna av den trotskij-sinovjevska terroristcentralen
inom lås och bom.  Sovjetregeringen meddelade att nya sensationella
bevis hade kommit i dagen genom specialundersökningen av mordet på
Kirov.  Kamenjev och Sinovjev ställdes på nytt inför rätta.

Processen började den 19 augusti 1936 i Oktobersalen i
Fackföreningshuset i Moskva inför Sovjetunionens högsta domstols
militärkollegium.  Sinovjev och Kamenjev, som hämtats ur fängelset där
de alltjämt avtjänade sina förut ådömda straff, stod nu inför
domarskranket tillsammans med fjorton av sina gamla kumpaner,
anklagade för högförräderi.  Bland de anklagade var de förutvarande
ledarna för Trotskijgardet Ivan Smirnov, Sergej Mratjkovskij och
Efraim Dreitser, Sinovjevs sekreterare Grigorij Jevdokimov och hans
medhjälpare {s. 276} Ivan Bakajev samt fem av Trotskijs speciella
terroristagenter, Fritz David, Nathan Lurye, Moissei Lurye, Konon
Berman-Jurin och Valentin Olberg.

Processen --- den första av de s.k. Moskvaprocesserna --- blottade och
krossade terroristcentralen, den konspirativa organisationens första
sektor.  Samtidigt klargjorde den, att komplotten mot sovjetregimen
sträckte sig vida längre och omfattade långt betydelsefullare krafter
än de åtalade trotskistiska och sinovjevska terroristerna.

Under processens gång fick allmänheten den första inblicken i det
intima samröre som utvecklats mellan Trotskij och det nazistiska
Tysklands ledare.  När sovjetåklagaren A.J. Vysjinskij korsförhörde
Valentin Olberg, den tyske trotskisten som av Trotskij personligen
skickats till Sovjetunionen, kom en del uppseendeväckande fakta i
dagen:

Vysjinskij:  Vad vet ni om Friedmann?

Olberg: Friedmann var medlem av den trotskistiska organisationen i
        Berlin och blev även han skickad till Sovjetunionen.

Vysjinskij: Känner ni till att Friedmann stod i förbindelse med den
            tyska hemliga polisen?

Olberg: Jag har hört talas därom.

Vysjinskij: Upprätthölls förbindelsen mellan de tyska trotskisterna
            och den tyska polisen regelbundet?

Olberg: Ja, den var regelbunden och upprätthölls med Trotskijs
        samtycke.

Vysjinskij: Hur vet ni att det skedde med Trotskijs vetskap och
            samtycke?

Olberg: Jag upprätthöll själv en av förbindelselinjerna.  Och den blev
        upprättad med Trotskijs sanktion.

Vysjinskij: Er förbindelse med vem?

Olberg: Med den fascistiska hemliga polisen.

Vysjinskij: Kan man således säga att ni erkänner förbindelsen med
            Gestapo?

Olberg: Jag förnekar den inte.  År 1933 började man upprätta
        regelbundna förbindelser mellan de tyska trotskisterna och den
        tyska nazistiska polisen.

Olberg beskrev inför rätten hur han hade kommit över det falska
sydamerikanska pass, med vilket han tagit sig in i Sovjetunionen.  Han
hade, sade han, fått det genom »Tukalevski (inte att förväxla med
general Tuchatjevskij), en tysk hemlig polisagent i Prag«.  Olberg
tillade, att han vid förvärvandet av passet haft en del hjälp av sin
bror Paul Olberg.

{s. 277}

--- Hade er bror någon förbindelse med Gestapo? frågade Vysjinskij.

--- Ja, sade Olberg.

Trotskijs agent Nathan Lurye omtalade inför domstolen, att han, innan
han lämnade Tyskland, blivit instruerad att efter sin ankomst till
Sovjetunionen samarbeta med den tyske byggnadsingenjören Franz Weitz.

--- Vem är Franz Weitz? frågade Vysjinskij.

--- Franz Weitz var medlem av Tysklands nationalsocialistiska parti,
    sade Lurye.  Han kom till Sovjetunionen på uppdrag av Himmler, som
    då var chef för SS och sedan blev chef för Gestapo.

--- Var Franz Weitz Himmlers representant?

--- Franz Weitz kom till Sovjetunionen på uppdrag av Himmler för att
    utföra terrorhandlingar.

Men det var inte förrän Kamenjev avlade sin bekännelse som höger- och
trotskistblockets ledare insåg att deras ställning var förtvivlad.
Kamenjev röjde existensen av den konspirativa organisationens övriga
»sektorer«.

--- Då vi visste att vi kunde bli upptäckta, yttrade Kamenjev inför
    rätten, utsåg vi en liten grupp att i så fall fortsätta vår
    terroristiska verksamhet.  Vi ansåg att Serebrjakov och Radek med
    framgång skulle kunna utföra denna roll för trotskisternas
    räkning.  Under åren 1932, 1933 och 1934 stod jag i personlig
    förbindelse med Tomskij och Bucharin och utrönte deras politiska
    inställning.  De sympatiserade med oss.  När jag frågade Tomskij
    om hur Rykov ställde sig, svarade han:  Rykov anser detsamma som
    ni.  Och på min fråga om Bucharins åsikter svarade han:  Bucharin
    anser detsamma som jag, men han använder en något annan taktik;
    han är inte ense med partiets linje, men följer den taktiken att
    envist nästla in sig i partiet och söka tillvinna sig ledningens
    personliga förtroende.

En del av de anklagade bad om nåd.  Andra syntes resignera inför sitt
öde.

--- Vi hade inte alla samma politiska betydelse och samma förflutna,
    sade den gamle ledaren för Trotskijs livgarde Efraim Dreitser.
    Men när vi nu står här som mördare är vi alla lika goda.  Jag är i
    varje fall en av dem som inte har rätt att vare sig vänta eller
    begära nåd.

När terroristen Fritz David sista gången hade ordet, utropade han:

{s. 278}

--- Jag förbannar Trotskij!  Jag förbannar denne man som förstört mitt
    liv och drivit mig till dessa skändliga brott!

På kvällen den 23 augusti avkunnade högsta sovjetdomstolens
militärkollegium sin dom.  Sinovjev, Kamenjev, Smirnov och de tretton
andra medlemmarna av det trotskij-sinovjevska terroristblocket dömdes
att skjutas för sin terroristiska och högförrädiska verksamhet.

En vecka senare häktades Pjatakov, Radek, Sokolnikov och Serebrjakov.
Den 27 september avlägsnades Henrich Jagoda från sin post som chef för
NKVD.  Hans plats intogs av N.I. Jasjov, som stått i spetsen för
bolsjevikpartiets centrala kontrollkommissions speciella
undersökningskommitté.  Dagen innan han lämnade NKVD:s lokaler gjorde
Jagoda ett sista desperat försök att förgifta Jasjov.  Försöket
misslyckades.

Detta var de ryska konspiratörernas ödestimma.  Högerledarna Bucharin,
Rykov och Tomskij väntade varje dag att bli häktade.  De krävde
omedelbar aktion utan att invänta kriget.  Den skräckslagne
fackföreningsledaren, högermedlemmen Tomskij, föreslog ett omedelbart,
väpnat angrepp mot Kreml.  Det förkastades som varande alltför
riskabelt.  Det fanns inga styrkor till reds för ett dylikt öppet
äventyr.

På ett sista möte med höger- och trotskistblockets högsta ledare strax
innan Pjatakov och Radek vandrade i häkte beslöt man rusta sig för en
väpnad statskupp.  Organiserandet av kuppen och ledningen för hela den
konspirativa apparaten lades i händerna på vice utrikeskommissarien
Nikolaj Krestinskij.  Denne hade inte blottat sig som de andra hade
gjort det, det var osannolikt att han skulle bli misstänkt och han
hade vidmakthållit sina intima förbindelser med Trotskij och
tyskarna.  Han skulle vara i stånd att fortsätta, även om Bucharin,
Rykov och Tomskij blev häktade.

Till sin ställföreträdare och närmaste man utsåg han Arkadij
Rosengolz, som nyligen återkommit till Moskva från Berlin, där han i
många år stått i spetsen för Sovjetunionens utländska
handelsrepresentation.  Rosengolz var en högrest, ljuslätt, atletiskt
byggd man, som hade beklätt viktiga poster i sovjetförvaltningen och
omsorgsfullt hemlighållit sitt samarbete med trotskisterna.  Endast
Trotskij och Krestinskij visste vilken roll han spelat som trotskist
och som betald agent för det tyska militära underrättelseväsendet
alltsedan 1923.

Rosengolz hade haft en befälspost i Röda armén under
interventionskriget.  Efter kriget hade han som handelsrepresentant
{s. 279} varit knuten till sovjetbeskickningen i Berlin.  År 1923
skaffade Trotskij honom kontakt med det tyska underrättelseväsendet.
I utbyte mot de pengar, som gick åt för att finansiera den illegala
trotskistverksamheten, försåg Rosengolz tyskarna med hemliga uppgifter
om Sovjetunionens flygvapen, vilka Trotskij som krigskommissarie hade
tillgång till.  Rosengolz tog aldrig öppet del i den trotskistiska
oppositionen.  År 1934 överbringade Bessonov till honom ett budskap
från Trotskij, vari han fick veta att tiden var inne att handla mindre
försiktigt och börja med »aktivt sabotage på utrikeshandelns område«.
Rosengolz var kommissarie för utrikeshandeln vid Sovjetunionens
handelsdelegation i Berlin.  För en kort tid lyckades han leda
sovjethandeln i kanaler, som var gynnsamma för Nazi-Tyskland och
senare även för Japan.  I början av 1936 blev han hemkallad till
Moskva.

Och nu låg den direkta kontrollen över höger- och trotskistblocket i
händerna på två trotskister som båda var tyska agenter, Krestinskij
och Rosengolz.  Efter en längre diskussion fann de två tiden vara inne
för Rysslands femte kolonn att spela ut sitt sista kort.

Detta sista kort var en militärkupp.  Den man som utsetts att leda den
väpnade revolten var Sovjetunionens vice försvarskommissarie, marskalk
Tuchatjevskij.


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤¤¤) I denna översättning kallas Vitryssland för Bjeloryssland, och
bjelorysk betecknar det, som hör Vitryssland till.  Ordet »vitrysk«
användes däremot i denna översättning liktydigt med »vitgardistisk«.

------------------------------------------------------------------------

{s. 280}

TJUGONDE KAPITLET

Slutet


Tuchatjevskij

Åter hemsöktes Ryssland av korsikanens vålnad.  Den som nu spelade
denna roll var den ståtlige, trumpne marskalken i Röda armén Michail
Nikolajevitj Tuchatjevskij, den förutvarande tsarofficeren och adlige
godsägarsonen som blivit en av de ledande männen inom Röda armén.

När Tuchatjevskij som ung utexaminerades från den exklusiva
Alexanderkrigsskolan, försäkrade han:  --- Om jag inte är general vid
trettio år, så begår jag självmord!

Han kämpade som officer i tsararmén under första världskriget.  År
1915 blev han tillfångatagen av tyskarna.  En fransk officer, löjtnant
Fervaque, som var fångkamrat med Tuchatjevskij, skildrade efteråt den
ryske officeren som hänsynslös och ärelysten.  Han hade huvudet fullt
av nietzscheansk filosofi.

--- Jag hatar Vladimir den helige, som införde kristendomen i Ryssland
    och därmed utlämnade landet åt den västerländska civilisationen!
    utropade Tuchatjevskij.  Vi skulle ha behållit vår råa hedendom
    och vårt barbari.  Men bådadera kommer igen, det är jag säker på.

På tal om revolution i Ryssland sade han:

--- Många har önskat sig den.  Vi är ett trögt folk, men på djupet
    fulla av förstörelselusta.  Skulle det bli revolution, vet Gud
    allena var den slutar.  Jag tror att en konstitutionell regim
    skulle betyda slutet för Ryssland.  Vi behöver en despot!

Just vid bolsjevikrevolutionens utbrott flydde Tuchatjevskij ur den
tyska fångenskapen och återvände till Ryssland.  Han slöt sig till
sina officerskamrater från tsararmén, vilka var i färd med att
organisera de vita arméerna mot bolsjevikerna.  Men så bytte han
plötsligt sida.  En av sina vänner, den vitgardistiske kaptenen
Dmitrij Golum-Bek, anförtrodde han sitt beslut att överge de vita.

{s. 281}

--- Jag frågade honom vad han tänkte göra, berättade Golum-Bek
    efteråt.  Han svarade:  »Rent ut sagt så tänker jag gå med
    bolsjevikerna.  Den vita armén kan ingenting göra.  Vi har ingen
    ledare.«  Han gick runt några minuter och utbrast sedan:  »Du
    behöver inte följa mig om du inte vill, men jag tror att jag gör
    rätt.  Ryssland håller på att förvandlas.«

År 1918 gick Tuchatjevskij in i bolsjevikpartiet.  Han fann sig snart
tillrätta bland de militära äventyrare, som omgav krigskommissarie
Trotskij, men han var misstänksam nog att inte sylta in sig i
Trotskijs politiska intriger.  Som utbildad och erfaren militär steg
Tuchatjevskij snabbt i graderna inom den oerfarna Röda armén.  Han
kommenderade de första och femte arméerna på fronten mot Wrangel,
deltog i den segerrika offensiven mot Denikin och ledde tillsammans
med Trotskij den misslyckade motoffensiven mot de polska angriparna.
År 1922 blev han chef för Röda arméns militärakademi.  Han var en av
de ledande ryska officerare som deltog i de militära förhandlingar med
den tyska Weimarrepubliken som följde på Rapallofördraget samma år.

Under de följande åren stod Tuchatjevskij i spetsen för en liten grupp
yrkesmilitärer och förutvarande tsarofficerare inom Röda arméns
generalstab, vilka inte kunde förlika sig med att stå under ledning av
de gamla bolsjevikpartisanerna marskalk Budjonny och marskalk
Vorosjilov.  I Tuchatjevskijs grupp ingick rödarmistgeneralerna Jakir,
Kork, Uborevitj och Feldman, vilka hyste en nästan devot beundran för
den tyska militarismen.  Tuchatjevskijs närmaste vänner var den
trotskistiske officeren V.I. Putna, som var militärattaché i Berlin,
London och Tokio, och general Jan B. Gamarnik, som var personlig vän
med riksvärnsgeneralerna Seeckt och Hammerstein.

Tillsammans med Putna och Gamarnik bildade Tuchatjevskij snart en
liten inflytelserik tyskvänlig klick inom Röda arméns generalstab.
Tuchatjevskij och hans kumpaner kände till Trotskijs avtal med
riksvärnet, men betrakade det som en »politisk« angelägenhet.  Det
borde uppvägas av en militär allians mellan Tuchatjevskijs grupp och
det tyska överkommandot.  Hitlers maktövertagande rubbade på intet vis
det hemliga samförståndet mellan Tuchatjevskij och de ledande tyska
militärerna.  Hitler var liksom Trotskij en »politiker«.  Militärerna
hade sina egna idéer.

Ända sedan höger- och trotskistblocket bildades hade Trotskij
betraktat Tuchatjevskij som ett trumfkort i hela kon- {s. 282}
spirationen, vilket skulle spelas ut endast i det strategiskt
avgörande ögonblicket.  Trotskij stod i förbindelse med Tuchatjevskij
huvudsakligen genom Krestinskij och den trotskistiske militärattachén
Putna.  Bucharin utsåg senare Tomskij till sin personlige kontaktman
med militärgruppen.  Både Trotskij och Bucharin var fullt medvetna om
Tuchatjevskijs förakt för »politiker« och »ideologer«, och hans
militära ärelystnad ingav dem farhågor.  När Bucharin med Trotskij
diskuterade möjligheten av att sätta militärgruppen i aktion, yttrade
han:

--- Det måste bli en militärkupp.  Genom händelsernas egen logik
    kommer konspirationens militära grupp att få ett oerhört
    inflytande, och därav uppstår lätt en speciell bonapartistfara.
    Och bonapartisterna --- jag tänker särskilt på Tuchatjevskij ---
    kommer att först och främst göra kort process med sina
    bundsförvanter och så kallade inspiratörer på napoleonskt vis.
    Tuchatjevskij är en potentiell liten Napoleon, och du vet hur
    Napoleon behandlade de så kallade ideologerna.

Och han frågade Tomskij:  --- Hur tänker sig Tuchatjevskij
genomförandet av kuppen?

--- Som den militära organisationens angelägenhet, svarade Tomskij.
    Han tillade, att i det ögonblick nazisterna angrep Sovjetunionen
    ämnade militärgruppen »öppna fronten för tyskarna«, det vill säga
    kapitulera för det tyska överkommandot.  Denna plan hade
    utarbetats i detalj och godkänts av Tuchatjevskij, Putna, Gamarnik
    och tyskarna.

--- I så fall, sade Bucharin tankfullt, kan vi få möjlighet att göra
    oss kvitt den där bonapartistfaran som oroar mig.

Tomskij förstod ingenting.  Bucharin fortsatte med att förklara att
Tuchatjevskij skulle söka upprätta en militärdiktatur och därvid söka
vinna folkets stöd genom att göra konspirationens politiska ledare
till syndabockar.  Men kom politikerna väl till makten, kunde de vända
på steken och vältra skulden på militärgruppen.  Han yttrade till
Tomskij:  --- Det kan bli nödvändigt att ställa dem till svars för
»nederlaget« vid fronten.  Därvid kan vi vinna massorna för oss genom
fosterländska paroller.

I början av 1936 for Tuchatjevskij till London som Sovjetunionens
militäre representant vid engelske kungen Georg V:s begravning.  Innan
han for tilldelades han den åtrådda titeln marskalk av Sovjetunionen.
Han var redan övertygad om att den stund var nära, då sovjetregimen
skulle bli störtad och {s. 283} ett nytt Ryssland i militärt förbund
med Tyskland och Japan skulle uppta kampen om världsherraväldet.

På vägen till London gjorde Tuchatjevskij korta uppehåll i Warszawa
och Berlin, där han konfererade med polska »överstar« och tyska
generaler.  Han var så säker på sig, att han knappast gjorde något
försök att inför offentligheten dölja sin beundran för den tyska
militarismen.

Vid en officiell middag på sovjetambassaden i Paris vid Tuchatjevskijs
återresa från London slog Tuchatjevskij de europeiska diplomaterna med
häpnad genom att öppet angripa sovjetregeringen för dess försök att
skapa kollektiv säkerhet tillsammans med västdemokratierna.
Tuchatjevskij som vid bordet satt bredvid den rumänske
utrikesministern Nicolae Titulescu, yttrade till denne:

--- Monsieur le ministre, ni gör orätt i att länka samman ert och ert
    lands öde med sådana gamla och utlevade länder som Storbritannien
    och Frankrike.  Det är till det nya Tyskland vi bör vända oss.
    Tyskland kommer åtminstone för en tid att bli Europas ledande
    land.  Jag är säker på att Hitler kommer att hjälpa till med att
    rädda oss alla.

Tuchatjevskijs yttrande vidarebefordrades av den rumänske diplomaten
och presstjänstchefen vid rumänska ambassaden i Paris E. Schachanan
Esseze, som ävenledes var närvarande vid banketten på
sovjetambassaden.  En annan av gästerna, den berömda franska politiska
journalisten Geneviève Tabouis, berättade efteråt i sin bok »Man
kallar mig Kassandra«:

»Jag träffade Tuchatjevskij för sista gången dagen efter kung Georg
V:s begravning.  Vid en middag på sovjetambassaden underhöll sig den
ryske generalen livligt med Politis, Titulescu, Herriot och Boncour.
Han hade nyss varit i Tyskland och slösade glödande lovord på
nazisterna.  Han satt till höger om mig och sade om och om igen, medan
vi diskuterade en flygpakt mellan stormakterna och Hitlers land:

--- De är redan oövervinneliga, madame Tabouis!

Hur kunde han yttra sig så tvärsäkert?  Hade det stigit honom åt
huvudet, det hjärtliga bemötande han fick röna hos de tyska
diplomaterna, som fann det lätt att komma till tals med denne man av
den gamla ryska skolan?  Jag var emellertid inte den enda, som denna
kväll blev obehagligt berörd av hans hänförda ord.  En av gästerna ---
en framstående diplomat --- mumlade i mitt öra när vi gick ut från
ambassaden:

--- Jag hoppas att inte alla ryssar tänker som han.«

{s. 284}

De uppseendeväckande avslöjandena under rättegången mot det
trotskij-sinovjevska terroristblocket i augusti 1936 och den därpå
följande häktningen av Pjatakov och Radek oroade allvarligt
Tuchatjevskij.  Han satte sig i förbindelse med Krestinskij och sade
till honom att de sammansvurnas planer drastiskt måste läggas om.  Det
var ursprungligen meningen att den militära gruppen inte skulle träda
i aktion förrän Sovjetunionen blev angripen utifrån.  Men
världshändelserna --- pakten mellan Frankrike och Sovjetunionen, det
oväntade försvaret av Madrid --- gjorde att aktionen utifrån ideligen
måste uppskjutas.  Konspiratörerna inom Ryssland, sade Tuchatjevskij,
måste påskynda utvecklingen genom att sätta i gång med statskuppen i
förväg.  Tyskarna skulle då genast komma till sina ryska
bundsförvanters hjälp.

Krestinskij sade, att han omedelbart skulle skicka ett meddelande till
Trotskij och informera honom om nödvändigheten av att påskynda
aktionen.

Krestinskijs meddelande till Trotskij avsändes i oktober och lydde:

»Ett stort antal trotskister torde ha häktats, men blockets
huvudstyrkor är dock ännu inte berörda därav.  Vi kan gå till aktion,
men därvid är det av yttersta vikt för centralen att den utländska
aktionen påskyndas.«

Med »den utländska aktionen« menade Krestinskij det nazistiska
överfallet på Sovjetunionen.

Kort efter att meddelandet avsänts tog Tuchatjevskij Krestinskij
avsides under den pågående åttonde sovjetkongressen i november 1936.
Arresteringarna fortgår, sade Tuchatjevskij upprörd, och det synes
inte troligt att de skall stanna vid de lägre skikten inom den
konspirativa organisationen.  Trotskisternas militäre förbindelseman
Putna hade redan blivit häktad.  Stalin misstänkte tydligen att det
förelåg en vitt utgrenad komplott och var inställd på att skrida till
drastiska åtgärder.  Han hade redan tillräckligt med bevis för att
döma Pjatakov och de andra.  Häktningen av Putna och Jagodas
avlägsnande från ledningen av NKVD tydde på att sovjetmyndigheterna
börjat tränga till roten av komplotten.  Ingen kunde veta vart spåren
nu ledde.  Hela företaget hängde i luften.

Tuchatjevskij var för en omedelbar aktion.  Blocket måste utan vidare
dröjsmål fatta beslut i frågan och hålla sina styrkor i beredskap att
stödja den militära kuppen.

Krestinskij diskuterade saken med Rosengolz.  De båda {s. 285}
trotskistiska tyskagenterna kom överens om att Tuchatjevskij hade
rätt.  Ett nytt meddelande till Trotskij avsändes.  Förutom att
Trotskij däri underrättades om Tuchatjevskijs beslut att slå till utan
att invänta kriget, framlade Krestinskij några viktiga politiskt
strategiska frågor.  Han skrev:

»Vi måste dölja det verkliga syftet med kuppen.  Vi måste avge en
förklaring för folket, för armén och för utlandet.  Först och främst
bör man i den till folket riktade förklaringen inte säga något om att
kuppen skulle syfta till att störta den rådande socialistiska
ordningen.  Vi bör ge oss ut för att vara sovjetrebeller, för att
vilja störta en dålig sovjetregering och i dess ställe upprätta en god
sovjetregering.  Vi får i varje fall inte vara alltför öppenhjärtiga i
denna fråga.«

Trotskijs svar kom Krestinskij tillhanda i slutet av december.  Den
landsflyktige ledaren instämde helt med Krestinskij.  Efter Pjatakovs
häktning hade Trotskij faktiskt alldeles på egen hand kommit till den
slutsatsen, att den militära gruppen borde träda i aktion utan vidare
dröjsmål.  Medan Krestinskijs brev till honom ännu var på väg, hade
han skrivit till Rosengolz och yrkat på omedelbar militär aktion.

»Sedan vi fått hans svar«, förklarade Krestinskij efteråt, »började vi
vidta mera direkta förberedelser för kuppen.  Tuchatjevskij fick fria
händer och fullmakt in blanco att omedelbart skrida till verket.«


Processen mot trotskisternas parallellcentrum

Även sovjetregeringen trädde i aktion.  Avslöjandena vid
Sinovjev-Kamenjevprocessen hade ställt utom allt tvivel, att
sammansvärjningen inom landet sträckte sig vida längre än till blott
och bart en »vänsteropposition«.  De verkliga centralerna för
konspirationen fanns inte alls i Ryssland, utan i Berlin och Tokio.
Allt efter som undersökningen fortskred, blev den verkliga formen och
karaktären av axelmakternas femte kolonn allt tydligare för
sovjetregeringen.

Den 23 januari 1937 ställdes Pjatakov, Radek, Sokolnikov, Sjestov,
Muralov och tolv av deras medsammansvurna, däribland nyckelagenter för
de tyska och japanska underrättelseväsendena, inför Sovjetunionens
högsta domstols militärkollegium i Moskva, anklagade för högförräderi.

I månadtal hade de ledande medlemmarna av trotskisternas {s. 285}
centrum nekat till de anklagelser som riktades mot dem.  Men bevisen
var fullständiga och förkrossande.  En efter en medgav de att de lett
sabotage- och terroristverksamhet samt på uppdrag av Trotskij stått  i
förbindelse med de tyska och japanska regeringarna.  Men varken vid de
förberedande förhören eller inför rätten avgav de ännu någon
fullständig redogörelse.  De yppade ingenting om den militära gruppens
existens, de nämnde varken Krestinskij eller Rosengolz, de höll tyst
om högerns och trotskisternas block, sammansvärjningens sista och
mäktigaste »sektor«, som, ännu medan korsförhören med de häktade
pågick, febrilt förberedde sig för att gripa makten.

I fängelset hade Sokolnikov, den förutvarande biträdande kommissarien
för östfrågor, avslöjat sammansvärjningens politiska syften, avtalet
med Hess, planerna på att stycka Sovjetunionen och upprätta en
fascistdiktatur sedan sovjetregimen störtats.  Inför rätten bekände
Sokolnikov:

»Vi ansåg att fascismen var den mest organiserade formen av
kapitalismen, att den skulle komma att triumfera, erövra Europa och
förkväva oss.  Det vore därför bättre att komma överens med den...
Allt detta rättfärdigades med följande argument: det är bättre att göra
vissa offer, även mycket allvarliga sådana, än att förlora allt...  Vi
resonerade som politiker, vi ansåg att vi måste ta vissa risker.«

Pjatakov medgav att han var ledare för det trotskistiska centrum.  Den
förutvarande medlemmen av högsta ekonomiska rådet talade med lugn,
avvägd röst, omsorgsfullt väljande sina ord, när han bekräftade de
redan fastställda fakta om den sabotage- och terroristverksamhet, som
han dirigerat ända fram till den stund, då han blev häktad.  Där han
stod i de anklagades bås med sitt långsmala, bleka ansikte fullkomligt
känslolöst, såg han, enligt den amerikanske ambassadören Joseph
E. Davies, ut som en »föreläsande professor«.

Vysjinskij försökte få Pjatakov att avslöja hur trotskisterna och de
tyska och japanska agenterna gett sig till känna för varandra.
Pjatakov slingrade sig undan frågorna:

Vysjinskij: Vad föranledde den tyske agenten Ratajtjak att ge sig till
            känna för er?

Pjatakov: Två personer hade talat med mig...

Vysjinskij: Gav han sig till känna för er, eller var det ni som gav er
            till känna för honom?

Pjatakov: Man kan ge sig till känna ömsesidigt.

Vysjinskij: Gav ni er till känna först?

{s. 287}

Pjatakov: Vem som var först, han eller jag, hönan eller ägget, det vet
          jag inte.

Som John Gunther senare berättade i »Inside Europe«:

»Den i utlandet vitt spridda föreställningen, att de anklagade alla
berättade samma historia, att de var ödmjuka och krypande, att de
betedde sig som får i slaktarens kätte, är inte alldeles korrekt.  De
disputerade trotsigt med åklagaren, och i allmänhet talade de inte om
mer än de var tvungna till.«

Allt efter som rättegången fortskred och den ene anklagade efter den
andre med sitt vittnesmål obönhörligt blottade Pjatakov som en
kallblodig och beräknande politisk mördare och förrädare, började en
ton av osäkerhet och betryckthet smyga sig in i hans hittills lugna
och välbalanserade röst.  En del av de fakta, som myndigheterna satt
inne med, kom som en uppenbar chock för honom.  Hans attityd
förändrades.  Han påstod att han redan före sin häktning varit
misstänksam mot Trotskijs ledning.  Han sade sig ha ogillat avtalet
med Hess.

--- Vi hade kommit in i en återvändsgränd, sade Pjatakov inför
    rätten.  Jag sökte efter en väg ut.

När han för sista gången hade ordet inför domstolen, utropade han:

--- Ja, jag har varit trotskist i många år!  Jag har arbetat hand i
    hand med trotskisterna.  Tro inte, medborgare domare, att jag
    under de år jag höll till i trotskismens unkna underjord inte såg
    vad som skedde i landet!  Tro inte, att jag inte förstod vad som
    uträttades i industrin!  Jag säger er helt öppet, att de gånger då
    jag steg upp ur den trotskistiska underjorden och ägnade mig åt
    min andra praktiska verksamhet, förnam jag ibland en känsla av
    lättnad.  För att nu se rent mänskligt på saken, så gäller denna
    dubbelhet givetvis inte bara det yttre uppträdandet, utan det har
    också varit en dubbelhet inom mig.  Om några timmar avkunnar ni er
    dom.  En sak ber jag er inte frånkänna mig, medborgare domare!
    Förvägra mig inte rätten att känna hur även jag har funnit kraft
    inom mig till att, om än för sent, bryta med mitt brottsliga
    förflutna!

Men ännu i sin sista stund hade Pjatakov inte låtit ett ord om
sammansvärjningens återstående »sektor« komma över sina läppar.

Nikolaj Muralov, som en gång fört befälet över Moskvagarnisonen, stått
i spetsen för Trotskijgardet och sedan 1932 haft ledningen av
trotskistcellerna i Ural tillsammans med {s. 288} Sjestov och tyska
»tekniker«, bad sina domare om nåd och anhöll att hänsyn skulle tas
till hans »uppriktiga bekännelse«.  Han var en jättelik man, skäggig
och gråhårig, och stod som i givakt när han avgav sin bekännelse.  Han
förklarade att han sedan han häktats och efter en långvarig inre strid
hade beslutat att »lägga korten på bordet«.  Enligt Walter Duranty och
andra iakttagare fanns det verkligen en klang av ärlighet i hans ord,
när han från sin plats i båset förklarade:

--- Jag har avstått från rättegångsbiträde och avstår från varje
    försvarstal, då jag är van att både försvara mig och gå till
    anfall med blanka vapen.  Och nu har jag inga blanka vapen att
    försvara mig med.  Det vore ovärdigt av mig att anklaga någon för
    att ha dragit mig in i den trotskistiska organisationen.  Jag kan
    inte klandra någon därför.  Jag har bara mig själv att klandra.
    Det är min egen skuld, min olycka.  I över ett årtionde har jag
    varit Trotskijs trogne vapendragare...

Karl Radek, som genom sina tjocka glasögon kikade ut över den till
trängsel fyllda rättssalen, var än undergiven och inställsam, än fräck
och övermodig under åklagaren Vysjinskijs korsförhör.  Liksom Pjatakov
erkände han sin förrädiska verksamhet, dock mera fullständigt.  Han
ville också göra gällande, att han före sin häktning och så snart han
fick Trotskijs brev med redogörelsen för avtalet med de nazityska och
japanska regeringarna hade bestämt sig för att bryta med Trotskij och
avslöja sammansvärjningen.  Han hade i veckotal grubblat över hur han
skulle göra.

Vysjinskij: Vad kom ni till för resultat?

Radek: Närmast till hands hade ju varit att gå till partiets
centralkommitté, avge en förklaring och namnge alla personer.  Men det
gjorde jag inte.  Det var inte jag som kom till GPU, utan GPU som kom
till mig.

Vysjinskij: Ett vältaligt svar!

Radek: Ett bedrövligt svar.

I sitt slutanförande framställde sig Radek som en av tvivel sliten
man, ständigt vacklande mellan sin trohet mot sovjetregimen och sin
trohet mot vänsteroppositionen, som han hade tillhört sedan
revolutionens första dagar.  Han hade varit övertygad, sade han, om
att sovjetregimen aldrig skulle kunna hålla stånd mot det fientliga
trycket utifrån.

--- Jag hade en avvikande mening i huvudfrågan, yttrade han inför
    rätten, frågan om att fortsätta kampen för femårsplanen.  Trotskij
    utnyttjade min djupa rådvillhet.

{s. 289}

Steg för steg hade Radek, enligt vad han sade, dragits in i
sammansvärjningens inre kretsar.  Så kom förbindelserna med de
utländska underrättelseväsendena och slutligen Trotskijs förhandlingar
med Alfred Rosenberg och Rudolf Hess.

--- Trotskij, sade Radek, presenterade oss sitt avtal som ett
    fullbordat faktum.

När Radek skulle förklara, hur han till slut kommit att erkänna sig
skyldig och tillstå vad han visste om sammansvärjningen, yttrade han:

»När jag hamnat på inrikeskommissariatet sade förhörsledaren till mig:

--- Ni är ingen barnunge.  Här har femton personer vittnat emot er.
    Ni kan inte komma ifrån det, och det borde ni som förnuftig karl
    inse.

I två och en halv månad var jag en plåga för rannsakningspersonalen.
Här har ställts frågan, om vi har blivit torterade under förhören.
Jag måste säga, att jag inte blev torterad, utan att det tvärtom var
jag som torterade förhörspersonalen och tvingade dem att förslösa en
massa tid till ingen nytta.  I två och en halv månad tvingade jag
förhörsledaren att sysselsätta sig med mig och konfrontera mig med de
övriga anklagades bekännelser och därigenom lägga upp alla korten för
mig, så att jag kunde se vem som hade bekänt, vem som inte bekänt och
vad var och en hade bekänt.  Och så en dag kom förhörsledaren till mig
och sade:

--- Nu är ni den siste.  Varför slösar ni tid på att försöka slingra
    er?  Varför säger ni inte vad ni har att säga?

Och jag svarade:

--- Jaha, i morgon ska jag börja min bekännelse.«

Utslaget avkunnades den 30 januari 1937.  De anklagade befanns
skyldiga till högförräderi, till att ha utgjort »en agentur för tyska
och japanska fascistiska krafter till att bedriva spioneri-, sabotage-
och förstörelseverksamhet« samt ha intrigerat för att »hjälpa
utländska angripare att slå under sig Sovjetunionens territorium«.

Högsta sovjetdomstolens militärkollegium dömde Pjatakov, Muralov,
Sjestov och tio andra att skjutas.  Radek, Skolnikov och två
underordnade agenter dömdes till långvariga fängelsestraff.

I sitt sammanfattande tal den 28 januari 1937 yttrade statsåklagaren
Vysjinskij:

--- De människor, som under Trotskijs och Pjatakovs ledning {s. 290}
    upprättade förbindelser med de tyska och japanska
    underrättelseväsendena, sökte med sin spioneriverksamhet uppnå
    syften, som på det allvarligaste skulle ha skadat inte bara vår
    stats intressen utan också en rad stater, som liksom vi önskar
    fred och tillsammans med oss kämpar för freden.  Vi är djupt
    intresserade av att regeringen i varje land, som önskar fred och
    kämpar för fred, vidtar de beslutsammaste åtgärder för att stoppa
    varje försök till spioneri-, skadegörar- och terroristverksamhet,
    organiserad av fredens fiender, av demokratins fiender, av de
    skumma fascistiska krafter, som förbereder krig och som söker
    stjälpa fredens sak och därmed följaktligen hela den civiliserade
    och progressiva mänsklighetens sak.

Vysjinskijs ord fick föga publicitet utanför Sovjetunionen, men de
hördes och lades på minnet av vissa diplomater och journalister.

