Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Bergstinget och arbetskraften. Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Bergstingsrätten i lagstiftning och


Hällefors silverbergsting.

När Pål Hindersson tvangs ta lösen för sin hemmansdel i kraft av en resolution vid Hällefors silverbergsting, leddes rättsförhandlingarna av bergmästaren i Tredje bergmästardömet, som bestod av Nya Kopparbergs, Hällefors silververks, Grythytte och Hjulsjö bergslager. Bergmästare där var mellan åren 1761 och 1793 Eric Odelstierna d.y. Hans farfar, Eric Odhelius, adlad Odelstierna, hade också varit bergmästare i samma distrikt under några år i slutet av 1600-talet. Denna befattning hade han en tid förenat med att vara direktör för Hällefors silververk. Eric Odelstierna d.y. hade efter studier i Uppsala en tid tjänstgjort som bergsfogde i Garpenberg, där han sedan befordrats till geschworner, varefter han fick samma befattning i Nya Kopparberg 1753. Vid bergstinget 1790 hade han alltså tjänstgjort inom bergmästardömet i bortemot fyra decennier, endast med ett års avbrott för tjänstgöring som bergmästare i Västerbotten 1760-1761. Efter avsked med lönen som pension levde han till 1805 och blev 82 år gammal. Han bör under den långa tid, han tjänstgjort inom distriktet, ha hunnit förvärva en ingående kännedom både om bergshanteringen och människorna.[Not] Genom sitt äktenskap med en kusin till assessor Heijkenskjöld stod han i ett nära släktförhållande till denne, låt vara att jäv i lagens mening inte förelåg.[Not] Det är svårt att bestrida, att domaren Odelstierna och käranden Heijkenskjöld både genom gemensam anknytning till bergsstaten och genom släktskap stod för gemensamma klassintressen.

Närvarande vid tinget 1790 å ämbetets vägnar var också bergsfogden Per Castorin. Nya Kopparbergs bergmästardöme indelades i två bergsfögderier, varav det ena omfattade Grythytte, Hällefors och Hjulsjö bergslager. Här hade Per Castorin övertagit ämbetet 1783 som efterträdare till sin far, Per Castorin d.ä. Redan året dessförinnan förekommer dock hans namn i bergstingets protokoll som »auscultanten i Kongl. Bergscollegio«. Per Castorin d.ä. betecknades 1765 som »directeur« vid Hälleforsverket. Per Castorin d.y. dog på sin egendom Elfstorp 1808 och kallas i bouppteckningen för brukspatron och bergsfogde. Han efterlämnade ett även för en ståndsperson ovanligt stort bibliotek på 150 band.

Ser vi så på nämndens ledamöter, sexmännen, ger de ett omedelbart intryck av att ha kunnat representera torpare och bruksfolk. Vid rättegången 1790 utgjordes de av »välförståndige« Olof Jansson i Knuthöjden, Petter Pehrsson och Nils Göransson vid Hällefors, Jan Jansson på Gillershöjden, Jan Thomsson i Vraket samt Jan Andersson från Damshöjden.

Olof Jansson (1723-1800) var torpare. Han hade första gången intagit sin plats i bergstingsrätten 1763 efter att ha blivit antagen som sexman »i anseende till välkunnig frejd och skickelighet«. 1790 hade han en ogift dotter och en son med egen familj boende hemma.

Petter Pehrsson (1742-1794) var i husförhörslängden skriven på Norra Hyttbacksroten och betecknas i mantalslängden 1789 som torpare. Enligt bergstingsprotokollet fanns vid silververket en smältare med samma namn. Troligen är det samme person. Redan vid bergstinget 1761 nämns en sexman vid namn Petter Pehrsson. Förmodligen rör det sig om far och son, då den Petter Pehrsson, som omtalas 1790, år 1761 inte var mer än nitton år.

