Inledning
Gotland är sedan gammalt indelat i 20 ting. När man i litteraturen
har behandlat dem har man vanligen varit inriktad på medeltiden
och äldre förhållanden. Man har inte ägnat uppmärksamhet
åt att tingen levde kvar ända till 1800-talets slut. Inte heller
att de i hushållningsgillenas skepnad lever ännu idag! I den
här artikeln skall ges en kortfattad översikt över tingens
utveckling och funktion på Gotland. Tyngdpunkten
skall läggas på de senaste 300 åren. En särskild
analys skall göras av det som hände 1618 - ett viktigt årtal
för Gotlands politiska historia och, som vi skall se, också
för tingens roll.
Vi skall alltså inte här tala så mycket om tingens äldsta
tid, deras ställning i Gutalagen med mera. Därom kan man läsa
exempelvis hos Hugo Yrwing (1978). Ägonamn runt Roma kloster tyder
på att de 20 tingen nyttjade vissa markområden där (Östergren
1990, 1991).
Tingen och de välarronderade socknarna
Vad gäller tingens äldsta tid begränsar vi oss till att
här ta upp frågan om det märkliga förhållandet
mellan tings- och sockenindelning. I litteraturen har Gotlands 20 ting
ansetts vara en förkristen indelning av ön. De gamla tidsgränserna
följde inte sockengränserna. Man anser att socknar na skapades
av kristna människor som ett slags fri församlingar vid sidan
av den världsliga, hedniska, samhällsordningen: tingsindelningen.
Detta förmodade skeende har åskådligt skildrats av Richard
Steffen i hans klassiska arbete "Gotlands organisation" (1943).
Å andra sidan har det påvisats att socknarna, som de först
framträder i källorna, är välarronderade i förhållande
till sockenkyrkan (Sven-Olof Lindquist 1981). Socknarna verkar alltså
vara mycket väl an passade till bebyggelsen; en trolig förklaring
verkar vara att gotlänningarna någorlunda samtidigt övergick
till kristendomen. Som bekant vet vi att det gick till så på
Island.
Hur förklarar man då den bristande överensstämmelsen
mellan sockengränser och tingsgränser? Jag vill peka på
två förklaringar med utgångspunkten att be byggelsen
vid tiden för kristendomens införande och tidigare speglas av
1) sockengränserna, eller
2) tingsgränserna.
Om 1) sockengränserna är de äldsta kan man tänka
sig att tingen från början var sockenbaserade, men utsattes
för gränsjustering på 1400-talet för att bättre
passa den skatt som Erik av Pommern 1412 lade på gotlänningarna.
Det måste i så fall ha skett före 1485 - 87, för
då förelåg tingen med de gränser, som vi känner
i detalj från och med 1600-talet. Jag har i annat sammanhang utvecklat
denna teori litet utförligare (Siltberg 1990 c). Om å andra
sidan 2) tingsgränserna är de äldsta stämmer Steffens
gamla teori. Modern forskning har en motsvarande syn på ecklesiastika
och judiciella gränser i Uppland (Rahmqvist 1982). I så fall
måste man förklara de av S-O Lindquist påvisade välarronderade
socknarna. Det bör enligt min mening ske genom en tredelad förklaring:
a) bebyggelsen har hela tiden ändrat sig,
b) tingsgränserna har inte anpassat sig till förändringarna,
men c) sockengränserna har gjort det.
Vad gäller a) bebyggelsens förändring har modern gotlandsforskning
brutit med den gamla uppfattning- en om ett statiskt gotländskt agrarsamhälle.
Man talar istället om ett agrarsamhälle som var mycket rörligt
vad gäller flyttningar, nedläggningar och nybildningar av gårdar
(Östergren 1989, Siltberg 1990 b). Jag har satt detta i samband med
den goländska barnbegränsningen (Åkerman-Siltberg 1991).
I ett bondesamälle med få arvingar tvingas man att hela tiden
omstrukturera kulturlandskapet så att det passar befintliga individers
och släkters juridiska rättigheter. Däremot blir ett bondesamhälle
med stor tillgång på arvingar paradoxalt nog mera konstant;
det enda som händer är att gårdar delas. Vad gäller
b) tings-gränserna vet vi att tingen senast på 1400-talet och
troligen tidigare utgjorde skatteuppbördsdistrikt, som hade varsin
bestämda del att bära av Gotlands beskattning. Att flytta en
gård från ett ting till ett annat skulle ändra skattetrycket
och torde i praktiken ha varit en omöjlighet, även om gården
ändrade geografiskt läge. Åtminstone bör detta ha
varit fallet från och med den tid då Gotland fick ett hårt
skattetryck, dvs 1412 (eller något tidigare, kanske 1361). Vad gäller
c) sockengränserna vet vi att det ännu på 1590- och 1610-talen
förekom att enstaka gårdar flyttades från en socken till
en annan
(Siltberg 1990 c). Sådana ärenden kunde i princip avgöras
av två präster och ett antal sockenbor. Det bör ha varit
jämförelsevis lätt att ändra sockengränsen om
en gård ändrade geografiskt läge. Härigenom kan socknarna
ha förblivit välarronderade. Utan att närmare känna
till det äldre kamerala materialet för Uppland och andra landskap
vågar jag gissa, att den ovan angivna skillnaden i lättanpasslighet
för skatteadministrativa och kyrkliga gränser kan ha haft betydelse
även på anda håll än Gotland.
Tingsdomarnas ställning och lagen
Fram till senmedeltiden var Gotlands landsbygd en självständig
stat, då kallad landsmenighet, idag kallad bonderepublik. Varje
ting företräddes av en tingsdomare, som torde ha valts av tingsmenigheten.
De 20 tingen var grupperade i sex settingar, som förestods av varsin
settingsdomare, tillika tingsdomare i sitt
ting. Den högste domaren var landsdomaren, som stod i spetsen för
Gutnaltinget, vilket bestod av domare, prostar och kanske flera. Det var
öns högsta myndighet.
Tingsdomarnas roll är omdiskuterad. En del anser att tingsdomarna
och deras familjer utgjorde ett slags sammanhållen överklass,
som berikade sig på böndernas bekostnad och som påminner
om adeln i övriga Skandinavien. Den åsikten har framförts
av Carl-Johan Gardell (1986). Andra anser att tingsdomarna mera var vanliga
bönder, låt vara storbönder, som inte kunde eller ville
berika sig alltför mycket. Den åsikten har jag själv framfört.