Den amerikanske Moskvaambassadören Joseph E. Davies tog djupt intryck
av rättegången.  Han bevistade den dagligen och följde noga dess
förlopp med hjälp av en tolk.  Ambassadör Davies var själv jurist och
kunde konstatera, att sovjetåklagaren Vysjinskij, som av
sovjetfientliga propagandister ständigt utmålades som en »brutal
inkvisitor«, verkade »mycket lik Homer Cummings, lugn, lidelsefri,
kultiverad, skicklig och klok.  Jag måste som jurist respektera och
beundra hans sätt att leda denna förräderiprocess.«

Den 17 februari 1937 meddelade ambassadör Davies i en konfidentiell
rapport till utrikesminister Cordell Hull, att nästan alla utländska
diplomater i Moskva delade hans åsikt om det berättigade i domen.  Han
skrev:

»Jag har talat med många, om inte alla, medlemmar av den diplomatiska
kåren här, och de är alla --- möjligen med ett enda undantag --- av
den åsikten, att rättegången klart har fastställt förekomsten av en
politisk komplott och sammansvärjning för att störta regeringen.«

Men dessa fakta kom inte till offentligheten.  Mäktiga krafter hade
sammansvurit sig för att dölja sanningen om femte kolonnen i
Sovjetunionen.  Den 11 mars 1937 skrev ambassadör Davies i sin
Moskvadagbok:

»En annan diplomat, minister X, fällde ett belysande yttrande till mig
i går.  På tal om rättegången sade han, att de anklagade otvivelaktigt
var skyldiga, och att alla de av oss som varit närvarande vid
förhandlingarna praktiskt taget var ense {s. 291} om den saken, men
att utlandet av pressmeddelandena att döma tycktes tro att processen
var en blufftillställning --- fasad som han kallade det --- och att
det tydligen var lika bra att den omgivande världen fick tro detta,
trots att vi visste att så inte var fallet.«

Trotskijs anhängare och beundrare i Europa och Amerika öste ut en
ändlös ström av uttalanden, broschyrer, flygblad och artiklar, vari
Moskvarättegångarna utmålades som »Stalins hämnd på Trotskij« och ett
utslag av »Stalins orientaliska hämndlystnad«.  Trotskisterna och
deras bundsförvanter hade tillträde till en mängd tongivande
publikationer.  I Förenta staterna kom deras uttalanden och artiklar
in i Foreign Affairs Quarterly, Reader's Digest, Saturday Evening
Post, American Mercury, New York Times och andra välkända och mycket
lästa tidningar och tidskrifter.  Bland de vänner, anhängare och
beundrare av Leo Trotskij, vilkas uttydningar av processerna bereddes
framträdande plats i amerikansk press och radio, var Trotskijs gamle
Amerikarepresentant och auktoriserade översättare Max Eastman, den
ryske renegaten och förre tjänstemannen vid utrikeskommissariatet
Alexander Barmin, Trotskijs advokat Albert Goldman, som av en
amerikansk domstol år 1941 dömdes för delaktighet i brottsliga
stämplingar mot Förenta staternas krigsmakt, den ryske äventyraren och
angivaren »general« Krivitskij, som påstod sig ha beklätt en ledande
post i GPU och sedermera begick självmord, efterlämnande ett brev vari
han förklarade sig ha gjort detta för att »sona sina svåra synder«,
vidare den gamle sovjetfientlige propagandisten och medarbetaren i
Hearstpressen Isaac Don Levine samt William Henry Chamberlin,
likaledes Hearstskribent, vars synpunkter på rättegångarna
publicerades i det japanska propagandaorganet Contemporary Japan under
rubriken »Den ryska åderlåtningen«.

Den framträdande amerikanske trotskisten James Burnham, sedermera
författare till den mycket uppreklamerade boken »The Managerial
Revolution«, framställde Moskvaprocesserna som ett försåtligt försök
av Stalin att vinna Frankrikes, Storbritanniens och Förenta staternas
bistånd i ett »heligt krig« mot axelmakterna och att få till stånd en
världsomfattande förföljelse av »alla dem som företräder den
revolutionära defaitismens politik (d.v.s. trotskisterna)«.  Den 15
april 1937 skrev Burnham i förordet till en trotskistisk broschyr om
Pjatakov-Radek-processen:  »Ja, dessa processer är ett viktigt
{s. 292} led i stalinismens krigsförberedelser.  Stalinismen söker få
massorna i Frankrike, Storbritannien och Förenta staterna att sluta
upp i sina egna imperialistiska regeringars arméer och gå med i ett
heligt krig mot det angrepp, som Stalin väntar att Tyskland och Japan
skall sätta i gång mot Sovjetunionen.  Genom de över hela världen
återverkande rättegångarna söker stalinismen likvidera varje tänkbart
motståndscentrum mot detta socialpatriotiska förräderi.«


Aktionen i maj

Sammansvärjningen var ännu långt ifrån krossad.  Liksom Pjatakov
undanhöll även Radek sovjetmyndigheterna viktiga upplysningar, trots
det intryck av fullständighet som hans bekännelse gjorde.  Men Radek
hade på andra rättegångsdagen råkat göra en farlig felsägning.  Hans
hala tunga lurade honom.  När han skulle parera en av Vysjinskijs
snärjande frågor råkade han nämna Tuchatjevskijs namn.

--- Vitalij Putna, yttrade han, kom till mig i något uppdrag från
    Tuchatjevskij.

Han fick brått att fortsätta och nämnde inte mer Tuchatjevskijs namn.

Dagen därpå läste Vysjinskij upp Radeks yttrande och sporde honom:

--- Jag skulle vilja veta i vilket samband ni nämnde Tuchatjevskij?

Det blev en kort paus.  Så kom Radeks svar lugnt och utan tvekan.
Tuchatjevskij, förklarade han, ville ha en del »material i ett
regeringsärende«, vilket Radek hade på Izvestijas redaktion.  Han hade
sänt Putna för att hämta det.  Det var allt.

--- Naturligtvis, tillade Radek, hade Tuchatjevskij ingen aning om min
    roll.  Jag vet ju att han är odelat tillgiven partiet och
    regeringen.

Det blev inte mera sagt om Tuchatjevskij under rättegången.  Men de
kvarvarande konspiratörerna var övertygade om att varje ytterligare
dröjsmål med den slutgiltiga kuppen vore detsamma som självmord.

Krestinskij, Rosengolz, Tuchatjevskij och Gamarnik höll i all hast en
rad hemliga överläggningar.  Tuchatjevskij började avdela officerare
ur den militära gruppen för specialuppdrag, som de hade att verkställa
i aktionsögonblicket.

I slutet av mars 1937 hade förberedelserna för militärkuppen {s. 293}
kommit in i slutstadiet.  Vid ett sammanträffande med Krestinskij och
Rosengolz i den senares bostad i Moskva meddelade Tuchatjevskij, att
militärgruppen skulle vara klar för aktion inom sex veckor.
Tidpunkten för attacken kunde fastställas till början av maj, senast
den 15.  Inom militärgruppen diskuterade man en del olika planer för
tillvägagångssättet vid maktövertagandet, sade han.

En av dessa planer, förklarade Rosengolz efteråt, den som
Tuchatjevskij höll styvast på, var att en grupp pålitliga militärer
skulle samlas i Tuchatjevskijs bostad, under en eller annan
förevändning tränga in i Kreml, besätta Kremls telefonväxel och döda
ledarna för partiet och regeringen.  Enligt denna plan skulle Gamarnik
och hans styrkor besätta inrikeskommissariatets byggnad.

Andra alternativ diskuterades, men Krestinskij och Rosengolz höll på
att denna plan var den djärvaste och därför hade de största utsikterna
att lyckas.

Mötet i Rosengolz' våning avslöts i optimistisk stämning.  Den plan
för kuppen, som framlagts av Tuchatjevskij, såg ju mycket lovande ut.
Trots förlusten av Pjatakov och andra syntes det som om den dag
konspiratörerna så länge hade väntat och berett sig på äntligen stod
för dörren.

April hade snart gått med de febrila slutförberedelserna för kuppen.

Krestinskij började göra upp långa listor över personer i Moskva,
vilka skulle häktas och avlägsnas från sina poster vid revoltens
utbrott, samt listor över personer, som kunde placeras på de sålunda
ledigblivna platserna.  Attentatorer under Gamarniks befäl utsågs att
mörda Molotov och Vorosjilov.  Rosengolz sade sig i egenskap av
kommissarie för utrikeshandeln ämna ordna ett sammanträffande med
Stalin i kuppögonblicket och mörda sovjetledaren i hans högkvarter i
Kreml.

Det var andra veckan i maj 1937.

Då slog sovjetregeringen till, snabbt och förintande.  Den 11 maj
avlägsnades marskalk Tuchatjevskij från sin post som vice
krigskommissarie och tilldelades ett lägre befäl i Volgaområdet.  Även
general Gamarnik skildes från sin post som biträdande
krigskommissarie.  Tuchatjevskijs och Gamarniks närmaste män i
komplotten, generalerna Jakir och Uborevitj, blev likaledes
förflyttade till lägre poster.  Två andra generaler, Kork och Eideman,
häktades och anklagades för att ha hemliga förbindelser med
Nazityskland.

{s. 294}

--- Jag började bereda mig på att bli häktad, berättade Krestinskij
    efteråt.  Jag talade med Rosengolz om saken.  Rosengolz trodde
    inte att det var någon fara för hans del och åtog sig att
    upprätthålla förbindelserna med Trotskij.  Några dagar senare blev
    jag häktad.

En officiell kommuniké bekantgjorde att Bucharin, Rykov och Tomskij,
vilka stått under noggrann uppsikt och kontroll, nu var anklagade för
högförräderi.  Bucharin och Rykov hade anhållits.  Tomskij undgick
häktning genom att begå självmord.  Den 31 maj följde general Gamarnik
Tomskijs exempel och sköt sig.  Det meddelades att Tuchatjevskij och
flera andra höga arméofficerare hade arresterats av NKVD.  Kort
därefter häktades Rosengolz.  Den landsomfattande razzian efter
misstänkta femtekolonnare fortgick.

Klockan elva på förmiddagen den 11 juni 1937 ställdes marskalk
M.N. Tuchatjevskij och sju andra rödarmistgeneraler inför ett
speciellt militärtribunal vid högsta sovjetdomstolen.  På grund av
förhandlingarnas militärt konfidentiella karaktär hölls rättegången
inom lyckta dörrar.  Det var en rent militär krigsrätt.  De svarande
anklagades för att ha konspirerat med fientliga makter mot
Sovjetunionen.  Öga mot öga med marskalkerna Vorosjilov, Budjonnyj,
Sjaposjnikov och andra ledare av Röda armén stod i rättssalen utom
Tuchatjevskij följande sju generaler:

general V.I. Putna, förutvarande militärattaché i London, Tokio och
Berlin,

general I.E. Jakir, förutvarande chef för Leningradgarnisonen,

general I.P. Uborevitj, förutvarande chef för bjeloryska Röda armén,

general R.P. Eideman, förutvarande ledare för den frivilliga
försvarsorganisationen Osoaviachim,

general A.I. Kork, förutvarande ledare för den militära
Frunseakademin,

general B.M. Feldman, förutvarande chef för generalstabens
personalavdelning, och

general V.M. Primakov, förutvarande chef för Charkovgarnisonen.

En officiell kommuniké fastslog:

»Undersökningarna har gett bevis för att de anklagade jämte general
Jan Gamarnik varit delaktiga i statsfientliga förbindel- {s. 295} ser
med ledande militära kretsar i ett av de länder, som för en
ovänskaplig politik gentemot Sovjetunionen.

De anklagade har stått i tjänst hos detta lands militära
underrättelseväsen.

De har systematiskt levererat hemliga informationer om Röda armén till
militära kretsar i detta land.

De har bedrivit skadegörelse för att försvaga Röda armén och förbereda
dess nederlag i händelse av angrepp mot Sovjetunionen.«

Den 12 juni avkunnade militärtribunalet sin dom.  De anklagade befanns
skyldiga och dömdes att skjutas som förrädare av en exekutionstrupp ur
Röda armén.

Åter sköljde en vild sovjetfientlig våg av rykten och propaganda över
den övriga världen.  Hela Röda armén sades sjuda av opposition mot
sovjetregeringen.  Vorosjilov »marscherade mot Moskva« i spetsen för
en Stalinfientlig armé, »massarkebuseringar« pågick över hela
Sovjetunionen, Röda armén hade nu förlorat sina »bästa generaler« och
var »inte längre en faktor att räkna med i den internationella
situationen«.

Många ärliga iakttagare var djupt oroade av händelserna i
Sovjetunionen.  Femte kolonnens karaktär och teknik var ännu inte
allmänt kända.  Den 4 juli 1937 hade amerikanske Moskvaambassadören
Joseph E. Davis ett samtal med Sovjetunionens utrikeskommissarie
Litvinov.  Han sade rent ut till Litvinov, att avrättningen av
generalerna och rättegångarna mot trotskisterna hade gjort ett dåligt
intryck i Förenta staterna och Europa.

--- Jag anser, sade den amerikanske ambassadören till Sovjetunionens
    utrikeskommissarie, att de har rubbat Frankrikes och Englands
    förtroende för Sovjetunionens styrka gentemot Hitler.

Litvinov var lika öppenhjärtig.  Han sade till ambassadör Davies, att
sovjetregeringen varit nödsakad att genom dessa rättegångar och
avrättningar försäkra sig om att det inte längre fanns några
förrädare, som kunde samarbeta med Berlin eller Tokio, när det
oundvikliga kriget bröt ut.

--- En dag, sade Litvinov, kommer världen att förstå vad vi har gjort
    för att skydda vår regering mot det hotande förräderiet.  Vi gör
    hela världen en tjänst genom att skydda oss själva mot Hitlers och
    nazisternas världserövringshot och samtidigt bevara Sovjetunionen
    som ett mäktigt bålverk mot den nazistiska faran.

{s. 295}

Efter att ha företagit personliga undersökningar av det verkliga läget
inom Sovjetunionen sände ambassadör Davies den 28 juli 1937 »depesch
nr 457, strängt konfidentiell« till utrikesminister Cordell Hull.
Ambassadören gjorde en översikt över de senaste händelserna och
avfärdade de vilda ryktena om massmissnöje och fara för sammanbrott
för sovjetregeringen.  »Här har inte märkts någonting som kan bekräfta
tidningshistorierna om kosacker lägrande sig i närheten av Kreml eller
strykande omkring på Röda torget«, skrev han.  Han sammanfattade sin
analys av fallet Tuchatjevskij sålunda:

»Genom att resa en spärr mot mord och mot krig utifrån synes den
nuvarande regeringen och regimen ha skapat sig en orubblig position
just nu och sannolikt även för en tid framåt.  Faran för revolt är för
ögonblicket avlägsnad.«


Finalen

Den sista av de tre ryktbara Moskvaprocesserna öppnades den 2 mars
1938 i Fackföreningarnas hus inför Sovjetunionens högsta domstols
militärkollegium.  Förhandlingarna, som omspände morgon-, eftermiddags-
och kvällssessioner samt sammanträden bakom lyckta dörrar, för
behandling av sådant som rörde militära hemligheter, pågick i sju
dagar.

De anklagade var till antalet tjugoen.  Där var förutvarande
GPU-chefen Henrich Jagoda och hans sekreterare Pavel Bulanov,
högerledarna Nikolaj Bucharin och Alexej Rykov, trotskistledarna och
tyskagenterna Nikolaj Krestinskij och Arkadij Rosengolz, trotskisten
och Japanagenten Christian Rakovskij, högerledarna och tyskagenterna
Michail Tjernov och Grigorij Grinko, polske agenten Vasilij
Sjarangovitj och elva andra konspiratörer, blockmedlemmar, sabotörer,
terrorister och utländska agenter, däribland den trotskistiske
förbindelsemannen Sergej Bessonov och de medicinska mördarna
doktorerna Levin, Pletnov och Kasakov.

Den amerikanske korrespondenten Walter Duranty, som bevistade
rättegången, skrev i sin bok »Kreml och folket«:

»Detta var verkligen processen som skulle göra slut på processerna, ty
denna gång stod sammanhanget klart.  Åklagarmyndigheten hade samordnat
dess enskildheter och lärt sig att känna igen fiender både hemma och
ute.  Tidigare tvivel och tvekan hade förjagats, ty den ena
rättegången efter den andra --- och särskilt, skulle jag tro, den så
kallade generals- {s. 297} processen --- hade så småningom
fullständigat den bild som var så oklar och ofullständig den gången
Kirov mördades.«

Sovjetregeringen hade förberett saken med yttersta grundlighet.  Först
efter månader av förberedande förhör, av jämförelser med bevisning och
bekännelser från föregående rättegångar, av konfrontationer mellan
anklagade och vittnen, av grundliga korsförhör med de häktade
konspiratörerna, hade man utformat anklagelseakten.  Sovjetregeringen
yrkade ansvar för:

1) att de anklagade under åren 1932--33 på uppdrag av
   underrättelseväsendena i mot Sovjetunionen fientliga stater bildat
   en konspirativ grupp under namn av »högerns och trotskisternas
   block« i syfte att för främmande staters räkning bedriva spioneri,
   skadegörelse, sabotage och terroristisk verksamhet, undergräva
   Sovjetunionens militära styrka, provocera militärt angrepp av dessa
   stater mot Sovjetunionen, arbeta för Sovjetunionens nederlag och
   styckning,

2) att »högerns och trotskisternas block« trätt i förbindelse med
   vissa främmande stater i syfte att vinna dessas militära bistånd
   för förverkligandet av sina brottsliga planer,

3) att »högerns och trotskisternas block« engagerat sig i systematisk
   spionverksamhet för dessa staters räkning och försett utländska
   underrättelseväsen med ytterst betydelsefulla hemliga
   statsupplysningar,

4) att »högerns och trotskisternas block« systematiskt utfört
   sabotage- och förstörelsearbete inom olika grenar av det
   socialistiska uppbygget (industrin, jordbruket, järnvägarna,
   finansväsendet, administrationen o.s.v.),

5) att »högerns och trotskisternas block« organiserat en rad
   terroristiska handlingar mot ledare för Sovjetunionens
   kommunistiska parti och sovjetregeringen samt utfört terrordåd mot
   S.M. Kirov, V.R. Mensjinskij, V.V. Kujbysjev och A.M. Gorkij.

Genom rättegången mot höger- och trotskistblocket offentliggjordes för
första gången i historien, hur axelmakternas femte kolonn i detalj
arbetade.  Alla konstgrepp i axelmakternas metod för erövring inifrån
låg där fullständigt blottade --- propaganda, spioneri, terror,
förrädare på höga poster, komplotter av quislingar, taktiken med en
hemlig armé som angriper inifrån --- hela historien om den
femtekolonnstrategi, varmed nazisterna var i färd med att underminera
Spanien, Österrike, Tjeckoslovakien, Norge, Belgien, Frankrike och
andra europeiska och amerikanska nationer.

--- Män som Bucharin och Rykov, Jagoda och Bulanov, Krestinskij och
    Rosengolz, förklarade sovjetåklagaren Vysjinskij i sitt
    sammanfattande tal den 11 mars 1938, är ingenting annat än en
    femte kolonn.

Ambassadören Joseph E. Davies, som övervar förhandlingarna, fann detta
brottmål vara ett förfärande juridiskt, mänskligt och politiskt
drama.  Han skrev i sin dagbok den 8 mars:

»Alla den mänskliga naturens inneboende svagheter och laster ---
personlig ärelystnad när den är som värst --- kommer till synes vid
förhandlingarna.  Här blottas grunddragen i en komplott, som var
mycket nära att lyckas i sitt uppsåt att bringa denna regering på
fall.«

Några av de anklagade sökte rädda sina liv genom att slingra sig undan
det fulla ansvaret för sina brott, skjuta skulden på andra och ge sken
av att vara ärliga men missledda politiker.  Andra förtäljde utan
synbar rörelse eller förhoppning om att undgå dödsdomen om de ruskiga
enskildheterna i de »politiska« mord de begått och den spioneri- och
sabotageverksamhet de bedrivit under ledning av de tyska och japanska
militära underrättelseväsendena.

I sitt sista yttrande inför rätten lämnade Bucharin, som nyss
betecknat sig som sammansvärjningens »ideolog«, en livfull psykologisk
bild av de inre slitningar och tvivel, som efter deras häktning börjat
anfäkta så många av de förutvarande radikaler, vilka blivit förrädare
och tillsammans med Trotskij konspirerat med Nazityskland och Japan
mot Sovjetunionen.  Bucharin sade:

»Redan när jag avgav min huvudbekännelse under rättegången, sade jag,
att det inte var enbart kampens nakna logik som drev oss, de
kontrarevolutionära konspiratörerna, ner i denna stinkande undre
värld, som här vid rättegången har blottats i all sin eländighet.
Denna kampens nakna logik beledsagades av en tankarnas,
sinnesförfattningens urartning, en urartning av oss själva som
människor.  Vi har välkända historiska exempel på dylik urartning.
Man behöver bara nämna Briand, Mussolini och dylika.  Så urartade även
vi.

Jag vill nu tala om mig själv, om skälen till att jag ångrar mig.  Det
måste naturligtvis medges, att den framförda bevisningen härvid spelar
en mycket betydande roll.  För tre månader sedan vägrade jag att säga
någonting.  Sedan började {s. 299} jag erkänna.  Varför?  Därför att
jag i fängelset gjorde en värdering av hela mitt förflutna.  Ty när
man frågar sig själv: 'Om du måste dö, vad dör du då för?', så öppnar
sig plötsligt med överraskande tydlighet den absoluta svarta tomheten
framför en.  Där fanns ingenting att dö för, om man ville dö utan att
ångra sig.  Och man frågar sig: 'Nå, men antag att du inte dör, att du
genom något under får behålla livet, vad har du då att leva för?
Isolerad från alla, en fiende till folket, i en ohållbar situation,
fullständigt avstängd från allt som gör livet värt att leva...'  Och
man får genast samma negativa svar.  Och i sådana stunder, medborgare
domare, försvinner allt personligt, allt det man personligen är inpyrd
med, allt agg, all stolthet och en massa annat faller bort, förintas.

Jag talar nu måhända för sista gången i mitt liv.  Jag kan på förhand
anta, att Trotskij och mina övriga medbrottslingar och även Andra
internationalen kommer att försöka försvara oss och särskilt just
mig.  Jag tillbakavisar detta försvar.  Jag motser nu min dom.«

Domen avkunnades på morgonen den 13 mars 1938.  Alla de anklagade
förklarades skyldiga.  Tre av dem, Pletnev, Bessonov och Rakovskij,
ådömdes fängelsestraff.  De övriga dömdes att skjutas.

Tre år senare, på sommaren 1941, efter det nazistiska överfallet på
Sovjetunionen, skrev förutvarande amerikanske Moskvaambassadören
Joseph E. Davies:

»I Ryssland fanns ingen s.k. inre angripare, som samarbetade med tyska
överkommandot.  Hitlers inmarsch i Prag 1939 beledsagades av aktivt
militärt stöd från Henleins organisationer i Tjeckoslovakien.
Förhållandet var detsamma vid hans invasion i Norge.  Men i Ryssland
fanns ingen sudetisk Henlein, ingen slovakisk Tiso, ingen belgisk
Degrelle, ingen norsk Quisling.

Historien därom hade redan blivit berättad vid de s.k. förräderi-
eller upprensningsprocesserna 1937 och 1938, vilka jag bevistade och
avlyssnade.  När jag nu går igenom förloppet av dessa processer och
även det som jag själv skrev vid den tiden, så finner jag att
praktiskt taget varje sorts utslag av tysk femtekolonnverksamhet,
sådan vi nu känner den, blev avslöjat och blottlagt genom de
bekännelser och vittnesmål, som vid dessa rättegångar framfördes av
män, som själva erkände sig vara ryska quislingar.

Alla dessa rättegångar, upprensningar och likvideringar, {s. 300} som
på den tiden syntes så brutala och upprörde världen, framstår nu fullt
klart som led i en kraftfull och målmedveten strävan av Stalins
regering att skydda sig inte bara mot revolution inifrån utan också
mot angrepp utifrån.  Den gjorde sin sak grundligt med att städa upp
och rensa ut alla förrädiska element inom landet.  Regeringen klarade
alla osäkra moment till sin favör.

Det fanns inga femtekolonnare i Ryssland 1941 --- de var skjutna.
Upprensningen hade rensopat landet från förräderi.«

Axelmakternas femtekolonn i Sovjetunionen hade krossats.

------------------------------------------------------------------------

{s. 301}

TJUGOFÖRSTA KAPITLET

Mord i Mexico


Den huvudanklagade i alla tre Moskvaprocesserna var en man på tusen
mils avstånd.

Efter rättegången mot Sinovjev och Kamenjev och häktningen av
Pjatakov, Radek och andra ledande medlemmar av trotskistcentralen blev
Trotskij i december 1936 tvingad att lämna Norge.  Han begav sig över
Atlanten och kom till Mexico den 13 januari 1937.  Efter ett kort
uppehåll hemma hos den förmögne konstnären Diego Rivera slog han upp
ett nytt högkvarter i en villa i Coyoacan, en förstad till Mexico
City.  I Coyoacan fick Trotskij under de följande månaderna maktlös
sitta och se, hur den invecklade och mäktiga femte kolonnen i
Sovjetunionen bit för bit föll sönder för sovjetregeringens
hammarslag.

Den 26 januari lämnade Trotskij till Hearstpressen i Förenta staterna
ett av honom undertecknat uttalande om processen mot Pjatakov och
Radek.  »Inom partiet har Stalin placerat sig över all kritik och över
staten«, sade Trotskij som kommentar till ett vittnesmål vid
rättegången.  »Det är omöjligt att avlägsna honom annat än genom
mord.«

En amerikansk kommitté för Leo Trotskijs försvar, sammansatt av
Trotskijs anhängare i Förenta staterna men till namnet ledd av
sovjetfientliga »socialister«, journalister och pedagoger, bildades i
New York.  I kommittén ingick ursprungligen några framstående
liberaler.  En av dessa, författaren Mauritz Hallgren, medarbetare i
tidningen Baltimore Sun, utträdde ur kommittén, så snart dess verkliga
uppgift som sovjetfientlig propagandainrättning blev klar för honom.
Den 27 januari 1937 offentliggjorde Hallgren en förklaring, som han
tillställt kommittén och vari det hette:

»Jag har inte kunnat undgå att komma till den slutsatsen, att den
amerikanska kommittén för Leo Trotskijs försvar har, måhända
omedvetet, blivit ett redskap i trotskisternas händer {s. 302} för mot
Sovjetunionen riktad politisk verksamhet.  Ni torde därför stryka mitt
namn i kommitténs medlemsförteckning.«

Kommittén för Trotskijs försvar satte i gång en våldsam
propagandakampanj, varvid Trotskij framställdes som »den ryska
revolutionens hjälte och martyr« och Moskvaprocesserna som »en
komplott av Stalin«.  En av kommitténs första åtgärder var att
tillsätta en »preliminär undersökningskommission« för att »granska de
anklagelser som riktades mot Trotskij vid Moskvaprocesserna i augusti
1936 och januari 1937«.  Medlemmar av kommissionen var den gamle
filosofen och pedagogen John Dewey, författaren Carleton Beals, den
förutvarande tyske socialdemokratiske riksdagsmannen Otto Rühle, den
amerikanske f.d. radikale och nu sovjetfientlige journalisten Benjamin
Stolberg och den hängivet Trotskijvänliga journalisten Suzanne La
Follette.

Med mycken bombasm och publicitet började »undersökningskommissionen«
den 10 april att anordna förhör i Coyoacan i Mexico.  De enda vittnena
var Trotskij själv och en av hans sekreterare, Jan Frankel, vilken
hade börjat som medlem av Trotskijs personliga livvakt på Prinkipo
1930.  Som Trotskijs juridiska biträde uppträdde hans amerikanske
advokat Albert Goldman.  Denne Goldman blev sedermera, den 1 december
1941, av en domstol i Minneapolis dömd för att ha sökt undergräva
moralen inom Förenta staternas armé och flotta.

Förhören varade i sju dagar.  Trotskijs »vittnesmål«, som fick stor
spridning genom den amerikanska och europeiska pressen, bestod
huvudsakligen av våldsamma beskyllningar mot Stalin och
sovjetregeringen samt ett oresonligt skryt över hans egen roll i den
ryska revolutionen.  Den detaljerade bevisning mot Trotskij, som
framförts vid Moskvaprocesserna, blev till största delen fullständigt
ignorerad av undersökningskommissionen.  Den 17 april drog sig
Carleton Beals tillbaka från kommissionen.  Han avgav en offentlig
förklaring, i vilken det hette:

»De övriga kommissionsmedlemmarnas underdåniga beundran för herr
Trotskij under förhören har slagit ner alla ansatser till saklig
undersökning.  Redan första dagen fick jag veta, att mina frågor var
olämpliga.  Det slutliga korsförhöret var inpressat i ett schema, som
förhindrade allt forskande efter sanningen.  Jag fick på huden för att
jag yttrat mig spydigt om Trotskijs arkiv.  Korsförhöret bestod i att
låta Trotskij ösa ur sig frasrika propagandapåståenden och vilda
beskyllningar, {s. 303} medan ytterst få försök gjordes att få honom
att bevisa sina påståenden.  Kommissionen må framlägga sin ynkedom
inför offentligheten, om den så behagar, men jag lånar inte mitt namn
till vidare barnsligheter av liknande slag.«

Under inflytande av denna amerikanska kommitté för Leo Trotskijs
försvar satte man i gång en kampanj för att få in Trotskij i Förenta
staterna.  Böcker, artiklar och uttalanden av Trotskij fick stor
spridning överallt i Staterna, medan sanningen om Moskvaprocesserna
förblev inlåst i utrikesdepartementets lådor eller i hjärnorna på
Moskvakorrespondenter, vilka trodde på, som Walter Duranty senare
skrev, »de amerikanska läsarnas ytterliga motvilja mot att höra något
annat än dåligheter om Ryssland«.

Trotskij lämnade olika »förklaringar till de erkännanden som vid
rättegångarna gjorts av hans förutvarande goda vänner, underhuggare
och bundsförvanter.  Först förklarade han om rättegången mot Sinovjev
och Kamenjev, att de anklagade av sovjetregeringen blivit lovade att
få behålla livet på villkor att de framförde falska beskyllningar mot
honom.  »GPU har inte större fordringar än så«, skrev Trotskij, »och
låter sina offer leva bara fordringarna uppfylls.«  När Sinovjev,
Kamenjev och deras medbrottslingar i terroristcentralen var skjutna,
förklarade Trotskij att GPU svikit sitt löfte till dem.  Men denna
förklaring blev hopplöst otillfredsställande, sedan Pjatakov, Radek
och de övriga anklagade vid andra Moskvaprocessen erkänt sig skyldiga
och tillstått ännu värre saker.  Nu påstod Trotskij, att de anklagades
bekännelser var resultat av djävulsk tortyr och mystiskt verkande
»droger«.  Han skrev: »GPU:s rättegångar har en alltigenom
inkvisitorisk karaktär, det är den enkla sanningen om dessa
bekännelser.  Det kan ju hända, att det här i världen finns mången
hjälte, som är i stånd att uthärda varje slag av tortyr, fysisk eller
moralisk, som tillfogas honom, hans hustru, hans barn.  Det känner jag
inte till.«

I en artikel kunde Trotskij framställa de anklagade vid rättegångarna
som män av »ädel karaktär«, hängivna och ärliga »gamla bolsjeviker«,
som slagit in på oppositionens väg på grund av Stalins »förräderi mot
revolutionen« och som därför blivit likviderade av Stalin.  I en annan
artikel kunde Trotskij häftigt beskylla Pjatakov, Radek, Bucharin och
de andra för att vara »föraktliga individer«, »män med svag vilja« och
»Stalins nickedockor«.

Som svar på frågan, varför dessa gamla revolutionärer, om {s. 304} de
nu var oskyldiga, skulle avge dylika bekännelser, och varför inte en
enda av de anklagade hade använt sig av den offentliga rättegången
till att ropa ut sin oskuld, svarade slutligen Trotskij vid förhören i
Mexico 1937:

--- Det ligger i sakens natur att jag inte är skyldig att svara på
    dylika frågor.

I Mexico, liksom förut i Turkiet, Frankrike, Norge och överallt där
han vistats, samlade Trotskij snabbt omkring sig ett kotteri av
lärjungar, äventyrare och väpnade vakter.  Återigen levde han i en
fantastisk atmosfär av intriger.

Den villa i Coyoacan, där Trotskij inrättade sitt mexikanska
högkvarter, var en sannskyldig fästning.  Den omgavs av en sex meter
hög mur.  I de fyra hörntornen stod poster med armégevär på vakt dag
och natt.  Förutom den mexikanska polisavdelning, som särskilt
uttagits till tjänstgöring utanför villan, patrullerade Trotskijs egna
beväpnade livvakter oavbrutet kring hans högkvarter.  Alla besökare
måste identifiera sig och undergå förhör lika påfrestande som vid en
gränspostering.  Deras passersedlar måste signeras och
kontrasigneras.  Efter att ha släppts igenom porten i den höga muren
fick de vid inträdet i själva villan sina kläder genomsökta efter
dolda vapen.

Därinne rådde en atmosfär av intensiv verksamhet.  En ansenlig
personal tog emot instruktioner av sin ledare och utförde hans
uppdrag.  Speciella sekreterare arbetade med den sovjetfientliga
propagandan, med Trotskijs proklamationer, artiklar och böcker och med
hans hemliga korrespondenser på ryska, tyska, franska, spanska och
engelska.  Liksom på Prinkipo, i Paris och i Oslo gick många av
Trotskijs »sekreterare« med revolver vid sidan, och samma vidunderliga
stämning av intriger och hemligheter omgav även här den
sovjetfientlige konspiratören.

Posten var omfångsrik och strömmade till det mexikanska högkvarteret
från alla delar av världen.  Inte sällan krävde brevposten kemisk
behandling, då de verkliga meddelandena var skrivna med osynligt bläck
mellan oskyldiga synliga rader.  Där var ständig telegrafisk
förbindelse med Europa, Asien och Förenta staterna.  En ändlös ström
av journalister, berömdheter, politiker och mystiska personer utan
namn kom för att få tala med den sovjetfientliga rörelsens
»revolutionäre« ledare.  Där kom titt och tätt delegationer av
utländska trotskister --- franska, amerikanska, indiska och kinesiska
trotskister och spanska POUM-are.

{s. 305}

Trotskij mottog sina besökare med en härskande despots åthävor.  Den
amerikanska journalisten Betty Kirk, som intervjuade och fotograferade
Trotskij i Mexico för tidskriften Life, skildrade hans teatraliska och
diktatoriska uppträdande:

»Trotskij tittade på klockan och sade i självhärskarton att han kunde
bevilja oss precis åtta minuter.  När han kommenderade sin ryska
sekreterare att sitta för fotografen och ta upp hans diktamen, skrek
han gällt åt henne att skynda på.  Han befallde därefter sin
nordamerikanska sekreterare Bernard Wolfe att sitta på samma sätt, och
medan Wolfe var på väg genom rummet stod Trotskij och knackade med
pennan i bordskanten och skrek:

­-- Raska på bara!«

Från den befästa villan i Coyoacan dirigerade Trotskij sin
världsomspännande sovjetfientliga organisation, Fjärde
internationalen.

Överallt i Europa och Asien, i Nord- och Sydamerika rådde intima
förbindelser mellan denna fjärde international och axelmakternas nät
av femte kolonner.

I Tjeckoslovakien samarbetade trotskisterna med naziagenten Konrad
Henlein och hans sudettyska parti.  Den trotskistiske kuriren Sergej
Bessonov, som varit konsulent vid sovjetbeskickningen i Berlin,
erkände när han år 1938 stod inför rätta att han i Prag på sommaren
1935 hade trätt i förbindelse med Konrad Henlein.  Bessonov förklarade
att han tjänstgjort som kontaktman mellan Henleins grupp och Leo
Trotskij.

I Frankrike: Jacques Doriot, nazistagent och grundaren av det franska
fascistpartiet, var en kommunistisk fanflykting och trotskist.  Liksom
andra nazistagenter och franska fascister samarbetade Doriot intimt
med den franska sektionen av den trotskistiska fjärde internationalen.

I Spanien ingick trotskisterna i POUM, den femtekolonnorganisation som
biträdde Francos fascistiska uppror.  Ledare för POUM var Andreas Nin,
Trotskijs gamle vän och bundsförvant.

I Kina opererade trotskisterna under direkt överinseende av Japans
militära underrättelseväsen.  Deras verksamhet var mycket uppskattad
av ledande japanska underrättelseofficerare.  Chefen för den japanska
spioneritjänsten i Peking förklarade år 1937: »Vi bör stödja den
trotskistiska gruppen och hjälpa den till framgång, så att dess
verksamhet i olika delar av Kina blir till gagn för vårt kejsardöme, ty
dessa {s. 306} kineser verkar mycket nedbrytande på sitt lands enhet.
De arbetar anmärkningsvärt slugt och skickligt.«

I Japan kallades trotskisterna »hemliga tjänstens hjärntrust«.  De var
anställda vid specialskolor, där de undervisade japanska hemliga
agenter i konsten att nästla sig in i Sovjetunionens kommunistiska
parti och i kämpande antifascistiska rörelser i Kina och Japan.

I Sverge åtnjöt den ledande trotskisten och sedermera nazisten Nils
Flyg ekonomiskt stöd av den pronazistiske finansmannen och svindlaren
Ivar Kreuger.(*)  Kreugers subsidiering av den trotskistiska rörelsen
kom i dagen efter hans självmord, när utredningsmännen bland hans
papper fann kvittenser från allehanda politiska äventyrare, däribland
Adolf Hitler.

