[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Donationen 1686. Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Hemmanet Mången som kameral
På lantmätare Petter Mörts karta från 1686 (s. 298 i pappersboken) finns två bebyggelseenheter vid Mången, en på västra och en på östra sidan om sjön.
Kartan är behäftad med uppenbara felaktigheter. Sålunda är det på kartan samma avstånd från gränsen till Dalarna i norr som till Sävsjön i söder, medan det i verkligheten är mer än dubbelt så långt till Sävsjön som till landskapsgränsen, räknat från Mångsälvens utlopp i sjön. Vidare har på kartan den del av Mångsälven, som rinner upp i södra Dalarna för att sedan få sitt utlopp i sjön Mången, inte alls kommit med. Men trots detta finns det skäl att godta Petter Mörts uppgifter om bebyggelsen. Kartan har nämligen tillkommit med anledning av att torpen inom området blivit donerade till Hällefors silververk. Uppgiften för kartografen var alltså inte i första hand att ge en korrekt kartografisk beskrivning av området utan att inventera bebyggelsens omfattning och ange de donerade torpens läge. Kartans felaktigheter kan också tjäna som tecken på hur diffusa gränserna var för den allmänning, på vilken torpen var upptagna -- och därmed gränserna mellan socknar, härader och landskap. Först tio år senare skulle gränsen mellan Stora Kopparbergs och Örebro län preciseras. (Kartan s. 299 i den på papper tryckta boken)
Av den beskrivning, som hör till kartan, framgår, att hemmanet Mången hade två åbor. Vilken av bebyggelseenheterna kan tänkas vara den äldsta? Utmärkande för finnkolonisationen var oftast, att bebyggelsen lades på höjderna och då som regel på höjdernas syd- eller västsidor, s.k. lidläge. Moränens kornstorlek avtar högre upp, och de finkornigare jordarterna gör här jorden mera lättbrukad än i den lägre terrängen. Höjderna är också mindre frostlänta än sjöstränderna.[Not] Vanligt förekommande var bebyggelse på s.k. drumliner eller drumlinsliknande moränformationer, vilka bildats i inlandsisens rörelseriktning. Sådana moränåsar kallas i bergslagens finnmarker för man (med lång vokal, möjligen av finskans maa-selkä=landhöjd). Ibland bildar manen en »hylla« mot söder, där då bebyggelsen lagts, s.k. hyllman.[Not]
Generalstabskartan visar en höjd strax norr om det sista »n« i Mången väster om sjön. I sydändan av denna höjd finner vi tecknet för en gård. Mangårdsbyggnaden till denna finns ännu kvar. Från den i senare tid byggda timmervägen (den grova linjen på kartan) är det en brant stigning upp till gården, medan själva gårdstomten är plan. Därefter höjer sig marken åter mot norr, och på den högsta punkten går berget i dagen. Marken sluttar sakta mot väster och öster. Det är tydligt, att vi här har en hyllman.[Not]
Det finns skäl att anta, att vi här har platsen för den bebyggelse, som på Petter Mörts karta inritats väster om sjön, och att det var här, som det första skattlagda torpet låg. I ett protokoll i häradsrätten 1709 talas om bebyggelsen väster om sjön som »gamble torpet«, medan bebyggelsen öster om sjön betecknas som det nya torpet.
Bebyggelsen öster om sjön har enligt 1686 års karta legat nära sjöstranden. Strandbebyggelse är annars hos finnarna mindre vanlig än höjdbebyggelse, men om den ändå valdes, kunde man ha sina svedjefall högre upp på avstånd från bebyggelsen.[Not]
1686 års jordebok upptar -- till skillnad från kartbeskrivningen -- endast en åbo, och först i 1701 års jordebok upptas två nominati, som tillsammans ansvarar för räntan. I mantalslängden uppges dock två åbor redan 1696. Troligen ger inte dessa uppgifter någon rättvis bild av den faktiska bebyggelsen. I ett rättegångsprotokoll i häradsrätten från 1667 klagade Matts Jakobsson över att en Tomas Olsson i Mången berett honom skada bl.a. genom att förstöra hans fiskredskap. Den kamerala beteckningen öde i jordeboken 1660 och 1666 behöver alltså inte nödvändigtvis innebära, att platsen varit obebodd.[Not]
Från 1731 är det skattlagda hemmanet i jordeböckerna uppdelat på två enheter, vardera 1/8 hemman, och på 1770-1780-talen uppges tre hemmansdelar, en väster om sjön, 1/8, och två öster om sjön, 1/16 vardera.
