|
Gårdar, mark och människor
1413-1972 Den här artikeln är kameralt inriktad och det innebär kort sagtatt den är ganska underlig. Viktiga och oviktiga förhållanden, moderna och föråldrade blandas på ett förbryllande sätt. Detberor på att en kameral betraktelse är inriktad på källmaterialet. Betraktaren sitter i källmaterialets tvångströja utan de stora vetenskapliga perspektiven, eller- vilket förstås ärmeningen - betraktaren är följsam mot källmaterialet för att få ut så mycket som möjligt av det. Det beror på hur man vill se det. Artikeln behandlar Gotlands landsbygd och förhållandena rörande beskattning och fastighetsregister. Den avser utgöra ett slags bakgrund till den omfattande gotländska fastighetsforskningen, som främst kommit till uttryck i de många sockenböckerna. Den är en fortsättning på den presentation av skattelängder och jordeböcker som gjordes i den 1979 av landsarkivet utgivna Arkivforskning på Gotland. Den är -förhoppningsvis- en förelöpare till den handledning i fastighetsforskning som avses ingå i nästa del av Arkivforskning på Gotland. Här skall först göras en översikt över antalet gårdar och markområden från 1500-talet till 1900-talet såsom det framstår i myndigheternas skattelängder, jordeböcker och fastighetsregister. Därefter behandlas befolkning, ödeläggelse och partklyvning. Skatteförhållandena under dansktiden och närmast därefter behandlas i ett särskiltdelvis med användande av hittills okänt arkivmaterial. Gårdar och markområden 1574/77-1972 Visby stad Först skall preciseras vad det är som inte finns
med i den följande framställningen. Det är Visby stad,
dvs samma område som idag utgör Visby församling och fastighetsregisterområde.
Före den första karteringen av Gotland omkring 1700 (se nedan)
var gränserna inte fixerade. Det var gårdarna som utgjorde
en socken, ett ting och en fjärding. Gränserna på inägorna
hade man säkert klart för sig men på utmarkerna kunde
det vara växlande. Karteringen omkring 1700 följde sockengränserna.
Så blev det också för Visby, där vid denna tid uppenbarligen
församlingen och stadsområdet sammanföll geografiskt.
På skattläggningskartan över Visby 1697 antecknade lantmätaren
Matthias Schilder följdriktigt att det "är ingen säker
skillnad emellan socknarna och staden emedan ingen dugelig jord finnes".
Det område som Schilder karterade och som än idag är Visby
bestod av fyra delar: den egentliga staden innan förstadsmuren, det
stora området däromkring som brukade benämnas "stadens
ägor", gårdarna Stora och Lilla Hästnäs i norr,
samt Visborgs Kungsladugård i söder. Visby sockens och landsförsamlings historia har utretts
av Steffen (1943). Hästnäsgårdarna och Kungsladugården
ingick i landsbygdens tingsindelning och tillhörde Endre respektive
Stenkumla ting (första gången belagt i jordeboksmaterialet
(1653 resp. 1737). Av kyrkoböckerna framgår samtidigt att de
tillhörde Visby församling (belagt åtminstone på1700-
talet). En Visby landsförsamling "bildades år 1811 som
ett rent bokföringstekniskt verk av prästerskapet i Visby...
(och) fr.o.m 1820-talet omnämnes Gårdar Begreppet gård är en utgångspunkt i den här framställningen och särsklit tabellerna 1-3. Begreppet kan synas enkelt men är det förstås inte. Definitionen här är följande: -Före 1654: En gård = ett bolagsnamn som man inte särskilt vet är något annat än engård.- Från och med 1654: en gård = ett fastighetsnamn i ensocken med en jordebok eller fastighetsregister åsatt mantal. Definitionens "gård" är alltså inte liktydigt med en gårdsparteller en brukningsenhet och inte heller siffran 1 för mantal (hemmantal). Definitionens "gård" överensstämmer bra med gotländskt språkbruk - där förekommer dock förstås betydelsensgård = brukningsenhet. En gotländsk gård har vanligen varit indelad i flera boplatser, dels gårdsparter med åsatt kvotsiffra för mantal, dels mindre delar utan mantal, jordlägenheter som i dagligt tal ofta kallas "ställen". Att en brukningsenhet kunde bestå av gårdsparter från fler än en gård förekom tidigt och har framemot vår tid blivit allt vanligare. "Definitionens gård" är inget homogent begrepp. Flertalet gotländska gårdar uppvisar i dag en