Över hela världen hade trotskisterna blivit till ett redskap, som
axelmakternas underrättelseväsen använde för att i egna syften nästla
sig in i liberala och radikala rörelser och i arbetarorganisationerna.

Även efter Trotskijs död fortsatte Fjärde internationalen med sin
femtekolonnverksamhet.

I Storbritannien gjorde folk från Scotland Yard och polisen i april
1944 razzior i de trotskistiska högkvarteren i London, Glasgow,
Wallsend och Nottingham, sedan det uppdagats att trotskisterna sökt få
i gång strejker över hela landet i syfte att försvaga den brittiska
krigsinsatsen.

I Förenta staterna blev arton ledande amerikanska trotskister av en
domstol i Minneapolis den 1 december 1941 förklarade skyldiga till
konspiration i syfte att undergräva lojaliteten och disciplinen bland
de amerikanska soldaterna och matroserna.

Tillsammans med Trotskijs advokat Albert Goldman dömdes sekreteraren i
Socialistiska arbetarpartiet (det namn under vilket trotskisterna i
Förenta staterna opererade) James P. Cannon, trotskisttidningen
Militants redaktör Felix Morrow, en av Trotskijs livvakter från Mexico
Jake Cooper och fjorton andra ledande medlemmar av den amerikanska
trotskiströrelsen.  De fick fängelsestraff varierande mellan ett år
och sexton månader.

Grant Dunne, en av de främsta trotskisterna inom amerikanska
arbetarrörelsen, vars namn hade blivit nämnt under förhandlingarna,
begick självmord tre veckor innan rättegången började.

{s. 307}

I mars 1943 blev trotskistorganet Militant transportförbjudet på grund
av att det sökt »försvåra och förhindra regeringens ansträngningar att
föra kriget till ett segerrikt slut«.  Efter en granskning av Militant
sände justitiedepartementet ut en förklaring, vari det hette:  »Sedan
den 7 december 1941 har tidningen öppet sökt avskräcka folkens breda
lager från deltagande i kriget.  Den har även innehållit förlöjligande
av demokratin och annat material, som tydligen varit avsett att
framkalla opposition mot krigsdeltagandet samt att undergräva moralen
inom de väpnade styrkorna.«

Den amerikanske utlandskorrespondenten Paul Ghali i Chicago Daily News
meddelade från Schweiz den 28 september 1944, att Gestapochefen
Heinrich Himmler använde de europeiska trotskisterna som del av en
planerad nazistisk underjordisk rörelse för sabotage och konspiration
efter kriget.  Ghali omtalade, att de fascistiska
ungdomsorganisationerna utbildades i trotskistisk »marxism«, försågs
med falska papper, beväpnades och lämnades kvar bakom de allierades
linjer med order att nästla sig in i de kommunistiska partierna i de
befriade områdena.  I Frankrike blev medlemmar av Joseph Darnands
fascistmilis beväpnade av nazisterna för att bedriva terror och
femtekolonnverksamhet efter kriget.  »Detta den franska nationens
avskum«, tillade Ghali i sitt reportage, »utbildas nu i 'bolsjevikisk'
verksamhet enligt den trotskistiska internationalens traditioner och
efter Heinrich Himmlers personliga order.  Deras uppgift är att
bedriva sabotage på de allierades förbindelselinjer och mörda
gaullistiska franska politiker.  De instrueras att säga sina landsmän,
att Sovjetunionen av i dag bara representerar en borgerlig
förvrängning av Lenins ursprungliga principer och att det är på tiden
att återgå till sund bolsjevikisk ideologi.  Detta uppsättande av
»röda« terroristgrupper är Himmlers nyaste politik i syfte att skapa
en fjärde international, ordentligt infekterad av nazistiska
baciller.  Den är avsedd att sättas in såväl mot britterna och
amerikanerna som mot ryssarna, men särskilt mot ryssarna.«

Den ryska femte kolonnens slutgiltiga sammanbrott vid
Moskvarättegången mot höger- och trotskistblocket var ett bedövande
slag för Trotskij.  En grundton av desperation och hysteri började
dominera i det han skrev.  Hans propaganda mot Sovjetunionen blev
alltmera hänsynslös, motsägelsefull och överspänd.  Han talade
ständigt om sin egen »historiska rätt«.  Hans angrepp mot Josef Stalin
förlorade allt samband med {s. 308} sunda förnuftet.  Han skrev
artiklar, där han påstod att sovjetledaren fann en sadistisk njutning
i att »blåsa rök i ansiktet på spädbarn«.  Hans frätande personliga
hat mot Stalin blev alltmer den förhärskande faktorn i hans liv.  Han
satte sina sekreterare till att arbeta med en omfångsrik, alltigenom
smädlig levnadsbeskrivning över Stalin.

Trotskijs vänner i Förenta staterna gick i författning om att få denna
bok utgiven på Harpers förlag i New York.  Men när boken redan var i
tryck, beslöt Harper i sista minuten att inte ge ut den, och de få
exemplar som redan sänts ut i bokhandeln indrogs.  En del avsnitt av
boken hade förut publicerats av Trotskij i artikelform.  Den sista
artikeln som publicerades före hans död blev införd i tidskiften
Liberty i augusti 1940 och bar titeln »Blev Lenin förgiftad av
Stalin?«.  I april 1946, mitt i en ny högkonjunktur för den
sovjetfientliga propagandan i Förenta staterna, ändrade Harperförlaget
sitt föregående beslut och gav ut Trotskijs ordsvall mot Stalin.

År 1939 kom Trotskij i förbindelse med den kongresskommitté, som
leddes av deputeraden Martin Dies från Texas.  Kommittén, som
tillsatts för att undersöka oamerikansk verksamhet, hade blivit ett
forum för sovjetfientlig propaganda.  Trotskij uppvaktades av ombud
för denna Dieskommitté och ombads att som »sakkunnigt vittne« avge
sitt yttrande om hotet från Moskva.  I New York Times för den 8
december 1939 återgavs ett uttalande av Trotskij, vari han förklarade
det vara hans politiska plikt att vittna inför Dieskommittén.  Man
diskuterade planer på att låta Trotskij komma till Förenta staterna.
Dessa planer kom emellertid aldrig till utförande.

I september 1939 kom en europeisk trotskistagent, som reste under
namnet Frank Jacson, till Förenta staterna med den franska atlantbåten
Ile de France.  Hans rätta namn var annars Jacques Mornard van der
Dresche.  Bland hans övriga täcknamn var Leon Jacome och Leon Haikys.
Denne Jacson hade värvats till den trotskistiska rörelsen av en
amerikansk trotskist, Sylvia Ageloff, medan han studerade vid Sorbonne
i Paris.  År 1939 uppsöktes han i Paris av en representant för den
hemliga ledningen för Fjärde internationalen och fick besked om att
han skulle fara till Mexico för att tjänstgöra som en av Trotskijs
»sekreterare«.  Han fick ett pass, som ursprungligen hade tillhört en
kanadensisk medborgare Tony Babich, som varit med i den spanska
republikanska armén och blivit dödad av {s. 309} fascisterna i
Spanien.  Trotskisterna hade fått tag på Babichs pass, avlägsnat hans
fotografi och satt dit Jacques i stället.

Jacson möttes vid sin ankomst till New York av Sylvia Ageloff och
andra trotskister.  Han meddelade sedermera inför den mexikanska
polisen:

»Trotskij ville skicka mig till Sovjetunionen med uppgift att
organisera en ny tingens ordning där.  Han sade att jag måste fara
till Shanghai med en Kinabåt och på vissa fartyg där träffa samman med
andra agenter för att sedan tillsammans med dem resa genom Manchukuo
till Ryssland.  Vårt uppdrag var att åstadkomma demoralisering inom
Röda armén och utföra diverse sabotagehandlingar vid vapenfabriker och
andra industrier.«

Jacson kom aldrig iväg på sin terroristiska mission till
Sovjetunionen.  I den starkt befästa villan i Coyoacan mördade han på
aftonen den 20 augusti 1940 sin ledare Leo Trotskij genom att slå en
spetshacka i huvudet på honom.

När Jacson häktades av den mexikanska polisen, uppgav han att han
velat gifta sig med Sylvia Ageloff, men att Trotskij förbjudit
giftermålet.  Ett våldsamt gräl om flickan hade utbrutit mellan de
båda männen.

--- För hennes skull, sade Jacson, beslöt jag att offra mig själv helt
    och hållet.

I sin vidare redogörelse förklarade Jacson:

»I stället för att möta en politisk ledare, som gick i spetsen för
arbetarklassens frihetskamp, fann jag mig stå inför en man, som inte
traktade efter annat än att få tillfredsställa sina egna behov, sitt
hat och sin hämndlystnad, och som inte använde arbetarnas kamp för
annat än att dölja sin egen lumpenhet och sina egna snöda beräkningar.

Sedan jag lärt känna det här huset, som han sade sig ha förvandlat
till en så utmärkt fästning, har jag ofta undrat varifrån pengarna
till ett dylikt arbete kan ha kommit.  Den konsul för en stor
främmande nation,(¤) som så ofta besökte honom, skulle kanske kunna svara
på den frågan.

Det var Trotskij som förstörde mig, min framtid och alla mina
strävanden.  Han gjorde mig till en man utan namn, utan hemland, till
ett redskap i sina händer.  Jag hade hamnat i en återvändsgränd.
Trotskij kramade ihop mig i sina händer som om jag varit papper.«

Efter Trotskijs död fanns endast en kandidat för Napoleons roll i
Ryssland kvar i livet --- Adolf Hitler.


——— 

Not i tjugoförsta kapitlet på s. 306:

(*) Flygs tidning och parti subsidierades som bekant också direkt av
    den tyska nazistregimen.  Ö.a.

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤) Nation: här menas egentligen inte nation utan stat, men det
engelska ordet »nation« har kommit till användning i översättningen,
trots att det engelska ordet »nation« inte betecknar samma sak som det
svenska »nation«; de ser bara likadana ut.  Sovjetunionen var ju t.ex.
inte en nation utan omfattade liksom det kejserliga Ryssland flera.  I
den tyska översättningen står också mycket riktigt på motsvarande ställe
»eines großen Staates« (»en stor stats«) och i den ryska »odnogo
krupnogo inostrannogo gosudarstva« (»en viss stor utländsk stats«).
Se i J.V. Stalin: »Marxismen och den nationella frågan« (Moskva 1950)
bl.a. om vad, en nation är.

------------------------------------------------------------------------

{s. 311}

Fjärde delen

FRÅN MÜNCHEN TILL SAN FRANCISCO

------------------------------------------------------------------------

{s. 313}

TJUGOANDRA KAPITLET

Andra världskriget


München

I sin officiella publikation »Fred och krig; Förenta staternas
utrikespolitik« förklarade det amerikanska utrikesdepartementet: »Det
ödestunga årtiondet 1931--1941 började och slutade med japanska
våldshandlingar.  Det kännetecknades av det hänsynslösa utvecklandet
av en politik, som medvetet syftade till världsherravälde från Japans,
Tysklands och Italiens sida.«

Andra världskriget började 1931, när japanerna bröt in i Manchuriet
under förevändning att de skulle skydda Asien mot kommunismen.  Två år
senare störtade Hitler den tyska republiken under förevändning att det
gällde att rädda Tyskland från kommunismen.

År 1937 slöt sig Italien till Tyskland och Japan i deras
Antikominternpakt, Japan slog på nytt till i Kina och besatte Peking,
Tientsin och Shanghai.  Axeln Berlin--Rom--Tokio tillkom för att
»rädda världen från kommunismen«.

Sovjetunionens utrikeskommissarie Maxim Litvinov yttrade i september
1937 inför Nationernas förbunds församling:

»Vi känner till tre stater, som under de senaste åren gjort sig
skyldiga till angrepp på andra stater.  Trots all skillnad i fråga om
regim, ideologi, materiell och kulturell standard hos offren för dessa
angrepp, så rättfärdigar alla tre staterna sina angrepp med en och
samma motivering: att bekämpa kommunismen.  De styrande i dessa stater
tror helt naivt, eller rättare låtsar sig tro, att det räcker att
nämna ordet 'antikom- {s. 314} munism' för att alla deras förbrytelser
mot internationella åtaganden skall vara dem förlåtna.«

Maskerade bakom Antikominternpakten gick Tyskland, Japan och Italien
fram för erövringen och förslavandet av Europa och Asien.

Världen hade två ting att välja på, dels sammanslutning alla nationer
som motsatte sig den nazistiska, fascistiska och japanska
aggressionen, och stoppande av axelns krigshot innan det var för sent,
dels splittring, bitvis underkastelse för aggressionen och oundviklig
fascistisk seger.  Axelns propagandaministerier, Trotskijs agenter,
franska, brittiska och amerikanska reaktionärer förenades alla i den
internationella fascistiska kampanjen mot den kollektiva säkerheten.
Tanken på enhet mot aggressionen angreps som »kommunistisk
propaganda«, avfärdades som en »utopisk dröm« och stämplades som
»krigsprovokation«.  I stället kom man med den försoningspolitik som
syftade till att ställa om det oundvikliga kriget till ett samfällt
dråpslag mot Sovjetunionen.  Nazityskland levde högt på denna politik.

Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain,
försoningspolitikens store hjälte, sade att den kollektiva säkerheten
komme att dela upp Europa »i två väpnade läger«.

Nazisttidningen Nachtausgabe förklarade i februari 1938:

»Vi vet nu, att den engelske premiärministern i likhet med oss anser
den kollektiva säkerheten vara rena galenskapen.«

I ett tal i Manchester den 10 maj 1938 replikerade Winston Churchill:

»Vi har fått veta, att vi inte får dela upp Europa i två väpnade
läger.  Ska det då bara få finnas ett väpnat läger --- diktatorernas
väpnade läger --- och en hop isolerade folk, som står utanför och
undrar vilket av dem som först blir taget och om de ska bli
underkuvade eller bara rätt och slätt utplundrade?«

Churchill kallades »krigshetsare«.

I september 1938 nådde försoningspolitiken sin höjdpunkt.  Det
nazistiska Tysklands, det fascistiska Italiens samt Storbritanniens
och Frankrikes regeringar undertecknade Münchenavtalet, den
sovjetfientliga heliga allians, som all världens reaktionärer hade
drömt om alltsedan 1918.

Detta avtal ställde Sovjetunionen utan bundsförvanter.  Traktaten
mellan Frankrike och Sovjetunionen, hörnstenen i Europas kollektiva
säkerhet, fanns inte mer.  Det tjeckiska {s. 315} Sudetlandet blev en
del av Nazityskland.  Portarna österut stod uppslagna på vid gavel för
den tyska krigsmakten.

Den 24 september 1938, medan nazisterna som bäst marscherade upp mot
Tjeckoslovakien, förkunnade den ledande artikeln i den trotskistiska
New York-tidningen Socialist Appeal:

»Tjeckoslovakien är ett av de mest vidunderliga nationella missfoster
som kläcktes fram på den skändliga Versailleskonferensen.  Den
tjeckoslovakiska demokratin har aldrig varit annat än en smutsig
täckmantel för en långt driven kapitalistisk utsugning.  Den
historiska nödvändigheten kräver den skarpaste revolutionära
opposition mot den tjeckoslovakiska borgarstaten, hur förhållandena än
gestaltar sig.«

Under dylika falskt revolutionära slagord förde trotskisterna runtom i
Europa och Amerika en oförtruten kampanj mot den kollektiva säkerheten
och mot de små staternas rätt att försvara sig mot axelns angrepp.
När Etiopien, Spanien, Nord- och Mellankina, Österrike och
Tjeckoslovakien i tur och ordning invaderades av Tyskland, Italien och
Japan, skrek medlemmarna av Trotskijs fjärde international ut över
världen, att kollektiv säkerhet bara var att frammana kriget.
Trotskij påstod, att »försvar av den nationella staten« i själva
verket var en »reaktionär uppgift«.  I sin broschyr »Fjärde
internationalen och kriget«, vilken användes som grundläggande
propagandamaterial av trotskisterna i deras kamp mot den kollektiva
säkerheten, skrev Trotskij:

»Försvaret av den nationella staten, framför allt i det balkaniserade
Europa, är i ordets fullaste bemärkelse en reaktionär uppgift.  Den
nationella staten med sina gränser, pass, myntsystem, tullar och sin
armé för att skydda tullarna har blivit ett fruktansvärt hinder för
mänsklighetens ekonomiska och kulturella utveckling.  Proletariatets
uppgift är inte att försvara den borgerliga staten, utan att
fullständigt och slutgiltigt förgöra den.«

Trotskijs anhängare och sympatisörer i Europa och Amerika förde en
hätsk kamp mot den franska folkfronten, den spanska republikanska
regeringen och andra fosterländska antifascistiska massrörelser, som
sökte uppnå nationell enhet inom de egna länderna och kollektiv
säkerhet genom avtal med Sovjetunionen.  Den trotskistiska propagandan
gjorde gällande, att dessa rörelser bara skulle dra in sina länder i
krig.  »Den stalinistiska formen av enhetsfront«, sade den ledande
brittiske trotskisten C.L. James, »är inte en enhet för frihets-
{s. 316} kamp, utan enhet för att driva alla arbetare ut i ett
imperialistiskt krig«.

Trotskij själv varnade oupphörligt för de »faror« som ett axelns
nederlag mot de icke aggressiva nationerna skulle föra med sig.  »En
seger för Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen över Tyskland
och Japan«, förklarade Trotskij vid förhören i Mexico i april 1937,
»skulle först och främst betyda att Sovjetunionen förvandlades till en
borgerlig stat och Frankrike till en fasciststat, ty för att kunna
besegra Hitler måste man ha en oerhörd militärapparat.  En seger skulle
betyda att fascismen slogs ner i Tyskland och upprättades i
Frankrike.«

På detta sätt arbetade Trotskij och hans medagitatorer hand i hand med
försoningsmännen och med axelns propagandaministerier för att intala
Europas folk att kollektiv säkerhet var en krigsprovokation och att de
som arbetade för kollektiv säkerhet var »Stalins verktyg«.

»Münchenavtalet«, skrev Walter Duranty i »Kreml och folket«, »syntes
vara den största förödmjukelse Sovjetunionen lidit sedan
Brest-Litovsk-fördraget.«

Och nu väntade världen på kriget mellan nazisterna och Sovjetunionen.

När Neville Chamberlain återkom till England, viftade han med en
papperslapp med Hitlers namnteckning på och ropade:

--- Det här betyder fred i vår tid!

Tjugo år tidigare hade den brittiske spionen kapten Sidney George
Reilly utropat:

--- Detta fruktansvärda som kommit till i Ryssland måste till varje
    pris krossas!  Fred med Tyskland!  Ja, fred med vem som helst!
    Fred, fred till varje pris, och sedan en enad front mot
    mänsklighetens verkliga fiender!

Den 11 juni 1938 förklarade Chamberlains vapendragare i underhuset
Arnold Wilson:

--- Enighet är nödvändig, och den verkliga faran för världen i dag
    hotar inte från Tyskland eller Italien utan från Ryssland.

Men de första offren för det sovjetfientliga Münchenavtalet var inte
sovjetfolken.  De första offren var de borgerligt demokratiska folken
i Europa.  Återigen dolde den antibolsjevikiska fasaden ett förräderi
mot demokratin.

I februari 1939 erkände de franska och brittiska regeringarna general
Francos fascistdiktatur som Spaniens lagliga regering.  De sista
dagarna i mars förvandlades det republikanska Spa- {s. 317} nien till
en fascistisk provins efter två och ett halvt års legendarisk,
kvalfull kamp mot en förkrossande övermakt.

Den 15 mars 1939 upphörde Tjeckoslovakien att vara en självständig
stat.  Nazistiska pansardivisioner körde bullrande in i Prag.
Skodaverken och tjugotre andra krigsmaterielfabriker, representerande
en vapentillverkning tre gånger så stor som det fascistiska Italiens,
blev Hitlers egendom.  Den fascistvänlige general Jan Sirovy, som en
gång lett de tjeckiska interventionsarméerna i Sovjetsibirien,
överlämnade till det tyska överkommandot den tjeckoslovakiska arméns
tusen flygplan, dess arsenaler, dess förråd och hela dess
förstklassiga militära utrustning.

Den 20 mars 1939 tvingades Litauen avträda sin enda hamn, Memel, till
Tyskland.

På långfredagsmorgonen den 7 april 1939 gick Mussolini över Adriatiska
havet och överföll Albanien.  Fem dagar senare mottog kung Viktor
Emanuel den albanska kronan.

Ännu medan Hitler var i färd med att besätta Tjeckoslovakien, kom
Stalins varningar till Englands och Frankrikes försoningspolitiker att
deras sovjetfientliga politik kunde sluta olyckligt för dem själva.
Stalin talade i Moskva den 10 mars 1939 vid Sovjetunionens
kommunistiska partis artonde kongress.

Det icke förklarade krig, sade Stalin, som axelmakterna redan satt
igång i Europa och Asien under Antikominternpaktens mask, var inte
riktat enbart mot Sovjetunionen, utan också, och nu faktiskt i första
hand, mot Englands, Frankrikes och Förenta staternas intressen.

Kriget förs, sade Stalin, av aggressiva stater, som på alla sätt
inkräktar på de icke aggressiva staternas intressen, främst då
Englands, Frankrikes och Förenta staternas, under det att dessa
sistnämnda länder dragit sig undan, retirerat, gjort eftergift på
eftergift åt aggressorerna, avstått från varje som helst försök till
motstånd och rentav själva i viss grad understött aggressorerna.
Otroligt men sant!

De reaktionära politikerna i västdemokratierna, förklarade Stalin,
hade förkastat den kollektiva säkerhetens politik.  I stället drömde
de om en mot Sovjetunionen riktad sammanslutning, maskerad med
diplomatiska fraser som »försonlighet« och »nonintervention«.  Men
denna politik var redan dömd, sade Stalin och fortsatte:

Vissa europeiska och amerikanska politiker och tidnings- {s. 318}
skrivare har förlorat tålamodet i sin väntan på marschen mot
Sovjetukraina och börjat blotta vad som i verkligheten ligger bakom
noninterventionspolitiken.  De säger helt öppet och ger oss svart på
vitt på att de blivit grymt besvikna på tyskarna, som i stället för
att fortsätta marschen österut, mot Sovjetunionen, nu bevars vänt sig
västerut och krävt kolonier.  Det verkar som om Tyskland skulle ha
fått Tjeckoslovakien som förskottsbetalning på en beställning av krig
mot Sovjetunionen och nu vägrar effektuera beställningen.

Det skulle inte falla mig in, fortsatte Stalin, att moralisera över
noninterventionspolitiken, att tala om svek, förräderi och så vidare.
Det vore naivt att predika moral för folk som inte erkänner några
allmänmänskliga moralbegrepp.  Politik är politik, som de gamla
förhärdade borgerliga politikerna säger.  Det måste emellertid sägas
ifrån, att det stora och farliga politiska spel, som
noninterventionspolitikens män satt igång med, kan sluta med ett
allvarligt fjasko för dem själva.

Sovjetunionen önskade alltjämt mellanfolkligt samarbete mot angriparna
och en realistisk kollektiv säkerhetspolitik, men Stalin sade klart
ifrån, att detta samarbete måste vara ärligt och helhjärtat.  Röda
armén hade inte för avsikt att kratsa kastanjerna ur elden åt de
engelska och franska försoningspolitikerna.  Om det värsta till slut
skulle inträffa, så kunde Röda armén förlita sig på sin egen styrka
och på sovjetfolkens enhet och solidaritet.  Som Stalin uttryckte det:

Skulle det bli krig, så kommer vår armé att ha både uppland och front
starkare än varje annat lands armé, och de utanför våra gränser boende
personer, som tycker om militära konflikter, gjorde klokt i att lägga
detta på minnet.

Men Stalins rättframma, eftertryckliga varning ignorerades.

I april 1939 visade en brittisk opinionsundersökning, att 87 procent
av det engelska folket var för en allians mellan England och
Sovjetunionen mot Nazityskland.  Churchill ansåg att ett närmande
mellan de båda folken var »en fråga om liv eller död«.  I ett tal den
27 maj sade han skarpt ifrån:

--- Hans majestäts regering har försummat vårt försvar, kastat bort
    Tjeckoslovakien med allt vad detta land betyder ifråga om militära
    resurser och lastat på oss försvaret av Polen och Rumänien, och om
    den nu avvisar och kastar bort den oumbärliga ryska hjälpen och
    sålunda på sämsta möjliga sätt leder oss in i det värsta av krig,
    så har den dåligt förtjänat den storsinta behandling den åtnjutit
    av sina landsmän.

{s. 319}

David Lloyd George understödde den 29 juli Churchills yrkanden med
följande ord:

--- Herr Chamberlain förhandlade direkt med Hitler.  Han for till
    Tyskland för att träffa honom.  Han och lord Halifax besökte Rom.
    De kom till Rom, drack Mussolinis skål och talade om för honom
    vilken fin karl han var.  Men vem har de sänt till Ryssland?  De
    har inte ens skickat ett lägsta rangens statsråd, utan bara ett
    skrivbiträde från utrikesdepartementet.  Detta är en
    förolämpning.  De har inget sinne för proportioner och för
    allvaret i en situation, där världen står vid randen av en
    avgrund.

Men det brittiska folkets röst och vad engelska statsmän som Churchill
och Lloyd George sade lämnades utan avseende.

»En hastigt påkommen allians med Ryssland skulle bli till hinder för
andra förhandlingar«, skrev Londontidningen Times.

Samma dag som nazistarmén ryckte in i Prag var en delegation av
brittiska industrimän i Düsseldorf för att utarbeta de sista
detaljerna i ett vittomfattande avtal med den tyska storfinansen.

I juli kom den brittiska pressen med den sensationella uppgiften, att
sekreteraren i parlamentets handelsutskott Robert S. Hudson hade
sammanträffat med Hitlers ekonomiske rådgivare dr Helmuth Wohlthat för
att dryfta möjligheterna för ett brittiskt lån på 51 miljoner pund
till Nazityskland.

Långt ifrån alla stora brittiska affärsmän gillade försoningspolitiken
med nazisterna.  Den 8 juni yttrade bankiren och kolmagnaten lord
Davies i överhuset:

--- Den ryska regeringen vet mycket väl, att vissa kretsar här i
    landet bär på hoppet att de tyska örnarna ska flyga österut och
    inte mot väster, som det tydligen var meningen på den tid då
    Hitler skrev »Mein Kampf«.

På tal om Chamberlains förhandlingar med sovjetregeringen sade lord
Davies:

--- Jag undrar ibland allt fortfarande om regeringen menar allvar med
    dessa förhandlingar eller om de bara är ett köttben att slänga åt
    folkopinionen.

När sommaren 1939 gick mot sitt slut och kriget i Europa var mera
överhängande än någonsin, var William Strang, en lägre tjänsteman i
utrikesdepartementet, vilken Chamberlain sänt till Moskva, den ende
brittiske representant som låg i direkta förhandlingar med
sovjetregeringen.  Folkopinionens tryck tvingade Chamberlain att ge
förhandlingarna med Sovjet- {s. 320} unionen ett annat utseende.  Den
11 augusti kom en brittisk militärdelegation till Moskva för
generalstabsöverläggningar.  Denna brittiska delegation hade rest från
London med ett tretton knops fartyg, alltså långsammaste möjliga
färdsätt.  När delegationen kommit fram, fick ryssarna veta att den
inte hade mer befogenhet än Strang att sluta något avtal med
sovjetregeringen.

Sovjetunionen skulle isoleras och lämnas ensam att möta ett nazistiskt
Tyskland, som understöddes passivt, om inte rentav aktivt, av de
Münchensinnade regeringarna i Europa.

Joseph E. Davis skildrade sedermera det val, som sovjetregeringen
ställdes inför.  Förre ambassadören i Sovjetunionen skrev den 18 juli
1941 till president Roosevelts rådgivare Harry Hopkins:

»Med anledning av mina iakttagelser och förbindelser sedan 1936 tror
jag mig kunna säga att det, bortsett från Förenta staternas president,
inte fanns någon regering i världen, som såg Hitlers hot mot freden
och nödvändigheten av kollektiv säkerhet och allianser mellan de icke
aggressiva nationerna mera klart än vad sovjetregeringen gjorde.  Den
var redo att slåss för Tjeckoslovakien.  Den sade upp sin
nonaggressionspakt med Polen före München, emedan den ville
ha vägen fri för sina trupper genom Polen för att om så krävdes kunna
komma till Tjeckoslovakiens hjälp och uppfylla sina
fördragsförpliktelser.  Även efter München och så sent som på våren
1939 var sovjetregeringen villig att gå samman med Storbritannien och
Frankrike, om Tyskland skulle angripa Polen eller Rumänien, men yrkade
på att det skulle hållas en internationell konferens av icke
aggressiva stater för att objektivt och realistiskt kunna bestämma vad
var och en kunde göra, och att Hitler därefter skulle få besked om
deras samfällda motstånd.  Förslaget avvisades av Chamberlain under
hänvisning till Polens och Rumäniens motvilja mot att gå samman med
Ryssland.

Hela våren 1939 försökte sovjetregeringen få till stånd en definitiv
överenskommelse, som säkrade ett enhetligt uppträdande och samordnande
av de militära planerna för att stoppa Hitler.

Storbritannien vägrade att ge Ryssland samma garanti för försvaret av
de baltiska staterna, som Ryssland gav Frankrike och Storbritannien om
försvaret av Belgien och Nederländerna.  Sovjetregeringen kom på goda
grunder till den övertygelsen {s. 321} att inga omedelbara, praktiska
och effektiva åtgärder kunde åstadkommas tillsammans med Frankrike och
Storbritannien.  Den tvingades till en nonaggressionspakt med Hitler.«

Tjugo år efter Brest-Litovsk-fördraget hade de sovjetfientliga
politikerna i Västeuropa än en gång drivit Sovjetunionen till att i
självförsvar sluta ett icke önskat avtal med Tyskland.

Den 24 augusti 1939 ingick Sovjetunionen en nonaggressionspakt med det
nazistiska Tyskland.


Världskriget nummer två

Den 1 september 1939 gick nazisternas motoriserade divisioner över
polska gränsen på sju ställen.  Två dagar senare förklarade
Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland.  På två veckor
störtade den polska regim samman, som under ledning av den
sovjetfientliga s.k. översteklicken hade gått i förbund med nazismen,
avvisat Sovjetunionens bistånd och bekämpat den kollektiva säkerheten,
och nu gjorde nazisterna rent hus med resterna av sin forna
bundsförvant.

Den 17 september, medan nazistkolonnerna rusade fram genom Polen och
den polska regeringen flydde i panik, gick Röda armén över Polens
östra förkrigsgräns och besatte de bjeloryska, västukrainska och
galiziska områdena innan de nazistiska pansaravdelningarna hann dit.
Under snabb marsch västerut återtog Röda armén hela det territorium,
som Polen hade tillskansat sig av Sovjetryssland år 1920.

--- De ryska arméernas uppställning på denna linje var en uppenbart
    nödvändig rysk säkerhetsåtgärd inför det nazistiska hotet,
    förklarade Winston Churchill i en radioutsändning den 1 oktober.
    Det har skapats en östfront, som det nazistiska Tyskland inte
    vågar sig på.  När herr von Ribbentrop i förra veckan var kallad
    till Moskva, så var det för att få och hålla till godo med det
    beskedet, att de nazistiska planerna på Baltikum och Ukraina måste
    skrinläggas.

Röda arméns framryckning västerut var den första i en rad åtgärder,
som sovjetregeringen vidtog för att motverka nazismens utbredning och
stärka Sovjetunionens försvar inför den oundvikliga uppgörelsen med
Tredje riket.

Sista veckan i september och första dagarna i oktober ingick
sovjetregeringen avtal om ömsesidigt bistånd med Estland, Lettland och
Litauen.  Dessa avtal tillerkände Sovjet- {s. 322} unionen rätten att
förlägga garnisoner, flygfält och flottbaser inom de baltiska
staterna.

Men längre norrut förblev Finland en potentiell militär bundsförvant
till Tredje riket.

Finlands militäre ledare, friherre Carl Gustaf Mannerheim, stod i
intim och ständig förbindelse med det tyska överkommandot.  Det
förekom titt och tätt gemensamma stabsöverläggningar och tyska
officerare höll regelbunden uppsikt över finska arméns manövrer.  Den
finske generalstabschefen general Lennart Oesch hade fått sin militära
utbildning i Tyskland liksom hans närmast man general Hugo Österman,
vilken tjänstgjort i tyska armén under första världskriget.

Även de politiska förbindelserna mellan Finland och Nazityskland var
intima.  Statsminister Risto Ryti ansåg Hitler vara ett »geni«, och
den förmögne tyskvännen Pehr Svinhufvud, som innehade tyska
järnkorset, var den mäktigaste mannen bakom kulisserna i finsk
politik.

Med hjälp av tyska officerare och ingenjörer hade Finland förvandlats
till en mäktig fästning och bas för en invasion i Sovjetunionen.
Tjugotre militära flygbaser hade anlagts på finsk mark, och de var i
stånd att härbärgera tio gånger så många plan som det finska
flygvapnet förfogade över.  Nazistiska tekniker hade lett bygget av
Mannerheimlinjen, en kedja av labyrintiska, förstklassigt inredda
befästningar med tungt artilleri på flera mils djup utefter
sovjetgränsen, delvis på endast trettiofem kilometers avstånd från
Leningrad.  Till skillnad från Maginotlinjen var Mannerheimlinjen
anlagd inte bara i försvarssyfte utan också för att kunna hysa en
ansenlig angreppsstyrka.  När denna Mannerheimlinje nalkades sin
fullbordan på sommaren 1939, kom Hitlers generalstabschef Halder från
Tyskland och gjorde en sista översyn över den väldiga
befästningsanläggningen.

Sovjetregeringen föreslog Finland en pakt om ömsesidigt bistånd.
Moskva erbjöd Finland åtskilliga tusen kvadratkilometer
sovjetterritorium i mellersta Karelen i utbyte mot några strategiskt
viktiga finska öar nära Leningrad samt ett stycke av Karelska näset
och begärde att på trettio år få arrendera hamnen Hangö för att där
anlägga en flottbas.  Sovjetledarna betraktade de nämnda territorierna
som oumbärliga för försvaret av den röda flottbasen Kronstadt och
staden Leningrad.

Den nazistorienterade klick, som behärskade den finska {s. 323}
regeringen, avbröt helt tvärt förhandlingarna i mitten av november.

I slutet av november var Sovjetunionen och Finland i krig med
varandra.

De sovjetfientliga elementen i England och Frankrike trodde att
stunden för det länge väntade heliga kriget nu var inne.  Det
besynnerliga, orörliga kriget mot Nazityskland i väster var »fel
krig«.  Det rätta kriget var i öster.  I England, Frankrike och
Förenta staterna började en våldsam sovjetfientlig kampanj under
parollen »Hjälp Finland!«.

Premiärminister Chamberlain, som nyss förut hade gjort gällande att
hans land inte hade vapen nog för att kunna slåss mot nazisterna, fick
nu brått att skicka 144 brittiska flygplan, 114 tunga kanoner, 185.000
granater, 50.000 handgranater, 15.700 flygbomber, 100.000 vinterkappor
och 48 ambulanser till Finland.  I en stund, då franska armén
trängande behövde varenda bit av sin militära utrustning för att möta
den oundvikliga nazistoffensiven, överlät franska regeringen åt finska
armén 179 flygplan, 472 kanoner, 795.000 artilleriprojektiler, 5.100
kulsprutor och 200.000 handgranater.

Medan stiltjen på västfronten fortsatte gjorde brittiska
överkommandot, som alltjämt behärskades av sovjetfientliga militärer
som general Ironside, upp planer på att sända 100.000 man över
Skandinavien till Finland, och franska överkommandot förberedde ett
samtidigt angrepp mot Kaukasien under ledning av general Weygand, som
öppet medgav att franska bombplan stod redo i Orienten för att rikta
ett slag mot oljefälten vid Baku.

Dag efter dag förkunnade de brittiska, franska och amerikanska
tidningarna väldiga finska segrar och katastrofala nederlag för
sovjettrupperna.  Men efter tre månaders krigföring i utomordentligt
svår terräng och under otroligt hårda väderleksförhållanden, varvid
temperaturen ofta sjönk till trettio, fyrtio grader under noll, hade
Röda armén smulat sönder den »ointagliga« Mannerheimlinjen och
grundligt slagit den finska armén.

Institutet för propagandaanalys i New York meddelade i juni 1940: »Den
amerikanska pressen har innehållit mindre sanning och mera lögn och
fantasier om det finska kriget än om någon annan konflikt under senare
tid.«

Inför Sovjetunionens högsta sovjet förklarade Molotov den 29 mars
1940:

{s. 324}

--- Sovjetunionen har besegrat den finska armén och haft alla
    möjligheter att besätta hela Finland, men har dock inte gjort
    detta och inte heller krävt något skadestånd för sina förluster i
    kriget, som varje annan makt skulle ha gjort, utan inskränkt sina
    krav till ett minimum.  Vi har vid fredsslutet inte gått in för
    något annat än att sörja för Leningrads, Murmansks och
    Murmanskjärnvägens säkerhet.