Alla är överens om att tingsdomarna, när de i början
av 1600-talet börjar framträda lite tydligare i källmaterialet,
i första hand hade roll inte som domare i domstoleras dömande
makt har varit relativt okänd och vi skall straxt återkomma
till den. Det är istället som skatteuppbördsmän och
innehavare av
vissa löneförmåner tingsdomarna framträder den roll
som längre fram innehades av länsmännen. I själva
verket gick det till så att de gotländska tingsdomarna under
1600-talets senare hälft gradvis övergick till att kallas länsmän.
Det gotländska äldre bondesamhället var rätt homogent
och jämlikt -det är den uppfattning som mer eller mindre outtalat
finns i äldre historieskrivning. Ett försök att helt och
hållet vända upp och ner på den bilden, gjordes med eftertryck
av Carl-Johan Gardell 1986 i hansdoktorsavhandling "Handelskompani
och bondearistokrati. En studie i den sociala strukturen på Gotland
omkring 1620". Här skriver Gardell att "den skenbart 'homogena'
bonde- klassen har upplösts i en dominerande 'domaroligarki' och
en beroende bondeklass". Domarna "framträder (som) en skarpt
avgränsad klass som till gagnet, men inte till namnet, fungerade
som adelsklass". I en debatt i Historisk Tidskrift med Gardell kritiserade
jag denna karaktäristik av tingsdomarna. Istället för adel
och oligarki vill jag för min del "kalla tingsdomarna för
storbönder. Det passar med den sociala struktur på Gotland,
som vi känner någorlunda väl fr o m 1600-talets slut.
Då ser jag ingen anledning att i källorna för äldre
tid läsa in något som inte finns där. Källorna ger
inga belägg för att de gotländska tingsdomarna hade större
fördelar av sin befattning, än som kunde
vara en rimlig lön för utfört arbete. Det är fantasieggande
att tänka sig ett medeltida Gotland med hövdingar som på
Island. Det förblir emellertid inget annat än en gissning. Några
synliga rester av ett sådant samhälle kan inte beläggas
på Gotland i början av 1600-talet."
Min undersökning om tingsdomarnas skatteadministrativa befogenheter,
löneförmåner m m återfinns i HT 1989 - 90 och skall
inte upprepas här. Låt oss istället övergå
till frågan om tingsdomarnas dömande makt. Den saken är
en viktig del av Gardells ovannämnda skildring: tingsdomarna anges
här ha haft en oerhörd maktposition som ensamma utövare
av den dömande makten i ett gotländskt samhälle utan lag.
Gardell har hävdat att domarna dömde utan Gutalag eller annan
lag och efter 'eget huvud'. Den till Gotland utsända kungliga "kommissionen
(1618) noterade alltså att laglösa förhållanden
rådde på Gotland". "Frågan gällde själva
rättssäkerheten i ett samhälle där inga skriftliga
anteckningar fördes över avkunnade domar, lagfarter, skiljedomsförfaranden
etc. Här fanns uppenbarligen utrymme för partiska domslut".
Vi har anledning att titta närmare på den ovannämnda kommissionen
1618.
Den kungliga kommissionen och domstolsreformen 1618
Den kungliga kommissionens förordning 1618 har i Gotlandslitteraturen,
även före Gardell, tagits till intäkt för att gotlänningarna
aldrig brytt sig om att tillämpa Skånelagen från och
med 1595, vilket kungen då påbjöd. Gardell har skärpt
tolkningen till att inte heller Gutalagen tillämpades. Han menar
att kommis-sionen skriver att "lag" inte tillämpades, och
då avsåg man lag överhuvud taget. Jag anser att Gardell
alltför okritiskt lagt sig till med den verklighetsbeskrivning, som
finns i 1618 års kommissions retorik. Dessutom, vilket är viktigare,
har både han och tidigare Gotlandslitteratur delvis feltolkat vad
kommissionens text egentligen handlar om.
Kunde verkligen de gotländska tingsdomarna döma ensamma, och
utan lag? Det är en väsentlig fråga för förståelsen
av hur bonderepubliken fungerade, och hur ösamhället var skiktat
socialt. Låt oss börja med frågan om domarna dömde
ensamma. Gutalagen har tolkats som att domarna inte hade någon nämnd
vid
sin sida när de dömde, men det är inte den enda uppfattningen.
Yrwing anser det troligt att Gutalagen förutsatte att domaren dömde
tillsammans med rådmän.
När det gäller förekomsten av lag, så fanns som bekant
Gutalagen, Den föreliger nedtecknad på gutniska och i tysk
översättning. Den sistnämnda härrör från
1401, tre år efter det att Tyska orden övertagit Gotland, och
man får förutsätta att översättningsarbetet
gjordes därför att lagen användes. Omkring 1550 uppger
slottspredikanten Nicolaus Petrejus att när gutarna skulle skifta
arvegods använde man Gutalagen. 1595 påbjöds införandet
av Skånelagen på Gotland. Vi har, som jag straxt skall visa,
ingen anledning att betvivla att påbudet åtlyddes.
1618 företogs, som jag likaså straxt skall visa, en genomgripande
domstolsreform på Gotland. Förändringen tillkom på
order av den kungliga kommission, som i augusti 1618 besökte ön.
Här bör
inskjutas, att detta besök var inledningen till den händelse-
rika tid på Gotland omkring 1620, som kanske var den mest dramatiska
perioden i öns historia under hela dansktiden. Exempelvis fängslades
lands-domaren Thöger Kärne 1622 i Köpenhamn, dit han begivit
sig för att klaga inför kungen. Perioden har åskådligt
och initierat skildrats av Gardell i hans avhandling. Den danska statsmakten
ville genom inrättandet av det priviligierade Gullandske Kompagni
"berika köpmän och entreprenörer i Helsingborg och
Helsingör" och "driva fram ett fördjupat beroende
och en ytterligare 'pereferialisering' för Gotlands del". Detta
hade, skriver Gardell, bland annat "mycket väl kunnat bli det
slutliga dråpslaget mot Visby och innebära stadens definitiva
inordnande bland de övriga lanthamnarna". De gotländska
protesterna var starka. Både visbyborna och landsbygdens gotlänningar
var vana att handla med nordtyska köpmän
från Rostock med flera städer. Redan 1625 övergav staten
försöket, och Gullandska Kompagni upplöstes. I samband
med Danmarks engagemang i trettioåriga kriget övergavs flera
liknande
merkantilistiska projekt.
Gotland undgick alltså här statsmaktens illvilliga anslag!