eller flera brukningsenheter, men antalet och storlekarna varierar kraftigt. Dessutom förekommer det gårdar som inte har varit bebyggda på hundratals år och därför kunde jämställas med vilka åkernamn och ägonamn som helst. Trots invändningarna är det intressant att studera definitionens "gård". Skall man studera brukningsenheterna och partklyvningen är antalet gårdar och deras mantalsstorlek en stomme. Vidare är det faktiskt "gården" som under sekler varit det viktigaste kamerala begreppet, en grund för beskattning och folkbokföring. Källorna till följande framställning är olika för dansktiden och svensktiden. Det naturliga är att grunda en översikt över gårdar och markområden på jordeböcker och fastighetsregister. Så har skett för svensktiden. Problemet med dansktiden är att jordeböckerna inte specifiseras på lägre enheter än vart och ett av Gotlands 20 ting. Till dennna äldsta jordeboksbeskattning på Gotland skall vi återkomma längre fram. Därför grundas följande redogörelse för dansktiden på de enda längder som hade ambitionen att redovisa gårdsbeståndet: Husarbetsboken och mantalslängderna Den äldsta någorlunda fullständiga gårds- och husbondeförteckningen för Gotland är husarbetsboken 1574/77. Originalet saknar summering och den av olika forskare sammanräknade varierar obetydligt omkring 1470 gårdsnamn och 1540 bönder. Om man vill medräkna båda gårdarna i några gårdspar som inte ännu hade, men sedemera fick namn av typen Stora -Lilla, tillkommer minst 39 gårdar, man bör väljasiffran 1508. Husarbetsboken har ingående studerats av Ersson (1974). Han anser att 1574/77 fanns utöver de 1470 uppräknadegårdarna ytterligare 120. Av dessa är "åtminstone 34" omnämnda i äldre källor och 27 i ödegårdslistan omkring 1585. Enligt Ersson bör man alltså till siffran 1508 lägga omkring 60-80 ytterligare gårdar. Å andra sidan visar han att många gårdar omnämnda 1574/77 inte förekom som gårdar 1654 och senare -drygt 60 (maximalt 104) gårdar. Siffran 1508 motsvarar alltså ett reellt gårdsantal som 1574/77 var drygt 60 gårdar högre. Av detta gårdsantal hade omkring 1650 cirka försvunnit. Det sistnämnda svarar dåligt mot siffrorna 1613- 1644 i de danska mantalslängderna (tab 1 och 3). Här redovisas ett gårdsantal som under perioden klättrar från cirka 1350 till 1460. Vi skall strax återkomma till detta. De danska mantalslängderna uppvisar två markanta utvecklingslinjer: antalet halva gårdar ökar och antalet befriade gårdar ökar. Båda utvecklingslinjernaär likadana för hela Danmark. Säreget för Gotland är dock den mycket höga procenten gårdar, som befriats från skatt för att de var öde eller förarmade. På 1640-talet är det hälften av gårdarna och mer ändå! Bennike Madsen (1978) undersökning som går framtill 1660 anger som högsta riksgenomsnitt årtalet 1647 med 29 %.Gotland har alltså fått- och kanske behövt- skattelindringar som var betydligt större än i Danmark som helhet. Viktigt är att framhålla att tab 3 med öde avser skatteöde (skattebefriade) och inte gårdar som var avhysta (verkligt långvarigt öde). På 1630-talet anger mantalslängderna vanligen husbondenamn förnästan alla "öde" gårdarna och dessa var förstås skatteöde. De få gårdar som saknar förnamn kan emellertid vara avhysta. Det gotländska ödegårdsproblemet berörs inte sällan i det bevarade brevmaterialet från 1500- och 1600-talen. Ofta anges inte ödegårdarnas antal närmare, men ansågs vara besvärande högt. Hur många var de riktiga ödegårdarna? Man skulle kunna vänta sig att få ett enkelt svar på frågan i jordeböcker och mantalslängder, men man blir besviken. Jordeboksskatten åvilade tingen som kollektiv och vanligen förekom det inga skatteavkortningar för de ödegårdar som fanns. För mantalslängderna är det lika illa fast tvärtom - det var en personlig skatt som obebodda gårdar självklart inte skulle betala. Någon enstaka gång hände det väl dock att man antecknade en avhyst gård i mantalslängdens lista över befriade (skatteöde). De enda källorna före skattläggningen 1653, som man kan förvänta sig redovisa de avhysta gårdarna är de båda ödegårdslistorna cirka 1585 och 1618. De uppräknar 214 respektive 206 ödegårdar. I sammanghanget