Dagbok från studiebesök i Leningrad

Dagbok från studiebesök i Leningrad, Moskva och Novosibirsk 1990

För den vetenskapliga rapporten klicka här

För kortare vetenskaplig rapport klicka här

Nov 9 Fredag.

Lilla Mette, dotter till Kaj och AnnMarie ska åka t Sthlm med samma plan som vi. Kaj kör oss i dimman på kvällen till flygplatsen. Inget plan kan landa i dimman. Resan till Sibirien startar alltså med bussresa till Ängelholm. Linjeflyg bjuder på kuponger så Mette kan köpa godis till sig och mamma AnnMarie som möter på Arlanda. Vi köper för våra kuponger en miniräknare med väckarur att ha som present till rysk kollega. Ont i örat vid landning (har en luftvägsinfektion)

Nov 10 Lördag

Lyxfrukost på Arlanda hotell. Vi har funderat på vad vi skulle betala för övervikten - vi har fullt med böcker mm utöver andra ppresenter till personer vi kommer att träffa i Sovjetunionen och troligen 70-80 kg bagage sammanlagt i 4 registrerade väskor och 2 väskor + 2 ryggsäckar i kupén. Men ingen brydde sig om övervikten någon gång - vi flög 9 olika flygplan. Får mat ombord på Finnairs plan till Helsingfors med sedvanlig engångsmaterial (man undrar hur mycket energikrävande och miljöförstörande plast som sammanlagt slängs varje dag från världens alla flygplansmåltider). Citodon för örat.

I Helsingsfors transferhall sitter fullt med folk och röker mitt framför en jättestor skylt där det står "Här har vi det rökfritt". Jag flyttar successivt askfaten till rätt plats allteftersom de olika rökarna går och får småningom avdelningen rökfri. Pratar med en finländare som ska till Prag för att hjälpa en minister att regera. På flygplatsbussen en underläkare från Kristinehamn som är från Tasjkent, skall hem och hälsa på familjen.

STRUL PÅ LENINGRADS FLYGPLATS.

På Leningrads flygplats åker vi en liten bit med en smutsig transferbuss dragen av traktor. Inga problem med tull eller passkontroll frånsett lång kö. Ett mått på den tilltagande slappheten gentemot valutakriminaliteten är att nu står svartväxlarna och hänger redan på tullens disk och erbjuder växling. För ett par år sedan mumlade de sina erbjudanden med betydligt större diskretion.

I den trånga och rökiga ankomsthallen är det förutom resenärer, väntande och svartväxlare fullt med taxichaufförer. Däremot inte den person som skulle möta oss. Vi har ingen adress eller annan uppgift om var vi skall - har bara fått beskedet från Vetenskapsakademin att någon kommer att möta. Vid en disk där det står en liten Intouristskylt står en kvinna i ytterkläder och talar i två telefoner samtidigt. Några män, varav en liknar Flexnes i hatt tycks höra till, men det är en flytande övergång mellan sådana som verkar ha någon anknytning till Intouristdisken och sådana som bara hänger där ändå.

- Eriksson?, frågar en man. - Det var en chaufför här som skulle hämta Eriksson. Men han har försvunnit..

Mannen går för att leta efter chauffören som försvunnit men försvinner han också.

Vi diskuterar med Intouristkvinnan. Hon ser ingen lösning på vårt problem. Jag skriver en skylt "Eriksson" på ryska och går omkring inne i hallen och utanför. Inget napp. Vi föreslår att kvinnan ska ringa alla Inttouristhotellen och höra om Erikssons är inbokad. Inget napp. Jag har ett visitkort från 1985 från sjukhusdirektören, professor Putov, vid institutionen vi ska besöka. Kanske han vet? Nej. Vi ringer Margarita, vår rektor från språkkurserna. Hon är inte hemma. Vi ringer Vasilij, vår lärare från i somras. Han är inte hemma. Agneta håller på att ge upp och skulle åka hem till Sverige genast om det funnes en möjlighet.

Rätt som det är dyker det upp en lapp med ett telefonnummer som skall ha något samband med oss. Vi ringer det och får hänvisning till ett annat nummer. Vi sätter luren i örat på närmast stående ryss för att inte missa någon information. Det framkommer att vi skall till Hotell Leningrad.

Vi ser oss om efter taxi.

- Nej den här mannen kan köra er, säger någon bland Intouristmänniskorna.

Det visar sig vara en lastbil. Trafiken är aggressiv, alla kör fort och vårdslöst på de usla gatorna. Inga säkerhetsbälten.

På hotell Leningrad säger man först att det inte är bokat något för oss. vi hänvisar till Vetenskapsakademin och småningom hittar man något i en pärm. Vi får ett rum. Agneta frågar vad hennes del kostar. Det skall kosta 400 kr per dygn. Agneta som redan på flygplatsen tappat livslusten räknar ut vad 3 veckor ska kosta och är nära att bryta samman. Efter en stunds sömn på hotellrummet bättre. Ringer till Sergej och Vasilij. Ljuba från Lunginstitutet ringer och gör upp om att vi ska träffas imorgon och få information.

Söndag 11.

Har slagit pannan i nattduksbordet i natt. Vaknar i disigt väder. Mittemot vårt fönster vid Neva ligger kryssaren Aurora, som avlossade startskottet för oktoberrevolutionen 1917. Den revolutionära entusiasmen i landet har numera upphört. Det är dollar och kapitalism som nu hägrar. På TV ser vi en sångare som sitter i ett hölass och sjunger. På det andra programmet sportlotto. Letar efter vår matsal. Hittar efter 3 försök den som vi skall nyttja. "Schwedskij stol"? Vid frukosten får vi en första inblick i den nya ekonomin. Vi sitter tillsammans med en ung man från Ural. Han berättar att han har en skofabrik med 7 anställda. Får skaffa läder via gangstersyndikat.

Ljuba från institutet kommer och lämnar information om mitt program. Det visar sig att vi träffat henne när hon tolkade vid ett besök i Leningrad 1985. Sergej, musikanten som besökt oss i Sverige, kommer en stund.

HEMMA HOS RYSSEN

Hos Vasilij, språklärare

Vasilij hämtar med förhyrd bil och vi åker till hans hem i Pusjkin ett par mil söder om Leningrad. Liksom i de flesta bostadshus vi sett är det en skröplig, smutsig entré. Slaskig omgivning. Inget vackert. Familjen har 2 rum och ett litet, litet, smutsigt kök. I det trånga vardagsrummet finns en rysk TV och en amerikansk TV med video (gåva från utlandet till institutionen), ett bord som man flyttar fram mitt i rummet när man ska äta, makarnas bäddsoffa och två bokskåp. I det ena skåpet en utdragsskiva, som utgör familjens arbetsbord. Vasilijs maka, Marina, bullar upp: fisk, svamp mm.. Det visar sig att detta bara är entrérätt. Sedan svampsoppa (självplockad vid Ladoga).

Vi promenerar sedan tillsammans med Igor, 8 år, och Dasja, 10 år, till en buss som tar oss till Katarinapalatset. Det är kallt. Vasilij berättar att innan nazisterna ockuperade Katarinapalatset lyckades man evakuera en del konst och gräva ned en del (man letar fortfarande i jorden efter en del föremål). En del möbler ställde man i privatpersoners bostäder. Vi går igenom de vackra salarna och sedan i parken där det nu är kallt och det börjar komma is i dammarnas vatten.

Hemma igen hos Vasilijs blir det huvudrätt med kyckling och som dessert en äppelkaka som svärmor gjort och fyra olika sylter. Vi visar hur man poppar popcort som vi lämnar. Barnen mycket glada över färgpennorna vi haft med. Vasilij visar en videoinspelning från en humoristisk satiriker (bl.a., den verklighet vi kommer i kontakt med: i detta land passar inte madrassen till sängen och inte lakan till madrass och inte filten till filtpåsen och inte kudden i kuddvaret). Pratar om landets problem som bara blir större för var dag, speciellt sedan i somras.

- Räddningen är kommunism, säger Vasilij, som menar att inte ens Lenin var bra, enligt vad han nu förstår. Höger och vänster, radikal och reaktionär är inte längre vad man är van vid. Det finns alla sorters ideologier här, inklusive tsarister (den tilltänkte tsaren har redan varit här och tittat) och nazister!

Vasilij berättar hur långt det gått med människorna:

- På bussen hörde jag häromdagen ett par unga människor som pratade om Leningrads belägring. Den ene sade "Det var synd att Hitler inte erövrade Leningrad för då hade vi nu haft del av den tyska välfärden". För att förstå det fruktansvärda i en sådan replik bör man känna till något om nazisternas illdåd i Sovjetunionen

ATT ÅKA

Vi tar lokaltåget från Pusjkin till Leningrad i mörkret på söndagskvällen. Farlig järnvägsstation utan bommar vid spåren. Stationshuset som liknar en container är stängd. Vi kan inte köpa biljett.

- Det går nog bra ändå, säger Vasilij.

Men faktiskt kommer en kontrollör!

- Ni måste betala straffavgift, säger han

- Dumgubbe, låt dem vara, säger en två militärer som sitter bredvid oss.

Vi slipper straff men inser att straffavgiften 5 rubel är mindre än vad en bussbiljett kostar i Halmstad.

