hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Vilket stort plåster jag har! Var doktorns kniv också stor? Sydde doktorn med vanlig tråd? Allt i en strid ström. Såret är en halv centimeter brett och nästan två decimeter långt, och det är ju allt utom tjusigt, men Christoffer ger inte upp. För honom är det fascinerande.Att duscha blir ett kapitel för sig. Första gången så hinner jag tvätta håret innan benen helt enkelt viker sig. Det är snopet. Jag står ju bara rakt upp och ner. Efter det så har jag en plastpall i duschen. Det som frestar på tålamodet mest blir så småningom att jag inte orkar med det som man annars gör utan att blinka. Laga mat, diska, tvätta och andra automatiska sysslor. Jag försöker i stället ta upp min målning och teckning. Det är inte ansträngande i sig att sitta i soffan och skissa lite, men inspirationen fattas. Den är som bortblåst. Besvikelsen tar överhanden och jag lägger ifrån mig block och pennor. Att skriva dagbok går inte heller. Orden finns inte. Tittar på en massa meningslösa program på TV:n istället. Pratar i telefonen. Vill få hela den här resan ogjord, men vet att det inte går. Så småningom så börjar jag pyssla lite med att fortsätta mitt arbete med att starta en förening för ensamstående föräldrar. Jag och Tina har engagerat oss i saken innan jag insjuknade och jag vill gärna få igång alltsammans. Vi sätter ihop en intresseförfrågan och skickar ut dessa till daghem och andra ställen där det finns gott om föräldrar. Samtidigt så börjar jag får insikt om vad jag har gått igenom och det är en månad sedan jag kom hem.

««---------»»