hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Tro fan det som jag håller låda... När jag får ett stick i armen och förstår att nu är det snart dags så ser jag på narkosläkaren och ber att få slippa masken. Den ger mig panik och jag är lugnare utan. Hon gör som jag säger. Jag vaknar med en svag aning om att jag är långt hemifrån, men jag har svårt att placera exakt var jag befinner mig. I taket ser jag lysrörens skarpa sken och när jag vrider på huvudet så finns där grindar uppfällda på sängen. Munnen är torr som en öken och mitt huvud känns tungt. Smärtan i magen hinner ifatt mig och minnet börjar klarna... Jag har vaknat ur narkosen och den tidigare så fruktade operationen är överstökad. Jag överlevde.... En kvinna i vit rock kommer fram till min säng med en vit plastflaska i sin ena hand och ber mig öppna munnen. Jag lyder henne halvt omedvetet eftersom tröttheten är på väg att ta överhanden igen. Hon sprayar något på min tunga och mitt tandkött som smakar mint. Muntorrheten försvinner tillräckligt länge för att jag ska falla i dvala igen trots smärtan och rädslan för att inte vakna igen. En egen flaska med munspray.... Det är det enda jag vill ha. Mina läppar är insmorda med vaseline för att de inte ska torka, men det jag helst av allt vill ha är vanligt vatten. Sköterskan förklarar för säkert tjugonde gången den halvtimman att jag inte skulle få behålla vattnet... Hon ger mig flaskan med munspray som jag köpte själv i apoteket innan det var dags. Efter två operationer så vet jag hur det känns efteråt... Jag blir snabbt förälskad i denna kära ägodel som håller mina tankar borta från ett glas vatten med isbitar. Någon sade att jag skulle gråta när jag vaknade. Varför gör jag inte det? Allt är ju borta. Livmodern, äggledare, en stor del av bukväggarna, blindtarmen och förmågan att få barn. Kirurgen sade det när han var här förut. Eller var han inte det? Jag är fortfarande lite groggy och jag önskar att det fanns ett känt ansikte i min närhet. Det känns som om jag är tre år och som om någon hade glömt bort mig på en parkbäck medan solen går der. Känslan av ensamhet är total och alla förväntar sig att jag ska klara av det här. Eller är det jag som förväntar mig det? Jag vet inte längre. Men ledsen över att livmodern är borta är jag inte. Det vet jag. Kanske är jag starkare än jag trodde själv? Jag får åka upp på salen igen. Ett alldeles eget rum i slutet av korridoren, utan någon som helst risk för att bli störd. Jag vill bli störd. Jag har egen telefon, TV och epiduralbedövning vid sängen.

««---------»»