Måndag 12.

Mellan klockan 2 och 5 på natten öppnas broarna över Neva för att släppa igenom båttrafiken till och från Ladoga. Vi har drömt om att se de öppna broarna någon natt. Det borde förstås vara en ljus sommarnatt. Inatt var vi i alla fall uppe och tittade ut genom fönstret vid 3-tiden och såg att det gick båtar på Neva. Agneta som har bättre syn än mig såg också att Kirovbron var öppen. På morgonen ser vi på andra sidan Neva Sommarträdgården, Isakskatedralen och "Kyrkan på blodet" (som f n renoveras). Vi äter frukosten, som kostar 1.25 rubel. Lunch kostar 3.80 och kvällsmat 3.30 i Schwetskij stol.

Det är första vinterdagen med -3 grader. Ljuba hämtar mig och vi tar spårvagn nr 30 till Lunginstitutet (Se vetensk. rapp.). Träffar först sjukhusdirektören Putov i operationsmössa, sedan IVA och rtg. När jag ska åka hem dröjer spårvagn 30 länge. En grabb som också väntar visar sig vara en polis hem från jobbet. Han är civilklädd. Annars ser man många uniformsklädda människor - värnpliktiga, officerare och andra på väg till affären, jobbet hemmet eller fritidssysselsättning.

- Ingen gillar poliser, säger han

På ett ställe lägger jag märke till att gatan är lagad i en korsning! Jag lägger alltså inte längre märke till att gatorna överallt är trasiga utan motsatsen..

Hos Sergej och Zina,

Ikväll ska vi träffa Sergejs familj. Han hämtar med en taxi. De bor Krasnaja gatan nr 11. Infarten till gatan är ståtlig: ett valv i en palatsliknande byggnad, Senatshuset, vid Dekabristplatsen..I parken framför står bronsryttaren, den berömda statyn med Peter den store på hästryggen och en bit längre bort ligger Isakskatedralen. Men Krasnajagatan är sliten och trist. Vi går in genom en mörk trappuppgång och kommer in i lägenheten i bottenvåningen. I farstun står en låda lök och en annan låda med potatis i botten. Lägenheten är större än Vasilijs lägenhet. Det finns ett litet kök med gasspis. I ett litet rum sover Sergejs fru, Zina, och flickorna Anna o Maria, 9 resp 7 år gamla. Vardagsrummet, där TV står på hela tiden (amerikansk tecknad film med ryskt tal) är också Sergejs sovrum. Zina har dukat vid det runda bordet vid fönstret. Först tomat, citron och korv, sedan kyckling och potatis. Te med honung och jordgubbsmarmelad.

- Tyvärr har vi inte fått tag på något socker, säger Zina.

När vi suttit en stund dyker det upp en kvinna bakom ett draperi. Det visar sig att där finns också ett rum och där bor Zinas mamma. Lägenheten har varit i familjens ägo i 5 generationer. (se f ö Agnetas berättelse om Zina). Vi pratar om problemen. Sergej visar ransongeringskort för tvättmedel från i somras som inte gick att utnyttja eftersom det inte fanns att köpa. Vi sjunger och spelar lite. Tar foton men filmen tycks aldrig ta slut och när jag senare på mörk toalett öppnar kameran för att se om jag kan förstå vad felet är finner jag att det inte satt någon film i kameran. Lämnar presenter och får en jättestor glaskaraff i form av en tupp (vi tänker bekymrade på packningen).

Tisdag 13

Se vetensk rapp. På kvällen hembjudna till Tatjana Gamitskaja.

Onsdag 14

Besök på institutet. Se vetensk. rapp.

Går till fots från sjukhuset hem till hotellet. Soppa på rummet med Åkes doppvärmare. Spårvagn o metro till Nevskij prospekt. Letar på kartan efter Sergejs gata. Upptäcker efter en stund att det är Moskvakartan... Hos Sergej te, citron, bröd, korv, konfekt. Svärmor kommer med hunden. Vi åker hem med armebuss - se annorstädes.

På hotellet träffar vi Margarita och Alexander kl 18.00. Vasilij ringer och säger att det krånglat till sig så vi kan inte gå på jazzkonserten som han hade planerat.

- Är du egentligen ledsen för det, Nils? frågar Margarita som tyckt att hon skulle ordnat något annat.

Äter middag med M och A på Schwedskij stol. Margarita börjar med att begära en renare duk på bordet och skäller ut personalen för att de inte serverar champagne - "Vad ska en gästande svensk professor tänka?") Sedan te mm på den trevliga Petrovskyj bar högst upp. Pratar om utvecklingen. Margarita tror på Jeltsin. Tycker Gorbatjov gör för lite eller gör fel. Hon tvivlar t o m nu på oktoberrevolutionen.

Torsdag 15

På Lunginstitutet har det suttit affischer:

"Medicinskt föredrag torsdag kl 11.00 i salen på första våningen: Farmakologisk behandling av astma. Professor Nils Eriksson från Sverige". Man har annan sorts diamagasin än hos oss men det skall fungera. Ingen svart tavla vilket är synd eftersom huvuddelen av föredraget får ske utan diabilder (jag har med med bilder huvudsakligen rörande en del diagnostiska studier). Men det kommer så många åhörare (även från andra kliniker) så föredraget flyttas till en större lokal högst upp och där finns svart tavla. Jag inleder med en mening på ryska och sedan engelska med Ljuba som tolk. Visar Turbuhaler och mini-PEF-mätare (Jag har tidigare lämnat litteratur, Turbuhaler och PEF-mätare från DRACO på avdelningarna). Mycket stort intresse för PEF-mätarna - efter föredraget kommer flera kolleger och vill skriva upp adressen till tillverkaren av mini-PEF-mätaren.

Sköterskeexpeditionen

Museet för Leningrads historia

Från instituet tar Agneta och jag spårvagn nr 53 som går över Kirovbron och promenerar sedan förbi Vinterpalatset (Eremitaget), Admiralitetet och Dekabristplatsen till Röda flottans kaj för att besöka Museet för Leningrads historia. Vid Eremitaget har det nu placerats en valutakiosk, där vi köper schweizisk choklad för att ha något att äta. I parken vill en yngling med blåfrusna händer sälja en läderrem för 3 dollar.

Märkligt nog var det flera leningradsbor som inte kände till museet. Vi är de enda besökarna vid museet, som är beläget i ett palats med adress 44 Röda flottans kaj. Museet handlar mest om tiden från Oktoberrevolutionen och framåt medan museets filial vid Peter Pauls fästningen täcker Petersburg och Petrograd-perioden (1703-1917). Vi blir mest engagerade i det stora avsnitt som handlar om de 900 dagarnas belägring (se annan rapport). I en av salarna vaktar en kvinna som bodde i Leningrad under belägringen. Hon var 27 år gammal då och förlorade en dotter. Vi vill fotografera henne men hon föreslår att vi skall ta någon som är vackrare.

ATT ÄTA

Vi har bett Sergej och Zina komma och äta middag på torsdagskvällen. De kommer efter lite krångel: Svärmor som skulle passa barnen kom inte hem. Vi har beställt bord på hotellet. När vi skulle beställa sade hovmästaren att det var problem med att beställa bord. Men om man betalade i dollar skulle det underlätta. Vi betalade 20 dollar för fyra personer inkl. musik och dansuppvisning, tre maträtter, dessert, kaffe, champagne, Pepsi och vodka. Sergej och Zina tycker den turistanpassade folkdansen och alltför starka musiken är dålig. Sergej hade tidigare erbjudits spela sådan restaurangmusik men avstått.

Efter maten är det dags att åka till Moskva. Zina och Sergej hjälper oss bära ned väskorna till Volgan som Ljuba kommer med.

ATT RESA

Det är lätt att missbedöma vad saker ska kosta. På Moskvastationen ger jag bäraren 1 rubel (motsvarande ett par timpengar för en sjuksköterska) men det visar sig vara för lite och han får 5.

Tåg nr 5 avgår kl 23.30.Sovkupen är ombonad. Vi har egen kupe med endast två bäddar - det finns inga överbäddar. Varmt. "AArabisk matta" på golvet. Leopardmönstrad filt. Speglar. Musik ur högtalare. Sovvagnskonduktören kommer efter en stund och ska ha 2 rubel för lakanen. Under natten förfärligt hett, det går inte att stänga av värmen eller öppna fönstret i kupen. Vi öppnar ett fönster i korridoren och ligger med dörren mot korridoren öppen för att få sovvänligare temperatur. En ärm på kavajen fladdrar då och då i dörren och ser ut som en hand som sträcker sig in genom dörren för att stjäla.

Fredag 16

Vi vaknar i Moskva där det är lite snöfall. Victor från Medicinska Akademia Nauk (Medicinska vetenskapsakademien) möter och vi åker till akademins hotell vid Baltiskajagatan. Ett högt lägenhetshotell med fyra lägenheter i varje plan. Finns först inte rum men sedan finns det. Får en lägenhet med rum och kök, badrum och toa. Kokar kaffe med doppvärmaren vi lånat av Åke och äter våra kex. Träffar sedan enl överenskommelse Victor vid Vasilijkatedralen vid Röda Torget kl 14.00 och går med en otroligt snabbt gående Victor på gator och via långa metroundergångar Vid Naginatorget till akademins ståtliga byggnad vid Solyankagatan 14. Agneta ramlar omkull på den halkiga trottoaren och hjälps upp av en officer.. Träffar akademins internationella kontaktperson, den vackra och behagliga Ludmilla T Melnikova som förklarar hur man planerat mina studiebesök i Moskva och ger mig 200 rubel för 2 veckors matkostnader mm. Hon lovar beställa ett telefonsamtal till Geneve, där Alexandra ligger på sjukhus med tvillingar i magen.

