Inledning

Gotland är sedan gammalt indelat i 20 ting. När man i litteraturen har behandlat dem har man vanligen varit inriktad på medeltiden och äldre förhållanden. Man har inte ägnat uppmärksamhet åt att tingen levde kvar ända till 1800-talets slut. Inte heller att de i hushållningsgillenas skepnad lever ännu idag! I den här artikeln skall ges en kortfattad översikt över tingens utveckling och funktion på Gotland. Tyngdpunkten
skall läggas på de senaste 300 åren. En särskild analys skall göras av det som hände 1618 - ett viktigt årtal för Gotlands politiska historia och, som vi skall se, också för tingens roll.

Vi skall alltså inte här tala så mycket om tingens äldsta tid, deras ställning i Gutalagen med mera. Därom kan man läsa exempelvis hos Hugo Yrwing (1978). Ägonamn runt Roma kloster tyder på att de 20 tingen nyttjade vissa markområden där (Östergren 1990, 1991).

Tingen och de välarronderade socknarna

Vad gäller tingens äldsta tid begränsar vi oss till att här ta upp frågan om det märkliga förhållandet mellan tings- och sockenindelning. I litteraturen har Gotlands 20 ting ansetts vara en förkristen indelning av ön. De gamla tidsgränserna följde inte sockengränserna. Man anser att socknar na skapades av kristna människor som ett slags fri församlingar vid sidan av den världsliga, hedniska, samhällsordningen: tingsindelningen. Detta förmodade skeende har åskådligt skildrats av Richard Steffen i hans klassiska arbete "Gotlands organisation" (1943).

Å andra sidan har det påvisats att socknarna, som de först framträder i källorna, är välarronderade i förhållande till sockenkyrkan (Sven-Olof Lindquist 1981). Socknarna verkar alltså vara mycket väl an passade till bebyggelsen; en trolig förklaring verkar vara att gotlänningarna någorlunda samtidigt övergick till kristendomen. Som bekant vet vi att det gick till så på Island.

Hur förklarar man då den bristande överensstämmelsen mellan sockengränser och tingsgränser? Jag vill peka på två förklaringar med utgångspunkten att be byggelsen vid tiden för kristendomens införande och tidigare speglas av

1) sockengränserna, eller

2) tingsgränserna.

Om 1) sockengränserna är de äldsta kan man tänka sig att tingen från början var sockenbaserade, men utsattes för gränsjustering på 1400-talet för att bättre passa den skatt som Erik av Pommern 1412 lade på gotlänningarna. Det måste i så fall ha skett före 1485 - 87, för då förelåg tingen med de gränser, som vi känner i detalj från och med 1600-talet. Jag har i annat sammanhang utvecklat denna teori litet utförligare (Siltberg 1990 c). Om å andra sidan 2) tingsgränserna är de äldsta stämmer Steffens gamla teori. Modern forskning har en motsvarande syn på ecklesiastika och judiciella gränser i Uppland (Rahmqvist 1982). I så fall måste man förklara de av S-O Lindquist påvisade välarronderade socknarna. Det bör enligt min mening ske genom en tredelad förklaring: a) bebyggelsen har hela tiden ändrat sig,
b) tingsgränserna har inte anpassat sig till förändringarna, men c) sockengränserna har gjort det.

Vad gäller a) bebyggelsens förändring har modern gotlandsforskning brutit med den gamla uppfattning- en om ett statiskt gotländskt agrarsamhälle. Man talar istället om ett agrarsamhälle som var mycket rörligt vad gäller flyttningar, nedläggningar och nybildningar av gårdar (Östergren 1989, Siltberg 1990 b). Jag har satt detta i samband med den goländska barnbegränsningen (Åkerman-Siltberg 1991). I ett bondesamälle med få arvingar tvingas man att hela tiden omstrukturera kulturlandskapet så att det passar befintliga individers och släkters juridiska rättigheter. Däremot blir ett bondesamhälle med stor tillgång på arvingar paradoxalt nog mera konstant; det enda som händer är att gårdar delas. Vad gäller b) tings-gränserna vet vi att tingen senast på 1400-talet och troligen tidigare utgjorde skatteuppbördsdistrikt, som hade varsin bestämda del att bära av Gotlands beskattning. Att flytta en gård från ett ting till ett annat skulle ändra skattetrycket och torde i praktiken ha varit en omöjlighet, även om gården ändrade geografiskt läge. Åtminstone bör detta ha varit fallet från och med den tid då Gotland fick ett hårt skattetryck, dvs 1412 (eller något tidigare, kanske 1361). Vad gäller c) sockengränserna vet vi att det ännu på 1590- och 1610-talen förekom att enstaka gårdar flyttades från en socken till en annan
(Siltberg 1990 c). Sådana ärenden kunde i princip avgöras av två präster och ett antal sockenbor. Det bör ha varit jämförelsevis lätt att ändra sockengränsen om en gård ändrade geografiskt läge. Härigenom kan socknarna ha förblivit välarronderade. Utan att närmare känna till det äldre kamerala materialet för Uppland och andra landskap vågar jag gissa, att den ovan angivna skillnaden i lättanpasslighet för skatteadministrativa och kyrkliga gränser kan ha haft betydelse även på anda håll än Gotland.

Tingsdomarnas ställning och lagen

Fram till senmedeltiden var Gotlands landsbygd en självständig stat, då kallad landsmenighet, idag kallad bonderepublik. Varje ting företräddes av en tingsdomare, som torde ha valts av tingsmenigheten. De 20 tingen var grupperade i sex settingar, som förestods av varsin settingsdomare, tillika tingsdomare i sitt
ting. Den högste domaren var landsdomaren, som stod i spetsen för Gutnaltinget, vilket bestod av domare, prostar och kanske flera. Det var öns högsta myndighet.

Tingsdomarnas roll är omdiskuterad. En del anser att tingsdomarna och deras familjer utgjorde ett slags sammanhållen överklass, som berikade sig på böndernas bekostnad och som påminner om adeln i övriga Skandinavien. Den åsikten har framförts av Carl-Johan Gardell (1986). Andra anser att tingsdomarna mera var vanliga bönder, låt vara storbönder, som inte kunde eller ville berika sig alltför mycket. Den åsikten har jag själv framfört.

