Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
ALLA VANDRADE öSTERUT, allt gick mot öster … Om bara en enda vagn hade kört mot väster!
Det var trossforor, kärror med hö och tomma ammunitionslådor, vagnar med sjukvårdsattiraljer och radioanläggningar; de utmattade, svultna hästarna släpade benen tungt efter sig; gråsvarta av damm och sorg vandrade människor bakom kanonernas lavetter. De var alla på väg mot öster, förbi Ostraja Mogila mot Krasnodon och Kamensk, över Donets … De passerade och försvann utan spår, som uppslukade av det gröna och onda dammet. Överallt härskade oro. Luften var fylld av skrik och stönanden. Man hörde ljudet från knarrande hjul och klirrande järn, hesa svordomar, de sårades klagorop och barnens gråt. Själva vägen tycktes knarra och stöna under vagnshjulen och vrida sig i fasa mellan bergsluttningarna …
Endast en människa vid Ostraja Mogila var till synes lugn denna julidag 1942. Det var den gamle Taras Jatsenko. Han stod tungt lutad mot sin käpp och lät sin svårmodiga, orörliga blick vila på allt, som försiggick runt omkring. Inte ett ord hade han yttrat på hela dagen. Med sina slocknade ögon under de grå, rynkade ögonbrynen såg han, hur vägen kröp ihop och vred sig i ångest. Till det yttre föreföll denne stenhårde man likgiltig och främmande för allt, som försiggick.
Men bland alla flyktingarna på vägen fanns det nog ingen, som var så orolig som Taras. Det värkte och grät ända in i själen på honom. Vad står på? Vad vill det här säga, kamrater? tänkte han. Och hur ska det gå med mig? Vart ska jag ta vägen med kvinnfolken och barnen?
Bilarna susade förbi honom i moln av damm. Alla var de på väg österut, allt gick mot öster. Dammet lade sig över de förtvinade popplarna, som blev tunga och grå.
Vad ska jag ta mig till? Ställa mig här på vägen och skrika och vifta med armarna: -- Stanna, vart ska ni ta vägen? Vart tänker ni ge er av? -- Eller falla på knä i dammet mitt på vägen, kyssa soldaternas stövlar och bönfalla: -- Gå inte er väg! Våga inte ge er iväg, då vi gamlingar och småttingar stannar här …
Men trossfororna bara fortsatte -- alla på väg österut -- utefter den dammiga puckelvägen mot Krasnodon och Kamensk, över Donets, över Don och Volga.
Medan trossvagnarnas långa rader syntes på puckelvägen, hyste den gamle Taras alltjämt ett svagt hopp. Rätt som det var skulle denna människoström mötas av nya kolonner i moln av damm någonstans österifrån, och tappra krigare i mäktiga stridsvagnar skulle köra mot väster, nedkämpande allt motstånd på sin väg. Bara dessa långa rader av vagnar ville fortsätta, bara de inte tog slut … Men tråden blev allt tunnare och tunnare. Tänk om den slets av, då … Vad som skulle ske då, vågade Taras inte ens tänka på. På ena stranden skulle Taras bli kvar med orkeslösa kvinnor och barn, och någonstans på den andra stranden -- Ryssland, sönerna i armén och allt det, som hade fyllt hans liv i sextio långa år. Men det var bäst att inte tänka därpå. Inte tänka, inte höra och inte tala.
Redan i skymningen återvände Taras till sitt hem i Kamennyj Brod. Hans väg gick genom hela staden, men han kände inte igen sig. Staden hade blivit öde och tyst. Den liknade nu en våning, som plötsligt hade övergivits av sin invånare. Avklippta ledningar dinglade i telegrafstolparna. Gatorna var täckta av krossat glas. Det osade fränt. Askan från brända papper steg upp i luften som ett moln och lade sig över hustaken.
Men i Kamennyj Brod var allt lika lugnt som vanligt. Endast de halmtäckta stugtaken tycktes betänksamt ruska på sig. Ute på gårdarna hängde tvättkläder i långa rader. Solnedgången färgade de vita skjortorna blodröda. I grannens förstuga hade man satt på samovaren, och den karakteristiska rökslingan steg snart upp i luften, som luktade brandrök och krut. Det var som om den gamle Taras inte hade kommit från Ostraja Mogila utan från sitt arbete på fabriken en helt vanlig dag. I trädgårdstäpporna hade mathiolerna öppnat sig i skymningen. De doftar endast på kvällen; de är arbetarfolkets blommor.
Taras andades djupt in dessa från barndomen bekanta dofter, då han plötsligt greps av en stark och överväldigande tanke: Leva måste man i alla fall! … Man måste leva! Han öppnade dörren och gick in i sitt hem.
Hela familjen rusade emot honom utan att säga något. Han lät blicken glida över dem alla, från hans gamla hustru Eufrosyne Karpovna till lilla Maria, sondottern. I denna stund förstod han, att de nu inte hade någon annan att ty sig till än honom, den gamle farfadern; han ensam hade att svara inför världen och människorna för hela sin familj, för var och en av dem, för deras liv och deras själar.
Han ställde ifrån sig käppen på den vanliga platsen i hörnet och sade så muntert han kunde:
-- Var inte ledsna! Det är inte så farligt! Vi ska nog klara oss … Därefter såg han till att det fanns vatten i reserv och att fönsterluckor och dörrar var stängda.
Sedan kastade han en sträng blick på den trettonårige sonsonen Lonka och tillade:
-- Ingen, ingen får gå ut utan att fråga!
På natten började kanonaden. Den pågick utan avbrott i flera timmar, och hela tiden darrade det skrangliga lilla huset i Kamennyj Brod som i frossa. Plåttaket skakade sakta och fönsterglasen stönade melankoliskt. Till sist upphörde kanonaden och en tystnad, som kändes ännu mera tryckande, följde.
Någonstans utifrån kom Lonka rusande barhuvad och skrek vettskrämd:
-- O, farfar! Tyskarna är i staden!
Men Taras, som hade varnat kvinnorna för att skrika och gråta, ropade strängt till honom:
-- Sch! Han hötte med fingret och tillade:
-- Det här angår inte oss!
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)