Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
OM JAG RäTT förstår det politiska läget, så har nu min tid kommit. Vi öppnar en kommissionshandel!
Det var Jakob Startjakov, före detta inköpschef hos trusten, som yttrade dessa ord till sin hustru.
Hustrun blev inte förvånad. Hon visste, att hennes mans harlika kropp gömde en tigers själ. Kanske Startjakovs tid verkligen hade kommit -- det privata geschäftets gyllene tid? I ortstidningen infördes följande annons: »Med den tyska ledningens samtycke öppnar herr Startjakov inom kort en kommissionshandel.« Annonsen var satt med fetstil.
Mattorna och ljusstakarna ändrade färdriktning. De gick inte längre till torget utan till Startjakovs butik. De flöt i en tjock och kompakt massa som timmerstockar på en strid flod. Startjakov hade fullt upp att göra med att skriva ut alla kvitton. Han jublade. Han tog emot, kände på, smekte och värderade allt. Han tyckte, att alla dessa saker tillhörde honom. Den lilla staden började redan bli honom för trång. Han drömde om en butik på Unter den Linden i Berlin.
Varorna staplades på varandra i den lilla butiken. Startjakov måste meddela, att han inte kunde ta emot flera saker till försäljning. Nu väntade han på köpare. Men några köpare syntes inte till.
Han gick omkring i sin lilla butik, ställde ut varor i skyltfönstret och väntade. Han väntade på kunder. Men några kunder syntes inte till. Ingen kommers kunde trivas i den svältande stadens karga jordmån. Han började förnimma en egendomlig önskan: att ta och hänga sig i den antika ljuskronan mitt ibland mattorna, som alla ville sälja men ingen kunde köpa.
I ortstidningen infördes en ny annons: »Med den tyska ledningens samtycke stänger herr Startjakov sin kommissionshandel. Alla till försäljning inlämnade varor kunna återfås.« Annonsen var denna gång satt i mager petitstil. Mellan dessa båda annonser låg den förste privathandlarens hela kortvariga karriär i den tyskockuperade staden -- hans storhet och fall.
Då ägarna kom för att hämta tillbaka sina tillhörigheter, befanns det, att butiken var tom. Tyskarna hade »beslagtagit« det mesta och slagit sönder resten. Porslinsbitar knastrade under fötterna. I en krok på väggen gungade en sönderskuren tavla. Den föreställde »Striden vid Ostraja Mogila«.
Denna tavla var målad av en konstnär, som hade bott och arbetat i staden så långt tillbaka man kunde minnas. Många kulturpalats, klubbar och skolor var prydda med hans målningar. Varenda söndag hade han brukat gå och se på dem. Han tog på sig sin helgdagskavaj och hatt.
-- Jag ska gå och träffa mina barn, brukade han säga. De levde nu sitt eget liv -- hans tavlor, hans barn. Var och en av dem hade sin bestämda ålder och karaktär samt sin egen levnadshistoria. Några hade kostat honom föga arbete, men andra hade kommit till världen under svåra kval. Han tyckte inte lika mycket om dem alla -- några älskade han särskilt, andra mindre. Han hade både skötebarn och missfoster. Men han var fäst vid dem alla.
Då tyskarna hade slagit sig ner i staden, ville han ta reda på hur det hade gått med hans barn.
Han fick se dem söndertrampade, skabbiga, nersmutsade och slitna ur sina ramar. De låg och dog på en sophög. Han kunde endast gråta över deras lik.
Han ville dö denna natt! -- men räddades av sina anhöriga. Någon sade med sträng röst åt honom:
-- Ni måste leva för att måla det som ni har sett. En fruktansvärd tavla ska ni måla för de efterkommande.
-- Ja, ja … mumlade han. -- Jag måste leva … Jag måste leva …
Han dog inte. Han fortsatte att leva för att se och lägga på minnet. Han strövade omkring över gator och torg och på kyrkogårdarna och såg hemska syner. Men nu kunde han inte måla. Hans händer var i fångenskap, hans kropp var i fångenskap. Endast hans brinnande, ärliga konstnärsande var fri och förbannade de bundna händerna.