Alla är överens om att tingsdomarna, när de i början av 1600-talet börjar framträda lite tydligare i källmaterialet, i första hand hade roll inte som domare i domstoleras dömande makt har varit relativt okänd och vi skall straxt återkomma till den. Det är istället som skatteuppbördsmän och innehavare av
vissa löneförmåner tingsdomarna framträder den roll som längre fram innehades av länsmännen. I själva verket gick det till så att de gotländska tingsdomarna under 1600-talets senare hälft gradvis övergick till att kallas länsmän.

Det gotländska äldre bondesamhället var rätt homogent och jämlikt -det är den uppfattning som mer eller mindre outtalat finns i äldre historieskrivning. Ett försök att helt och hållet vända upp och ner på den bilden, gjordes med eftertryck av Carl-Johan Gardell 1986 i hansdoktorsavhandling "Handelskompani och bondearistokrati. En studie i den sociala strukturen på Gotland omkring 1620". Här skriver Gardell att "den skenbart 'homogena' bonde- klassen har upplösts i en dominerande 'domaroligarki' och en beroende bondeklass". Domarna "framträder (som) en skarpt avgränsad klass som till gagnet, men inte till namnet, fungerade som adelsklass". I en debatt i Historisk Tidskrift med Gardell kritiserade jag denna karaktäristik av tingsdomarna. Istället för adel och oligarki vill jag för min del "kalla tingsdomarna för
storbönder. Det passar med den sociala struktur på Gotland, som vi känner någorlunda väl fr o m 1600-talets slut. Då ser jag ingen anledning att i källorna för äldre tid läsa in något som inte finns där. Källorna ger inga belägg för att de gotländska tingsdomarna hade större fördelar av sin befattning, än som kunde
vara en rimlig lön för utfört arbete. Det är fantasieggande att tänka sig ett medeltida Gotland med hövdingar som på Island. Det förblir emellertid inget annat än en gissning. Några synliga rester av ett sådant samhälle kan inte beläggas på Gotland i början av 1600-talet."

Min undersökning om tingsdomarnas skatteadministrativa befogenheter, löneförmåner m m återfinns i HT 1989 - 90 och skall inte upprepas här. Låt oss istället övergå till frågan om tingsdomarnas dömande makt. Den saken är en viktig del av Gardells ovannämnda skildring: tingsdomarna anges här ha haft en oerhörd maktposition som ensamma utövare av den dömande makten i ett gotländskt samhälle utan lag.

Gardell har hävdat att domarna dömde utan Gutalag eller annan lag och efter 'eget huvud'. Den till Gotland utsända kungliga "kommissionen (1618) noterade alltså att laglösa förhållanden rådde på Gotland". "Frågan gällde själva rättssäkerheten i ett samhälle där inga skriftliga anteckningar fördes över avkunnade domar, lagfarter, skiljedomsförfaranden etc. Här fanns uppenbarligen utrymme för partiska domslut". Vi har anledning att titta närmare på den ovannämnda kommissionen 1618.

Den kungliga kommissionen och domstolsreformen 1618

Den kungliga kommissionens förordning 1618 har i Gotlandslitteraturen, även före Gardell, tagits till intäkt för att gotlänningarna aldrig brytt sig om att tillämpa Skånelagen från och med 1595, vilket kungen då påbjöd. Gardell har skärpt tolkningen till att inte heller Gutalagen tillämpades. Han menar att kommis-sionen skriver att "lag" inte tillämpades, och då avsåg man lag överhuvud taget. Jag anser att Gardell alltför okritiskt lagt sig till med den verklighetsbeskrivning, som finns i 1618 års kommissions retorik. Dessutom, vilket är viktigare, har både han och tidigare Gotlandslitteratur delvis feltolkat vad
kommissionens text egentligen handlar om.

Kunde verkligen de gotländska tingsdomarna döma ensamma, och utan lag? Det är en väsentlig fråga för förståelsen av hur bonderepubliken fungerade, och hur ösamhället var skiktat socialt. Låt oss börja med frågan om domarna dömde ensamma. Gutalagen har tolkats som att domarna inte hade någon nämnd vid
sin sida när de dömde, men det är inte den enda uppfattningen. Yrwing anser det troligt att Gutalagen förutsatte att domaren dömde tillsammans med rådmän.

När det gäller förekomsten av lag, så fanns som bekant Gutalagen, Den föreliger nedtecknad på gutniska och i tysk översättning. Den sistnämnda härrör från 1401, tre år efter det att Tyska orden övertagit Gotland, och man får förutsätta att översättningsarbetet gjordes därför att lagen användes. Omkring 1550 uppger slottspredikanten Nicolaus Petrejus att när gutarna skulle skifta arvegods använde man Gutalagen. 1595 påbjöds införandet av Skånelagen på Gotland. Vi har, som jag straxt skall visa, ingen anledning att betvivla att påbudet åtlyddes.

1618 företogs, som jag likaså straxt skall visa, en genomgripande domstolsreform på Gotland. Förändringen tillkom på order av den kungliga kommission, som i augusti 1618 besökte ön. Här bör
inskjutas, att detta besök var inledningen till den händelse- rika tid på Gotland omkring 1620, som kanske var den mest dramatiska perioden i öns historia under hela dansktiden. Exempelvis fängslades lands-domaren Thöger Kärne 1622 i Köpenhamn, dit han begivit sig för att klaga inför kungen. Perioden har åskådligt och initierat skildrats av Gardell i hans avhandling. Den danska statsmakten ville genom inrättandet av det priviligierade Gullandske Kompagni "berika köpmän och entreprenörer i Helsingborg och Helsingör" och "driva fram ett fördjupat beroende och en ytterligare 'pereferialisering' för Gotlands del". Detta hade, skriver Gardell, bland annat "mycket väl kunnat bli det slutliga dråpslaget mot Visby och innebära stadens definitiva inordnande bland de övriga lanthamnarna". De gotländska protesterna var starka. Både visbyborna och landsbygdens gotlänningar var vana att handla med nordtyska köpmän
från Rostock med flera städer. Redan 1625 övergav staten försöket, och Gullandska Kompagni upplöstes. I samband med Danmarks engagemang i trettioåriga kriget övergavs flera liknande
merkantilistiska projekt.

Gotland undgick alltså här statsmaktens illvilliga anslag! Efter 1625 återupptogs gotlänningarna sin handel med de nordtyska köpmännen. Med dem handlade även landsbygdens gotlänningar i lanthamnarna till Visbyborgarnas förtret. Efter övergången till Sverige fortfor detta förhållande enligt en förordning 1646,
vilket framhållits som "det äldsta exemplet på att orter utan vare sig stapelstads- eller stadsrätt tillerkänts viss seglationsfrihet". Svenskarnas välvilliga behandling av Gotland efter Brömsebrofreden har för övrigt även ansetts tyda på, att man inte riktigt ansåg ön som en inkorporerad del av riket.

