|
|
![]() Queerrörelsen är ingen gravallvarlig revolution. Här är det tillåtet att dansa; att framför näsan på kristdemokraterna leva det liv man vill. Kampen är synnerligen allvarlig. Det handlar om liv, död och existensberättigande; HIV, brutal misshandel, mord utförda av naziskins och en lagstiftning som exkluderar stora grupper i samhället. Men medlen är en postmodern lek med ord, gester, symboler och en revolutionär livsstil utan hållhakar i måsten. Alternativet till en rörelse som försöker
spränga gränser är en rörelse som ber om erkännande.
Att kräva att få vara med, att be om det, är att erkänna
makten och lova lydnad. I och med HIV blev det livsviktigt att synas. Den
som inte syntes, den dog, i en sjukdom som ingen arbetade med att få
fram botemedel till och som skylldes på synd. San Franciscos bögar
och flator hade länge arbetat med att bli accepterade.
Det handlar om att bryta med det förväntade;
bryta med de mönster som vi är ålagda att följa, bryta
ny mark. Det kan handla om rätten att inte ha sex på tio år.
Rätten att ha sex med köksvispen. Rätten att som kvinna
ha sex med kvinnor fast man är 68 år och gift med en man.
Upproret mot normen är att vägra lyda,
att göra det man vill och har lust med för att sakta men säkert
med ett stort rosa luktsudd sudda ut gränserna. Eller med en välsmord
svart piska plåga bort gränserna. Vikten av att inte varje bröstförsedd
individ använder läppstift. Och vikten av att somliga med snopp
använder kajal.
![]() Att dansa halvnaken genom Stockholms gator i Prideparaden
handlar om att bryta med normerna men främst att ha en jäkligt
rolig eftermiddag en solig sensommardag. En karneval där alla får
plats; genderfuckers bredvid Svenson-Homos, straighta, humlor och gayfolk,
läder bredvid lipstick femme. Även fast alla inte alltid älskar
varandra ;-)
I queerrörelsens spår, efter 70-talets
mer turbulenta polisslagsmål, följer queerteorin och postmoderna
teorier om identitet och genus.
|