För att inte svälta ihjäl målade han brokiga akvareller, föreställande det ukrainska landskapet, men sådant det aldrig hade sett ut. Det var bara de italienska soldaterna, som köpte dessa »ukrainska« akvareller. De tyckte om dessa färggranna målningar och skickade dem hem till Italien. -- Så här ser det land ut, som er son har erövrat, skrev de.
Mekaniskt fabricerade konstnären dessa kvarnar, floder och stugor och sålde dem om söndagarna på torget -- styckvis eller en gros, alldeles som man säljer kålhuvuden. Jag måste leva, jag måste leva, sade han till sig själv. Jag måste leva för att se och lägga på minnet.
En dag anmodades han att inställa sig hos Gestapo.
-- Vi behöver duktiga konstnärer, sade man åt honom där. -- Ni kan måla plakat åt oss, så ska vi se till att ni får hyggligt med mat.
Han smålog vemodigt:
-- Jag kan inte måla plakat. Bara akvareller … floder … stugor …
-- Det var tråkigt. Annars kunde ni ha fått äta er mätt.
-- Jag är inte hungrig, svarade han med en suck. -- Jag är proppmätt.
Han tänkte därvid på sina tavlor, som hade skurits sönder av de tyska knivarna.
Han gick hem till sin ateljé och satt länge och grät, ensam i det tomma, nakna rummet. Plakat? Ja, visst kan jag måla plakat. Jag ska måla plakat. Jag ska själv klistra upp dem ute i staden. Jag är själv beredd att hänga bredvid dem. Fruktansvärda plakat ska jag måla.
En korsfäst blödande stad. En järnvägsstation, som badade i tårar. Blå mödrahänder. Gröna vagnar med galler. Svarta popplar, förgråtna änkor. Och unga flickor som tog farväl av hembygden, ungdomen, friheten. »Fångarnas gråt« -- just så skulle han kalla denna tavla. Han skulle börja arbeta på den nu genast. Han kunde inte längre låta bli att måla.
Fångarnas gråt. Den slog mot hans öron. Den slog mot hans hjärta. Över hela Ukraina hördes dessa unga kvinnors vemodiga klagan. Mödrars och änkors gråt. Deporterade kvinnors bittra skrik.
Allt oftare och tätare gick slavtågen mot väster. Allt tommare och tommare blev det i staden. Från klass 10 B i mellanskolan, där Nastja studerade, innan tyskarna kom, hade sex flickor redan deporterats. De fördes bort i vagnar med galler. Vad väntade dem i fångenskapen? Vad väntade Nastja? Vad väntade dem alla, flickorna från klass 10 B?
De var fem väninnor, en stridbar kvintett: Nastja, Larisa, Lisa, Galja och Maria. Denna vår skulle de sluta skolan. De gick arm i arm i parken på kvällarna och drömde om framtiden. Livet föreföll dem lika rakt och klart som allén framför dem, himlen var lika nära och uppnåelig som den stora poppeln och framtiden lika glad och munter som den vackra björken.
Så kom tyskarna. Under stridsvagnarnas tunga drivband krossades de unga flickornas alla drömmar och förhoppningar. Flickorna från klass 10 B hann inte ens samla upp spillrorna. -- Farväl flickor! skrev Galja under färden till det främmande landet. -- Vingarna är brutna och händerna bundna, det finns inget hopp längre. Farväl du liv, farväl du ungdom, farväl vackra hembygd!
Vems skulle turen bli i morgon? Larisa började arbeta vid den av tyskarna öppnade kabaréteatern för att slippa bli sänd till Tyskland. Hon hade alltid tänkt bli skådespelerska. Hon hade en varm flickröst. Hon brukade sjunga melankoliska visor och grät alltid, då hon sjöng. Hennes väninnor grät också.
Men Larisa fick inte en enda gång sjunga sin lilla visa till slut på teatern -- de tyska soldaterna skränade och visslade och drev bort henne från scenen. De hade inget nöje av hennes visor. De ville se nakna lår. De applåderade endast kvinnolåren. På den kalla scenen dansade stelfrusna, plågade flickor. Tyskarna skrek missnöjt: -- Mera liv, mera liv, era suggor! En officer smällde med sitt ridspö som en kusk med sin piska. Flickorna svängde alltmera frenetiskt på sina blåfrusna ben. Bara de slapp komma till Tyskland!