Efter 1625 återupptogs gotlänningarna sin handel med de nordtyska
köpmännen. Med dem handlade även landsbygdens gotlänningar
i lanthamnarna till Visbyborgarnas förtret. Efter övergången
till Sverige fortfor detta förhållande enligt en förordning
1646,
vilket framhållits som "det äldsta exemplet på att
orter utan vare sig stapelstads- eller stadsrätt tillerkänts
viss seglationsfrihet". Svenskarnas välvilliga behandling av
Gotland efter Brömsebrofreden har för övrigt även
ansetts tyda på, att man inte riktigt ansåg ön som en
inkorporerad del av riket.
På 1600-talet och även senare var alltså den behandling
Gotland fick av staten, först den danska och sedan den svenska, på
det hela taget välvillig. Det är intressant att jämföra
Gotland med ett annat perifert lokalsamhälle. Sune Åkerman
har för Lule älvdal gjort tankeexperimentet "att uttänka
ett riktigt
vederstyggligt handlingsprogram från illvillliga regeringars sida
riktat mot det(ta) lokalsamhälle", och visat att det var precis
det programmet som svenska staten med stor konsekvens tillämpade
i 300 år! Redan en ytlig jämförelse visar att Gotland
blev mildare behandlat än Lule älvdal i vissa viktigaavseenden,
främst vad gäller militära utskrivningar och handeln. Vad
kan skälet ha varit till att Gotland behandlades mycket välvilligare
än exempelvis Norrland? Jag tror att öns militärstrategiska
läge spelat in - både svenska och danskar var måna om
att ha en nöjd lokalbefolkning på den svårförsvarade
ön. Gotlänningarna själva kunde vara danskar eller svenskar,
men som det står i Gotlandssången "gutar först och
sist ändå".
Låt oss återgå till Gotland omkring 1620. Vilka källor
står oss till buds för att kasta ljus över Gotlands rättsväsen
under 1600-talet första hälft? Inga domböcker finns bevarade
från Gotlands landsbygd före 1646. Däremot finns tre andra
källor, nämligen cirka 150 åtkomsthandlingar (pergaments-
och
pappersbrev) t o m 1645, tingsvittnen i länsräkenskaperna 1626
- 1644 samt saköreslängder 1600 - 1645.
När man undersöker detta material visar det sig att 1618 framträder
som en skarp gräns. Det som hände 1618 var helt enkelt att de
6 settingstingen övertog de 20 tingens roll som domstolar för
Gotlands landsbygd! Fram till och med 1618 är det alltid de 20 tingen
som har utfärdat eller genom tingsdomaren påtecknat åtkomsthandlingarna
(det förekommer också åtkomsthandlingar där tingsorganisationen
inte nämns). Ofta står i breven att de upprättades vid
"tingsbordet", vilket kanske i praktiken var detsamma som tingsdomarens
bord i hans dagligstuga. Det sista kända tillfället, då
ett sådant brev utfärdades, var den 30 juni 1618 i Rute ting,
en månad innan den ovannämnda kommissionen kom till Gotland.
Tingsdomaren Dinnis Västrume och landsdomaren Thöger Kärne
i Burs beseglade då ett avkallsbrev som gav Michel Skymnings fasta
på hans gård.
Efter 1618 är det alltid de sex settingstingen, som har utfärdat
åtkomsthandlingarna, liksom de tingsvittnen rörande skatteavkortning,
bötesvärdering m m som ingår i länsräkenskaperna.
Settingsdomare på Gotland omnämns fr o m 1492, men vi vet inte
vad de sysslade med. Yrwing konstaterar att de framstår "som
reprensentanter för centralmakten, medan de samtidigt fungerar som
tingsdomare inom sitt ting", och menar att de sannolikt skötte
skatteuppbörd. En hittills förbisedd anteckning i länsräkenskaperna
1619 kastar nytt ljus över reformen 1618. Som befriade från
jordeboksskatten antecknas där de "sex settingsdommer eller
tingsfogeder epter Kong Ma:ts breffs lydelse, formidels di side retterting
aaredt omkringh. Er nu dette aar forst begyndt med denne affkortning,
eftersom det berettes at Kon M Befallning er udgangen at domerne der paa
landet nu schal sidde ting huor 14 dag, oc tillforen hafde dermed icke
tuende gange besuerring om aarit".
Före reformen 1618 uppges settingstingen alltså ha sammanträtt
högst två gånger per år. Kanske har de fungerat
som högre rättsinstans efter tingen. Med så få sammanträden
kan settingstingen knappast ha haft hand om brottmålen. Saköreslängderna
1600 - 1645 är före 1618 indelade efter ting och efter 1618
indelade efter setting. Slutsatsen måste bli att även brottmålen
handlades av tingen t o m 1618, och därefter av settingstingen.
När vi nu klargjort innebörden av reformen 1618, är det
dags att mot bakgrund av vår nya kunskap titta lite närmare
på den av kommissionen utfärdade förordningen. Den har
i flera sammanhang citerats i mindre delar,men för att rätt
förstås bör den läsas i ett större avsnitt.
Kommissionen konstaterar inledningsvis att "attschillige midsordning
och Uschickelighedt ere forekomen" på Gotland och talar i svepande
ordalag om rätt, förordningar och privilegier. Direkt därefter,
när kommissionen kommer in på åtgärderna, följer
det textavsnitt som är av särskilt intresse för oss.
"Och för dett förste, effterdj det befindes, att Louen
och
Rettenn, icke udj Langsommelig thidt, her paa Landett haffuer
werreth holldeth och brugtt udj sin Rette gennge, Oss ochsaa
athschillig anden Uschickelighedt udj byenns och landenns Politie
er till Vidende Vordenn, Daa haffue wij... (tagit i beaktande att
Kungl Maj:t hade) lade sith obne breff och Mandath her tjill
Landeth udgaae, Daterith Köbnnhaffn 1595 den 12 Julij att
Meenigehans Maijtzs undersaather her paa Gothlanndt schulle
effter Lougenn och hans Kong: Maijtzs Recesser söge deris Reht,
Och deris Sager der effter forföllge och Udförre,: Och samme
hans
Kong: Maijtzs: forord- ninger, dog iche endnu Indtill denne tidt
er bleffuen holdeth och effterkommet, Saa att fast Ingen enten thill Byeting
eller
landsens Settings Thinge, Saaledis som Recessen derom Indhollder
och formell- der Medt Nöigachtige forseiglede Winder, eller andre
Kundschabff, deris Lougmaell och Rett, att haffue sögt och
Udföret, Medenn (udenn?) allene med hiembgiortte breffue,
opschriffuer eller andre aff landett selff tilltagne Viis och
maade, Enn huer sin sag som hannom best siunttis, att haffue
förtt och dreffuen, huor offuer stor och Mangfolldigh
Urigtighedtt offuer dett gandsche lannd ehr opkom- menn, Och
mange deris goedtz och penge arff och Eyenndomb foruend for, och
ellers Udj störste Uleijlighedth, forfördt och forkommen, Daa
haffue wij nu baade Borgemester och Raadt, her udj Wissbye,
saauell som ochsaa Landtzens dommere och menige allmue paa Kong:
Maijtzs wegne alluorligenn forholldeth och paalaggth, att först
och fremmerst Kjöbstaden Vissbye annlangende..."
