[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Mosaisk rätt och kyrkans Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Disciplinering av arbetarna.
Till rättsprotokollen är vanligtvis fogad en saköreslängd, d.v.s. en förteckning på dem, som blivit dömda till böter, med angivande av bötesbeloppets storlek, eller i vissa fall till kropps- eller frihetsstraff.
Ett mindre antal av de mål, som förekommer i saköreslängderna, gäller sådant som tjuvnad eller snatteri, slagsmål, svordom inför rätten, »hot och vanvördnad« mot bruksinspektor jämte blodvite och »hårdrag å dito«, fylleri och dryckenskap samt olovlig nävertäkt eller skogsåverkan utan närmare precisering av vari den bestått. Vidare har böter utdömts för upprops försummande eller uteblivande. De flesta brotten gäller dock arbetsförsummelse, brist i kolleverans, olaga sved och olaga kolavförsel.
Under hela 1700-talet återkommer olaga sved bland brottsrubriceringarna. Även om det vissa år händer, att inga sådana mål förekommer, är de desto talrikare andra år. 1728 dömdes t.ex. 18 personer, 1730 9, 1760 inte mindre än 31.
Olaga kolavförsel, d.v.s. försäljning av kol till bruk utanför det egna bergslaget,[Not] upphör tidigare; sista gången det förekommer är 1785, då åtta personer blir dömda. Brist i kolleverans uppges sista gången 1766 och arbetets försummande sista gången 1771.
Gemensamt för dessa brott är, att de innebar konflikt med bergsregalet och bergsprivilegierna.
Antalet dömda personer enligt saköreslängd under perioden 1762-1781 fördelar sig på de olika brottsrubriceringarna enligt följande:[Not]
--------------------------------------------------------------------
År | Arbets | Brist | Olaga | Kol- | Upprops | Övrigt | Summa
| försum-| i kol- | sved | el. | försum- | |
| mande | leve- | | ved- | mande | |
| | rans | | av- | el. | |
| | | | försel | ute- | |
| | | | | bli- | |
| | | | | vande | |
____|_________|_________|_______|________|_________|________|_______
1762 10 1 4 23 1 39
1763 1 1 4 3 9
1764 5 15 4 16 40
1765 3 3 6
1766 12 8 11 4 1 12 48
1767 15 2 12 29
1768 10 4 14
1769 8 4 5 4 21
1770 3 1 2 6
1771 9 24 4 7 44
1772 13 2 3 2 20
1773 5 5
1774 6 4 2 12
1775 1 2 3
1776 1 2 2 4 9
1777 2 2
1778 1 2 3
1779 2 2 4
1780 2 1 3
1781 5 2 1 5 13
____________________________________________________________________
Jämför vi de två tioårsperioderna 1762-1771 och 1772-1781 är skillnaden ifråga om antalet avdömda brott påtaglig:
Sammanlagt 227 under den förra perioden men inte mer än 71 under den senare. Under resten av århundradet sjunker antalet domar ytterligare, 1782-1791 34 och under de återstående åren av 1790-talet inte mer än 10. 1794 förekom vid bergstinget inga mål alls. Vad är det, som har hänt omkring 1770, och som kan vara en orsak till att antalet mål vid bergstingsrätten sjunker så drastiskt?
När bergstingsrätten i kraft av feodala privilegier avkunnade sina domar, bidrog den till att lägga grunden för kapitalistiska produktionsförhållanden. Därmed medverkade den också till att göra sig själv överflödig. I takt med att torparna proletariserades, minskade det samhälleliga behovet av en bergstingsrätt, vars uppgift var att se till, att mer eller mindre självständiga torpare ställde sin arbetskraft till bergslagets förfogande. Den, som endast ägde sin arbetskraft, måste sälja den för att överleva. Det är detta förhållande. som återspeglas i bergstingets allt mer kortfattade protokoll under 1700-talets sista decennier, och som utgör en förklaring till den drastiska nedgången i antalet mål.
Att bergstingen blivit onödiga är också ett genomgående tema i de riksdagsmotioner, som föregick avskaffandet av dem.
Bergsmannen Carl Henric Engström i Falun underströk sålunda i borgarståndet 1840 »huru litet desse domstolar hava att göra; men deras löner äro ej obetydlige«.[Not] Samma år yttrade Johannes Christoffersson från Kronobergs län i bondeståndet: »Bland Fora privilegiata finnes väl intet ändamålslösare än Bergstings-Rätterne.« Han hänvisade till att vid Växjö bergsting hade under vissa år inte förekommit ett enda mål och inget år mer än högst två. Därför ställde han frågan: »Är det rimligt, att man avlönar en särskild domare och besvärar en särskild nämnd till att sitta i en rätt, där så föga göromål förekomma?«[Not] Greve Carl Göran Mörner framförde liknande synpunkter i en motion på Riddarhuset vid samma riksdag.[Not] I en motion i bondeståndet 1844 föreslog Lars Johan Boethius från Stora Kopparbergs län, att bergstingen skulle upphöra. Han argumenterade utifrån de besparingar, som kunde göras, om bergstingens göromål överlämnades till häradsrätterna. Flera av ståndets ledamöter från bergslagslänen anslöt sig till motionärens synpunkter.[Not] Sju år senare skulle, enligt en kunglig förordning 1850, bergstingsrätterna liksom gruvrätterna i Stora Kopparberg och Sala upphöra och alla deras ärenden övertas av allmänna domstolarna.[Not]
Det var följdriktigt, att man i en tid av upphävande av alla privilegier, som varit knutna till jorden och till näringslivet, inte minst bergsbruket, betraktade bergstinget som en föråldrad institution. J.G.Richert hade sålunda betecknat bergstingen som »kvarlevor av medeltiden«.[Not] Den nämnde bergsmannen Engström i Falun hänvisade till bergstingens karaktär av »privilegierade« domstolar.[Not]