På 1600-talet och även senare var alltså den behandling Gotland fick av staten, först den danska och sedan den svenska, på det hela taget välvillig. Det är intressant att jämföra Gotland med ett annat perifert lokalsamhälle. Sune Åkerman har för Lule älvdal gjort tankeexperimentet "att uttänka ett riktigt
vederstyggligt handlingsprogram från illvillliga regeringars sida riktat mot det(ta) lokalsamhälle", och visat att det var precis det programmet som svenska staten med stor konsekvens tillämpade i 300 år! Redan en ytlig jämförelse visar att Gotland blev mildare behandlat än Lule älvdal i vissa viktigaavseenden, främst vad gäller militära utskrivningar och handeln. Vad kan skälet ha varit till att Gotland behandlades mycket välvilligare än exempelvis Norrland? Jag tror att öns militärstrategiska läge spelat in - både svenska och danskar var måna om att ha en nöjd lokalbefolkning på den svårförsvarade ön. Gotlänningarna själva kunde vara danskar eller svenskar, men som det står i Gotlandssången "gutar först och sist ändå".

Låt oss återgå till Gotland omkring 1620. Vilka källor står oss till buds för att kasta ljus över Gotlands rättsväsen under 1600-talet första hälft? Inga domböcker finns bevarade från Gotlands landsbygd före 1646. Däremot finns tre andra källor, nämligen cirka 150 åtkomsthandlingar (pergaments- och
pappersbrev) t o m 1645, tingsvittnen i länsräkenskaperna 1626 - 1644 samt saköreslängder 1600 - 1645.

När man undersöker detta material visar det sig att 1618 framträder som en skarp gräns. Det som hände 1618 var helt enkelt att de 6 settingstingen övertog de 20 tingens roll som domstolar för Gotlands landsbygd! Fram till och med 1618 är det alltid de 20 tingen som har utfärdat eller genom tingsdomaren påtecknat åtkomsthandlingarna (det förekommer också åtkomsthandlingar där tingsorganisationen inte nämns). Ofta står i breven att de upprättades vid "tingsbordet", vilket kanske i praktiken var detsamma som tingsdomarens bord i hans dagligstuga. Det sista kända tillfället, då ett sådant brev utfärdades, var den 30 juni 1618 i Rute ting, en månad innan den ovannämnda kommissionen kom till Gotland. Tingsdomaren Dinnis Västrume och landsdomaren Thöger Kärne i Burs beseglade då ett avkallsbrev som gav Michel Skymnings fasta på hans gård.

Efter 1618 är det alltid de sex settingstingen, som har utfärdat åtkomsthandlingarna, liksom de tingsvittnen rörande skatteavkortning, bötesvärdering m m som ingår i länsräkenskaperna. Settingsdomare på Gotland omnämns fr o m 1492, men vi vet inte vad de sysslade med. Yrwing konstaterar att de framstår "som reprensentanter för centralmakten, medan de samtidigt fungerar som tingsdomare inom sitt ting", och menar att de sannolikt skötte skatteuppbörd. En hittills förbisedd anteckning i länsräkenskaperna 1619 kastar nytt ljus över reformen 1618. Som befriade från jordeboksskatten antecknas där de "sex settingsdommer eller tingsfogeder epter Kong Ma:ts breffs lydelse, formidels di side retterting aaredt omkringh. Er nu dette aar forst begyndt med denne affkortning, eftersom det berettes at Kon M Befallning er udgangen at domerne der paa landet nu schal sidde ting huor 14 dag, oc tillforen hafde dermed icke tuende gange besuerring om aarit".

Före reformen 1618 uppges settingstingen alltså ha sammanträtt högst två gånger per år. Kanske har de fungerat som högre rättsinstans efter tingen. Med så få sammanträden kan settingstingen knappast ha haft hand om brottmålen. Saköreslängderna 1600 - 1645 är före 1618 indelade efter ting och efter 1618 indelade efter setting. Slutsatsen måste bli att även brottmålen handlades av tingen t o m 1618, och därefter av settingstingen.

När vi nu klargjort innebörden av reformen 1618, är det dags att mot bakgrund av vår nya kunskap titta lite närmare på den av kommissionen utfärdade förordningen. Den har i flera sammanhang citerats i mindre delar,men för att rätt förstås bör den läsas i ett större avsnitt. Kommissionen konstaterar inledningsvis att "attschillige midsordning och Uschickelighedt ere forekomen" på Gotland och talar i svepande ordalag om rätt, förordningar och privilegier. Direkt därefter, när kommissionen kommer in på åtgärderna, följer det textavsnitt som är av särskilt intresse för oss.

"Och för dett förste, effterdj det befindes, att Louen och
Rettenn, icke udj Langsommelig thidt, her paa Landett haffuer
werreth holldeth och brugtt udj sin Rette gennge, Oss ochsaa
athschillig anden Uschickelighedt udj byenns och landenns Politie
er till Vidende Vordenn, Daa haffue wij... (tagit i beaktande att
Kungl Maj:t hade) lade sith obne breff och Mandath her tjill
Landeth udgaae, Daterith Köbnnhaffn 1595 den 12 Julij att
Meenigehans Maijtzs undersaather her paa Gothlanndt schulle
effter Lougenn och hans Kong: Maijtzs Recesser söge deris Reht,
Och deris Sager der effter forföllge och Udförre,: Och samme hans
Kong: Maijtzs: forord- ninger, dog iche endnu Indtill denne tidt
er bleffuen holdeth och effterkommet, Saa att fast Ingen enten thill Byeting eller
landsens Settings Thinge, Saaledis som Recessen derom Indhollder
och formell- der Medt Nöigachtige forseiglede Winder, eller andre
Kundschabff, deris Lougmaell och Rett, att haffue sögt och
Udföret, Medenn (udenn?) allene med hiembgiortte breffue,
opschriffuer eller andre aff landett selff tilltagne Viis och
maade, Enn huer sin sag som hannom best siunttis, att haffue
förtt och dreffuen, huor offuer stor och Mangfolldigh
Urigtighedtt offuer dett gandsche lannd ehr opkom- menn, Och
mange deris goedtz och penge arff och Eyenndomb foruend for, och
ellers Udj störste Uleijlighedth, forfördt och forkommen, Daa
haffue wij nu baade Borgemester och Raadt, her udj Wissbye,
saauell som ochsaa Landtzens dommere och menige allmue paa Kong:
Maijtzs wegne alluorligenn forholldeth och paalaggth, att först
och fremmerst Kjöbstaden Vissbye annlangende..."

