hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Nu får jag vanliga Alvedon för smärtan. Nävar av det. Magen ska börja fungera igen och det ska också mina framtida toalettbesök göra. Jag får alla möjliga droppar och annat för att magen ska sätta igång igen. Det gör den så småningom. Smärtan tar över glädjen under mitt första lyckade toalettbesök. Såret på magen och kirurgen skvallrar om att mina magmuskler är sönderskurna, och nu känner jag det också.... Det är onsdag och nästan en vecka sedan operationen. Jag är uppe och går korta promenader i korridoren, och jag sitter med de andra patienterna ut i dagrummet och äter mina måltider. Tittade mig i spegeln i morse´ och upptäckte att jag har blivit hålig runt ögonen och att mina kinder som annars inte är speciellt tjocka, har blivit om möjligt ännu tunnare. Jag konstaterar att jag ser ut som jag mindes min mormor. Medan jag står där framför badrumsspegeln och ser mitt ansikte i det skarpa ljuset så slår det mig att jag inte borde likna mormor. Hon var inte min biologiska mormor och alltså borde inte likheten finnas alls. Det är förvirrande och lite lustigt. För ett par dagar sedan träffade jag Elisabeth. Hon skrämmer mig och påminner om att livet inte alltid är rättvist. Efter hennes historia så skäms jag nästan för att jag lyckades komma in i tid, för att jag är så ung och för att mina odds är de bästa som går att få. Elisabeths cancer har spridits till urinblåsan och mot ryggraden, och hon väntar bara på sina senaste provsvar. Hon har pendlat mellan olika sjukhus länge och fått de flesta behandlingar som existerar i dag. Jag drar mig instinktivt undan när jag ser henne efter det, och jag vet att det beror lite på att hennes situation påminner om det som min mamma gick igenom. Jag avskyr mig själv för det, men jag vet samtidigt att jag inte bör fästa mig vid Elisabeth mer än jag har gjort redan. Det har jag helt enkelt inte någon energi över för. Jag önskar att tillvaron var enklare.

««---------»»