I ett regnslaskigt grått väder försöker vi ringa Tatjana och Mike men ingen svarar. Vi ringer även flera gånger till Tatjana Gembitskajas föräldrar enligt Tatianas förslag men Tatjana är inte hemma.

Att äta

På hotell Rossia (jättekomplex med 5000 bäddar) uppsöker vi en restaurang på västsidan. Stängd. Hänvisas till en annan på östsidan. Travar genom långa korridorer. Inga bord där. Hänvisas till ytterligare en och travar tillbaka till västsidan och plötsligt finns det en som verkar öppen. Hovmästaren försöker finna ett bord åt oss.

- Vi är trötta som hundar, hör vi några servitriser säga.

Annan servitör tar hand om oss. Han flyttar ihop två män som sitter på var sin sida av ett bord för fyra och sätter Agneta och mig vid den andra sidan. Vi samtalar med männen. Efter ett tag upptäcker vi att de inte kände varandra tidigare. Den ene är en armenisk pensionär på tjänsteresa. Han har 7 barn. Pappan blev 96 år. Han har 15 barnbarn och 3 barnsbarsbarn. Tre av barnen är läkare. Han säger att allt blir sämre i Armenien. Man vill ha självständighet.

Den andre mannen är diabetiker och har en hemipares. Är i Moskva för sjukgymnastik- Han är från Georgien, som också vill bli oberoende. Man väljer snart egen president- Vi jämför priser, löner, kurser. Utanför fönstret ser vi kåkstaden av kartonger, tält, plastskydd som demonstranter byggt upp mellan Rossia och Röda torget. Vi betalar denna måltid i rubel.

På Berioskan handlar vi mat och färgdiafilm från det nu icke-existerande DDR. Besöker demonstrantlägret. Vet inte om det är människor som är hemlösa och har detta som sin enda bostad eller om det är mer "frivillig" demonstration. Under alla förhållanden hemskt att behöva bo så i kylan och snöblötan. Ytterligare en ny syn i Moskva är tiggare. Utanför Intouristhotell kom en grupp tiggande zigenarbarn (?), en pojke utan skor. I tunnelbanor träffar man också på enstaka tiggare. Folk verkar generösa - är kanske ovana med tiggare.

På vägen hem köper vi bröd i brödbutiken. Ringer på kvällen till Tatjana och hennes dotter Ina, som talar tyska. Upptäcker att jag inte hittar tyska ord utan vi blandar tyska-svenska-engelska och ryska i ett samtal där Agneta och Eva Gambitskaya också är inblandade. Ina ska ta oss med till Zagorsk på söndag.

Lördag 17

Regnslask, halt och blött. Prövar om vi vågar använda gasspisen och det går bra. Vi har ju mycket tändsticksaskar med oss, både vanliga och landstingsförbundets långa, som småpresenter. Har däremot inte burköppnare. Kämpar med en kniv för att öppna en burk kondenserad mjölk som vi köpt på Berjoskan.

ATT HANDLA

Vi går ut för att om möjligt köpa mjölk. Träffar i dörren professor K. G. Sarkisov från Kiev. Han är angiolog och har samarbete med Levy på KS. Han följer med oss till mjölkaffären.

- Vi ska först se om det finns, säger han. - Jo det finns, konstaterar han och går till kassan (med kulram) först och betalar det vi vill ha. Därefter ställer vi oss i kön för att handla. Vi finner såväl vår typ av pappersförpackning som returglas. Det finns även saft i affären. Vi köper 2 liter Kefir och 1/2 lit mjölk för 80 kopek.

På hemväg tittar vi in i brödbutiken och köper bröd. Där tar man bröd från hyllan och betalar i en utgångskassa. 23 kopek för 4 bullar och 1/2 limpa.

På e.m. tar vi metron till den stora utställningen VDNX. På jättehotellet Cosmos mittemot växlar vi till oss rubel. I den enorma lobbyn råder västeuropeisk standard. Köper Kodak diafilm och vid betalning krånglar vi fram och tillbaka med sv kr och dollar och får småningom tuggummi som småmynt. Köper vid tidningsbord moskvakarta, metrokartor, en serie kort med kyrkor samt skämttidningen Krokodil för sammanlagt 4 rubel. Agneta ringer med speciellt betalkort för 70 sv kr direkt till Geneve och får veta att allt är bra med Alexandra och tvillingfostren. (Det visar sig under hela resan omöjligt att ringa på vanligt sätt till Geneve). I tilltagande mörker traskar vi sedan runt på utställningen, regn och slask och inte det minsta vackert idag (jmf kort). Guldfontän, färgade ljus och annat som Liseberg. Strax före stängningsdags in i en utställningshall med konsthantverk, utländska datorer och diverse maskiner men det som lockat mest människor är TV-spel, bl.a. ett japanskt "War game". Undrar om det är sådana spel där ryssarna är fienden? TV-spel ser man f.ö. lite varstans i staden, på järnvägsstationer osv. Snubblar bland vattenpölarna i mörkret förbi några som står ute och äter kort i kylan till Cosmos.

ATT ÄTA

Vi prövar olika restauranger på Hotel Cosmos:

- Kan man äta här?

- Betala i dollar? Jaså inte, nej, tyvärr.

- Kan man äta här?

- Har ni kort som visar att ni bor här? Jaså, nej.

Småningom hittar vi via en informatör en snackbar där man ska kunna äta. Där finns glass, pepsicola och korvsmörgås. Jag tar korvsmörgås och pepsi för 2 rubel. Ett nygift par, Sergej och Sveta, 25 resp 18 år, kommer med sina vänner för att fira bröllopet med en glass på Cosmos. Vi ger dem landstingsförbundets tändsticksask som souvenir. Inte till det nya hemmet, gissar vi, eftersom bostadsbristen gör att nygifta ofta får fortsätta att bo hos föräldrarna.

Hemma på hotellet försöker vi ringa t Margerita i Leningrad. I morse läste personalen på hotellet innantill på anvisningarna för att ta reda på hur man ringer så nu vet vi. Men nej, ikväll fungerar inte telefonen. Vi tittar in till adminstrationen för att betala Agnetas räkning (500 rubel för 10 dygn) och träffar där professor Sarkisov som är på väg hem till Kiev. Han hälsar oss välkomna till Kiev och ger oss sin hemadress.

- Jag har en stor lägenhet, ni är välkomna att bo där, säger han.

Vi kokar pulversoppa på gasspisen och ser på TV

FUNGERAR INTE.

TV på rummet fungerar inte. Men småningom får jag fram något som liknar en bild om jag rör på 7 olika knappar på olika ställen på TV:s baksida, utöver knapparna på framsidan. Bilden är suddig och det går inte att få flerfärg, den blir antingen grönaktig eller röd. Om man står på ett visst ställe i rummet blir ljudet tydligare och på ett annat ställe blir bilden klarare. Det går dock inte att samtidigt få optimalt ljud och bra bild. Man anar dock vad man ska se.

Nyhetspgrogrammet Vremia kl 21.00 tolkas hela tiden av dövtolk till fingerspråk. På kvällarna följer vi så ofta vi kan debatten i högsta sovjet. Den är betydligt livligare än debatten i Sveriges riksdag. Applåder, skratt och buanden. Talarna står i kö vid olika mikrofoner.

- Varsågod, mikrofon nummer 3, säger ordföranden.

F.ö. är det i TV reklam, bl.a. för pälsar som kostar flera tusen rubler. Även på radion finns det reklam. Ibland tillägger man "Endast för utländsk valuta". Kapitalismen har kommit en bra bit på väg här.

Söndag 18

Utfärd till Zagorsk. Se separat avsnitt: : Ina Bondorenko - EN BLIVANDE LÄKARE SOM VILL BLI SPECIALIST PÅ CYSTISK FIBROS

ATT ÄTA I SOVJETUNIONEN

Vi kommer vid 18.00-tiden till en restaurang på hotell Intourist i Moskva. Det står att den öppnar kl 17.00, men det tycks inte stämma..

- Njet, vi öppnar inte förrän 19.00

En kypare kommer ut:

- Men om ni betalar 10 dollar så kan jag servera er.

Vi får en fin måltid och snabb betjäning och betalar diskret den obefintliga notan med 10 dollar

På torsdag går vi till Rossia för att äta middag.

- Tjugo dollar med kaviar, säger kyparen i dörren.

- Tio dollar utan kaviar, föreslår vi.

- OK, 15 dollar, säger kyparen.

ATT GÅ PÅ TEATER I MOSKVA

På kvällen passerar vi en teater på Gorkavagatan, alldeles bredvid Intourist hotell. Vi tittar på programmet. Man ger bl.a. Brechts Tolvshillingsopera. Vore intressant att se. Men förmodligen svårt att få tag på biljetter. Vår vän Ina sade ju att det är så svårt med teaterbiljetter. Kassan är stängd. I dörren till lokalen står en biljettkontrollör.