Nazityskland fortsatte sitt icke förklarade krig mot Sovjetunionen.

Den dag då fientligheterna mellan Finland och Sovjetunionen upphörde
förklarade general Mannerheim i en dagorder till finska armén att
»arméns heliga uppgift är att vara den västerländska civilisationens
utpost mot öster«.  Kort tid därefter började finska regeringen
anlägga nya befästningar längs den reviderade gränsen.  Nazistiska
tekniker kom från Tyskland för att leda arbetet.  Stora mängder vapen
beställdes i Sverge och Tyskland.  Tyska trupper började i betydande
antal komma till Finland.  De finska och tyska förbanden inrättade
gemensamma högkvarter och höll gemensamma manövrer.  Personalen på
tyska ambassaden i Helsingfors och de elva konsulaten i landet
utökades med mängder av naziagenter.

Stiltjen i väster fick ett brått slut på våren 1940.  Den 9 april
invaderades Danmark och Norge av tyska trupper.  Danmark besattes utan
motstånd på en enda dag.  Mot slutet av månaden hade nazisterna
krossat det organiserade norska motståndet, och de brittiska trupper
som kommit till norrmännens hjälp uppgav sina få och utsatta
fotfästen.  En nazistisk marionettregering upprättades i Oslo med
major Vidkun Quisling i spetsen.

Den 10 maj begärde Chamberlain sitt avsked som premiärminister efter
att ha försatt sitt land i den måhända mest förtvivlade situationen i
dess långa historia, och kungen gav Winston Churchill i uppdrag att
bilda den nya regeringen.  Samma dag bröt tyska armén in i
Nederländerna, Belgien och Luxemburg.  Den 21 maj hade tyskarna brutit
ned det skröpliga motståndet, nått fram till Engelska kanalen och
avskurit de allierade i Flandern.

Paniken grep omkring sig i Frankrike.  Överallt var femte kolonnen i
arbete.  Franska trupper övergavs av sina officerare.  Hela divisioner
fann sig stå där utan tillförsel av förnödenheter.  Paul Reynaud
yttrade i senaten att det franska armébefälet begått »otroliga fel«.
Han gick till angrepp mot {s. 325} »förrädare, defaitister och
kujoner«.  Dussintals högtstående franska officerare blev plötsligt
häktade.  Men upprensningen kom för sent.  Femte kolonnen hade redan
kontrollen över Frankrike.

Förutvarande franske flygministern Pierre Cot skrev efteråt i
»Förräderiets triumf«:

»Fascisterna gick fram på sitt eget vis runtom i landet och inom
armén.  Den antikommunistiska agitationen var en rökridå, i vars hägn
man kunde ägna sig åt den sammansvärjning, som skulle lamslå Frankrike
och underlätta Hitlers arbete.  Femte kolonnens mest verksamma redskap
var Weygand, Pétain och Laval.  Vid det ministerråd, som hölls i Cangé
nära Tours den 12 juni 1940, yrkade general Weygand på att regeringen
skulle avsluta kriget.  Hans viktigaste argument var att en
kommunistisk revolution hade utbrutit i Paris.  Han påstod att
kommunistiska partiets generalsekreterare Maurice Thorez redan
installerat sig i presidentpalatset.  Inrikesministern Georges Mandel
telefonerade ögonblickligen till polismästaren i Paris, vilken
dementerade Weygands uppgifter; inga oroligheter hade förekommit i
staden och befolkningen förhöll sig lugn.  Så fort Pétain och Weygand
hade tillskansat sig makten mitt i all förvirringen vid sammanbrottet,
skyndade de sig att med hjälp av Laval och Darlan undertrycka alla
politiska friheter, lägga munkavle på folket och upprätta en
fascistregim.«

För varje timme tilltog oredan och paniken, medan de franska
soldaterna kämpade sin förtvivlade, hopplösa strid och världen fick
bevittna hur en nation föll offer för ett förräderi av aldrig förr
skådad omfattning.

Mellan 20 maj och 4 juni 1940 evakuerade britterna sina trupper från
Dunkerque och lyckades med en heroisk ansträngning rädda hem 335.000
man.

Den 10 juni förklarade det fascistiska Italien krig mot Frankrike och
England.

Den 14 juni föll Paris, och Pétain, Weygand, Laval och trotskisten
Doriot blev Frankrikes nazistiska marionettregenter.

Den 22 juni undertecknades ett vapenstillestånd mellan Tyskland och
Frankrike i Compiègneskogen i just samma järnvägsvagn, i vilken
marskalk Foch tjugotvå år tidigare hade dikterat
kapitulationsvillkoren för de besegrade tyskarna.

{s. 326}

När Frankrike bröt samman vidtog Röda armén återigen skyndsamma
åtgärder för att stärka Sovjetunionens försvar.

För att förebygga en hotande nazistkupp i de baltiska staterna besatte
röda pansardivisioner i mitten av juni Estland, Lettland och Litauen.

Den 27 juni ryckte Röda armén in i Bessarabien och norra Bukovina, som
Rumänien hade ryckt åt sig från ryssarna efter revolutionen.

Sovjetunionen och Nazityskland stod nu ansikte mot ansikte längs sin
kommande stridslinje.

I slutet av juli satte nazisterna igång med flyganfall i stor skala
mot London och andra engelska städer, varvid tonvis med sprängämnen
vräktes ner över civilbefolkningen.  Anfallen, som oavbrutet stegrades
i våldsamhet under den följande månaden, var avsedda att skräckslå och
paralysera hela nationen och snabbt få det redan allvarligt försvagade
England på knä.

Men nu var genomgripande förändringar igång inom Storbritannien.  Den
förvirring och splittring som var ett resultat av Chamberlains styre,
hade givit vika för beslutsamhet och tilltagande nationell enhet.
Över den smala Kanalen kunde brittiska folket se hur femte kolonnen
for fram.  Scotland Yard och underrättelseväsendet slog ner på
nazistagenter, brittiska fascister och ledare för femte kolonnens
intriger.  Vid en överraskande razzia i brittiska fascistförbundets
högkvarter i London fick myndigheterna tag på viktiga dokument och
häktade en mängd femtekolonnare.  Det brittiska fascistpartiets ledare
Oswald Mosley blev häktad i sin bostad.  Ännu mer uppseendeväckande
häktningar följde.  Förutvarande parlamentsledamoten och grundaren av
det sovjetfientliga och nazistvänliga »folkpartiet« John Becket, den
skotske högermannen och parlamentsledamoten kapten A.H. Ramsey,
tjänstemannen i hälsovårdsdepartementet Edward Dudley Elan och hans
hustru, fru Dacre Fox, samt andra framstående nazistvänner och
fascister häktades.  Det antogs en lag, som stadgade dödsstraff för
högförräderi.

Den brittiska regeringen visade, att den tagit lärdom av Frankrike och
av Moskvaprocesserna, och meddelade i juli 1940 att förre chefen för
marinens underrättelseväsen amiral Barry Domvile hade häktats.
Domvile var en vän till Alfred Rosenberg och den avlidne general Max
Hoffmann och hade varit insyltad i de flesta sovjetfientliga
sammansvärjningar {s. 327} sedan 1918.  När han blev häktad var han
ledare för ett nazistvänligt hemligt sällskap i England, kallat The
Link och organiserat med Gestapochefen Heinrich Himmlers bistånd.

Då det brittiska folket nu kände sig tryggat mot förräderi inifrån,
mötte det utan vacklan de nazistiska bombräderna och försvarade sig
mot dem.  På en enda dag, den 17 september 1940, sköt det brittiska
flygvapnet ner inte mindre än 185 tyska plan över England.

Inför ett sådant våldsamt och oväntat motstånd och med tanke på Röda
armén vid östgränsen gjorde Hitler halt vid Kanalen.  Han avstod från
att invadera de brittiska öarna.

Så ingick år 1941.  En atmosfär av spänd väntan låg över hela Europa,
när Sovjetunionen och Nazityskland, världens båda militärt starkaste
makter, redde sig till en väpnad uppgörelse.

Den 1 mars intågade tyskarna i Sofia och Bulgarien blev en nazistisk
bas.

Sedan en folkresning hade störtat prinsregenten Pauls regim i
Jugoslavien och nazistagenterna tvingats fly ur landet ingick
sovjetregeringen den 6 april ett nonaggressionsavtal med den nya
jugoslaviska regeringen.  Samma dag förklarade Nazityskland krig mot
Jugoslavien och invaderade landet.

Den 5 maj blev Stalin regeringschef i Sovjetunionen.

Klockan 22.30 lördagen den 10 maj 1941 störtade ett tyskt
Messerschmidtplan över Lancashire i Skottland och begravde nosen i en
åker nära slottet Dungavel, som ägdes av den unge hertigen av
Hamilton.  En person, som varit anställd på hertigens gods, såg planet
störta och därefter en fallskärm dala långsamt som en vit fjäder.
Beväpnad med en högaffel rusade han dit och fann en man ligga på
marken med bruten fotled.  Mannen var Hitlers ställföreträdare Rudolf
Hess.

--- För mig till hertigen av Hamilton! sade Hess på engelska.  Jag har
    kommit för att rädda mänskligheten.

Hess hoppades att genom Hamilton och hans vänner vinna den brittiska
högerns stöd för det nazistiska angreppet mot Sovjetunionen.
Borgmästaren i Glasgow, Patrick Dollan, yttrade den 11 juni 1941:

--- Hess kom hit i den tron, att han kunde stanna två dagar i
    Skottland, diskutera sina fredsförslag med en viss grupp och sedan
    bli försedd med olja och kartor, så han kunde ta sig tillbaka till
    Tyskland och inrapportera resultatet av sina överläggningar.

{s. 328}

Beträffande Hess och hans mission förklarade Stalin i sitt tal den 6
november 1941:

--- Tyskarna visste, att deras politik att fiska i motsättningarna
    mellan klasserna i enskilda stater och i motsättningarna mellan
    dessa stater och Sovjetunionen redan hade lett till resultat i
    Frankrike, vars styresmän stirrat sig blinda på revolutionens
    spöke, avstått från att göra motstånd och skräckslagna lagt sitt
    fosterland under Hitlers häl.  De tyskfascistiska strategerna
    trodde att det skulle gå likadant i Storbritannien och Amerikas
    förenta stater.  Det var just i detta syfte som de tyska
    fascisterna skickade den beryktade Hess till Storbritannien för
    att övertala de brittiska politikerna att ansluta sig till det
    allmänna fälttåget mot Sovjetunionen.  Men tyskarna räknade
    grundligt fel.  Rudolf Hess blev den brittiska regeringens fånge.

Klockan fyra på morgonen den 22 juni 1941 svärmade Hitlers
stridsvagnar, flyg, fältartilleri, motoriserade förband och infanteri
utan föregående krigsförklaring in över Sovjetunionens gränser längs
en ofantlig front, som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet.

Längre fram på morgonen skrek Göbbels ut Hitlers krigsproklamation i
radion.  I den hette det bl.a.:

»Tyska folk!  I detta ögonblick sker en uppmarsch, som torde vara en
av de största världen någonsin skådat.  Förenade med sina finska
kamrater står segervinnarna från Narvik uppe vid Norra Ishavet.  Tyska
divisioner under befäl av Norges betvingare och i samarbete med de
finska frihetshjältarna under deras marskalk värnar Finlands jord.
Den tyska östfrontens formationer sträcker sig från Ostpreussen till
Karpaterna.  Tyska och rumänska soldater står förenade under
statschefen Antonescu längs Prut och Donaus nedre lopp ut till Svarta
havet.  Denna front tjänar sålunda inte blott till försvar av ett
enskilt land utan till hela Europas värn och därmed allas vår
räddning.«

Italien, Rumänien, Ungern och Finland slöt upp i det nazistiska kriget
mot Sovjetunionen.  Speciella fascistförband sattes upp i Frankrike
och Spanien.  Ett kontrarevolutionärt Europas förenade arméer hade
startat sitt heliga krig mot sovjeternas land.  General Max Hoffmans
plan blev äntligen omsatt i praktiken.

Den 7 december 1941 angrep japanska bombplan och krigsfartyg Amerikas
förenta stater utan föregående varning.  Det nazistiska Tyskland och
det fascistiska Italien förklarade Förenta staterna krig.

Den 9 december yttrade president Roosevelt i ett budskap till det
amerikanska folket:

»Den kurs, som Japan har följt i Asien de senaste tio åren, har löpt
parallellt med Hitlers och Mussolinis kurs i Europa och Afrika.  I dag
har det blivit vida mer än en parallell.  Det är samarbete, så väl
uträknat, att axelstrategerna nu betraktar alla jordens kontinenter
och alla världshav som ett enda ofantligt slagfält.

År 1935 överföll Japan Manchukuo utan föregående varning.

År 1935 överföll Italien Etiopen utan varning.

År 1938 besatte Hitler Österrike utan varning.

År 1939 överföll Hitler Tjeckoslovakien utan varning.

Längre fram år 1939 överföll Hitler Polen utan varning.

År 1940 överföll Hitler Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien och
Luxemburg utan varning.

År 1940 anföll Italien Frankrike och senare Grekland utan varning.

År 1941 överföll Hitler Sovjetunionen utan varning.

Och nu har Japan anfallit Indonesien, Siam och Förenta staterna utan
föregående varning.

Alltsammans har gått efter samma ritning.«

Maskerna var kastade.  Antikominternmakternas hemliga krig mot
Sovjetunionen hade uppgått i världskriget mot alla fria folk.

Den 15 december 1941 förklarade president Roosevelt i ett budskap till
kongressen:

»År 1936 slöt sig Japans regering öppet samman med Tyskland genom att
underteckna Antikominternpakten.  Denna pakt var, som vi alla vet,
till namnet riktad mot Sovjetunionen, men dess verkliga syfte var att
skapa en fascistisk sammanslutning mot den fria världen och då
särskilt mot Storbritannien, Frankrike och Förenta staterna.«

Det andra världskriget hade trätt in i sitt sista och avgörande skede
som en världsomspännande kamp mellan den internationella fascismens
styrkor och den progressiva mänsklighetens förenade arméer.

------------------------------------------------------------------------

{s. 330}

TJUGOTREDJE KAPITLET

Den amerikanska Antikomintern


Arvet från de svarta hundragrupperna

Huvudmålet för axelmakternas hemliga diplomati efter den 22 juni 1941
var att till varje pris förhindra, att Förenta staterna anslöt sig
till den engelsk-ryska alliansen mot Nazityskland.  Amerikas isolering
var av yttersta vikt för de tyska och japanska överkommandonas
gemensamma storplan.

Amerika blev en brännpunkt för axelns sovjetfientliga propaganda och
intrigspel.

Ända sedan 1918 hade det amerikanska folket blivit matat med en ändlös
ström av lögnpropaganda om Sovjetunionen.  Den ryska revolutionen
utmålades som ett verk av en »vild och laglös pöbel«, som upphetsats
av »mördare, förbrytare och degenererade element«, Röda armén var idel
»odisciplinerat slödder«, sovjetekonomin var »oduglig«, Sovjetunionens
industri och jordbruk var »i ett hopplöst tillstånd av anarki« och
sovjetfolken väntade bara på ett krig för att kunna revoltera mot »de
omänskliga herrarna i Moskva«.

Så fort Nazityskland hade gått till angrepp mot sovjetlandet var det i
Förenta staterna en kör av röster som profeterade omedelbart
sammanbrott för Sovjetunionen.  Här några typiska uttalanden av
amerikaner strax efter överfallet på Sovjetunionen:

»Hitler kommer inom trettio dagar att ha kontrollen över Ryssland.«

    Kongressmannen Martin Dies den 24 juni 1941.

»Det tarvas ett underverk, större än något som hittills skådats sedan
bibeln skrevs, för att rädda de röda från fullständigt nederlag inom
mycket kort tid.«

    Fletcher Pratt i New York Post den 27 juni 1941.

{s. 331}

»Ryssland är dömt till undergång, och Amerika och Storbritannien kan
ingenting göra för att förhindra dess snabba sönderfallande inför den
nazistiska arméns blixtkrigsframstötar.«

    Hearsttidningen New York Journal American d. 27 juni 1941.

»Ryssarna kan ingalunda mäta sig med tyskarna ifråga om stabsarbete
och ledning, utbildning och utrustning, och Timosjenko, Budjonnyj och
Stern är ingalunda av samma kaliber som Keitel och Brauchitsch.
Utrensningar och politik har förstört den röda armén.«

    Hanson W. Baldwin i New York Times den 29 juni 1941.

»Här behövs inga ursäkter och förklaringar utöver att oduglighet,
despotism, brist på ledarförmåga och initiativ, regerande genom
skrämsel och utrensningar har gjort jätten hjälplös och oförmögen.
Sovjetryssland har bluffat världen i ett kvarts århundrade, och
bluffen har avslöjats.  Vi får bereda oss på chocken av att
Sovjetryssland fullständigt försvinner ur kriget.«

    George E. Sokolsky den 26 juni 1941.

Den 20 november 1941 innehöll Houston Post en ledande artikel under
titeln »Okunnigheten om Ryssland«.  Däri framfördes en fråga, som
upptog många amerikaners tankar.  I artikeln förklarade:

»Någonting som inte blivit tillfredsställande klarlagt är varför
Förenta staternas folk i så stor utsträckning hållits i okunnighet om
de materiella framstegen i Sovjetunionen.

När Hitler anföll Sovjetunionen, rådde en praktiskt taget enhällig
mening här i landet att Stalin inte kunde klara sig länge till.  Våra
'bästa hjärnor' hyste inget hopp för Sovjets del.  De förutsåg att
nazisterna snabbt skulle erövra landet.  Och de flesta amerikaner
trodde, att Sovjetunionen skulle bryta samman allt eftersom nazisterna
ryckte fram.

Hur och varför har upplysning i dessa ting så länge undanhållits det
amerikanska folket?«

Alltsedan 1918 hade en mur varit rest mellan Amerikas och
Sovjetunionens folk.  Hat mot och fruktan för Sovjetunionen hade i
Amerika på konstlad väg uppammats av reaktionära politiker och
affärsmän, av ryska vitgardistiska emigranter {s. 332} och
kontrarevolutionära agenter samt inte minst av axelmakternas
propagandaministrar och underrättelseväsen.

Omedelbart efter den ryska revolutionen började vitgardistiska ryska
emigranter översvämma Amerika med sovjetfientliga falsarier och
agitera upp misstänksamhet och fientlighet mot sovjetlandet.  De
tsaristiska emigranternas sovjetfientliga kampanj i Förenta staterna
smalt redan från början samman med fascisternas hemliga krig mot
Amerika självt.

De första nazistiska cellerna i Förenta staterna bildades 1934.  De
opererade under ledaren för det nazistiska Teutoniasällskapet i
Chicago, Fritz Gissibl.  Samma år upprättade kapten Sidney George
Reilly och hans ryska vitgardistkumpaner en amerikansk avdelning av
sitt internationella antibolsjevikiska förbund.  Under hela 1920-talet
var nazistagenter som Fritz Gissibl och Heinz Spanknoebel i farten på
order av Rudolf Hess och Alfred Rosenberg och bedrev sin
antidemokratiska och sovjetfientliga verksamhet i Förenta staterna i
intimt samarbete med de sovjetfientliga vitgardisterna.

Vitgardisten Peter Afanasijev, alias furst Peter Kusjabue, alias Peter
Armstrong, kom år 1922 till San Francisco, bidrog till spridandet av
»Sions vises protokoll« i Amerika och började tillsammans med
förutvarande tsarofficern kapten Victor de Kayvill ge ut ett
nazistvänligt, antisemitiskt propagandablad, The American Gentile.  I
denna verksamhet arbetade Afanasijev samman med nazistagenterna Fritz
Gissibl och Oscar Pfaus.

Nikolaj Rybakov, före detta överste i ataman Grigorij Semjonovs
japanskkontrollerade vitgardistarmé, kom i början av 1920-talet till
Förenta staterna, där han ägnade sig åt sovjetfientlig och
antisemitisk propaganda.  När Hitler år 1933 kom till makten i
Tyskland, startade Rybakov den nazistvänliga ryska tidningen Rossija i
New York.  Japanagenten Semjonov och hans närmaste man Rodsajevskij
stod i kontakt med Rybakov från Manchukuo, där de kommenderade en av
Japan finansierad rysk vitgardistarmé.  Japansk propaganda från
Manchukuo publicerades regelbundet i Rossija tillsammans med nazistisk
propaganda.  Vid Hitlers anfall mot Sovjetunionen 1941 betecknade
Rybakovs New York-tidning den nazistiska krigsmakten som »den rättvist
straffande försynens eldsvärd, Hitlers kristligt fosterländska,
antibolsjevikiska vita segerlegioner«.

En av Rybakovs främsta medarbetare i Rossija var den {s. 333}
antisemitiske agitatorn och förre ochranaagenten Boris Brasol, som
hade upprättat den första ryska antisovjetorganisationen i Förenta
staterna strax efter den ryska revolutionen och som i stor skala hade
spritt Sionsprotokollen i Amerika.

Brasol hade aldrig förlorat hoppet om ett återupprättande av tsarismen
i Ryssland.  Under 1920- och 1930-talen förde han i Förenta staterna
en oförtruten kampanj mot Sovjetunionen, organiserade vitgardistiska
sovjetfientliga sällskap, skrev artiklar och böcker med angrepp på
sovjetregimen och försåg Förenta staternas regeringsinstitutioner med
sovjetfientliga förfalskningar.  På ett litet hemligt möte med
framstående representanter för ryska vitgardistorganisationer i New
York den 15 november 1935 avgav Brasol en mer än timslång redogörelse
för den antibolsjevikiska verksamhet han bedrivit sedan han kom till
Förenta staterna år 1916 och uppehöll sig med särskild stolthet vid
sin egen »blygsamma insats« för att allt intill 1933 förhindra att
Sovjetunionen blev erkänd av Förenta staterna.

Genom att framhålla sig som auktoritet på rysk lagstiftning blev
Brasol juridisk rådgivare hos bröderna Couderts advokatfirma i New
York.  Han anlitades även av amerikanska regeringsinstitutioner som
»sakkunnig rådgivare« i frågor som rörde Sovjetunionen.  Han föreläste
om rysk litteratur och liknande ämnen vid Columbiauniversitetet och
andra kända amerikanska läroanstalter.  På alla upptänkliga sätt
utnyttjade Brasol sina många inflytelserika förbindelser för att
uppamma misstänksamhet och fientlighet mot Sovjetunionen.

När den isolationistiska och sovjetfientliga föreningen America First
bildades på hösten 1940, blev Brasol genast en av dess mest aktiva
krafter.  Han skaffade föreningen en massa sovjetfientlig
propagandalitteratur och hans artiklar trycktes i föreningens
publikationer.  Bland det propagandamaterial, som Brasol försåg
America First med och som fick stor spridning genom föreningen, var en
broschyr utgiven efter det nazistiska överfallet på Sovjetunionen som
protest mot amerikansk låne- och uthyrningshjälp till sovjetlandet.
Broschyren innehöll en »deklaration av den ryska emigrantkolonin i
Shanghai«, undertecknad av tjugoen vitgardistorganisationer i Fjärran
Östern, vilka alla stod under japanska regeringens överinseende.
Bland de uppräknade organisationerna var ryska fascistförbundet, som
leddes av ataman Grigorij Semjonovs adjutant Konstantin Rodsajevskij.

{s. 334}

Den förnämste kontaktmannen mellan nazisterna och de ryska
vitgardisterna i Förenta staterna var James Wheeler-Hill,
generalsekreterare i tysk-amerikanska föreningen.  Wheeler-Hill var
inte tysk, utan rysk vitgardist, född i Baku.  Han hade kommit till
Tyskland efter de vita arméernas nederlag i Ryssland och sedan begett
sig till Förenta staterna.  År 1939 blev han av de amerikanska
myndigheterna häktad som nazistspion.

Den mest betydande Tysklands- och Japanagenten bland de ryska
vitgardisterna i Förenta staterna var »greve« Anastasij
A. Vonsiatskij.  Den 25 september 1933 skrev nazistagenten Paul A. von
Lilienfeld-Toal i ett brev till de pronazistiska amerikanska
silverskjortornas ledare William Dudley Pelley:

»Jag vill härmed nämna något om mina förbindelser med de
vitgardistiska ryssarna.  Jag har kommit i kontakt med 'de ryska
fascisternas generalstab' (Box 631, Putnam, Conn.).  Deras ledare,
herr A.A. Vonsiatskij, befinner sig just nu utomlands, men hans
medhjälpare, herr D.I. Kunle, har skrivit ett vänligt brev till mig
och tillställt mig några exemplar av deras tidning The Fascist.«

»Greve« Vonsiatskij i Thompson, Connecticut, hade varit tsarofficer
och kämpat i Denikins vita armé.  Efter Denikins nederlag var
Vonsiatskij anförare för ett vitt terroristband på Krim, vilket ägnade
sig åt att bortföra ryska medborgare, kräva lösen för dem och tortera
dem till döds om pengarna inte kom fram.  Vonsiatskij kom till Förenta
staterna i början av 1920-talet och gifte sig med fru Marion
Buckingham Ream Stephens, en amerikansk mångmiljonärska, som var
tjugotvå år äldre än han.  Vonsiatskij blev amerikansk medborgare och
slog sig ner på det vräkiga godset Ream i Thompson.

Med hustruns förmögenhet till sitt förfogande började Vonsiatskij
smida högtflygande planer på att skapa en antibolsjevikisk armé, som
han personligen skulle tåga in i Moskva med.  Han började företa
vidsträckta resor i Europa, Asien och Sydamerika och träffade samman
med representanter för Torgprom, internationella
antibolsjevikförbundet och andra sovjetfientliga organisationer.

I augusti 1933 grundade Vonsiatskij »det ryska fascistiska
nationalrevolutionära partiet« i Förenta staterna.  Dess officiella
emblem var hakkorset.  Dess högkvarter var på godset Ream i Thompson,
där Vonsiatskij lade upp en privat arsenal {s. 335} av gevär,
kulsprutor och annan militär utrustning och började driva gruppexercis
med unga män i uniform och hakkors.

I maj 1934 besökte han Tokio, Charbin och andra storstäder i Fjärran
Östern, varvid han konfererade med medlemmar av japanska överkommandot
och ryska fascister, däribland ataman Semjonov.  Från Japan for
Vonsiatskij till Tyskland, där han träffade Alfred Rosenberg, dr
Göbbels och företrädare för tyska militära underrättelseväsendet.  Han
åtog sig att för Tysklands och Japans räkning bedriva spionage i
Förenta staterna.

Lokalavdelningar av Vonsiatskijs parti upprättades i New York, San
Francisco, Los Angeles, i Sao Paolo, Brasilien, och i Charbin,
Manchukuo.  Dessa lokalavdelningar var direkt underordnade de tyska
och japanska militära militära underrättelseväsendena.

Utöver spioneriverksamheten i Förenta staterna bedrev den av
Vonsiatskij finansierade och ledda organisationen en mot Sovjetunionen
riktad sabotage- och terrorkampanj.  Vonsiatskijs i Thompson,
Connecticut utgivna tidning The Fascist meddelade i februari 1934:

»Den 7 oktober fick fascistiska trion nr A-5 ett militärtåg att spåra
ur.  Enligt de uppgifter vi erhållit dödades omkring 100 personer.

I Starobinskdistriktet blev såningskampanjen fullständigt saboterad
tack vare våra bröders verksamhet.  Flera kommunister, som var
ansvariga för såningskampanjens genomförande, försvann spårlöst.  I
distriktet Osera Kmia blev den 3 september den kommunistiske
ordföranden för ett kollektivjordbruk dödad av våra bröder nr 167 och
168!«

I april 1934 meddelade The Fascist, att dess redaktion mottagit »1.500
zloty att överlämnas till Boris Koverda, när han slipper ut ur
fängelset.  Dessa pengar är en gåva av herr Vonsiatskij.«  Boris
Koverda avtjänade vid denna tid ett fängelsestraff i Polen för att han
mördat sovjetambassadören Vojkov i Warszawa.

I det ryska fascistiska nationalrevolutionära partiets officiella
program hette det:

»Organisera mord på sovjetregimens militära instruktörer, militära
korrespondenter, politiska ledare och framträdande kommunister!  Döda
framför allt partisekreterarna!

Sabotera alla order från de röda myndigheterna!  Skapa oreda i den
röda regimens kommunikationer!  Hugg ner tele- {s. 336} grafstolpar,
skär av ledningar, bryt och förstör alla telefonförbindelser!

Håll fast i minnet, bröder fascister: vi har gått förstörande fram, vi
åstadkommer alltjämt förstörelse och vi kommer att fortsätta vårt
förstörelseverk!«

I juni 1940 yttrade Vonsiatskij till en reporter från tidningen Hour,
att han och Trotskij hade »parallella intressen« i sin kamp mot
sovjetregimen.

Omedelbart efter det japanska angreppet på Pearl Harbor blev »greve«
Anastasij Vonsiatskij häktad av de amerikanska myndigheterna.  han
anklagades för brott mot spionerilagen, förklarades skyldig till att
ha utlämnat amerikanska militärinformationer till de tyska och
japanska regeringarna samt dömdes till fem års fängelse.

De ryska fascisterna var emellertid inte de enda ryska emigranter som
bedrev sovjetfientlig agitation i Förenta staterna.  En mängd gamla
ryska mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra mot sovjetregimen
fientliga politiska element hade kommit till Amerika och gjort Förenta
staterna till sitt högkvarter för fortsatt intrigspel och agitation
mot Sovjetunionen.  Typiska sådana emigranter var Viktor Tjernov,
Rafael Abramovitj, Nikifor Grigorijev och Natan Tjanin.

I det tsaristiska Ryssland hade Viktor Tjernov varit en av ledarna för
den socialistrevolutionära rörelsen.  Som sådan hade han stått i intim
förbindelse med två andra socialistrevolutionära ledare, nämligen den
beryktade lönnmördaren och tsaristiske provokatören Jevno Asev samt
mördaren och antisovjetkonspiratören Boris Savinkov.  I sin bok »En
terrorists minnen« beskrev Savinkov hur han 1903 for till Genève för
att rådgöra med Tjernov om det planerade mordet på den tsaristiske
inrikesministern Vjatjeslav Pleve.  Savinkov berättade vidare om hur
han och Asev 1906 vände sig till den socialistrevolutionära
terroristbrigadens centralkommitté för att bli befriade från uppdraget
att mörda premiärminister Stolypin.  »Centralkommittén«, skrev
Savinkov, »avslog vår begäran och krävde att vi skulle fortsätta att
inrikta oss på Stolypin.  Närvarande utom Asev och jag själv var
Tjernov, Natanson, Sletov, Kraft och Pankratov.« Efter tsarismens
sammanbrott blev Tjernov jordbruksminister i den första provisoriska
regeringen.  Han förde en hätsk kamp mot Lenin och bolsjevikerna.
Sedan sovjetregeringen upprättats deltog han i organiserandet av
socialistrevolutionära komplotter mot sovjetregimen.  Han läm-
{s. 337} nade Ryssland i början av 1920-talet och blev en av de
aktivaste antisovjetagitatorerna bland de ryska emigranterna och
ledare för sovjetfientlig verksamhet i Prag, Berlin, Paris och andra
europeiska huvudstäder.  Vid början av andra världskriget kom han från
Frankrike till Förenta staterna.  I Amerika fortsatte han sin
sovjetfientliga propaganda och organisationsverksamhet.  Han
samarbetade intimt med sovjetfientliga s.k. socialister inom
amerikanska arbetarrörelsen.  Ordföranden i internationella
damkonfektionsförbundet David Dubinsky introducerade den 30 mars 1943
Tjernov som hedersgäst vid ett i New York anordnat protestmöte mot
sovjetmyndigheternas avrättande av Henryk Erlich och Wiktor Alter, två
polska socialdemokrater, som av högsta sovjetdomstolens
militärkollegium befunnits skyldiga till att ha bedrivit
upplösningspropaganda inom Röda armén och sökt förmå sovjettrupperna
att förbrödra sig med tyskarna.

En av Viktor Tjernovs medarbetare i hans sovjetfientliga verksamhet
inom Förenta staterna var Rafael Abramovitj, en gammal rysk
mensjevikledare, som enligt ett vittnesmål vid mensjevikprocessen i
mars 1931 spelat en ledande roll i en spion- och sabotörgrupp, som
konspirerat för att störta sovjetregeringen.  Efter att ha bedrivit
sovjetfientlig verksamhet i Berlin och London kom Abramovitj till
Förenta staterna och slog sig ner i New York, där han liksom Viktor
Tjernov inledde ett intimt samarbete med David Dubinsky och andra
sovjetfientliga arbetarledare.  Hans våldsamma angrepp mot
Sovjetunionen inflöt i New Leader, New York-tidningen Forward och
andra sovjetfientliga publikationer.

Nikifor Grigorijev var en sovjetfientlig ukrainsk emigrant, som haft
en ledande post inom det ukrainska socialistrevolutionära partiet och
som år 1939 kommit till Förenta staterna.  Som framstående
sovjetfientlig propagandist inom emigrantkretsar i Europa hade
Grigorijev intimt samarbetat med Victor Tjernov.  I Prag redigerade
Grigorijev en tidskrift kallad Suspilsto (Gemenskap), vilken förde en
propaganda som gick ut på att »Sovjetryssland och Sovjetukraina var i
judarnas händer« och pläderade för »ett stort antijudiskt fälttåg på
Ukrainas, Bjelorysslands, Litauens och Polens mark«.  Grigorijev
fortsatte med sin sovjetfientliga propaganda även sedan han kommit
till Förenta staterna.  Efter det nazistiska överfallet på
Sovjetunionen hjälpte Grigorijev och Tjernov till med att bilda en
»kommitté för demokratins främjande« i New York, {s. 338} vilken
krävde Ukrainas och andra sovjetrepublikers »frigörelse« från
Sovjetunionen.  Bland det propagandamaterial som Grigorijev spred
omkring sig i Förenta staterna var en broschyr med titeln
»Grundprinciper för en oberoende ukrainsk politik«, vilken innehöll
»statistik« som skulle bevisa att judarna »behärskade« industri,
ekonomi och politik i Sovjetukraina.  I denna broschyr manade
Grigorijev rödarmisterna att desertera och inte »våga livet för sina
förtryckare«.

Lika framträdande bland de sovjetfientliga »vänsterryssarna« i Förenta
staterna var Natan Tjanin, som var ordförande i ett
arbetarstudiesällskap och regelbunden medarbetare i den
sovjetfientliga tidningen Forward.  I början av 1930-talet bedrev
Tjanin insamling av pengar för att finansiera »de hemliga
socialdemokratiska celler som nu arbetar i Ryssland« och »den svåra
kamp våra kamrater i Ryssland för mot bolsjevismen«.  I januari 1942
skrev Tjanin:  »Det sista skottet har ännu inte lossats.  Och detta
sista skott kommer att avfyras från det fria Amerika --- och för det
skottet kommer även Stalinregimen att störta samman.«


»Amerikas räddning från kommunismen«

År 1931 framkläcktes i Förenta staterna en »plan för en internationell
rörelse till bekämpande av det röda hotet« av en organisation, som
kallade sig »Nationella medborgarförbundet«.  Grundare och ledare för
denna organisation, som specialiserat sig på antikommunistisk och
arbetarfientlig agitation, var en förutvarande Chicagojournalist,
Ralph M. Easley.  Norman Hapgood hade år 1927 skrivit en översikt över
Easleys »professionella patriotism«, vari det hette:

»Sovjetunionen är naturligtvis den stora styggelsen för herr Easley.
Han har frejdigt gjort tsarismens sak till sin med herr Boris som
främste rådgivare.«

Bland medlemmarna i Easleys »Nationella medborgarförbund« var
kongressledamoten Hamilton Fish i New York, den antisemitiske
agitatorn och gamle arbetarspionen Harry Augustus Jung i Chicago,
förre kaiser- och senare nazistagenten George Sylvester Viereck, den
reaktionäre vice ordföranden i den amerikanska arbetarfederationen AFL
Matthew Woll, som tillika var ordförande i Nationella
medborgarförbundet och som öppet kallade Sovjetunionen »detta
vansinniga röda {s. 339} vidunder«, samt en mängd andra i det
antibolsjevikiska korståget intresserade framstående amerikaner.

I början av 1933 blev Easley ordförande i en organisation, som
kallades »Amerikanska sektionen av Internationella kommittén för
bekämpande av det kommunistiska världshotet«.  Det internationella
högkvarteret för denna organisation var i Europahuset i Berlin.  Många
av Nationella medborgarförbundets medlemmar gjorde Easley sällskap in
i den nya organisationen.