kan nämnas att gotlandsböndernas klagoskrift till kungen 1514 anger summan 250 enligt uppgift obebodda ödegårdar. Ödegårdslistorna cirka 1585 och 1618 har ibland citerats missvisande och förväxlats. Det sistnämnda sammanhänger med de båda dokumentens nuvarande placering. De förvaras i Rigsarkivet i Köpenhamn bland inkommna handlingar till Danske Kancelli, men de ligger inte på respektive rätta årtal utan ca 1585 ligger på 1618 och 1618 ligger på 1634. Detta är ju oneklingen förvirrande och det beror sannolikt i båda fallen på sentida placeringar av dokumenten. Dateringen av ödegårdslistan ca 1585 var följaktligen en viktig upptäckt. Den gjordes av Björkegren (1951, s 223) och Eneqvist (1973). Ödegårdsproblematiken har belysts av Ersson (1974 s 89-91). Källmaterialet medger beräkningar av avhysningsprocenten vid två tillfällen, dels omkring 1580 (med utgångspunkt från husarbetsboken 1574/77 och ödegårdslistan ca 1585) och dels 1653 (revisiosboken). Omkring 1580 är 214 av 1590 gårdar avhysta (13,5%) och 1653 84 av 1540 gårdar (5,5%). Orsaken till det låga gårdsantalet i mantalslängderna 1614-1644 (tab 3) har eftersökts genom några specialstudier. Resultatet blir att huvudorsaken är att de avhysta, verkligt öde gårdarna inte är med i mantalslängderna. Därutövergäller 1614-1620 att vissa gårdar, dock ganska få, inte bokförts som gårdar utan enbart som indester (beträffande detta begrepp senedan) varigenom de betalade mindre skatt, vanligen fjärdedelen. Att en sådan sedvänja fanns är rimligt med tanke på att det först på 1600-talet blev vanligt i Danmark- och på Gotland- att gårdar kunde bli befriade från mantalslängdsbeskattningen. Dessförinnan var man väl hänvisad till att tumma lite på bestämmelserna när någon behövde skattelindring. Det skulle kräva omfattande bearbetningar av mantalslängderna för att sålla ut gårdsnamn, som inte är nämnda och som kan förmodas vara avhysta. De gårdsnamn som hittills undersökts är de i ödegårdslistan ca 1585 och redan det förklarar mycket. Man kan på grundval av Erssons uppgifter för 1614 och 1634 beräkna antalet gårdar, som då var öde och som 1653 ännu ansågs vara gårdar. Det ger gårdsantalen 1614 1355 plus öde, totalt 1504. Man märker alltså när man jämför 1654 års siffra att det saknas 82 gårdar 1614 och 16 gårdar 1634. Vad gäller 1614 kan det ha gömt sig några tiotal gårdar bland indester, men för återstoden återstår väl bara gissningen att det är avhysta gårdar. Ödegårdslistan 1618 har särsklit analyserats inför denna artikel. Den har jämförts med mantalslängden 1618, listan över befriade i mantalslängden 1620 och befriade från jordeboksskatten 1619/20. Materialet omfattar 1437 gårdar. Där utöver kan man beräkna antalet gårdar omnämnda ca 1585 men inte 1618/20 till 62. Man får alltså 1618/20 gårdsantalet 1499, vilket enligt ovan nämnda resonemang indikerar att det fanns ytterligare cirka 21 icke ovan nämnda avhysta gårdar. Av de 1618/20 nämnda 1437 gårdarna är det bara 59 som kan förmodas ha varit avhysta under någon längre tid (inte omnämnda i mantalslängderna 1618 eller 1620). Ödegårdslistan 1618 ger alltså en gårdsuppräkning som mest avser bebodda gårdar, som kunde önska skattebefrielser. Av avhysta gårdar nämns ett femtiotal men utelämnas ett åttiotal. Ödegårdslistorna ca 1585 och 1618 har helt olika karaktär. Den ca 1585 avser enligt rubrikens gårdar "som bönderna icke på bor men fjärdingsmän och andra tingsmän skattar för". Listan 1618 bestårav från tingsdomaren till 1618 års kommission insända listor. Kanske brukades ödegårdarna av personer som hade förmånliga avtal med de övriga tingsmännen om drar jordeboksbeskattning. Kanske ville dessa brukare att man skulle tala tyst om ödegårdarna. Kanske var det dessa brukare som påverkade utformningen av listorna 1618. Gårdar har i beskattningssammanhang brukat klassifiseras i mantal (gårdstal, hemmanstal) med kvotsiffror (se tab 2). De äldsta bevarade danska mantalslängderna från 1614,1617, och 1618 hade ingen sådan klassificering- alla gårdar räknades som en. Från och med 1620 var gårdarna klassifierade i hela och halva- någon mera specificerad indelning förekom inte under