kryddnejlika

Kryddnejlika, Syzygium aromaticum, en krydda som har en lång och blodig historia med stora politiska intriger - allt för att bevara hemligheten om dess växtplats.

Namnet nejlika har inget med blomman nejlika att göra. Det är tvärt om så att blomman nejlika har namnats efter kryddan. I Skandinavien har vi fått det kryddiga namnet via lågtyskans negelken (nutida tyska Nelke) som betydde något som liknade eller var en nagel eller spik. Bägge dessa ord har samma betydelse på svenska - vi använder än idag nagel som synonym till spik.
Dessutom ser nejlikan ut som en liten handsmidd spik.
Dess ”hullingar” ser lite skarpa ut och begreppet varnagel, som kan spåras till uttrycket nagel i ögat i 4 Mos. 33:55 får då en förståelig betydelse - något mer obehagligt än att få något med samma form som en handsmidd spik under ögonlocket är svårt att hitta. I 1917 års bibelöversättning är nagel märkligt nog utbytt mot törnen.

Men om i icke fördriven,
landets inbyggare för eder, så
skola i låten vara kvar.
Av dem bliva törnen i edra ögon
och taggar i edra sidor, och
skola tränga eder i landet där
I bon.

    Kryddan, som vi idag sällan använder i matlagning, är torkade blomknoppar från ett blomrikt träd av släktet myrtenväxterna. I Kina har kryddan varit känd i mer än tvåtusen år. Det berättas att vid Han - hovet i Kina skulle alla som fick audiens hos kejsaren ha en väl tuggad nejlika i munnen innan de fick komma i närheten av den höge härskaren. I Kina kallades nejlikan för hi she kiang, som betyder fågeltungkrydda.
    Nejlikan innehåller en eterisk olja och den som någon gång av misstag tuggat på en nejlika vet att den fyller mer än en mun.
    Nejlikans förbättrande av munhygienen har alltså en lång historia och dess medicinska användning går att spåra till förkristen tid – det anses idag fastslaget att kryddnejlikeoljan har en viss bakteriedödande effekt. Ända långt in på 1960-talet använde tandläkarna nejlikeolja för att desinficera rotkanalerna vid en rotfyllning - om det var smärtan eller nejlikeoljan som botade patienten vet vi dock inte. Det var också vanligt att man använde den eteriska oljan i nejlikan blandad med alkohol på en tygbit för att kupera smärtan i en värkande kindtand. Nejlikeolja var officinell, det vill säga att den såldes över apotekarens brunmurriga affärsdisk.
    Kineserna var noga med att inte berätta var den uppskattade kryddan kom ifrån. Det eventuella överskottet exporterade man till Indien, där kryddan blev mycket uppskattad och fortfarande ingår som ingrediens i många blandkryddor.
    Den kinesiska handeln med kryddnejlika blev med tiden alltmer viktig då den genererade ofattbara rikedomar i silver till det kinesiska samhället.
Via Indien fördes den sedan av arabiska köpmän till det Östromerska riket och kejsar Konstantin, som hade sitt residens i Konstantinopel, fick smak på den år 335 e.Kr. De arabiska köpmännen köpte nejlikan dyrt i Indien, la på ett par tusen procent och sålde den därmed mycket dyrt i Konstantinopel.

Syzygium aromaticum, plansch ur Köhlers Medizinal Pflanschen (1885)

    De hade ingen aning om var kryddan växte - å andra sidan spelade det ingen roll så länge det fanns ett ”surplus” i Indien som kunde generera silver vid försäljning till rika och kryddhungrande romare. När det romerska riket föll försvann också importen av nejlika.
    Det blev till en mörk och barbarisk tid i Västeuropa.
    Det var först när saracenerna började ockupera delar av ”Västriket” som nejlikan åter blev en handelskrydda.
    Men det finns förstås alltid undantag. På något sätt fortsatte importen av nejlika även under den germanska storhetstiden. Fast säkert i mycket mindre omfattning än under romarrikets kapitalstarka tid. Någon gång under 600-talet e.Kr. bearbetade goten eller möjligen germanen Vinidarius den antika Apicius kokbok. Precis som moderna kokboksförfattare startar han med att beskriva vad ett gott kök behöver i utrustning och kryddor.

    Kryddor: saffran, peppar, ingefära, dyvelsträck, nardusblad, myrtelbär, costus (en indisk krydda som idag benämns putchuk), nejlika, spica indica, addena, kardemumma og nardus.

    En krydda som vi sällan använder idag är dyvelsträck. Vän av ordning undrar förstås om det är skalbaggsexkrementer? Sanningen är att det är en gummiharts som kommer från en skärmplanta som växer i området kring Afghanistan. Den innehåller en eterisk olja men i motsats till de flesta andra kryddor med eteriska egenskaper, som vi använder, luktar den förfärligt illa. Därav namnet, som kommer från lågtyskans düvels-dreck, som betyder djävulsavföring.
    Man använde kraftiga kryddor på den tiden!
    I samband med korsriddarnas meningslösa krig gjorde man en hel del affärer - att bara kriga var både ansträngande och dyrt – kryddhandel kunde dock generera kapital till att renovera gamla riddarborgar i hemlandet och då började nejlika bli en allmänt känd krydda i Europa igen. Kryddan blev så populär att man snabbt satte kraftiga införselavgifter på den.
    Återigen blev den mycket dyr och inte ens den tempelriddare som gjort god profit genom affärer med ”den lede Fi” fick veta varifrån kryddan egentligen kom.
    Marco Polo skriver förstås om nejlikan och han påstår 1299 med bestämdhet att den växer i mitten av Kina. Han beskriver den mycket bra men det är en fysisk omöjlighet att nejliketrädet kunnat växa i Kina. Möjligen var det en led i den desinformation som en Venetiansk köpman gjorde för att skydda framtida stora inkomster till sin släkt.