- Vill ni ha biljetter?

- Ja, vill skulle vilja se Tolvshillingsoperan på fredag.

- Kassan är stängd men jag skall hämta biljetter, säger den vänliga flickan.

Hon kommer strax tillbaka med två biljetter för 2 rubel styck. Jag förutsätter att hon vill göra sig en förtjänst på affären och vill betala mer men hon insisterar på att jag bara ska betala 4 dollar.

När vi förra året såg Tolvshillingsoperan i Västberlin kostade biljetten drygt 200 kr.

På fredag kommer vi till teatern. Märkligt lite folk. Har vi blivit lurade, är det ingen teater? Jodå, när det är dags öppnas en dörr och vi kliver genom ett förråd och tillika sceningång in i lilla salen där det endast finns 4 bänkrader. Vi är sammanlagt 20 åskådare. Ensemblen bestående av 8 skådespelare och en pianist framförde en fin pjäs.

- - -

En dag går vi till McDonald vid Pusjkinplatsen för att beskåda en serviceinrättning som så helt skiljer sig från annan moskvaservice. Kön är ungefär 100 meter lång. På ena sidan av torget lyser Coca Cola reklam. På andra sidan tycks det vara en teater. Kön är 100 meter lång.

- Är det alltid så här lång kö? frågar vi flickan bakom oss i kön.

- Det här är en kort kö, svarar hon på engelska. När kön är lång går den runt hela torget.

Vi frågar om det är en teater eller bio på andra sidan torget.

- Vill ni gå på teater? Jag har två biljetter till "Hummerns leende" ikväll som jag inte kan nyttja.

Inom 5 minuter är vi vid disken.. Enorm service, hundratalet snabbt arbetande glada och vänliga ungdomar, snyggt och prydligt, kontinuerlig städning. Vi bjuder vår vän på ostburgare och drink. Det är hennes första besök här. Hon arbetar som engelsklärare i en statlig skola på dagarna och ger privatlektioner i hemmen för 10 rubel/tim på kvällen. Hon har varit på Bolsjojteatern 2 ggr.

- Förr hade jag inte råd, nu har jag inte tid.

Hon vill inte ha betalt för teaterbiljetterna.

Vi åker till metrostation Kolchoskaja och letar i mörker, regn och rusk efter teatern, Maijakovskajateaterns filial där pjäsen om Sara Bernard och hennes sekreterare spelas. Vänlig liten teater med skådespelarporträtt i foajen. Saft och kaka serveras. Våra platser är på allra första bänken. Trevligt men förstår inte så värst mycket.

När vi kommer ut finner vi att det snöat. Enormt slaskiskt. Trottoarerna är ingalunda som i Sverige prydliga jämna och asfalterade. Jag trampar i en vattenpöl som är så djup att skon blir vattenfylld. Stoppar dagens Pravda i skorna när jag kommer hem.

På ena TV-kanalen modevisning och på den andra sammanträdet i Högsta sovjet.

- - -

Vi har tänkt gå på bio. En bekant har föreslagit "Tsarinnans lust" som visas på biografen på Rossia. Vi letar runt Rossia. Bion ska finnas på sydsidan. Vi rycker i varje dörr på sydsidan. Kommer in i en teaterlokal. Nej, inte där.

- Ni ska gå nedför trappan här bredvid.

Vi frågar många människor och många anser att man ska nedför en trappa men vi kan ju inte komma in genom någon dörr så vi kan nå trappan, som vi kan se genom fönstret. En liten pojke lägger pannan i djupa veck när vi frågar om han vet. Det verkar som om han vet något. Hans mamma kommer med lösningen. Hon pekar nedåt Moskvafloden. Det är utanför själva hotellet trappan finns. Vi går dit och finner biografen vettande mot Moskvafloden. Kvällens föreställning har börjat. Vi går dit en annan dag och köper biljett i god tid. När föreställningen ska börja står många utanför och vill köpa biljetter. Filmen handlar om den karltokiga" tsarinnan Katarina II.

GLASNOST OCH PERESTROJKA

Vid metrostationerna finns fullt med små kiosker, försäljare vid lådor och bord. Bland tidskrifterna finns antikommunistiska, tsaristiska m fl. Däremot kan man inte alltid hitta Pravda.. Erotiska tidskrifter och almanacker med nakna flickor säljs också (för några år sedan grubblade tulltjänstemannen på om tidningen Vi med annonser för baddräkter var att betrakta som otillåten porr). I tunnelbanan ropar en yngling ut "Kommersant" för 1 rubel. En och annan gatumusikant uppträder i metron.

ATT HANDLA I SOVJETUNIONEN

På vägen hem från tunnelbanan tittar jag in i bokhandeln och köper en inbunden kartbok över Sovjetunionen, ett par häften med Tjechov-noveller, ett dikthäfte och en barnsaga för mindre än 3 rubel sammanlagt. Man slår in böckerna i brunt papper och använder en teknik för förslutning av paket utan hjälp av tape eller snören som svenska affärer borde lära sig.

IMMUNOLOGGISKA INSTITUTET

Måndag 19

Första dagen. med Victor med gröna linjen till metrostation Kashirskaja. Träffar kontaktperson för utländska kontakter Gunther Zina, professor Igor Gushckin vid Allergy Research Center, Natalja Ivanovna, glad och robust vice-chef, Olga Polschova, söt mörkhårig chef för allmänallergiska avd., Ludmilla Luss, allergolog vid öppenvårdsavd.

Demonstranter bredvid Röda Torget

Tisdag 20

Besöker avd för astmaterapi, chef Tamara Chervikskaja (lämnar miniräknaren från Linjeflyg och får en vodkaflaska nedstoppad i min väska) och Galina Bondareva (teofyllin, leukocytmigrationstest, Natalia Prosaleva (jämför steroidberoende och icke-steroidberoende astma), Sergej Skarapoff (som är mycket spänd inför sin engelskspråkiga presentation av sputumstudier). Får av honom två affischer. Sergej Polner studerar nasal-bronkiell relation och E I Bekenova jämför inf och icke-infektiös astma. Se vetensk. rapp.

Agneta har skaffat biljetter till Bolsjojteatern för .. dollar (nominellt pris 1 rubel). Vi sitter allra högst upp men har hyrt kikare så vi kan se något av operan Werther av J Massenet. Bredvid oss sitter en fransktalande kvinna med judiskt utseende (arbetar som fransklärare),.. med sin 15-årige son.. Han är så teaterintresserad att han stått 6 timmar i kö för att få tag på denna biljett för 1 rubel. De går på teater gånger per månad.. Inbjuder oss att komma hem till dem när vi återkommer från Sibirien.

Onsdag 21

Besöker polikliniken under ledning av Ludmilla Luss. Ser patienter som testas. Tittar in hos en ung läkare som har en astmapatient på återbesök och menar att pat använt för mycket Berotec. Man skriver journal för hand.

Går sedan till allerigavd o tar kort på Olga o möbleringsråd vid kvalsterallergi som sitter på väggen och sedan avd för astma för foto på: Tamara Shervikskaja, Sergej och Galina, patientmatsal, dagrum, sköterskeexp vid dagrummet (diafilm DDR)

Pratar med Natalja, Ludmilla och Victor om problemen i landet som bara tilltagit alltmer under perestrojkan.

ATT RESA I SOVJETUNIONEN

Agneta har hämtat biljetterna för flygresan till Novosibirsk - en fyratimmarsresa, lika lång som från Stockholm till Afrika (över 300 mil) Den kostar 114 rubel tur och retur. Vi betalar alltså mindre än för en tågbiljett Halmstad - Varberg

Armebuss.

Vi har varit hos vär vän Sergej och skall till hotell Leningrad där vi stämt träff med andra vänner kl 18.00. Bussen kommer inte. Kan man få en taxi? Ingen taxi. Rätt som det är stannar en tom buss framför Sergej som byter några ord med en grabb i dörren.

- Den här går bra, säger Sergej.

Vi stiger på och får välja mellan att betala 5 rubel eller 1 dollar. Ynglingen säger att han tjänat 5 dollar på denna resan idag. Vi tackar nej till hans erbjudande att köpa vodka. Efter en stund stiger han av. Bussen kör längs Nevskij prospekt. Efter en stund stiger den kvarvarande passageraren av och endast Agneta och jag återstår. Jag förmodar att det är en busschaufför som avslutat dagens körningar och gjort lite extraförtjänst på vägen hem.

- Arbetet är slut för dagen, förstår jag. Vilken linje går den här bussen på, frågar jag.

- Det här är inte någon buss, svarar chauffören. Detta är en krigsmaskin. Den tillhör Röda armen!

Jag är inte längre förvånad över något. Att betala med dollar för att åka i ett sovjetiskt armefordon till ett Intouristhotell i Leningrad känns väldigt naturligt. Föraren har en 16 årig son som spelat volleyboll i Sverige.

