Begreppet
Europa
Finns det något ”typiskt europeiskt”, till skillnad från
”orientaliskt”, "amerikanskt"?
En europeisk mentalitet?
Sådana frågor är
vanskliga och kan leda in på osäker mark. Under 1900-talets två sista decennier
har historiker och samhällsvetare återigen tagit upp diskussionen om "begreppet
Europa" på grund av de stora omställningarna efter Sovjetstatens
fall. Ett sätt att skapa lite ordning och reda kring det här begreppet är att
se på det ur några olika aspekter och undersöka hur pass väl de sammanfaller med det geografiska Europa. Vi tittar på tre sådana
aspekter:
Vid mitten av
1800-talet delade zoologerna upp världen i sex olika faunaregioner, en
uppdelning som håller bra än i dag.
En av regionerna
kallas Palearktis och omfattar hela Europa, Asien norr om Himalaya, norra delen
av Arabiska halvön och Afrika norr om Sudan. I det här området är faunan –
djurvärlden – i grunden lika, så sett ur den aspekten utgör Europa inte en enhet utan ingår som en del i ett större
begrepp.
Slutet av
1500-talet och hela 1600-talet innebar ett kraftigt uppsving i Europa för
naturvetenskaperna, främst astronomi, fysik och matematik. Under 1700-talet
utökades de med bland annat botanik. Det gemensamma
forskningsspråket vid den här tiden var latinet och forskningen
var gränslös och kosmopolitisk. Långa forskningsfärder till nya, främmande
världsdelar bidrog till ökade internationella kontakter. Det här gällde de
katolska och protestantiska länderna i Västeuropa – de ortodoxa länderna i
Östeuropa och på Balkan stod utanför. Det finns flera förklaringar till det.
Länderna på Balkan låg vid den här tiden under det
turkisk-ottomanska väldet som var en effektiv bromskloss för impulser
västerifrån. Ryssland däremot var en självständig stat på
1700-talet och med en relativt stor öppenhet mot väst under Peter den stores
regeringstid (Petersburg), men trots
det bedrev man mycket lite vetenskapliga studier där. En del av förklaringen
var det dåliga utbildningsväsendet, en annan hela den samhälleliga atmosfären
med ett autokratiskt samhälle, styrt av en allsmäktig tsar och med en
befolkning av övervägande livegna bönder. (Det fanns i och för sig en
rysk adel med hur mycket tid som helst
till studier och forskning men som inte använde den möjligheten.) Den ortodoxa kyrkan var en
konservativ och isolationistisk maktfaktor. Tankar, ifrågasättande, kunskap var
farligt för den styrande eliten i ett sådant samhälle, likaväl som det är
så än i dag.
Resultatet blev att Ryssland och en stor del av Östeuropa kom att stå utanför
1700-talets och upplysningstidens nya tankar och den vetenskapliga
”forskningsexplosionen” för lång tid framöver, i viss mån ända fram till idag.
Om vi stannar upp lite och tittar på de här två aspekterna, kan vi se att Europa som djurgeografiskt begrepp är en del av ett mycket större område. Som vetenskapshistoriskt begrepp är det däremot mindre än det geografiska Europa.
Europa
som ett mentalt begrepp då?
Det går inte att hålla sig till några
egentliga fakta eller sätta upp några kriterier för att se om ett sådant
begrepp existerar, utan det måste bli mer eller mindre subjektiva bedömningar
och känslor som lyfts fram. En del historiker och samhällsforskare menar att
det finns ett slags gemensam minnesbank som skapar och håller samman Europa,
minnen och myter som betraktas som gemensam egendom. Det handlar då ofta om
människor, både historiska och mytiska.
Sokrates, Jesus, Alexander den store, Martin Luther, Mozart, Caesar,
Napoleon, Albert Einstein, De tre musketörerna, Robin Hood är några exempel.
De länder, som
ligger i Europas ytterkanter har troligen en annan identitetskänsla på grund
av sitt läge än de mer centrala. Det gäller Norden, de brittiska öarna och Balkan. I samband med debatten om medlemskap i EU i Sverige för
några år sedan hörde man ofta uttrycket ”bli en del av Europa”. Sverige är ju
ett land i Europa men på grund av sitt läge högt upp i norr har vi inte samma
"höra till-känsla" som på den europeiska kontinenten. Min erfarenhet
är att en holländare, tysk, italienare oftare säger ”här i Europa” än vad en
svensk gör.
Kanske
ligger det något i det som en bulgarisk långtradarchaufför en gång sade till en
liftande västeuropeisk kulturforskare:
”Europa
börjar, där man börjar ha toaletter på bensinstationerna”