Härefter följer resten av förordningen; där ger kommissionen föreskrifter om rättegångsförfarandet i staden, beskriver och ger föreskrifter om handeln ("De Tydsche Kjöbmend at affschaffe"), ger föreskrifter om gästabud, hantverksfolk, renhållning och mästerman, om rättegångsförfarandet på landsbygden, om tionde, om ödegårdar m m, om dagsverksskyldighet. När det gällerrättegångsförfarandet i Visby och på landet ges noggranna föreskrifter om tingsböckernas förvaring, sidornas numrering, försegling m m. Därvid nämns och uppräknas "de sex settings tingh, som aff arrildtz tid ere förordnede".

Denna text har, som ovan nämnts, brukat tas som bevis på, att gotlänningarna inte tillämpat Skånelagen från och med 1595. Vi har ovan konstaterat att 1618 talar om rättegångsordning, inte om tillämpad lag! Det kommissionen säger är att danska staten hade velat att gotlänningarna skulle vända sig till bytinget i Visby och settingstingen med sina mål men "fast ingen" hade gjort det. Istället hade "envar (fört) sin sak som honom bäst syntes", vilket skett med "hemgjorde breve, oppskrifter och andre av landet (= Gotland) själv tilltagne vis och mått".

Kommissionen får det att låta anmärkningsvärt att gotlänningarna efter 1595 inte anlitat bytinget och settingstingen. Nu är att märka att kungabrevet 1595 inte omnämner varken byting eller settingsting! Det innehåller kort och gott att undersåtarna på Gotland skall rätta sig efter "Skonsche lough och Recessen". Det är möjligt att av dansk lagstiftning vid denna til ("recessen") kunde utläsas, att gotländska domstolar borde föreligga på settingsnivå och inte på tingsnivå. Sannolikt var emellertid saken inte alls så självklar, som 1618 års kommission lät påskina. Istället har kommissionen, sedan man väl kommit till åsikten att settingarna borde vara domstolsdistrikt istället för tingen, framställt förhålllandet som om något alternativ egentligen inte fanns, och att saken egentligen redan tidigare var beslutad. Eftersom kommissionen 1618 vill föra fram settingstingen bör man ta uppgiften om att dessa existerat "av arilds tid" med en nypa salt. Vi vet visserligen att settingar omnämns 1492 och att de kanske har anor från sveakonungens ledungsorganisation. Det är mycket möjligt att settingarna före 1618 fungerade som andra instans över de 20 tingen, och att det förhållandet varat länge.

Kommissionen var, som synes av den ovan återgivna texten, mycket nedlåtande mot de 20 tingens sätt att sköta sina åligganden - de nämns inte ens vid namn utan döljs bakom uttrycken "hemgjorde breve" och "av landet själv tilltagne vis". Frågan är hur man skall tolka denna nedlåtenhet och negativa beskrivning. Hittills har forskarna tagit kommissionens text sombevis för att gotlänningarna inte följde påbudet om Skånelagensinförande 1595, och Gardell anser rentav att Gotland före 1618 var mer eller mindre laglöst. Jag menar däremot att man bör tolkakommissionens text som en retorik, med syftet att motiverabeslutet att ändra Gotlands domstolsdistriktsindelning.

Motivet för att vidta en förändring är ju att förhållandena hittills varit mindre bra. Man känner igen samma slags resonemang från äldre myndighetsarkiv, när myndigheten "tar tag i" ett problem och skildrar tidigare förhållanden i mörka färger. När prästen skall få sockenborna att genomföra en ny bänkindelning i kyrkan motiveras det med att det har varit väldigt mycket gräl och trätor tidigare. När länsstyrelsen förbjuder lekstugor motiveras det med att ungdomen dittills fört ett förskräckligt leverne på nätterna. Det ligger i sakens natur, att en byråkrat som argumenterar för en reform, gärna överdriver behovet av reformen - så har nog skett ibland i vår egen tid, under den offentliga sektorns expansion! När det gäller Gotland 1618 så hade staten skäl att minska det folkliga inflytandet judiciellt och administrativt - man tänkte ju börja föra en statlig näringslivspolitk som folket avskydde - men det argumentet kunde man inte prata om öppet. Det gällde att föra fram andra argument, exempelvis att de 20 tingen vanskött egendomsärendena.

De bevarade åtkomsthandlingarna fram till 1618 och saköreslängderna tyder trots allt på ett fungerande
domstolsväsen. Hur mycket skrevs det överhuvud vid de gotländska tingen, settingstingen och Gutnaltinget fram till 1645? Frågorna är omöjliga att besvara, men här skall pekas på en källa som ger en liten antydan.

Det finns en "jordrannsakning" över de gotländska gårdarnas "natur" dvs deras jordeboksklassificering, år 1740. För många gårdar har här antecknats datum för gårdarnas gällande fastebrev. Anteckningarna är talrika i vissa ting, men saknas nästan helt i andra. För Rute ting utom Fårö är anteckningarna fullständiga.
Av de 71 gårdar som finns här anges för 66 datum för fastebrev, köpebrev eller annan åtkomsthandling. Av de 66 gäller 15 tiden 1574 - 1644, övriga senare. Av de 15 är 7 före och 8 efter domstolsreformen 1618. I två fall återfinnes breven idag i landsarkivets pergamentbrevsamling: 1592-09-14 för Lunderhage i Fleringe och 1601-08-25 för Längers i Hellvi. Åtminstone i Rute ting utom Fårö verkar många, kanske nästan alla, gårdar sedan 1500-talets slut ha varit försedda med av tinget och efter 1618 utfärdade åtkomsthandlingar. Självfallet kan praxis ha varierat mellan olika delar av Gotland. Men en sak är säker: det skrevs!

