Ginsbergs Howl – hur man lever i ruinen Babel 

de byggde ett hus 
de höll ett tal 
de byggde en mur som dom sa 
att ingen kunde välta 
men i detta hus 
där är grunden bottenlös – 
kom vi går och välter dom 
dom som dyrkar Babylon 
ja kom vi går och välter deras murar nu 
nu är tiden här 
   Kalle Bah, Blacka Rasta, illustration och exempel  från reaggen där Babylon är samtidskritik 
 
Löftet var att staden skulle ge oss den maximala lyckan. Löftet var att staden skulle ordna våra liv bekvämt men vi tog oss vatten över huvudet och önskade för mycket, vi straffades för högmodet som Babels invånare. 
 
Inledning 

Våra föreställningar om staden bygger staden. Stad är inte bara byggnader, då vore staden meningslös. Stad är ett tankeslott, tristare kallat diskurs. Det är tankeslottet som lovar att staden ska tillfredställa oss – inte byggnaderna av död sten. Tankeslottet är direkt förknippat med stenen, varför den byggs, av vem och hur den ser ut. 
Det går att analysera tankeslottet på olika sätt. Psykoanalytiskt eller typiskt akademiskt, med feministiskt perspektiv eller med utgångspunkt från exempelvis stadsplanering/arkitektur. Det går också att analysera slottet genom att gestalta det – bemöta tankeslott med andra tankeslott, dramatisera och symbolisera, genom detta konkretisera, tillverka konstverk och film, gestalta i text – genom att på det sättet uttrycka tankeslottets källare, kamrar och salar. 
Så kan vi förstå det. 
Därför är texter som Ginsbergs Howl oerhört viktiga, precis som Bibelns texter är. Det är de texter jag ska ta upp. 

Ginsbergs Howl – hur man lever i ruinen Babel 
 
Texten Howl beskriver människor i en stad som övergivits av de goda drömmarna, som övergivits av de goda idealen. Människorna som beskrivs är unga och lever ett liv i en djungel, ett myller av krafter och intryck. De lever i den onda staden, i Babel som Gud skulle förstöra och också eventuellt förstörde.(Förstörelsen sågs i profetior som vi ”kristna” lever i ovisshet huruvida de slagit in eller ej, därför används bilden av det slagna Babylon lite ojämnt). Det vill säga, de lever i tankekonstruktionen Babel. 
Texten är full av starka emotioner, krafter som drar från alla håll så som det alltid är i en stad. 
Jämför med Simmels ”Storstäderna och det andliga livet” som beskriver hur människor anpassar sig till denna ström av intryck. 
Den är både en hyllning till staden och en förbannelse, ett ångestvrål över vad staden gör med människan. Ginsberg älskar människan som lever i denna djungel eller denna öken av stad, denna natur av stad, trots att människan blivit maktgalen gud och begärslitet djur på samma gång. I Fotnoten till Howl; ”Tungan och kuken och handen och hålet i arslet heliga!” och vidare ”Allting är heligt! alla är heliga!”. 
Ett (uppgivet?) rus av Babels torns stora synd – människan sätter sig själv i Guds plats (Jes.14:12-13). Medan gestalterna i dikten går på droger, tillfredställer sina sexuella lustar (staden som moraliskt förfall likt Sodom och Gomorra), och styrs av en stark, kraftfull och vacker destruktivitet till synes själva stadens gåva – där staden ses som monster och ond Gud, en Molok eller en dyrkad Baal. Babels torn var åt guden Marduk, en avgud. 

Babels historia i Bibeln är lång och fylld av symboler. Landet Babylonien, staden Babylon eller Babel, som är det hebreiska namnet, och Babels torn som stod mitt i staden. Babels torn är en av de mest kända berättelserna i Bibeln och jorden var inte gammal när det byggdes. Berättelsen återfinns i Första Moseboken Kap 11 Vers 1-9. ”Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himlen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.” (1 Mos 11:4) 
Gud var rädd att de skulle lyckas, så han såg till att de inte förstod varandra genom att ge dem olika språk. På det sättet kunde de inte stå enade och bli lika Gud. 