Samma år startade Alfred Rosenberg i Berlin en centralbyrå, som skulle
dirigera den sovjetfientliga agitationen i världsmåttstock.  Den
kallades »Internationella kommittén för bolsjevikfarans bekämpande«
och var den ursprungliga formen för Antikomintern.  Bland underordnade
organisationer var:

De tyska antikommunistiska föreningarnas samorganisation.

Sydamerikanska antikommunistiska blocket.

Nordkinesiska antikommunistiska unionen.

Europeiska antikommunistförbundet.

Amerikanska sektionen av internationella kommittén för bekämpande av
det kommunistiska världshotet.

Det var denna amerikanska sektion som spred den första offentliga
nazistiska propagandaskriften i Förenta staterna.  Den hade formen av
en sovjetfientlig bok, tryckt i England under titeln »Kommunismen i
Tyskland«.  Boken hade utkommit i Tyskland på Eckharts förlag.
Tusentals exemplar skickades över Atlanten för att spridas i Amerika.
Genom massutsändning per post och gratisutdelning vid »patriotiska«
möten i New York, Los Angeles, Chicago och andra städer fick man också
ut boken i stor upplaga.  Det startades en landsomfattande
reklamkampanj för den med tidningsartiklar, föredrag, möten och
cirkulärskrivelser.

Boken inleddes med citatet:

»I början av detta år var det några veckor, då vi befann oss ytterst
på randen av bolsjevikiskt kaos!

Rikskansler Adolf Hitler i sin proklamation den 1 september 1933.«

Texten på nästa sida lydde:

»VARFÖR AMERIKANERNA BÖR LÄSA DENNA BOK.

Frågan om den kommunistiska propagandan och verksamheten är av största
betydelse för det amerikanska folket, särskilt om den ses mot
bakgrunden av den nu aktuella frågan, {s. 340} om Socialistiska
sovjetrepublikernas union skall erkännas av Förenta staternas
regering.

Detta är en väckande bok.  Den bör läsas av varje tänkande medborgare,
därför att den ger oss historien om den kamp på liv och död, som
Tyskland haft att utkämpa mot kommunismen.  Den visar att de
omstörtningsmetoder och det förstörelsearbete, som kommunisterna
praktiserat i Tyskland, är desamma som de vilka hyllas i Förenta
staterna av dessa de civiliserade folkens fiender.

Denna ryska redogörelses värde som åskådlig lektion för andra länder
har föranlett vår kommitté att sätta den i händerna på den allmänna
opinionens ledare över hela Förenta staterna.«

Under detta tillkännagivande stod följande förteckning över ledande
medlemmar av »Amerikanska sektionen av Internationella kommittén för
bekämpande av det kommunistiska hotet«:

»Walter C. Cole, ordförande i nationella försvarsrådet och i Detroits
handelskammare.

John Ross Delafield, armébefälhavare, tilldelad Världskrigsorden.

Ralph M Easley, ordförande i Nationella medborgarförbundet.

Hamilton Fish, kongressledamot.

Elon Huntington Hooker, ordförande i amerikanska försvarsföreningen.

F.O. Johnson, ordförande i föreningen 'Ett bättre Amerika'.

Orvel Johnson, överstelöjtnant.

Harry Jung, chef för 'De vaksamma amerikanernas kunskapartjänst'.

Samuel McRoberts, bankdirektör.

C.G. Norman, ordförande i byggnadsföretagarnas förbund.

Ellis Searle, redaktör för United Mine Worker.

Walter S. Steele, redaktör för National Republic.

John B. Trevor, ordförande i American Coalition.

Archibald E. Stevenson, f.d. medlem av Förenta Staternas militära
underrättelseväsen.

Amerikanska sektionen av Internationella kommittén för bekämpande
      av det kommunistiska världshotet.«

Härmed några data om en del av de amerikanska faddrarna för den
nazistiska propagandaboken »Kommunismen i Tyskland«:

{s. 341}

Harry Augustus Jung hade varit spion inom arbetarrörelsen och
stod i spetsen för en antidemokratisk Chicagoorganisation, som
kallades »De vaksamma amerikanernas kunskapartjänst«.  Dess tidning
Vigilant stöddes och rekommenderades av den officiella nazistiska
propagandaagenturen World Service.  Bland Jungs tidigare kompanjoner i
den sovjetfientliga verksamheten var den ryske vitgardisten Peter
Afanasijev, som till honom överlämnat en översättning av
Sionsprotokollen för spridning i stor skala inom Förenta staterna.
Jung blev sedermera god vän med överste Robert R. McCormick, utgivare
av den isolationistiska och våldsamt sovjetfientliga tidningen Chicago
Tribune, och förlade sitt kontor till tidningens hus i Chicago.

Walter S. Steele var redaktör för National Republic och
bedrev en oförtruten sovjetfientlig propaganda, avsedd att påverka de
amerikanska affärsmännen.  Han samarbetade med Jung i att sprida Sions
vises protokoll.

James B. Trevor var ledare för Amerikanska föreningen, en
organisation som av justitiedepartementet år 1942 anmäldes till åtal
för att den konspirativt utnyttjats till att undergräva moralen i
Förenta staternas väpnade styrkor.  Trevor stod i intim förbindelse
med sovjetfientliga vita ryssar och hans organisation bedrev en
ständig antisovjetpropaganda.

Archibald E. Stevenson, som en gång hade tillhört amerikanska
arméns underrättelsetjänst, var en av de pådrivande krafterna i den
sovjetfientliga agitationen inom Förenta staterna under perioden fram
till andra världskriget.  Han stod Ralph M. Easley mycket nära och
blev sedermera ombudsman för »Staten New Yorks ekonomiska råd«, ett
arbetarfientligt och antidemokratiskt propagandaföretag, vars
ordförande var Merwin K. Hart, en ökänd förespråkare för den spanske
fascistdiktatorn Franco.

Kongressledamoten Hamilton Fish i New York besökte
Sovjetunionen år 1923, medan han var chef för export- och importfirman
Hamilton Fish & Co.  När han kom tillbaka till Förenta staterna
framlade han för kongressen ett förslag om upprättande av
handelsförbindelser med Sovjetunionen.  Senare blev han en av de
hätskaste antisovjetagitatorerna i Förenta staterna.  I början av
1930-talet var han ordförande i en kongresskommitté för »undersökning
av den amerikanska kommunismen« och den förnämste talesmannen för de
vitgardistiska, sovjetfientliga ryssarna i Förenta staterna och andra
inbitna fiender till Sovjetunionen.  Bland de »experter«, som försåg{
s. 342} Fishs kommitté med material, var förre ochranaagenten Boris
Brasol och den tyske propagandisten George Sylvester Viereck.  När
Hitler kommit till makten i Tyskland hyllade Fish nazisternas ledare
som den man som frälst Tyskland från kommunismen.  Som en av de
främsta företrädarna för isolationismen och försoningspolitiken gick
Fish samman med beryktade amerikanska pronazister och fick in deras
propaganda i kongressens publikation Congressional Record.  På hösten
1939 var Fish i Nazityskland och överlade med den nazistiske
utrikesministern Joachim von Ribbentrop, italienske utrikesministern
greve Galeazzo Ciano och andra av axelns ledare.  Fish reste runt
Europa i ett tyskt flygplan, yrkade på ett nytt München och predikade
att »Tysklands strävanden var berättigade«.  I februari 1942 framkom
det vid rättegången mot nazistagenten Viereck, att Fishs kontor i
Washington hade tjänat som högkvarter för en nazistisk propagandagrupp
och att Fishs sekreterare George Hill var en av dem som höll i
trådarna till det tyska propagandanätet i Förenta staterna.

Vid tiden för Amerikas inträde i andra världskriget var massor av
amerikanska fascistorganisationer, vilka presenterade sig som
»antikommunistiska«, verksamma runtom i Förenta staterna.  Dessa
organisationer hade erhållit instruktioner och i många fall även
ekonomiskt understöd från Berlin och Tokio.  Betalda agenter från
Nazityskland hade grundat en mängd av dem.  En del av organisationerna
såsom Tysk-amerikanska föreningen och Kyffhäuserförbundet gjorde
knappast några försök att dölja sitt utländska beroende, medan andra,
såsom Silverskjortorna, Kristna fronten, Amerikanska gardet,
Amerikanska nationalistförbundet och Amerikanismens korsfarare
maskerade sig som fosterländska sällskap, vilka skulle »frälsa Amerika
från det kommunistiska hotet«.

År 1939 hade inte mindre än 750 fascistiska organisationer bildats i
Förenta staterna och dessa översvämmade landet med axelvänliga,
antisemitiska och sovjetfientliga bulletiner, tidskrifter, nyhetsblad
och tidningar.  Under förebärande av att det gällde att rädda Amerika
från kommunismen agiterade dessa organisationer och publikationer för
störtande av Förenta staternas regering, upprättande av en amerikansk
fascistregim och allians med axelmakterna mot Sovjetunionen.

Den 18 november 1936 förklarade de nazistinspirerade silverskjortornas
ledare William Dudley Pelley:

--- Låt oss vara fullt klara över, att om ännu ett inbördes-
    {s. 343}krig bryter ut i detta land, så blir det inte ett krig för
    att störta den amerikanska regeringen, utan för att driva bort de
    usurpatorer, som tillägnat sig den amerikanska regeringsmakten i
    syfte att därav skapa en filial under Moskva.

Efter det nazistiska överfallet på Sovjetunionen förklarade den
nazistvänliga Kristna frontens ledare pater Charles E. Coughlin i sitt
propagandaorgan Social Justice för den 7 juli 1941:

»Tysklands krig mot Ryssland är en strid för kristendomen.  Vi minns,
hur den ateistiska kommunismen avlades och föddes i Ryssland framför
allt genom de gudlösa judarnas förmedling.«

Samma sorts propaganda spreds ut över Förenta staterna av Gerald
B. Winrods »Defender« i Wichita, Kansas, William Kullgrens »Beacon
Light« i Atascadero, Kalifornien, Court Ashers »X-ray« i Muncie,
Indiana, E.J. Garners »Publicity« i Winchita, Kansas, Charles
B. Hudsons »America in Danger« i Omaha, Nebraska, och en mängd
liknande nazistvänliga och sovjetfientliga publikationer.

Efter Pearl Harbor åtalades ett flertal av dessa personer genom
justitiedepartementet för spridande av upprorisk propaganda och
konspirerande med nazistagenter för att störta Förenta staternas
regering.  Det oaktat fortsatte de under hela kriget med att
propagera, att axelmakterna förde ett »heligt krig« och att Förenta
staterna lurats in i konflikten av »judisk-kommunistiska konspiratörer
i Washington, London och Moskva«.


Paul Scheffers illustra historia

Några dagar efter det japanska angreppet mot Pearl Harbor häktade
amerikansk detektivpolis en liten prydlig, medelålders tysk
journalist, som bodde på ett förnämligt pensionat i New York.  Hans
namn var Paul Scheffer.  I utrikesdepartementets kartotek stod han
upptagen som Amerikakorrespondent för Das Reich, det nazistiska
propagandaministeriets officiella organ.

Paul Scheffers historia är en slående illustration till hur
nazistagenter kunde operera i Förenta staterna under antisovjetismens
mask.

Även japanska agenter var i farten med att sprida sovjetfientlig
propaganda i Förenta staterna.  En typisk sådan var John C. Le Clair,
som var vice personalchef vid Internationella {s. 344} Telefonbolaget
och förut hade föreläst i historia vid New Yorks stadsuniversitet och
S:t Francishögskolan i Brooklyn.  Som godtagen auktoritet på vad som
rörde Fjärran Östern skrev Le Clair en mängd artiklar för kända
amerikanska tidskrifter, i vilka han lovprisade Japan och hävdade att
Sovjetunionen utgjorde det verkliga hotet mot Förenta staterna.  Han
redigerade även en spalt kallad »Kommentarer och förutsägelser«,
vilken innehöll liknande propaganda och distribuerades till 200
tidningar och tidskrifter runtom i landet.  Karaktäristisk för Le
Clairs artiklar var en, som i september 1940 inflöt i tidskriften
America under rubriken »Ingen vänskap önskvärd mellan Förenta staterna
och Sovjetunionen«.  Han häktades av amerikansk polis hösten 1943 och
ställdes inför domstol i New York, där han den 8 september erkände att
han verkat som betald propagandaagent för japanska regeringen under en
treårsperiod som slutade några månader före Pearl Harbor.

Vad nu beträffar Paul Scheffer, så hade han en gång varit en
internationellt ansedd journalist.  Som Moskvakorrespondent för
Berliner Tageblatt från 1922 till 1929 skapade sig Scheffer ett namn
som »världens om Sovjetunionen bäst informerade man«.  Hans färgstarka
reportage från Sovjetunionen trycktes på ett dussin språk.  Bland hans
vänner och beundrare var framstående statsmän, aktade litterära
personligheter och ledande industri- och finansmän i Europa och Amerika.

På hösten 1929 fick Scheffers karriär som Moskvakorrespondent ett
brått och oväntat slut.  Under ett av hans tillfälliga besök i
Tyskland utfärdade sovjetmyndigheterna plötsligt förbud för honom att
återvända.  Detta utlöste förtrytsamma protester bland Scheffers många
förnäma vänner.  De krävde att få veta vad sovjetregeringen kunde ha
för skäl till en dylik åtgärd.  Men svaret på frågan var inlåst hos
Sovjetunionens hemliga polis.

En del av skälen kom i dagen åtta år senare, den 2 mars 1938, när
högerkonspiratören och förre jordbrukskommissarien Michail Tjernov
avgav sin bekännelse inför högsta sovjetdomstolens militärkollegium.

Tjernov tillstod, att han mottagit 4.000 rubel i månaden av Tysklands
militära underrättelseväsen för att utlämna ryska militära och
ekonomiska hemligheter och för att organisera en omfattande
sabotageverksamhet. Han namngav den tyske agent, under vars
överinseende han utfört sina första spioneri- {s. 345} och
sabotageuppdrag.  Denne tyske agent var enligt Tjernov »Berliner
Tageblatts korrespondent Paul Scheffer«.

Michail Tjernov arkebuserades den 13 mars 1938.  Endast några dagar
före avrättningen kom Paul Scheffer till Förenta staterna som Berliner
Tageblatts Amerikakorrespondent.

Sedan han år 1929 utestängts från Sovjetunionen, hade han blivit en av
Europas mest produktiva och högst betalda sovjetfientliga
propagandister.  Knappast en vecka gick utan att någon av hans
artiklar, som häftigt angrep sovjetregeringen och förutsade dess snara
fall, kom in i någon framstående europeisk eller amerikansk tidskrift.

Efter att ha gift sig med en rysk grevinna besökte Scheffer år 1931
Förenta staterna för att agitera emot ett amerikanskt erkännande av
sovjetregeringen.  »Om Amerika beslutar sig för att erkänna«, varnade
Scheffer högtidligt i en artikel i Foreign Affairs, avtryckt i
Reader's Digest, »så kommer man i framtiden kunna säga, att det år
1931 med berått mod gjorde sitt val mellan det borgerliga Europa och
sovjetlandet.  Ett amerikanskt erkännande skulle endast egga det
kommunistiska Ryssland till större aggressivitet och djärvhet i dess
angrepp på de borgerliga länderna i Europa.«

När Hitler kom till makten var Scheffer i London som Berliner
Tageblatts korrespondent.  Han återvände omedelbart till Tyskland och
blev utnämnd till chefredaktör för tidningen, som nu kommit att
sortera under det nazistiska propagandaministeriet.

För dem av sina inflytelserika vänner utomlands, vilka alltjämt
betraktade honom som en liberal journalist och högeligen förvånades
över hans återvändande till Tyskland, förklarade Scheffer i
förtroende, att han åtagit sig något hemlighetsfullt antinazistiskt
uppdrag i tredje riket.  Medan han inriktade sig på sin kommande
verksamhet sökte han samtidigt bevara sina värdefulla förbindelser i
utländska kretsar.  Underligt nog var det många av hans vänner som
trodde på hans historia.

Bland dem som Scheffer inte lyckades övertyga om sina antinazistiska
känslor var den numera avlidne antifascistiske amerikanske
Tysklandsambassadören William E. Dodd.  Den 15 november 1936 gjorde
Dodd i sin dagbok följande anteckning om Scheffer:  »Jag har varit på
min vakt mot den där Scheffer, som för några år sedan var
socialdemokrat, i flera år var i Förenta staterna som korrespondent
för den tyska pressen och nu är god nazist.«

{s. 346}

I början av 1937 fick Scheffer order att slå sig ner i Förenta
staterna.  Från New York sände han inom kort presstelegram till
Berliner Tageblatt, vilka utgjorde en skicklig blandning av
antiamerikansk propaganda och upplysningar som kunde tänkas intressera
de tyska militärmyndigheterna.  Han befordrades snart till
Amerikakorrespondent för Das Reich, det nazistiska
propagandaministeriets officiella organ.  I denna sin befattning var
Scheffer dr Göbbels' specielle representant i Förenta staterna.  En av
hans huvuduppgifter var att i Förenta staterna hetsa upp stämningen
mot Sovjetunionen.  Sovjetfientliga artiklar av »Rysslandsexperten«
Scheffer publicerades regelbundet i kända amerikanska tidningar och
tidskrifter.  Ett av hans favoritämnen var Moskvaprocesserna.  För
sina talrika amerikanska läsare framställde Scheffer dessa
rättegångar, vid vilka han själv blivit avslöjad som tysk agent, som
en »gigantisk bluff«.  Han beskrev Bucharin, Pjatakov, Radek och de
andra ryska femtekolonnarna som »de verkliga bolsjevikledarna«.  Sina
amplaste lovord sparade han dock för Trotskij.

I en typisk artikel, »Från Lenin till Stalin«, som fanns införd i den
kända amerikanska kvartalsskriften Foreign Affairs i april 1938,
förklarade Scheffer att Stalin var »en slug oriental«, som drevs av
snikenhet, avundsjuka och maktlystnad, och att han hade låtit avrätta
trotskisterna bara därför att de stod i vägen för hans privata
strävanden.

Scheffers propagandaverksamhet i Förenta staterna tog inte slut i och
med hans häktning efter Pearl Harbor.  Den 13 september 1943 hade New
York Times på första sidan av sin söndagsbilaga en artikel om Tyskland
med en »Conrad Long« angiven som författare.  En redaktionell notis
upplyste att författaren var en person »som noggrant studerat tyska
förhållanden under det pågående kriget«.  Artikeln innehöll en uppgift
att »grödan i Ukraina denna sommar lär ha blivit fördubblad genom
tyska metoder«.

I verkligheten fanns det ingen Conrad Long.  Det var en pseudonym.
Författaren till artikeln i Times var Paul Scheffer.

Efter Scheffers häktning hade vissa av hans inflytelserika amerikanska
vänner lyckats utverka hans frigivande ur häktet.  De lagade så han
fick skriva under täcknamn i Times.  De lyckades även få honom
anställd som sakkunnig rådgivare i tyska frågor vid Förenta staternas
byrå för strategisk verksamhet.

På våren 1944 blev Scheffer på nytt häktad av justitiede- {s. 347}
partementets män.  Och denna gång var det ingen tvekan om att dr
Göbbels' specialrepresentant skulle hållas inburad så länge kriget
varade.


Dieskommittén

I augusti 1938, strax innan Münchenavtalet underskrevs, tillsattes i
Förenta staterna en speciell kongresskommitté för att undersöka
»oamerikansk« verksamhet.  Ordförande i denna kommitté var
kongressmannen Martin Dies från Texas.

När Dieskommittén bildades antogs det allmänt, att den skulle komma
att bekämpa axelmakternas intriger i Förenta staterna.

I stället kom de »undersökningar«, som kongressledamoten Dies bedrev,
att koncentreras på en enda sak: att övertyga det amerikanska folket
om att dess huvud- och dödsfiende var Sovjetunionen.

Den förste av Dieskommittén tillsatte undersökningsledaren var en föga
känd arbetarspion och antisovjetpropagandist vid namn Edward
F. Sullivan.  Innan han trädde i tjänst hos Dies hade han varit knuten
till den i Amerika verksamma sovjetfientliga ukrainska
nationaliströrelsen, som tog sina direktiv från hetman Skoropadskij
och andra ukrainska vitgardister i Berlin.  Som ung, medellös
journalist i Boston hade Sullivan blivit lejd att hjälpa till med
underblåsandet av den sovjetfientliga stämningen bland de ukrainska
amerikanerna.  Trots att han inte kunde ett ord ukrainska började han
bedriva propaganda för ett »oberoende Ukraina«.

Martin Dies' blivande undersökningsledare blev snart en betydande
person inom den fascistiska ukrainsk-amerikanska rörelsen.  Som
talesman för rörelsen kom han i intim förbindelse med nazistiska
agenter och propagandister, samarbetade med dem och anslöt sig även
offentligt till deras sak.  Den 5 juni 1934 talade Sullivan på ett
möte med medlemmar av Tysk-amerikanska föreningen och uniformerade
stormtrupper på Thurnhall i hörnet av Lexingtonavenyn och 85:e gatan i
New York.  Han lär därvid ha utropat:

--- Vräk de lusiga judarna i Atlanten!

I augusti 1936 skyltade Sullivan som huvudtalare på en landskonferens
med ledande amerikanska antisemitiska och pronazistiska propagandister
i Asheville, Nord-Carolina.  Andra talare på konferensen var
silverskjortornas ledare William {s. 348} Dudley Pelley, James True,
som i samarbete med Sullivan utgav en fascistisk bulletin, och Ernest
F. Elmhurst, alias E.F. Fleischkopf, medlem av Tysk-amerikanska
föreningen och nazistagent.  Talarna angrep våldsamt Sovjetunionen och
påstod att Roosevelts styrelse var ett led i en »judisk-kommunistisk
komplott«.  Ashevilletidningarna skrev att Sullivans tal var »vad
Hitler skulle ha sagt om han haft ordet«.

De amerikanska skattebetalare, som fick bekosta Sullivans arbete som
Dieskommitténs ledare av undersökningen av »oamerikansk« verksamhet,
torde vara intresserade av hans mellanhavanden med polisen:


Förseelse          Plats          Datum          Påföljd

Fylleri            Charlestown,    7/9 1920      Anhållen och släppt.
                     Mass.

Fortkörning        Roxbury        18/12 1923     25 dollars böter.

Körning utan       Suffolk        11/2 1924      25 dollars böter.
   körkort

Fortkörning        Suffolk        27/6 1924      Villkorligt frigiven.

Stöld              Malden          4/2 1932      6 mån. straffarbete.

Stöld              Middlesex      12/4 1932      Föregående avskrivet.
                    (högre rätt)

Körning med o-     Lowell         11/2 1932      Registrerad.
  giltigt körkort

Homosexualitet     New York       20/12 1933     Frikänd.

Falskt upptr.      Pittsburgh     11/12 1939     Målet avskrivet.
  som polis


När liberala amerikanska organisationer avslöjade en del om Sullivans
osmakliga föregående, såg sig kongressledamoten Dies nödsakad att mot
sin vilja avlägsna honom från posten som undersökningsledare.  »Av
ekonomiska skäl«, sade Dies.  Sullivan anslöt sig då på nytt till den
fascistiska ukrainska rörelsen och startade det ukrainsk-amerikanska
institutet i Pittsburgh i Pennsylvania.  Denna institution, vars
huvudsakliga uppgift var att bedriva sovjetfientlig agitation bland de
till en miljon uppgående ukrainsk-amerikanerna, stod i förbindelse med
tyska ambassaden i Washington.  Sullivan fortsatte att samarbeta med
nazistvänliga och sovjetfientliga propagandister runt om i landet.
»Fjärde juli blir en lyckosam dag för {s. 349} er«, telegraferade
Coughlin med hänsyftning på en affär som han höll på att göra upp
tillsammans med Sullivan.

Trots att Sullivan officiellt avlägsnats från Dieskommittén stod han
fortfarande i förbindelse med den som en av dess »antikommunistiska
experter«.  Den 27 juli 1939 fick han ett brev från sin vän Harry
Jung, den sovjetfientlige och antisemitiske propagandisten i Chicago.
Jung skrev:

»En av kommitténs undersökningsmän har varit här för litet sedan och
tillbringat en del av tiden tillsammans med oss, och vi har laddat upp
honom med en massa sensationella upplysningar.

Jag hoppas verkligen att samarbetet mellan oss och kommittén kommer
att bli fullständigt, tillfredsställande och ömsesidigt.«

Sullivans plats som Dies' närmaste man och rådgivare i kommittén för
undersökning av »oamerikansk« verksamhet intogs av J.B. Matthews, en
fanflykting från den amerikanska radikala rörelsen.  Matthews'
skriverier fick stor publicitet och spridning genom ledande
amerikanska fascister och axelagenter.  Det nazistiska
propagandaministeriet rekommenderade hans skrifter.  Artiklar av honom
inflöt i Kontra-Komintern, organ för Alfred Rosenbergs
Aussenpolitisches Amt.

I det med marmorpelare prydda konferensrummet i det gamla
kommissionshuset i Washington passerade vecka ut och vecka in en
makaber procession av gamla brottslingar, arbetarspioner,
utlandsagenter och utpressare för att inför Dieskommittén högtidligen
avge sina »expertutlåtanden« till bevis för att Moskvas agenter
konspirerade för att störta Förenta staternas regering.  Här några av
dessa antikommunistiska vittnen:

Alvin Halpern, som dagen efter sitt vittnesmål av en
Washingtondomstol dömdes till två års fängelse för stöld.  Inte desto
mindre blev hans vittnesmål intaget i Dieskommitténs offentliga
handlingar.

Peter J. Innes, arbetarspion som uteslutits ur amerikanska
sjöfolksförbundet efter att ha stulit 500 dollar ur förbundets kassa.
Han dömdes sedermera till åtta års fängelse för våldtäktsförsök mot
minderårig.

William C McCuiston var organisatör av väpnade grupper för
överfall på fackföreningsfolk.  När han avgav vittnesmål inför
Dieskommittén, stod han under åtal för mordet på Philip {s. 350}
Carey, en arbetarledare, som blev skjuten och slagen till döds i New
Orleans.  Han blev sedermera frikänd.

William Nowell, arbetarspion och konfidentiell rådgivare åt
fascistledaren, silverskjortan nr 3223, Gerald L.K. Smith.

»General« Walter G. Krivitsky, alias Samuel Ginsberg, som
påstod sig ha varit »GPU-agent« under Jagoda innan han tog sin
tillflykt till Förenta staterna, där han utgav en gement
sovjetfientlig självbiografi.  Enligt Krivitskys amerikanske advokat
Louis Waldman hade hans inresetillstånd till Förenta staterna
utverkats av den sovjetfientlige Parisambassadören William C. Bullit.

Richard Krebs, alias Jan Valtin, en gammal poliskund som hade
erkänt sig vara Gestapoagent.

I januari 1941, medan tyska överkommandot som bäst förberedde sitt
angrepp mot Sovjetunionen, utkom i Förenta staterna en
uppseendeväckande sovjetfientlig bok under titeln »Ur nattens djup«.
Författaren uppgavs heta Jan Valtin. (I Sverge utkom boken på Bonniers
1942.  Övers. anm.)

»Jan Valtin« var bara ett av den gamle Gestapoagenten Richard Krebs
många täcknamn.  Han kallade sig också Richard Anderson, Richard
Peterson, Richard Williams, Rudolf Heller och Otto Melchior.

Krebs' bok »Ur nattens djup« skulle föreställa en bekännelse av en
kommunist »Jan Valtin«, som flackat kring jorden för att verkställa
Moskvas onda uppsåt.  Författaren beskrev i snuskiga detaljer de
kriminella konspirationer, som »bolsjevikagenterna« påstods ha
iscensatt mot demokratin i världen.  Han skildrade hur han efter tio
års brottslig verksamhet »för Komintern«, däribland ett mordförsök i
Kalifornien 1926, hade börjat »tvivla på kommunistpartiets och dess
programs existensberättigande«.  Och så till slut hade han enligt sin
berättelse beslutat fullständigt bryta med Moskva och avslöja
alltsammans.

Krebs hade kommit till Förenta staterna i februari 1938.  Från Europa
hade han haft med sig manuskriptet till »Ur nattens djup«, vilket hade
en förvånande likhet med en viss sovjetfientlig propagandabok, som
flitigt spreds i Nazityskland.  Vid bokens utredigering för
publicerande i Förenta staterna fick Krebs hjälp av den amerikanske
journalisten Isaac Don Levine, en gammal beprövad
antisovjetpropagandist och regelbunden medarbetare i Hearstpressen.

Tack vare en makalös reklamkampanj blev »Ur nattens djup« en
sensationell bestseller.  »Månadens bok«-klubben månglade ut 165.000
exemplar bland sin läsekrets.  Reader's Digest publicerade ett långt
sammandrag med anmärkningen att denna självbiografi »fått sin äkthet
omsorgsfullt prövad av utgivarna«.  Tidskriften Life avtryckte i två
på varandra följande nummer långa utdrag ur boken.  Få böcker i den
amerikanska bokhandelns historia hade blivit så utbasunerade och
bekostats en sådan reklam som »Ur nattens djup«.

Medan ett flertal recensenter öppet ställde sig skeptiska mot boken,
fanns det andra, kända för sin sovjetfientliga inställning, vilka öste
idel lovord över den.  I tidskriften Saturday Review of Literature
yttrade sig den sovjetfientliga kvinnliga journalisten Freda Utley om
Krebs' bok:  »Ingen bok avslöjar mera tydligt den hjälp som Stalin gav
Hitler innan denne tillskansade sig makten, och som han tydligen ger
honom än i dag«.  Trotskijbeundraren Sidney Hook förklarade i den
s.k. socialdemokratiska federationens organ New Leader:  »Som rent
historisk skildring är den så spännande med sitt hisnande
händelseförlopp, att den aldrig skulle kunna godtas som roman, då den
bryter mot alla regler för en romans trovärdighet«.  William Henry
Chamberlain, vars sovjetfientliga framställning av Moskvaprocesserna
hade influtit i Tokioregeringens propagandaorgan Contemporary Japan,
påstod i New York Sunday Times' bokbilaga, att »Valtin« hade blivit
»en värdefull hjälp för de institutioner i Förenta staterna, som hade
att bekämpa spioneri, sabotage och annan olaglig, utifrån inspirerad
verksamhet«.  Max Eastman, Eugene Lyons och andra medlemmar av den
sovjetfientliga och Trotskijvänliga litteratörklicken i Amerika
lovprisade hänfört den gamle Gestapoagentens »historiska exposé«.

»Jan Valtin« blev nationalhjälte.  Han inbjöds att som
antisovjetexpert avge vittnesmål inför Dieskommittén.

Den 28 mars 1941 blev Krebs häktad som icke önskvärd och under
utvisningslagen hemfallen utlänning.  Vid de följande polisförhören
framkom det att Krebs gjort sig skyldig till ett mordförsök i
Kalifornien år 1926 och avtjänat 39 månader i S:t Quentin-fängelset.
Av protokollen från domstolen i Los Angeles framgick, att detta brott,
vilket Krebs i »Ur nattens djup« hade beskrivit som ett Kominterndåd,
hade framsprungit ur ett gräl om en skuld, vari Krebs häftade till en
småhandlare.  När han inför rätten förklarade varför han försökt mörda
handlaren, sade han:

{s. 352}

--- Den där juden gjorde mig galen!

Vid förhören framkom vidare, att Krebs blivit utvisad ur Förenta
staterna i december 1929 och att han år 1938 liksom 1926 illegalt hade
tagit sig in i landet.  Det framkom även att han år 1934 med sitt
vittnesmål hade fått en sjömanskollega dömd för förräderi av
nazistregimen.  Beträffande hans förbindelser med det tyska
kommunistpartiet, ur vilket han blivit utesluten, förklarade han att
han hade »nästlat sig in i organisationen«.

Den amerikanska immigrationsdomstolen förklarade i sitt utlåtande:
»Den anklagade har under de senaste fem åren varit att betrakta som
agent för det nazistiska Tyskland.  Av vad som här framgått synes han
ha varit alltigenom opålitlig och omoralisk.«

Avslöjandet av Krebs som gammal Gestapoagent och dömd brottsling fick
föga publicitet.  Hans inflytelserika sovjetfientliga amerikanska
vänner gick i god och lade sig ut för honom, så att
immigrationsmyndigheterna till slut gav honom klara papper på att han
blivit en bättre människa samt beviljade honom amerikanskt
medborgarskap.  »Ur nattens djup« fick stå kvar på de offentliga
bibliotekens hyllor runtom i landet och sprida sin sovjetfientliga
förkunnelse bland tiotusentals amerikaner.

Martin Dies' kartotek var snart överfulla med namn på potentiellt
farliga »bolsjeviker«.  Kongressledamoten från Texas kunde med korta
mellanrum dramatiskt meddela, att han uppdagat en landsomfattande
femte kolonn som opererade enligt direktiv från Moskva.

År 1940 utgav han en bok för att popularisera sin kommittés
»avslöjanden«.  Under titeln »Den trojanska hästen i Amerika.  En
rapport till nationen« bjöd Dies' bok huvudsakligen på sovjetfientlig
propaganda.  medan Tysk-amerikanska föreningen och Kristna fronten som
den nazistiska femte kolonnens spjutspetsar anordnade nazistvänliga
massdemonstrationer i de amerikanska storstäderna, målade
kongressledamoten Dies ut Stalin som »chef för 150 divisioner
uniformerade sovjetsoldater« på väg att invadera Förenta staterna.

Dies förklarade, att »Moskvaagenter« i själva verket redan hade börjat
»sovjetinvasionen i Förenta staterna«.

Axelvänliga och sovjetfientliga element i Förenta staterna understödde
entusiastiskt kongressledamoten Martin Dies' verksamhet.  Den 8
december 1939 gav Merwin K. Hart, den {s. 353} främste förespråkaren
för Francos spanska fascistregim, en bankett i New York, där Dies var
hedersgäst.  Bland övriga närvarande var John B. Trevor, Archibald
E. Stevenson och Tysk-amerikanska föreningens ledare Fritz Kuhn.  När
journalisterna frågade Kuhn vad han ansåg om Dieskommittén, svarade
han:

--- Jag är för att den fortsätter sin verksamhet och får mer pengar
    till sitt förfogande.

Här är några andra uttalanden av antisovjetagitatorer om Dieskommittén
och dess arbete:

»Jag hyser den största aktning för Dieskommittén och sympatiserar med
dess program.«

   George Sylvester Viereck, nazistagent, den 21 februari 1942 dömd
   till två år och åtta månaders fängelse.

»Jag grundade Silverlegionen år 1933 för att propagera exakt samma
grundsatser, som herr Dies och hans kommitté nu aktivt fullföljer.«

   William Dudley Pelley, ledare för de nazistiskt orienterade
   silverskjortorna, den 13 augusti 1942 dömd till femton års fängelse
   för brottslig upprorsverksamhet och 1944 ytterligare dömd för att
   ha deltagit i en nazistisk sammansvärjning mot Amerika.

»Om ni vet att uppskatta det arbete som utförs av Dies, så bör ni ägna
några ögonblick av er lediga tid åt att skriva ett uppmuntrande brev
till honom.  En miljon dylika brev på hans skrivbord vore i sanning
ett värdigt svar till alla dem som önskar förgöra honom och den
lagliga myndighet han representerar.«

   Pater Charles E. Coughlin, nazistvänlig propagandist, grundare av
   Kristna fronten och tidningen Social Justice, som år 1942 blev
   transportförbjuden på grund av sitt uppviglande innehåll.

I själva Berlin uttryckte man öppet sitt entusiastiska gillande av
Dies' sovjetfientliga verksamhet i Förenta staterna.  Den amerikanska
statliga kortvågskontrollen meddelade på vintern 1941, att
kongressledamoten Martin Dies var den amerikan, som »oftast och med
största gillande« blev citerad i axelmakternas kortvågssändningar till
västra halvklotet.

Två dagar efter det nazisterna angripit Sovjetunionen profeterade
Dies, som förut sagts, att Hitler inom 30 dagar skulle {s. 354} ha
kontrollen över Ryssland.  Han förkastade tanken på att sända hjälp
till Röda armén.  »Amerikansk hjälp till Ryssland är en dårskap«,
förklarade han, »ty utrustningen kommer i alla fall att hamna i
tyskarnas händer«.  Han varnade för »den ytterst stora faran för att
vår regering genom att hjälpa Ryssland öppnar en ny västfront åt
Stalin här mitt i Amerikas huvudstad«.

