hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Torsdag morgon blir jag väckt klockan sex. Jag får instruktioner och blir nekad frukost. Nu tillhör jag den kategorin som vaknar hungrig på morgonen och det blir ingen bra start på dagen att inte få kaffet och mackan som jag är van. Eller bacon och ägg... Vid halv åttatiden så har jag fortfarande inte kommit ner till operation och förutom att magen är vrålhungrig så har jag hunnit bli rejält nervös. Jag har haft besök av "min" kirurg som berättar att resultatet av magnetröntgen var bra, men att tumören i livmodershalsen är stor som en femkrona och att den växer mot ryggraden... På ren svenska så berättar han att det innebär att det är bråttom...och att operationen kan bli större än väntat. Han vill inte ta några risker. Något som jag är nöjd med där jag befinner mig. Det är ju mitt liv det gäller helt plötsligt och jag kan inte låta bli att fråga vad som skulle hända om vi struntade i operationen. Han ser länge på mig innan han svarar. Sedan ger han mig en kvalificerad gissning på att det skulle kanske ge mig två veckor innan det vore för sent. Två veckor..... Två veckor har alltid varit fjorton dagar, eller tio arbetsdagar, men helt plötsligt så inser jag att det skulle kunna vara den tiden som fanns mellan mig och ingenting... Tanken på att jag skulle sluta upp att existera inom två veckor är så svindlande att jag släpper det hela. Jag är trettioett år och det finns inga möjligheter att ens föreställa sig att jag inte skulle få leva i ytterligare trettio år... Han lämnar mig med de orden och tio minuter senare blir jag hämtad av en sköterska från operation. Jag får en lugnande tablett när jag har kommit ner. Liggande utanför de stora svängdörrarna som ger ifrån sig ett mekaniskt surrande och ett pysande ljud när de stängs. Tabletten börjar göra verkan och omgivningen blir lite mindre viktig. Efter en kort stund svängs dörrarna upp och jag blir inrullad i ett rum där jag ska förberedas. En manlig narkossköterska förvandlas i mina ögon till något i stil med Tom Cruise och jag gör mitt bästa för att le mot honom. Troligtvis så ser jag bara fånig ut. Det luktar av spriten som jag blir tvättad med och narkosläkaren sätter in en nål i ryggen på mig. Till epiduralbedövningen, säger hon. Det har jag haft förr, påpekar jag. Man har väl fött barn.... Börjar bli fnittrig och är bara halvt medveten om att de rullar in mig till operationsbordet. Jag mal på om allt mellan himmel och jord, och jag noterar att det är många överseende leenden i salen. Rödhåriga är alltid svårare att söva, hör jag narkosläkaren säga över huvudet på mig....

««---------»»