Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Det fanns emellertid också andra nyheter, som nådde folket i Mången 1789, och det var underrättelser från riksdagen i Stockholm. Författningar och förordningar upplästes i kyrkorna. Förenings- och Säkerhetsakten upplästes i Stockholms kyrkor den 17 maj och bör därför ha hunnit fram till Hällefors åtminstone till pingsthelgen. När Hällefors donerade torpare från predikstolen fick höra om ny skatteköpsförordning, om allmogens rättigheter, ja t.o.m. om allas likhet inför lagen, måste de av detta ha förstått, att en ny tid randades. Redan efter statsvälvningen 1772 finns det exempel på att allmogen i olika delar av riket alltifrån Finland till Skåneland hade reagerat på kungens ord om »aristokratins faror« och uppfattat detta till egen favör. Men när det då ledde till dagsverksstrejker på sina håll, fick bönderna erfara, att de misstagit sig.
För Pål Hindersson och hans likar, den stora massan av invånare i Grythytte och Hällefors bergslager, existerade bara en litterär värld, och den dominerades av två böcker, Bibeln och 1734 års lag. De enda böcker, som finns upptagna i bouppteckningen efter Pål Hinderssons svärfar, är just Bibeln och lagboken. Men Bibeln vet inte av någon privat äganderätt till jorden. Israels land fördelades mellan stammar och släkter men inte på privatpersoner, och det förblev Herrens.
»Jorden är Herrens och allt vad därpå är.«
I 1734 års lag var ännu gränsen mellan »äganderätt« och »nyttjanderätt« oklar.
Om Pål Hindersson inte fått höra något om händelserna i Frankrike, så har han desto mer nåtts av bulletinerna från kriget i Finland[Not]. Det är möjligt, att det också var nyheter, som kan ha lämnat honom jämförelsevis oberörd. Bergslagens folk berördes i allmänhet inte direkt av krigen. De var befriade från roteringen och drabbades endast sällan av utskrivningar. I Mångens närhet fanns inga krigsänkor, dit återvände inga krigsinvalider. Pål Hindersson behövde inte skicka iväg sina pojkar, för att de skulle dö i fältsjukan. Det är överhuvud svårt att i det lokala källmaterialet finna något, som tyder på, att ett krig pågår. En tunna råg kostade på bruksmagasinet år 1788 3 riksdaler specie. Det var t.o.m. billigare än 1784, då den kostade 4 riksdaler. Samma pris hade den fortfarande i maj 1793[Not]. Ett års missväxt, däremot, kunde bli katastrofalt med stigande spannmålspriser och därpå följande skuldsättning. Det hade Pål Hindersson fått erfara t.ex. året 1770[Not].
Det fanns emellertid också andra nyheter, som nådde folket i Mången 1789, och det var underrättelser från riksdagen i Stockholm. Författningar och förordningar upplästes i kyrkorna. Förenings- och Säkerhetsakten upplästes i Stockholms kyrkor den 17 maj och bör därför ha hunnit fram till Hällefors åtminstone till pingsthelgen. När Hällefors donerade torpare från predikstolen fick höra om ny skatteköpsförordning, om allmogens rättigheter, ja t.o.m. om allas likhet inför lagen, måste de av detta ha förstått, att en ny tid randades. Redan efter statsvälvningen 1772 finns det exempel på att allmogen i olika delar av riket alltifrån Finland till Skåneland hade reagerat på kungens ord om »aristokratins faror« och uppfattat detta till egen favör. Men när det då ledde till dagsverksstrejker på sina håll, fick bönderna erfara, att de misstagit sig.
Det finns åtminstone ett belägg för, att Pål Hindersson och Hällefors övriga donerade torpare också reagerat på 1789 års revolution. I början av 1790 eller möjligen i slutet av 1789 ingick nämligen Pål Hindersson och 21 andra av Hällefors torpare med en skrivelse till Konungens befallningshavande i Örebro med anhållan att få skattköpa sina åboende hemman[Not]. De kan inte ha varit okunniga om att deras hemman skattköpts av Hällefors intressenter redan 1771, men skatteköp kunde gå tillbaka, och en ny skatteköpsförordning och försäkran om allmogens rättigheter kan ha uppmuntrat dem till aktion.
Deras ansökan lämnadesutan avseende. Länsstyrelsen konstaterade, att hemmanen enligt 1686 års donationsbrev inte fick skiljas från silververket, så länge detta ägde bestånd. Nu hör det till historien, att silverproduktionen vid denna tid hade i det närmaste upphört. Av silververket hade blivit ett järnverk, och 1686 års donationsbrev borde därför inte längre vara tillämpligt. Likafullt var det Hälleforsverket -- som nu var i det närmaste identiskt med assessor Detlof Heijkenskjöld -- som fick rätt inför länsstyrelsen, inte Pål Hindersson och de andra finntorparna. Den år 1789 proklamerade jämlikheten inför lagen gällde tydligen inte dem.
Den kategori bönder, till vilken Pål Hindersson hörde, fick faktiskt efter 1789 mindre rättigheter än de haft förut. I de landbondekontrakt, som de senare kom att tvingas underteckna, för att få bo kvar på sina torp, måste de avsäga sig rösträtt vid präst- och kommunalval till förmån för Hälleforsverket.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson och 1789«., vilken tidigare offentliggjorts i tidskriften »Folkets historia«. nr. 1/1990.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
