hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Nåja, jag vet att jag inte kan skona dem mer än vad jag redan gör. Jag försöker prata med syrran om det, men vi har aldrig tagit upp ämnet förr och det slutar med att hon sitter snällt och lyssnar på mig. Efteråt så vet jag inte mer än jag gjorde innan. En av mina väninnor ringer en dag. Hon har inte varit hos mig sedan jag kom hem och nu undrar hon lite försynt om det är ok att hon kommer upp. Visst... Alla har inte haft så mycket framförhållning att de har ringt innan. Maria kommer upp och efter en kopp kaffe så undrar hon om jag orkar hjälpa henne med en sak. Varför skulle jag inte det? Så länge det inte handlar om att skura hennes golv vill säga..... Hon berättar att hennes syster ligger på sjukhus sedan några dagar och att hon blir allt sämre. Jag letar i mitt minne, som för övrigt fortfarande är lite diffust, och kommer ihåg att Marias syster har en cancertumör i bröstbenet som inte går att operera. Det är ungefär sex veckor sedan det konstaterades och jag har inte hört ett ljud om saken sedan dess. Nu får jag veta att hon är illa däran och att Maria inte vet om hon ska hälsa på eller inte. Hennes syster har fått vatten i kroppen och Maria har fått information från sin mamma hur illa det verkligen är. Maria är rädd och vill ha moraliskt stöd. Jag lider ärligt talat med henne och råder henne samtidigt att hälsa på sin syster. Hon kommer att ångra sig annars. Maria har förstått och försökt acceptera att hennes syster inte kommer att överleva. Det blir ett uppslitande besök för oss båda. Men hon följer mitt råd ett par dagar senare och är också närvarande när systern somnar in. Efteråt tackar hon mig. Hon ville så gärna vara där, men vågade inte ta beslutet. Jag är glad att jag har gjort något bra, men jag känner att jag inte alls är upplagd för andras problem. Och absolut inte när det gäller anhörigas cancersjukdomar.... Till och med hyresvärden kommer upp med blommor. En bukett tulpaner. Jag är rörd och tacksam över omtanken. När benen bär mig lite bättre tar jag en liten tur till min väninna som bor en trappa ner. Hennes minsta, Christoffer, är som en magnet när jag kommer ner, skriker Kicki!! och hoppar som vanligt upp i mitt knä. Min väninna undrar om han verkligen kan sitta där han har placerat sig, och för min del så går det bra så länge han sitter stilla. Vilken treåring som nu gör det. Inte Christoffer i alla fall. Han vill se vad doktorn har gjort, och det slutar med att han får vara med och titta när jag byter kompressen på såret. Min väninna är lite betänksam och är orolig att han ska bli skrämd, men icke. Den här grabben är det ruter i och intresset är betydligt större än rädslan. En treåring tar ofta saker för vad de är, och det som får vuxna att må illa får honom att ställa en massa frågor.

««---------»»