Sammanfattningsvis vill jag konstatera att bilden av ett oordnat och laglöst samhälle på Gotland före 1618 är felaktig. Det finns inget som motsäger att man åtlydde påbudet 1595 att tillämpa Skånelagen. Även om man, trots detta, gärna tänker sig att Gutalagen och gamla sedvänjor ka ha dröjt sig kvar i de 20 tingen, lokalsamhällets eget domstolsväsen, är det inget som säger att rättsskipningen därmed skulle vara så mycket sämre. Detsyns en tydlig strategi hos kommissionen 1618: de tyska köpmännen skulle bort från lanthamnarna och böndernas handel kanaliseras till Visby. Inför de protester från lokalsamhället som kunde förväntas kan det ha varit lämpligt att försöka stärka statsmaktens grepp över, och centralisera, domstolsväsendet. Jag ser alltå kommissionen 1618 som ett slag mot lokalsamhället, medan Gardell ser den som ett slag mot en domaroligarki i lokalsamhället, som dittills dömt utan lag.

Det kan, avslutningsvis, också finnas skäl att avdramatisera reformen 1618. Kommissionens förordning talar om att tingsskrivare nu skulle anställas, föratt skriva "en rigtig och klar thingbogh". Det kan ha varit kommissionens viktigaste syfte. Med settingsting fick man minskat folkligt inflytande, men ökad kompetens. Situationen kan, om man så vill, liknas vid kommunreformen 1952! Men 1618 beklagade staten säkert inte alls, att det folkliga inflytandet avtog.

Tingen och domstolarna efter 1618

Tingen upphörde alltså som domstolsdistrikt 1618. Det skall väl inte uteslutas att tingen även därefter kunde handlägga ärenden rörande enklare förseelser och tvister, liksom byarätt och sockenstämma gjorde på 1700- och 1800-talen. För närvarande vet vi emellertid ingenting om detta. Det är kanske troligare att sådana ärenden handhades på sockennivå hela tiden, alltså även på medeltiden.

Gutnaltinget och settingstingen försvann i samband med Gotlands övergång till Sverige 1645. Termen Gutnalting förekommer i Gutalagen, och institutionen ifråga har från tid till annan haft olika benämningar. Den gamla bonderepubliken, eller (för att tala med Ganse) landsmenighetens, formel för urkunder utfärdade av Gutnaltinget återfinns fortfarande i ett tingsvittne för skatteavkortningn 1615:

"Wij effterschreffne Thöger Kierne
landsdommer paa Gullandt med menige dommer och almue ibid.
kiendis och giör witterligt for alle...".(24) Senare domar inleds
inte på samma sätt. 1621-02-07: "Töger Kiernne wdi Burss,
Lanndsdommere paa Gul- land, Laurennds Christensenn
thingschriffuer ibid kiendiss och giöre for alle witterligit...
att... holte ieg Gullands faars Landtsthing paa Gutestuf- fuen
wdj Wissbye paa Gulland, wdj worriss kierre landsherris...
Ghristoffer Ulfeldt... sampt menige settingsdommere saavell som
menige mandts nerwerilse, som den dag thill stede war och
landtsthing sögtte, daa wdjblandt andre sager...". 1621-05-
02: "Jagh Töger Kiärne, landsdommare på Gottland, kiennes och
giör witterligit for alle medh detta mitt öpne bref att... hölt
iagh allmenneligh lands- tingh widh Romma kyrkia medh mine
siettingsdommare och alle andre tingsdommare medh meenige mandh,
som den dagh ting sökte, detta uthibland andre saker..." 1632:
"Niells Madtzenn lanndsdommer paa Gulland och Hanns Pedersenn
schriffuer dersammesteds giöre witterlig att... paa Gullands fahr
landsting wor schickett...".

Nyansskillnader syns i dessa citat, som säkert har att göra med rättegångsreformen 1618 och Töger Kärnes avsättning 1622. Ännu 1615 talar Thöger Kärne på allmogens vägnar, vilket frammanar bilden av en representant för Gotland och dess invånare. 1632 däremot talar en domstol av den sort vi känner från senare århundraden. Denna domstol benämns även "Landtztinngh" i en stämningslista 1624. Det är okänt vad "far" betyder i detta sammanhang. Kanske har det att göra med gotländskans fara = sammanfoga, eller med norskans far = fåtalig, icke fulltalig.

De sista gotländska landsdomarna var Thöger Kärne i Burs 1615 - 22, Troels Nielsen troligen 1622 - 24, Laures Söffrensen 1624 - 1630 (död i Visby 1630), samt Niels Madsen från senast 1632
(troligen 1630) till 1645. Laures utnämning 1624 gjordes av danske kungen, och man kan utgå från att även Niels Madsen var utsedd av överheten, kungen eller länsherren. Niels Madsen var även övertullförvaltare i Visby. Sin ställning som betydande köpman och kalkbruksidkare på Gotland behöll han även efter öns övergång till Sverige 1645 och fram till sin död på 1670-talet. I sammanhanget bör nämnas att titeln landsdomare även användes för Thomas Walgesten, den av danskarna insatte, gotlandsfödde styresmannen över Gotland under ockupationen 1676 - 79.

Niels Madsen åtnjöt som landsdomare årlig lön och skattefrihet för en gård fram till dansktidens slut. I den första svenska länsräkenskapen 1646 omnämns ingenting av detta, medan däremot skattefrihet omnämns för "dommare och rådmän 20 st". Uppenbarligen har alltså landsdomarens befattning upphört med svensktidens ingång. Han omnämns 1649, liksom senare, som "fördenn landsdomaren".

Det gotländska landstinget fungerade enligt urkunder 1621, 1632, 1637 som en andra instans, där man överklagade domar från settingstingen. Att döma av stämningslistan 1624 kunde även en av byfogden i Visby avkunnad dom överklagas. Det är möjligt att landstinget även handlade mål som första instans (1621-05-02, 1624). Efter svensktidens ingång var det lagmansrätten, som utgjorde andra instans. Lagmansrätten var således en efterföljare till det tidigare landstinget, men det finns ingen anledning att
tro att det förelåg någon direkt kontinuitet vad gäller domstolens sammansättning och rättspraxis.

I litteraturen finns en av allt att döma oriktig uppgift om att Gutnaltinget hade sitt sista sammanträde 1654. Det som avses är troligen det faktum att domkapitlets generalkapitel eller "landemöde" upphörde 1654.

Låt oss nu övergå till att se vad som hände med första rättegångsinstansen, då Gotland övergick till Sverige. Från och med 1646 lades settingarana ihop två och två till tredingar vilka fungerade som domstolsområden till 1681, då Gotland delades i två härader. De tre domstolsområdena benämndes
fr o m 1655 vanligen tredingar, men dessförinnan och ibland även senare Bro och Rute settingar, Hejde och Kräklinge settingar, samt Burs och Hoburgs settingar. Det var alltså en mjuk övergång från dansk-
tidens settingsting.