Hursomhelst levde de vidare i staden och byggde upp ett rike. Riket blev med tiden mäktigt och det var känt för sin makt och stridslystna blodtörstighet. Babylon var en rik stad där lyx var livsstil och omoral vardag. Andra gudar än Jahve dyrkades. 
Under en period var Guds folk slavar i Babylonien efter det att deras stad Jerusalem förstörs. Det var 600-500 fKr och går under benämningen Fångenskapen i Babylon. 
Gud lovade dock att förstöra Babylon, en hemsk och totalt utplånande förstörelse skulle äga rum. Utplåningen är beskriven med tyngd i bland annat Jesaja. Babel ska bli bestraffat med öken och bortglömdhet, ett hårt straff för en stad som byggdes med intentionen att göra sig ett namn. Å andra sidan lyckades de utmärkt med att göra sig kända. 

I Nya Testamentet används Babylon för att beskriva de kristnas samtida Rom, som en sköka och ett syndens näste, blodtörstigt och tolerant mot olika religioner. I Uppenbarelseboken beskrivs Roms/Babylons/skökans undergång. 

Jerusalem är den stad som det berättas mest om i Bibeln som judarnas hemvist. Det är en verklig stad och en stark symbol, för folket och för folkets hem. Bibeln beskriver tempelbygge och utsmyckningar, förstörelse och återuppbyggnad. 
Nya Jerusalem eller det heliga Jerusalem beskrivs i slutet av Uppenbarelseboken som den underbara stad som sänks ner från himlen efter Babylons utplåning. Där ska det utvalda folket leva och det ska aldrig mer vara natt, och Guds tron ska vara mitt ibland dem så att de inte behöver tempel, etc. Död och lidande finns inte mer i denna stad. Stadens utseende är noga beskrivet med portar, ädelstenar och en bred gata av guld, livets träd och tronen. 

Den västerländska civilisationen har en stark kristen tradition, vare sig individen räknar sig som troende kristen eller icke så är vi kristna, eftersom vår kultur bygger på kristendomen. Diskursen runt staden blir därför förståelig först i ljuset av bibliska berättelser och givetvis den traditionella tolkningen av dem. Det är oväsentligt i sammanhanget att dagens teologer ser på språkförbistringen vid Babels torn som osämja och inte språkproblem i sig (det hebreiska ordet kan översättas till både förbistring och förvirring), om vår kultur står fast vid att Babel orsakade språkförbistringen. 
I och med modernitetens intrång under 1700-talet fick mänskligheten ett ökat självförtroende  och tron på att vi själva skulle lyckas skapa en bra värld var stark. Det blev möjligt att vara ateist och istället tro på människan, samtidigt som de kristna lärdomarna inte alls försvinner. 
Staden växer som begrepp och på 1900talet har en stark diskurs byggts upp kring staden, ideer och föreställningar om vad en stad är och vad den skulle kunna vara. 
Den ultimata staden är Nya Jerusalem och därför blir det naturligt att jämföra och sträva mot detta glänsande mål. 
De trosartiklar som medföljer bibelns städer kan vi inte släppa. Vad Babels folk gjorde var att de försökte bli jämlika Gud. Detta dömde dem till utplåning. 
Så fort vi strävar mot Nya Jerusalem utan att vänta på att staden ska nedskänkas till oss från himlen, skapar vi ett nytt Babylon. Detta vet vi. Likväl omskapar vi Babylon, rädda för undergången och vissa om att den kommer. Nya Jerusalems centrum är Guds tron. Om vi bygger något som skall vara Nya Jerusalem så säger vi att det vi sätter i centrum är Gud. I centrum sätter vi vanligen en ståtlig byggnad tillägnad staten. Vi säger att vi är lika Gud. 