Torsdag 22

Hämtar flygbiljetten hos Ludmilla på Med Ac Nauk. Med Victor till Allmänna sjukhuset nr 57 vid 11:e parkgatan (metro Pervomajskaja). Här är sedan ett år ett Lung o allergiinstitut för Ryska rådsrepubliken. Kollegerna i Leningrad visade viss animositet och pratade om Chuchalin, som vill vara störst, fick ett rysk institut eftersom han inte kunde få ett sovjetiskt, eller ungefär sådär)

Träffar professor Chuchalin som visar sin utställning. Yuri Lebedin som är lab.chef och talar bra engelska, Damilya från Alma Ata, Svetlana som studer bi och getingallergi. Yuri följer mig till hotell Rossia där jag ska träffa Agneta. Vi finner henne bland protesttälten.

Fredag 23

Riktigt kallt, på morgonen -10 grader.

Åker till sjukhuset. Svårt hitta..... Deltar i fredagsmötet. En talar från Vladivostok, 10 timmar från Moska, en från Halmstad. Jag får en stor konstbok av Chuchalin.

Går med Yuri till IVA och ser en astmapatient som får svinmjälteperfusion. Går genom kulvertar som är så låga att det inte går att gå rak. Plankor över vattenpölar.

Allmänna terapiavd.:

Nina A

Galina Osirova - öppenvårdsavd

Galina Koslova - chef för allergiavd, tittar in liten stund.

Damilya Nugmanova från Alma Ata

Ludmilla Deternikova från transplant inst sköter extracorp. beh.

ATT ÄTA

Träffar Agneta på Hotell Intourist. Äter idag utan problem middag för rubel.

- Tyvärr finns ingen sallad.

Äter schasjlik. Inget snack om valuta. Middagen kostar 8 rubel per person. Lämnar 25.

I väntan på teatern tittar vi in på ett varuhus bredvid. Lite kläder. Syntetpäls för 180 rubel.

ATT INTE FUNGERA

På vägen till teatern köper jag en tidning i en kiosk. Ser att där finns ett paket med tre steariljus. Med tanke på elektricitetsproblemen i lägenheten kan de kanske komma till anvädning. Köper dem.

När vi kommer hem säger en av kvinnorna i entren:

- Nu är allt bra

En annan säger:

- Inget ljus.

Det visar sig att "mäster" varit och försökt laga elektriciteten i vår lägenhet men istället för att laga de väggurtag som inte fungerade åstadkommit totalt mörker i hela lägenheten. Han skulle hämta hjälp men inte lyckats.

Vi går till direktrisen.

- Jaså, finns det inget ljus. Är ni gifta med varandra? Jaså, då kan ni få flytta in på 8:e våningen.

- Behövs inte, säger vi. Vi har skaffat stearinljus.

Vi sätter fast våra stearinljus på upp-och-nedvända glas och får såväl vårt rum som köket och badummet upplysta. I brist på TV lyssnar jag lite på min kasettradio. På FM är det mest sändningar på engelska, tyska, spanska och franska.

Lördag 24

I brist på egen el får Agneta låna väggurtaget i receptionen där hon fönar håret medan de olika forskarna checkar ut.

ATT HANDLA

Jag går till mjölkaffären för att köpa mjölk. Det visar sig att det inte finns mjölk där idag. Bara saltgurka. Någon säger att det finns mjölk i en annan affär. Jag förstår inte riktigt vägbeskrivningen och en äldre man säger att han kan följa mig dit. Han är pensionerad byggnadsarbetare, 64 år gammal, och heter Michail. Han bor i kvarteret och har barn och barnbarn i trakten. Jag ger honom en Draco-penna och ett syetui från något hotell som souvenir. Han blir så förtjust så han vill köpa mjölk åt mig. I den andra mjölkaffären har en expedit visat sådant eget initiativ (?) att hon organiserat två utgångsköer, en vid maskinkassan och en med kulram. Hon slussar in en grupp kunder i taget genom ena kassan och omvandlar den sedan till utgång. Michail kommer ut med såväl mjölk som kefir och något som kallas kirok, någon sorts ostmassa med citronsmak. Han t o m trugar på mig extra mjölk. Jag sticker till honom en tvål från Ullared.

På lördag åker vi ut till Chuchalin för att säga adjö (det blev inte gjort igår) och lämna en present - vi tror morgonrocken passar. I entren säger vi att vi ska lämna en present till Chuchalin. Vi uppmanas ta av ytterkläderna.

- Professor Chuchalin tycker inte om att folk kommer med ytterkläder på, säger en bestämd kvinna..

Han ger mig en bok om astma och en om extracorporeal behandling och uttrycker förhoppning om fortsatta kontakter.

Vi träffar på institutionen Damilya Nugmanova. Hon har en 7-årig dotter hos mormor i Alma Ata. Hon åker hem var 3:e månad ungefär. Resan kostar 50 rubel. Hon har månadslön 250 rubel. Ska stanna 3 år på inst i Moskva. Gjorde avhandling för 10 år sedan om T och B lymfocyter med Losovoy (Novosibirsk) som opponent. Ska göra en studie på hyposensibilisering.

Åker en hållplats på metron och går i parken bland vita björkar. Vuxna o barn promenterar, någon joggar. Skyltar uppmanar oss vara aktsamma om naturen. Sedan åker vi ytterligare en hållplats till Ismailij park. Flera försäljare säljer schaslyk som man grillar över koleld. Vi köper några stora stycken. Inte tillräckligt grillad. Tänker ta med hem för att koka i kastrullen men ser en gumma som letar i papperskorgarna och ger den till.

- Till hunden, säger gumman.

Det är ingen stor försäljning vid Ismailijparken, sådan som vi såg i påskas. Är det bara på söndagar eller har det helt upphört?

Problemen i landet gör att kupprykten florerar. När vi passerar Röda Torget möts vi av en skrämmande syn. Polis och militär och en helt urblåst buss och kringsströdda rester av tidningar mm. Attentat? Inbördeskrig? Nej, filminspelning från kriget.

Tar buss till Pusjiinplatsen då vi gärna ville ha ett foto på verksamheten hos Mcdonalds. Jättekö runt torget. Orkar inte stå där.

Lyssnar på den livliga diskussionen vid "Speakers corner" i andra ändan av Pusjkinplatsen. Agneta nu mycket trött och hungrig.

ATT ÄTA

Tar metron till Intourist. Går in på restaurang. Hur betalar ni?

- Vi betalar 10 dollar för 2 personer, säger vi till en kypare.

- För lite, säger han.

Medan Agneta vilar i foajen letar jag igenom hotellet. I baren kan man få köpa en tallrik med en svettig köttskiva som stått framme hela dagen för 12 dollar.

På plan 10 hittar jag en liten kinesisk restaurang i ett mörkt tillhåll. Under skylten "Rökning förbjuden" står en servitör och röker.

Vi äter sallad och kyckling för 40 rubel.

Går sedan till Rossias filmsal för att köpa biljetter. Inga biljetter. Utanför försöker folk köpa av mig. Vi går till salen bredvid och köper biljetter för morgonens föreställning.

ATT INTE FUNGERA

När vi kommer hem säger kvinnorna i entren glatt:

- Ljuset fungerar. Mäster har varit här.

Det visar sig att han åstadkommit utgångsläget. Dvs ingen ström i väggen men ljus i taket.

Vi får nyttja en annan lägenhet för att se på TV

Söndag 25

Låtsas det är söndagsmorgon hemma på Gaggegatan i Halmstad. Jag kommer med kaffe och Moscow News på sängen. Packar ned sådant som kan stå kvar i Moskva när vi är i Sibirien.

Åker nya metrolinjen till Cabelovskaja. Fina stationer men deprimerande torftigt, smutsigt och grått i kölden ovanför. Åker sedan till metro Sportnivnaja. Faktiskt en öppen Berijoska! Man har inventerat hela veckan i de andra. Köper schalar. Vill titta in i Jungfruklostret. Nej, ingång därborta, säger en kvinna vid en ingången och pekar åt vänster. Vi går och går utan att komma till en ingång. När vi gått runt hela muren (sett isbelagd sjö med lekande barn på, rykande stor skorsten, guldglänsande kupoler) kommer vi till huvudingången som låg en liten bit till höger om den ingång där vi först försökte. Varför är det alltid på detta sätt i detta land? Klockorna ringer i de guldglänsande kyrktornen.

Det är kallt och vi vill hem för att kissa och äta. Tar Trolleybuss nr 5, den tycks gå mot centrum. Följer på kartan. Åker ända till ändhållplatsen. Visar sig vara Cabelovskaja där vi startade.... Äter där två grillspett var. Catchup tar vi från en snuskig tallrik på ett bord. Hem via metrons ringlinje. Ser på en T-station annons om lediga plaster för rulltrappevakter (som tycks sitta och inte göra någonting). Månadslön 250 - 350 rubel! Man har svårt att förstå principerna bakom lönesättninggen. Äter soppa och cirok och apelsin. Varmt och skönt. I studenthuset mittemot tar en student in sin stelfrusna skjorta som hängt på tork hela dagen.

Sedan vi vilat åker vi till Centrum. Tänkte besöka historiska museet men det är stängt. Besöker istället Leninmuseet, som också ligger alldeles vid Röda Torget. Vid Rossia nu inte så många demonstranter. Tar en glass för 2 dollar i en alldeles tom valutabar på Rossia och går sedan till filmsalen där det är kö för kaffe och glass. Vi ser filmen Tsarinnans lust. Jag förstår inte mycket av talet i filmen. När vi kommer ut och går över Röda torget faller stilla snö. Inga människor syns vid demonstrantlägret.