Härefter följer resten av förordningen; där ger kommissionen
föreskrifter om rättegångsförfarandet i staden, beskriver
och ger föreskrifter om handeln ("De Tydsche Kjöbmend at
affschaffe"), ger föreskrifter om gästabud, hantverksfolk,
renhållning och mästerman, om rättegångsförfarandet
på landsbygden, om tionde, om ödegårdar m m, om dagsverksskyldighet.
När det gällerrättegångsförfarandet i Visby
och på landet ges noggranna föreskrifter om tingsböckernas
förvaring, sidornas numrering, försegling m m. Därvid nämns
och uppräknas "de sex settings tingh, som aff arrildtz tid ere
förordnede".
Denna text har, som ovan nämnts, brukat tas som bevis på, att
gotlänningarna inte tillämpat Skånelagen från och
med 1595. Vi har ovan konstaterat att 1618 talar om rättegångsordning,
inte om tillämpad lag! Det kommissionen säger är att danska
staten hade velat att gotlänningarna skulle vända sig till bytinget
i Visby och settingstingen med sina mål men "fast ingen"
hade gjort det. Istället hade "envar (fört) sin sak som
honom bäst syntes", vilket skett med "hemgjorde breve,
oppskrifter och andre av landet (= Gotland) själv tilltagne vis och
mått".
Kommissionen får det att låta anmärkningsvärt att
gotlänningarna efter 1595 inte anlitat bytinget och settingstingen.
Nu är att märka att kungabrevet 1595 inte omnämner varken
byting eller settingsting! Det innehåller kort och gott att undersåtarna
på Gotland skall rätta sig efter "Skonsche lough och Recessen".
Det är möjligt att av dansk lagstiftning vid denna til ("recessen")
kunde utläsas, att gotländska domstolar borde föreligga
på settingsnivå och inte på tingsnivå. Sannolikt
var emellertid saken inte alls så självklar, som 1618 års
kommission lät påskina. Istället har kommissionen, sedan
man väl kommit till åsikten att settingarna borde vara domstolsdistrikt
istället för tingen, framställt förhålllandet
som om något alternativ egentligen inte fanns, och att saken egentligen
redan tidigare var beslutad. Eftersom kommissionen 1618 vill föra
fram settingstingen bör man ta uppgiften om att dessa existerat "av
arilds tid" med en nypa salt. Vi vet visserligen att settingar omnämns
1492 och att de kanske har anor från sveakonungens ledungsorganisation.
Det är mycket möjligt att settingarna före 1618 fungerade
som andra instans över de 20 tingen, och att det förhållandet
varat länge.
Kommissionen var, som synes av den ovan återgivna texten, mycket
nedlåtande mot de 20 tingens sätt att sköta sina åligganden
- de nämns inte ens vid namn utan döljs bakom uttrycken "hemgjorde
breve" och "av landet själv tilltagne vis". Frågan
är hur man skall tolka denna nedlåtenhet och negativa beskrivning.
Hittills har forskarna tagit kommissionens text sombevis för att
gotlänningarna inte följde påbudet om Skånelagensinförande
1595, och Gardell anser rentav att Gotland före 1618 var mer eller
mindre laglöst. Jag menar däremot att man bör tolkakommissionens
text som en retorik, med syftet att motiverabeslutet att ändra Gotlands
domstolsdistriktsindelning.
Motivet för att vidta en förändring är ju att förhållandena
hittills varit mindre bra. Man känner igen samma slags resonemang
från äldre myndighetsarkiv, när myndigheten "tar
tag i" ett problem och skildrar tidigare förhållanden
i mörka färger. När prästen skall få sockenborna
att genomföra en ny bänkindelning i kyrkan motiveras det med
att det har varit väldigt mycket gräl och trätor tidigare.
När länsstyrelsen förbjuder lekstugor motiveras det med
att ungdomen dittills fört ett förskräckligt leverne på
nätterna. Det ligger i sakens natur, att en byråkrat som argumenterar
för en reform, gärna överdriver behovet av reformen - så
har nog skett ibland i vår egen tid, under den offentliga sektorns
expansion! När det gäller Gotland 1618 så hade staten
skäl att minska det folkliga inflytandet judiciellt och administrativt
- man tänkte ju börja föra en statlig näringslivspolitk
som folket avskydde - men det argumentet kunde man inte prata om öppet.
Det gällde att föra fram andra argument, exempelvis att de 20
tingen vanskött egendomsärendena.
De bevarade åtkomsthandlingarna fram till 1618 och saköreslängderna
tyder trots allt på ett fungerande
domstolsväsen. Hur mycket skrevs det överhuvud vid de gotländska
tingen, settingstingen och Gutnaltinget fram till 1645? Frågorna
är omöjliga att besvara, men här skall pekas på en
källa som ger en liten antydan.
Det finns en "jordrannsakning" över de gotländska
gårdarnas "natur" dvs deras jordeboksklassificering, år
1740. För många gårdar har här antecknats datum
för gårdarnas gällande fastebrev. Anteckningarna är
talrika i vissa ting, men saknas nästan helt i andra. För Rute
ting utom Fårö är anteckningarna fullständiga.
Av de 71 gårdar som finns här anges för 66 datum för
fastebrev, köpebrev eller annan åtkomsthandling. Av de 66 gäller
15 tiden 1574 - 1644, övriga senare. Av de 15 är 7 före
och 8 efter domstolsreformen 1618. I två fall återfinnes breven
idag i landsarkivets pergamentbrevsamling: 1592-09-14 för Lunderhage
i Fleringe och 1601-08-25 för Längers i Hellvi. Åtminstone
i Rute ting utom Fårö verkar många, kanske nästan
alla, gårdar sedan 1500-talets slut ha varit försedda med av
tinget och efter 1618 utfärdade åtkomsthandlingar. Självfallet
kan praxis ha varierat mellan olika delar av Gotland. Men en sak är
säker: det skrevs!