dansktiden. (Beträffande husarbetsboken, jordatalet marklej och de äldre skatterna vinter- och som marmantal skall redogöras nedan). Räkning i halvgårdar är emellertid äldre än 1620. Ett belägg finns i mantalslängden från 1614, där skattebefrielse noteras för 30 1/2 gårdar (namnen inte angivna). I den del av ödegårdslistan 1618 som ingavs av Burs ting angavs i tre fall att gården var "en halv gård". Det äldsta belägget är från 1555, då "Kongl Maj:t ville give desse de halve garde kvitt som Jens Holgersson lät inskrive för halve garde, där han drog där omlandet evar som han fann en arm fiskebod som en rök gick upp, den lät han straxt oppskrive för en halv gard". Uppgiften skall kanske tolkas så att halvgårdsräkning förekom redan på Ulfstands tid 1487 -1509. Huruvida räkningen i halvgårdar haft betydelse inte bara för mantalslängdskatterna utan även förjordeboksskatten är okänt. Från och med 1629 förekom det då jordeboksskatten avkortades att det påpekades att gården var halv. Några år tidigare 1625, hade man infört halvgårdsräkning för en annan avgift, husbondehållet. Det var en avgift som den nyblivne bonden skulle betala sedan han genom köp eller på annat sätt tillträtt en gård. Genom skattläggningen 1653 fastlade svenskarna gårdarnas klassificering för lång tid. Man kan säga att danskarnas gruppering ändrades så att ett femtiotal hela och halva gårdar försvann och ett hundratal mindre än halva uppstod. Redan under svenskarnas första år, 1646, vidtogs denna förändring i sina huvuddrag, den bara fullföljdes 1653. Skattläggningen 1653 innebar också att det synliga antalet gårdar ökade med ett femtiotal. Främst var det vissa mindre eller avhysta gårdar som nu noterades. I revisionsbokens uppräkning av gårdar som är halva och mindre finns 39 gårdar som saknas i jordeboken 1646. Skattläggningen 1653 dokumenterades i Revisionsboken 1653 (utgiven i tryck 1974, 1979 av landsarkivet). Det är en ovärdelig och ofta använd källa för gotländsk fastighetsforskning oc hannat. Med utgångspunkt från detta skalleprotokoll upprättades jordeboken 1654, av vilken endast vatikanexemplaret hittills verkar ha använts av gotlandsforskningen. Exemplaret benämnt "defekt" är emellertid det mest fullständiga och har använts här. Jordeboken 1654 har gårdsantalet 1520 men revisionsboken har ett något högre, 1550 (Steffen 1943) eller 1540 (Ersson 1974 s 20). Gissningsvis har några av revisionsbokens gårdar i den fastställda jordeboken reducerats till tomter eller sammanslagits med andra gårdar. Två stora förändringar genomfördes vid skattläggningen 1653. Jordebokskatten uppdelades för första gången på varje gård och kronjord infördes. Skatten skall beröras närmare nedan. De tre i Skandinavien vanliga jordebokskategorierna (jordnaturerna) var som bekant skatte, krono och frälse. Gotland var säreget därigenom att fram till dansktidens slut nästan bara skatte förekom. Därefter fanns krono, men frälse förekom aldrig (bortsett från några obetydligaundantag av skrivbordskaraktär i slutet av 1800-talet, se nedan). Kronans jordinnehav på Gotland inskränkte sig under medeltiden till Visborg Kungsladugård. Vissa fastigheter i Visby ägdes också- en förteckning finns i ordeboken "1608" och i länsräkenskaperna nämns jordhyra till staden och hospitalet. Därutöver inkasserade kronan avgifter för vissa gotländska öar, "holmleje", en handfull ängsområden, "ängeleje", ett par skogar och Lummelunds kvarn. Det sistnämnda bör åtminstone delvis bero på statens strävan att överta och avgiftsbelägga öar och allmänningar. Köp kan naturligtvis inte uteslutas (Ivar Axelsson Thotts fru hade engård i Etelhem). En annan orsak finns nog i det faktum att kronan vid reformationen övertog Roma klosters egendomar. I Roma Kungsgård fick staten sin största egendom. Då uppstod också kronogårdar på Gotland genom att de 10 eller 12 s k munkelandborna övergick till kronan. De betalade en särskildavgift (ursprungligen "lanboskyld"), en avrad, som försvann som konto i länsräkenskaperna 1654. Genom skattläggningen 1653 infördes gårdarna bland övriga skatte-och kronogårdar i jordeboken men med benämningen Klosterhemman, en term som levde kvar 1698 men 