Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
DROPPE EFTER DROPPE, droppe efter droppe …
Precis klockan sex på morgonen ringde väckarklockan gällt inne hos Taras och väckte honom. Gubben skyndade sig upp, men kom så ihåg, att han inte behövde ha bråttom längre. Han steg emellertid upp, kastade en blick på väggklockan och flyttade fram visarna, vilka som vanligt hade dragit sig en halv timme efter. Dagen började och med den alla omsorger. Och varje ny dag medförde nya bekymmer.
Tyskarna hade låtit kungöra, att alla som förut hade arbetat i stadens tjänst var skyldiga att utan dröjsmål inställa sig på sina vanliga arbetsplatser. Antonina, hustrun till den näst äldste sonen Andrej, talade om det för Taras. Men gubben slog ifrån sig med händerna:
-- Det här angår inte oss!
-- Men mig angår det … svarade hon blygt. Innan tyskarna kom hade hon arbetat som bokhållare vid stadens hyresnämnd.
-- Nej, det gör det inte, det angår ingen av oss! skrek Taras ursinnigt åt henne och vägrade att höra på hennes fortsatta utläggningar.
Några dagar senare fick Antonina en kallelse från de nya myndigheterna. Hon uppmanades att ofördröjligen inställa sig på sin arbetsplats. Nu börjar det! tänkte Taras med klappande hjärta. De är helt enkelt på jakt efter arbetskraft! Han tog kallelsen ifrån Antonina, skrynklade ihop den och kastade bort den.
-- Min familj ska inte arbeta för tysken! Aldrig i livet! skrek han åt Antonina, som om hon bar skulden för allt. -- Jag kommer aldrig att tillåta det. Varken vad dig eller mig själv anbelangar. Så nu vet du det!
Efter ytterligare några dagar hördes tunga slag mot dörren till det lilla huset i Kamennyj Brod. Det var polisen. Taras' alla lås och reglar hjälpte föga -- han måste öppna.
De klev in helt ogenerat och utan att ta av sig uniformsmössorna och de svarta kapporna. Utan att ens bevärdiga Taras med en blick satte de sig. De frågade naturligtvis inte om lov.
-- Vem av er är Antonina Jatsenko?
-- Det är jag, svarade Antonina, som darrade i hela kroppen.
-- Får vi se passet!
Hon lämnade fram passet. En rödbrusig polis, som var blind på ena ögat, tog det och stoppade det i fickan. Därefter reste han sig utan att säga ett ord och gick mot dörren.
-- Men passet? frågade Antonina ängsligt och rusade efter honom.
-- Det får du på arbetsbyrån.
Taras, som knappt förmådde tygla sitt raseri, försökte ingripa till hennes försvar:
-- Jag vet inte hur jag skall titulera er, herr …
Men polisen mönstrade honom föraktfullt med sitt enda öga:
-- Du ska inte lägga dig i det här, gubbe. Det blir nog din tur. Jag har dig antecknad här! Därefter ryckte han upp dörren så att låsen och kedjorna skramlade, muttrade något om odågor, som låste sina dörrar för myndigheterna, och gick ut.
I fem minuter hade denna scen varat, men Taras tyckte att det var tjugofem år. Det var som om han plötsligt hade flyttats tjugofem år tillbaka i tiden, då det kunde bulta på arbetarhemmens dörrar i Kamennyj Brod mitt i natten och man kunde höra hesa röster ropa »telegram« genom dörren, samtidigt som polissablarna slog emot stövlarna.
-- Och jag som trodde, att jag skulle få dö utan att någonsin mera ha behövt höra ordet polis … sade han, krökte läpparna och skakade på huvudet.
Nästa morgon gick Antonina till arbetsbyrån för att hämta passet. Hon kom inte tillbaka förrän sent på kvällen. Taras kastade en granskande blick på henne men frågade inget. Han hade inget att fråga.
Antonina satte sig på bänken utan att säga ett ord. Så satt hon en lång stund i det halvmörka köket med händerna vanmäktigt korslagda i knät. Mor Eufrosyne kom och slog sig ned bredvid henne.
-- Har de slagit dig? frågade hon i viskande ton.
-- Nej, de slog mig inte! Men annars gjorde de allt med mig. Jag har aldrig fått krypa så mycket i hela mitt liv … svarade Antonina.
-- Hur gick det?
-- Jag slapp komma till Tyskland, men till arbetet måste jag.
-- Till arbetet? Gumman slog ihop händerna. -- Vad skall gubben säga? Du skulle ha spottat svinen i trynet …
-- Spotta! Folk spottar blod på den där arbetsbyrån. Det såg jag själv. Nej, mamma, någon hjältinna blir jag aldrig. Jag kröp på alla fyra.
På natten sov hon illa. Hon tyckte sig hela tiden höra Taras' tunga steg på andra sidan väggen. Han bara går och går. Nu förbannar han mig säkert, tänkte hon dystert. Sedan tyckte hon sig se Andrej. Han var alldeles nersölad av blod och tittade på henne och rakt igenom henne som om hon hade varit tom och genomskinlig. Hon föll på knä framför honom. Aldrig har jag svikit dig, Andrej, varken i sinnelag eller gärning. Men han bara tittade rakt igenom henne utan att säga ett ord. Det var som om hon inte alls existerade. Bakom dörren hördes fortfarande Taras' steg och en hånfull, retsam röst, som yttrade: -- Det är förräderi i din garnison, Taras! Förräderi!
Då hon på morgonen begav sig till arbetet, försökte hon undvika att möta Taras med blicken, men i hela sin kropp kände hon, hur han följde henne. Hans tysta, tunga blick följde henne ständigt -- det gick inte att undkomma den.
Då hon just skulle gå och redan fattade i dörrhandtaget, bönföll hon gubben:
-- Döm mig inte så hårt Taras! … Jag … jag kan inte, då slår de mig …
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)