Bakom kulisserna skockade sig hela tiden tyska och italienska officerare. Kulisserna var för dem som ett cirkusstall. De klatschade utan vidare flickorna på deras bakdelar och inviterade dem till intima supéer.
Ena riktiga svin är de! Herregud vilka svin! sade Larisa med avsky och fasa till Nastja.
-- Jag kommer att dö, ifall någon av dem antastar mig. Då dinglar jag hellre i galgen!
Lisa-Louise hade upphört att umgås hemma hos Nastja. En tysk officer hade gett henne en kofta i present. En härlig kofta av blått angoragarn; ingen i staden hade en så fin kofta. Då Lisa-Louise promenerade på stadens huvudgata, tittade alla på henne. En kvinna följde henne hack i häl tre kvarter utan att slita blicken från koftan.
Denna kvinna hade en vansinnig blick, trånande svarta ögon. Lisa-Louise blev upprörd. Vilken fräckhet -- att följa efter henne och blänga! Det var alldeles för många tokiga käringar, som gick lösa i staden.
-- Varför blänger ni på mig hela tiden? skrek hon åt kvinnan.
-- Ni har en vacker kofta, flicka.
-- Nå? Än sen då?
Kvinnan smålog förläget. -- Ja, det angår ju egentligen inte mig. Men om ni vill veta, så kan jag tala om att det var min kofta en gång i tiden. Jag fick den i present av min man. Sedan dödade de honom, och jag bar den inte längre. En tysk kom hem till oss och tog den. Han tog andra saker också. Min lilla flicka Irotjka började gråta, den lilla dumbommen, och tysken slog ihjäl henne. Men det är inget att tala om … Bär ni koftan … Den är vacker. Den är fläckad av Irotjkas blod, det är därför jag tittar på den. Det är mycket vackert -- rött mot blått …
Louise vände sig bort i fasa och sprang sin väg. -- Det är mycket vackert mot blått! skrek kvinnan efter henne. Louise sprang hem och grät hejdlöst. Det dröjde lång tid, innan hon började lugna sig. Hon tog av sig koftan. Men nu tyckte hon, att det var svarta blodfläckar både på kjolen, strumporna och skorna. Och på hennes läppar var det inte smink utan blod. Och på naglarna inte lack utan blod. Det var fläckar över hela hennes kropp, blodfläckar …
-- Hur kommer det sig att dina flickbekanta aldrig syns till här hemma nu för tiden? frågade Taras en dag Nastja i försmädlig ton. -- Det har blivit riktigt tomt efter dem. Inte har de väl redan kommit ut i livet?
-- Jo … svarade Nastja kort. -- De har kommit ut i livet.
-- Ja, inte underligt då att man aldrig ser till dem. Vart har de tagit vägen, din Katja och Masja.
-- Galja har de drivit till Tyskland.
-- Aj-aj!
-- Maria har klarat sig särskilt bra. Nastja log vemodigt. -- Hon har nu gratis kost och logi av tyskarna.
-- I fängelset? undrade Taras. -- Varför har de satt den flickan i fängelse?
-- Jag vet inte … För flygblad, påstås det … svarade Nastja motvilligt och vände sig bort.
Taras försökte komma ihåg Maria. Han erinrade sig något uppnäst, muntert och odygdigt … Men han kanske misstog sig? Det hade sprungit omkring så många barbenta flickungar i huset. -- I fängelset! mumlade han för sig själv. -- Ser man på! För första gången tänkte han med respekt på den unga generationen, som han kände så föga. Men Nastja? Vilken väg skulle Nastja välja, vilken väg skulle hon gå? Galjas väg, eller Louises eller Marias?
Hon teg. Teg som förut -- med själen bakom sju lås. Men Taras såg, att hon redan hade valt sin väg. Fast han visste inte vilken.
Varenda människa i staden sökte en väg för sig och sitt samvete.
-- Hur ska man leva, hur ska vi leva, Taras? frågade grannen Nasar sorgset. -- Kan du tala om för mig, hur man ska leva och vad man ska ta sig till? Ska vi finna oss i det här?
-- De ska aldrig kuva oss! svarade Taras och tyckte sig skymta ett uppnäst, muntert och odygdigt ansikte. -- De ska aldrig kuva oss!
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)