På Södra Hyttbacksroten nr. 2 var sexmannen Nils Göransson (1731-1809) skriven. Också han betecknas i mantalslängden som torpare. Enligt husförhörslängden har han 1790 tre söner boende hemma, av vilka den äldste är född 1767. Han tjänstgjorde som sexman redan 1767 och har sedan bevistat samtliga bergsting. Eftersom han enligt bouppteckningen är upptagen för endast fyra kor och en häst, kan han ha varit dagsverkstorpare. Han finns inte upptagen i 1790 års förteckning över silververkets arbetare.

Jan Jansson (1752-1805) på Gillershöjden avlade sin domare- och trohetsed och »intog sitt rum uti bergstingsrätten« 1780. Enligt 1790 års förteckning över silververkets arbetare fanns en silvermästare (motsvarande masmästare) med detta namn.

1782 antogs till sexman torparen Jan Thomsson (1738-1824) från Övre Vraket i Småsjömarksroten i västra Hällefors, nära gränsen till Gåsborns finnmark i Värmland. Jan Thomsson var född i Lönnhöjden i Gåsborns finnmark och av släkten Hakkarainen.[Not] Han hade 1781 köpt torpet Norra Vraket av sin svärfar. Han hade sju barn boende hemma 1790, varav det äldsta var en son född 1769.

Yngst till levnadsåren och ny i bergstingsrätten var Jan Andersson (1757-1809). Han var torpare i Damshöjden, där han övertagit torpet efter sin fosterfar. Denne hette också Jan Andersson och hade även han varit sexman fram till sin död, då han efterträddes av fostersonen. Denne synes ha varit relativt välbeställd. I bouppteckningen upptas en häst och nio kor och dessutom en för en torpare ovanligt stor boksamling på nio böcker. Bland boktitlarna finns, utöver den dominerande religiösa litteraturen, också en »aritmetik«.

Gemensamt för alla dessa är, att de brukar oskattlagda torp inom det s.k. privilegieområdet omkring silvergruvorna och hyttan.[Not] De är alltså i högre grad än de donerade, skattlagda hemmanens åbor underställda Hälleforsverket och beroende av detta. Oftast har de vuxna barn hemma, som kan sköta torpet, när uppdraget som sexman kräver tjänstgöring på annat håll. Tjänsten som sexman har inom Hällefors silverbergslag varit en livstidssyssla, som i vissa fall gått i arv från far till son. En önskvärd egenskap hos en sexman kan ha varit skrivkunnighet. När sexmännen Petter Pehrsson och Nils Göransson i juni 1792 värderade Pål Hinderssons fasta egendom i Mången, har de med sina namnteckningar bevittnat, att Pål Hindersson med sina initialer som bomärke undertecknat värderingsinstrumentet.[Not]

I vad mån sexmännen kunnat påverka rättens beslut, kan inte utläsas av protokollen. Någon gång kan de dock genom uppgifter, de lämnat, ha utverkat en lindring av straffpåföljden. När änkan Margareta Pålsdotter sålunda 1737 var instämd för olovligt svedjande, intygades av sexmännen, »det hon är gammal, döv och sjuklig«. Detta ledde till att hon befriades från tilltal »för sin sjuk- och ålderdoms skull«.

Sexmännens uppgift var inte minst att förrätta värderingar av fast egendom och att upprätta syneinstrument vid olovligt svedjande eller olovlig kolavförsel. Sålunda hade Jan Andersson d.ä. 1770 förrättat syn av Pål Hinderssons påstådda olovliga »brännande i veden«. För sådana uppdrag åtnjöt sexmannen ersättning liksom också för deltagandet i tingsförhandlingarna. 1727 besvärade sig sexmännen över »att de nu ej som förr få betalning för underhåll av inspektoren Alm, för det de syna åverkan på skogen, förehållande: det faller dem för svårt, eftersom de äro fattigt folk och ej förmå göra sådant utan betalning«. Bergstingsrätten kunde utkräva av vederbörande torpare att ersätta sexmännen för sådana syneförrättningar.

Sexmännen representerade bergslaget, men bergslaget var detsamma som Hällefors silververk och dess »herrar intressenter«.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Bergstinget och arbetskraften. Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Bergstingsrätten i lagstiftning och


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).