Sammanfattningsvis vill jag konstatera att bilden av ett oordnat och laglöst
samhälle på Gotland före 1618 är felaktig. Det finns
inget som motsäger att man åtlydde påbudet 1595 att tillämpa
Skånelagen. Även om man, trots detta, gärna tänker
sig att Gutalagen och gamla sedvänjor ka ha dröjt sig kvar i
de 20 tingen, lokalsamhällets eget domstolsväsen, är det
inget som säger att rättsskipningen därmed skulle vara
så mycket sämre. Detsyns en tydlig strategi hos kommissionen
1618: de tyska köpmännen skulle bort från lanthamnarna
och böndernas handel kanaliseras till Visby. Inför de protester
från lokalsamhället som kunde förväntas kan det ha
varit lämpligt att försöka stärka statsmaktens grepp
över, och centralisera, domstolsväsendet. Jag ser alltå
kommissionen 1618 som ett slag mot lokalsamhället, medan Gardell
ser den som ett slag mot en domaroligarki i lokalsamhället, som dittills
dömt utan lag.
Det kan, avslutningsvis, också finnas skäl att avdramatisera
reformen 1618. Kommissionens förordning talar om att tingsskrivare
nu skulle anställas, föratt skriva "en rigtig och klar
thingbogh". Det kan ha varit kommissionens viktigaste syfte. Med
settingsting fick man minskat folkligt inflytande, men ökad kompetens.
Situationen kan, om man så vill, liknas vid kommunreformen 1952!
Men 1618 beklagade staten säkert inte alls, att det folkliga inflytandet
avtog.
Tingen och domstolarna efter 1618
Tingen upphörde alltså som domstolsdistrikt 1618. Det skall
väl inte uteslutas att tingen även därefter kunde handlägga
ärenden rörande enklare förseelser och tvister, liksom
byarätt och sockenstämma gjorde på 1700- och 1800-talen.
För närvarande vet vi emellertid ingenting om detta. Det är
kanske troligare att sådana ärenden handhades på sockennivå
hela tiden, alltså även på medeltiden.
Gutnaltinget och settingstingen försvann i samband med Gotlands övergång
till Sverige 1645. Termen Gutnalting förekommer i Gutalagen, och
institutionen ifråga har från tid till annan haft olika benämningar.
Den gamla bonderepubliken, eller (för att tala med Ganse) landsmenighetens,
formel för urkunder utfärdade av Gutnaltinget återfinns
fortfarande i ett tingsvittne för skatteavkortningn 1615:
"Wij effterschreffne Thöger Kierne
landsdommer paa Gullandt med menige dommer och almue ibid.
kiendis och giör witterligt for alle...".(24) Senare domar
inleds
inte på samma sätt. 1621-02-07: "Töger Kiernne
wdi Burss,
Lanndsdommere paa Gul- land, Laurennds Christensenn
thingschriffuer ibid kiendiss och giöre for alle witterligit...
att... holte ieg Gullands faars Landtsthing paa Gutestuf- fuen
wdj Wissbye paa Gulland, wdj worriss kierre landsherris...
Ghristoffer Ulfeldt... sampt menige settingsdommere saavell som
menige mandts nerwerilse, som den dag thill stede war och
landtsthing sögtte, daa wdjblandt andre sager...". 1621-05-
02: "Jagh Töger Kiärne, landsdommare på Gottland,
kiennes och
giör witterligit for alle medh detta mitt öpne bref att... hölt
iagh allmenneligh lands- tingh widh Romma kyrkia medh mine
siettingsdommare och alle andre tingsdommare medh meenige mandh,
som den dagh ting sökte, detta uthibland andre saker..." 1632:
"Niells Madtzenn lanndsdommer paa Gulland och Hanns Pedersenn
schriffuer dersammesteds giöre witterlig att... paa Gullands fahr
landsting wor schickett...".
Nyansskillnader syns i dessa citat, som säkert har att göra
med rättegångsreformen 1618 och Töger Kärnes avsättning
1622. Ännu 1615 talar Thöger Kärne på allmogens vägnar,
vilket frammanar bilden av en representant för Gotland och dess invånare.
1632 däremot talar en domstol av den sort vi känner från
senare århundraden. Denna domstol benämns även "Landtztinngh"
i en stämningslista 1624. Det är okänt vad "far"
betyder i detta sammanhang. Kanske har det att göra med gotländskans
fara = sammanfoga, eller med norskans far = fåtalig, icke fulltalig.
De sista gotländska landsdomarna var Thöger Kärne i Burs
1615 - 22, Troels Nielsen troligen 1622 - 24, Laures Söffrensen 1624
- 1630 (död i Visby 1630), samt Niels Madsen från senast 1632
(troligen 1630) till 1645. Laures utnämning 1624 gjordes av danske
kungen, och man kan utgå från att även Niels Madsen var
utsedd av överheten, kungen eller länsherren. Niels Madsen var
även övertullförvaltare i Visby. Sin ställning som
betydande köpman och kalkbruksidkare på Gotland behöll
han även efter öns övergång till Sverige 1645 och
fram till sin död på 1670-talet. I sammanhanget bör nämnas
att titeln landsdomare även användes för Thomas Walgesten,
den av danskarna insatte, gotlandsfödde styresmannen över Gotland
under ockupationen 1676 - 79.
Niels Madsen åtnjöt som landsdomare årlig lön och
skattefrihet för en gård fram till dansktidens slut. I den
första svenska länsräkenskapen 1646 omnämns ingenting
av detta, medan däremot skattefrihet omnämns för "dommare
och rådmän 20 st". Uppenbarligen har alltså landsdomarens
befattning upphört med svensktidens ingång. Han omnämns
1649, liksom senare, som "fördenn landsdomaren".
Det gotländska landstinget fungerade enligt urkunder 1621, 1632,
1637 som en andra instans, där man överklagade domar från
settingstingen. Att döma av stämningslistan 1624 kunde även
en av byfogden i Visby avkunnad dom överklagas. Det är möjligt
att landstinget även handlade mål som första instans (1621-05-02,
1624). Efter svensktidens ingång var det lagmansrätten, som
utgjorde andra instans. Lagmansrätten var således en efterföljare
till det tidigare landstinget, men det finns ingen anledning att
tro att det förelåg någon direkt kontinuitet vad gäller
domstolens sammansättning och rättspraxis.
I litteraturen finns en av allt att döma oriktig uppgift om att Gutnaltinget
hade sitt sista sammanträde 1654. Det som avses är troligen
det faktum att domkapitlets generalkapitel eller "landemöde"
upphörde 1654.