1718 hade ändrats till krono. Då hade för övrigt alla de tidigare klosterhemmanen utom Kulstäde i Vall inlösts i skatte. De gotländska gårdar som staten 1653 och successivt fram till början av 1700-talet överförde från skatte till krono var "skattevrak", gårdar som viss tid (3 år) inte betalt jordeboksskatten. Detta var i enlighet med rådande svensk praxis och reglerna fanns i princip kvar änd atill grundskatternas avskaffande omkring 1900. Under decennierna efter 1650 var enligt Bäck vanligen 10 % av öns mantal öde med en kulmen omkring 1660 på 20 %. Till brukare av en del gårdar lyckades myndigheterna få gotländska båtsmän och fastländska soldater. Beviljade skattefria år gav ofta inte önskat resultat utan "åbon lämnade gården när skattefriheten gick ut". I jordeböckerna finns talrika noteringar om att gården varit öde, blivit upptagen att skatta och därvid hemfallen åt kronan. Några belägg efter 1720 har inte påträffats. Tabeller över öde och på annat sätt skattenedsatta mantal 1690-1730 har upprättats av Kellgren, som konstanterar att begreppet ödehemman även för denna tid är "mycket oklart". Man vet inte i vlken utsträckning gårdarna var obebodda och obrukade. Att ödebegreppet användes därför att skattefrihet därmed vanns, torde också i icke så få fall ha skett med tillhjälp av välvilliga tjänstemän. Ödesmålen hade sin kulmen kring hungersnöden 1698 men hade förvånande nog sjunkit i slutet av Karl XII:s regering. Vad innebar det för en gård att bli kronohemman? Då Gotland blev svenskt hade utvecklingen i Sverige redan gått dithän att "enda väsentliga skillnaden mellan skatte- och kronobonde bestod i den förres rätt att sitta odriven, så länge han betalade skatt". Kronobonden hade inte större skattetryck men skulle dessutom betala städja. Genom skatteköp kunde innehavaren få sin gård överförd från korno tillskatte-köpeskillingen varierade under tidernas lopp från ett till tio års ränta. Tydligen fanns det en stark längtan hos kronobönder inte bara på Gotland utan i hela riket. I slutet av 1800-talet fanns det bara ett fåtal kronohemman kvar i Sverige. När skatteköp efter en tid varit förbjudna blev tillåtna 1701, var det inte mindre än 97 gotländska bönder som de tre första åren utnyttjade möjligheten. Gerentz har beräknat att 381 mantalskatte köptes 1720-1815 och därefter ytterligare 20 till 1849. (Beträffande Gotlands sista kronohemman, se nedan). Mellan 1653 och 1698 var gådsförhållandena rätt konstanta (tab 1-2). De små förändringarna berodde på den nya skattläggningen av Fårö 1693. Därefter skedde fram till 1743 stora förändringar. Andelen krono växte och hade tydligen (vilket inte framgår av tabellerna) sin kulmen omkring 1718, då den angavs till 535 mantal. Samtidigt sjönk länets totala mantalssumma. Det berodde på att många hemman i samband med de ovannämnda ödesmålen och skattebefrielserna fick sina mantal sänkta. Den andra stora skattläggningen av Gotland ägde rum 1745-46 men hade förberetts sedan 1600-talets slut, främst genom upprättandet av skattläggningskartor över alla socknar 1694-1705. Detta källmaterial ligger till grund för Mobergs Gotlandskarta omkring 1700 och Kellgrens tabeller över gårdarnas åkermark och partklyvning vid samma tid. Skattläggningen 1745-46 resulterade i jordeboken 1748. Gårdarna erhöll nya mantal, förmedlat mantal. Så hade skett för vissa gårdar redan under föregående årtionden då det var fråga om skattenedsättningar. Nu förekom också höjningar och för första gången fick Gotland gårdar med mantal större än 1. När man framledes talade om en gårds oförmedlade och förmedlade mantal var det vanligen före och efter 1748 som avsågs. Vad gälle rmantalsstorlek toppades listan av Roma Kloster, Kungsgården, som hade mantalet 6 7/8. Det kan vara av intresse att nämna de 10 följande i storleksordnig: Visby slottsladugård i Visby 2 3/8, Kyrkbinge i Gothem 2 1/2, Gandarve i Vänge 2 1/8, Valle 2 1/8, och Tyrvallds 2 i Klinte, Isums i Atlingbo 2, Norrbys i Hejdeby 2, Kinner i Lummelunda 2, Träskvälder i Tingstäde 2. Alla andra gotländska gårdar hade mantal som var mindre än 2. I jordeboken 1748 togs för första gången prästgårdar och annexhemman