[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Finntorparna och kyrkans normer. Opp: Finntorparens egen rättsuppfattning. Bakåt: Finntorparens egen rättsuppfattning.
När kronan, i enlighet med regalrätten, förbjuder eller reglerar svedjebruket, förhindrar försäljning av ved eller kol utanför bergslaget från torparnas hemmansskogar eller bestraffar jakt på högvilt, kan denna rätt inte förenas med torparnas egen rättsuppfattning. När det gäller sådana brott, förekommer det aldrig vid bergstinget i Hällefors, att den ene torparen anklagar den andra inför rätten. Kärande vid dessa brott är alltid skogvaktare eller bergsfogde. Andra vittnen än de som synemän förordnade sexmännen förekommer inte, utom vid olaga jakt, då det emellertid synes ha varit svårt att få fram användbara vittnesmål.
När Matts och Erik Mattssöner i Mången år 1686 var instämda till vintertinget (häradsrätten) anklagade för att ha skjutit en älg, nekade de båda till gärningen. Profossen åberopade sig visserligen på flera vittnen, men dessa var synnerligen svävande i sina uppgifter. Jöran Jöransson i Sandsjön »berättade sig intet visste något«, och ett annat vittne, Anna Olofsdotter i Sandsjöhöjden, uppgav, att hon »i fjol våras sett stället efter varest blodigt varit, men hon visste intet vem det gjort eller vad djur, som där skjutet var«. Saken måste i brist på bevisning uppskjutas till nästa ting. Vid tinget i maj 1692 anklagades Matts Mattsson d.ä. i Mången av länsman Matts Persson för att ha fällt en älg. Han nekade och »föregav det Villebäcksfolket i Daleskogen och Gränge socken denne älg skjutit«.
De två vittnena, drängarna Matts Mattsson och Johan Pålsson i Gränsjön, berättade, att de vid en björnjakt åtta dagar före Vårfrudagen sett Matts Mattsson i Mången i sällskap med sex namngivna karlar från Villebäck, vilka jagade älgen, men vem, som sköt, visste de inte. »Länsman sade sig funnit en yxa och en älghudsrem på platsen, där älgen varit slagen, vilka Matts i Mången sedan igenbekom. Men Mats nekade sig dessa saker emottagit och sade, det länsman ljuger, dock tillstod Matts sig varit tillhopa med Villebäckskarlarna och i deras följe samt haft med sig byssa och lupit på skidor men nekade alldeles sig älgen skjutit, ej heller vet vem det gjort, föregivandes Matts sig kommit med dem i följe av den orsaken, att han ärnat gå till länsman och utkräva penningar, för det han kört kol åt honom.«
Något avgörande i målet kunde det inte bli tal om, då de nämnda Villebäckskarlarna ej var instämda. Rätten beslöt att tillskriva landshövdingen, för att denne i sin tur skulle tillskriva landshövdingen i Stora Kopparbergs län för att få de misstänkta Villebäckskarlarna att inställa sig vid nästa ting.
Svedjebrott liksom olovligt bortförande av kol för försäljning vid andra bruk har av brottsfrekvensen att döma utgjort helt normala inslag i torparnas arbetsliv. Om vissa år svedjebrott ej blivit avdömda, behöver det inte betyda, att olovligt svedjande då ej förekommit. 1772 t.ex. är känt som ett missväxtår,[Not] och spannmålspriserna vid bruksmagasinet steg därför. I april 1771 hade Pål Hindersson fått betala 48 daler kmt. för en tunna råg/korn, men i februari 1773 debiterades han 78 daler kmt. för samma mängd spannmål.[Not] Med så höga spannmålspriser hade man förväntat sig fler fall än vanligt av olovligt svedjande vid bergstinget 1773, men som framgår av sidan [*] här och s. 166 i pappersboken saknas svedjebrott helt detta år. Det är möjligt, att skogvaktarna blivit ålagda att se mellan fingrarna. Trots allt hade Hälleforsverket dock intresse av att dess arbetare och deras barn hölls vid liv.
Att torparna själva skulle ha betraktat överträdelser mot de lagar och förordningar, som ingick i regalrätten, som brott torde vara uteslutet. Denna deras inställning har haft visst stöd i kyrklig botpraxis. Brott mot regalrätten förefaller inte ha blivit föremål för kyrkodisciplin, vilket däremot andra brott varit. När en »bergslagens arbetare« Hans Jacobsson 1771 dömdes av bergstinget att plikta »corporaliter« för »tjuvnad på Bergslagens materialier«, dömdes han dessutom att undergå kyrkoplikt och absolution. 1784 stod smeddrängen Jakob Jonsson och mästersvennen Erik Holm vid Karlsdal anklagade för snatteri. De fick böta 18 daler smt., och därtill skulle de »undergå avlösning i stillhet uti Hällefors sacristuge«. Vid olovligt svedjande eller olovlig kolavförsel var det däremot aldrig tal om någon kyrkoplikt, även om det därvid kunde röra sig om betydligt större värden, än om någon stulit eller snattat. Anders Ersson, som skall ha misskött sin jord (sidan [*] här eller s. 102 i pappersboken), har ändå i dopboken 1731, då han förrättat ett nöddop, av prästen fått det goda vitsordet antecknat: »skicklig och boklärd man«.