Låt oss nu övergå till att se vad som hände med
första rättegångsinstansen, då Gotland övergick
till Sverige. Från och med 1646 lades settingarana ihop två
och två till tredingar vilka fungerade som domstolsområden
till 1681, då Gotland delades i två härader. De tre domstolsområdena
benämndes
fr o m 1655 vanligen tredingar, men dessförinnan och ibland även
senare Bro och Rute settingar, Hejde och Kräklinge settingar, samt
Burs och Hoburgs settingar. Det var alltså en mjuk övergång
från dansk-
tidens settingsting.
Det finns stora likheter mellan de svenska tredingsdomstolarna, som de
framträder i domböckerna 1646 och 1649 - 50, och de danska settingstingen.
Domstolarna bestod av följande:
1)Settingsdomarna; de från dansktiden kända sex settingsdomarna
utsågs enligt den första bevarade domboken från svensktiden
i juli 1646 till länsmän. I varje tredingsdomstol omnämns
följdriktigt två länsmän.
2) Nämnden, i settingstingen "åtta stockmän",
i tredingsdomstolarna "tolv edsvurna män".
3) Statlig representation. Hur det förhöll sig med settingstingen
vet vi inte säkert, eftersom inga domböcker är bevarade,
men ridefogden (den danske befallningsmannen) var närvarande åtminstone
ibland. I tredingsdomstolarna var alltid den svenske befall- ningsmannen
närvarande, och inte sällan själve guvernören (landshövdingen).
4) Skrivare. Varje skrivare ansvarade vanligen för två,
ibland ett eller tre, settingsting. Skrivare bör rimligen ha funnits
också i tredingsdomstolarna, men framskymtar där endast i en
och annan svårtolkad namnunderskrift.
Fram till 1650 bestod alltså domstolen av fyra aktörer. Hur
samspelet fungerade, och förändrades över tiden, kan vi
för ögonblicket bara spekulera över. På 1650-talet
inträffar två viktiga förändringar. För det
första: i domböckerna från och med 1653 omnämns inte
längre länsmännen. Kanske innebär det att de gamla
bondedomarna nu slutgiltigt försvunnit. Kanske övergick de till
att ingå bland de 12 edsvurna; det går inte att kontrollera
eftersom namnen på de 12 från och med 1653 inte uppräknas.
För det andra:
fr o m 1655 omnämns en häradshövding i domböckerna,
och han är med regelbundet fr o m 1661. Det är möjligt
att dessförinnan skrivarna kan ha haft auktoritet som juridisk expertis
i domstolarna. Emellertid tyder nyss nämnda fakta på, att den
första svenska tiden var en brytningstid mellan bondedomare och juridiskt
utbildade domare.
Låt oss återgå till de 20 tingen. Som domstolsdistrikt
hade de alltså spelat ut sin roll 1618. Av domböckerna 1646
- 1650framgår emellertid att de 12 edsvurna utsågs efter ting.
Fyra av de tjugo tingen fick nöja sig med en man (Dede, Lummelunds,
Eke och Eksta), men från övriga ting utsågs två.
Hur länge den principen levde kvar har inte undersökts. Vid
1700-talets mitt var inte sällan den socken, där tingsstället
låg (exempelvis Levide) överrepresenterad vad gäller nämndemän.Vi
skall straxt återkomma till nämndemännen.
Den roll som tingsdomarna, sedermera länsmännen, spelade vid
de svenska domstolarna var åklagarens. Fram till 1690-talet var
det de som upprättade stämningslistorna till rättegångstillfället,
varje tingsdomare för sitt ting. Åklagaruppgiften sköttes
av länsmännen fram till 1917, då den övertogs av
landsfiskalerna.
Tingen som distrikt för olika funktioner fram till idag
Tingens roll som distrikt för uppbörd av skatt förändrades
från och med 1654, då skatten i jordeboken uträknades
för varje gård för sig. Rollen som distrikt för utgörande
av dagsverke till kronan upphörde tydligen helt, eller till största
delen, 1736 då det kollektiva "samarbetet" avskaffades.
Tingsdomarna blev en grundval för den svenska administrationen på
Gotland. Dessa övergick under 1600- talets senare hälft till
att kallas länsmän. Ännu omkring 1700 berättade dock
landshövdingen att någon länsmansfru kunde envisas med
att maken skulle tituleras domare. Domarna utsågs nu av myndigheterna,
något som kanske hade börjat redan under dansktiden. Det förekom
långt fram i tiden att en tingsdomare kunde få sin son utsedd
till efterträdare (Lummelunds ting 1674, gården Lundbjärs).
Ända till 1888 existerade tinget i statlig administration. Det var
i form av distrikt för länsmannen, som alltså var en direkt
fortsättning på det gamla tingsdomarämbetet. Det ursprungliga
antalet 20 minskades successivt till 1700-talets mitt till 10 länsmän,
vilka vardera hade 2 ting. Så förblev det till 1880 - 1888,
då man genom naturlig avgång minskade antalet till 6 länsmän.
Genom denna minskning fick varje länsman litet mera än två
ting i sitt distrikt. Eftersom "i flera fall tingen blifvit delade
å olika distrikt" beslöt man att ta bort termen ting ur
namnen på länsmansdistrikten. Istället benämndes
de norra, mellersta och södra i norra respektive södra fögderiet.
I gotlandslitteraturen heter det felaktigt att "år 1827 togs
steget fullt ut, då tingen avskaffades". I själva verket
hände bara det att man därefter inte brukade ange ting som rubrik
i mantalslängderna - något som självfallet inte hade den
ringaste betydelse för den tidens gotlänningar. På ett
annat ställe anges, också felaktigt, att tingen hade upphört
före 1877. I detta sammanhang finns för övrigt ett påstående
att bönder ibland "än i dag", dvs 1945, väljer
att ange sin hemort med ting istället för socken. Det är
ett underligt påstående, som måste bero på något
missförstånd. För naturligahemortsangivelsen.
Tingen fortlevde alltså under 1800-talet. Det kom också att
återspeglas i den militära organisationen. Gotlands Nationalbeväring
1811 - 1886 indelade landsbygden i 21 kompanier (från 1861 28 st).
Dessa överensstämde bara undantagsvis med tingsgränserna
av år 1774. Däremot bar nästan alla kompanier
tingsnamn. Det enda tingsnamnet som ratades var Kräklinge. En trupp
krigsmän! Istället valdes namnet Torsburgs kompani.De 1885 -
86 bildade frivilliga skyttegillena övertog i flera fall kompaniernas
namn. I dessa sammanhang har vissa tingsnamn levt kvar till våra
dagar, exempelvis på Lina skyttegille och Dede skytteförening.