Det finns stora likheter mellan de svenska tredingsdomstolarna, som de framträder i domböckerna 1646 och 1649 - 50, och de danska settingstingen. Domstolarna bestod av följande:

1)Settingsdomarna; de från dansktiden kända sex settingsdomarna utsågs enligt den första bevarade domboken från svensktiden i juli 1646 till länsmän. I varje tredingsdomstol omnämns följdriktigt två länsmän.
2) Nämnden, i settingstingen "åtta stockmän", i tredingsdomstolarna "tolv edsvurna män".
3) Statlig representation. Hur det förhöll sig med settingstingen vet vi inte säkert, eftersom inga domböcker är bevarade, men ridefogden (den danske befallningsmannen) var närvarande åtminstone ibland. I tredingsdomstolarna var alltid den svenske befall- ningsmannen närvarande, och inte sällan själve guvernören (landshövdingen).
4) Skrivare. Varje skrivare ansvarade vanligen för två, ibland ett eller tre, settingsting. Skrivare bör rimligen ha funnits också i tredingsdomstolarna, men framskymtar där endast i en och annan svårtolkad namnunderskrift.

Fram till 1650 bestod alltså domstolen av fyra aktörer. Hur samspelet fungerade, och förändrades över tiden, kan vi för ögonblicket bara spekulera över. På 1650-talet inträffar två viktiga förändringar. För det första: i domböckerna från och med 1653 omnämns inte längre länsmännen. Kanske innebär det att de gamla bondedomarna nu slutgiltigt försvunnit. Kanske övergick de till att ingå bland de 12 edsvurna; det går inte att kontrollera eftersom namnen på de 12 från och med 1653 inte uppräknas. För det andra:
fr o m 1655 omnämns en häradshövding i domböckerna, och han är med regelbundet fr o m 1661. Det är möjligt att dessförinnan skrivarna kan ha haft auktoritet som juridisk expertis i domstolarna. Emellertid tyder nyss nämnda fakta på, att den första svenska tiden var en brytningstid mellan bondedomare och juridiskt utbildade domare.

Låt oss återgå till de 20 tingen. Som domstolsdistrikt hade de alltså spelat ut sin roll 1618. Av domböckerna 1646 - 1650framgår emellertid att de 12 edsvurna utsågs efter ting. Fyra av de tjugo tingen fick nöja sig med en man (Dede, Lummelunds, Eke och Eksta), men från övriga ting utsågs två. Hur länge den principen levde kvar har inte undersökts. Vid 1700-talets mitt var inte sällan den socken, där tingsstället låg (exempelvis Levide) överrepresenterad vad gäller nämndemän.Vi skall straxt återkomma till nämndemännen.

Den roll som tingsdomarna, sedermera länsmännen, spelade vid de svenska domstolarna var åklagarens. Fram till 1690-talet var det de som upprättade stämningslistorna till rättegångstillfället, varje tingsdomare för sitt ting. Åklagaruppgiften sköttes av länsmännen fram till 1917, då den övertogs av landsfiskalerna.

Tingen som distrikt för olika funktioner fram till idag

Tingens roll som distrikt för uppbörd av skatt förändrades från och med 1654, då skatten i jordeboken uträknades för varje gård för sig. Rollen som distrikt för utgörande av dagsverke till kronan upphörde tydligen helt, eller till största delen, 1736 då det kollektiva "samarbetet" avskaffades.

Tingsdomarna blev en grundval för den svenska administrationen på Gotland. Dessa övergick under 1600- talets senare hälft till att kallas länsmän. Ännu omkring 1700 berättade dock landshövdingen att någon länsmansfru kunde envisas med att maken skulle tituleras domare. Domarna utsågs nu av myndigheterna, något som kanske hade börjat redan under dansktiden. Det förekom långt fram i tiden att en tingsdomare kunde få sin son utsedd till efterträdare (Lummelunds ting 1674, gården Lundbjärs).

Ända till 1888 existerade tinget i statlig administration. Det var i form av distrikt för länsmannen, som alltså var en direkt fortsättning på det gamla tingsdomarämbetet. Det ursprungliga antalet 20 minskades successivt till 1700-talets mitt till 10 länsmän, vilka vardera hade 2 ting. Så förblev det till 1880 - 1888, då man genom naturlig avgång minskade antalet till 6 länsmän. Genom denna minskning fick varje länsman litet mera än två ting i sitt distrikt. Eftersom "i flera fall tingen blifvit delade å olika distrikt" beslöt man att ta bort termen ting ur namnen på länsmansdistrikten. Istället benämndes de norra, mellersta och södra i norra respektive södra fögderiet.

I gotlandslitteraturen heter det felaktigt att "år 1827 togs steget fullt ut, då tingen avskaffades". I själva verket hände bara det att man därefter inte brukade ange ting som rubrik i mantalslängderna - något som självfallet inte hade den ringaste betydelse för den tidens gotlänningar. På ett annat ställe anges, också felaktigt, att tingen hade upphört före 1877. I detta sammanhang finns för övrigt ett påstående att bönder ibland "än i dag", dvs 1945, väljer att ange sin hemort med ting istället för socken. Det är ett underligt påstående, som måste bero på något missförstånd. För naturligahemortsangivelsen.

Tingen fortlevde alltså under 1800-talet. Det kom också att återspeglas i den militära organisationen. Gotlands Nationalbeväring 1811 - 1886 indelade landsbygden i 21 kompanier (från 1861 28 st). Dessa överensstämde bara undantagsvis med tingsgränserna av år 1774. Däremot bar nästan alla kompanier
tingsnamn. Det enda tingsnamnet som ratades var Kräklinge. En trupp krigsmän! Istället valdes namnet Torsburgs kompani.De 1885 - 86 bildade frivilliga skyttegillena övertog i flera fall kompaniernas namn. I dessa sammanhang har vissa tingsnamn levt kvar till våra dagar, exempelvis på Lina skyttegille och Dede skytteförening.

I kommunal administration levde tingen kvar ända till 1951, nämligen som valkretsar för nämndemansal. Den rollen fick de i norra häradsrätten 1825 och i södra 1827. Motivet till reformen var att "nämnden, som för närvarande till större delen vore bosatt i närmaste trakterna omkring tingsstället, blef mera spridd uti häradet". Valet skedde vid sockenstämma, senare de i tinget ingående socknarna.

