hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Jag vet inte vad hon har väntat sig att se efter sex timmar på ett operationsbord.... En stor flaska mineralvatten delar säng med mig lite senare och min väninnas besök finns inte längre kvar i mitt minne. Det kommer blommor från vännerna. Jag har fortfarande inte fått gå ur sängen och katetern är kvar. Liksom epiduralen, men jag har bara en slang kvar i magen. Den högra slangen togs bort av en sköterska för några timmar sedan. Det är tre dagar efter operationen. I morgon ska den andra slangen bort. Peace of cake! En sköterska står lutad över mig och det är en halvtimma sedan jag fick den andra injektionen med morfin i vänster ben. Hon ser förtvivlad ut över smärtorna som hon förorsakade mig för drygt trekvart sedan. Bedövningen hade inte gjort verkan och hon försökte ta livet av mig genom att dra ut den andra och sista dränslangen. Ur min synvinkel så kunde hon lika gärna ha struntat i bedövningen och stuckit en kniv i mig istället. Förmodligen så hördes mitt skrik ända ner till dagrummet, trots att de har stoppat undan mig så effektivt. Hela min kropp följde efter sköterskans hand när hon började dra i slangen med ett fast grepp. Ett automatiskt "helvete!!" flög ur mig och jag kunde ha dödat människan om jag bara hade orkat. Att hon dessutom försökte överrösta mitt skrik med ord som "det går så bra" gjorde knappast saken bättre. Så nu ska vi försöka igen och jag skulle blåljuga om jag sade att jag inte är rädd. Den här blonda, glasögonprydda och vänliga varelsen som står hotfullt lutad över mig börjar sakta men säkert förvandlas till en bödel. Det har börjat gått upp för mig hur smärtsamma djurförsök måste vara där jag ligger.... Smärtan efter det första försöket sitter inpräntad i ryggmärgen på mig redan och de hjärnceller som inte är groggy av morfinet är kristallklart medvetna om hur ont det gjorde sist.... Förutom det så är livet ganska så helskönt just nu. Kroppen är tung och jag önskar att den här människan i vitt ville lämna mig så att jag bara fick glida bort och sova i ett par månader eller så. "Söv mig!!" ber jag henne, men hon ler bara mot mig och säger att det inte ska vara nödvändigt. Vad fan vet hon om det? I detsamma så känner jag ett sug i min vänstra sida och någon sekund senare visar hon mig en blodig slang med ett belåtet leende. Jag förnimmer att slangens första decimeter är blodig....den decimetern som har skavt på min insida... Sköterskan ser ut som om hon förväntar sig att jag ska säga att hon har varit duktig, och det närmaste jag kan komma är ett ansträngt leende och ett svagt "tack" just då. Hon tejpar ihop snittet efter slangen och lämnar mig så att jag äntligen kan falla i min efterlängtade dvala. Den otroliga smärtan som nästan fick mig att förlora medvetandet hänger fortfarande kvar som ett svart moln över min kropp. Epiduralbedövningen ska bort idag. Det har narkosläkaren bestämt sig för. Att jag kanske inte är redo är det ingen som ifrågasätter. Narkosläkaren tar inte bort nålen ur min rygg ifall det skulle vara för tidigt, och om hon frågade mig så kunde jag tala om att det är det. För tidigt, alltså. Jag vill helst vara nedsövd de närmaste månaderna, men det vet jag är omöjligt.

««---------»»