I beskrivningen till 1686 års karta uppges en åkerareal av endast 7/8 tunnland, vilket knappast kan ha inneburit mer än tomtmarken kring bebyggelsen. Torpet uppges ge åtta lass hö. Följande uppskattningar av torpets bonitet i övrigt är antecknade:
Hö bärgas av mossar och vid sjöstränderna, som icke är mer än 2 à 3 alnar bred höslog och bäres på ryggen dädan: ingen synnerlig nyttig skog utan mest furuåsar, hjälpel. fiske.[Not]
Det är uppenbart, att ingen hade kunnat livnära sig på så liten odling, om han inte haft möjlighet till svedjebruk. Visserligen nämns ingenting i kartbeskrivningen om mark för svedjande, när det gäller Mången, men på kartan över gränsdragning mellan Stora Kopparbergs och Örebro län 1696 anges ett (svedje)fall strax sydväst om det västra torpet och ett annat väster om Kalvtjärn, strax söder om gränsen till Dalarna (se s. 299 i pappersboken). Mångens granne i väster, Lilla Tomsjön, som också var ett fjärdedelshemman, hade ännu mindre odlad jord, endast 7/16 tunnland och även mindre höskörd, men här finns anteckningen »skön fallskog«, d.v.s. skog lämpad för svedjebruk. Detsamma gäller Stora Tomsjön i nordväst, ett helt hemman. Där uppges 6 1/2 tunnland odlad jord. Där fanns också »skön björk- och granskog till svedjeland«.[Not]
Hur stor kreatursbesättning har kunnat födas på åtta lass hö? Enligt en uppgift från 1600-talets Värmland kunde 35 vinterlass hö räcka som vinterfoder för 6 hästar, 40 storboskap och ungboskap samt får och getter.[Not] Räknar vi om detta i nötenheter (häst=1 1/2; ko, tjur, kviga=1), får vi ett antal på c:a 50. Om vi antar, att det för Mångens del också var fråga om vinterlass (=dubbelt sommarlass), kan vi komma fram till, att 8 lass hö borde räcka till vinterfoder för något mer än 10 nötenheter. Det skulle kunna innebära, att Mången 1686 kunde föda två hästar, sex kor och några smådjur.
Höskörden drygades också ut med annat foder. I ett protokoll från häradsrätten 1706 får vi genom ett vittnesmål exempel på hur man samtidigt bärgade tre olika slag av foderväxter. Det berättas där, hur dåvarande åbon öster om sjön, Lars Olsson, vid olofsmässotid året innan strax före solnedgången hade rott ut med sin ekstock i Mångsälven för att med lie slå fräken.[Not] Samtidigt var två flickor, Ingrid Larsdotter och Maria Larsdotter, antagligen Lars Olssons döttrar, sysselsatta med att bryta löv ett stycke från älven uppe i skogen. Lars Olssons hustru Anna Mattsdotter och hans svåger Gustav Mattsson gick på stranden och slog gräs.
Den äldsta geometriska kartan över Mången är från en avmätning 1809 (s. 301 i pappersboken). Vad som där betecknats med nr. 147, 147b, 148, 148b, 149 och 149a utgör det skattlagda hemmanet. 150, 151 och 152 betecknar oskattlagda torp. Till kartan hör också en beskrivning.[Not] Åborna Abraham och Hans Pålssöner, barn till Pål Hindersson, har delat på hemmansdelen öster om sjön. Åbo på det västra torpet är nu Petter Jansson, som gift sig med änkan efter Nils Andersson (se sidan [*] här eller s. 80 i pappersboken) Arealuppgifterna på kartan överensstämmer med dem i beskrivningen, vilket tyder på att det är hela den odlade arealen, som avses, inte bara den årligen besådda.
Abraham Pålssons torp, på kartan nr. 147, 1/16 mantal, omfattar utöver »vretten« på 7 tunnland 28 kappland också en »röjdsel« på 2 tunnland 16 kappland samt »hage väster om sjön« på 18 tunnland 8 kappland, summa 28.20. Utanför torpet befinner sig en ö, som enligt kartan omfattar 20 kappland, men denna mark är inte nämnd i beskrivningen. Jämför man med kartan från 1713 (s. 300 i pappersboken) får man intrycket, att denna ö är vad som återstår av en udde, som skjutit ut i sjön. Detta tyder på att hemmanet redan 1809 börjat förlora mark till sjön.
Torpet nr. 148 på kartan brukas av Abraham Pålssons äldre bror Hans och omfattar även det 1/16 mantal. I »vretten« har Hans Pålsson 8 tunnland 15 kappland och därutöver en mindre åker på 19 kappland. Utefter stranden söder om Mångsälvens utlopp har han en hage på 6 tunnland 20 kappland. (Den väg, som syns på bilden s. 36 i pappersboken, och som nu delvis är under vatten, passerar genom denna hage.)