Det sista valet av denna typ skedde 1951-09-03. Då valdes Thomas Thomsson, Sallmunds i Vänge, "till nämndeman för Halla ting för sex år" vid kommunalstämma i Vänge, till vilken "författningsenligt kallats röstberättigade från Dalhem, Ganthem, Halla, Sjonhem och Viklau, Vänge, Buttle och Guldrupe kommuner.

Kommunalstämmorna var inte alltid välbesökta. Nämn- demansval röster. Det berättas (från ett
annat val än det ovannämnda) att någon nämndemanskandidat ibland kunde inbjuda vänner och grannar till en improviserad festlighet hemma hos sig, varefter man i samlad trupp begav sig till stämman för att rösta fram sin kandidat.

Tingens funktion som valkrets upphörde genom storkommunreformen. Från 1952 valdes nämndemännen av storkommunernas fullmäktige.

Tingsindelningen användes under 1900-talet i vissa tryckta redogörelser för Gotland. Före storkommunernas tillkomst hade man på Gotlands landsbygd 91 socknar och 2 härader. Ville man ha
någon medelväg att dela in Gotland, var det praktiskt att använda de gamla tingen. De valdes hellre än den vid tiden gällande fiskala indelningen (från 1917 landsfiskalsdistrikt).

Sålunda använde man i Sveriges tryckta statistik tingen som enhet med socknarna som underområden till och med folkräkningen 1940. I de historiskt viktiga sammanställningarna av Wohlin i Emigra- tionsutredningen 1910 användes tingen på samma sätt. Det digra verket "Sverige - geografisk, topografisk, statistisk beskrivning" av Karl Ahlenius m fl indelade gotlandsdelen (1917) efter ting. Ännu idag utges ett bokverk med tingen som indelningsrund. Det är gotlandsserien av "Sveriges Kyrkor - konsthistoriskt inventarium", som utkom med första häftet 1914.

Ännu idag lever också tingen som distrikt för hushållningsgillena, Gotlands Läns Hushållningssällskaps
lokalorganisation. De infördes 1850, varvid man följde den då ännu existerande länsmans-distriktsindelningen så att varje gille omfattade två ting.1909-03-13 ändrades indelningen så att vart och ett av de gamla tingen blev ett gille, med ett undantag för Fårö som blev ett särskilt gille. Även Visby har ett eget gille.

Dagens gotländska jordbruk har alltså inom hushållningssällskapets ram behållit ett arv från den gotländska bonderepubliken - tinget som organisatorisk enhet.

Tingens geografiska utbredning

Tingen som de föreligger idag räknar sin tillkomst från och med år 1774. Tingsgränserna följer sockengränserna. De fastställdes i en kungörelse den 18 augusti 1773 av landshövding Segebaden. Det skedde efter ett långt utredningsarbete.

Dessförinnan hade tingsgränser och sockengränser stämt överens mycket dåligt. För prästerna, skriver Dannert, innebar reformen 1774, "att de slapp vara tillstädes exempelvis tre dagar för ett göromål, som nu kunde klaras på en, såsom fallet var med Alva pastorat, vilket förut varit delat på tre ting. Länsmännen åter, som tidigare kanske haft att inställa sig i 5 socknar eller flera för att få kungjort ett ärende i deras ting, behövde nu endast vända sig till två eller tre socknar. Men även för bönderna själva, som i sockenkyrkan varje söndag hade att åhöra ett flertal kungörelser från vitt skilda ting, innebar det en stor lättnad, att socknen nu endast skulle tillhöra ett ting."

Det är svårt att förstå att det dröjde så länge innan tingsgränserna anpassades till socknarna. Redan på medeltiden hade socknarna i Gutalagen en mer framträdande roll än vad som var vanligt på andra håll - man talar om det gotländska s k parokialsystemet. Också från senare tid vet vi också att sockenkänslan på Gotland är mycket stark. Förklaringen till varför det dröjde ligger i beskattningen. Bönderna i varje ting skulle erlägga en bestämd jordeboksskatt - på medeltiden var det antagligen likadant med tributen till sveakonungen och gutnaltingets eventuella skattesammanskott. Att ändra tingsgränsen innebar att omfördela skatten. Sådana ändringar är svårgenomförbara.

Gotland var kanske det sista landskapet i Skandinavien, där bönderna själva fördelade jordeboksskatten mellan sig. Först med 1654 års jordebok tog staten ökad kontroll över uppbörden, och skatten ut- räknades för varje gård. Därefter borde inte skatten lagt några hinder i vägen för gränsändringar. Emellertid uträknades 1654 skatten så, att man tog den bestämda skattesumman ör vart och ett av de 20 tingen (ett arv från dansktiden) och fördelade på tingets gårdar - två lika gårdar i varsitt ting kunde alltså få en något avvikande jordeboksskatt. Kanske ville myndigheterna inte ändra tingsgränserna för att behålla möjligheten att göra ny skattefördelning i ett ting. Någon sådan omfördelning aktualiserades dock veterligen aldrig. Detta eventuella hinder försvann genom skattläggningen 1747. Nu fick alla gårdar på Gotland en jordeboksskatt som var oberoende av tingssumman.

Efter 1747 dröjde det likväl ett kvartssekel innan tingsgränserna 1774 anpassades till socknarna.

Före 1774 var underavdelningarna i tingen inte socknar utan fjärdingar. (Två ting, Dede och Eke, var istället delade i två hälfter, och ett ting, Burs, i tre tredingar.) En analys av de äldsta gotländska kartorna omkring 1700 har gjorts av Ersson. Han konstaterar att "någon naturlig gränsdragning för fjärdingarna förekommer inte; endast i de fall då en fjärding överensstämmer med en socken", dvs 14 fall, "finns naturliga gränser i form av skogs- eller myrmarker". Ibland hängde inte ens fjärdingen ihop geografiskt - en eller flera gårdar låg skilda från de andra.

Fjärdingarna verkar alltså konstgjorda. Om man beaktar det sammanhang där fjärdingarna först dyker upp får man en trolig förklaring. De nämns första gången i Sören Norrbys räkenskapsbok 1523 - 24 och i jordeboken 1610- 11 - båda gångerna för uppbörden av tunga och skrymmande skattepersedlar (ved, hö, timmer). För att dela upp körslor och avverkningar var det väl lämpligt att dela upp gårdarna i tinget i fyra grupper, och gårdarna behövde inte ligga intill varandra.