I ett brev till president Roosevelt den 2 oktober 1941, kort efter det
presidenten hade förklarat att försvaret av Sovjetunionen var av
yttersta vikt för Amerikas försvar, tillkännagav Dies sin avsikt att
fortsätta med sin sovjetfientliga propagandakampanj.  »Jag har för
avsikt, herr president«, skrev Dies, »att utnyttja alla möjligheter
att låta det amerikanska folket veta, att likheten mellan Stalin och
Hitler är långt mera påfallande än skillnaden.«

Även sedan Förenta staterna och Sovjetunionen blivit militärt
allierade fortsatte Martin Dies med sin sovjetfientliga kampanj.  Den
29 mars 1942 förklarade Förenta staternas vicepresident Henry Wallace:

»Om det rådde fred, skulle man kunna överse med denna verksamhet som
ett utslag av en överspänd sinnesförfattning.  Men nu råder inte
fred.  Vi är i krig, och detta och liknande uttalanden av herr Dies är
så ägnade att hos allmänheten ingjuta tvivel och missnöje, att de i
betraktande av sina praktiska konsekvenser lika gärna kunde ha kommit
från Göbbels själv.  Faktum är att deras inverkan på vår moral skulle
vara mindre fördärvlig om herr Dies stode direkt i Hitlers sold.  Vi
amerikaner måste ta konsekvensen av denna obehagliga sanning.«


Den ensamma örnen

Mot slutet av 1940, medan Hitler fullföljde förslavandet av Europa och
förberedde sig för den kommande kraftmätningen med Röda armén, dök en
egendomlig företeelse upp på Amerikas politiska arena.  Den kallades
America First-kommittén.  Genom tidningar, radio, offentliga möten,
gathörnsagitation och alla möjliga andra propagandamedel bedrev
America First under det följande året en kraftig och landsomfattande
sovjetfientlig, antibrittisk och isolationistisk propaganda bland det
amerikanska folket.

Bland de ursprungliga ledarna för America First var general {s. 355}
Robert E. Wood, Henry Ford, överste Robert R. McCormick, senatorerna
Burton K. Wheeler, Gerald P. Nye och Robert Rice Reynolds,
kongressledamöterna Hamilton Fish, Clare E. Hoffman och Stephen Day
samt John L. Lewis' dotter Katherine Lewis.

Föreningens främsta kvinnliga förespråkare var förra aviatrisen och
socialpolitikern Laura Ingalls, som sedermera blev dömd som betald
agent för nazistregeringen.  En annan nazistagent, George Sylvester
Viereck, skrev bakom kulisserna en mängd av den propaganda, som
America Firsts agitatorer slog omkring sig med.  Ralph Townsend, som
senare blev dömd som japansk agent, var ledare för en avdelning av
America First på västkusten och med i styrelsen för föreningens båda
propagandaorgan Scribner's Commentator och Herald.  På Heralds
redaktion hade man kortvågsmottagare, som dag och natt stod inställda
på det av Hitler behärskade Europa och på Japan.  På samma sätt
uppfångad axelpropaganda inflöt i Herald och Scribner's Commentator.

De båda tidningarna spreds gratis över Förenta staterna, delades ut
vid America Firsts offentliga möten och sändes ut som masskorsband
efter särskilt uppgjorda adresslistor, som tillställts America First
av Charles A. Lindbergh, Hamilton Fish, Charles E. Coughlin, senator
Burton K. Wheeler samt nazistagenterna Frank Burch, George Sylvester
Viereck och andra.  Werner C. von Clemm, senare dömd för att ha
insmugglat diamanter i Förenta staterna i samförstånd med tyska
överkommandot, tjänade som hemlig strateg och ekonomisk gynnare av
America Firsts New York-avdelning.  Frank B. Burch, som sedermera
dömdes för att ha mottagit 10.000 dollar av nazistregeringen för
illegal propaganda i Förenta staterna, var med om att bilda
föreningens avdelning i Akron, Ohio.

I juli 1942 fastslog justitiedepartementet att America First var en
sammanslutning som sysslat med konspiration för att undergräva moralen
inom Förenta staternas väpnade styrkor.

Den allra främste ledaren och talesmannen för America First var
emellertid den beryktade amerikanske flygaren Charles A. Lindbergh,
som redan hade utmärkt sig som pronazistisk och sovjetfientlig
agitator i Europa och Amerika.

Lindbergh hade avlagt sitt första besök i Tyskland på sommaren 1936.
Han färdades som nazistregeringens gäst.  Nazisterna ordnade anslående
ceremonier till hans ära och beviljade {s. 356} honom många speciella
förmåner.  Höga nazistiska ämbetsmän ledsagade honom personligen på en
privat »inspektionstur« till tyska krigsindustrier och flygbaser.
Lindbergh tog ett djupt intryck av det nazistiska Tyskland.

På de vräkiga bjudningar som gavs för honom av fältmarskalk Hermann
Göring och andra nazistspetsar uttalade han som sin övertygelse att
det tyska flygvapnet var oövervinnligt.

--- Det tyska flyget är mer avancerat än något annat lands, sade han
    till Luftwaffe-pampen general Ernst Udet.  Det är oslagbart.

--- Vad tusan tar åt den där amerikanen? sade den tyske flyggeneralen
    Bruno Lörzer till den politiska journalisten Bella Fromm.  Han
    kommer att skrämma vettet ur amerikanerna med sitt prat om vårt
    oslagbara Luftwaffe.  Och det är just vad våra gossar här vill att
    han ska göra.

--- Vi kan inte få en bättre propagandamakare, sade Axel von Blomberg,
    den nazistiske krigsministerns son, efter att ha övervarit en
    bjudning för Lindbergh år 1936.

Två år senare, under de kritiska dagar som föregick Münchenavtalet,
gjorde Lindbergh ett besök i Sovjetunionen.  Han var där bara några
få dagar.  På sin återresa började han genast sprida ut, att Röda
armén var hopplöst illa utrustad, dåligt utbildad och uruselt ledd.
Han försäkrade att Sovjetunionen var värdelös som partner i en
militärallians mot Nazityskland.  Han förklarade som sin åsikt, att
man måste samarbeta med och inte mot nazisterna.

Lindberghs svarta och rödgula flygplan blev en vanlig syn på
flygfälten vid Europas bekymmersfyllda huvudstäder, när han flög från
land till land och pläderade för politiskt och ekonomiskt samgående
med Tredje riket.

Medan Münchenförhandlingarna pågick samlades små utvalda grupper av
sovjetfientliga brittiska affärsmän, aristokrater och politiker på
lady Astors gods vid Cliveden för att lyssna till Lindberghs
synpunkter på den europeiska situationen.  Lindbergh talade om
Tysklands väldiga flygstyrka, snabbt växande krigsproduktion och
lysande militära ledning.  Nazisterna, upprepade han om och om igen,
var oövervinnliga.  Han rekommenderade Frankrike och Storbritannien
att komma överens med Hitler och »låta Tyskland få utvidga sig österut
inåt Ryssland utan att förklara krig«.  När Lindbergh på ett av
America First anordnat möte i Förenta staterna den 30 okto- {s. 357}
ber 1941 skildrade sin verksamhet under denna period, yttrade han:

--- År 1938 hade jag kommit till den slutsatsen, att om krig utbröt
    mellan Tyskland å ena sidan och England och Frankrike å den andra,
    skulle det bara kunna resultera i antingen en tysk seger eller ett
    förslavat och förött Europa.  Jag föreslog därför, att England och
    Frankrike utan att förklara krig skulle låta Tyskland breda ut
    österut åt Ryssland till.

Det ordnades så att Lindbergh fick hålla en rad intima överläggningar
med brittiska parlamentsledamöter och olika ledande politiker.  Bland
dessa var David Lloyd George, som efteråt gav sitt utlåtande om den
amerikanske flygaren:

--- Han var i Ryssland ungefär en vecka, skulle jag tro.  Han träffade
    ingen av de stora ryska ledarna, han kunde inte ha sett mycket av
    flygvapnet, men han kom tillbaka och talade om för oss att den
    ryska armén var dålig och att de ryska fabrikerna var i ett
    bedrövligt tillstånd.  Och det fanns en hel hop som trodde på det
    --- men inte Hitler.

Genom sitt samtal med Lindbergh fick Lloyd George den uppfattningen
att, som han uttryckte det, den amerikanske flygaren var »agent och
verktyg för slugare och lömskare karlar än han själv«.

Från Sovjetunionen kom samma förkastelsedom i mera bestämda ordalag.
En grupp framstående sovjetflygare offentliggjorde i Moskva en
förklaring vari Lindbergh anklagades för att sprida den »kolossala
lögnen« att Tyskland besatt ett så starkt flygvapen, att det skulle
kunna besegra Englands, Frankrikes, Sovjetunionens och
Tjeckoslovakiens förenade luftflottor.  Sovjetflygarna sade vidare:

»Lindbergh uppträder som en dum lögnare, som lakej och stövelslickare
åt de tyska fascisterna och deras aristokratiska beskyddare i
England.  Han har order från engelska reaktionära kretsar att vittna
om sovjetflygets svaghet och ge Chamberlain en motivering för att i
München kapitulera i den tjeckoslovakiska frågan.«

Tre veckor efter Münchenavtalets undertecknande demonstrerade Tredje
rikets regering sin officiella uppskattning av de tjänster som
Lindberg hade gjort det nazistiska Tyskland.  Vid en middag, som gavs
till Lindberghs ära i Berlin på kvällen den 18 oktober 1938,
överlämnade fältmarskalk Göring till den amerikanske flygaren en av
Tysklands högsta utmärkelser, Tyska örnens orden.

{s. 358}

Efter att ha vistats utomlands i tre och ett halvt år kom Lindbergh
tillbaka till Förenta staterna strax före krigsutbrottet 1939.

Så fort nazisterna ryckt in i Polen, och Storbritannien och Frankrike
hade förklarat Tyskland krig, skyndade sig Lindbergh att publicera en
trängande proklamation: kriget mot Tyskland var fel krig, det rätta
kriget var i öster.  I en artikel med rubriken »Flyg, geografi och
ras« i novembernumret av Reader's Digest, hållen i en ton som
påfallande erinrade om Alfred Rosenberg, förklarade Lindbergh:

»Vi, den europeiska kulturens arvtagare, står inför ett olycksaligt
krig, ett krig inom vår egen familj av nationer, ett krig som kommer
att minska den vita rasens styrka och föröda dess skatter.  Asien
tränger på vid den ryska gränsen, alla främmande raser har obevekligen
satt sig i rörelse.  Vi kan ha fred och säkerhet endast så länge vi
håller samman och bevarar vår dyrbaraste ägodel, vårt arv av
europeiskt blod --- endast så länge vi värjer oss mot angrepp av
främmande arméer och uppblandning med främmande raser.«

Under år 1940 smalt Lindbergh alltmera samman med den
isolationistiska, sovjetfientliga och ofta axelvänliga rörelse, som då
växte fram på amerikansk botten.  Han blev den främste talesmannen för
den isolationistiska föreningen mot utlandskrig och den amerikanska
femte kolonnens idol.

John C. Metcalfe, som var reporter för Chicago Daily Times och
sedermera blev anställd vid hemliga polisen, hade år 1937 antecknat
följande uttalande, som gjorts för honom av Hermann Schartzmann,
ledare för Tysk-amerikanska föreningens avdelning i Astoria på Long
Island:  »Vet ni vem som ska bli führer för vårt stora politiska
parti?  Lindbergh!  Ja, det är inte så orimligt som ni kanske tror.
Ni vet att han har mycket lätt för att få folk med sig.  Amerikanerna
gillar honom.  Ja, det är en massa saker i görningen som allmänheten
ännu inte har en aning om.«

--- Vi måste hålla fred med de nya makterna i Europa, yttrade
    Lindbergh inför en liten grupp studenter på Yale-universitetet på
    hösten 1940.

Mötet på Yaleuniversitetet hade anordnats av en rik ung student vid
namn R. Douglas Stuart d.y., arvtagare till spannmålsfirman Quaker
Oats förmögenhet.  Kort därefter fick Stuarts grupp en avläggare i
Chicago, Illinois, under namn av America First.

{s. 359}

Lindbergh talade på stora massmöten, anordnade av America First runtom
i landet, och i radions storsändare, varvid han talade om för det
amerikanska folket, att dess verkliga fiende var Sovjetunionen och
inte Nazityskland.  Kriget måste förvandlas till en samfälld offensiv
mot Sovjetunionen.

Den nazistiska invasionen i Sovjetunionen hälsades med hänförelse av
America First.  Dess språkrör Herald hade rubriken:

   »EUROPAS MASSOR TILL KAMP MOT DE RYSKA KOMMUNISTERNA

    Sjutton nationer sluter upp på tyska rikets sida i det heliga
    korståget mot Sovjetunionen.«

Det nazistiska Tysklands seger över Sovjetunionen påstods ligga i
Förenta staternas intresse.  Medlemsbladet America First Research
Bureau Bulletin förklarade den 1 augusti 1941:

»Ni vet väl att även om det nazistiska Tyskland slår under sig det
kommunistiska Ryssland, så kommer den utvidgade tyska ekonomin snarare
att försvagas än att stärkas?«

America Firsts hela propagandamaskineri sattes i arbete i en
landsomfattande protestkampanj mot låne- och uthyrningshjälpen till
Sovjetunionen.  Charles A. Lindbergh, Hamilton Fish, senatorerna
Burton K. Wheeler och Gerald P. Nye samt andra av America Firsts
talesmän i kongressen gick emot hjälpen till Röda armén och förklarade
att Sovjetunionens öde inte angick Förenta staterna.

Herbert Hoover tog del i denna kampanj.  Tillsammans med John
L. Lewis, Hanford MacNider och tretton andra ledande isolationister
utsände den förutvarande presidenten den 5 augusti ett offentligt
protestuttalande mot »löftet om olaglig hjälp till Ryssland och andra
krigsbetonade åtgärder«.  I uttalandet hette det:

»De senaste händelserna inger tvivel på att detta krig verkligen är en
kamp för frihet och demokrati.  Det är inte rätt och slätt en
världskonflikt mellan tyranni och frihet.  Den engelsk-ryska alliansen
har förjagat den illusionen.«

Den 30 oktober 1941, medan nazisterna närmade sig Moskva, hade America
First anordnat ett möte i Madison Square Garden i New York, där tal
hölls av John Cudahy, som varit kapten i den amerikanska
interventionsarmén i Archangelsk och sedan amerikansk ambassadör i
Belgien, där hans tyskvänliga inställning föranledde hans återkallande
från posten.   Cudahy {s. 360} krävde att Förenta staternas regering
skulle sammankalla en »fredskonferens«, där även Nazityskland skulle
vara representerat.  Han förklarade att »de tongivande i
nazistregeringen insåg vilket hot den amerikanska krigspotentialen
utgjorde.  Det sade von Ribbentrop till mig, när jag träffade honom i
Berlin för fem månader sedan.«

Cudahy ansåg att detta gav en trumf på hand för »fredsförhandlingar«
med nazisterna.

--- Man säger att det inte kan bli någon fred med Hitler.  Men Hitler
    är bara en övergående företeelse, sade Cudahy.  Vi har här i
    landet en stor kännare av Europa och samtidigt en man med rent
    fosterländska syften, nämligen Herbert Hoover.  Låt oss sätta
    Hoover i arbete på en plan för varaktig fred!

Vid detta America First-möte med Cudahy som talare hölls bön av pastor
George Albert Simons.  Före den ryska revolutionen hade denne pastor
Simons varit anställd vid en protestantisk missionskyrka i
Petersburg.  Där hade han blivit god vän med Boris Brasol, den
antisemitiske agitatorn som skulle komma att spela en huvudroll vid
spridandet av Sionsprotokollen i Amerika.  I februari 1919 avgav
pastor Simons ett vittnesmål inför en senatskommitté för »utredning av
bolsjevismen«.  I detta hans vittnesmål hette det: »Mer än hälften av
den så kallade bolsjevikrörelsens agitatorer är judar.  Den ryska
revolutionen var judisk, och man kan finna en av dess härdar på
östsidan i New York.«  Pastor Simons rekommenderade Sionsprotokollen
som en värdefull källa för upplysning om revolutionen.  Han yttrade:

--- De visar vad detta hemliga judiska sällskap har gjort för att
    erövra världen och slå den under sig.  I denna bok sägs en massa
    saker om deras program och metoder som helt passar in på den
    bolsjevikiska regimen.

När japanerna angrep Pearl Harbor blev föreningen America First
officiellt upplöst.  Dess ordförande general Wood manade medlemmarna
att stödja Förenta staternas krigsansträngningar mot Tyskland och
Japan.  Lindbergh drog sig tillbaka från Amerikas offentliga liv och
tog anställning hos Henry Ford som teknisk konsulent vid hans
motorfabriker.

Men den sovjetfientliga America First-propagandan fortsatte.

När Röda armén närmade sig sina västgränser, förutsade America
First-männen att sovjettrupperna inte skulle överskrida dessa gränser,
utan sluta separatfred med Nazityskland {s. 361} och låta England och
Förenta staterna slåss ensamma i fortsättningen.  När Röda armén
fortsatte över gränserna, upphov America First-männen ånyo sitt skri
om »ett av Moskva behärskat Europa«.

Tre av de inflytelserikaste tidningsutgivarna i Förenta staterna,
vilka hållit America First under sina vingars skugga, fortsatte med
sin hätskt sovjetfientliga agitation även sedan Förenta staterna och
Sovjetunionen blivit allierade i kriget mot Nazityskland.  Dessa tre
tidningsägare --- William Randolph Hearst, kapten Joseph M. Patterson
och överste Robert R. McCormick --- matade sina många miljoner läsare
med ändlösa serier artiklar och ledare, ägnade att framkalla misstro
och avoghet mot Amerikas bundsförvant Sovjetunionen.

Här några typiska utdrag ur deras tidningar under kriget:

»Ni vet alla, att man inte får vänta sig för mycket av Ryssland.  En
björn som går likt en människa tänker inte alltid som en människa.  I
den ryska mentaliteten finns alltid något av den brutala egoism och
gränslösa opålitlighet, som utmärker det vilda djur, vilket är dess
symbol.«

                   Hearsts New York Journal American den 30 mars 1942.

»När man tar en överblick över läget på de olika fronterna, så ser det
ju mycket lovande ut i Ryssland --- för Ryssland!  Ryssland
är naturligtvis ingen hel och full bundsförvant till Förenta
nationerna.  Det är till hälften bundsförvant med axelmakterna.«

                   Hearsts New York Journal American den 30 mars 1942.

»Vad Stalin syftar till är en separatfred med Tyskland så snart han
finner detta vara en förmånlig politik.  Han förbereder sig därpå
genom att beskylla de allierade för att inte uppfylla sina åtaganden.
Därför anser han sig också löst från sina.  Det är möjligt att han
inte behöver denna förevändning.  Men han har den till hands.  Han är
beredd.«

                       McCormicks Chicago Tribune den 10 augusti 1943.

»Om Stalin kan utvinna mer av Tyskland, och det med mindre besvär, än
vad han i framtiden kan utvinna av sina så kallade allierade,
vilketdera skulle då denne suveränt självupptagne och till sin natur
trolöse man välja?  Den grusiske Kremlusurpatorns hela levnadsbana har
varit en oavbruten {s. 362} följd av våldsamma, skrupelfria, snikna
hugg efter personligt åtrådda saker.«

                       McCormicks Chicago Tribune den 24 augusti 1943.

»Vilketdera kommer att smaka bäst, ett ryskt eller tyskt Europa?«

                            Pattersons Daily News den 27 augusti 1943.

»Det vore löjligt att söka skapa en varaktig fred med hjälp av
Ryssland.  Ryssland överföll de olyckliga småstaterna Finland och
Polen och var redo att med Englands samtycke falla Tyskland i ryggen,
men Hitler förekom detta.«

                   Pattersons New York Daily News den 2 november 1943.

President Roosevelt varnade den 28 april 1942 för att låta
krigsansträngningarna hindras »av falska patrioter, som använder
pressens okränkbara frihet till att ge eko åt propagandamakarna i
Tokio och Berlin«.

Den 8 november 1943 hölls i Madison Square Garden ett möte för att
fira tioårsminnet av upptagandet av de diplomatiska förbindelserna
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen.  Inrikesminister Harold
L. Ickes gick därvid skarpt till rätta med den sovjetfientliga
agitation som alltjämt utan avbrott bedrevs av Hearst, Patterson och
McCormick.  Inrikesministern förklarade:

--- Olyckligtvis har vi här i landet mäktiga och verksamma krafter,
    som medvetet uppammar illvilja mot Sovjetunionen.  Jag vill kort
    och gott som exempel nämna Hearstpressen och tidningsaxeln
    Patterson-McCormick, och då särskilt den senare.  Om dessa
    tidningsutgivare nu hatar Sovjetunionen och Storbritannien, så
    hyser de också ett bittert hat mot sitt eget land.  De måste hata
    sitt eget land och förakta dess institutioner, om de med berått
    mod går in för att uppamma hat mot de båda nationerna vilkas hjälp
    vi måste ha för att kunna slå Hitler.

När Nazityskland på hösten 1944 stod inför det oundvikliga nederlaget
till följd av de samordnade offensiverna av Förenta staternas,
Storbritanniens och Sovjetunionens arméer, ljöd i Förenta staterna på
nytt en stridsappell mot Sovjetunionen.

Från Italiens nyss befriade huvudstad Rom krävde William C. Bullit,
som varit ambassadör i Moskva och Paris en ny {s. 363} sovjetfientlig
allians för att frälsa västerns civilisation från
»sovjetimperialismens hot«.

William C. Bullits karriär hade gått i gammal välkänd stil.

År 1919 hade Bullit varit ett av Woodrow Wilsons sändebud i
Sovjetryssland.  Femton år senare, år 1934, blev han den förste
amerikanske ambassadören i Sovjetunionen.  Förmögen, ärelysten och
fallen för diplomatiskt intrigspel som han var trädde han snart i
vänskaplig förbindelse med ett flertal ryska trotskister.  Han började
tala om hur nödvändigt det var för Sovjetunionen att överlämna
Vladivostok till Japan och göra eftergifter för Nazityskland i
väster.  År 1935 kom Bullit till Berlin på besök.  William E. Dodd,
som då var amerikansk ambassadör i Tyskland, antecknade i sin
diplomatiska dagbok:

»När Bullit på genomresa kom till Berlin på våren eller sommaren 1935,
uttalade han för mig som sin övertygelse att Japan komme att angripa
östra Ryssland inom sex månader, och han trodde att Japan skulle slå
under sig hela det ryska området i Fjärran östern.

Bullit sade att det inte var någon affär för Ryssland att söka hålla
den halvö, som sticker ut i Japanska havet vid Vladivostok.  Allt det
där skulle snart bli taget av japanerna.  Jag frågade honom, om han
verkligen ansåg att tyskarna borde få sin vilja fram, så att Ryssland
med sina 160 miljoner människor utestängdes från både Stilla havet och
Östersjön.  Han svarade att det inte spelade någon roll.  Jag blev
bestört över att höra en ansvarig diplomat tala på det sättet.

Vid en lunch tillsammans med franske ambassadören kom han åter fram
med sin fientliga inställning och hade en längre ordväxling med
fransmannen, varvid han slog ner på den fredspakt mellan Frankrike och
Sovjetunionen, som det just då förhandlades om och som den engelske
ambassadören, enligt vad han sagt mig, ansåg vara den bästa möjliga
garantin för europeisk fred.  Vid samma tid eller något senare kom den
nye italienske ambassadören hit direkt från Moskva och talade om för
oss att Bullit blivit påverkad av fascismen innan han lämnade Moskva.«

Den 27 januari 1937 antecknade ambassadör Dodd:

»Jag har fått färska underrättelser om att amerikanska banker
överväger nya stora krediter och lån till Italien och Tyskland, där
krigsmaskineriet redan är stort nog för att hota världens fred.  Jag
har även hört, fast det syns mig otroligt, att Bullit skulle uppmuntra
dessa planer.«

{s. 364}

Efter det franska sammanbrottet 1940 återvände Bullit från Frankrike
till Förenta staterna för att kungöra, att marskalk Pétain var en
»patriot« som genom att kapitulera för nazisterna hade räddat sitt
land från kommunismen.

Fyra år senare, när det andra världskriget led mot sitt slut, dök
Bullit åter upp på den europeiska kontinenten, denna gång som
»korrespondent« för tidskriften Life.  Från Rom sände han till Life en
uppseendeväckande artikel, som inflöt i numret för den 4 september
1944.  Under föregivande av att återge vissa anonyma »romares« åsikter
luftade han på nytt den sovjetfientliga propaganda, som den
internationella fascismen i tjugo år hade kört med i sin jakt efter
världsherravälde.  Bullit skrev:

»Romarna räknar med att Sovjetunionen kommer att behärska Finland,
Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Bulgarien, Ungern och
Tjeckoslovakien.  De räknar med att ryssarna förutom östra Polen
kommer att annektera Ostpreussen med Königsberg.  Här i Rom cirkulerar
en makaber kvickhet, som ger uttryck för vad man hoppas på: Vad är en
optimist?  En som tror att det tredje världskriget kommer att bryta ut
om femton år mellan Sovjetunionen och ett av Storbritannien och
Förenta staterna stött Västeuropa.  Vad är en pessimist?  En som tror
att Västeuropa, Storbritannien och Förenta staterna inte kommer att
våga slåss.«

Bullit hävdade, att den fara som den västerländska civilisationen
måste ena sig emot var Moskva och dess »kommunistiska agenter«.

Det var samma rop som det, varmed kapten Sidney George Reilly ett
kvartssekel tidigare, vid första världskrigets slut, sökt återuppliva
kontrarevolutionen över hela världen.

Samma rop återskallade även sedan Nazityskland lidit sitt slutgiltiga
nederlag inför Englands, Amerikas och Sovjetunionens förenade styrkor,
när kongressledamoten Clare Luce, hustru till utgivaren av
tidskrifterna Time, Life och Fortune, efter en resa i Europa i början
av 1945 återvände för att upplysa amerikanerna om att bolsjevismen
hotade uppsluka hela Europa, sedan Röda armén besegrat Nazityskland.
Fru Luce krävde att Förenta staterna skulle ge sitt stöd åt alla
sovjetfientliga krafter i Europa.  Detta hade givetvis varit
nazisternas förnämsta hopp och var den nazistiske propagandaministern
dr Göbbels' huvudtema i hans sista radioutsändningar från det
belägrade Berlin.

{s. 365}

Och det var samma rop som upphovs, när en av de amerikanska senatorer
som besökte Rom på våren 1945 frågade några amerikanska soldater om de
var hågade att fortsätta och »avsluta jobbet« genom att slåss mot
Sovjetunionen.  Soldaterna sades ha tagit emot senatorns
antibolsjevikiska korstågsinvit med synbart ogillande.  Några av dem
gick ut ur rummet.

Samtidigt fortsattes den sovjetfientliga propagandan i Förenta
staterna med en mängd böcker av samma typ och innehåll som Jan Valtins
»Ur nattens djup«.  Bland de mest spridda av dessa under 1945--46
utgivna böcker var »Rapport om ryssarna« av William L. White, »En som
överlevde« av Alexander Barmine och »Jag valde friheten« av Viktor
Kravtjenko.

Den amerikanske journalisten William L. White skrev sin »Rapport om
ryssarna« efter en hastig sexveckorstur i Sovjetunionen.  Från början
till slut var hans bok, som först publicerades i sammanträngd form i
Reader's Digest, ett enda skall mot sovjetfolket, dess ledare och även
dess krigsinsats.  Den hälsades som en »fyllig och objektiv rapport«
av sådana sovjetfientliga publikationer som den socialdemokratiska New
Leader och citerades med förtjusning av Patterson-McCormicks och
Hearsts tidningar, medan den kraftigt utdömdes av den del av
amerikanska pressen som var intresserad av att ett gott förhållande
inom Förenta nationerna vidmakthölls.  En grupp framstående
amerikanska korrespondenter, som arbetat i Sovjetunionen under kriget,
däribland John Hersey, Richard Lauterbach, Ralph Parker och Edgar
Snow, utsände en offentlig förklaring, vari de skarpt fördömde Whites
bok som »ett i högsta grad förvridet och missvisande reportage,
inriktat på att förlänga livet på de lastgamla myterna och fördomarna
mot en stor bundsförvant, vars offer i detta krig har besparat oss
omätliga blodsoffer och lidanden«.  Korrespondenterna framhöll vidare,
att bokens »värsta ohederlighet består i att inte en enda sak ställs
in i sitt sammanhang och mot sin bakgrund« och att »boken må betraktas
som ett uttryck för de okunniga och oresonliga kretsar här och i
Europa, vilka söker skärpa misstron och misstänksamheten mellan de
allierade«.  Inte desto mindre kördes »Rapport om ryssarna« fram genom
en våldsamt påkostad reklamkampanj och nådde ut till tiotusentals
amerikanska läsare.

{s. 366}

Alexander Barmines bok »En som överlevde« påstods vara en »skildring
inifrån« av Sovjetunionens politik och ledning, given av en
förutvarande »sovjetdiplomat« och »specialist« på sovjetfrågor.
Liksom »Rapport om ryssarna« angrep Barmines bok hätskt allting som
hade med Sovjetunionen att göra och påstod att Stalin var ledare för
en »triumferande kontrarevolution«, som blivit till en »reaktionär
diktatur«.  Vid tiden för avslöjandet och likvideringen av den ryska
femte kolonnen hade Alexander Barmine tjänstgjort som Sovjetunionens
chargé d'affaires i Grekland.  Han lämnade då tvärt sin post och
vägrade återvända till Sovjetunionen.  I »En som överlevde« berättade
Barmine att flera av de avrättade sovjetkonspiratörerna hade varit
bland hans närmaste »vänner och kolleger«.  Beträffande general
Tuchatjevskij, som befunnits skyldig till stämplingar tillsammans med
tyska generalstaben mot Sovjetunionen, skrev Barmine:  »I Moskva hade
jag intimt samarbetat med honom«, och vidare att den ryske generalen
»under de sista åren varit min gode vän«.  Barmine nämnde också att
han »utfört en del uppdrag« åt Arkadij Rosengolz, som år 1938 erkände
att han varit betald agent för tyska underrättelseväsendet, samt att
han, Barmine, i Paris haft besök av den »skarpsinnige« Leo Sedov
Trotskij.  Boken »En som överlevde« var försedd med ett panegyriskt
förord av Max Eastman och blev starkt framhållen av andra av andra
sovjetfientliga personer i Förenta staterna.  Liksom William L. Whites
bok blev Barmines »En som överlevde« med särskild förtjusning lovordad
och reklamerad i New Leader, i vars redaktion satt Eugene Lyons, vars
sovjetfientliga skriverier flitigt citerades av det nazistiska
propagandaministeriets officiella agenter och William Henry
Chamberlain, vars antisovjetartiklar återgavs i Hearstpressen och vars
framställning av Moskvaprocesserna inflöt i det japanska
propagandaorganet Contemporary Japan.  Bland New Leaders medarbetare
var vidare Sidney Hook, som var gammal Trotskijanhängare, John Dewey,
som varit ordförande i »undersökningskommissionen« vid »förhören« med
Trotskij i Mexico, samt Max Eastman, Trotskijs gamle intime
medarbetare, vän och översättare.

I Europa blev både W.L. Whites och Alexander Barmines alster
utnyttjade av nazisterna i deras agitation mot Sovjetunionen.
Utgivandet av Whites »Rapport om ryssarna« hälsades i en entusiastisk
förstasidesartikel i det nazistiska riksvärnets officiella organ Der
Westkämpfer för den 30 januari {s. 367} 1945.  Artikeln gjorde
gällande att Whites bok visade på möjligheten av splittring inom
Förenta nationerna.  I mars 1945 bombarderades amerikanska trupper i
Italien med projektiler, som innehöll särtryck ur en artikel av
Barmine, vilken förut hade varit införd i Reader's Digest under
rubriken »Den nya kommunistiska sammansvärjningen«.

Viktor Kravtjenkos »Jag valde friheten«, som utkom i början av 1946,
var en enda våldsam smädelse mot sovjetregeringen och dess in- och
utrikespolitik.  Kravtjenko hade varit medlem av en sovjetrysk
handelsdelegation i Washington och hade deserterat från sin post i
mars 1944, mitt under kriget.  Betecknande för »avslöjandena« i hans
bok var hans påståenden, att femårsplanerna och
jordbrukskollektiviseringen hade försatt Ryssland i ett tillstånd av
yttersta utarmning och elände, värre än vad någonsin förekommit på
tsarismens tid, och att Röda armén inte var stort mer än ett odugligt,
odisciplinerat hoprafs av »enögda, halta, lungsiktiga, folk med
hjärtfel och magsår, skäggiga femtioåringar, så slitna att de knappt
orkade hasa sig fram, men förklarade fronttjänstdugliga«.  Enligt
Kravtjenko »kunde tyskarna i dessa dagar faktiskt ha tagit Moskva utan
strid.  Varför de drog sig tillbaka är en gåta, som endast tyskarna
själva kan ge historien en lösning på.«  Kravtjenko krävde ett nytt
korståg mot Sovjetunionen och förklarade: »Nästa steg mot världens
trygghet består inte i en världsorganisation, utan i att de ryska
massorna befrias från sina tyranner.«  Kravtjenkos bok »Jag valde
friheten« blev entusiastiskt lovordad av sådana recensenter som
W.H. Chamberlain och Dorothy Thompson som »ett anmärkningsvärt och
avslöjande reportage och ett viktigt dokument till frågan om
förbindelserna mellan Amerika och Sovjetunionen«.  Kort efter det »Jag
valde friheten« utkommit, började Hearsttidningarna publicera boken
som följetong.

När det andra världskriget slutade i Europa, var de antibolsjevikiska
korsriddarnas röster inte mindre gälla än efter 1918, men hade långt
mindre makt att påverka Amerikas och andra länders folk, som hade lärt
mycket sedan Woodrow Wilsons död.

Ty djupgående förändringar hade ägt rum i världen.

Medan William C. Bullit predikade ett nytt korståg mot sovjetlandet,
stötte Storbritanniens, Förenta staternas och Sovjetunionens arméer
samfällt fram från öster, väster, norr och söder mot
kontrarevolutionens högborg --- Berlin.

Inför hotet av fascistiskt slaveri och inför den mest reak- {s. 368}
tionära makt världen någonsin skådat hade västerns demokrater funnit
sin mäktigaste bundsförvant i den stat som fötts ur den ryska
revolutionen.  Alliansen var ingen tillfällighet.  Händelsernas
obevekliga logik hade efter ett kvartssekel av tragiska missförstånd
och artificiellt uppammad fientlighet ofrånkomligt fört världens
frihetsälskande folk närmare varandra och svetsat dem samman i en
kämpande enhet.  Ur det andra världskrigets exempellösa
blodsutgjutelse och lidande framsprang Förenta nationerna.

------------------------------------------------------------------------

{s. 369}

TJUGOFJÄRDE KAPITLET

De sexton polackerna

Under de sista månaderna av andra världskriget inriktades den
sovjetfientliga agitationen i Storbritannien och Förenta staterna
huvudsakligen på den polska frågan.  När Röda armén stötte fram
västerut, gick över de polska gränserna och befriade allt större delar
av Polen från de nazistiska inkräktarna, påstod brittiska högermän och
amerikanska isolationister att »den polska friheten« nu hotades av
Sovjetunionen.  Vecka efter vecka manade Hearsts och
Patterson-McCormics tidningar i Förenta staterna till sovjetfientlig
aktion för att rädda Polen från »bolsjevismen«.  I amerikanska
kongressen och brittiska parlamentet uppträdde ideligen talare som
fördömde »den röda imperialismens ränker i Polen« och anklagade
sovjetregeringen för att förråda Förenta nationernas principer.
Mycket av denna sovjetfientliga propaganda grundades på uttalanden och
material som släpptes ut av den polska exilregeringen i London och
dess representanter i Washington.  Exilregeringen i London bestod av
polska militärer, företrädare för Polens feodala godsägare, en del
polska fascister samt ett fåtal socialister och bondeledare, som
hamnat i England efter det polska sammanbrottet 1939.