med och likaså Roma kloster och Visborgs kungsladugård. Till gårda rräknades också ett tjugutal tidigare tomter (se nedan), som nu åsattes mantal. Gårdsantalet och den sammanlagda mantalssumman var efter skattläggningen 1745-46 relativt konstant (tab 1). Jordeboken 1871 var den sista som upprättades. Den kompletterades av häradsskrivarna, som även upprättade årliga jordeboksförändringsextrakt till och med 1930. Under slutet av1800-talet och fram till 1903 avskaffades successivt jordeboksskatten, grundskatterna. Därmed hade jordeboken i stort sett spelat ut sin praktiska roll. Mantalet har ännu i vår tid betydelse och antecknas nogsamt av fastighetsregistermyndigheten. Det är ett mått på delägarskapet i samfälligheter, fastigheter som ägs gemensamt av flera andra fastigheter. I alla andra avseenden är däremot mantal nu något inaktuellt. Mantalsstorleken på gårdarna reviderades inte i takt med nyodlingarna på 1800- och 1900-talen. Åkerarealen på Gotland uppges ha varit ungefär lika stor omkring 1700 som 1805, nämligen 15 000 hektar. Därefter fördubblades den till 1860 och ånyo till 1900, 65 000 hektar. Ökningen fortsatte till 1930, 82 000 hektar. Nyodlingarna berörde inte minst mark som tidigare inte varit mantalssatt, exempelvis myrmark. 1898 utgjode odlad myrjord på Gotland 9000 hektar, och Mästerbyutdikningen hade 1910 torrlagt 2600 hektar. Allt detta gjorde självfallet mantalet inaktuellt som mått på ekonomisk bärkraft, men vad spelade det för roll nu när grundskatterna var avskaffade. De gårdar som upptogs i jordeböckerna 1654-1871 var med få undantag bebodda och bestående av en och efterhand allt flera gårdsparter - ett allt färre antal utgjordes av ödegårdar. Fram till 1700- talets början var ödegårdarna antingen obrukade eller brukade under annan gård (ibland bara formellt, se ovan). Därefter torde de undantagslöst ha varit brukade under annan gård. I Erssons förteckning över drygt 300, fram till cirka 1700, ödelagda gårdar (se nedan under befolkning) finns 50 som är med i jordeboken 1871. Flertalet av dessa ödegårdar hade efter 1700 blivit bebodda, och är så än i dag, men några inte. Några av de bebodda lever ännu kvar i fastighetsregistret, exempelvis Tungårds i Alva. Förändringarna (tab 1) fram till 1930 avser huvudsakliga gårdarnas fördelning på jordnaturer. Det som var krono 1871 var nästan helt "krono under allmän disposition", nämligen prästgårdar, boställen och andra gårdar kronan själv utnyttjade. Därifrån skiljde man "krono under enskild disposition", de få återstående av de kronohemman som varit såtalrika under 1700-talet. Flertalet hade nu inlösts till skatte (skatteköpts). Av de kronohemman som fanns 1871 inlöstes de sista parterna av Botvatte i Ala 1871 och Ogges i Näs 1903, vilket alltså var de sista skatteköpen på Gotland. De återstående tre kronohemmanen existerar i princip ännu idag. Mattise tomt i Grötlingbo (1/8 mtl) och Vismaräng och Långfäneskog i Hogrän (2/27 mtl) ägs eller disponeras av kyrkan eller prästgården. Det tredje kronohemmanet är en del (1/32 mtl) av en privatägd gård vid Lillegårds i Eke. Mellan 1871och 1930 ökade kronans gårdsinnehav. Det berodde på markinköp för Tofta skjutfält och domänverkets kronoparker Skogsholm, Lojstahed och Häftings. Det mest överraskande draget är nu att på Gotland uppträder den tredje jordnaturen, nämligen frälse som ju tidigare aldrig funnits här. Verkligheten bakom denna skrivbordsprodukt i jordeboksföringen elfte timme var två nya bestämmelser. Kronojord kunde bli frälse då den försåldes av kronan och i samband med utdikningar skulle som frälse anses "jordlägenhet som till följd av vattenledningsföretag avsöndras från ett hemman av orsak, att innehavare därav icke velat i företaget deltaga". Dessa båda typerfrälse började uppträda på Gotland 1877, då kronan sålde Själsöfiskeri, och 1886, då Stånga och Visne myrar utdikats och vissa delägare inte ville vara med utan avsade sig sin myrjord. Sådan sk båtnadsjord blev alltså frälse och förekom vid många myrutdikningar, se nedan om marker. Den sista gården på Gotland som frälseförklarades var det tidigare häradshövdings-bostället Skogs i Levide 1926.