Moderniteten lovar oss ett paradis. Modernisterna säger ”Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker ändå upp till himlen, och så göra oss ett namn…” 
Modernisterna lovade oss att skänka ner Nya Jerusalem från himlen där de själva var ingengörer. Med förnuft och klarsyn skulle de ta bort natten och lidandet. 

Men ingen omvälvning skedde, Nya Jerusalem kom inte. Och förstördes motsatsen Babylon, som vi i vår diskurs tror kommer att ske? Eller väntar vi fortfarande? Bibeln säger inte när Babylons nederlag ska äga rum. Det finns getton och kloaker i modernistisk tid där öken och natur råder mitt i staden, Bronx är det bästa exemplet, så som Berman beskriver Bronx i Allt som är fast förflyktigas. 
Vi rör oss mellan att föreställa oss dessa ytterligheter, vänta oss himlens stad eller syndens näste som leder till död eller den redan döda staden. 
Ginsbergs generationsdikt visar på en väg där vi kan leva i staden, där det är alldeles möjligt, trots flygande emotioner och pulserande intrång. Där dessa ytterligheter inte får styra och skapa det vi är rädda för. 
Retoriken i Howl är full av statements, uppbyggd efter förkunnande modeller, och med det minnesstärkande upprepande som de första kapitlen i Första Mosebok är fylld av  ”Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skiljde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.” Ginsberg använder istället ordet Som. 
Språket är utbytt till hans generations dyrkade språk fyllt av liknelser med stora symboler som Himlen,  litterära storheter, sexuella utsvävningar och särskilda platser. 
”Fotnot till Howl” är direkt kopplad till kristen och biblisk retorik – ”Helig Herren Sebaot” upprepas i Bibeln och Ginsberg ropar ut alltings helighet – även det som enligt Bibeln hör till Babylons föraktade tillstånd (traditionellt otukt) 
Howl är ett nytt evangelium. Och i det postmodernistiska samhälle som vår tid utgör (jag är övertygad om att postmodernismen och moderniteten kan existera sida vid sida just nu) är inte Howl ensam, varje vecka kommer ett nytt. 

Moderna löften talade om ett nytt Jerusalem, en ny god plats skapad av oss, där vi kunde få leva i frid och samvaro. Storstaden blev icke sådan, utan mänskligheten bestod så som den alltid varit, lite lömsk, myket ond och mycket god, men inget fullt ut. Vad vi ser idag, i det verkliga Los Angeles och verkliga New York är oordning. Löftet framför alla är brutet, organiseringen avbruten. Ordning var ett honnörsord för modernisten. 
Vi har det inte värre eller bättre, även om det finns mycket att säga i den frågan, men vi är likadana. Det kom ingen stor förändring. Vid varje bred och ståtlig gata finns ett dike, finns en tiggare som sitter där det är tänkt att promeneras. 

Slutord 

Moderniteten lovade oss Nya Jerusalem. Det löftet infriades inte. Då väntar vi oss Babylon, dess motsats, eftersom vi är kristna och tror på de kristna myterna. 
I vissa fall skapar vi detta Babylon själva, i vissa fall skapar vi det förintade Babylon också, för att det är vad vi förväntar oss. 
För att komma ifrån detta behöver vi nya evangelium. Howl är ett sådant. Howl visar att det är möjligt att finnas till mitt i dessa myter utan att utplånas – Babel är inte slutgiltigt djungel, utan en möjlig plats för människan.
 

Litteraturlista:
Bibeln, Efs förlaget, 1917 års översättning av GT och 1981 års översättning av NT med noter och uppslagsdel.
Georg Simmel, Storstäderna och det andliga livet (utdrag).
Fjodor Dostojevskij, Baal (utdrag).
Allen Ginsberg, Howl; Tårgas & Solrosor med förord Friberg och Harding (utdrag).
Prismas Lexikon
CD Kalle Bah Blacka rasta Nu är tiden här1985, 1993.