Marco Polo hos Djingis Khan

    Kryddnejlikan blir allt viktigare i det europeiska köket och vi kan än idag spåra reminiscenser från det flitiga bruket av kryddan. Det är fortfarande vanligt att sticka in nejlikor i helstekt lök och glaserad skinkstek i det danska köket. I Sverige använder vi den bland annat till kryddiga sillinläggningar. Vi har ju också seden med att till jul sticka nejlikor i en apelsin och hänga upp dessa ”spikade” apelsiner i rummet. Seden är gammal och var från början en kombination av pomeranser och nejlika som sedan hängdes upp i linneskåpen för att både ge väldoft och på något magiskt sätt hålla den fruktade malen borta.
    Den vittre professor emeritus Jan-Öjvind Swahn skriver i sitt mathistoriska uppslagsverk att drottning Blanche av Sverige-Norge efterlämnade vid sin död 1363 ett trekvarts kilo kryddnejlikor - vilket sannolikt var en enorm förmögenhet på den tiden.
    Det stora genombrottet för kryddnejlikan sker när, Ferdinand Magelleans navigatör, återvänder som en av de få överlevande av denna spanskt sponsrade äventyrsseglats - där kryddöarna blev till ett begrepp.
    Det var bara på ön Ternate som kryddnejlikan växte. Makten över kryddöarna växlade och mängder med förfalskade sjökort, som skulle få konkurrenter att segla upp på rev, spreds bland sjöfartsnationerna i Europa. En desinformationskampanj, som får de allierades dito under andra världskriget att verka som bleka kopior.
    Den som bröt monopolet av kryddnejlikehandeln var en fransman. Han hette förpliktande nog Pierre Poivre - vilket på rikssvenska blir Petterr Peppar! Han lade tretton år av sitt liv på att försöka överlista Holländarna, som då hade makten över kryddöarna och lyckades till slut att smuggla ut sticklingar av både kryddnejlika och muskotnöt.
    Petter Peppar planterade dem bland annat på Mauritius i Indiska oceanen, där de trivdes gott. Genom diverse intrigspel i Ludvig XV:s hov blev han aldrig belönad för sin enastående insats, som gav Frankrike makten över två viktiga och dyrbara kryddor. Det var många som jagade honom och faktum är att alla hans nejliketräd utom ett blev nedhuggna av upprörda konkurrenter och bittra fiender. Detta träd är idag praktiskt taget stamfader till alla nejliketräd som växer i världen idag.
    Idag odlas nästan all kryddnejlika på Madagaskar och det gamla piratfästet Zanzibar. Historien upprepar sig på ett fascinerande sätt. I Kina för tvåtusen år sedan var det belagt med dödstraff att yppa växtplatsen av kryddnejlika. När holländarna drev portugiserna ut i havet på de viktiga kryddöarna införde man dödsstraff för den som smugglade ut sticklingar av muskot och nejlika. Så sent som 1972 införde Zanzibars regering en lag där den som smugglade ut kryddnejlikesticklingar kunde bestraffas med öns strängaste straff - döden!
    Vår svenske store kokboksförfattare Charles Emil Hagdahl skriver i kapitlet kryddor förstås om kryddnejlika. Dock har han en tidstypisk medicinsk infallsvinkel:

    Kryddnejlikor, om icke så lokalt retande, äro dock till sina verkningar de hetsigaste bland de starka kryddorna, hvilkas medicinska egenskaper de i hög grad besitta; passa bäst för flegmatiska eller så att säga kalla individer.

    En burk med 15 gram nejlika slår inte ett lika stort hål i hushållskassan idag som den gjorde tidigare. Dock kommer den sannolikt alltid att vara dyr då den måste skördas för hand och skall plockas i precis rätt ”ögonblick”. Under torkningsfasen hanteras den också för hand i flera moment.
Precis som hos alla andra kryddor finns det en mängd fusk i branschen och den som vill ha störst och ”äkta” smak skall köpa dem hela och själv mala dem om de skall användas pulveriserade. Det som säljs burkat i handeln, som färdigmald nejlika, är oftast utspädd med malda stjälkar och täckblad.
    Den kvinna som tycker att hennes man blivit alltför inaktiv i den äktenskapliga sängen kan prova ett tips som professor Jan-Öjvind Swahn i sin oändliga visdom har meddelat oss i sin Mathistorisk uppslagsbok (1999):

Blanda tre gram stött kryddnejlika i ett glas mjölk så blir mannen som nygift igen!

Fast man skall också tänka på att friska nejlikor kan ha samma effekt! Åtminstone brukas de som smokingprydnad vid brittiska bröllop och dess jubileum - silver och dito guld! Fast där finns en annan förklarande historia som nog skall hållas inom skål och vägg.

tilllbaka till indexsida tillbaka till kryddade historier

Hosted by www.Geocities.ws