Att inte fungera:

Radion som fungerade lite efter mästers besök har nu fallit sönder helt

TV fungerar förstås fortfarande inte.

El-kontakterna i väggen går inte

Toa-proppen fungerar inte

Toa-papper är slut

Fönstren håller inte tätt

Hurtsar i skrivborden ramlar isär

Skåpdörren går inte att öppna om hurtsen är utdragen

Lägenhetsstädningen fungerar inte. Mycket damm: "Här är fint" sa städerskan och torkade av TV-rutan bara.

Men å andra sidan:

vi har el, värme, gas, rinnande vatten och avlopp, kylskåp, toalett. Och pengar så vi kan köpa allt vi behöver. Mer än vad de flesta människor på vår jord har. Vi har knappast anledning klaga.

LÖNER

Enl kolleger på immunologiska inst. i Moskva:

Vanlig läkare 160

Forskare 250

Sköterska som jobbar mer än vanlig tid 300 r

Vanlig arb tid 1 dygns arb, 3 d ledig - 160-170 R

Chaufför 500

Högst: ministrar, akademiledamöter, höga officerare, nu också "profitörerna", de egna företagarna, kooperativen.

Taxi nu anarkism

Att handla.

De anställda vid imm inst (Parkgagan) kan köpa ost, kött korv och konserver via institutet. Samma ggäller de flesta fabriker men inte alla sjukhus.

Måndag 26

Vid Sokol säljer man en frukt som liknar paprika.

På en trolleybuss frågar vi en basist som heter Alexander var man kan köpa noter. Se avsnitt "Noter".

ATT HANDLA

På Dom Knigi finns inga svensk-ryska eller engelsk-ryska

ordböcker. Inga böcker av de författare jag känner namnet på. Köper gitarrnoter till min dotter Anna och en bok till Sasja. Ber expediten säga någon bok hon tycker om ("Mig inte veta något ryska boken. Vilken bok ni älska?"). Hon rycker på axlarna och antyder att inga böcker är bra men pekar småningom på en bok. Jag köper den. På gatan erbjuds vi en notbok med sånger av Bulat Okutjava för 50 rubel som prutas till 20 men vi avstår. Kafeet bredvid Dom knigi är öppet. Dåligt grillad kyckling, kaffe och saft. Dunkande amerikansk musik. Döva gäster bredvid har det bra.

Till Melodia och köper noter. Får sedan ta kompassen till hjälp för rätt riktning på Kalinin prospekt mot Kreml - både Agneta o jag valde fel håll. Tar trolleybuss till Röda torget. Får hjälp av polisen Alexander: se sep avsnitt om notinköp. Efter notrondan: leta restaurant på Rossia - börjar Norr, sedan vänter, sedan norr, sedan våning 21, sist öster.

Prislista enl Alexander:

statlig affär marknaden

Bröd (limpa) 20 Kopek

Kefir 34 Kopek

Mjölk 38 Kopek

Cirok (mjukost?) 100 g 13 Kopek

Kött 2 Rubel 25 Rubel

Smör (finns ej) 3.5

Potatis 10 Kopek 2.5 Rubel

Ost 2 Rubel 10,5 Rubel

Fisk finns ej

Apelsin 2 Rubel

Vodka 10 Rubel 50 Rubel

Vin 2-4 Rubel

Kaviar 200 Rubel

Tvål 1 Rubel

Mineralvatten 25 Kopek

Cigarett 25 Kopek

Amerikanska 25 Rubel

Korv 12 Rubel

Skor, tyska 200-300 Rubel

Adidas 1000 Rubel

Den 1 januari ska priser öka med 100% och en del varor mera.

Poliserna har inte möjlighet köpa något via arbetsplatsen.

En svåger är soldat i Tyskland. Har inget arbete eller bostad att komma hem till.

Resa hem till Kaukasien kostar 35 Rubel. Reser 1-2 ggr per år.

Flyttade till Moskva o blev polis för att kunna studera till järnvägsingeniör. Skulle hemma behöva betala 20 000 - 100 000 rubel till rektorn för sådana studier. Låtet konstigt. Men här gratis. Frun Naida 22 år längtar hem. Hon har förut arbetat i kök.

Far är fabriksarbetare men fiskar och har kaviar och vin i stora mängder. Muslimer, dricker inte.

Farfar och morfar dödades i kriget.

Bostaden: 3.5 Rubel per månad för rummet i "studenthemmet"

När vi i halken går förbi Röda Torget arm i arm för att inte halka säger Alexander:

- Perestrojka, glasnost och demokrati är dåligt. Allt har blivit sämre. Brottslighet, pornografi. Leninismen är dålig, kapitalismen bra, stalintiden bra.

Vi skiljs med försäkringar att vi ska träffas lördag kl 12.

På metron sitter jag bredvid en man som läser en broschyr om Microsoft Windows 4.0.

- Kan man köpa den i Sovjetunionen? frågar jag

- Det går nog om man har dollar, säger ryssen som är kemist.

Hemma arbetar mäster åter med el men ger upp. Finns nu varmvatten - fanns inte i morse. Packar färdigt.

Hämtas av chaufför med bil som tillhör vetenskapsakademins president. Han kör ibland mot rött ljus. I radion känner vi igen musik av Loza. Möter i dimman och mörkret bilar som kör helt utan ljus. Ingen har halvljus, högst parkeringsljus. Kör i en timme. Ser i dimman fönstren från ett jättehus med 30 våningar lysa. Slutligen framme vid Damajedovaflygplatsen.

INRIKESFLYG TILL SIBIRIEN

Bilen stannar inte vid en avgångshall utan vid en grind vid själva flygfältet. Vi ser och hör ett antal tjutande Aeroflotplan i dimman och mörkret. En grabb med en öppen truck säger att vi kan sätta väskorna på trucken. Vår chaufför försvinner.

- Hon kan sitta bredvid mig på trucken, säger grabben och menar Agneta. Han får springa efter, säger han och pekar på mig.

Och så kör han. Jag springer efter och håller krampaktigt i bakräcket. Eftersom jag har dålig syn, dålig hörsel och uselt orienteringssinne så inser jag att jag är förlorad om jag tappar taget i det tilltagande mörkret - jag kommer att irra omkring i skogarna i Moskvas omgivningar.

Efter en liten stund stannar han trucken och pekar:

- Där borta vid bussen är det. Och så kör han vidare i hög fart utan mig.

Jag lunkar i angiven riktning och hittar något som tydligen är Intourists avgångshall mitt ute på fältet. Truckföraren sätter på etiketter på våra väskor och säger att han vill ha betalt.

Vi hör norska röster i avgångshallen. Det är sjömän som ska till Kamtjatka och mönstra på en trålare.

I elektroniska vapenkontrollen piper det för mig. Jag prövar med foten. Det är hålfotsinläggen. När vi väntar efter att ha passerat pass- och vapenkontrollen tänker jag skriva dagbok. Men var är ryggsäcken?. Oj, den var kvar röntgengenomlysningen.

- Men Tanja då, säger den kvinnliga passpolisen.

Vi är ett tiotal personer som från Intouristhallen går ned för en trappa och med en bil åker ut till Novosibirskplanet. Det är en jättestor maskin där vi lämnar boardingpassen i dörren. Ställer småväskor i bagagehyllor i nedre plan och går sedan en trappa upp till sittplanet där det är dunkmusik. Man sitter 3+2+3 personer i bredd. I mittgången till vänster om mig sitter en flicka som löser korsordet i Krokodil. Hon tar av sig stövlarna och sveper kappan om sig. När flygvärdinnan säger "Spänn fast säkerhetsbältena" knäpper flickan till höger om oss upp sitt säkerhetsbälte. En annan passagerare går till garderoben och grejar med sin rock. Struntar man i reglerna pga för många tidigare förbud? Vid midnatt är vi i luften och popmusiken slutar.

Flickan till höger om oss är från Novosibirsk. Hon berättar att det finns metro i Novosibirsk. Vi lutar oss tillbaka för att sova. Nej, ingen sömn. Nu serveras saft. I returmugg till min glädje. Vi dåsar åter en stund och hör att högtalaren säger något om frukost. Det blir ju fint imorgon bitti med frukost, tänker vi. Det blir väl vid 4-tiden moskvatid, 8-tiden Novosibirsk-tid? Nej, kl 1.00 på natten kommer frukosten: kryddor, saltgurka, mjukost, bröd, en kaka och te.

Mugg i hårdplast och kniv och gaffel i stål, som återanvändes. Flygvärdinnorna lägger besticken i en diskbalja som de har med sig. Kanske det enda SAS och andra västliga bolag har att lära av Aeroflot? Slumrar åter men hör konstiga ljud. Det är en amerikansk gangsterfilm som visas i bakre delen av planet. Sätter i öronproppar men hör polisbilarnas sirener genom proppen. Strax efter kl 3.00 signaleras landning. "Spänn fast säkerhetsbältena och fäll upp borden". Filmen tystnar. Runtomkring oss fortsätter passagerare ligga hopkrupna i sätena, utan säkerhetsbälte, med borden nedfällda. När planet fortfarande är i rörelse på flygplatsen i Novosibirsk och skylten "Spänn fast säkerhetsbältena" fortfarande lyser reser sig de flesta och klär på sig.