Torpet väster om sjön, nr. 149, som än i dag kallas »Petterstället«, och som motsvarar 1/8 mantal (bild s. 33 i pappersboken), har trots detta mindre odlad jord än de båda övriga torpen tillsammans, 12 tunnland 24 kappland i vretten, vartill kommer en hage på 8 tunnland 11 kappland.
Enligt mantalslängden 1789, alltså året innan Pål Hindersson dömdes att ta lösen för sin hemmansdel, är han upptagen för 1/8 hemman, alltså båda torpen öster om sjön.
De torp, som på 1809 års karta betecknats med nr. 150, 151 och 152, är oskattlagda. Åbo på nr. 151 är Pål Hinderssons son Anders och på nr. 152 (utmed Mångsälven norr om sjön) Pål Hinderssons son Jakob. Den förre har en åkerareal på 9 tunnland 28 kappland och den senare 4 tunnland 7 kappland.
Arealuppgifterna från 1809 kan jämföras med vad som framkom vid en värdering, företagen på uppdrag av Detlof Heijkenskjöld 1779.[Not] Enligt mantalslängden brukade då Pål Hindersson och hans svärfar Anders Hindersson 1/16 mantal vardera. Enligt värderingen kom därvid på Anders Hinderssons lott:
Röjde jorden som var i vretten skattad till 4 1/4 tunna rågs utsäde samt två små täppor öster och norr för vretten till 1/4 dels tunna utsäde samt litet röjd jord söder om sjön till 1/8 dels tunna utsäde, ängsbärgningar vid Mångs agarna till 10 ryssar [ … ]
Pål Hinderssons andel i hemmanet värderades sålunda:
Röjde jorden bestod till 4 1/4 dels tunna råg utsäde med en liten täppa öster för vretten samt en liten täppa söder om sjön till 1/4 dels tunna utsäde. Ängsbärgsel vid Mångs agar till 10 ryssar [ … ]
Summerar vi arealuppgifterna för odlad jord för nr. 147 och 148 enligt kartbeskrivningen 1809, får vi 19 tunnland 14 kappland. Men om vi jämför detta med vad som tillskrivits Anders Hindersson och Pål Hindersson vid värderingen år 1779, blir skillnaden avsevärd. Den odlade jorden uppskattades då endast till 9 tunnland 4 kappland, alltså mindre än hälften mot vad som uppges trettio år senare. Om vi inte vågar räkna med en fördubbling av åkerarealen genom nyodling på så kort tid, är vi hänvisade till den förklaringen, att uppgifterna 1779 endast avser den årligen besådda arealen, medan det 1809 handlar om den odlade arealen. Om man använde det i Bergslagen vanliga koppelbruket eller lindjordbruket, växlade man mellan vall, odling av säd och träda.[Not]
Vi kan givetvis inte heller bortse från att uppgifterna 1779 med avsikt kan vara angivna i underkant. Värderingen gjordes på uppdrag av silververkets direktör, och om silververket avsåg att förvärva röjselrätten, låg det givetvis i dess intresse, att detta kunde ske till lägsta möjliga pris. En sådan nedvärdering kan en jämförelse med Anders Hinderssons bouppteckning 1780 tyda på. Där anges värdet av hans fasta egendom till 2.250 daler kmt, vilket överskrider värderingssumman året innan med 150 daler.
Uppgiften om en höskörd på 10 ryssar för vartdera torpet kan jämföras med uppgifterna i Anders Hinderssons bouppteckning 1780 om en kreatursbesättning på 1 sto, 6 kor och 1 kviga samt ett tiotal får och getter. Enligt beräkningen ovan (sidan [*] här och s. 35 i pappersboken) skulle 10 vinterlass hö kunna föda c:a 14 nötenheter, vilket ju stämmer rätt väl med det i bouppteckningen uppgivna antalet djur.
Hemmansklyvningen har för hemmanet Mången inte medfört så små brukningsenheter, att det för åborna inneburit sämre försörjningsmöjligheter. En jämförelse mellan 1686 och 1789 visar tvärtemot, att hemmansklyvningen mer än väl motsvarats av nyodling. Vi får dock hela tiden ha i minnet, att svedjebrukets omfattning vid de båda tidpunkterna utgör en osäker faktor.
Det bör observeras, att kartan från 1809 inte ger full rättvisa åt hemmanets tillgångar. Den upptar nämligen inte de höslogar, fr.a. vid Mångs agar, d.v.s. utmed Mångsälven söder om sjön, vilka var av avgörande betydelse för kreaturshållningen. Enligt den värdering, som gjordes 1792, upptogs för hemmansdelen öster om sjön inte mindre än 17 höslogar med tillhörande åtta lador.[Not]