Den polska exilregeringen i London betraktade sig som den rättmätiga
arvtagaren till Pilsudskiregimen, vars traditionella politik var
baserad på fiendskap mot Sovjetunionen.  Raymond Leslie Buell skrev i
sin bok »Polen, nyckeln till Europa«: »Pilsudski trodde att Polen
måste ha ett stort territorium.  De historiska omständigheterna gjorde
det lättare att ta ut detta på Rysslands än på Tysklands bekostnad.«
Den polska förkrigsdiplomatin under ledning av den gamle
sovjetfientlige underrättelseofficern överste Jozef Beck var inte
riktad mot Nazityskland utan mot Sovjetunionen.  Den polska armén, som
hade procentuellt mer kavalleri än någon annan armé i värl- {s. 370}
den, var organiserad för operationer på de ukrainska slätterna.
Polens industrier var koncentrerade utmed tyska gränsen,
militärbefästningarna längs sovjetgränsen.  Sedan den polska staten
bildades hade den behärskats av militären och de feodala godsherrarna,
blivit en hörnsten i den antibolsjevikiska cordon sanitaire och en
samlingsplats för internationella agenter, som konspirerade för att
störta sovjetregeringen.  Boris Savinkov slog upp sitt högkvarter i
Polen sedan han flytt från Ryssland, och med Pilsudskis direkta
bistånd upprättade han på polsk mark en 30.000 man stark vit armé, som
skulle användas mot Sovjet-Ryssland.  I slutet av 1920-talet träffade
Torgpromkonspiratörerna en överenskommelse med det polska
överkommandot om att Polen skulle vara en av huvudbaserna för det nya
interventionskrig mot Sovjetunionen som de planlade.  Det polska
underrättelseväsendet upprättade intimt samarbete med alla
sovjetfientliga krafter, däribland den trotskij-bucharinska
underjordsorganisationen.  Efter Münchenavtalet 1938 visade de polska
styresmännen tydligt sin sovjetfientliga inställning.  När nazisterna
avgav sitt ultimatum till Tjeckoslovakien och tjeckerna beredde sig
till försvar, mobiliserade polska regeringen sin armé och förlade den
mitt i vägen för varje möjlig undsättning åt tjeckerna från
Sovjetunionen.  I gengäld tillät Hitler polackerna att rycka åt sig
Teschenområdet från tjeckerna vid styckningen av Tjeckoslovakien.
Ännu 1939, strax innan nazisterna överföll Polen, vägrade de polska
militaristerna att ändra sin sovjetfientliga självmordspolitik,
förkastade förslaget om en militär överenskommelse med Sovjetunionen
och tillät inte Röda armén att beträda polskt territorium för att möta
den nazistiska krigsmakten.  Denna politik ledde till olycksaliga
konsekvenser för Polen, och nästan omedelbart efter det nazisterna
överskridit gränsen flydde den polska regeringen till utlandet och tog
med sig landets guldreserver.  Först i Frankrike och sedan i England
konstituerade sig denna regerings representanter som polsk
exilregering och fortsatte med de sovjetfientliga intriger som störtat
deras nation i fördärvet.  I dessa intriger understöddes de av mäktiga
krafter inom de internationella ekonomiska, politiska och religiösa
kretsar, som betraktade en militär sovjetseger över Nazityskland som
ett hot mot deras privata intressen.

Mot slutet av kriget fanns det faktiskt två polska regeringar.
Förutom emigrantregeringen i London fanns det en provisorisk polsk
regering, den så kallade Warszawaregeringen, i själva {s. 371} Polen.
Denna Warszawaregering, som baserade sig på en sammanslutning av
polska antifascistiska partier, arbetade för genomgripande ekonomiska
och politiska reformer inom landet, avskaffande av de feodala
storgodsen och vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen.  Den
annullerade 1935 års fascistiska Pilsudskiförfattning, som
London-polackerna höll sig till.

På Jaltakonferensen i februari 1945 hade Roosevelt, Churchill och
Stalin en längre diskussion i frågan om Polens framtid och kom överens
om att Warszawaregeringen skulle »reorganiseras på en bredare
demokratisk basis med upptagande av demokratiska ledare i själva Polen
och bland utlandspolackerna«, varefter den skulle erkännas som landets
lagliga provisoriska regering.

Jaltaöverenskommelsen möttes med våldsam opposition av de polska
emigranterna i London och deras amerikanska och brittiska
bundsförvanter.  Den stämplades som ett »förräderi mot Polen«.
Diplomatiska intriger sattes i gång för att förhindra verkställandet
av Jaltabeslutet.

Det sovjetfientliga agiterandet och intrigerandet i den polska frågan
nådde sin höjdpunkt, när sovjetregeringen i maj 1945 meddelade att den
låtit häkta sexton polska agenter för exilregeringen i London,
anklagade för konspiration mot Sovjetunionen.  De polska emigranterna
i London förklarade denna åtgärd av sovjetregeringen vara det mest
långtgående utslaget av Moskvas strävan att förkväva »den polska
demokratin« och pracka på det polska folket en »röd diktatur«.

Det bäst kända namnet bland de sexton av sovjetregeringen häktade
polackerna var general Leopold Bronislaw Okulicki, förutvarande
stabschef i den polska exilarmén.  Denna armé hade spelat en
framträdande roll i de polska emigranternas sovjetfientliga kampanj.

Armén i fråga hade ursprungligen satts upp på sovjetterritorium år
1941 enligt en överenskommelse mellan Polen och Sovjetunionen, och
meningen var att den skulle kämpa sida vid sida med Röda armén mot
tyskarna.  Den leddes av general Wladyslaw Anders, gammal medlem av
den »översteklick« som hade toppridit Polen under
Pilsudskidiktaturen.  Till utbildning och utrustning av Anders' armé
inför dess insättande mot tyskarna hade sovjetregeringen beviljat ett
räntefritt lån på 300 miljoner rubel och gjort allt för att underlätta
arméns rekrytering och förläggning.  Generalerna Anders och Okulicki
motsatte sig det oaktat i hemlighet alliansen med Röda armén.  De
{s. 372} trodde att Sovjetunionen var dömd att snabbt duka under för
Nazityskland, och de handlade i enlighet därmed.  En rapport av
överstelöjtnant Berling, som senare blev chef för Warszawaregeringens
väpnade styrkor, avslöjade att general Anders år 1941, strax efter att
de första polska enheterna upprättats på sovjetterritorium, hade haft
en överläggning med sina officerare och därvid yttrat:

--- När Röda armén bryter samman under de tyska dråpslagen, vilket
    inte kan dröja mer än några månader, kommer vi att kunna slå oss
    igenom till Persien över Kaspiska havet.  Vi kommer då att vara
    den enda väpnade styrkan i detta område och kunna göra vad vi
    vill.

När Röda armén trots general Anders' förväntningar underlät att bryta
samman för det nazistiska blixtkriget, sade den polske chefen till
sina officerare att de inte behövde vara alltför ivriga att uppfylla
villkoren i överenskommelsen med Sovjetunionen om gemensam kamp mot
Tyskland.

--- Det finns ingen anledning till brådska, yttrade Anders till chefen
    för femte polska infanteridivisionen general
    Borucie-Spiechowiczow.

Enligt överstelöjtnant Berling gjorde Anders och hans officerare »allt
vad de kunde för att försena utbildningen och beväpningen av sina
divisioner« så att de inte skulle behöva träda i aktion mot Tyskland.
Den polske stabschefen general Okulicki saboterade nitiskt
utrustningen av de polska trupperna.  Berling rapporterade:

»Okulicki saboterade anläggandet av en bas vid Kaspiska havet för
mottagande av engelska vapen och förnödenheter från Persien.
Sovjetmyndigheterna byggde en särskild järnvägslinje dit samt
förrådshus på Kaspiska havets stränder, men general Anders såg till
att inte ett enda gevär, en enda stridsvagn eller en enda
förnödenhetssäck kom fram.«

Polska officerare och soldater, som var pigga på att godta
sovjethjälpen och gripa till vapen mot de tyska inkräktarna, blev
terroriserade av den reaktionära klicken med generalerna Anders och
Okulicki i spetsen.  Det upprättades listor över »sovjetvänner«, som
var »förrädare mot Polen«.  En särskild förteckning, känd som
»Register B«, upptog namn och data på alla som sades »sympatisera med
Sovjetunionen«.  Fascistisk och antisemitisk propaganda gynnades av
det polska befälet.  »Där var«, berättade Berling, »öppet tal om att
göra upp räkningen med judarna, och det förekom ofta att judar
{s. 373} blev pryglade«.  Den så kallade Dwojka, spiontjänsten i
Anders' armé, började i hemlighet samla uppgifter om Sovjetunionens
krigsindustrier, statsjordbruk, järnvägar, arméförråd och militära
positioner.

På våren 1942 hade Anders' armé i Ryssland ännu inte haft en enda
träffning med den tyske fienden.  I stället blev polska officerare och
soldater intensivt matade med sina generalers sovjetfientliga och
antisemitiska lärosatser.  Det polska överbefälet begärde till slut
att dess armé under brittisk ledning skulle förflyttas till Persien.
I augusti 1942 hade 75.491 polska officerare och soldater med 37.756
familjemedlemmar lämnat Sovjetunionen utan att ha slagit ett enda slag
för sitt land.

Den 13 mars 1944 sände den australiske korrespondenten James Aldridge
ett ocensurerat telegram till New York Times om de emigrerade polska
arméchefernas fascistiska uppträdande i Persien.  Aldridge förklarade,
att han sedan mer än ett år önskat få publicera fakta om de polska
emigranterna, men att den allierade censuren inte tillät det.  En av
de allierades censorer yttrade till Aldridge:

--- Jag vet att allt det där är sant, men vad kan jag göra?  Vi
    erkänner ju den polska regeringen, som ni vet.

Här ett litet utdrag ur Aldridges reportage:

»Den polska förläggningen var indelad i klasser.  Ju lägre klass man
tillhörde, desto sämre var förläggningsförhållandena.  Judarna var
avskilda i ett ghetto.  Förläggningen styrdes efter totalitära
principer.  De mera reaktionära grupperna bedrev en oförtruten kampanj
mot Ryssland.  En gång, när mer än 300 judiska barn hade utrustats för
att fara till Palestina, lyckades de polska toppfigurerna, som var
mycket antisemitiska, genom påtryckning på de persiska myndigheterna
förhindra att barnen kom iväg.

Jag hörde många amerikaner säga, att de i likhet med mig gärna hade
velat förtälja sanningen om polackerna, men att det var lönlöst,
emedan dessa polacker hade så mäktiga beskyddare i Washington.«

Från Persien flyttade den polska emigrantarmén över till Italien, där
den under brittiska överkommandots ledning och med Vatikanens stöd
slog upp sitt högkvarter.  Generalerna Anders och Okulicki och deras
kumpaner gjorde föga hemlighet av att deras stora traktan var att få
förvandla sin polska emigrantarmé till kärnan i en ny vit armé för
kommande krig mot Sovjetunionen.

{s. 374}

När Röda armén nalkades polska gränsen på våren 1944, intensifierade
de polska emigranterna i London sin sovjetfientliga kampanj.  »Ett
grundvillkor både för vår seger och för själva vår existens är att
Ryssland åtminstone försvagas, om inte helt krossas«, förkunnade
Penstwo Polski, en av de underjordiska tidningar som spreds i Polen av
exilregeringens agenter.  I hemliga instruktioner från
London-polackerna till deras underjordiska agenter hette det:  »Vi
måste till varje pris upprätta det bästa förhållande till alla tyska
civilmyndigheter.«

Den polska exilregeringen beredde sig på väpnad aktion mot
Sovjetunionen.  Den kraft, som skulle genomföra denna aktion, var
Armia krajowa, i förkortning AK, en underjordisk militärorganisation
inom Polen, organiserad och kontrollerad av emigranterna i London.
Armia krajowa leddes av general Bor-Komorowski.

I början av mars 1944 blev general Okulicki kallad till de polska
London-emigranternas militäre representant general Sosnkowskis
högkvarter.  General Okulicki redogjorde sedermera för detta hemliga
sammanträffande:

»När general Sosnkowski mottog mig innan jag flög till Polen, sade han
att vi inom närmaste framtiden kunde vänta oss en offensiv av Röda
armén med påföljd att tyskarna drevs ut ur Polen.  I så fall, sade
Sosnkowski, komme Röda armén att besätta Polen och inte tillåta att
Armia krajowa existerade på polsk botten som en militär organisation
underställd den polska regeringen i London.«

Sosnkowski föreslog att Armia krajowa skulle låtsas upplösa sig, sedan
Röda armén drivit ut nazisterna ur Polen, och att ett hemligt
»reservhögkvarter« för operationer i ryggen på Röda armén skulle
upprättas.

»Sosnkowski förklarade att detta reservhögkvarter skulle ha till
uppgift att leda Armia krajowas kamp mot Röda armén.

Han begärde att dessa instruktioner skulle framföras till Armia
krajowas chef i Polen, general Bor-Komorowski.«

Strax därefter flög general Okulicki i all hemlighet till det av
tyskarna besatta Polen, där han genast kom i förbindelse med general
Bor-Komorowski.  Chefen för Armia krajowa meddelade Okulicki att han
skulle upprätta en särskild organisation för att fylla följande
uppgifter:

1. Lagra vapen för underjordisk verksamhet och som förberedelse till
   en mot Sovjetunionen riktad resning.

{s. 375}

2. Bilda väpnade stridsavdelningar med högst sextio man i varje.

3. Bilda terroristiska »likvidationsgrupper« för att mörda fiender
   till AK och representanter för Sovjetunionens militärmyndigheter.

4. Utbilda sabotörer för verksamhet bakom sovjetlinjerna.

5. Bedriva militär underrättelse- och spioneriverksamhet i Röda arméns
   rygg.

6. Bevara de radiostationer, som redan upprättats av AK, och
   upprätthålla radioförbindelsen med AK:s överkommando i London.

7. Bedriva skriftlig och muntlig propaganda mot Sovjetunionen.

På hösten 1944 nådde Röda armén fram till Wisla (Weichsel) och gjorde
halt framför Warszawa för att omgruppera sina styrkor och få fram
färska förråd efter den utsträckta sommaroffensiven.  Sovjetkommandots
strategi gick ut på att inte företa något frontalangrepp på den polska
huvudstaden, utan ta den genom en plötslig kringränning och sålunda
bevara staden och dess befolkning.  Men utan sovjetkommandots vetskap
och på order från London satte general Bor-Komorowski i gång en allmän
resning bland de polska patrioterna i Warszawa under förklaring att
Röda armén stod redo att rycka in i staden.  Då Röda armén ännu inte
hunnit träffa några som helst förberedelser för att övergå Wisla, var
det nazistiska överkommandot i stånd att bomba sönder varje del av
staden som hölls av de revolterande polska patrioterna.  Här följer
general Okulickis egen redogörelse över Bor-Komorowskis roll vid de
polska styrkornas slutliga kapitulation i Warszawa:

»Vid slutet av september 1944 inledde Armia krajowas chef general
Bor-Komorowski kapitulationsförhandlingar med befälhavaren för de
tyska trupperna i Warszawa, SS-Obergruppenführer von Den-Bach.
Bor-Komorowski utnämnde ställföreträdande chefen för högkvarterets
andra avdelning (underrättelsetjänsten) överste Boguslawski att föra
förhandlingarna som representant för Armia krajowas stabschef.  När
Boguslawski i min närvaro rapporterade för Bor-Komorowski om de
kapitulationsvillkor tyskarna uppställt, yttrade han att von Den-Bach
ansåg det påkallat att polackerna upphörde med sin väpnade kamp mot
tyskarna, alldenstund Sovjetunionen var Polens och Tysklands
gemensamma fiende.  När jag träffade {s. 376} Bor-Komorowski på
kapitulationsdagen sade jag honom, att von Den-Bach tydligen hade
rätt, vilket Bor-Komorowski höll med om.«

Medan Röda armén under höst- och vintermånaderna 1944 och på våren
1945 genomförde sina gigantiska offensiver för att slutgiltigt krossa
den tyska härsmakten på östfronten, bedrev Armia krajowa under general
Okulickis ledning en omfattande kampanj av terrorism, sabotage,
spioneri och väpnade överfall i sovjetarméernas rygg.

--- Det sovjetryska militärkommandots åtgärder i stridsområdena
    saboterades, deklarerade sedermera Stanislaw Jasiukowicz, vice
    premiärminister i den polska Londonregeringen och en av Okulickis
    kumpaner.  Våra tidningar och radiosändare bedrev en
    misstänkliggörande propaganda.  Det polska folket eggades upp mot
    ryssarna.

Avdelningar ur Okulickis AK sprängde trupptåg för Röda armén,
förstörde deras förråd, minerade vägar som sovjettrupper hade att
passera och vållade alla tänkbara slags avbrott i transport- och
kommunikationslinjerna.  I en order, som utfärdades den 17 september
1944 av en av Okulickis underhuggare, hette det:

»Operationerna måste vara allomfattande: sprängning av militärtåg,
lastbilar, järnvägsspår och broar, förintande av upplag och
bysovjeter.  Och de måste utföras i hemlighet.«

En viss Lubikowski, chef för en AK-avdelning och ledare för en hemlig
specialskola för spioner och sabotörer, rapporterade om en del av de
uppdrag som utfördes av hans agenter:

»Från Ragner fick jag skriftlig rapport om verkställandet av mina
order, enligt vilken han utfört tolv sabotagehandlingar, fått två tåg
att spåra ur, sprängt två broar och rivit upp ett järnvägsspår på åtta
ställen.«

Särskilt utbildade grupper av AK-terrorister överföll och mördade
rödarmister och anhängare av Warszawaregeringen.  Enligt ofullständiga
uppgifter, som senare offentliggjordes av de militära
sovjetmyndigheterna, dödade AK-terrorister under loppet av åtta
månader 594 röda officerare och soldater samt sårade 294.

Efter instruktioner, som erhölls per radio från polska överkommandot i
London, bedrev general Okulickis agenter samtidigt en omfattande
underrättelseverksamhet bakom sovjetlinjerna.  I direktiv från polska
Londonregeringen, adressera- {s. 377} de till general Okulicki och
daterade den 11 november 1944 nr 7201-1-777, hette det:

»Då kännedom om Sovjetunionens militära avsikter och möjligheter i
öster är av yttersta vikt för att kunna förutse och planlägga den
vidare utvecklingen i Polen, måste ni utfylla luckorna genom att
inleverera underrättelser i enlighet med instruktionerna från
högkvarterets underrättelseavdelning.«

Direktiven fortsatte med att kräva detaljerade upplysningar om
Sovjetunionens militära styrkor, förråd, befästningar, flygfält, vapen
och krigsindustrier.

Vecka efter vecka sändes chiffrerade spionrapporter till polackerna i
London från ett nät av illegala radiosändare i Röda arméns rygg.  Ett
typiskt radiotelegram, nr 621-2, sänt från Krakow till överkommandot i
London och uppfångat och dechiffrerat av Sovjetunionens militära
underrättelsetjänst, lydde:

»Under senare hälften av mars har i medeltal 20 tåg med trupper och
utrustning --- artilleri, amerikanska stridsvagnar, infanteri varav en
tredjedel kvinnor --- dagligen passerat i västlig riktning.  En order
om mobilisering av årsklasserna 1895--1925 har utfärdats i Krakow.  En
högtidlighet, varvid 800 officersfullmakter överlämnats till
aspiranter österifrån, har ägt rum i Krakow med deltagande av general
Zymierski.«

Den 22 mars 1945 gav general Okulicki uttryck för sina överordnades i
London sista förhoppningar i hemliga direktiv adresserade till överste
»Slawbor«, chef för Armia krajowas västra distrikt.  Däri hette det:

»I händelse av en sovjetseger över Tyskland kommer denna att inte bara
hota Storbritanniens intressen i Europa utan ge hela Europa någonting
att frukta för.  Av hänsyn till sina egna intressen i Europa kommer
britterna att nödgas mobilisera Europas krafter mot Sovjetunionen.
Självfallet kommer vi att inta vår plats i detta europeiska
antisovjetblock, men samtidigt är ett sådant block otänkbart om inte
ett av britterna kontrollerat Tyskland är med.«

Dessa de polska emigranternas planer och förhoppningar blev inte
långlivade.  Sovjetunionens militära underrättelseväsen hade i början
av 1945 börjat rensa upp med de polska konspiratörerna bakom
sovjetlinjerna.  Fram på sommaren var ledargarnityret i
sovjetmyndigheternas händer.  Sexton av dem, däribland general
Okulicki, ställdes inför Sovjetunionens högsta domstols
militärkollegium.

{s. 378}

Rättegången började den 18 juni i Fackföreningshuset i Moskva.  Den
varade i tre dagar.  Av bevismaterialet framgick det klart, att de
polska emigranterna och deras underjordiska redskap av sitt hat mot
Sovjetunionen drivits till att lämna direkt hjälp åt de nazistiska
inkräktarna i hemlandet.

Under rättegången förekom följande replikskifte mellan sovjetåklagaren
generalmajor Afanasijev och den kortvuxne, sammanbitne ledaren för den
sovjetfientliga polska underjordiska rörelsen general Okulicki:

Afanasijev: Gick er verksamhet ut på att försvåra Röda arméns
operationer mot tyskarna?

Okulicki: Ja.

Afanasijev: Vem gagnade den då?

Okulicki: Den var givetvis till gagn för tyskarna.

Generalmajor Afanasijev meddelade rätten, att han inte ville yrka
dödsstraff för någon av de anklagade, emedan de endast var marionetter
åt de polska emigranterna i London och emedan »vi nu upplever segerns
glädjemättade dagar och dessa män inte längre är farliga«.
Sovjetåklagaren fortsatte:

--- Denna rättegång ger oss summan av de polska reaktionärernas
    verksamhet och den kamp de i åratal fört mot Sovjetunionen.  Deras
    politik ledde till att Polen ockuperades av tyskarna.  Röda armén
    kämpade för frihet och oberoende mot barbariet.  Sovjetunionen
    spelade med sina allierades hjälp den avgörande rollen vid
    Tysklands nedkämpande.  Men Okulicki och de andra ville ränna
    kniven i ryggen på Röda armén.  De ville hellre ha en cordon
    sanitaire omkring Sovjetunionen än leva i vänskap med den.

Den 21 juni avkunnade militärkollegiet sitt utslag.  Tre av de
anklagade frikändes.  General Okulicki och elva av hans kumpaner
förklarades skyldiga och dömdes till fängelsestraff på lägst fyra
månader och högst tio år.

Rättegången mot den sextonde av de anklagade, Anton Pajdak, uppsköts
på grund av hans sjukdom.  När det först blev känt att de sexton
polackerna häktats av sovjetmyndigheterna, hade amerikanske
utrikesministern Edward R. Stettinius och hans brittiske kollega
Anthony Eden kraftigt protesterat och förklarat de häktade vara
framstående polska »demokratiska ledare«.  Efter rättegången iakttog
Stettinius och Eden en diskret tystnad.

Sedan domen avkunnats återkallade Förenta staterna och Storbritannien
sitt erkännande av den polska exilregeringen i London.
Sovjetregeringen hade avbrutit de diplomatiska förbindelserna med den
två år tidigare, den 25 april 1943, på grund av dess sovjetfientliga
konspirativa verksamhet.  Warszawaregeringen, som ombildats i enlighet
med bestämmelserna i Jaltaavtalet, blev officiellt erkänd som Polens
provisoriska regering.

Det var huvudsakligen den brittiska regeringen som hållit den polska
exilregeringen under armarna och finansierat den.  Sedan
Warszawaregeringen erkänts, blev en del av de polska emigranterna
lovade brittiskt medborgarskap och polisbefattningar i de brittiska
kolonierna.  När general Anders och hans kumpaner fick veta de
allierades beslut att erkänna Warszawaregeringen, förklarade de
offentligen att de polska emigranttrupperna under deras befäl aldrig
skulle godta det allierade beslutet utan förbli lojala mot
»regeringen« i London och endast »med vapen i hand« återvända till
sitt hemland.  På hösten 1945 hade emellertid en stor del av de polska
emigrantsoldaterna övergivit sina reaktionära ledare och på
Warszawaregeringens kallelse återvänt till Polen för att delta i dess
återuppbyggnad.

------------------------------------------------------------------------

{s. 380}

TJUGOFEMTE KAPITLET

Förenta nationerna

I kampen för tillvaron lär folken känna sina vänner och sina fiender.
Under loppet av andra världskriget blev många illusioner och lögner
avklädda.

Detta krig beredde världen många överraskningar.  Världen stod slagen
av häpnad när femtekolonnerna vällde fram ur Europas och Asiens undre
värld för att i många länder gripa makten med hjälp av de nazistiska
och japanska arméerna.  Den snabbhet, varmed axelmakterna vann sina
första segrar, förbluffade alla dem som inte kände till axelns
mångåriga hemliga förberedelser, intriger, terrordåd och
sammansvärjningar.

Men den största av andra världskrigets alla överraskningar var
Sovjetunionen.  Det var som om en tjock rökridå med ens hade skingrats
så att man kunde se sovjetlandets verkliga struktur och betydelse,
dess ledare, dess ekonomi, dess armé, dess folk och, för att citera
Cordell Hull, »den episka storheten i dess patriotiska elan«.

Den första stora upptäckt, som andra världskriget förde med sig, var
att Röda armén under marskalk Stalin var den säkraste och starkaste
stridsmakten på den sida som slogs för framsteg och demokrati.

Den 23 februari 1942 informerade general Douglas MacArthur i Förenta
staternas armé sina landsmän om Röda armén:

»Världssituationen är just nu sådan, att civilisationens fästes vid
den tappra ryska arméns stolta fanor.  Jag har personligen deltagit i
flera krig, iakttagit andra och dessutom ganska ingående studerat de
fälttåg som förts av gångna tiders stora fältherrar.

I intet fall har jag sett ett sådant effektivt motstånd inför de
hårdaste slag av en ditintills obesegrad fiende och därpå en
förkrossande motattack, som driver fienden tillbaka till hans eget
land.

{s. 381}

Omfånget och storslagenheten av denna prestation gör den till den
största militära händelsen i världshistorien.«

Den andra stora upptäckten var att Sovjetunionens ekonomiska system
var förvånande effektivt och i stånd att upprätthålla massproduktion
under exempellöst vidriga förhållanden.

När vice ordföranden i Förenta staternas krigsproduktionskommitté
William Batt kom tillbaka från ett officiellt uppdrag i Moskva år
1942, rapporterade han:

»Jag for med ett stilla tvivel på Rysslands förmåga att klara ett
totalt krig, men jag blev mycket snabbt övertygad om att hela
befolkningen till sista kvinna och barn var med i kampen.

Jag for med tvivel på ryssarnas tekniska förmåga och fann dem
utomordentligt snabbtänkta och skickliga i att sköta sina fabriker och
producera sina maskinvapen.

Jag for i hög grad förvirrad och bekymrad på grund av de historier som
berättades här om oenighet och godtycke inom den ryska regimen, men
jag fann regeringen stark, duglig och stödd med en oerhörd entusiasm
av folket.

Kort sagt, jag for för att få svar på frågan: är Sovjetunionen en
pålitlig och dugande bundsförvant?  Och frågan blev besvarad med ett
rungande ja.«

Den tredje stora upptäckten var att Sovjetunionens mångnationella
befolkning stod enig bakom sin regering med en i historien enastående
patriotisk hänförelse.

Premiärministern Winston Churchill yttrade i Quebec den 31 augusti
1943 på tal om sovjetregimen och dess ledning:

»Ingen av människor skapad regering har hittills mäktat fortleva efter
så hårda och grymma slag som dem Hitler tillfogat Ryssland.  Men
Ryssland har inte bara överlevt och repat sig efter dessa
fruktansvärda slag, utan har också på ett sätt som ingen annan makt i
världen tillfogat den tyska krigsmaskinen dödande slag.«

Den fjärde stora upptäckten var att västdemokratiernas allians med
Sovjetunionen öppnade ett verklighetsperspektiv för en ny
internationell ordning med fred och säkerhet för alla folk.

Den 11 februari 1943 förklarade tidningen New York Herald Tribune i en
ledande artikel:

»Demokratierna har nu endast två ting att välja på.  Det ena är att
samarbeta med Sovjetunionen för världens återuppbyggnad --- vilket vi
har utomordentliga möjligheter att göra, om vi tror på styrkan av våra
egna principer och bevisar det genom {s. 382} att tillämpa dem.  Det
andra är att sylta in sig i intrigspel med alla reaktionära och
antidemokratiska krafter i Europa, vilket endast kan leda till att vi
gör Kreml till vår fiende.«

Ordföranden i Förenta staternas krigsproduktionskommitté Donald Nelson
rapporterade i New York den 8 november 1943 från sitt besök i
Sovjetunionen:

»Jag har kommit hem från min resa med en fast tro på Sovjetunionens
framtid och på den välgång som framtiden kommer att bringa hela
världen, även oss själva.  När vår seger väl är vunnen och vi har
detta krig bakom oss, har vi så långt jag kan se ingenting annat att
frukta än misstänksamhet mot varandra.  Kommer vi bara därhän att vi
arbetar i samråd med de övriga förenta nationerna på att producera för
freden och höja levnadsstandarden för alla folk, då är vi på väg mot
nya höjder av välstånd och större mänsklig tillfredsställelse än
någonsin tillförne.«

Den 1 december 1943, på den historiska konferensen i Teheran, gavs
svaret på den antidemokratiska och sovjetfientliga sammansvärjning,
som i tjugofem år hade hållit världen i en ständig gastkramning av
hemlig diplomati, kontrarevolutionärt intrigspel, terror, fruktan och
hat, och som ofrånkomligen hade kulminerat i axelns krig för att
förslava mänskligheten.

Ledarna för världens tre mäktigaste nationer,(¤) president Franklin
Delano Roosevelt för Amerikas förenta stater, premiärminister Winston
Churchill för Storbritannien och marskalk Josef Stalin för
Socialistiska sovjetrepublikernas union, kom samman för första gången
och utfärdade efter en rad militära och diplomatiska överläggningar de
tre makternas deklaration.

Teherandeklarationen gav garanti för att nazismen skulle sopas bort
genom de tre stora bundsförvanternas samfällda aktion.  Och mer än så,
deklarationen visade den krigshärjade världen ett perspektiv av
varaktig fred och en ny era av endräkt mellan folken, i det den
förklarade:

»Vi inser till fullo det utomordentliga ansvar, som vilar på oss och
alla nationer,(¤) då det gäller att åstadkomma en fred, som kommer att
kräva medverkan av alla världens folk och bannlysa krigets gissel och
fasor för många generationer framåt.

Tillsammans med våra diplomatiska rådgivare har vi diskuterat
framtidsproblemen.  Vi skall söka samarbete med och aktivt deltagande
från alla länder, stora och små, vilkas folk i {s. 383} hjärta och
sinne liksom våra egna folk vill arbeta för att avlägsna tyranni och
slaveri, förtryck och intolerans.  Vi skall hälsa dem välkomna i den
mån de önskar ansluta sig till de demokratiska ländernas
världsomfattande familj.«

Teheranöverenskommelsen följdes av de avgörande Krimbesluten i
februari 1945.  De tre statsmännen Roosevelt, Churchill och Stalin
möttes på nytt, denna gång i Jalta på Krim, där de enades om sin
samfällda politik för att slutgiltigt nedkämpa Nazityskland och
fullständigt likvidera den tyska generalstaben.  Diskussionerna i
Jalta tog sikte på den period av fred som skulle komma och lade
grunden för den epokgörande konferensen med Förenta nationerna i San
Francisco, där grundstadgan för en världsomfattande
säkerhetsorganisation, framsprungen ur de tre största makternas
allians, såg dagens ljus i april.

Den 12 april 1945, strax före San Franciscokonferensen, förlorade
Sovjetunionen en stor vän och hela världen en stor demokratisk
ledare.  President Franklin Delano Roosevelt gick bort.  Men det verk
han inlett fortsattes.  Vicepresidenten Harry S. Truman, som
omedelbart intog hans plats, utfäste sig att fortsätta kriget mot
angriparmakten till ett segerrikt slut i förbund med de övriga
medlemmarna av Förenta nationerna samt att fullfölja Roosevelts
efterkrigspolitik för varaktig fred i samverkan med Storbritannien och
Sovjetunionen.

Den 8 maj 1945 underskrev representanter för det tyska överkommandot i
närvaro av Amerikas, Storbritanniens och Sovjetunionens främsta
fältherrar i det sönderskjutna Berlin den tyska krigsmaktens
slutgiltiga och villkorslösa kapitulation.  Kriget i Europa var slut.
Winston Churchill sade i ett budskap till marskalk Stalin: »Framtida
generationer kommer att erkänna sin skuld till Röda armén lika
oförbehållsamt som vi, som har upplevt dess stolta segrar.«

Intet krig i historien har utkämpats med sådan våldsamhet som det
mellan Nazityskland och Sovjetunionen.  I ettusenfyrahundraarton
dagar, fyrtiosju månader, alltså i fyra år rasade bataljer av
exempellös omfattning och häftighet på östfrontens gigantiska
slagfält.  Slutet kom den 2 maj 1945, när Röda arméns pansartrupper
stormade och intog det nazistiska fästets hjärta, Berlin.  En okänd
rödarmist hissade den röda fanan över riksdagshuset.

Frihetens fanor vajade överallt i Europa.

Det angloamerikanska kriget i Fjärran östern mot den tredje
axelmakten, det japanska kejsardömet, fortsatte.  Även här {s. 384}
visade Sovjetunionen sin styrka och sin solidaritet med demokratins
sak.

Under hela den tid då Röda armén kämpade mot den nazistiska
krigsmakten i väster höll Fjärran österns röda armé en ansenlig
japansk armé, uppskattad till över 500.000 man med Tokios bästa
motoriserade förband, bunden vid manchuriska gränsen.  Den 9 augusti
1945 inträdde Sovjetunionen i kriget mot Japan och uppfyllde därmed
sitt åtagande på Jaltakonferensen i januari att ingripa i Fjärran
östern inom nittio dagar efter det nazistiska Tysklands nederlag.
Efter Sovjetunionens krigsförklaring och den amerikanska
atombombningen av två japanska industristäder gav den japanska
regeringen upp och bad om fred.  Den 2 september erkände Japan sitt
nederlag och skrev under den villkorslösa kapitulationen.  I öster som
i väster var det andra världskriget till ända.

Men sedan Förenta nationerna väl hade skapats med sikte på
efterkrigssamverkan mellan de axelfientliga makterna och fullständig
utrotning av fascismen, kom plötsligt en ny våg av sovjetfientlig
propaganda och konspiration, som hotade själva grundvalarna för
freden.  Liksom efter första världskriget krävde de europeiska folken
återigen att få sina demokratiska förslag förverkligade, återigen
sökte de undertryckta kolonialfolken nå fram till frihet och
självstyre, och återigen samlade sig den internationella reaktionens
och imperialismens krafter för att slå vakt om sina maskerade
privatintressen och gäcka folkens strävanden.  Och på nytt, som ett
led i kampen mot världsdemokratin, höjdes det kontrarevolutionära
ropet på krig mot »det bolsjevikiska Ryssland«.

Knappa sex månader efter andra världskrigets slut återupptog Winston
Churchill sin gamla roll som det antibolsjevikiska korstågets främste
härold.  Efter det förkrossande nederlaget för hans högerparti i
England och inför den växande krisen för det brittiska imperiets
herravälde över den koloniala världen upptäckte Churchill på nytt
»bolsjevikfaran«.  I ett flitigt återgivet tal i Fulton, Missouri, den
5 mars 1946, riktat till det amerikanska folket, krävde Churchill en
sovjetfientlig allians mellan Storbritannien och Förenta staterna mot
»den ryska kommunismens allt starkare utmaning och hot mot den kristna
civilisationen«.

I Amerika och Storbritannien satte den sovjetfientliga kampanjen åter
igång.  Folken i världen greps av fruktan för ett tredje världskrig.

{s. 385}

I ett tal i Förenta staternas senat den 20 mars 1946 påtalade senator
Claude Pepper från Florida med skärpa den fruktansvärda faran av ett
nytt krig.  Senator Pepper yttrade:

»Ryssland, som förvägrats delaktighet i atombomben, förvägrats import
av material för avloppsinstallationer, förvägrats hövligt bemötande i
de ekonomiska förbindelserna med sin störste allierade, måste givetvis
få den uppfattningen att dess ideologi är sådan, att det aldrig kan
accepteras av nationer som behärskas av monopolister, reaktionärer och
rysshatare, och till följd därav uppfyllas av farhågor.

Ryssland vet vad krig är.  Dess farhågor är inte grundlösa.  De har
sin grund i utståndna kval och lidanden.  De har sin grund i de
rykande ruinerna och ödelagda områdena, i de femton miljoner som
gjordes hemlösa och utblottade men dock gjorde sin insats för att
besegra dessa fiender, som med barbarisk vildhet och obeskrivlig
grymhet invaderade Rysslands jord och överföll dess folk.

Ryssarnas farhågor ökas genom minnet av vad som varit.  De minns
sommaren 1919, när fjorton nationers arméer, däribland
Storbritanniens, Frankrikes, Kinas, Förenta staternas, Tysklands och
Japans, förde krig mot den unga sovjetstaten på dess egen mark.

De minns hetsen mot de röda, det öppna och fräcka konspirerandet mot
deras land från världens största kapitalistmakter, ett konspirerande
som fortsatte sedan de främmande militärstyrkorna dragits bort eller
körts ut ur landet, samt den långa period då Sovjetunionen var fruktad
och hatad av alla och erkänd av ingen.

De minns hur man rustade upp Hitler emot dem och hur de vägrades
tillträde till München, där man i själva verket beslutade Hitlers
överfall på dem.

De minns den tysk--japansk--italienska sammansvärjningen för att
förgöra Ryssland under Antikominternpaktens hycklande maskering och
att inte en enda av de stora och mäktiga nationerna protesterade mot
dessa angreppsplaner.«

Senator Pepper framhöll farorna med den av Churchill föreslagna
engelsk-amerikanska alliansen mot Sovjetunionen:

»Förenta nationernas organisation är tillspillogiven, om två av de tre
stora under Förenta nationernas täckmantel skapar en ny cordon
sanitaire kring den tredje store.

