Jag har arbetat mer än ett år inom hemtjänst och personlig assistans. Jag har fått berättat för mig att det finns god äldreomsorg och det jag berättar om kanske är extremt, men något säger mig att det inte är så ovanligt.

Problemen ligger inte hos de enskilda anställda, varken hos vårdbiträden, sjuksköterskor, gruppchefer eller de hastigt inkastade enhetscheferna. Det är inte deras fel att de utsätts för övergrepp av ett samhälle som bara vill tjäna pengar.

Så här går det till rent praktiskt: Om du som äldre märker att du inte längre klarar av det du tidigare klarat av så tar du kontakt med en biståndshandläggare. Numret hittar du i telefonkatalogen. Biståndshandläggaren, som ofta är en ung nyutexaminerad socionom, gör sedan ett hembesök där du beskriver vad du har svårt med och vad just du inte kan utföra längre. Efter ett tag får du ta del av beslutet. Biståndshandläggaren har en egen, snäv budget som hon följer. Kanske har hon inte råd att ge just dig hjälp. Om du har anhöriga så kan hon bestämma att de (oavlönat) ska tvätta och diska åt dig, i vissa fall även hjälpa dig med intimhygien eller byte av inkontinensskydd (men inom hemtjänsten säger vi byta blöja).

Det finns två vägar att gå som vårdbiträde eller undersköterska inom hemtjänsen. Det ena sättet kännetecknas av nonchalans mot de äldres behov och det andra arbetssättet kännetecknas av nonchalans mot ledningens beslut. Frågan är alltså var man ska ha sin tolerans. Det är omöjligt att vara solidarisk mot både chefen och de äldre, man kan inte både lyda Gud och mammon, vilket är fullständigt absurt.
Om du är intresserad av att arbeta inom äldreomsorg så gör det, du behövs och kanske kan du förändra inifrån, om du orkar. Annars har du fått en erfarenhet mer. Men undvik Attendo Care, de har hysteriskt dåligt rykte och inte utan skäl (jag har själv inte jobbat för dem och det är jag glad för).

Tystnadsplikten gör att det är svårt att prata om vad som är problemet och jag kan inte beskriva något som kränker den.

Enhetschefen (som anställer övriga personalen) byts ut i snitt varje år. Det innebär att chefen aldrig hinner bli ansvarig för sina egna handlingar, och ingen blir alltså riktigt ytterst ansvarig. Chefen hinner dessutom aldrig lära känna personalen och aldrig någonsin brukarna.

Vad innebär det att arbeta inom ett lågstatusyrke som vårdbiträde? Hur mår du?
Är det etiskt riktigt att arbeta med något som uppenbarligen är vanvård? Det kan vara av samhällets sanktionerad vanvård men ändå vanvård.
Var ligger logiken i att LSS och SoL är så pass olika utformad? Personer över 65 års ålder har inte samma rättigheter till hjälp som den under 65 år. Är det överhuvudtaget rimligt att skilja på äldre och yngre som grupper? Kan du inte diska själv så spelar din ålder ingen roll.

Det är vanligt att vårdbiträden skvallrar om vårdtagarna. Jag minns särskilt en gång när någon behövde få stöd i sitt möte med en brukare som är vad man inom hemtjänsten kallar "psyk", dvs patient hos en psykiatrisk mottagning, öppen eller sluten. Det kan också betyda att man får hjälp pga ett psykiskt funktionshinder och inte ett fysiskt, ofta har man en blandproblematik med exempelvis värk i axlar och leder och en kronisk depression.
Att vara "psyk" innefattar alltså väldigt många olika sorters människor. Vårdbiträden inom hemtjänsten har ofta stora problem med att förstå och hantera de som de kallar psyk eftersom de inte har adekvat utbildning eller rätt intresse - de valde troligen att arbeta med äldrevård enligt dem själva.
Den här brukaren behövde hjälp med handling. Det blev en diskussion om att hon klarade av att bära hem sprit från systemet men inte mat från affären. För de flesta av mina vänner är detta en psykologisk självklarhet som kan ha olika trovärdiga skäl. Att du prioriterar sprit framför mat kan ha att göra med alkoholmissbruk exempelvis. En av de utbildade vårdbiträdena utbrister, utan kunskap om fallet, att det är uppenbart att flickan är "borderliner". Ordet uttalar hon på fransksvenska, inte engelska.
Borderline personlighetsstörning är en belastad diagnos som kräver utredning. Personer med den här störningen har farit väldigt illa inom vården eftersom de har setts som obotliga manipulatörer. Nu vet vi att störningen går att behandla och att de som drabbats inte är sämre människor.
Är det så illa att det låter såhär inom vården? Är jag överkänslig? Jag drömmer om utbildad personal som respekterar vårdtagarna. Det är naivt och utopiskt - men det enda möjliga att kräva i ett samhälle som säger sig värna om alla medborgare.

Det finns mycket som man kan göra. Till att börja med måste man självklart ha en rimlig lön. I större städer är det inte alls lika illa som ute i landet. Förutom lönen måste en chef arbeta kvar på samma ställe och arbeta tätt intill den övriga personalen. Alla måste sträva åt samma håll och man måste oavbrutet föra samtal om respekt. Möten med alla behandlande personal låter som om det vore självklart men det har inte alls varit självklart där jag har jobbat. Om möten har förekommit så har det varit dålig stämning på dem; anställda har blivit utskällda för att de inte har följt något av alla motstridiga beslut. Dessutom får inte timvikarier vara med och på de ställen där det alltid jobbar timvikarier påverkar det arbetet. Personalen måste vara utbildad och det måste dessutom vara en bra, ordentlig utbildning och inte ett hastverk. Personal som inte kan göra sig förstådda på svenska måste få undervisning som arbetsplatsen betalar. Det är just nu ett stort problem. De äldre har ofta andra ordval än vad SFI lär ut (ex. att morna sig). Det måste också finnas friskvård. Arbetsplatsen ska domineras av fast anställd personal - är det ett underligt krav? Det mesta är självklarheter om bara viljan finns. Sist men inte minst måste de som beslutar om äldreomsorg, cheferna som beslutar om vad som ska ske på arbetsplatsen och biståndshandläggarna LYSSNA på vårdbiträdena och på de äldre. De vet vad som behövs bättre än beslutsfattarna.