hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Jag tar kontakt med en kurator på sjukhuset och pratar länge och mycket med henne. Hon får veta saker som jag inte kan prata med familjen om. Jag saknar något som jag inte kan specificera och det utlöser gråtattacker. Några veckor senare så börjar jag tappa kontrollen över utbrotten och det flyger saker runt mig. Reaktionen på det som har hänt har kommit igång får jag veta. Jag bryr mig inte särskilt mycket om varför, bara vad jag ska göra åt saken. Min omgivning är ganska förskräckt och det säger jag inget om. Jag går fram som en tornado när det är som minst väntat. Min son är en del av hela den här härligheten. Han lever mitt uppe i det som jag antingen orsakar eller på annat sätt ofrivilligt går igenom. Jag förklarar allt jag själv vet – vilket nu inte är så mycket – och det mesta blir en upprepning av det som kuratorn har berättat. Hon råder mig att försöka berätta för min omgivning vad som händer. Hur ska jag kunna göra det när jag inte själv vet??? Senare, när mina reaktioner har lagt sig lite, tar skolsköterskan kontakt med mig och vi reder ut alltsammans tillsammans med grabben. Han är rädd och osäker på vad som kommer att hända med mig och jag försöker vända hela min uppmärksamhet mot honom. Allt för att han ska få tillbaks tryggheten han hade innan världen vändes upp-och-ner. För min del så rycks mattan bort under mig när det börjar gå upp för mig hur allvarligt det hela egentligen var. Tråden jag balanserade på var fruktansvärt tunn och operationen var komplicerad och långdragen. Två läkarteam med vardera två kirurger jobbade med mig den där förmiddagen, och jag har många att tacka för att jag klarade mig.

««---------»»