EUROPA IDAG
Europa
är en världsdel längst västerut på den stora euro-asiatiska kontinenten.
Världsdelen
består i dag, år 2004, av 44 självständiga stater fördelade på en yta av ca 10 miljoner
kvadratkilometer och med en sammanlagd befolkning på ca 735 miljoner
människor.
Mer
än 50 olika språk talas i dagens Europa.
Sedan
länge finns tre av världsreligionerna representerade i världsdelen -
kristendom, islam och judendom. Kristendomen är den största religionen.
Europa
omges av Norra Ishavet i norr, Atlanten i väster, Medelhavet och Svarta havet i
söder och Uralbergen i öster. De tre största städerna är Paris, Moskva och
London.
Så
ser, i korthet, Europa ut idag.
Hur
såg det ut för 1 000 år sedan? För 2 000 år sedan?
Europa
börjar ta form
Man brukar säga att det moderna Europa har tre
rötter tillbaka till tre ursprungsplatser:
Jerusalem, Aten och Rom.
Under
de senaste två årtusendena har Rom kommit att prägla utvecklingen i Europa
mycket. Det gäller bland annat synen på staten och statsformen (den politiska
synen). Nästan lika länge och lika mycket har Europa blivit präglat av den
romerska kyrkan. Kyrkans relation till
kejsardömet har grundlagt mycket i den europeiska samhällssynen. . Den
”västliga” kyrkan utgick från Rom och hade sin viktigaste plats där. Latinet
blev det
gemensamma
språket för vetenskapen i Europa.
(Jämför det arabiska språkets roll i den muslimska världen.)
Det
romerska imperiet hade en lång historia. Ungefär 500 f.Kr. blev Rom en republik. Då var
det fortfarande järnålder på de brittiska öarna och i Norden.
Strax
före Kristi födelse låg det romerska rikets norra gräns vid Slovenien, Ungern,
södra Tyskland, Belgien och Nederländerna. Snart hörde också England till Rom
och den nordliga gränsen gick vid södra Skottland. Längre norrut kom aldrig
romarna, det vill säga Skottland, norra Tyskland och Norden befann sig utanför.
År
395 e.Kr. delades det romerska imperiet i två delar, ett östligt rike (Östrom)
och ett västligt (Västrom). År 476 e.Kr. föll det västromerska riket helt
sönder.
Vid
den här tiden rörde sig flera olika germanska stammar söderut genom Europa.
"Germaner" är ett samlingsnamn på ett antal folk i nordvästra Europa,
bland dem goter, vandaler, franker. Goter och vandaler lade under sig en stor
del av det västromerska riket. År 410 intog de och plundrade staden Rom.
Efter Roms fall
Det
blev en mycket orolig tid i Europa efter Roms fall. Från öster invaderade hunnerna – ett centralasiatiskt ryttarfolk -
och i början av 700-talet hade araberna
lagt under sig hela kustlandet i Nordafrika och gått över Gibraltar sund till
nuvarande Spanien. År 720 var arabernas kontroll över den iberiska halvön
befäst och de fortsatte över Pyrenéerna in i Gallien (nuvarande södra
Frankrike). År 732 var det ett stort fältslag vid orten Poitiers mellan de
arabiska och de frankiska arméerna. Frankerna segrade och därmed stannade den
arabiska invasionen i Europa upp. Men i södra Spanien, Portugal och på ön
Sicilien blev araberna – eller morerna
som de kallades i Europa – kvar till slutet av 1400-talet. I södra Spanien, i
den region som heter Andalusien, tog de spanska
regenterna Ferdinand och Isabella kontrollen över det moriska fästet Alhambra
år 1492. Än i dag ser man arabisk påverkan på byggnadskonst, matkultur och
annat - mest i södra Spanien men också i övriga Europa.
Mezquitan i Córdoba
Medeltiden
Kring
år 1000 e.Kr. kan man säga att det fanns tre kulturkretsar i Europa:
·
Det
bysantinska kejsardömet
·
Det
muslimska väldet
·
En
mängd mindre 'germanska' riken
Det bysantinska väldet
omfattade
den östra delen av det romerska riket efter år 395 och fram till 1453.
Huvudstaden var Konstantinopel
(nuvarande Istanbul) eller, som den också kallades, Bysans. När de
östromerska kejsarna blev fast bosatta i Bysans och en administration började
skapas blev staden mycket viktig. Det var ett stort landområde som lydde under
de bysantinska herrarna, från Vansjön i nuvarande Turkiet i öster till
Syditalien och Sicilien i väster, från Donau och Krim i norr till Kreta och Cypern
i söder.
Det arabiska väldet
omfattade
hela den iberiska halvön (nuvarande Spanien och Portugal), södra Frankrike och
södra Italien från ca år 700. Det sista
moriska fästet i Europa, Granada, föll år 1492.
. 600-talets mitt innebar en vändpunkt i Europas och
Främre Orientens historia. Mesopotamien fick återigen en central ställning i
området. Handeln följde alltmer de stora karavanvägarna mellan Saharaöknen i
Afrika och Gobiöknen i Kina. Städerna runt Medelhavet gick tillbaka i sin
utveckling och kom nu att ingå i ett stort "euro-asiatiskt imperium".
Från
mitten av 700-talet vände sig det muslimska väldet mer åt öster i och med
grundandet av staden Bagdad och det abbasidiska kalifatet. Omkring år 800
uppstod på nytt ett romerskt imperium med latin som gemensamt språk. Då var
också kristendomen fast etablerad i Rom. I slutet av 900-talet hade den nått
hela Europa utom Spanien, Portugal, Sicilien (islam) och Baltikum, Finland och
Sverige (hedniska religioner).
Abbasidisk byggnadskonst
Både
det bysantinska och det arabiska väldet har spelat en stor roll i
Europas utformande. Den antika grekiska litteraturen bevarades till
eftervärlden mycket tack vare arabernas intresse för den medicinska,
naturvetenskapliga och filosofiska delen av den. I Europa var det framför allt
den ortodoxa kyrkan som tog emot den antika kunskapen och bevarade den.
Kyrkospråket däremot blev grekiskan.
Resultatet
blev en kulturgräns i Europa, en kulturgräns som fortfarande finns kvar
i viss mån. Gränsen går i nord-sydlig riktning genom Balkanhalvön och Östeuropa
och på dess östra sida finns den ortodoxa kyrkan, på dess västra de katolska
och de protestantiska kyrkorna. I dagens Europa går den här gränsen mellan
Finland-Baltikum-Polen och Ryssland och vidare ner öster om Tjeckien,
Slovakien, Ungern, Slovenien och Kroatien.
De germanska rikena
var
vid den här tiden mycket löst organiserade och kulturellt lågt stående. I och
med grundandet av staden Konstantinopel förflyttades romarriket österut och
lämnade plats för nya, självständiga stater i centrala och västra Europa men
det är först på 900-talet e.Kr. som det börjar växa fram stater i en mer modern
mening i nordvästra och norra Europa.