I kommunal administration levde tingen kvar ända till 1951, nämligen
som valkretsar för nämndemansal. Den rollen fick de i norra
häradsrätten 1825 och i södra 1827. Motivet till reformen
var att "nämnden, som för närvarande till större
delen vore bosatt i närmaste trakterna omkring tingsstället,
blef mera spridd uti häradet". Valet skedde vid sockenstämma,
senare de i tinget ingående socknarna.
Det sista valet av denna typ skedde 1951-09-03. Då valdes Thomas
Thomsson, Sallmunds i Vänge, "till nämndeman för Halla
ting för sex år" vid kommunalstämma i Vänge,
till vilken "författningsenligt kallats röstberättigade
från Dalhem, Ganthem, Halla, Sjonhem och Viklau, Vänge, Buttle
och Guldrupe kommuner.
Kommunalstämmorna var inte alltid välbesökta. Nämn-
demansval röster. Det berättas (från ett
annat val än det ovannämnda) att någon nämndemanskandidat
ibland kunde inbjuda vänner och grannar till en improviserad festlighet
hemma hos sig, varefter man i samlad trupp begav sig till stämman
för att rösta fram sin kandidat.
Tingens funktion som valkrets upphörde genom storkommunreformen.
Från 1952 valdes nämndemännen av storkommunernas fullmäktige.
Tingsindelningen användes under 1900-talet i vissa tryckta redogörelser
för Gotland. Före storkommunernas tillkomst hade man på
Gotlands landsbygd 91 socknar och 2 härader. Ville man ha
någon medelväg att dela in Gotland, var det praktiskt att använda
de gamla tingen. De valdes hellre än den vid tiden gällande
fiskala indelningen (från 1917 landsfiskalsdistrikt).
Sålunda använde man i Sveriges tryckta statistik tingen som
enhet med socknarna som underområden till och med folkräkningen
1940. I de historiskt viktiga sammanställningarna av Wohlin i Emigra-
tionsutredningen 1910 användes tingen på samma sätt. Det
digra verket "Sverige - geografisk, topografisk, statistisk beskrivning"
av Karl Ahlenius m fl indelade gotlandsdelen (1917) efter ting. Ännu
idag utges ett bokverk med tingen som indelningsrund. Det är gotlandsserien
av "Sveriges Kyrkor - konsthistoriskt inventarium", som utkom
med första häftet 1914.
Ännu idag lever också tingen som distrikt för hushållningsgillena,
Gotlands Läns Hushållningssällskaps
lokalorganisation. De infördes 1850, varvid man följde den då
ännu existerande länsmans-distriktsindelningen så att
varje gille omfattade två ting.1909-03-13 ändrades indelningen
så att vart och ett av de gamla tingen blev ett gille, med ett undantag
för Fårö som blev ett särskilt gille. Även Visby
har ett eget gille.
Dagens gotländska jordbruk har alltså inom hushållningssällskapets
ram behållit ett arv från den gotländska bonderepubliken
- tinget som organisatorisk enhet.
Tingens geografiska utbredning
Tingen som de föreligger idag räknar sin tillkomst från
och med år 1774. Tingsgränserna följer sockengränserna.
De fastställdes i en kungörelse den 18 augusti 1773 av landshövding
Segebaden. Det skedde efter ett långt utredningsarbete.
Dessförinnan hade tingsgränser och sockengränser stämt
överens mycket dåligt. För prästerna, skriver Dannert,
innebar reformen 1774, "att de slapp vara tillstädes exempelvis
tre dagar för ett göromål, som nu kunde klaras på
en, såsom fallet var med Alva pastorat, vilket förut varit
delat på tre ting. Länsmännen åter, som tidigare
kanske haft att inställa sig i 5 socknar eller flera för att
få kungjort ett ärende i deras ting, behövde nu endast
vända sig till två eller tre socknar. Men även för
bönderna själva, som i sockenkyrkan varje söndag hade att
åhöra ett flertal kungörelser från vitt skilda ting,
innebar det en stor lättnad, att socknen nu endast skulle tillhöra
ett ting."
Det är svårt att förstå att det dröjde så
länge innan tingsgränserna anpassades till socknarna. Redan
på medeltiden hade socknarna i Gutalagen en mer framträdande
roll än vad som var vanligt på andra håll - man talar
om det gotländska s k parokialsystemet. Också från senare
tid vet vi också att sockenkänslan på Gotland är
mycket stark. Förklaringen till varför det dröjde ligger
i beskattningen. Bönderna i varje ting skulle erlägga en bestämd
jordeboksskatt - på medeltiden var det antagligen likadant med tributen
till sveakonungen och gutnaltingets eventuella skattesammanskott. Att
ändra tingsgränsen innebar att omfördela skatten. Sådana
ändringar är svårgenomförbara.
Gotland var kanske det sista landskapet i Skandinavien, där bönderna
själva fördelade jordeboksskatten mellan sig. Först med
1654 års jordebok tog staten ökad kontroll över uppbörden,
och skatten ut- räknades för varje gård. Därefter
borde inte skatten lagt några hinder i vägen för gränsändringar.
Emellertid uträknades 1654 skatten så, att man tog den bestämda
skattesumman ör vart och ett av de 20 tingen (ett arv från
dansktiden) och fördelade på tingets gårdar - två
lika gårdar i varsitt ting kunde alltså få en något
avvikande jordeboksskatt. Kanske ville myndigheterna inte ändra tingsgränserna
för att behålla möjligheten att göra ny skattefördelning
i ett ting. Någon sådan omfördelning aktualiserades dock
veterligen aldrig. Detta eventuella hinder försvann genom skattläggningen
1747. Nu fick alla gårdar på Gotland en jordeboksskatt som
var oberoende av tingssumman.
Efter 1747 dröjde det likväl ett kvartssekel innan tingsgränserna
1774 anpassades till socknarna.
Före 1774 var underavdelningarna i tingen inte socknar utan fjärdingar.
(Två ting, Dede och Eke, var istället delade i två hälfter,
och ett ting, Burs, i tre tredingar.) En analys av de äldsta gotländska
kartorna omkring 1700 har gjorts av Ersson. Han konstaterar att "någon
naturlig gränsdragning för fjärdingarna förekommer
inte; endast i de fall då en fjärding överensstämmer
med en socken", dvs 14 fall, "finns naturliga gränser i
form av skogs- eller myrmarker". Ibland hängde inte ens fjärdingen
ihop geografiskt - en eller flera gårdar låg skilda från
de andra.
Fjärdingarna verkar alltså konstgjorda. Om man beaktar det
sammanhang där fjärdingarna först dyker upp får man
en trolig förklaring. De nämns första gången i Sören
Norrbys räkenskapsbok 1523 - 24 och i jordeboken 1610- 11 - båda
gångerna för uppbörden av tunga och skrymmande skattepersedlar
(ved, hö, timmer). För att dela upp körslor och avverkningar
var det väl lämpligt att dela upp gårdarna i tinget i
fyra grupper, och gårdarna behövde inte ligga intill varandra.
