hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

De som finns kvar i min omgivning har jag svårt att vända mig till, och när sorgen och konsekvenserna av den här resan sakta börjar gå upp för mig tar jag kontakt med en kurator istället för att prata med min familj. Jag vill skona. Vill inte dra upp gamla sår. Depressionen kommer så småningom ikapp mig, samtidigt som såret läker och ger mig vad sjukhuset kallar nervsmärta. Mitt i den smeten kan jag konstatera att vägen tillbaka kommer att bli lång. Jag är sjukskriven i två månader. Mina dagar tillbringar jag till större delen halvt liggande i hörnsoffan framför TV:n. Där har jag koll på allt. Syrran bor i lägenheten intill och hon hjälper mig med mat och annat hushållsarbete. Jag har fullt upp med att behålla byxorna på. Trosor och annat. Nervsmärtan, som jag via telefonen har fått veta att det heter, gör att tyget i trosorna SKAVER. Det är en brännande smärta som inte går att klä i ord, men den beror på att nervtrådarna som är avskurna försöker hitta tillbaka till varandra. Men måste det göra så förbannat ont??? Jag får morfintabletter för smärtan och de hjälper periodvis, men ställer till det i magen på mig istället. Jag blir som cement och får en rejäl förstoppning. Förstoppningar är sådant som gör livet mer spännande. Speciellt när magmusklerna är avskurna och man känner hur stygnen nyper på insidan. Jag ringer till avdelningen och där upplyser dom mig om att man måste äta något laxerande när man äter morfin…. Jaha, och varför fick jag inte veta det tidigare? Känner mig lite lurad och mår skit av förstoppningen. Men apoteket har saker som gör underverk, även om det gör ont. Om det var dåligt med besök på sjukhuset så är det desstå fler nu. Alla dräller in och snart ser lägenheten ut som en mindre blomsterhandel. Visst, det är jättesnällt, men jag vill bara sova och har svårt för att vara social.Försöker ringa pappa varje dag och försäkra att allt är bra. Jag vet att hela familjen är som en spänd pianotråd och jag försöker förbättra stämningen så gott det går. Men det är svårt att radera minnen, och speciellt andras. Jag kommer underfund med att jag vet absolut ingeting om vad syrran har för bild av de två åren då mammas cancer härjade i familjen. Detsamma gäller pappa.

««---------»»