{s. 386}

Vad har vi då för väg ut ur denna skrämselkris?  Och hur kan Förenta
nationerna och freden räddas?

Jag vågar påstå, att den enda väg vi har att gå är den som utstakats
av Franklin Delano Roosevelt, den man som mer än någon annan har äran
av Förenta nationernas tillkomst: att återupprätta enheten mellan
Storbritannien, Sovjetunionen och Förenta staterna samt att få dessa
makter att inta en ny mental hållning gentemot freden och välståndet.«

*

När denna boks originalupplaga gick i tryck, hade författarna ett
samtal med den man, vars historia inleder boken, överste Raymond
Robins.  Överste Robins drog sig för några år sedan tillbaka från
offentligheten för att leva i stillhet på sin 800 hektars egendom vid
Chinesgut Hill i Florida, som han donerat till Förenta staternas
regering som naturpark och agrikulturellt experimentfält.  Överste
Robins har bevarat sitt »utomhussinne«, sin avsky för fördomar och
rovlystnad och sitt djupa intresse för den nation, vars pånyttfödelse
han mitt i revolutionens villervalla fått uppleva.

Här är vad överste Robins sade:

»Den största stunden i mitt liv var då jag såg hoppet om frihet från
seklers tyranni och förtryck tändas i de ryska arbetarnas och
böndernas ögon, när de lystrade till appellerna från Lenin och de
andra ledarna av sovjetrevolutionen.

Sovjetunionen har alltid önskat fred i världen.  Lenin visste, att
hans stora nationella program skulle bli rubbat om inte omöjliggjort i
händelse av krig.  Det ryska folket har alltid velat ha fred.
Skolning, produktion, utnyttjande av ett väldigt och rikt territorium
upptar alla dess tankar, krafter och förhoppningar.  Den störste
utrikesministern i vår generation, kommissarie Maxim Litvinov,
arbetade skickligt och ihärdigt för kollektiv säkerhet ända tills den
engelsk-franska försoningspolitiken gentemot Mussolini och Hitler
omöjliggjorde den kollektiva säkerheten.

Sovjetunionen utsuger inga kolonier, vill inte alls ha någon att
utsuga.  Den bedriver ingen kapitalexport, söker inte efter någon att
profitera på.  Stalins politik har utplånat alla ras-, religions-,
nationalitets- och klassmotsättningar inom sovjetländerna.  Denna
sovjetfolkens enhet och harmoni visar oss vägen till internationell
fred.«


——— 

Anmärkning vid avskrift år 2006:

(¤) Nation: här menas egentligen inte nation utan stat, men det
engelska ordet »nation« har kommit till användning i översättningen,
trots att det engelska ordet »nation« inte betecknar samma sak som det
svenska »nation«; de ser bara likadana ut.  Sovjetunionen var ju t.ex.
inte en nation utan omfattade liksom det kejserliga Ryssland flera.
Se i J.V. Stalin: »Marxismen och den nationella frågan« (Moskva 1950)
bl.a. om vad, en nation är.


------------------------------------------------------------------------

{s. 387}

BIBLIOGRAFI

Beträffande det material, som för denna bok hämtats ur offentliga
handlingar samt ur tidningar och tidskrifter för åren 1917--1946, är
dessa källor i regel angivna i texten, varför vi här nöjer oss med att
ange de övriga böcker och publikationer, vilka tjänat författarna som
källskrifter.

KAPITEL I--II

William Hard: Raymond Robins' own story, Newyork 1920.

John Reed: Ten days that shook the world, Newyork 1919.

The history of Communist Party of the Soviet Union, Newyork 1939.

Albert Rhys Williams: The soviets, Newyork 1937.

James Bunyan & H.H. Fisher: The Bolshevik revolution, Palo Alto 1933.

Vladimir I. Lenin, a political biography, Newyork 1943.

Frederick L. Schuman: American policy toward Russia, Moskva 1939.

David Francis: Russia from the American embassy, Newyork 1931.

Samuel Hoare: The fourth seal, London 1930.

Alexander F. Kerenskij: The catastrophe, Newyork 1934.

         --- The crucifixion of liberty, Newyork 1934.

Boris V. Savinkov: Memoirs of a terrorist, Newyork 1931.

John Wheeler-Bennet: The forgotten peace, Newyork 1939.

Bruce Lockhart: British agent, Newyork 1933.

Jacques Sadoul: The socialist republic of Russia, London 1918.

L. Trotskij: The history of the Russian revolution, Newyork 1932.


KAPITEL III

Mrs. Reilly: Britain's master spy, Newyork 1933.

Winfried Ludecke: Secrets of espionage, Newyork 1929.

{s. 388}

Richard Wilmer Rowan: Terror in our time, Newyork, 1941.

George Hill: Go spy the land, London 1932.

             --- Dreaded hour, London 1936.


KAPITEL IV

William S. Graves: American Siberian adventure, Newyork 1931.

George Stewart: The white armies of Russia, Newyork 1933.

Papers relating to the foreign relations of the United States,
Washington 1931.

Lansing papers 1914--1920, Newyork 1931.


KAPITEL V

George Seldes: World panorama, Newyork 1935.

R. Burlingham & A. Stevens: Victory without peace, Newyork 1944.

Herbert O. Yardley: The American black chamber, Newyork 1931.

René Kraus: Winston Churchill, Newyork 1940.

The Bullit mission to Russia, Newyork 1919.


KAPITEL VI

W.P & C.Z. Coates: Armed intervention in Russia, London 1935.

Sergei N. Kournakoff: Russia's fighting forces, Newyork 1942.

Gorkij, Molotov m.fl.: History of the civil war in the USSR,
                       London 1937.

V. Parvenov: The intervention in Siberia, Newyork 1937.

Winston S. Churchill: The world crisis, Newyork 1922.

Ralph Albertson: Fighting without a war, Newyork 1920.

John C. Cudahy: Archangel, the American war with Russia, Chicago 1924.

Paul Dukes: Red dusk and the morrow, Newyork 1922.

Vladimir Pozner: Bloody Baron, Newyork 1936.


KAPITEL VII

John Knox: The great mistake, Washington 1930.

Walter Ligget: The rise of Herbert Hoover, Newyork 1932.

John Hamil: The strange career of Herbert Hoover, Newyork 1931.

Cecil Malone: The Russian republic, Newyork 1920.


{s. 389}

KAPITEL VIII

Konrad Heiden: Der Führer, Boston 1944.

               --- A history of national socialism, Newyork 1935.

Ernst Henri: Hitler over Russia, Newyork 19356.

Max Hoffmann: The war of lost opportunities, Newyork 1925.

              --- War diaries and other papers, London 1929.

Edgar D'Abernon: The diary of an Ambassador, Newyork 1929.


KAPITEL IX

Boris Nikolajewsky: Aseff the spy, Newyork 1934.

Winston Churchill: Great contemporaries, Newyork 1937.

Glyn Roberts: The most powerful man in the world, Newyork 1938.

Francis Delaisi: Oil, its influence on politics, London 1922.

R. Page Arnot: The politics of oil, London 1924.

KAPITEL X

Boris Brasol: The world at the crossroads, Boston 1921.

The Protocols of the wise men of Zion, Newyork 1920.

Norman Hapgood: The inside story of Henry Ford's Jew mania,
                artikelserie i tidskriften Hearst's International
                1922.


KAPITEL XI--XII

R. Palme-Dutt: World politics, Newyork 1936.

Japanese imperialism exposed, the secret Tanaka document,
   Newyork 1942.

F.L. Schuman: International politics, Newyork 1941.

Wreckers on trial, a record of the trial of the Industrial Party,
   Newyork 1931.


KAPITEL XIII-XIV

The Menshevik trial, Newyork 1931.

The Moscow trial and the Labour and Socialist International,
   London 1931.

Trial of the Vickers engineers, official verbatim report,
   Moskva 1933.

Allan Monkhouse: Moscow, Boston 1934.

Maurice Dobb: The press and the Moscow trial, London 1933.

Adolf Hitler: My new order, Newyork 1941.

              --- Mein Kampf.

Roosevelt's foreign policy, Newyork 1942.

{s. 390}

Frederick L. Schuman: Europe on the ever, Newyork 1939.

The brown network, Newyork 1936.

Ernst Henri: Hitler over Europe, Newyork 1934.

KAPITEL XV--XVI

L. Trotskij: My life, Newyork 1931.

             --- Leon Sedov, son-friend-fighter, Newyork 1938.

V.I. Lenin: Selected works, Newyork 1943.

N. Popov: Outline history of the Communist Party, Moskva 1934.

Stalin, Krupskaja m.fl.: The errors of Trotskyism, London 1925.

Isaac F. Marcosson: Turbulent years, Newyork 1938.

Bernard Pares: Russia, Newyork 1943.

Sidney & Beatrice Webb: Soviet communism, a new civilization?
                        Newyork 1937.

J.R. Campbell: Soviet policy and its critics, London 1939.

Report of court proceedings in the case of the Trotskyite-Zinovievite
terrorist center, Moskva 1936.

Verbatim report of court proceedings in the case of the anti-Soviet
Trotskyite center, Moskva 1937.

Verbatim report of court proceedings in the case of the anti-Soviet
bloc of Rights and Trotskyites, Moskva 1938.


KAPITEL XVII--XX

Elwyn F. Jones: The battle for peace, London 1938.

Walter Duranty: The Kremlin and the people, Newyork 1941.

D.N. Pritt: At the Moscow trial, Newyork 1937.

John Gunther: Inside Europe, Newyork 1938.

Geneviève Tabouis: They call me Cassandra, Newyork 1942.

Bella Fromm: Blood and banquets, Newyork 1942.

John E. Davies: Mission to Moscow, Newyork 1941.


KAPITEL XXI

L. Trotskij: I stake my life, Newyork 1937.

The case of Leon Trotsky, Newyork 1937.

Max Schachtman: Behind the Moscow trials, Newyork 1936.

George Soria: Trotskyism in the service of Franco, Newyork 1938.

Agnes Smedley: Red flood over China, Moskva 1934.

               --- Battle hymn of China, Newyork 1943.

{s. 391}

Anna Louise Strong: One-fifth of mankind, Newyork 1938.

Josef Stalin: Mastering Bolshevism, Newyork 1937.

August Raymond Ogden: The Dies committee, Washington 1943.

Albert Goldman: The assassination of Leon Trotsky, Newyork 1941.


KAPITEL XXII

Peace and war, United States foreign policy, Washington 1943.

Frederick L. Schuman: Night over Europe, Newyork 1941.

Elwyn Jones: The attack from within, London 1939.

Ambassador Dodd's diary, Newyork 1941.

Stalin: Report on the work of the central committee to the eighteenth
        congress of the CPSU(B), Newyork 1939.

Gregory Meiksins: The Baltic riddle, Newyork 1943.

Pierre Cot: Triumph of treason, Chicago 1944.

Pertinax: The gravediggers of France, Newyork 1944.


KAPITEL XXIII

George Seldes: The facts are, Newyork 1942.

M. Sayers & A.E. Kahn: Sabotage, Newyork 1942.

John Roy Carlson: Under cover, Newyork 1943.

Communism in Germany, the truth about the communist conspiracy,
   Berlin 1933.

Martin Dies: Trojan horse in America, Newyork 1940.

Jan Valtin: Out of the night, Newyork 1941.

George Seldes: Witchhunt, Newyork 1940.


KAPITEL XXIV

The case of the 16 Poles, Newyork 1945.

Raymond Leslie Buell: Poland key to Europe, Newyork 1939.


KAPITEL XXV

Wendell Willkie: One world, Newyork 1943.

Walter Lippmann: US foreign policy shield of the republic,
                 Boston 1943.

------------------------------------------------------------------------

{s. 392}

Personförteckning


Abetz 0 157

Abramovitj R 167--68, 336--37

Afanasijev P 332, 341, 378

Agelof S 308, 309

Albertson R 85

Aldridge J 373

Alexander, kung 228

Alter W 337

Anders W 371--73, 379

Armstrong 193

Arnold V 238

Asev N 336

Astor, lady 356

Avalov-Bermondt 117

Azev E 126


Babich T 308

Babiy I 228

Badjura 58

Bainville J 153

Bakajev I 239--40, 242--44, 276

Baker F 103

Baker N D 55

Bakitj 94

Baldwin S 170, 261

Balfour A J 76, 78, 82

Balkov 39, 43, 50, 124

Barmine A 291, 365--67

Barthou 228

Batt W 381

Baumgarten 221

Beals C 302

Beck J 369

Becket J 326

Bell G 138, 161

Berg, von 221

Berling 372

Berman-Jurin, K 240-41, 275-76

Berzin 47--49, 52, 54

Bessonov S 218--19, 229, 234--35, 257, 279, 296, 299, 305

Blomberg A von 356

Blumkin 44, 45, 187--88, 206

Bobadilla P 122

Bogdan 240

Bogory N de 142

Boguslawski 375

Bojarsjinov 237--38

Boncour P 283

Borah W E 86

Borisov 275

Bor-Komorowki 374--76

Boruce-Speichowiczow 372

Brandeis 144

Brasol B 141--45, 333, 342, 360

Briand 157, 298

Buchartsev D 269--70

Bucharin N 29, 188--89, 191, 193, 201--02, 223--24, 246, 248, 253,
               263, 278, 282, 294, 296, 298, 303, 346

Buckler W H 74

Budjonny 185, 281, 294

Buell R L 369

Bulanov P 245, 248, 275, 296, 298

Bullit W C 77, 350, 362--64, 367

Burch F 355

Buré E 262

Burillo 274

Burnham J 291


Cameron W 144

Cannon J P 306

Carey Ph 350

Chamberlain A 197, 314, 316, 319--20, 322, 324, 326, 357

Chamberlain W H 291, 351, 366--67

Chambers 122--24

Chang Tso-lin 98, 152

Chautemps C 229--30

Chrasje I 225

Chiang Kai-shek 152

Childs W 138

Churchill W 54, 62, 75--80, 82, 100, 123, 125, 127--29, 134, 136--37,
            175, 179, 193, 207, 314, 318--19, 321, 324, 326, 371,
            381--85

Ciano G 342

Clemenceau G 67--69, 71--74, 78, 197

Clemm W C 355

Cole W C 340

Cooper J 306

Cot P 325

Coughlin Ch E 343, 349, 353, 355

Cromie 47, 49--51, 74

Cuchny 170

Cudahy J 84, 85, 359--60

Cummings H 290


Dagmara 43, 52--53

Daladier 229

Darlan J L 325

Darnand J 307

David F 240--42, 275--76

Davies J E 258, 290, 295--96, 298--99, 319--20

Day S 355

Déat M 230

Degrelle L 299

Dehlman 219--20

Delafield 340

Den-Bach von 375--76

Denikin A 53, 67, 78--81, 89--93, 103, 113--15, 123, 134, 186, 281

Denisov N T 115, 155--57

Deterding H 53, 130--31, 138, 145, 153, 158, 161--63, 166, 170, 172,
                174

Dewey J 302, 366

Dies M 308, 330, 347--49, 352--54

Dilling E 146

Dodd W E 345, 363

Dollan P 327

Dollfuss 228

Domvile B 121, 326

Doriot J 181, 230, 305

Dornovskij S 51

Dougherty 106

Drebkov 124, 147

Dreitser E 187, 199, 200, 224, 239, 275

Dreyfus L 196

Drobnis J 265

Drysdale 59

Dsersjinskij F 135

Dubinsky D 337

Duca I 228

Duces P 88

Dunne G 306

Duranty W 288, 296, 303, 316


Easley 338--41

Eastman 194, 291, 351, 366

Eden 378

Eichart D 145

Eichhorn H von 90

Eideman R P 293--94

Elan E D 326

Eliot Ch 65

Elmhurst E F 348

Emerson 146

Erlich H 337

Ernst K 234


Feldman B M 294

Fish H 338, 340--42, 355, 359

Flessa 221

Flyg N 306

Foch F 68, 69, 71, 72, 74, 95, 115, 121, 154, 157, 174, 195

Follette S L 302

Fomitjov 128

Ford H 141, 143--46, 355, 360

Fox D 326

France D 326

Francis D 10--12, 17, 19, 20, 23--25, 32, 36, 37, 57, 73, 83, 84

Franco F 273--74, 316, 341, 353

Frankel J 302

Friedrich av Hessen 87

Fromm B 356

Frunse 185


Gajda 57, 58, 60, 115, 127

Gamarnik J B 281--82, 292--94

{s. 394}

Ghali P 307

Gilei Y 237

Ginsburg (Krivitskij) 266, 291, 350

Gissibl F 332

Goldman A 291, 302, 306

Golovin 79, 80

Goltz R von der 87, 88, 117

Golum-Bek D 280--81

Gorkij M 239, 254, 257--59, 297

Grammatikov 44, 50

Graves W S 55, 56, 60--63, 64--65, 67

Gregory A 172

Grey 153

Grigorijev N 336--38

Grinko G 226, 296

Groman 168

Guernot H 229--30

Gunther J 207--08, 287

Göbbels J 181, 235, 328, 335, 346--47, 354, 364

Göring H 356--357

Haase 192, 225

Halifax, lord 319

Hallgren M 301

Halpern A 349

Hamilton 327

Hammerstein 213, 281

Hanson W B 331

Hapgood N 145, 338

Hart M K 341, 352

Harte 3 206

Hauer 221

Hearst W R 209, 211, 361--62, 365, 369

Heiden K 209

Heines E 234

Henlein K 299, 305

Herriot 283

Hersey J 365

Hess R 228, 235, 286--87, 289, 327--28, 332

Hicks 44, 59

Hill G 48, 53, 54, 124, 342

Himmler H 212, 235, 241, 277, 307, 327

Hindenburg P 120

Hitler A 75, 119, 146, 172--75, 179, 209, 214, 235, 248, 273--74,
         281--83, 295, 299, 306, 309, 313, 317, 319--21, 325, 327--29,
         331--32, 339, 342, 345, 348, 354, 356--57, 360, 362, 385--66

Hoare S 15, 62, 78, 79, 261--62

Hoffmann Cl E 355

Hoffman M 29, 69, 115, 119--21, 123, 153--54, 161--63, 326, 328

Holmes H 87, 88, 94, 104--06, 140, 175, 359--60

Hook S 351, 366

Hooker E H 340

Hoover H 87, 88, 94, 104--06, 140, 175, 359--60

Hopital R 157

Hopkins H 320

Horthy 121, 174

Houghton H 144

Hudson R S 319

Hugenberg 118

Hughes 106, 144

Hull C 290, 296, 380


Ickes H L 362

Ingals L 355

Innes P J 349

Ironside 322

Ivanov-Rinov 64--65


Jacson F 308--09

Jagoda H G 245--55, 257--58, 275, 278, 284, 296, 298, 350

Jakir I E 293--94

James C L 315

Jasiukowicz S 376

Jenukidse J S 248, 254--56

Jesjov N I 244, 275, 278

Jevdomikov 275

Joffe 199

Johnson F O 340

Joinville 157--58, 166

Jordania N 91, 131--33, 161

Judenitj N 43, 44, 49, 52, 80, 81, 99, 89, 113

Judson W 23, 67

Jung H A 338, 340--41, 349

Jurenev 235--36


Kabakov 218

Kaganovitj L 239, 241, 254, 258

Kaledin A 24, 25, 32, 90

Kalmikov 63

Kamenjev L 187, 193, 199--200, {s. 395} 224, 239--40, 243--45, 247,
           275, 301, 303

Kaplan D 52, 188

Karumidze 161

Kasakov I N 250--53, 296

Kato 58

Kayville V de 332

Keller H 144

Kerenskij A 11--13, 15--18, 21, 42, 57, 104, 184

Kirk B 305

Kirov S 185, 211, 239, 242--47, 254, 258, 296, 297

Knight 58

Knjasev I 226, 263

Knox A 16--18, 61--63, 115, 127

Koch 65, 67, 77--79, 81, 93--94, 220

Kollontay A 20

Koltjak A V 15, 60-63, 64, 103, 113, 186

Kork A J 293-94

Kornilov L 15--17, 21, 61, 90, 91, 127

Koverda B 335

Kraft 336

Krasjnosjtanov 147

Krasnov P 46 115, 160

Kravtjenko V 365, 367

Krebs R (J Valtin) 350--52

Krestinskij N 29, 187, 191--92, 196, 200, 212--13, 223, 229--32, 235,
              246, 278--79, 282, 284--86, 292--94, 296, 298

Kreuger I 306

Krugljanskij I D 241

Krupp 118

Kujbysjev V 239, 254--57, 297

Kuhn F 353

Kunle D I 334


Lansing R 11, 19, 23--25, 36, 78

Laritjev V 158, 166

Laval P 181, 260--63, 325

Law B 111

Le Clair J 343--44

Lenin V I 11, 12, 17, 20--22, 25, 28--31, 33-39, 48, 49, 51, 52, 66,
          77, 130, 148, 167, 180, 182--85, 187--90, 192, 194--95, 198,
          209, 307-08, 336, 386

Levin L 249-53, 256--59, 296

Levine I D 291, 350

Lewis J L 359

Lewis K 355

Liebold E G 144

Lilienfeld-Toal P A von 334

Lindbergh Ch 355--69

Lippman W 112--13

Littlepage J 217--18

Litvinov M 53, 74, 140, 170, 175, 261--62, 295, 313, 386

Livsjits J 225

Ljanosov S 15, 115, 130

Llano Queipo de 273

Lloyd George 27, 66--69, 71--75, 77, 129 319, 357

Lockhart B 27, 28, 30--33, 35--38, 40, 44--47, 52, 184, 193

Lodges 75

Lubikowski 376

Luce C 364

Ludendorff 120

Ludwig E 207

Lurye M 241, 276

Lurye N 240--41, 275--77

Lvov 79

Lyons E 351, 366

Lörzer B 356


Maas 221

MacArthur D 380

MacDonald W 169--72

MacNider H 359

Majlov A 227

Malone C L 102

Mandel G 325

Mannerheim C G 87, 115, 121, 174, 322

Mantasjev 130

Marchand R 48, 52, 64

Marcosson I F 180, 189, 203

Maslov 213

Matthews J B 349

Maugham S 125--26

Maximov V A 255--56

McCormick 341, 355, 361--62, 365

McCuiston W C 349

McRoberts J B 340

Mensjinskij V R 239, 246, 249--54, 297

Metcalfe J C 358

{s. 396}

Mirbach 44, 187--88

Molinieer 206

Molotov V 238, 239, 254, 293, 323

Moltjanov 245

Monkhouse A 169--70

Monet M 164

Morov F 63, 306

Morris 63

Mosley O 171, 326

Mratkovskij S 187, 199, 224, 275

Muralov N 187, 190, 199, 285, 287, 289

Mushakoji M 274

Mussolini B 70, 125, 130--31, 163, 181, 208, 262, 273, 298, 317, 319,
            329, 386


Najda 236

Natanson 336

Nelson D 382

Nicolai W 118, 138, 212

Nicole 195--96

Nikolajew L 243--44, 247

Nin A 208, 273, 395

Nobel G N 115--16, 155, 161

Nordwall 172

Normale E 163

Norman M 164, 261

Noulens 32, 34, 42, 73, 74, 133

Nowell W 350

Nye GP 355, 359


Oesch K 322

Okulicki L B 371--74, 376--78

Olberg P 276

Olberg V 241, 275--76

Orlando V 67

Orlovskij V 43

Ormsby-Gore W C A 152

Ovey E 170


Pajdak A 378

Pankratov 336

Papen F von 121

Pares B 190

Parker R 365

Patterson J 361--62, 365

Pauker 245, 247

Paz Madeline 213

Pelley W D 334, 342, 348, 353

Pepper C 5, 385

Pesjkov M 257--59

Pétain H P 69, 115, 121, 157, 174, 195, 325, 364

Petljura S 90, 115

Petrovna V 52

Pfaus O 146, 332

Pieracki B 228

Pilsudski J 81, 114, 127, 370

Pjatakov J 78, 187, 199, 200, 215--18, 221--24, 231, 235, 246, 253,
           258, 263--64, 269--73, 284--89, 292--93, 301--03, 347

Pletnov 296, 299

Pleve 126, 336

Poincaré 153, 157, 166

Politis 283

Pons 58

Poole O J 47, 58, 83, 84

Powers R R 89

Pratt F 330

Primakov V M 294

Pusjkin G 225

Putna V I 281--82, 284, 292, 294


Quisling V 267, 299, 324


Radek K 187, 189, 199, 200, 222, 224, 232--34, 253, 266, 269, 278,
        284, 285, 288--89, 292, 302, 303, 346

Rakovskij C 187, 193--95, 225, 235--36, 262, 299

Ramsay A H 326

Ramzin 155--56, 158--59, 165--66

Ratajtjak S 225, 265, 286

Rechberg A 118, 154

Reed J 15, 94

Reich K (Johansson) 234, 270

Reilly S (Relinskij, Massino m.fl.) 39--54, 59, 88, 122--25, 127,
                                    129--33, 135--37, 139--41,
                                    146--50, 191, 193, 196, 316, 332,
                                    364

Reingold I 240

Reynaud P 324

Reynolds R R 355

Ribbentrop J von 261, 274, 321, 342, 360

Richards C S 168--69

Rivera D 301

{s. 397}

Rjabusjinskij V 115, 155, 159--69

Robins R 9--18, 20--24, 27, 31--38, 48, 57, 144, 176, 386

Rodjanov 145

Rodsajevskij K 333

Roemer 213

Roginskij 171

Romanov M 98

Romm V 232

Roosevelt F D 10, 175--76, 320, 329, 348, 362, 371, 382--83, 386

Rosanov 62

Rosenberg A 116--19, 142, 174, 228--29, 235, 289, 326, 332, 335, 338,
            349, 358

Rosengolts A 225, 278--79, 284--86, 292--94, 296, 298, 366

Rothermere 170, 174, 209

Rybakov 332

Rühle O 302

Rykov A 201--02, 224, 246, 248, 253, 278, 294, 296, 298

Ryti R 322, 324

Röhm E 66, 234--35


Sadathjerasjvili 161

Sadoul J 32

Salkind L 168

Sasonov S 61, 79, 128

Savinkov B 17, 42--44, 46, 49, 52, 54, 79, 88, 114, 124--38, 146, 193,
           336, 370

Schachanan-Esseze E 283

Schacht Hj 261

Scheffer P 343--46

Schickedanz A von 117

Schlieffen 119

Schmidt W 161

Schmit G L K 145, 350

Schneuber-Richer 117

Schultz M 147, 149--50

Schwartzmann H 358

Searle E 340

Sedov L 191, 200, 202, 205, 213--21, 223, 229, 232, 366

Seeckt H von 121, 191--92, 197, 213, 225, 281

Semjonov G 63, 95, 96, 99, 113--14, 140, 332--33

Serebrjakov L 264

Sergej 126, 278

Sigerist H E 250

Simon J 260

Simons G A 360

Sinovjev G 138, 187, 193, 200, 218--21, 223--24, 240--45, 247, 275,
           278, 301, 303

Sirovy 57, 58, 115, 174, 317

Sisson E 142

Sjaposjnikov 294

Sjarangovitj V 226, 266, 296

Sjdanov A 239, 254

Sjer V 167

Sjestov A 218--21, 225, 238, 264, 274, 285, 288, 289

Sjors 185

Skoropadskij P 46, 90, 115, 117, 347

Sletov 336

Smirnov I N 187, 199, 214--15, 220, 224, 247, 275

Snow E 365

Sokolnikov G 187, 231, 233, 278, 285, 289

Sokolsky G E 331

Sommerregger 221

Sosnkowskij 374

Spanknöbel H 332

Stalin J 22, 156, 168, 182, 185--86, 188, 190, 192--94, 197--98,
         208--11, 216, 219, 221--22, 239--43, 248, 254, 257--58, 271,
         284, 292--93, 299, 301--03, 307--08, 316--18, 327--28, 331,
         346, 354, 361, 371, 380, 382--83, 386

Steele W S 340--41

Steffen L 77

Stettinius E R 378

Stevenson A 340--41, 353

Stewart 85

Stickling W 274

Stirner 270

Stolberg 302

Stolypin 336

Strang W 319--20

Strojlov M 221

Stuart R D d.y. 358

Sugiyama 237

Sullivan E F 347--49

Summers M 20, 24

Svesjevskij 128

Svinhufvud P 322


{s. 398}

Tabouis G 283

Taft W H 144

Tanaka G 95, 115, 152

Tannery M 261

Thompson D 367

Thompson W B 10, 13, 14, 17, 18, 21, 27

Thorez M 325

Thornhill 83

Thornton C L 169--72

Thyssen F 118, 145

Tiso 299

Titulescu N 282

Tjajkovskij N 83, 84

Tjanin N 336, 338

Tjaplin G J 83, 84

Tjerep-Spirodovitj 142--43

Tjernov M 226, 265, 296, 344--45

Tjernov V 126, 336--37

Tjitjerin 37

Tjuberskij 43, 44, 123

Tomskij M 201--02, 224, 246, 248, 278, 282, 294

Townsend R 355

Trevor J B 34--41, 353

Trotskij L 20, 28--31, 33-35, 38, 42, 45, 95, 148, 154, 156, 158,
           179--210, 212--17, 219--25, 228--36, 239--42, 246, 248,
           257, 262--63, 266--73, 276, 278--79, 281--82, 284--89, 291,
           294, 298--99, 301--09, 314, 336, 366

True J 348

Truman H S 383

Tuchatjevskij M 95, 188, 231, 279--85, 292--94, 296, 366

Tukalevskij 276

Turok J 226


Uborevitj I P 293--94

Udet E 356

Ungern-Sternberg R 96--99, 173

Uritskij 50

Urquhart L 105, 166

Utley F 351


Valsetin 186

Viereck G S 146, 338, 342, 355, 353

Viktor Emanuel 317

Villard O G 106

Vojkov 335

Volkov 154

Volodarskij 44

Volovitj 245, 247

Vonsiatskij A 243--44, 334--36

Vorosjilov K 185, 190, 234, 241, 254, 281, 293--95

Vysjinskij A 170--72, 276, 277, 286, 288--99, 292, 298


Waldman L 350

Wallace H 354

Wallenius 123

Wang Ching-wei 181

Ward J 64

Webb S o. B 198

Webster 59

Weitz F 241, 277

Weygand M 69, 95, 115, 157, 174, 322, 325

Wheeler B K 355, 359

Wheeler-Hill J 334

White W L 365--67

Wilhelm II 65, 87

Wilson A 316

Wilson H 68, 72, 75, 86, 106

Wilson W 36, 48, 66, 67, 69--78, 104, 142, 144, 205, 363, 367

Wohlthat H 319

Wolfe B 305

Woll M 338

Wood G 360

Wood R E 355

Wrangel P 91, 92, 94--96, 113--15, 160, 173, 281


Yardley H O 71


Üxkull 138


Zaharoff B 158


Österman H 322


------------------------------------------------------------------------

{s. 399}

INNEHÅLL

Förord .............................................................5


FÖRSTA DELEN

Revolution och kontrarevolution

SOVJETMAKTENS UPPKOMST

På uppdrag i Petrograd .............................................9

Kontrarevolution ..................................................14

Revolution ........................................................17

Icke erkänd .......................................................20

Hemlig diplomati ..................................................24

KONTRAPUNKT

En brittisk agent .................................................27

Vid en nollpunkt ..................................................33

Slutfört uppdrag ..................................................36

MÄSTERSPIONEN

Herr Massino gör entré ............................................38

Sidney Reilly .....................................................40

Pengar och mord ...................................................42

Den lettiska komplotten ...........................................46

Sidney Reilly gör sorti ...........................................49

DET SIBIRISKA ÄVENTYRET

Aide Mémoire ......................................................55

Intriger i Vladivostok ............................................57

Terror i öster ....................................................60

FRED OCH KRIG

Fred i väster .....................................................66

Fredskonferensen ..................................................71

Golovins uppdrag ..................................................78

INTERVENTIONSKRIGET

Preludium .........................................................81

Fälttåget i norr ..................................................83

Fälttåget i nordväst ..............................................87

Fälttåget i söder .................................................89

Fälttåget i öster .................................................93

Polackerna och Wrangel ............................................94

Den siste överlevande .............................................95

ETT BOKSLUT ......................................................100


ANDRA DELEN

Cordon Sanitaires hemligheter

DET VITA KORSTÅGET

Oro i efterskörden ...............................................111

Den vitgardistiska emigrationen ..................................113

En herre från Reval ..............................................116

Hoffmannplanen ...................................................119

EN TERRORISTS SÄLLSAMMA KARRIÄR

Sidney Reilly kommer tillbaka ....................................122

»En affär som alla andra« ........................................125

Söndag på Chequers ...............................................129

Moskvaprocessen 1924 .............................................130

TILL FINSKA GRÄNSEN

Antibolsjevism på Broadway .......................................139

Agent B 1 ........................................................141

Svarta hundragruppen i Detroit ...................................143

Sidney Reillys ändalykt ..........................................146

UVERTYR MED KRIGSTRUMMOR

MILJONÄRER OCH SABOTÖRER

Ett möte i Paris .................................................155

Angreppsplanen ...................................................158

En titt bakom kulisserna .........................................160

Världens undergång ...............................................162

TRE PROCESSER

Processen mot Industripartiet ....................................165

Processen mot mensjevikerna ......................................166

Processen mot Vickersingenjörerna ................................168

EN ERA GÅR I GRAVEN ..............................................173

TREDJE DELEN

Femte kolonnen i Sovjetunionen

FÖRRÄDERIETS VÄG

Rebell bland revolutionärer ......................................179

Vänsteroppositionen ..............................................185

Vägen till förräderiet ...........................................190

Kampen om makten .................................................192

Alma-Ata .........................................................200

EN FEMTE KOLONNS TILLKOMST

Trotskij på Elba .................................................205

Träff i Berlin ...................................................212

De tre centralerna ...............................................222

FÖRRÄDERI OCH TERROR

Förräderiets diplomati ...........................................227

Terrorns diplomati ...............................................237

MORD I KREML

Jagoda ...........................................................246

Mordet på Mensjinskij ............................................249

Mord under garanti ...............................................254

»Historisk nödvändighet« .........................................257

AVGÖRANDE DAGAR

Kriget drar västerut .............................................260

Ett brev från Trotskij ...........................................266

En flygtur till Oslo .............................................269

Sista chansen ....................................................273

SLUTET

Tuchatjevskij ....................................................280

Processen mot trotskisternas parallellcentrum ....................285

Aktionen i maj ...................................................292

Finalen ..........................................................296

MORD I MEXICO ....................................................301


FJÄRDE DELEN

Från München till San Francisco

ANDRA VÄRLDSKRIGET

München ..........................................................313

Världskriget nummer två ..........................................321

DEN AMERIKANSKA ANTIKOMINTERN

Arvet från de svarta hundragrupperna .............................330

»Amerikas räddning från kommunismen« .............................338

Paul Scheffers illustra historia .................................343

Dieskommittén ....................................................347

Den ensamma örnen ................................................354

DE SEXTON POLACKERNA .............................................369

FÖRENTA NATIONERNA ...............................................380

Bibliografi ......................................................387

Personförteckning ................................................392

------------------------------------------------------------------------

»Den stora sammansvärjningen mot Sovjetunionen«

av Michael Sayers och Albert E. Kahn

med förord av senatorn Claude Pepper

Andra upplagan

Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1951.

(Avskrift år 2006)

Fullkomlig överensstämmelse med förlagan utlovas icke!
Avvikelser torde vänligen inberättas till [email protected]

Förlagans fotnoter är här anbragta vid slutet av vart kapitel, de
förekommer i, och markerade med stjärna inom parentes: (*).

Anmärkningar vid avskriften år 2006 är likaledes anbragta vid slutet
av vart kapitel, de berör, och utmärkta medelst ett eller flera
valutatecken (soltecken) inom parentes: (¤), (¤¤) eller (¤¤¤).

------------------------------------------------------------------------
Avvikelser ifrån förlagans ordalydelse kan förekomma men är då oavsiktliga.
Avskriften senast rättad 28 Aug  2006  
Denna sida senast bearbetad Lör 30 Jun 2007 23:49:24 CEST.


Bilder ur filmen »Det stora okända kriget« («Великая неизвестная война», 2020)

Majskij, vår ambassadör till Storbritannien, ledsagar engelska och franska militärdelegationerna från London. (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)De hade kunnat komma i flygmaskin. (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)Men de västliga överläggarna hade valt som färdmedel en långsamgående ångbåt. (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)Till följd därav tog det dem först flera dagar att komma fram till Leningrad. (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)Och först den 11:e augusti år 1939 ankom de till Leningradstationen i Moskva. (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)I sin dagbok skrev Majskij: »Och detta vid en tid, när marken börjar bränna under fötterna i Europa.« (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)»Jag kommer allt mer till den övertygelsen, att Chamberlain i vart fall fortsätter sitt spel.« (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)»Han behöver inte någon tremaktspakt utan bara överläggningar om en pakt.« (Bild ur filmen «Det stora okända kriget»)