Underligare var det att tingsgränsen ibland inte hängde ihop
geografiskt. Det var emellertid mycket sällsynt. Bara tre sådana
fall har observerats, alla på gränsen mellan Bande och Hejde
ting. Till Hejde ting hörde Norrgårde i Björke och Isums
i Atlingbo trots att de låg i Bande tings område, Norrgårde
i en enklav och Isums i en lång korridor. Till Bande ting hörde
Isome i Väte trots att gården låg som en enklav i Hejde
tings område.
Isums i Hejde ting och Isome i Bande ting är kända som domargårdar.
Det kan verka egendomligt med tanke på att gårdarna låg
vid sidan av. Å andra sidan kan just det vara förklaringen
- gården kan ha kommit till tinget genom att bonden där utsågs
till tingsdomare.
Kartbilden före och efter 1774
De två mindre kartorna, som här återges, visar tingen
före och efter 1774. Tingens namn var desamma utom två: Eksta
ersattes av Fardhem och Eke ersattes av Grötlinge. Vad gäller
tingens utbredning innebar 1774 emellertid en omvälvning.
Socknarnas läge framgår av den större kartbilden. Gränserna
med hel linje visar vilka socknar som ingick i tinget efter 1774. Dessa
gränser är som synes lättöverskådliga.
Svåröverskådliga är däremot tingsgränserna
före 1774 med prickad linje. Det beror på att åtskilliga
socknar, närmare bestämt 27 av de 91, är delade på
två eller tre ting.
Den större kartbilden visar hur varje tingsnamn 1774 fick en ändrad
innebörd. Hablinge ting, till exempel, bestod av Hablingbo och Silte;
1774 tillkom Eksta och Sproge och istället bortföll Näs
och delar av Havdhem, Alva och Hemse.
FÖRKORTNINGAR
DRA Riksarkivet i Köpenhamn
RA Riksarkivet i Stockholm
ViLA Landsarkivet i Visby
LITTERATUR
Björkegren, R, 1951. Gotländskt. Sthlm.
Dannert, L, 1939. Gotland 1645 - 1654. Skrifter utg av Humanist
Fören vid Stockholms högskola, del 1 s. 59 - 108.
Dannert, L, 1945. Huvuddragen av Gotlands politiska historia.
Förvaltningen och rättsväsendet. Boken om Gotland II. Sthlm.
Dübeck, Inger, 1987. Fra gammel dansk til nu svensk ret. Det
retlige (sic) forsvenskning i de tabte territorier 1645 - 1683.
Rec i Fortid og nutid 1990 s 38 f, i Historie 1988 s. 298.
Ersson, P-G, 1974. Kolonisation och ödeläggelse på Gotland.
Västerås.
Gardell, C J, 1986. Handelskompani och bondearisto- krati. En
studie i den sociala strukturen på Gotland omkring 1620.
Uppsala.
Gardell, C J, 1988. Bröderna Madsen - två framgångsrika
köpmän
från Visby under 1600-talet. Gotländskt Arkiv.
Gardell, C J, 1989. Genmäle. Hist. tidskrift.
Häglund, A, & Häglund, P, 1975. När och närkar.
Gotlandstryck.
Kellgren, G, 1942. Gotland 1690 - 1720. Södertälje.
Lindquist, S-O, 1981. Sockenbildningen på Gotland. En korologisk
studie. Gotländskt Arkiv. Visby.
Munthe, H, m fl, 1945. Om kalkindustrien på Gotland. Särtryck
ur Med hammare och fackla 1943 - 44. Stockholm.
Olofsson, A G, 1945. Gotlands läns hushållningssällskap
1791 -
1941. Uppsala.
Rahmqvist, S, 1982. Härad och socken - världslig och kyrklig
indelning i Uppland. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 4.
Siltberg, T, 1986. Gårdar, mark och
människor 1413 - 1972 -
gotländsk kameralhistoria. I: Gotländskt Arkiv.
Siltberg, T, 1989. Tingsdomarna på Gotland - aristokrati eller
storbönder? Hist. tidskrift.
Siltberg, T, 1990 a. Teori och källor om Gotlands sociala struktur
på 1600-talet. Hist. tidskrift.
Siltberg, T, 1990 b. Jordköp på Gotlands landsbygd och de äldsta
bevarade breven. I: R Bohn (red), Gotlandia Irredenta,
Festschrift für Gunnar Svahnström, Sigmaringen.
Siltberg, T, 1990 c. Gotlands bebyggelse 1614 - gårdar,
människor och organisation. Gotländskt Arkiv. Visby.
Steffen, R, 1940. Personer och händelser i den gotländska
kalkindustriens historia. Visby.
Steffen, R, 1943. Gotlands organisation. Lund.
Steffen, R, 1945. Gotlands indelning och organisa tion. I: Boken
om Gotland, Del I.
Sundberg, 1927. Den svenska stapelstadsrätten. Stockholm.
Söderberg, B, 1959. Gotland genom seklerna. I: Gotland. Malmö
(Allhems förlag).
Söderberg, N V, 1961. Gotländskt försvar. Visby.
Söderberg, N V, 1965. Gotländskt Skytte under 1 1/4 sekel.
Visby.
Yrwing, H, 1940. Gotland under äldre medeltid.
Yrwing, H, 1974. Ting på Gotland. Kulturhistoriskt lexikon för
nordisk medeltid bd XVIII sp 368 ff.
Yrwing, H, 1978. Gotlands medeltid. Visby.
Åkerman, S, 1990. Ett ekosystem och dess förvandling. Storfamilj
och storhushåll vid övergången mellan medeltid och nyare
tid i
två norrländska älvdalar. I: förf & K Lundholm
(red), Älvdal i
norr. Luleå.
Åkerman, S, & Siltberg, T, 1991. Dynamik och konstans i
Gotlands befolkningsutveckling under 1800- talet. Människor och
resurser i en brytningstid. I: Bebyggelsehist tidskr och
Jubileumsskrift för Gotland Läns Hushållningssällskap.
Östergren, M, 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands
vikingatida silverskatter som boplatsindikation. Visby.
Östergren, M, 1990. Det gotländska alltinget och
cistercienserklostret i Roma. I:Meta nr 3.
Östergren, M, 1991. Nu vet man var gutarna höll ting. I:Populär
arkeologi nr 1.
Tillbaka till projektet Gotländska ödegårdar
|