Här följer Tryggve Siltbergs kommentarer rörande det komplicerade och omtvistade måttet markelej (ur samma artikel): Först genom svenskarnas skattläggning 1653 åsattes de gotländska gårdarna mantal i jordeboken. En grund til lmantalssättningen fanns i danskarnas gårdsklassificering i "helle" och "halve gaarde". Vidare fanns 1653 en annan klassificering i jordatal, det s k marklejet. Alla gårdar och många markområden mättes i antal marklej vilket noterades vid skattläggningen. Sammanlagt upptog 1654 års jordebok 1 246 mantal och 13 719 marklej. Sålunda var gårdarna på Gotland vid 1600-talets mitt klaasificerade dels efter ett gammaldags finskaligt jordatal, dels efter ett grovskaligt modernare system i hela och halva gårdar. Bilden är densamma som i Sverige, även om man där kanske låg ett par decennier före i strävan att göraindelningen i "gårdar" (hemman,mantal) mera flintskalig och rättvis. Det har felaktigt hävdats att Gotland före 1654 på ett grundläggande sätt skilde sig från Sverige vad gäller gårdarnasklassificering. När den ovannämnda mantalsräkningen i form av halvgårdsräkning infördes på Gotland är okänt. Det finns som ovan nämnts belägg från 1500-talet och mantalslängderna har hel och halvgårdar åtminstone från och med 1620. Regler för relationenmantal - marklej kan ha funnits tidigt, men är kända först från1624- 25, då husbondhållsavgiften infördes. Bönderna hävdade att gränsen mellan hel och halv gård var 12 marklej men Kungl Maj:tsatte den till 12-6. Sedermera uppgav bönderna 1645 att en helgård var 7 marklej och uppåt. Marklejets innebörd hade vid 1600-talets mitt fallit i glömska. Tre definitioner gavs 1645,1653 och 1683. Bönderna uppgav 1645 till landshövdingen att "3 tunneland skall vara ett markleje hos den som nog åker haver, sammalunda skall och vara markleje i äng, så mycket som tre karlar i en dag kunna avslå". Vid skattläggningen 1653 uppgav Berg i revisionsbokens företal att hanvarit "förorsakad noga att efterfråga vad ett markleje vara och varutinnan det bestå skall. Därpå man sanningen likmätigare svar ej haver kunnat bekomma, än att ett markleje skulle vara och bestå av fem tunneland åker eller 5 mans slätt äng, eller och av halvparten varje såsom av 2 1/2 tunnelands åker och 2 172 mansslätt äng eller i dubbelt så stort stycke starr, ag, skog, bete eller utmark, som 5 mans slätt äng vara eller däremot efter dugligheten proportioneras kan. Så räknas och markelejen i fiske och vatten efter dess duglighet och icke storhet". Haqvin Spegelskrev 1683 att "till en marksleje fordras efterskrevne ägor: 11/2 tunna utsäde, 2 mans slåtter hö, 1 mans slåtter starr och så mycket skog att ett trä räcker det andra när de äre på en circulrund plats". Definitionen 1653 har grundbetydelsen 5 tunnland eller mansslättoch definitionen 1683 kan tolkas ungefär likadant ( 4 1/2 enheterplus skog). Avvikelsen 1645 kan ha någon särskild förklaring kanske att frågan var otillräckligt undersökt eller att bönderna ville nedtona skatteunderlaget för ett marklej. Det gotländska marklejet har i hela det medeltida
Skandinavien språkliga släktingar i vissa jordatalsenheter,
termer som till sin innebörd är omdebatterade och variernade
men som modern forskning ungefärligen kunnat fixera: Termerna markaköp och markaland avsåg jord till ett värde av mark penningar i gångbart mynt. Ur den ymniga floran nordiska jordatal och motsvarande termer är de ovan nämnda exempel på sådana som innehåller ordet mark. Termernas funktion har varit grund för beskattning (avgäld), arrende (avrad, landgille), byamål (jordatal) vid åkerskifte och samfällighetsinnehav, värdering vid försäljning och bördsinlösen. Flertalet termer har haft mer än en funktion och vilken som är den ursprungliga varierar och är i varje enskilt fall omdebatterat. Gutalagen talar om marklej (marc laigi) på tre ställen: återförvärv av fädernejord (3 marklej), frihet från avrad (afradha) för hemgift om 1 marklej, straff för förödande av(fäderne- ) jord om 3 marklej. Mark guld omnämns på två ställen: rättegångsregler vid jordtvist om mera eller mindre än 1 markguld, föreskrift att hemgift (lösöre och jord?) får vara högst 2 mark guld. Marktal omnämns på två ställen: utrymme för hö i lada och skatteinsamling. Det sistnämnda stadgandet har särskilt intresse: " Det är och öveenskommet, att om man måste skjuta samman skatt (schut) till landets tarv, då skall man göra det efter marktal, både av jord och lösöre, men ej av gjorda klenoder". I vilket samband gutalagens tre begrepp marklej, guld och marktal står till varandra är inte gott att veta. Enklare blir inte bilden av ett faktum att termen öresland också är belagd - en runinskrift från Fleringe berättar att man givit "etouris laihi" för sin