Underligare var det att tingsgränsen ibland inte hängde ihop geografiskt. Det var emellertid mycket sällsynt. Bara tre sådana fall har observerats, alla på gränsen mellan Bande och Hejde ting. Till Hejde ting hörde Norrgårde i Björke och Isums i Atlingbo trots att de låg i Bande tings område, Norrgårde i en enklav och Isums i en lång korridor. Till Bande ting hörde Isome i Väte trots att gården låg som en enklav i Hejde tings område.

Isums i Hejde ting och Isome i Bande ting är kända som domargårdar. Det kan verka egendomligt med tanke på att gårdarna låg vid sidan av. Å andra sidan kan just det vara förklaringen - gården kan ha kommit till tinget genom att bonden där utsågs till tingsdomare.

Kartbilden före och efter 1774

De två mindre kartorna, som här återges, visar tingen före och efter 1774. Tingens namn var desamma utom två: Eksta ersattes av Fardhem och Eke ersattes av Grötlinge. Vad gäller tingens utbredning innebar 1774 emellertid en omvälvning.

Socknarnas läge framgår av den större kartbilden. Gränserna med hel linje visar vilka socknar som ingick i tinget efter 1774. Dessa gränser är som synes lättöverskådliga.

Svåröverskådliga är däremot tingsgränserna före 1774 med prickad linje. Det beror på att åtskilliga socknar, närmare bestämt 27 av de 91, är delade på två eller tre ting.

Den större kartbilden visar hur varje tingsnamn 1774 fick en ändrad innebörd. Hablinge ting, till exempel, bestod av Hablingbo och Silte; 1774 tillkom Eksta och Sproge och istället bortföll Näs och delar av Havdhem, Alva och Hemse.

FÖRKORTNINGAR

DRA Riksarkivet i Köpenhamn

RA Riksarkivet i Stockholm

ViLA Landsarkivet i Visby

LITTERATUR

Björkegren, R, 1951. Gotländskt. Sthlm.

Dannert, L, 1939. Gotland 1645 - 1654. Skrifter utg av Humanist
Fören vid Stockholms högskola, del 1 s. 59 - 108.

Dannert, L, 1945. Huvuddragen av Gotlands politiska historia.
Förvaltningen och rättsväsendet. Boken om Gotland II. Sthlm.

Dübeck, Inger, 1987. Fra gammel dansk til nu svensk ret. Det
retlige (sic) forsvenskning i de tabte territorier 1645 - 1683.
Rec i Fortid og nutid 1990 s 38 f, i Historie 1988 s. 298.

Ersson, P-G, 1974. Kolonisation och ödeläggelse på Gotland.
Västerås.

Gardell, C J, 1986. Handelskompani och bondearisto- krati. En
studie i den sociala strukturen på Gotland omkring 1620.
Uppsala.

Gardell, C J, 1988. Bröderna Madsen - två framgångsrika köpmän
från Visby under 1600-talet. Gotländskt Arkiv.

Gardell, C J, 1989. Genmäle. Hist. tidskrift.

Häglund, A, & Häglund, P, 1975. När och närkar. Gotlandstryck.

Kellgren, G, 1942. Gotland 1690 - 1720. Södertälje.

Lindquist, S-O, 1981. Sockenbildningen på Gotland. En korologisk
studie. Gotländskt Arkiv. Visby.

Munthe, H, m fl, 1945. Om kalkindustrien på Gotland. Särtryck
ur Med hammare och fackla 1943 - 44. Stockholm.

Olofsson, A G, 1945. Gotlands läns hushållningssällskap 1791 -
1941. Uppsala.

Rahmqvist, S, 1982. Härad och socken - världslig och kyrklig
indelning i Uppland. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4.

Siltberg, T, 1986. Gårdar, mark och människor 1413 - 1972 -
gotländsk kameralhistoria. I: Gotländskt Arkiv.

Siltberg, T, 1989. Tingsdomarna på Gotland - aristokrati eller
storbönder? Hist. tidskrift.

Siltberg, T, 1990 a. Teori och källor om Gotlands sociala struktur
på 1600-talet. Hist. tidskrift.

Siltberg, T, 1990 b. Jordköp på Gotlands landsbygd och de äldsta
bevarade breven. I: R Bohn (red), Gotlandia Irredenta,
Festschrift für Gunnar Svahnström, Sigmaringen.

Siltberg, T, 1990 c. Gotlands bebyggelse 1614 - gårdar,
människor och organisation. Gotländskt Arkiv. Visby.

Steffen, R, 1940. Personer och händelser i den gotländska
kalkindustriens historia. Visby.

Steffen, R, 1943. Gotlands organisation. Lund.

Steffen, R, 1945. Gotlands indelning och organisa tion. I: Boken
om Gotland, Del I.

Sundberg, 1927. Den svenska stapelstadsrätten. Stockholm.

Söderberg, B, 1959. Gotland genom seklerna. I: Gotland. Malmö
(Allhems förlag).

Söderberg, N V, 1961. Gotländskt försvar. Visby.

Söderberg, N V, 1965. Gotländskt Skytte under 1 1/4 sekel. Visby.

Yrwing, H, 1940. Gotland under äldre medeltid.

Yrwing, H, 1974. Ting på Gotland. Kulturhistoriskt lexikon för
nordisk medeltid bd XVIII sp 368 ff.

Yrwing, H, 1978. Gotlands medeltid. Visby.

Åkerman, S, 1990. Ett ekosystem och dess förvandling. Storfamilj
och storhushåll vid övergången mellan medeltid och nyare tid i
två norrländska älvdalar. I: förf & K Lundholm (red), Älvdal i
norr. Luleå.

Åkerman, S, & Siltberg, T, 1991. Dynamik och konstans i
Gotlands befolkningsutveckling under 1800- talet. Människor och
resurser i en brytningstid. I: Bebyggelsehist tidskr och
Jubileumsskrift för Gotland Läns Hushållningssällskap.

Östergren, M, 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands
vikingatida silverskatter som boplatsindikation. Visby.

Östergren, M, 1990. Det gotländska alltinget och
cistercienserklostret i Roma. I:Meta nr 3.

Östergren, M, 1991. Nu vet man var gutarna höll ting. I:Populär
arkeologi nr 1.

Tillbaka till projektet Gotländska ödegårdar