Vi stiger ut ur planer i Novosibirsk kl 3.35. Ser snö och andas in skön kall luft. Temperaturen är -18 grader. Vi är för första gången i Sibirien!

Larissa och chauffören Vasilij från Immunologiska institutet är vid flygplatsen och hämtar oss. Det tar en timme innan vårt bagage kommer fram. I en inhägnad avbalkning för ankommande bagage får man visa sitt bagagekvitto när man går ut. Det flyger omkring kvittrande fåglar i bagagehallen.

Vas kör i gryningen på sedvanligt risktagande ryskt sätt ett par mil i snövirvel med enbart parkeringsljus och vi har hjärtat i halsgropen.

Vi har varit lite bekymrade för att återresan ska ske mitt i natten. På biljetten står: Avgång från Novosibirsk kl 4.00. Vi får nu till vår glädje klart för oss att alla tider som gäller kommunikation anges i moskvatid! Det är alltså inte förrän kl 8.00 på lördag morgon vi ska åka tillbaka.

Vi inkvarteras på det stora Novosibirsk hotell som till min förtjustning ligger mittemot järnvägsstationen. Jag har inte vetat något vad denna studieresa skulle komma att innebära men ett enda helt konkret mål har jag haft för besöket i Novosibirsk: jag ska se på järnvägsstationen och tåget på den transibiriska järnvägen. Utanför hotellet slåss ett par zigenarflickor med varandra på skämt i kölden. De säljer något eller erbjuder sig att spå.

Vid middagstid träffar vi professor Lasavoy och allergigruppen vid hans institution. Att vi alls kommer till Novosibirsk beror på att jag hade en adress till prof Lasavoy tack vare att han hade beställt ett särtryck av en artikel av mig för ett par år sedan. Man har inte västvaluta så man kan prenumerera på erforderliga tidskrifter utan får rekvirera på detta sätt det mana behöver.

Utanför professorns rum hans sekreterare: en flicka i 20 års ålder i vit brodyrblus, strassutsmyckat skärp, mycket kort tomteröd kjol, vita strumpbyxor, högklackade vita remsandaletter, uppsatt ljusblonderat burrigt hår med stor rosett. Hon visar sig vara en mycket omtänksam person då hon utan anmaning kommer och viskar till Agneta: Behövr ni gå? och därefter följde henne till damtoaletten och vaktar utanför eftersom den f n även fungerar som herrtoalett. Hon dukar för te på det blankpolerade sammanträdesbordet med utsökt känsla.

På kvällen går vi till järnvägsstationen. Stor grön byggnad i tre plan. Jag räknar till ungefär tusen människor som sitter, går, står eller ligger. Livliga vackra zigenarbarn springer omkring och leker. Vuxna ziggenare lagar mat på spritkök på golvet. Någon städar för att därefter bädda med madrass och sängkläder på golvet. En hel avdelning är fylld med värnpliktiga. Rökning sker i vestibul och i utgång till spåren. I vänthallarna finns ett flertal butiker och kiosker. En kooperativ butik säljer kläder, flera säljer böcker och tidningar. Man kan få sitt horoskop via dator.

Vi går ut på perongen och ser transsibiriska tåget från Moskva till Vladivostok med avgång 17.20 lokal tid på spår 2. Det innehåller 20 vagnar och 2 el-lok. En traktor kör längs spåret med kol och levererar till varje vagn - sannolikt för samovarerna.

Det är 18 grader kallt. Agneta som alltid brukar klaga över att det är för varmt fryser om fötterna.

På vårt rum har vi en fint fungerande TV. Nästan allt fungerar.

Kolleger i Novosibrisk. Operan i bakgrunden

Onsdag 28

Inatt har det varit 26 grader kallt och även i rummet kallt. Larissa och Vas kör oss idag till sjukhuset söder om Novosibirsk. Besöker Ludmillas avd för rehabilitering av astmapatienter. Vårdideologien ungefär ett mellanting mellan sjukhuset i Åre och svenska hälsohem. Se vetenskaplig rapport. Går sedan med Ludmilla genom björkskogen till hennes bostad i ett bostadsområde för enbart sjukhusfolk. För ryska förhållanden rymlig lägenhet med 2 sovrum. Ett mycket gammalt piano. Inga möbler i vardagsrummet - familjen väntar på en transport från Mongoliet. Utsikt mot skogen. En vägg i köket målat av en broder: björkdunge på våren. Ludmilla hämtar en del mat till middagen som vi ska äta hos kollegan Eleonora som bor i samma område. Ur frysen tar hon en stor bit lax som hennes bror fiskat under sin bröllopsresa i Kamtjatka och ger oss, dessutom får vi en påse kottar av sibirisk ceder som en patient plockat. Vii tror är prydnadskottar men hon förklarar att de innehåller ätbara nötter. Hon vill även ge frysta lingon och svamp men vi avböjer av transportskäl.

Hos Eleonora är det dukat i vardagsrummet. Kolleger har hjälpts åt. Kaviarsmörgås, fyllda ägg, grönsaks och köttsallad, potatissallad, sedan köttgratäng med potatis. Konjak eller vin. Kaka bakad av kollegan Olga. Äpple, sylter, te. Dottern Anna, 12 år, kommer hem en stund och går sedan till musiklektion. Även i detta hemma finns piano.

På kvällen hämtas vi till teatern av Olga och Sergej från Imm instituet. Operahuset började bygggas under kriget och invigdes ett par veckor efter krigsslutet i maj 1945. I foajen träffar vi bekanta till Olga, bl.a. en vältalande engelsklärarinna, ogift liksom Olga. Vi ser fina avsnitt ur Svansjön, Törnrosa och Nötknäckaren. I pauserna kö till servering. I andra paus hinner vi få champanj. Går hem i sibiriska natten med Olga o Sergej till metron.

Torsdag 29

I frukostbyffen finns idag grapefrukt! Vi har blivit så ryska så vi inser att man ska passa på att köpa det som finns och köper till Larissa och Vas som ska hämta oss. En av de många delförklaringarna till varubristen är förstås att alla gör på detta sätt.

Åker till Akademikerstaden. Ser vallen som dämmer upp Ob så det bildas en sjö söder om staden, Obsjön. Kraftverk. Sluss för flodtrafiken. Fin konferensbyggnad med fullt med gröna växter och träd inomhus, även fåglar flyger omkring. Utställning av fotomontage. Sedan besök på det geologiska museet. Föreståndaren berättar för oss på tyska. Middag på restaurang som liknar en svamp. Entrerätt, soppa, huvudrätt, kaffe för mindre än 2 rubel per person.

På vägen hem ber Vas att jag skall provköra Volgan som tillhör institutet. Jag känner mig inte tryggare med mig själv vid ratten än med Vas, trots att han kör så vårdslöst. Resonerar om bilpriser. Man står på väntelista på arbetsplatsen för bil som småningom blir tillgänglig. Bilen kan kosta 5000 - 15000 rubel.

På e.m. håller jag föredrag om diagnostiska studier med Sergej Milakin som tolk. Lite krångel med diaprojektor först. Frågor från kliniker om var man gör Phadiatop, om astmadiagnosen mm. Går sedan hem med Olga, Vera och Irina förbi "Glasnostplanket". Tittar in på varuhuset Zum. Funderar på att köpa en väska. På kvällen hämtar Larissa och vi promenerar till musikkonservatoriet där Olga möter. En av Olgas vänner, Marina, gör en examenskonsert, fiol, dels utan acckompanjemang, dels till systerns pianoack. Olgas väninna engelsklärarinnan är också där men annars mycket fåtalig publik. Agneta och jag avslutar kvällen med ett förnyat studiebesök på den fascinerande järnvägsstationen.

Sent på kvällen ringer en man och vill bjuda på konjak på sitt rum men vi avstår.

Fredag 30

Fortf lite förkylning. På TV engelsklektion med lustighet om right-left. wright-wrong. Utfärd med Larissa och Vas till omgivningarna, går på isen på Ob. Vas berättar fiskehistorier som Larissa inte tror på. Beser en katedral, besöker marknaden där det finns mycket kött och blommor. Köper rosor (5 rubel styck) till Olga som vi skall besöka i e.m, och mandariner för 12 rubel/kg. Avskedssamtal med Lasovoy som får en miniräknare med pappersblock och penna. Beser tryckeriet i källaren. Där trycker man kvartalstidningen Biolleten. Åker 6 pers i Volgan till allergimottagningen där reparation pågår. Trånga utrymmen, inget personalrum. Mottagning pågår trots pågående reparation.

Hos Olga avskedsmiddag med förutom värdinnan (lab arb) övriga i allergigruppen; Eleonora (chef, kliniker), Vera (kliniker), Ludmilla (kliniker på det andra sjukhuset), Irina (lab), Sergej Milakin och Sergej Cherkashin (lab). Alla kvinnorna har hjälpts åt att göra i ordning maten. Bl.a. gjort 300 st pilmeni (unggefär ravioli). Mycket prydlig bostad där Olga bor med sin mormor. Föräldrarna bor i samma hus i annan lägenhet. Jag ber alla skriva i min anteckningsbok sina specialintressen (vetenskapliga). Eleonora skriver "I love Agneta and Nils".