själ. Det finns åtskilliga tänkbara paralleller mellan gutalagen, runinskriften och de ovan nämnda nordiska jordatalen på "mark". Marklejets innebörd har av moderna forskare tolkas olika. Betydelsen avrad hävdas av Holmbäck-Wessèn. De senaste decenniernas kulturgeografiska litteratur har inte genomgåtts, men tolkningen avrad hävdas bl.a av Hafström och Göransson. Den har, som framgår ovan, stöd gutalagens direktalydelse. Betydelsen beskattning hävdas av Ambrosiani (se nedan), Gadd som sätter likhetstecken mellan gutalagens marklej och marktal och Fritzell som gissar på ledungsavlösningen. Ekbomteorier om marklej och övrig gotländsk beskattning saknar verklighetsförankring i källmaterialet. Han låter i ett fantasitikt resonemang Gotland bli tungan på vågen och räknas till Svitjod, som därmed får samma antal plogland som den andra rikshälften Gautjod, för övrigt gaeteriket och Beowulfinplaceras. Teorierna utöver Gotland verkar inte heller ha något annat än underhållsvärde och kritiken har varit nedgörande. Ambrosiani har för sin tolkning om beskattning sitt främsta bevis i en version av gutalagen, enligt vilken istället för "marktal" står att gården "gerder" eller "gielder" i marker. För övrigt är huvuddragen i Ambrosianis framställning antingen felaktiga eller numera inaktuella. Hans resonemang om samband mellan marklej och själländskt öresland beaktar inte den komplicerade verklighet som senare forskning uppdagat och resulterar omotiverat i slutsatsen att "vi verkligen veta" att Gotland hade "ett skattetalssystem markland, öresland etc i avgäld". Utan stöd i källmaterialet hävdar han vidare att det i 1653 års skattläggning per gård redovisade tunnlandet är "icke ett ytmått, utan avgäldsenhet". Modern forskning har exemplifierat att avgäldsmåttet kan vara hälften av ytmåttet (liksom vid tvåskifte även utsädesmåttet), vilket gäller både Själland och Svealand. I motsats därtill verkar de gotländska tunnlanden 1653 enligt tab 9 överenstämma med de senare ytmåttstunnlanden. Någon genomgripande jämförelse1653- 1700 har dock ännu inte skett. Till sist har Ambrosiani missförstått det mantal som inverkade på skattläggningen 1653 -det var det grovskaliga hemmantalet, gårdstalet som åsyftades, inte det medeltida vintermantalet. Ambrosianis felaktiga tankar om avgäldsenheten tunnland och vintermantalet som ersättning för marklej har levt kvar i senare gotlandsforskning. Marklejets stora betydelse för jordeboksskatten framgår av jordeboken 1654. Den årliga räntan för varje gård delades där i två grupper, dels "årlig ränta", dels "springeskatt". Det sistnämnda ansåg svenskarna vara en uppdelning per gård av de skatteposter som tidigare roterat mellan gårdarna. Ett stickprov visar att man inom ett ting fördelade "årlig ränta" proportionellt mot marklejet och springeskatten proportionellt mot ett medeltal mellan mantalet (hemmantalet) och marklejet. Det sistnämnda stämmer bra med vad som sägs i Bergs inledning till revisionsboken 1653 "att halfparten är på mantalet och halfparten på marcklejen berächnadh", vilket alltså avser springeskatten, inte den totala. Uttaxeringen per marklej måste ha varierat från ting till ting (kanske också inom ett ting) och 1654 var den exempelvis i Hemse ting ca 1:10 dlr smt per marklej. Haqvin Spegel skrev 1683 att "för hvar marckz leye gifves 3 d smt och några öre, så framt gården består intet af mera än 14 mks leye, men 2 d smt om han stiger till tjugu". Uppgiftens relevans för 1680-talet har inte kontrollerats. Fördelningen mellan tingen av jordebokskatten 1654 avvek endast obetydligt från den ditillsvarande vad gäller värdet. Den geografiska fördelningen av skattebördan, vars grundval lades 1412, levde alltså kvar långt in i svensktiden. Det förtjänar påpekas att den fördelningen inte var proportionell, varken mot marklejet eller 1600-talets mantal. Metoderna för fördelning mellan tingen har behandlats ovan. Vidden därpå följande skattläggningen av Gotland påfördes gårdarna skatt inte efter marklejet utan efter en objektiv särskilt föreskriven värdering, s k jordeboksmetod. En första bit av skattläggningen utfördes 1693 och avsåg Fårö, varvid noterades att man avsiktligt bortsåg från marklejet. Intentionerna fullföljdes vid skattläggningen 1745-46. Därmed upphörde också den fördelning av jordeboksskatten mellan tingen som hade anor från 1412. Hur jordeboksskatten fördelades mellan gårdarna före1654 är okänt. Jordeböckerna redovisar som ovan nämnts endast skatten fördelad på ting. Detta är ursprungligen metoden för överheten att få in skatten; man lade ut summan på ett kollektiv, som sedan självt fick fördela den inom sig. Gotland var ett av de sista områdena i Skandinavien som hade kvar detta uråldriga system. |