hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Och en jävla magvärk. Narkosläkaren är hos mig och justerar flödet på bedövningen så att jag ska slippa värken. Hon berättar om bedövningen och hänvisar till sådant hon gjorde innan operationen. Det jag minns av halvtimman innan är att jag försökte prata häcken av en manlig narkossköterska.... Jag är cynisk för det mesta. Det hjälper mig att klara av allt det här som är främmande och som jag själv inte kan kontrollera. Humorn, som kanske inte alltid är på sin plats, får mig att glömma bort att jag för tillfället inte har något som helst privatliv. Jag blir tvättad på morgonen, och visst är det omtänksamt av sköterskorna, men jag har klarat av min morgontoalett i tjugofem år och det känns förnedrande. Och jag mår skit. Vatten smakar underbart, men det är så måttligt gott när det har studsat i magsäcken och är på väg upp igen. Jag har upptäckt att jag är sydd från magen och ner till evigheten och jag har fått veta att det finns etthundratrettio stygn på min insida. När magen drar i hop sig för att kasta tillbaka det jag nyss har svalt så gör det bara förbannat ont. Men magen strular och efter mycket spekulerande så kastar jag ur mig att känslan påminner om magsåret jag hade för ett par år sedan. Kirurgen spänner blicken i mig och talar om med skarp röst att jag borde ha berättat det tidigare. Vem visste att det gjorde någon skillnad. Jag blir ordinerad den världsberömda medicinen Losec och är bättre ett dygn senare. På båda sidor, strax ovanför mina höftben, sitter två slangar fastsydda. Det är dräneringen och jag vet inte hur långt in i magen de sitter, men de är inte behagliga. De är kopplade till var sin påse som hänger på sängen, och dess innehåll är allt annat än aptitligt. Faktum är att det är mitt maginnehåll efter operationen som samlas där - blod och var. Allt för att det inte ska bli komplikationer. Slangarna är ungefär i grovlek med mitt pekfinger och de är bra på att komplicera livet för mig. Jag är visserligen bedövad, och kanske framför allt i den delen av kroppen som sitter ovanför halsen.... Så omvärlden är behagligt diffus för det mesta. Jag pratar en del i telefonen. Den ringer nästan oavbrutet. Många av samtalen orkar jag inte med och jag ber att får ringa lite senare - ett år senare eller så. En del av hälsningarna minns jag inte några minuter efteråt ens. Min bästa väninna hälsar på i dimman. Jag ser att hon sitter i fåtöljen vid min säng och jag ber henne att hon ska skaffa mineralvatten år mig. Det gör hon och sedan vill hon inte störa längre. Hon ser chockad ut när hon går.

««---------»»