När vi ska skiljas säger Eleonora: "Vi var så spända inför besöket av denne viktige professor från väst men blev så glada när det visade sig att att du är som en av oss".

Av Ludmilla har vi fått böcker med hennes älsklingsförfattare Lermontov. Jag ber henne läsa en dikt av honom. Agneta får också hennes halsband av flodpärlor. Ludmilla får miniräknare och Eleonora free-style.

Lörddag 1 dec

Väntade på kvällen på samtal vi beställt till Geneve 2 dgr tidigare men det kom inget och inte heller något besked. Dåligt med sömnen. Titta mitt i natten på ett tal av Gorbatjov på TV. Väckarklockan ringer 5.15. Äter tomater vi fått av Eleonora. Lämnar småsaker på rummet till städerskan (och upptäcker senare i Halmstad att vi tyvärr glömt Ludmillas lax i kylskåpet). Vi har förfärligt mycket packning - hade hoppats det skulle bli mindre på återresan när vi lämnat ifrån oss litteratur och presenter men har fått nästan lika mycket tillbaka.

På flygplatsen i Novosibirsk på morgonen många hundra människor, en del ligger på golv eller sitter i trappor o sover. Vi går med allt bagage upp till Intouristhallen, där det bara finns 10-15 personer. Ordnar någon detalj med biljetten, går därefter ned med de väskor som ska skickas i bagagerummet och går sedan åter upp till Intouristhallen. Ser på TV:n reklam och väder, nyheter, rock. Man ser Roxette från Halmstad en snutt. Besöker herrtoaletten. I ett bås finns toapapper men där är det stopp i avlopopet. Avföring ligger kvar i alla toaletterna. På TV nu morgongympa.

Kvinnan vid bordet säger nu att det är dags att gå och för 4:e gången trampar jag bland de sovande människorna ned till bottenplanet. Tappar en stund bort vår ledare i trängseln. Går ggenom elektroniska kontrollen där mina hålfotsinlägg inte reagerar den här gången. Går in genom bakre ingången i planet.. Bagagehyllorna är fyllda och golvet vid dörren belamras med väskor.

Slumrar lite. Vi kommer fram samma tid som vi far, eftersom det är fyra timmarks tidskillnad och fyra timmars flygtid. Bredvid oss en flicka i 25 års ålder som gör sin första resa till Moskva. Hon bjur oss på ostsmörgås som mamma skickat med. Mamma är orolig med anledning av matbrist i Moskva. Efter tre timmar ser vi rödgul måne nedanför oss på höger sida och soluppgång på vänster sida. Borde ha solnedgång bakom oss enligt kartan. Stakar mig fram genom den ryska texten i Chuchalins bok om astma. Inser sanningen i talesättet om att det som är sant i Heidelberg är ett skämt i Jena.

Snart dags för landning. Flickan vid vår sida målar sig oupphörligt.Hon har huvudvärk och får vårt förråd av Panodil. I Sovjetunionen finns brist på t o m aspirin. Vi kommer denna gång till en ankomsthall som tycks vara avgångshall. Krångel med uthämtnming av bagage. Under tiden tänker Agneta handla i Berioskjan som vi ser är öppen här. När hon efter en minut återvänder dit: "Stängt för inventering". Så är det jämt.

I denna hall bara 4-5 personer som åkt via Intourist. Bl.a. ett ungt par med ett litet barn, modern från Novosibirsk, gift o bosatt i Leipzig. Morfadern som är med tittar kärleksfullt på sitt barnbarn. Han är fysiker. Småningom visar det sig att vi ska hämta bagaget i annan hall. När allt är klart börjar vi leta efter Victor från vetenskapsakademin, som skulle möta. Ingen Victor. Vad göra? Ringer Ludmilla på vetenskapsakademin. Inget svar. Nävisst, det är ju lördag.

Men efter en liten stund kommer Victor. Det visar sig att vi landat vid annan flygplats än den vi for från. Han har varit och letat vid den andra flygplatsen!

På akademins hotell får vi lägenhet på samma plan som förra gången. Där slår dörrlåset igen när jag hängt upp nycklarna innanför dörren och gått utanför dörren för att ta in väskorna. I receptionen: ingen dublettnyckel, den har en gäst som gått ut. Prövar med en kniv i låset. Njet. Vi ringer på i lägenheten bredvid och jag kryper över från deras balkong till vår och försöker öppna något fönster. Nej, tyvärr, denna gång fungerar fönsterlåsen. Prövar igenom alla husets nycklar. Rätt som det är tittar en annan städerska ut:

- Jag har nyckel!

Läggenhetskamraten, prof. Petrovskij, är mikribiolog från Sofia i pyjamasbyxor. Talar bra franska. Han äter någon röra direkt ur kastrullen då det inte finns porslin i denna lägenhet.

Vi träffar polisen med blåsorkesternoterna på utsatt tid (se separat berättelse).

Hinner inte vila lång stund i rummet förrän mäster kommer och försöker ordna lamporna även denna lägenhet! Kanske vill han förbättra sitt anseende hos de svenska gästerna? Han lyckas bara delvis.

Hämtar Mike och Lena vid metron. Resonerar om problemen.

- Felet är att man har avskaffat ett gammalt dåligt men fungerande system utan att åstadkomma något nytt som fungerar, säger Mike (amerikansk journalist, pensionär, bosatt i Moskva).

21.30 hämtar Victor med akdademins bil. Vid Leningradsstationen tar en bärare hand om bagaget en stund. Besöker toa där man står på fotstöd ovanför toastolen. Känner av en begynnande gastroenterit. Samtalar på perrongen med bäraren som har ett trevligt sätt. Ger honom 20 rubel som betalning.

- Jag vill hellre har er valuta, säger bäraren.

Jag ger honom en dollarsedel och han behåller både rublerna och dollarn.

Somnar innan tåg nr 6 lämnat Moskva kl 23.20. (det går fyra nattåg mellan Leningrad och Moskva) På morgonen: det finns en ren och fin handduk men inget vatten i kranen på toaletten.

På stationen i Leningrad väntar prof Shelkunov från IVA som vill att vi ska ta med brev och posta i Sverige. Institutets bil kör oss till hotel Leningrad där vi får disponera institutets sjukrum tills vi ska åka till flyget i e.m.. Vi lämnar bagaget i bilen. "Massage" står det på dörren. Shelkunov bjuder på termoskaffe och hemmagjorda smörgåsar och har med sig några frukter av den sort vi sett i Moskva och som liknar paprika i utseendet. Vi vilar en stund, åker sedan med trolleybus från Finska stationen till Sergejs. Lämnar hälften av orkesternoterna, de som bara innehåller partitur, hos Sergej. Men får ytterligare noter av Sergej! Bjuds på te. Sergej och Zina berättar att det igår infördes ransonering i Leningrad. De visar oss ransoneringskorten. Man tänker på blockaden (se separat artikel). När vi berättar om "Mäster" och elektriciteten säger Zina med sorgsna ögon:

- Så är det för oss ständigt

Vi tar avsked av våra vänner - de får stanna kvar med alla problemen medan vi åker till det ljuva livet i väst där allting finns och allting är enkelt.. Sergej följer oss till bussen vid Gersen gatan och vi åker till hotellet.

- Nej det är fel, säger nyckelflickan när hon upptäcker att det är till medicinska rummet som vår nyckel går.

Hälsovårdsmyndigheternas bil hämtar oss till flygplatsen. Hade tänkt oss en rymlig flyghall där man kunde packa om men här är trångt och eländigt. - samma flygplats som vi anlände till för 3 veckor sedan. Vi tror att ombyggnad pågår. En västgöte undrar om Agneta vill ta på sig en päls han har tänkt smuggla hem. Hon avböjer. Vi har 60 kg bagage men fortf. ingen som vill ha betalt för övervikt. I avgångshallen mycket folk och taxfree butik.

Problemfri flygning till Helsingfors där det nu i transithallen åter är fullt med rökare invid skylten "Här har vi det rökfritt". Denna gång flyttar jag alla askfaten till rökavdelningen utan några krusiduller. Vi ringer till Geneve. Allt är väl med Alexandra. Tänk att kunna ringa så enkelt!

I Halmstad möter Olle när vi anländer vid midnatt.

Vi är åter i lyckoriket där världens mest välbärgade folk klagar över att pengarna inte räcker. När vi var i Sovjetunionen kändes det overkligt att man i Sverige kan tycka att man har några problem. Inom kort kommer vi att ha anpassat oss igen och tycka att svenska pytteproblem är stora. Kanske. Men man skulle önska att alla välfärdsmänniskor en kort tid skulle leva i ett land där man verkligen har problem. Och Sovjetunionen är ju ingalunda det land i vår värld som har allra störst problem. Kanske skulle man få något bättre proportioner på våra egna problem då.

Första gången jag gick in för att handla i Halmstad efter sovjetresan såg jag innanför dörren toalettpapper. Under bråkdelen av en sekund hann jag tänka: "Jaså här finns toapapper, då ska jag passa på att köpa det".

Home

Hosted by www.Geocities.ws