Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
DöDA STENAR, gravhällar …
Gamle Artamonov dog. Han släpade sten, föll omkull och reste sig inte mer. Han låg kvar, omfamnande stenen med sina gubbarmar. Han begravdes i tysthet och största brådska; inte så som arbetarna på fabriken begravdes förr om åren. Tyskarna berövade den gamle verkmästaren inte bara ett hedersamt liv utan också en hedersam död.
Endast nio gubbar följde honom till graven. Den orolige Nasar berättade hemska saker på vägen till kyrkogården. I Sverdlovschaktet hade tyskarna arkebuserat sjuhundra gruvarbetare, kvinnor, gamlingar och barn.
-- Alla gångar är fullproppade med lik. Det är en fruktansvärd stank, som stiger upp från schaktet, sägs det … Han skakade på huvudet och tillade profetiskt: -- Tyskarna gör slut på oss alla, sanna mina ord, de tar livet av var enda människa. Snart är det vår tur! Först gör de slut på varenda jude, sedan tar de livet av oss.
Det såg ut som om hans profetia skulle gå i fullbordan. En morgon fick Taras se en väldig skara judar fösas fram genom gatorna.
De gick omgivna av en mur av bajonetter, dessa dödsskrämda förtryckta människor. De visste inte, vart och varför de fördes bort -- till döden, tortyrbänken eller straffarbetet? Men de förstod, att allt hopp var ute för dem, och vandrade undergivet i den riktning de beväpnade vakterna drev dem. Det hördes varken skrik eller gråt. En fuktig, kall blåst piskade människorna i ansiktet. Regnet föll som piskslag över ryggar och skuldror.
Kvinnor, som snavade på de blöta stenarna, hade sina sjuka barn i armarna. Gubbar och krymplingar stapplade fram sist i kolonnen i ständig fruktan att bli efter och få känna på vakternas bajonetter. En gumma ramlade omkull och slog sig i fallet mot stenläggningen, men vågade inte skrika eller ropa på hjälp. Hon slog ansiktet mot den våta kullerstenen och kippade krampaktigt efter luft. Förlorade människor vandrade långsamt förbi henne. Ryggarna böjdes under fuktiga byltens tyngd. De släpade med sig sina sista ägodelar. Allt annat hade de måst lämna -- det egna hemmets härd, livets alla glädjeämnen. Av allt, som de hade arbetat ihop under många års liv, återstod blott ett ynkligt litet knyte. Men de hade anmodats att medföra sina personliga tillhörigheter, och de hade glatt sig däråt. Det var alltså inte döden. Det var alltså ännu inte döden. De hakade sig fast vid sina bylten som vid själva livet, symbolen för det flämtande, varma livet.
Endast en av dem vandrade utan ägodelar och tillhörigheter, liksom avskild från all jordisk flärd. Det var den gamle doktor Fischmann. Han hade ingenting med sig utom sin gamla läkarväska. Det var som om han inte gick mot döden utan endast på den vanliga morgonronden till sina patienter.
Runt omkring honom vandrade hans stamfränder, flämtande under sina bördors tyngd. De visste inte och trodde inte, att detta var deras sista dag, deras sista timme i livet, den sista dimman över staden, det sista regnet på hustaken. De bekymrade sig över sina knyten, täcken och yllehalsduken åt den förkylda dottern.
Men han visste. Han visste, att detta var hans sista väg. För sista gången i livet gick han genom staden, där han hade fötts till världen och vuxit upp. Han höll så oändligt mycket av den fuktiga ryska blåsten i de svarta popplarna, doften av den ryska jorden, som var täckt av gula vissnade löv, de gråtande, ryska hustaken och det ryska höstregnet, som föll över staden.
Taras stod länge och följde honom med blicken. Människoskaran vandrade fram under tystnad, till och med barnen teg. Likgiltigt tysta marscherade tyska poliser och vakter med automatvapen vid deras sida. Dimman föll allt tätare och regnet piskade mot gatan …
-- Farväl doktor Aron Davidovitj! viskade Taras. -- Döm mig inte för hårt -- jag kan inte hjälpa dig på något sätt. Vi väntar själva på döden.
Judarna arkebuserades någonstans utanför staden. De som genom ett under överlevande gömdes hos ryska familjer. Ryssarna hjälpte gärna och utan fruktan dessa martyrer -- det var en samvetsplikt.
Gatan, där Taras bodde, gömde en sexårig flicka. Polisen fick reda på hennes existens och sökte förtvivlat efter henne. Detta kunde inte ens Taras förstå sig på. -- Skulle det tyska riket verkligen bryta samman, om en liten sexårig flicka får leva i fred på jorden? frågade han sig. Men polisen fortsatte att snoka igenom vartenda hus. Den var gripen av jaktens upphetsning. Den nosade som hundar efter spår. Men gatan gav sig inte.
Varje kväll fördes den lilla flickan, insvept i en mörk schal, till en ny plats, från granne till granne. I varje hus gjorde man i ordning en klädkista åt henne och bäddade ner henne där. Den lilla flickan bodde, åt och sov i kistan; då det hördes någon misstänkt lade man på kistlocket. Barnet vande sig vid sitt lilla skyddsrum. Den var inte längre en kista för henne. Det lilla flickan luktade nu naftalin och mögel som en gammal gumma.
Lilla Maria fick höra talas om flickan av sina lekkamrater -- barnen talade om det i viskande ton. Då flickan fördes hem till Taras, frågade Maria ängsligt sin farfar: -- Är det flickan från kistan? Taras visste inte vad han skulle svara henne.
Flickan från kistan var blek och sjuklig. I hennes stora svarta ögon bodde förskräckelse. Det skulle ha tagit år att göra dessa ögon lugna och glada igen! Maria gick plötsligt fram till flickan omfamnade henne och tryckte henne intill sig. Svarta och lingula små huvuden …
-- Ska vi leka med dockorna? frågade Maria och sneglade på Taras. -- Får vi göra det? Vi kan leka i kistan! skyndade hon sig att tillägga, och Taras vände sig bort för att torka en tår ur ögonvrån.
På natten trängde poliserna in i Taras' hem. De vände upp och ner på alla rum och garderober, hittade kistan och öppnade den. Flickan sov. Hon fortsatte att sova till och med i polisens armar, fridfullt småleende i sömnen och stilla smackande med de fina läpparna. En hård knuff väckte henne. Hon såg främmande fruktansvärda ansikten och svarta kappor. Hon skrek så hemskt, att Taras inte kunde behärska sig utan kastade sig över polisen.
Då Taras ymnigt blödande till sist reste sig från golvet, gick hans första tanke till den lilla ljushårig Maria, hans sondotter. Han tittade efter henne och fick se hennes ögon. Väldiga, blå ögon med pupillerna vidgade av fasa. -- Vad har de gjort? Vad har de gjort, farfar? Varför har de gjort så här? frågade hennes ögon.
Men det fanns inga tårar i dem.
Det fanns inga tårar. Barnen hade lärt sig att inte gråta. De hade vant sig av med att skratta och lärt sig att inte gråta.
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)